Serbien. Geografi.

Transkript

1 Serbien Serbien var den största delrepubliken i Jugoslavien. I Serbien ingår provinsen Vojvodina i norr, medan Kosovo i sydväst brutit sig ut och ensidigt utropat självständighet. Sedan även unionen med Montenegro lösts upp 2006 är Serbien avskuret från Adriatiska havet. Landet bär på ett tungt arv från krigen i forna Jugoslavien på 1990-talet men har nu som mål att bli medlem av Europeiska unionen, EU. Geografi Serbien ligger på Balkanhalvön i sydöstra Europa. I landet ingår den självstyrande provinsen Vojvodina i norr. Den tidigare provinsen Kosovo i sydväst utropade i februari 2008 ensidigt sin självständighet. Serbien, som saknar havskust, är till stor del bergigt men landskapet är omväxlande. Floden Donau, som delvis utgör gräns mot Kroatien, rinner genom landets norra del för att sedan bilda en del av dess östra gräns mot Rumänien. De bördiga slätterna i norr bevattnas också av floderna Tisa och Sava. Sava går samman med Donau inne i huvudstaden Belgrad (Beograd). Floden Morava, som omges av slättland, rinner i syd-nordlig riktning genom Serbien och mynnar också den i Donau, öster om Belgrad. Vojvodina ligger helt inom de bördiga slättlandskapen i norr. 1/50

2 Yta km2 (2017) Tid svensk Angränsande land/länder Ungern, Rumänien, Bulgarien, Makedonien, Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Kosovo Huvudstad med antal invånare Belgrad (2015) Övriga större städer Novi Sad , Niš , Kragujevac , Subotica (uppskattning 2012) Viktiga floder Donau, Sava, Morava Klimat Serbien har inlandsklimat med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar. De senaste åren har landet drabbats av häftiga skyfall, som lett till svåra översvämningar. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Belgrad 22 ºC (juli), 2 ºC (januari) Medelnederbörd/månad Belgrad 79 mm (juni), 28 mm (februari) Befolkning och språk Serberna är ett slaviskt folk som kom invandrande till Balkan från dagens Ukraina på 600-talet. Vid sidan av serberna finns en rad minoriteter i landet: ungrare (främst i Vojvodina), montenegriner, romer, bulgarer, tjecker, slovaker, rutener, albaner med flera. 2/50

3 Enligt en folkräkning 2011 utgör serberna den dominerande folkgruppen både i själva Serbien (drygt 83 procent) och i det etniskt blandade Vojvodina (drygt 67 procent). I Sandžak i sydväst, invid gränsen mot Monte negro, bor en hel del slaviska muslimer, främst bosniaker. Motsättningar mellan serber och muslimer, liksom mellan muslimska grupper, har förekommit. Gränsområdet i söder mot Kosovo har ofta varit oroligt. Den albanska minoriteten där hyser stark misstro mot Belgrad och många har starka band med Kosovo. En lokal folkomröstning 1992 i Kosovokrigets spår krävde självstyre för området och rätt för det att ansluta sig till Kosovo. Belgrad och det internationella samfundet underkände folkomröstningen, men många i lokalbefolkningen känner sig mer hemma i den kosovanska huvudstaden Priština (på albanska Prishtina) än i Belgrad. Den lokala albanska UÇPMB-gerillan försökte i kriget förgäves förena Preševodalen i Serbien med Kosovo. Försök har gjorts, med blandat resultat, att få till stånd ett samarbete mellan folkgrupperna i detta på många sätt eftersatta område, men när serbiska myndigheter i januari 2013 tvångsflyttade ett gerillamonument från Preševo ökade den albanska minoritetens frustration (se Modern historia och Kalendarium). År 2010 fick ett 20-tal etniska minoriteter för första gången välja egna representanter i landets kommuner. Samtidigt tycks serbisknationalistiska grupper, fientliga mot minoriteter, ha fått luft under vingarna sedan nationalistiska partier kom till makten Under krigen i ex-jugoslavien på 1990-talet gav sig många högutbildade och ungdomar iväg för att undkomma militärtjänstgöring, ekonomiska svårigheter och en osäker framtid. Brist på framtidstro och förhoppningar om ett bättre liv utanför Serbien gör att denna utveckling fortsatt under hela 2000-talet och befolkningen har gradvis minskat. Omkring 3,5 miljoner serber beräknas vara bosatta utanför Serbien, främst i andra delar av före detta Jugoslavien. I samband med Balkankrigen på 1990-talet fick Serbien ta emot omkring en halv miljon flyktingar, mest serber från Kroatien och Bosnien-Hercegovina men också serber och romer från Kosovo. Många av dessa har med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR kunnat återvända till sina tidigare hemländer, men många har också stannat kvar i Serbien där de sökt serbiskt medborgarskap beräknades det finnas närmare flyktingar kvar från Kroatien och drygt från Bosnien-Hercegovina. De som flytt Kosovo har kunnat stanna kvar (men ofta under usla förhållanden), då de betraktas som internflyktingar i och med att Serbien ser Kosovo som en serbisk provins uppskattades internflyktingarna till drygt I mitten av 2010-talet har också stora flyktingströmmar från främst krigets Syrien kommit via den så kallade Balkanrutten till Serbien, som de flesta dock sett som ett transitland till rikare länder i Europa. Våren 2016 stängdes Balkanrutten men i Serbien fanns samma höst ändå omkring flyktingar i olika flyktingläger och dessutom ytterligare cirka som levde utanför dessa, bland annat i parker i städerna. I Serbien talas serbiska, ett sydslaviskt språk. Det skrivs med det kyrilliska alfabetet, men idag används också ofta det latinska alfabetet. Efter nationalisternas seger i valen 2012 kan man dock se hur den kyrilliska skriften används som ett sätt att stärka och framhäva den serbiska identiteten. Ungerska, som är det viktigaste minoritetsspråket, talas främst i Vojvodina. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 81,5 (2014) Andel invånare i städerna 55,7 procent (2016) 3/50

