Bosnien-Hercegovina. Geografi

Transkript

1 Bosnien-Hercegovina Bosnien och Hercegovina ligger på Balkanhalvön, i de centrala delarna av det forna Jugoslavien. Ett blodigt inbördeskrig bröt ut 1992 i samband med den jugoslaviska federationens sammanfall. Det fredsavtal som slöts 1995 satte stopp för striderna men har bidragit till att frysa de etniska motsättningarna. Landet består av två självstyrande delar: Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina. Geografi Bosnien och Hercegovina är till ytan något större än Danmark. Landet påminner om en trekant och är omslutet av Kroatien på två sidor, gränsen bryts bara av en två mil lång kuststräcka mot Adriatiska havet. I öster ligger Serbien och Montenegro. Bosnien består huvudsakligen av berg. Bergen är till största delen täckta av skog och på sina håll når topparna över meter. Mindre än en tiondel av ytan ligger lägre än 150 meter över havet. I norr, längs gränsfloden Sava, finns bördiga slätter. Huvudstaden Sarajevo ligger i den centrala delen av landet vid floden Bosna, som givit namn åt en av landets två historiska enheter: provinsen Bosnien. Den andra historiska enheten, Herce govina, ligger i söder och utgör en femtedel av landets yta. Namnet Bosnien används ofta som benämning på hela landet. Sedan inbördeskrigets slut 1995 är Bosnien uppdelat i två politiska så kallade entiteter: den bosniakiskkroatiska Federationen Bosnien och Hercegovina (hädanefter kallad Federationen) och Republika Srpska (Serbiska republiken) som domineras av serber. Federationen, som omfattar de västra och centrala delarna (se karta), utgör 51 procent av landets yta. Federationens huvudstad Sarajevo är även huvudstad för landet som helhet. Sarajevos östra förorter ligger i Republika Srpska och utgör en egen stad, Öst-Sarajevo (tidigare Srpsko Sarajevo, Serbiska Sarajevo). Banja Luka fungerar som Republika Srpskas huvudstad. Större delen av Bosnien har inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. I de områden som ligger nära den korta kusten i söder råder medelhavsklimat. 1/39

2 Yta km2 (2017) Tid svensk Angränsande land/länder Kroatien, Serbien och Montrenegro Huvudstad med antal invånare Sarajevo (uppskattning 2012) Övriga större städer Banja Luka , Tuzla , Zenica , Mostar (uppskattning 2012) Högsta berg Maglić (2 386 m ö h) Viktiga floder Sava, Bosna, Drina, Una Klimat Större delen av Bosnien-Hercegovina har ett inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. I de områden som ligger nära den korta kusten i söder råder medelhavsklimat. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Sarajevo 1 C (jan), 21 C (jul-aug) Medelnederbörd/månad Sarajevo 43 mm (jan), 103 mm (sept) Befolkning och språk 2/39

3 Motsättningar mellan Bosniens tre stora folkgrupper bosniaker, serber och kroater låg bakom inbördeskriget och hotar fortfarande att slita itu landet. Uppgifterna om befolkningens storlek var länge osäkra efter kriget, men en folkräkning 2013 visade att befolkningen uppgick till 3,5 miljoner invånare nästan en femtedel färre än vid krigsutbrottet två decennier tidigare. Före kriget levde folken sida vid sida och många familjer var blandade, även om det fanns regioner där en av de tre grupperna dominerade. En betydande andel människor föredrog att identifiera sig som jugoslaver. I samband med kriget tvingades många att välja sida. Kriget ledde till stora folkomflyttningar, bland annat genom etnisk rensning. De tre stora grupperna definieras nu som konstituerande folkgrupper och utgör en bärande del av landets statsskick (se Politiskt system). Det finns också 17 erkända nationella minoriteter, bland vilka romerna är flest. Muslimer var före kriget den officiella och tämligen oomstridda benämningen på invånare vars förfäder omvänts till islam under Osmanska riket (se Äldre historia). För att inte blanda ihop etnicitet med religion har bosniaker efter hand blivit den vedertagna termen. Bosnienserber och bosnienkroater används ibland om de andra två grupperna, för att skilja dem från invånare i Serbien och Kroatien. Bosnier är termen för alla medborgare i landet. Folkräkningen 2013 hade en politisk dimension eftersom ändringar jämfört med den föregående folkräkningen gjord 1991 i det dåvarande Jugoslavien kunde leda till krav på ändringar i folkgruppernas representation. När resultatet presenterades avvisades det också av bosnienserberna, på grund av oenighet om den metod som använts för att samla in data. Oenigheten gjorde att de officiella siffrorna publicerades först vid halvårsskiftet Folkräkningen visade att bosniakerna utgör 50 procent av befolkningen, medan knappt 31 procent är serber och drygt 15 procent kroater. Resterande knappt 4 procent identifierade sig i folkräkningen som annat eller svarade inte. I Federationen fanns drygt 2,2 miljoner invånare varav 70 procent bosniaker, 22 procent kroater och 2,5 procent serber. I Republika Srpska fanns drygt 1,2 miljoner invånare, varav 82 procent serber, 14 procent bosniaker och 2,4 procent kroater. Bosnien är idag i praktiken ett etniskt segregerat land. De flesta serber bor i Republika Srpska, medan kroater och bosniaker dominerar var sin del av Federationen. Kroaterna i Bosnien är i allmänhet bosatta i de södra och västra delarna, medan bosniakerna utgör majoriteten i de centrala områdena. På grund av kriget sjönk den förväntade livslängden till under 70 år. Den har sedan dess stigit igen. Under kriget flydde hälften av invånarna över 2 miljoner människor till andra länder eller inom Bosnien. Uppskattningar om hur många som dödades är osäkra men brukar hamna på drygt En majoritet av dem var bosniaker, och runt hälften civilpersoner. Enligt fredsavtalet ska fri rörlighet råda i hela landet och flyktingar ska kunna återvända till sina gamla hem. Återflyttningen gick trögt i början men efter ett årtionde hade 1 miljon flyktingar återvänt till sina hemtrakter, varav knappt hälften från utlandet. Ändå fanns 2016 fortfarande omkring internflyktingar i landet. Även om en majoritet av dem som fördrevs från sina hem under kriget har återfått rätten till sina hus och annan egendom har det spända läget mellan folkgrupperna resulterat i att många familjer ändå inte kunnat återvända. Upp till 1,5 miljoner bosnier bor också kvar i utlandet, många av dem utan planer på att återvända. 3/39