4 Nativitet/födelsetal 9,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 14,0 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt -0,5 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,5 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 51,1 procent (2014) Förväntad livslängd 75 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 78 år (2015) Förväntad livslängd för män 73 år (2015) Folkgrupper serber 83 %, ungrare 3,5 %, bosniaker 2 %, romer 2 %, övriga (inkl okända och inga svar) 9,5 % (folkräkning 2011) Språk serbiska 1 1. albanska och ungerska är viktigast minoritetsspråk Religion De flesta serber är ortodoxt kristna och medlemmar i den serbisk-orto doxa kyrkan som grundades 1219 i Peć (Peja) i Kosovo. Merparten av ungrarna är romerska katoliker. I Preševo och Sandžak finns många muslimer, de flesta sunni. Religionsfrihet råder. I praktiken fungerar dock den mäktiga serbisk-ortodoxa kyrkan som något av en statskyrka. Den har stort inflytande i samhället och har kunnat tillskansa sig en rad förmåner som andra samfund inte har, till exempel på skatteområdet. Under 1990-talets krig blev religionen mer än tidigare en viktig del av människors identitet och utnyttjades i den nationalistiska propagandan mellan folkgrupperna. De ekonomiska svårigheterna efter krigen tycktes stärka religionens ställning ytterligare. I fattiga områden med många muslimer, såsom Preševo och Sandžak, har man kunnat se ett ökat islamistiskt inflytande. I en undersökning från 2010 beskrev sig 78 procent av de tillfrågade som religiösa, jämfört med 59 procent tio år tidigare. Utbildning I Serbien börjar barnen skolan vid sju års ålder. Efter den åttaåriga grundskolan kan eleverna välja mellan fyraårigt gymnasium, som ger behörighet för högre studier, och någon yrkesskola eller teknisk utbildning. Grundskolan är obligatorisk och avgiftsfri, men eleverna får oftast betala för skolböcker. 4/50

5 Det finns åtta statliga universitet, där det i Belgrad är störst och äldst. Dessutom finns nio privata universitet och en rad högskolor. Kvaliteten på den högre utbildningen sjönk under 1990-talet i spåren av krigen. Serbien påverkas ännu av detta men en försiktig reforme ring av såväl grundskola som högre utbildning pågår, delvis finansierad med EU-medel, och skollokaler med mera håller på att rustas upp. Det hela går dock långtifrån i den takt och utsträckning som skulle behövas. I den så kallade Pisa-undersökningen, som bland annat mäter 15-åriga elevers läsförmåga och matematikkunskaper, kom Serbien 2012 på plats 43 av 65 (landet deltog inte i den undersökning vars resultat publicerades 2016). I en undersökning 2014 bland universitetsstuderande svarade 39 procent att de ville lämna Serbien, och landet är ett av de värst drabbade av så kallad brain drain, utflyttning av högutbildade. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 94,8 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 15,2 (2013) Läs- och skrivkunnighet 98,2 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 4,4 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 9,6 procent (2012) Kultur Serbien upplevde en kulturell blomstring under det serbiska kungadömets storhetstid på talen. Under den långa turkiska ockupationen därefter vidmakthölls kulturen främst som sånger och berättelser om serbiska hjältar i kamp mot turkarna. I Vojvodina, dit många flytt undan turkarna, grundades den serbiska teatern. På 1800-talet blev Vuk Karadžić viktig för serbisk kultur och nationalkänsla med sina språkliga, historiska och folkloristiska arbeten. Stor spridning fick Bergskransen, det serbiska nationalepos som Montenegros furstebiskop Petar II Petrović Njegoš skrev i mitten av 1800-talet. Den mest kände serbiske 1900-talsförfattaren är nobelpristagaren Ivo Andrić. Han skildrar det osmanska Bosnien, som i Bron över Drina. Andra kända 1900-talsförfattare är Danilo Kiš, Mirko Kovač samt Dobrica Ćosić, som var Jugoslaviens president och aktiv i demokratiseringsprocessen i början av 1980-talet, då författarna tog upp tidigare förbjudna ämnen till diskussion. I den hittills enda av hans romaner som översatts till svenska, På undre däck (1995), skildrar Vladimir Arsenijević livet under 1990-talets krig. Den uppmärksammade romske poeten Rajko Đurić bor sedan 1991 i exil i Berlin. Hans texter finns att läsa på svenska i antologin Utan hus, utan grav (2002). Eurovision Song Contest är mycket populär i Serbien, inte minst sedan landet vann tävlingen 2007 genom sångerskan Marija Serifović. Serbisk films mest kände uttolkare är Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt). Med Underground, om kriget i ex-jugoslavien, vann han Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes Vid den Balkanfestival som anordnades på flera håll i Sverige i början av 2013 kunde man bland annat se den serbiska filmen Professor 5/50

6 Kosta Vujićs hatt från Den är gjord av Zdravko Šotra, en av de mest framgångsrika serbiska film- och TVregissörerna, och bygger på en bestseller av Milovan Vitezović om en excentrisk lärare på 1800-talet. Massmedier Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men mediernas oberoende och mångfald begränsas av politisk inblandning, ekonomiskt beroende och självcensur hos journalisterna. Medieutbudet är stort men i den ekonomiska krisens spår har många tidningar fått se sina upplagor minska eller rentav tvingats lägga ner. Radio och TV fortsätter att vara de viktigaste nyhetskällorna. Under Slobodan Miloševićs tid vid makten ( ) utnyttjades radio/tv medvetet av regimen för att främja serbisk nationalism. Press en var länge rätt fri; den var ofarligare för regimen än etermedier na då få människor hade råd att köpa tidningar. I samband med kriget i Kosovo infördes 1998 en repressiv medielag. Många medier stängdes eller bötfälldes och journalister fängslades eller till och med mördades. Oberoende medier spelade en aktiv roll i samband med Miloševićs fall och regimskiftet hösten 2000 innebar ett öppnare medieklimat. Många medier bytte fot över en natt men en del journalister behöll en okritisk hållning till makthavarna. Efter Aleksandar Vučić (som en gång var Milosevićs informationsminister) tillträde som premiärminister 2014 försämrades medieklimatet. Medier som kritiserar regimen kan angripas offentligt och anklagas för att försöka skapa kaos i landet eller störta regeringen och de utsätts ofta för godtyckliga inspektioner av myndigheterna. Hot, trakasserier och övergrepp mot medier och enskilda journalister förekommer. Ett resultat av detta är att antalet undersökande journalister minskat och att många mediekanaler enbart riktar in sig på okontroversiell underhållning. Enligt EU-kommissionens rapport i november 2016 om hur reformerna på Balkan fortskrider sägs om Serbien att inga framsteg gjorts för att förbättra möjligheterna att fullt ut utöva yttrandefrihet. I augusti 2014 antogs en ny informations- och medielag. I denna, som var en del i Serbiens närmande till EU, ingick att staten skulle dra sig ur allt medieägande men efter ett år hade endast 34 av 73 statliga medier privatiserats. Svårigheterna med att hitta nya, seriösa ägare har lett till nedläggningar eller problem med finansieringen. Många medier har också sålts till underpris, ofta till personer med band till de styrande partierna. För journalisterna har det lett till att ett tusental mist sina jobb eller drabbats av låga, försenade eller oregelbundet utbetalda löner, ständigt övertidsarbete, obetalt arbete och även sådant som mobbning, utpressning och fysiska hot, till och med dödshot. Det oberoende serbiska journalistförbundet Nuns kunde under 2015 och de första sju månaderna av 2016 notera 16 fysiska angrepp, 41 muntliga hotelser, 28 försök till påtryckningar och fem egendomsangrepp mot journalister. Stora dagstidningar är Politika, grundad redan 1904, samt de oberoende Blic och Danas. Störst upplagor har tabloidpressen, som Večernje Novosti och Kurir. De utkommer alla i Belgrad, liksom veckotidningarna Vreme och NIN. Det statligt finansierade serbiska radio/tv-bolaget RTS (Radiotelevizija Srbije) sänder i tre kanaler. Därutöver finns flera privata TV-stationer. Yttrandefrihet råder på internet men viss kontroll kan ändå förekomma i mars 2012 föll den första domen någonsin för hets mot folkgrupp på internet. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex från 2016 kom Serbien på plats 59 av 180. FAKTA MASSMEDIER 6/50