4 Det officiella språket i Jugoslavien var, från 1954, serbokroatiska. Kroater och muslimer använde det latinska alfabetet medan serberna vanligen skrev med kyrilliska bokstäver, men de ansågs tala dialekter av samma språk. Efter Jugoslaviens sönderfall betraktas serbiska, kroatiska och bosniska (samt montenegrinska) som skilda språk, även om folk kan kommunicera över språkgränserna utan större problem. Uppdelningen är i huvudsak politisk, men får stora återverkningar i bland annat skolfrågor. Samtliga är sydslaviska språk som utgör en undergrupp på det indoeuropeiska språkträdet. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 75 (2014) Andel invånare i städerna 39,9 procent (2016) Nativitet/födelsetal 9,1 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 10,1 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt -0,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,3 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 51,2 procent (2014) Förväntad livslängd 77 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 79 år (2015) Förväntad livslängd för män 74 år (2015) Folkgrupper bosniaker 48%, serber 37%, kroater 14%, övriga (bl a romer, albaner, turkar) 1% (uppskattning 2011) Språk bosniska, serbiska och kroatiska Religion Islam och kristendom är ungefär lika stora i Bosnien. Religionstillhörigheten följer i huvudsak uppdelningen i folkgrupper. Formellt är stat och religion åtskilda men de religiösa samfunden har stort inflytande i samhället. Inbördeskriget gav religionen större plats i människors liv. Tidigare var många inte aktivt religiösa men nu förstärker religionen den egna identiteten och är en del av den bosniska politiken. Bland muslimer har det till exempel blivit vanligare att iaktta muslimska seder som huvudduk för kvinnor, och många koranskolor har öppnats. 4/39

5 De tre dominerande folkgrupperna har kommit att tillhöra olika religioner genom att de behärskats av skilda imperier. Bosniakerna, som tidigare kallades muslimer, övergick till islam under det Osmanska riket. De bekänner sig till största delen till islams huvudinriktning sunni. Serberna blev genom det östromerska rikets inflytande ortodoxt kristna och tillhör vanligen den serbisk-ortodoxa kyrkan. Kroaterna, som levde i det habsburgska imperiet, är till övervägande delen romerska katoliker (se vidare Äldre historia). Utbildning Skolväsendet i Bosnien är splittrat längs språkgränserna och mellan separata utbildningsdepartement: i de två entiterna (Federationen och Republika Srpska), i Brčko och i Federationens tio kantoner. Skolplikt råder i nio år, mellan 6 och 15 års ålder. Få barn går i förskola i Bosnien men de allra flesta går i grundskolan. Majoriteten går även gymnasiet som är upp till fyra år och erbjuder både studieförberedande och yrkesinriktad utbildning. Utbildningssystemet bröt till stor del samman under kriget och lider fortfarande av stora materiella brister. Grundskolan förlängdes enligt en lagändring 2003 från åtta till nio år, även om det gick långsamt att också i praktiken erbjuda alla barn nioårig skola. Samtidigt infördes en gemensam läroplan för hela landet. Det skedde efter internationella påtryckningar och syftade till att minska de etniska motsättningarna, som skolorna ansågs befästa genom att ge olika historieskrivningar och betona språkskillnader (se Befolkning och språk). I och med att språkuppdelningen är en grund i Daytonavtalet och landets struktur (se Modern historia), och rätten till undervisning på sitt eget språk anses vara en viktig grundprincip, är det emellertid svårt att komma åt splittringen. Bristen på nationell samordning av skolväsendet gör också att undervisningen fortfarande i huvudsak är etniskt segregerad. Sedan 1999 används en modell med två skolor under ett tak för bosniaker och kroater, vilken innebär att barnen går i samma skola men hålls i skilda klasser. Federationens högsta domstol har slagit fast att uppdelningen befäster segregering och utgör diskriminering, men systemet kvarstår. I Republika Srpska har bosniakiska föräldrar protesterat bland annat genom att hålla sina barn hemma från skolan på grund av missnöje över undervisningen i ämnen som historia och modersmål. Det finns 8 statliga universitet och drygt 20 privata högskolor. Andelen med högskoleutbildning är lägre än i flertalet länder i Europa, men ökar. FAKTA UTBILDNING Antal elever per lärare i grundskolan 17,1 (2013) Läs- och skrivkunnighet 98,2 procent (2012) Kultur Bosnien har alltid legat i skärningspunkten mellan olika imperier, folkgrupper och religioner, vilket lämnat spår i kulturen. Slaviska traditioner har blandats med orientalisk kultur under sekel av turkisk påverkan och influenser från det 5/39

6 centraleuropeiska habsburgska riket. Sarajevo var den främsta symbolen för denna mångfacetterade kulturrikedom. Ett uttryck för dessa möten mellan kulturer är den traditionella bosniska musikformen sevdah, en form av romantiska ballader. Efter andra världskriget tillkom en jugoslavisk kultur, och så småningom lämnade även en globaliserad kultur sina avtryck. Det jugoslaviska bandet Riblja Čorba bildades i Rolling Stones efterföljd i Belgrad i slutet av 1970-talet och blev ett populärt rockband i Jugoslavien. Även idag drar bandet publik i Bosnien. I och med den långa belägringen och beskjutningen av huvud staden Sarajevo under kriget raserades mycket av kulturlivet. Likadant var det i andra delar av landet. Förstörelsen av det inhemska kulturarvet blev som tydligast när kroatiskt artilleri 1993 sköt sönder den berömda 1500-talsbron i staden Mostar och redan i krigets början stack serber det gamla centralbiblioteket i Sarajevo i brand. Under inbördeskriget var det över huvud taget vanligt att den ena parten förstörde symboler just för de andra parternas kultur, som moskéer och kyrkor. Somligt av detta har i fysisk mening byggts upp igen, men atmosfären från tiden före kriget har inte kunnat återskapas. Landets mest kände författare är nobelpristagaren Ivo Andrić, med verk som romanen Bron över floden Drina. Det finns även en betydande skara författare som flydde från Bosnien under kriget, men som i sina verk återkommer till hemlandet, till exempel Alexander Hemon. Filmregissören Emir Kusturica från Sarajevo har gjort sig känd med bland annat Zigenarnas tid, Underground och Svart katt, vit katt. Massmedier Yttrande- och pressfrihet råder enligt författningen, och ingen formell censur förekommer. Men den splittring av Bosnien i två delar som blev resultatet av Daytonavtalet 1995 (se Politiskt system) återspeglas tydligt i medierna. Flertalet mediebolag har ägare med band till någon politisk gruppering eller folkgrupp och styrs åtminstone indirekt i sin rapportering. Medielagstiftningen i Bosnien beskrivs som en av de mest liberala i världen, men brister i rättväsendet gör att lagarna inte alltid får genomslag. Journalister utsätts ofta för hot och politiska påtryckningar. I Republika Srpska antogs 2015 en lag som utökade definitionen av offentlig plats till att omfatta internet. Många såg detta som ett tydligt hot mot journalistik och användning av sociala medier generellt. Före och under kriget spelade medierna en stor roll i spridningen av propaganda som underblåste de etniska motsättningarna och bidrog till krigsutbrottet. Även idag bidrar onyanserad nyhetsrapportering till att spä på misstron mellan landets folkgrupper, även i medier som kallar sig oberoende. Det gäller i hög grad inom public service. Det finns också en överetablering av medier som gör att många har ekonomiska svårigheter, vilket gör dem mer mottagliga för ekonomiska och politiska påtryckningar. Journalistyrket präglas av låga löner och hög arbetslöshet. 6/39

7 Sedan 2004 finns ett nationellt public service-bolag, BHRT, som har en TV- och en radiostation. BHRT har haft stora finansiella svårigheter. Ett 80-tal personer sades upp 2015 och under 2016 var det mycket nära att sändningarna fick ställas in helt. Redan tidigare fanns public service-kanaler i de båda entiteterna. Därutöver finns närmare 50 kommersiella TV-stationer, många med endast lokal täckning. Det finns omkring 150 radiostationer, varav de flesta är lokala. TV är emellertid det viktigaste informationsmediet i Bosnien. Ett tiotal dagstidningar kommer ut i landet men de har bara en total upplaga på knappt exemplar. Två tidningar försöker vara rikstäckande och rikta sig till alla folkgrupper: den ansedda Oslobođenje som är landets äldsta tidning och kommer ut i Sarajevo, samt Nezavisne Novine i Banja Luka. Störst är Dnevni avaz som ges ut i Sarajevo och ägs av den bosniakiske mediemogulen Fahrudin Radončić, som 2009 grundade partiet SBB och var säkerhetminister Euro Blic och Glas Srpske är stora i Republika Srpska medan Dnevi list främst har kroatiska läsare. Många bosnienkroater läser också tidningar utgivna i Kroatien, och bland bosnienserberna föredrar många tidningar som publiceras i Serbien. Sarajevo Times är en engelskspråkig nättidning. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 27,5 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 91,3 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 60,8 (2014) Äldre historia Det område som idag utgör Bosnien-Hercegovina var en del av det romerska imperiet. På 1300-talet blev Bosnien självständigt och sedan tog de turkiska osmanerna över. Efter 400 år i Osmanska riket hamnade Bosnien 1878 under dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Mordet i Sarajevo på monarkins tronarvinge 1914 blev tändande gnista till första världskriget, och efter kriget bildades Jugoslavien. Under andra världskriget invaderades landet av de tyskallierade axelmakterna och Bosnien drabbades av hårda inbördesstrider. Dagens Bosnien erövrades av romarna under århundradena före vår tideräknings början. De folkgrupper som då bodde där var förmodligen illyrer, indoeuropeiska stammar som sedan länge fanns på västra Balkan. Romarna bildade provinsen Illyricum. Efter romarrikets delning år 395 hamnade provinsen småningom under Östrom, eller Bysantinska riket. Med början på 500-talet invandrade slaviska folk från nordöst. De följande århundradena växlade överhögheten över området mellan bysantinska, serbiska och ungerska furstar. Osmanska riket På 1300-talet blev Bosnien ett självständigt kungarike men det försvagades snabbt av inre strider och turkiska angrepp. Osmanerna intog landet Hercegovina var ett självständigt hertigdöme (namnet kommer från det tyska ordet för hertig) men kuvades till sist också av turkarna. Dessa försökte inte aktivt värva 7/39

8 invånarna till islam utan var framför allt intresserade av dem som skattebetalare och soldater. Största delen av den bosniska adeln valde ändå att gå över till islam för att få behålla sina gods och rättigheter. En del av bondebefolkningen följde exemplet. Vid början av 1600-talet var en majoritet av befolkningen muslimsk. Osmanska riket försvagades under 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget sammankallade de europeiska stormakterna en kongress i Berlin för att dra upp nya gränser på Balkan. Kongressen beslutade att Bosnien och Hercegovina skulle förvaltas av den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern för den turkiske sultanens räkning tog dubbelmonarkin över helt och 1910 fick Bosnien och Hercegovina en författning som gjorde de två delarna till ett enhetligt förvaltningsområde med en provinsregering i Sarajevo. Men Österrike-Ungerns annektering av Bosnien sågs med oblida ögon av serber som ville skapa ett sydslaviskt rike. I juni 1914 sköts den österrikiske-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand till döds under ett besök i Sarajevo av Gavrilo Princip, en ung serbnationalist. Skottet i Sarajevo ledde till att Österrike-Ungern en månad senare förklarade krig mot Serbien, vilket i sin tur utlöste det första världskriget. Jugoslavien bildas Under kriget förhandlade den serbiska exilregeringen med kroater och slovener om att gå samman i en gemensam stat. När den habsburgska monarkin hade kollapsat utropades i december 1918 "Serbers, kroaters och sloveners kungarike" under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević. Därmed var grunden lagd till den sydslaviska stat som 1929 döptes om till Kungariket Jugoslavien (jugo betyder syd). Landets sammanhållning hotades av interna motsättningar, främst mellan serber och de kroater som inte ville styras från Belgrad. År 1934 mördades den serbiske kungen, av kroatiska extremnationalister, när han var på statsbesök i Frankrike. Det största hotet mot landet visade sig dock komma utifrån: 1939 utbröt andra världskriget och två år senare invaderades Jugoslavien av axelmakterna och deras anhängare (Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien). Landet styckades upp och nästan hela Bosnien hamnade under den så kallade Oberoende staten Kroatien som med tyskt stöd styrdes av fascistorganisationen Ustaša och dess ledare Ante Pavelić. Ustaša ägnade sig bland annat åt förföljelse av judar, romer, politiska motståndare och den serbiska minoriteten som med tvång skulle omvändas från ortodox kristendom till katolicism. Interna strider Två rivaliserande motståndsgrupper i Jugoslavien stred mot ockupanterna och mot Ustašaregeringen: dels de kungatrogna och serbnationalistiska četnici (tjetniker), dels de så kallade partisanerna under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito. De två motståndsrörelserna försökte först samarbeta men började snart bekämpa varandra. Tito ville skapa ett socialistiskt Jugoslavien efter kriget medan četnici ville återupprätta kungamakten. De inbördes konflikterna utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig och de värsta striderna kom att stå just i Bosnien. Partisanerna var mest framgångsrika och hade stöd av de allierade (Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen). Partisanerna intog Belgrad i september 1944 och bildade vid krigsslutet regering med Tito som premiärminister. En tiondel av Jugoslaviens befolkning hade då mist livet. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna. Modern historia Efter andra världskriget blev Bosnien en av sex delrepubliker i det socialistiska Jugoslavien. Landet var till stor del krigshjälten Titos konstruktion, och efter hans död 1980 fick nationalismen ny luft. När Jugoslavien börjat falla sönder 8/39