7 Pressfrihetsindex 27,7 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 122,1 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 53,5 (2014) Äldre historia På Balkan fanns från 1000-talet ett mäktigt serbiskt rike med centrum i dagens Kosovo men från slutet av 1300-talet kom detta i nästan 500 år att lyda under de osmanska turkarna. Efter första världskriget upprättades en gemensam, sydslavisk stat (från 1929 Kungariket Jugoslavien) under Serbiens kung Aleksandar. Under andra världskriget ockuperades och delades landet. Efter blodiga inre strider kunde Josip Broz Tito 1945 bildasocialistiska federativa republiken Jugoslavien med Serbien som största delrepublik. Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 e Kr bildade olika folk i kamp med varandra och med det östromerska riket, Bysans, nya stater på Balkan av skiftande omfång och livslängd. Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kom från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan. På 1000-talet uppstod det medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219 med säte i Peć (Peja) i dagens Kosovo. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet. Under Stefan Dušan, som 1346 kröntes till kung, upplevde serberna en storhetstid. I Kosovo, som serberna räknar som sin kulturella vagga, byggdes under denna epok en mängd kyrkor och kloster. Riket föll dock snart sönder och kunde inte stå emot de osmanska turkarna när dessa började rycka fram över Balkan i slutet av 1300-talet. Ett stort slag mellan serber och turkar stod 1389 vid Kosovo polje (Trastfältet). År 1396 blev Serbien en turkisk lydstat för att sedan helt inlemmas i Osmanska riket Gränsområdet Krajina Serberna kom att leva under turkisk och muslimsk dominans i närmare 500 år. Befolkningen höll dock fast vid den serbisk-ortodoxa religionen och sin kultur. I slutet av 1500-talet upprättade den habsburgske kejsaren ett militärt gränsområde mot turkarna i nuvarande Kroatien (det så kallade Krajina, det vill säga gräns). Habsburgarna gav mark till serbiska bönder, som i utbyte ställde upp med soldater och skyddade de habsburgska provinserna från turkarna. Därmed skapades de serbiska enklaverna i Kroatien. Den moderna serbiska staten växte fram i början av 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget tvingades den turkiske sultanen ge serberna full självständighet. År 1882 blev Serbien ett kungadöme. I första Balkankriget besegrade Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland turkarna och stred sedan om bytet i andra Balkankriget Serbien och Grekland fick stora delar av Makedonien, och Serbien och Montenegro delade på Sandžak-området. Bosnien-Hercegovina hade 1908 annekterats av den habsburgska dubbelmonarkin, där tronföljaren Franz Ferdinand tänkte ge den sydslaviska befolkningen självstyre för att minska dess vilja att ansluta sig till Serbien. Då Serbien ville befria de bosniska serberna från österrikiskt styre kom landet i direkt konflikt med Österrike- Ungern. Vid ett besök i Sarajevo i Bosnien den 28 juni 1914 sköts Franz Ferdinand till döds av Gavrilo Princip, medlem i den serbnationalistiska organisationen Svarta handen. Mordet blev upptakten till första världskriget. 7/50

8 Serbers, kroaters och sloveners kungadöme Den habsburgska monarkin kollapsade i oktober 1918 och i december utropades Serbers, kroaters och sloveners kungarike under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević. Mycket spända förhållanden rådde dock redan från början mellan serber och kroater/slovener. De senare, som var katoliker och hade erfarenhet av västerländsk administration under Habsburg, ville att den nya staten skulle bli en lös federation med stort inre självstyre. Serberna, vars förvaltning var påverkad av turkisk tradition, önskade en centraliserad stat. De partier som ville ha en centralstyrd enhetsstat vann en knapp majoritet i valet I slutet av 1920-talet stod landet på randen till inbördeskrig. I januari 1929 upplöste kung Aleksandar parlamentet. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo=syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. I Makedonien verkade den revolutionära organisationen VMRO för en stat som samlade alla makedonier. I Kroatien växte fascistpartiet Ustaša (Ustasja), trots att det var förbjudet och dess ledare befann sig i exil i Mussolinis Italien. År 1934 mördades kung Aleksandar i Marseille av en VMRO-terrorist men Ustaša ansågs ligga bakom. Det förmyndarstyre som tog över efter den mördade kungen (hans äldste son var omyndig) stödde tyskarna i början av andra världskriget. Jugoslavien var vid det laget ekonomiskt beroende av Nazityskland. I slutet av mars 1941 gjorde dock officerare, som stödde de allierade mot tyskarna, en statskupp. Den 6 april överfölls därför Jugoslavien av axelmakterna Tyskland och Italien och dess anhängare Ungern och Bulgarien. Montenegro införlivades nästan helt i det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Merparten av Serbien ockuperades av tyskarna, som tillsatte en marionettregering i Belgrad. I större delen av Kroatien och Bosnien-Hercegovina bildades med tyskt stöd en fascistisk lydstat (det så kallade Fria Kroatien). Tito kommer till makten Två rivaliserande motståndsgrupper kämpade mot inkräktarna: de kungatrogna četnikerna under överste Draža Mihajlović, som stöddes av den jugoslaviska exilregeringen i London, och den nationella befrielsearmén, under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito). Försök att ena rörelserna utmynnade i en blodig inbördesfejd mellan četniker och vänsterpartisaner. De allierade, som först stött de kungatrogna, gick 1943 över till Tito och i november samma år utropade Tito i staden Jajce i Bosnien en partisanregering i de befriade områdena. Samtidigt härjades delar av Jugoslavien av inre politisk och religiös terror. Ustašaregimen i Kroatien ägnade sig åt barbarisk förföljelse av judar, romer och politiska motståndare. Man försökte också med våld tvinga ortodoxa serber att gå över till katolicismen. Många kroatiska serber lyckades fly till Serbien. Serbiska grupper, bland annat četnikerna, svarade med brutala överfall på kroater. De värsta striderna rasade i Bosnien. När kriget var slut hade en tiondel av Jugoslaviens befolkning dödats och 3,5 miljoner var hemlösa. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna. De kungatrogna besegrades slutgiltigt 1944, då kungadömet formellt avskaffades, och den 7 mars 1945 kunde Tito upprätta en regering. Serbien blev den största av sex delrepubliker i den kommuniststyrda Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Den serbiska huvudstaden Belgrad blev också säte för all gemensam förvaltning och huvudstad i den nya republiken. Modern historia 8/50