9 röstade bosniaker och bosnienkroater 1992 för självständighet för Bosnien. Men bosnienserberna ville inte lämna Jugoslavien och det blodigaste kriget i Europa sedan andra världskriget var ett faktum. När det upphörde 1995 blev Bosnien blev en internationellt övervakad nation i två delar. De etniska motsättningarna har fortsatt att prägla landet. Tito (se Äldre historia) var till en början en lydig lärjunge till Sovjetunionens ledare Josef Stalin och kommunistpartiet var den enda tillåtna politiska kraften i Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Ganska snart valde dock Tito att gå sin egen väg, vilket ledde till att Stalin bröt med honom och Jugoslavien Därefter kom Tito, som nu sökte stöd i väst, och det jugoslaviska kommunistpartiet att förespråka en delvis egen form av socialistisk marknadsekonomi. Den baserades på arbetarkollektivens, snarare än statens, ägande och förvaltande av produktionsmedlen. Titos Jugoslavien kom även att föra en relativt självständig utrikespolitisk linje och var en framträdande aktör bland de alliansfria länderna. Jämfört med andra stater i Östeuropa uppnådde Jugoslavien en hög levnadsstandard med god tillgång till konsumtionsvaror och omfattande handel med Västeuropa. Den ekonomiska standarden var dock ojämnt fördelad mellan de relativt välmående norra delarna av Jugoslavien och fattigare områden som centrala Bosnien, den serbiska provinsen Kosovo och delrepubliken Makedonien. Efter oljekrisen i början av 1970-talet fick Jugoslavien ekonomiska problem och oftare än förut valde nu partiledningen att fylla på statskassan med lånade medel. De ekonomiska påfrestningarna spädde på det politiska sönderfall som långsamt skedde. Landets delrepubliker fick vid samma tid allt större kontroll över sin egen ekonomi vilket fick till följd att mer välmående republiker, som Kroatien och Slovenien, luftade sitt missnöje över att behöva bidra till de fattigare sydligare delarna av Jugoslavien. Centralmakten i Belgrad blev alltmer en plats för kamp mellan delrepublikerna. Jugoslavien faller sönder Efter Titos död 1980 började statsbildningen Jugoslavien att krackelera. De nationella motsättningarna som hållits i schack av Tito genom en kombination av förtryck och relativt självstyre för republikerna kom upp till ytan. Motsättningarna underblåstes av politiska ledare som Slobodan Milošević i Serbien och Franjo Tuđman i Kroatien. Splittringen av Jugoslavien accelererade i slutet av 1980-talet och de nationalistiska tongångarna orsakade stor oro i det mångetniska Bosnien, inte minst bland bosniska muslimer (eller bosniaker, se Befolkning och språk) som inte hade någon naturlig hemvist utanför delrepubliken. När det första flerpartivalet hölls i Bosnien 1990 röstade de flesta på nybildade nationalistpartier som i första hand företrädde den egna folkgruppens intressen. Efter det att Slovenien och Kroatien lämnat Jugoslavien sommaren 1991 ökade motsättningarna inom Bosnien. I månadsskiftet februari mars 1992 hölls en folkomröstning om självständighet. En överväldigande majoritet av bosniaker och kroater röstade för självständighet. Serberna, som ville fortsätta att tillhöra det nu Serbiendominerade rest-jugoslavien, bojkottade huvudsakligen omröstningen, och oroligheter rapporterades från serbdominerade områden. Den 6 7 april erkändes Bosnien som självständig stat av USA och dåvarande EG (idag EU). Men dessförinnan hade bosnienserberna utropat en egen republik, och kriget var ett faktum. Striderna rasade till att börja med mellan serbiska friskaror och styrkor bestående av bosniaker och kroater. De senare slogs formellt för den nya, multietniska staten Bosnien, men såväl de statliga institutionerna som armén dominerades av bosniakerna. Från Belgrad utgick order om att den federala jugoslaviska armén skulle dra sig tillbaka från Bosnien, men majoriteten av soldaterna var bosniska serber som stannade kvar med sin utrustning. Bosnienserberna försörjdes också med vapen ur federala förråd. Till en början hade serberna stora framgångar i striderna. På sex veckor lyckades de vinna kontroll över två tredjedelar av Bosniens territorium. 9/39

10 Tiotusentals människor, främst bosniaker, drevs på flykt. Andra sattes i hastigt upprättade koncentrationsläger som Omarska och Keraterm. Huvudstaden Sarajevo hamnade under serbisk belägring som skulle bestå kriget igenom, med återkommande artilleribeskjutning från bergen runt om staden. Uttrycket etnisk rensning myntades i och med kriget i Bosnien, då många stridshandlingar medvetet hade som syfte att attackera civila och driva bort de som tillhörde fel folkgrupp. Etnisk rensning förknippas främst med serbernas krigföring, men även kroater och bosniaker begick illdåd under kriget. Utvidgade strider Bosniens kroater som inledningsvis samarbetade med bosniakerna mot serberna utropade i juli 1992 en självstyrande stat, Kroatiska Republiken Herceg-Bosna. Under hösten 1992 blossade blodiga strider upp också mellan bosniaker och kroater. Medan serberna fick stöd från Serbien och kroaterna från Kroatien fick bosniakerna klara sig utan mäktiga grannar. De fick dock viss ekonomisk hjälp och mindre truppförstärkningar från muslimska stater. Kriget kom att pågå i drygt tre och ett halvt år. Det krävde minst människors liv och drev hälften av landets invånare på flykt. Det internationella samfundets försök att stoppa kriget var länge fruktlösa. Redan vid krigsutbrottet fanns en FN-styrka i Sarajevo för att övervaka eldupphör i kriget i Kroatien. Denna styrka fick vid mitten av 1990-talet bland annat ansvar för att försvara sex områden som FN förklarade som säkra områden. Till dessa hörde staden Srebrenica i östra Bosnien, men FN lyckades inte förhindra att serberna intog Srebrenica i juli 1995 och att cirka civila bosniakiska pojkar och män därefter mördades. Massakern utgjorde det första folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Förhandlingar och medlingsinsatser för att försöka uppnå fred pågick under hela kriget övertalades bosniaker och kroater av USA att skapa Federationen Bosnien och Hercegovina. Vändpunkten i kriget kom dock först Serbernas positioner vacklade efter omfattande kroatiska offensiver, och Natos upptrappade flyganfall mot serbiska ställningar efter Srebrenicamassakern. Därefter mer eller mindre tvingade USA fram ett fredsavtal rörande Bosnien, efter förhandlingar som även Serbiens och Kroatiens presidenter deltog i. Uppgörelsen fick namn efter staden Dayton i USA, som ligger nära flygbasen där förhandlingarna fördes. Daytonfreden I och med Daytonavtalet upphörde kriget och landet stod inför en lång uppbyggnadsprocess. Avtalet cementerade den faktiska uppdelning av landet som skett, i två ungefär lika stora delar: Federationen Bosnien- Hercegovina och Republika Srpska. Det innebar också att de politiska institutionerna byggde på en uppdelning mellan de tre dominerande folkgrupperna. Avtalet stadgade att det internationella samfundet skulle utse en särskild så kallad hög representant med uppgift att övervaka fredsprocessen (se vidare Politiskt system). En Natoledd fredsbevarande styrka på man placerades ut i landet. Den bantades och omvandlades efter hand (se Utrikespolitik och försvar). Ansvaret för landets politik och ekonomi skulle successivt överföras från det internationella samfundet till nya bosniska institutioner. Men det gick trögt. Misstron mellan de tidigare stridande parterna var enorm, och politikerna hade svårt att enas om viktiga reformer. Därför fick ansvaret för att skapa ett fungerande samhälle till stor del bäras av den höga representanten. Nationalistpartier vann stort i de första valen efter freden. I parlamentsvalet 2000 segrade däremot en partiallians ledd av det multietniska och reforminriktade socialdemokratiska SDP. Stödet fanns övervägande i Federationen, i Republika Srpska fortsatte nationalistpartier att dominera. En nationell koalitionsregering bildades men lamslogs snart av intern splittring. 10/39

11 Samtidigt skedde långsamt en normalisering av samhället. Successivt kunde allt fler flyktingar återvända till sina hem. I slutet av 1990-talet anordnades fem stora givarkonferenser vilket resulterade i miljardbistånd. Från 2001 inrättades en del rikstäckande organ: först en gemensam gränsförvaltning och småningom ett försvarsdepartement, en högsta domstol, ett åklagarämbete och tullförvaltning. Fortsatta motsättningar Åtalade krigsförbrytare tvingades lämna sina offentliga poster. En del av dem dömdes till långa fängelsestraff av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och småningom också av Bosniens egen krigsförbrytardomstol (se Politiskt system). Politiken fortsatte emellertid att präglas av nationalistiska motsättningar. Det gällde mellan landets två entiteter, men också inom framför allt Federationen. Våren 2001 förklarade företrädare för det kroatnationalistiska HDZ att de områden som partiet styrde skulle utgöra en självstyrande politisk enhet, i direkt strid med Daytonavtalet. Den höga representanten avskedade då HDZ-ledaren Ante Jelavić från posten i landets trehövdade presidentråd. I valet 2002 vann nationalistiska partier åter mark. En ny koalitionsregering bildades, men motsättningar mellan partierna gjorde regeringsarbetet ineffektivt och samarbetet hotade flera gånger att bryta samman. Staden Mostar utgjorde länge en stridsfråga. Efter kriget delades staden i en bosniakisk och en kroatisk del, med separata förvaltningar och återkommande oroligheter. Först 2004 återförenades staden, på en direkt order av den höga representanten. En infekterad fråga inför valen 2006 gällde grundlagsändringar som omvärlden drev på om och som skulle stärka centralregeringens makt. Ändringarna stoppades av parlamentet och valresultaten visade att den etniska splittringen snarast hade stärkts. De sju största partierna, mer eller mindre nationalistiska, bildade regering. Landet fick för första gången en serbisk premiärminister, Nikola Špirić. Politisk kris Hösten 2007 beslutade den höga representanten att förenkla den politiska processen genom att enkel majoritet skulle räcka för beslut på nationsnivå. Syftet var att motverka det dödläge som rådde i flera frågor, bland annat om att reformera polisväsendet och skapa en nationell styrka. Regeländringen fick Republika Srpskas ledare att hota att dra tillbaka alla serber från de statliga regeringsorganen, och premiärminister Špirić avgick. Krisen såg ut att bli mycket allvarlig, men efter vissa kompromisser återinsattes Špirić. Diskussioner fortgick om andra författningsändringar men visionerna om landets framtid var motstridiga. Bosniakiska ledare ville skapa en enhetsstat och centralisera makten till Sarajevo. Bosnienkroaterna föreslog att landet skulle delas ytterligare, i fyra enheter: tre etniskt definierade samt Sarajevo. Bosnienserberna ville ha stärkt självstyre för Republika Srpska, eller helt lämna Bosnien. Den politiska retoriken påminde allt mer om tonläget före inbördeskriget och Daytonavtalet tycktes allvarligt hotat. EU och USA försökte förgäves att medla mellan de olika gruppernas ledare och få dem att bryta dödläget i samtalen om en ny federal författning. Svår regeringsbildning Valet 2010 följdes av besvärliga och långdragna regeringsförhandlingar. Det krävdes 15 månaders samtal, påtryckningar från omvärlden och en allt djupare ekonomisk kris innan sex partier till slut kom överens. I februari 2012 tillträdde den nya koalitionsregeringen, först då kunde en budget för föregående år antas och statsanställda få ut sina löner i efterskott. 11/39