9 Det socialistiska Jugoslavien hölls ihop med stark hand av krigets vinnare, Tito, och med hjälp av en växande ekonomi. Men då Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningarna, som i början av talet skulle leda till krig och landets sönderfall. Efter krigen upprättades 2003 en lösare union mellan Serbien och Montenegro, men tre år senare upplöstes även denna och de två delrepublikerna blev självständiga stater. Tito var först en lydig lärjunge till sovjetledaren Josef Stalin. Efterkrigs tidens Jugoslavien hade en författning som byggde på den sovje tiska från 1936 och kommunistpartiet var enda tillåtna politiska kraft. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Titos ambition att bilda ett förbund av de kommuniststyrda staterna på Balkan med sig själv som ledare fick dock Stalin, som inte ville ha någon konkurrens, att 1948 utesluta Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen. Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet (bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna). Jugoslavien fick därefter omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer. Först 1956, efter Stalins död, återupptog Sovjetunionen och Jugoslavien sina förbindelser. De ekonomiska framgångarna och Titos sammanhållande kraft dolde länge systemets inbyggda konflikter. Men under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem vilka förvärrades under 1980-talet. Samtidigt ökade de inre motsättningarna. Författningen från 1974, som tillkommit efter ett kroatiskt uppror, gav delrepublikerna vidsträckt självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Centralmakten i Belgrad ansvarade för utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men delrepublikerna kunde lägga in veto i viktiga frågor och för det mesta kom federationens bästa i andra hand. Slobodan Milošević till makten Författningen försvagade Serbiens inflytande, då också de serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina fått långtgående självstyre. Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten inom den egna republiken och federationen som helhet blev Slobodan Milošević på ett kuppartat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och 1989 valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att återupprätta serbernas betydelse och gjorde Kosovo till en symbolfråga. Motsättningarna fick Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet. När Slovenien ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Vid det jugoslaviska kommunistförbundets kongress i januari 1990 var motsättningarna så stora att Slovenien och Kroatien, som ville ha ett modernare och öppnare parti, lämnade kongressen. Kort därpå upplöstes det jugoslaviska kommunist förbundet. Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater hölls för första gången flerpartival i de sex delrepublikerna. I fyra av dem vann nationalist partier. Kommunisterna, som också förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Där ville man till skillnad från de övriga stärka federationen. Det politiska och ekonomiska sönderfallet fortsatte dock och den jugoslaviska federationen upphörde i praktiken att fungera; i juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folk armén till angrepp. I Slovenien blåstes striderna av efter tio dagar men kriget i Kroatien blev mer utdraget. Oenighet om gränsdragningen och den serbiska minoritetens status där bidrog till att striderna tog fart i augusti. Resultatlösa försök gjordes av omvärlden att lösa konflikten. I januari 1992 erkände EU Slovenien och Kroatien som 9/50

10 självständiga stater. Förbundsrepubliken Jugoslavien Våren 1992 röstade också bosnier och makedonier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien blev övergången fredlig. I Bosnien-Herce govina utbröt inbördeskrig i april sedan EU, trots serbiska protester, erkänt republikens självständighet. Kort därpå antog det federala parlamentet i Belgrad en ny författning och därmed skapades Förbunds republiken Jugoslavien med endast två delstater: Serbien och Montenegro. Den jugoslaviska folkarmén ställde sig formellt utanför kriget i Bosnien men dess taktik att vid krigsutbrottet skicka hem de många bosniska serberna i armén med vapen bidrog i hög grad till att serberna på kort tid kunde lägga under sig cirka 70 procent av Bosnien-Hercegovinas yta. I erövrade områden kördes den ickeserbiska civilbefolkningen iväg, dödades eller sattes i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder men serberna satte dem i system. Sommaren 1995 vände dock krigslyckan, då kroaterna tog tillbaka två områden i Kroatien som serberna hållit, bland annat Krajina. Följden blev en ny stor flyktingström, nu av hundratusentals serber. I juli 1995 hade bosnienserberna intagit staden Srebrenica i sydöstra Bosnien, en av de muslimska enklaver i Bosnien som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och omkring muslim ska män och pojkar mördades. Denna händelse fick USA att ingripa. Sanktionerna upphävs De tre presidenterna Slobodan Milošević från Serbien, Franjo Tuđman från Kroatien och Alija Izetbegović från Bosnien-Hercegovina tvingades till förhandlingar i USA. Den 21 november 1995 skrev parterna under ett fredsavtal (Daytonavtalet) och därmed hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG (numera EU) och FN infört 1991 respektive Även om krigen aldrig kom att föras på serbisk eller montenegrinsk mark drabbades den jugoslaviska federationen hårt av omvärldens fördömanden, av FNsanktioner, av stora flyktingströmmar och av en allmän brutalisering av samhället i krigets spår. Inrikespolitiskt dominerades Jugoslavien fortfarande av Milošević. Så länge de ekonomiska sanktionerna varit i full kraft hade alla problem kunnat skyllas på den oförstående omvärlden som gaddat ihop sig mot serberna. När sanktionerna till största delen upphävts utan att läget förbättrades, blev situationen en annan. Inför de serbiska kommunalvalen 1996 inledde tre oppositionspartier ett samarbete, och de vann i 14 av de 18 största städerna. Samarbetet föll dock snart ihop, då de tre partiledarna inte kunde hålla sams. När Milošević inte fick ställa upp i presidentvalet i Serbien 1997 såg han istället till att bli vald till jugoslavisk president. I det serbiska presidentvalet segrade Miloševićs man, Milan Milutinović, och i det samtida serbiska parlamentsvalet blev Miloševićs Socialistparti (SPS, det gamla kommunistpartiet) med stödpartier störst. SPS var det gamla kommunistpartiet, nu under Miloševićs ledning. Krig i Kosovo Under 1998 övergick den växande konflikten mellan serber och den albanska folkmajoriteten i Kosovo i krig. Rapporter om övergrepp från serbisk sida fick omvärlden att ingripa; i mars 1999 inledde Nato bombangrepp mot rest-jugoslavien. I juni tvingades Milošević skriva på ett fredsavtal och FN tog genom Unmik över styret av Kosovo. Kriget undergrävde Miloševićs ställning. (Se vidare Kosovo-Modern historia och Konflikter-Kosovo.) Inför det federala parlamentsval som väntades i slutet av år 2000 försökte Milošević säkra fortsatt maktinnehav. Federationens parlament godkände författningsändringar som innebar att han skulle kunna bli omvald för åtta år till. Dessutom skulle presidenten utses i allmänna val, inte som tidigare av parlamentet. Åtgärden vidgade 10/50

11 klyftan mellan Serbien och Montenegro. Många montenegriner ansåg att de orättvist fick vara med och ta på sig skulden för en konflikt som serberna satt i gång. Milošević lät med kort varsel utlysa val i förtid till den federala presidentposten och det federala parlamentet samt lokalval i Serbien, med hopp om att den splittrade serbiska oppositionen inte skulle kunna enas. Men 18 oppositionspartier samlades, trots svårigheter, i alliansen Serbiens demokratiska opposition (DOS) med Vojislav Koštunica (från Serbiens demokratiska parti, DSS) som gemensam presidentkandidat. Milošević drivs bort Regimen trakasserade oppositionen inför valet, massmediernas frihet kringskars ytterligare och inga oberoende valövervakare tilläts. Någorlunda oberoende mätningar visade att Koštunica trots det hade segrat redan i första valomgången den 24 september, men den regimstyrda valkommissionen förberedde ändå för en andra omgång. Oppositionen utlyste då landsomfattande strejker och stora demonstrationer hölls mot Milošević. Slutet kom när Serbiens allierade, Ryssland, tog sin hand ifrån honom genom att gratulera den Koštunica till valsegern. Strax före den planerade andra valomgången framträdde Milošević i TV och erkände sig besegrad. Den 7 oktober 2000 svors Koštunica in som Jugoslaviens nye president. DOS blev störst i det federala parlamentet, och när nyval till det serbiska parlamentet hölls i december fick DOS egen majoritet. Ny premiärminister i Serbien blev Zoran Đinđić, ledare för Demokratiska partiet (DS), som ingick i DOS. Milan Milutinović, precis som Milošević anklagad för krigsförbrytelser vid FN-tribunalen för det forna Jugoslavien i Haag, fick tills vidare sitta kvar på sin post men höll en låg profil. Trots att den serbiske presidenten enligt författningen hade mer makt än premiärministern blev Zoran Đinđić den mest framträdande politikern. Såväl den nya jugoslaviska som den nya serbiska regeringen sade sig vilja satsa på ekonomiska och demokratiska reformer. Man ville också nå en uppgörelse om relationerna till Montenegro och Kosovo inom federationen. Det blev dock svårt att hålla ihop DOS med dess 18 olika partier. Medan Zoran Đinđić var klart västinriktad, var Vojislav Koštunica mer avvaktande till väst, särskilt USA. Medan Đinđić var beredd att utlämna Slobodan Milošević till den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, ville Koštunica ställa honom inför rätta i Jugoslavien. Milošević till Haag Milošević greps i april 2001 och fördes till fängelse i Belgrad, anklagad för förskingring av statliga medel, korruption och maktmissbruk. För att Jugoslavien skulle få ekonomiskt bistånd krävde USA att Milošević skulle utlämnas till Haag. Ðinđić beslutade på egen hand, och utan att informera Koštunica, att Milošević skulle utlämnas och han fördes till Haag. Rättegången inleddes i februari 2002 (han avled dock 2006, innan någon dom hunnit falla). USA krävde att fler misstänkta krigsförbrytare skulle utlämnas till Haagdomstolen. Efter mycken vånda antog det jugoslaviska parlamentet en lag som tillät att 23 misstänkta skulle kunna gripas och föras till Haag. Bland dem fanns Serbiens president Milan Milutinović samt bosnienserbernas före detta ledare Radovan Karadžić och före detta överbefälhavare Ratko Mladić. Unionen Serbien och Montenegro I februari 2003 omvandlades den jugoslaviska federationen till en lösare statsbildning, Unionen Serbien och Montenegro. Månaden därefter mördades Đinđić, troligen på beställning av den organiserade brottsligheten, sedan han satt igång en kampanj mot denna. Presidentvalet i Serbien i juni 2004 vanns av Boris Tadić, som utsetts till ny ledare för DS tidigare samma år. 11/50