12 Oenighet mellan koalitionspartierna, främst det bosniakisknationalistiska Demokratiska aktionspartiet (SDA) och det serbnationalistiska Serbiska demokratiska partiet (SDS), gjorde att regeringen måste ombildas redan i slutet av året. Trots att SDA hade stora framgångar i lokalvalen i oktober 2012 sparkades partiets två ministrar samma månad ur regeringen. Krisen spillde också över till regeringen i Federationen, som tvingades be den höga representanten om hjälp att lösa problemen. I Republika Srpska fortsatte den tidigare premiärministern Milorad Dodik, som 2010 valts till president, på en tidigare inslagen väg när han öppet utmanade det bosniska statsbygget. Dodik hävdade att den höga representanten Valentin Inzko var partisk till serbernas nackdel. I april 2011 tog Dodik initiativ till en folkomröstning i Republika Srpska om att lämna bland annat gemensamma rättsinstanser. Krisen sågs som den dittills värsta efter kriget, och efter påtryckningar från den höge representanten Valentin Inzko och EU drog Dodik tillbaka förslaget. Politiskt system Bosnien-Hercegovina har ett statsskick som kom till för att sätta punkt för det blodiga inbördeskriget Författningen är en del av fredsuppgörelsen, Daytonavtalet, och innebär att landet är en stat med två självstyrande delar: det serbdominerade Republika Srpska och det bosniakisk-kroatiska Federationen Bosnien och Hercegovina. De två entiterna hanterar flertalet regeringsfunktioner; centralregeringen är svag. Motsättningarna är fortsatt mycket starka och Bosnien styrs i praktiken fortfarande till en del av det internationella samfundet. Konstruktionen med två entiteter är komplex och innebär att det finns president, parlament och regering både på nationell nivå samt i de båda landsdelarna. Beslut som rör utrikespolitik, finanspolitik och andra övergripande områden ska fattas på nationell nivå, men de flesta frågor hanteras av entiteterna. Därtill kommer Brčko, ett distrikt som ligger vid gränsen mot Kroatien i norr och som delar Republika Srpska i två hälfter. Brčko, vars status fastställdes genom internationell skiljedom 1999, är formellt en del av båda entiteter men utgör en egen kommun med egen förvaltning och är direkt underställt de centrala myndigheterna. Författningen befäster också en uppdelning av befolkningen i tre konstituerande folkgrupper (se Befolkning och språk). Förutom att de båda entiteterna bygger på åtskillnad av folkgrupperna sker tillsättning av statschef och parlamentens överhus enligt etniska definierade kvoter (se nedan). Europadomstolen för mänskliga rättigheter slog 2009 fast att minoritetsgrupper därmed diskrimineras, eftersom de utestängs från politiska ämbeten. Politiker har diskuterat en författningsändring sedan dess, utan resultat. Domstolen förklarade 2014 återigen att grundlagen måste ändras, i ett nytt mål som gällde en person som bara ville identifieras som bosnisk medborgare, utan särskild etnicitet. Det första målet gällde en rom och en jude. Ett problem med det politiska systemet är att det i praktiken ger de olika folkgrupperna vetorätt, vilket ofta lamslår politiken. För att få ihop regeringar krävs koalitioner mellan partier som har fundamentalt motstridiga visioner av landets framtid. I många fall överlappar lagar, författningar och rättsbefogenheter dessutom varandra. Ännu drygt 20 år efter kriget fungerar Bosnien i hög grad som ett internationellt protektorat ett område som står under annan makts beskydd. Bosnien förvaltas till stor del av den höga representant som tillsattes genom Daytonavtalet för att samordna återuppbyggnaden. Den höga representanten har långtgående 12/39

13 befogenheter att utfärda och dra tillbaka lagar samt att avsätta tjänstemän och politiker som anses förhindra fredsprocessen (se även Utrikespolitik och försvar). Styret både nationellt och i entiteterna är halvpresidentiellt. Det innebär att den verkställande makten delas mellan regeringen och statschefen, som på nationell nivå består av ett trehövdat presidentråd. De tre i presidentrådet en bosniak, en kroat och en serb utses genom direkta majoritetsval vart fjärde år. De roterar som ordförande och fungerar då som president åtta månader i taget. En person kan som mest sitta två mandatperioder i rad. Presidentrådet har främst ansvar för utrikespolitik, lägger fram en budget för parlamentet och utser ministerrådets ordförande. Denna ordförande, motsvarande premiärminister, utser i sin tur övriga ministrar i regeringen. Lagarna stiftas av ett parlament med två kamrar: ett underhus, representanthuset, och ett överhus, folkens hus. Representanthusets 42 ledamöter utses i allmänna val vart fjärde år (samtidigt som presidentvalet). Två tredjedelar av platserna är reserverade för kandidater från Federationen och en tredjedel för representanter från Republika Srpska. De 15 ledamöterna i folkens hus utses indirekt: 10 av parlamentet i Federationen och 5 av parlamentet i Republika Srpska. De tre folkgrupperna garanteras 5 platser vardera i överhuset. Eftersom de olika grupperna bevakar sina egna intressen noga går arbetet i parlamentet ofta trögt. Lokvalval hålls vart fjärde år, mellan de nationella och regionala valen, vilket innebär att det aldrig är mer än två år till nästa val. Det medför att politiker och partier befinner sig ett slags ständig valrörelse, vilket bidrar till svårigheter att nå långsiktiga lösningar. Federationen och Republika Srpska Även i Federationen består parlamentet av två kamrar. Federationens representanthus har 98 ledamöter som utses direkt av väljarna vart fjärde år. De 58 ledamöterna i federationens folkens hus, utses indirekt av kantonernas (se nedan) lagstiftande församlingar. I överhuset ska ledamöterna utgöras av 17 bosniaker, 17 kroater, 17 serber och 7 andra. Federationsparlamentet utser, för fyra år åt gången, en federationspresident och två vicepresidenter; de tre ska vara en bosniak, en serb och en kroat. Federationen är indelad i tio ganska självständiga kantoner varav fem domineras av bosniaker, tre av kroater och två har blandad befolkning. Kantonerna och de 79 kommunerna har egna, folkvalda församlingar. Federationens huvudstad är Sarajevo, precis som nationens. I Republika Srpska har parlamentet, nationalförsamlingen, 83 ledamöter som väljs vart fjärde år. Nationalförsamlingen utser också ett folkens råd med 28 ledamöter: 8 vardera från de tre dominerande folkgrupperna samt 4 från andra etniska grupper. Presidenten utses i allmänna val, liksom lagstiftande församlingar och borgmästare i de 63 kommunerna. Banja Luka i norr fungerar som Republika Srpskas huvudstad. Fram till 1998 satt parlamentet i Pale, en liten ort utanför Sarajevo. Politiska partier Partiväsendet är splittrat och nya partier och allianser uppstår ofta. Flertalet politiska partier har en tydlig nationalistisk-etnisk prägel och domineras av en av de tre konstituerande folkgrupperna. Det är i många fall svårt att urskilja var de befinner sig på en höger-vänsterskala. Några partier kallar sig multietniska och vill företräda bosnier av alla ursprung, men även de tenderar att domineras av någon folkgrupp. Det senare gäller inte minst Bosnien-Hercegovinas socialdemokratiska parti (Socijaldemokratska Partija Bosne i Hercegovine, SDP BiH, eller bara SDP), ett sekulärt och socialdemokratiskt parti med rötter i det gamla jugoslaviska kommunistpartiet. SDP identifierar sig som mångetniskt men det domineras av bosniaker och ses ibland som moderat bosniakiskt. 13/39

14 Efter en utbrytning ur SDP bildades 2013 Demokratiska fronten (Demokratska fronta, DF). Det nya partiet som också kallar sig socialdemokratiskt och mångetniskt blev i valet året därpå större än SDP. Det största bosniaknationalistiska partiet är Demokratiska aktionspartiet (Stranka demokratske akcije, SDA). Det grundades 1990 av Alija Izetbegović som var Bosniens president och därefter ingick i presidentrådet till Partiet leds av hans son Bakir Izetbegović som valdes till presidentrådet Till det bosniakiska lägret räknas också Allians för en bättre framtid i Bosnien-Hercegovina (Savez za bolju budućnost BiH, SBB BiH eller bara SBB), som grundades 2009 av mediemagnaten Fahrudin Radončić och Partiet för Bosnien-Hercegovina (Stranka za Bosnu i Hercegovinu, SBiH). Det största serbiska partiet var länge Serbiska demokratiska partiet (Srpska demokratska stranka, SDS) som bildades av bosnienserbernas ledare under kriget, Radovan Karadžić (se nedan). Det serbnationalistiska SDS blev 2006 förbisprunget av det mer vänsterorienterade Oberoende socialdemokraters allians (Savez nezavisnih socijaldemokrata, SNSD). SNSD profilerade sig tidigare som ett EU-vänligt parti men har med tiden blivit allt mer nationalistiskt och hotar att låta Republika Srpska bryta sig ur Bosnien. Partiet uteslöts ur Socialistinternationalen 2012 på grund av sin oförsonliga nationalistretorik. SNSD grundades av Milorad Dodik som är partiets ledare och sedan 2010 dessutom president i Republika Srpska. Även kroater bildade ett nationalistparti 1990: Kroatiska demokratiska unionen (Hrvatska demokratska zajednica, HDZ ). Det har starka band till det kristdemokratiska systerpartiet i Kroatien med samma namn. Det bosniska partiet splittrades 2006 i två: HDZ BiH och HDZ Ett resultat av splittringen har blivit att den kroatiska platsen i presidentrådet både 2006 och 2010 gick till en kroatisk medlem av SDP, Željko Komšić. Han lämnade emellertid SDP 2012 och var den som grundade DF året efter. De kroatiska partierna förespråkar en ny författning där Federationen delas i två självstyrande delar, en kroatisk och en bosniakisk. Rättsväsen De juridiska systemen i Federationen och Republika Srpska är i stort sett tudelade, med separata poliskårer och skilda domstolssystem. Båda entiteter har en författningsdomstol, en högsta domstol och distriktsdomstolar. I Federationen finns också domstolar i kantonerna. Det finns en författningsdomstol för hela Bosnien och sedan 2002 också en vanlig rikstäckande domstol som ska hantera bland annat identitetshandlingar, illegal invandring och andra statliga angelägenheter. En ombudsman för mänskliga rättigheter finns på nationell nivå och i de två delarna av landet. De flesta av landets domare är kvinnor. Rättssystemet präglas av en tung byråkrati, bristande resurser och politiska påtryckningar. Rättegångar drar ofta ut på tiden i åratal och det förekommer att mål bollas mellan de olika instanserna. Många mål läggs ned på grund av procedurfel, som att bevismaterial försvinner. Utslag i den nationella författningsdomstolen får inte alltid genomslag i entiteterna. Det rättsliga efterspelet gällande krigsförbrytelser begångna under inbördeskriget hanterades till att börja med endast av FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), som inrättades i Haag Flertalet av dess mål har gällt kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalats har flertalet varit serber. Bland de mest efterspanade var bosnienserbernas högsta politiska och militära ledare, Radovan Karadžić och Ratko Mladić. De var länge på fri fot men greps till slut i Serbien, 2008 respektive 2011, och fördes till tribunalen i Haag där de åtalats för bland annat folkmord. Karadžić dömdes 2016 till 40 års fängelse. Rättegången mot Mladić avslutades i december samma år och domen väntas under /39