12 I Kosovo ökade missnöjet då inget avgörande om provinsens framtida status kom till stånd. Den albanska befolkningsmajoriteten ville ha självständighet, medan den serbiska minoriteten ville fortsätta höra till Serbien. Kosovo utlovades förhandlingar om sin framtida status när man uppfyllt vissa krav på demokrati och i början av 2006 sattes samtalen i gång i Wien under ledning av Finlands förre president Martti Ahtisaari. Det självständiga Serbien Montenegro hade motvilligt gått med på att ingå i unionen med Serbien, men den upplöstes i juni 2006 sedan en majoritet av montene gri nerna röstat för självständighet. Även Serbien förklarade sig då självständigt och antog samma år en ny författning, mer anpassad till EU:s normer men där det klart deklarerades att Kosovo var en integrerad del av Serbien. I ett nyval till parlamentet 2007 blev det ultranationalistiska Serbiska radikala partiet (SRS) störst följt av president Tadićs parti DS och Koštunicas DSS. I maj bilda des en ny koalitionsregering under Koštunicas ledning. I presidentvalet i Serbien i början av 2008 valdes Boris Tadić om med knapp marginal. Strax därefter, i februari 2008, förklarade sig Kosovo, ensidigt, självständigt från Serbien. Kosovoalbanerna firade men bitterheten var djup i Serbien och i de serbiska enklaverna i provinsen. USA och en majoritet av EUländerna erkände snabbt Kosovo, medan Ryssland och Kina inte gjorde det. Ny regering Kosovofrågan ledde till att premiärminister Koštunica avgick och i det nyval som hölls i maj 2008 segrade Tadićs EU-vänliga partiallians För ett europeiskt Serbien före Radikala partiet. Båda parter försökte locka Socialistpartiet, som nu valde sina tidigare rivaler i Tadićs allians. Den nya koalitionsregeringen lovade att driva frågan om en EU-anslutning. Serbien ansökte formellt om EU-medlemskap Därmed tvingades landet ta itu med delar av sitt förflutna. Ett hinder på vägen mot EU var att Ratko Mladić inte gripits, trots att han var efterlyst för sin roll i massakern i Srebrenica Regeringen utlovade 2010 tio miljoner euro för tips som ledde till att Mladić kunde gripas. Dessutom förbättrade president Tadić förhållandet till ärkefienden Kroatien och förklarade krig mot Serbiens växande organiserade brottslighet, ett hinder på vägen mot EU. Narkotikasmugglingen beskrevs som det största hotet mot det serbiska samhället. På väg mot EU I maj 2011 greps Mladić till sist i en by åtta mil norr om Belgrad, efter 16 år på flykt. Han utlämnades efter några dagar till Haag för att ställas inför krigsförbrytartribunalen där. I juli samma år greps den sista på Haagtribunalens lista över misstänkta, Goran Hadžić, som lett de serbiska separatiststyrkorna i Kroatien i kriget Också Hadžić utlämnades till Haag, och EU förklarade att Serbien tagit ett viktigt steg mot medlemskap i unionen. President Tadić avgick i förtid i april 2012 och banade därmed väg för presidentval samtidigt med parlamentsvalet i maj. Presidentvalet blev en kamp mellan Tadić och Tomislav Nikolić som 2008 brutit sig ur Radikala partiet och bildat Serbiska framstegspartiet (SNS). I första omgången vann Tadić knappt men i den andra segrade Nikolić med knapp marginal. Nikolićs parti SNS fick ett litet övertag i parlamentsvalet. Nationalister till makten 12/50