15 Redan 2005 började en särskild krigsförbrytarkammare i den rikstäckande bosniska domstolen sitt arbete, för att avlasta Haagtribunalen som har ett tidsbegränsat mandat och för att kunna åtala en större grupp misstänkta för krigsförbrytelser. Kammaren har utrett flera tusen misstänkta och genomfört flera hundra rättegångar. Dödsstraffet avskaffades helt FAKTA POLITIK Officiellt namn Bosna i Hercegovina/ Bosnien och Hercegovina Statsskick republik, förbundsstat Statschef Mladen Ivanić/Bakir Izetbegović/Dragan Čović (2014 ) Regeringschef Denis Zvizdić (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Partiet för demokratisk handling (SDA) 9, Oberoende socialdemokraters parti (SNSD) 6, Demokratiska fronten (DF) 5, Serbiska demokratiska partiet (SDS) 5, Allians för en bättre framtid (SBB) 4, Kroatiska demokratiska unionen i Bosnien och Hercegovina med partners (HDZBiH) 4, Bosnien-Hercegovinas socialdemokratiska parti (SDP BiH) 3, övriga 6 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Bosnien-Hercegovinas socialdemokratiska parti (SDP BiH) 8, Oberoende socialdemokraters parti (SNSD) 8, Partiet för demokratisk handling (SDA) 7, Serbiska demokratiska partiet (SDS) 4, Allians för en bättre framtid (SBB) 4, Kroatiska demokratiska unionen i Bosnien-Hercegovina (HDZ BiH) 3, Kroatiska demokratiska unionen 1990 (HDZ1990) 2, Partiet för Bosnien-Hercegovina (SBiH) 2, övriga 4 (2010) Valdeltagande 57 % i parlaments- och presidentval 2014 Kommande val 2018 Aktuell politik Kriget på 1990-talet kastar ännu sin skugga över Bosnien-Hercegovina. Politiken är präglad av etnisk splittring, korruption och tung byråkrati. Det politiska systemets utformning gör att det alltid blir nödvändigt att bilda koalitionsregeringar, som sedan har svårt att hålla samman. Att den av omvärlden tillsatta höga representanten (se Politiskt system) alltid har sista ordet gör att de bosniska politikerna inte behövt ta ansvar för sina beslut (eller brist på beslut). Valsystemets konstruktion där etnicitet är en bärande del bidrar till att starkt motstridiga intressen måste försöka enas, både på nationell nivå och i den bosniak-kroatiska Federationen Bosnien och Hercegovina. Resultatet blir ofta politiskt dödläge. I Republika Srpska dominerar serberna däremot helt. Under 2014 tog sig folkligt missnöje uttryck i protester som blev de mest omfattande sedan kriget. I februari inleddes demonstrationer i Tuzla, av arbetare som protesterade mot uteblivna löner och pensioner och mot planerade utförsäljningar av statliga företag. De fick snart stöd av studenter och politiska aktivister. Protesterna, som inte hade några etniska undertoner, spreds och kom att rikta sig mot det usla ekonomiska läget, den höga arbetslösheten och de politiska låsningarna. Regeringsbyggnader stacks i brand i Tuzla, Sarajevo och Mostar. 15/39

16 Oroligheterna övergick så småningom i en fredlig proteströrelse. I flera städer bildades så kallade medborgarplenum, där alla som ville kunde diskutera och komma med förslag på förändringar och förbättringar och på hur man skulle kunna sätta press på politikerna att vidta sådana. Många hoppades på en "bosnisk vår". Men proteströrelsen, som främst varit aktiv i Federationen, ledde inte till några stora förändringar. Politikerna visade sig också handfallna då landet på våren 2014 drabbades av de mest omfattande översvämningarna på ett sekel. Över 40 människor omkom och tiotusentals fick evakueras sedan floder som Sava svämmat över alla bräddar på grund av häftiga regn. Läget försvårades av att vattenmassorna ledde till jordskred och att landminor från Balkankrigen på 1990-talet sköljdes upp av vattnet eller drogs med av skreden. Trots nödhjälp från omvärlden hade återuppbyggnadsarbetet svårt att komma i gång och den redan skrala ekonomin påverkades av katastrofen. Valrörelsen inför valet i oktober 2014 präglades av samma splittring mellan folkgrupperna som tidigare val och resultatet innebar återigen ett fragmenterat parlament där 12 partier delade på de 42 platserna. Regeringsbildningen blev återigen en komplicerad historia. Trots att fem partier redan i december enades om att bilda regering dröjde det till den sista mars 2015, det absolut sista datum man hade satt upp, innan fördelningen av ministerposter var klar och regeringen kunde tillträda. Denis Zvizdić från det bosniakiska Demokratiska aktionspartiet (SDA) blev ny premiärminister i en regering där även det kroatiska Kroatiska demokratiska unionen Bosnien och Hercegovina (HDZ BiH), de serbdominerade Serbiska demokratiska partiet (SDS) och Demokratiska framstegspartiet (PDP), samt den mångetniska Demokratiska fronten (DF) ingick. Det största serbiska partiet Oberoende socialdemokraters allians (SNSD) som fortsatte att leda regeringskoalitionen i Republika Srpska bojkottade dock det nationella parlamentet, och kallade den nya regeringen illegal. Nationalistretoriken och de etniska spänningarna fortsatte också att öka. Under 2015 rapporterades om hets och uppmaningar till våld i sociala medier. Flera fall av överfall och misshandel förekom, liksom ett par våldsdåd med dödlig utgång av misstänkta islamister. SNSD-ledaren Milorad Dodik ifrågasatte liksom tidigare själva statens legitimitet. Under 2015 väckte han på nytt tanken på en folkomröstning om det statliga rättsväsendet (liksom 2011, se Modern historia), som han hävdade var partiskt till serbernas nackdel. Många såg det som en testballong inför en folkomröstning som han utlovat 2017 om att helt bryta ut Republika Srpska ur Bosnien. Dodik backade återigen i frågan, men 2016 drev han istället igenom en folkomröstning om att göra den 9 januari till en nationaldag i Republika Srpska. Folkomröstningen hölls trots skarpa varningar från den höga representanten och trots att Bosniens författningsdomstol slagit fast att en sådan nationaldag skulle innebära diskriminering mot icke-serber. Datumet är dels en ortodox högtid, dels den dag då bosnienserberna utropade en egen republik Hela 99,8 procent av de väljare som deltog stödde förslaget. Bosniakernas representant i presidentrådet, Bakir Izetbegović, varnade för att Dodik lekte med elden. Från bosnienkroatiskt håll hade dock Dodik ett visst stöd, då de till stor del vill se en mer självständig roll för kroaterna i Bosnien. Den 9 januari 2017 var en helgdag i Republika Srpska och bosnienserberna visade därmed att de inte fäste någon större vikt vid vare sig författningsdomstolens beslut eller omvärldens ståndpunkter. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. 16/39