13 Nu lyckades Boris Tadić och hans DS inte få till stånd ett fortsatt regeringssamarbete med socialisterna i SPS, som valde att satsa på den nyvalde presidentens nationalistiska parti. Socialistledaren Ivica Dačić bildade en ny koalition mellan sitt parti, SNS och en partiallians kallad Serbiens förenade regioner (URS). Regeringen satte kamp mot korruption överst på dagordning en. Samtidigt stod regeringen inför svåra ekonomiska utmaningar, med en arbetslöshet som var på väg mot 28 procent. Inom EU var frågetecknen många kring Serbiens fortsatta politiska väg. President Nikolić sade i sitt segertal att Serbien inte kommer att avvika från den europeiska vägen. Med adress till sina nationalistiska väljare betonade han samtidigt att landet inte skulle överge serberna i Kosovo. Serbnationalistiska och högerextremistiska grupper (som Naši, Vår ) fick luft under vingarna efter att den nationalistiska regimen kommit till makten. De angrep människor och företeelser som de klassade som antiserbiska och förrädare. Även homosexuella utsattes för våld från nationalister och skinnskallar. I vissa tidningsartiklar förekom nationalistiska tongångar och påhopp som på ett obehagligt sätt påminde om hur det var innan krigen bröt ut i Jugoslavien på 1990-talet. EU-förhandlingar inleds Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo i april 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser (se Kosovo-Kalendarium). Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap i januari Samma månad lät president Nikolić upplösa parlamentet och nyval utlystes till i mars. Det svåra ekonomiska läget med växande budgetunderskott, ökande lån och hög arbetslöshet hade gjort de interna motsättningarna i koalitionsregeringen tydliga. Initiativet till nyvalet kom från det största regeringspartiet SNS och dess partiledare, vice premiärministern Aleksandar Vučić. Denne ville ha ett nytt mandat från serberna för att regeringen skulle kunna skynda på de reformer som EU krävde. I valet fick SNS nästan hälften av alla röster. Socialistpartiet, den enda kvarvarande koalitionspartnern i den avgående regeringen, fick drygt 13 procent av rösterna. Därutöver klarade endast två partier 5-procentsspärren till parlamentet: DS med 6 procent och Nya demokratiska partiet (NDS) med knappt 6 procent. NDS hade bildats inför valet av den tidigare presidenten och partiledaren för DS, Boris Tadić. SNS-ledaren Aleksandar Vučić bildade ny regering i april. I den ingick representanter för SPS och Vojvodinaungrarnas allians, SVM. Endast 7 av de 19 ministrarna hämtades från SNS, som dock utsåg flera partilösa medlemmar. Ny utrikesminister och förste vice premiärminister blev SPS-ledaren och den tidigare regeringschefen Ivica Dačić. Den europeiska integrationen samt reformer inom ekonomi och rättsväsen skulle prioriteras av den nya regeringen. Politiskt system Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet och samma år antogs en ny författning. Den slår fast att landet är en parlamentarisk republik. Det finns ett stort antal politiska partier men sedan 2012 styrs Serbien av nationalistiska partier. De frågor som dominerat inom politiken har varit landets relationer till EU (med vilket man 2014 fick inleda förhandlingar om medlemskap) och Kosovo (som ensidigt bröt sig ur Serbien 2008). 13/50

14 Då Unionen Serbien och Montenegro upplöstes i juni 2006 (se Modern historia) blev Serbien en självständig stat. I oktober samma år röstade serberna med knapp marginal för ett förslag till ny författning, som sedan antogs av parlamentet. I den nya författningen sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Statschef är presidenten, som utses i allmänna val för en mandat period på fem år. Presidentens befogenheter är relativt begränsade. Det serbiska parlamentet (Narodna Skupština Srbije) har 250 ledamöter. Allmänna parlamentsval hålls vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid. Val hölls senast våren Serbien är indelat i 24 kommuner, varav 7 ligger i provinsen Vojvodina. Huvudstaden Belgrad har en särskild administrativ status. Sedan man med EU:s hjälp förhandlat fram ett avtal våren 2013 med Kosovo, vars självständighet man inte erkänner, har Serbien avstått från att direkt styra de serbdominerade kommunerna i norra Kosovo. Meningen är att dessa ska få ett långtgående självstyre. Politiska partier De stora frågorna i serbisk politik har varit hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo. En stor majoritet av politikerna är (åtminstone officiellt) emot ett erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för ett medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer (och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo). Det dominerande politiska partiet är sedan parlamentsvalet 2012 Serbiska framstegspartiet (Srpska Napredna Stranka, SNS). Partiet grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan). SNS vann valet 2012 men då Nikolić samtidigt valdes till serbisk president övertog vice partiledaren Aleksandar Vučić partiledarposten. Efter SNS:s stora framgångar i nyvalet våren 2014 bildade Vučić ny regering. SNS vann också nyvalet 2016 med nästan hälften av alla röster och Vučić vann presidentvalet Partiet styr över alla större städer, och efter valet 2016 också provinsen Vojvodina. Det finns därför de som varnat för att SNS, och inte minst den populäre Vučić, har fått för stor makt (se bland annat Massmedier). Partiet är moderat nationalistiskt, vill ändå se Serbien som EU-medlem men är samtidigt mån om goda kontakter med Ryssland (se Utrikespolitik och försvar). Serbiens socialistiska parti (Socijalistička Partija Srbije, SPS) har ingått i alla regeringar sedan Det uppstod en gång ur det gamla kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledarskap moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. SPS har sedan valet 2012 samarbetat med SNS och partiledaren Ivica Dačić är sedan dess vice premiärminister och utrikesminister i den SNS-ledda regeringen. Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, storserbiska och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska Radikalna Stranka, SRS) vars ledare Vojislav Šešelj länge satt häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser. SRS blev största enskilda parti i valet 2008, men försvagades senare samma år då den mer moderate ställföreträdande partiledaren Tomislav Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS (se ovan). Partiet försvann ur parlamentet i valet 2012 och många hade räknat ut det. I valet 2016 gjorde dock SRS come-back och kom lite otippat på tredje plats. Att partiledaren Vojislav Šešelj frikänts av Haagdomstolen har satt ny fart på partiet. Šešelj ställde upp i presidentvalet 2017 men fick bara 4,5 procent av rösterna. 14/50

15 De stora framgångarna för de nationalistiska partierna ledde till problem inom Demokratiska partiet (Demokratska Stranka, DS), som under den dåvarande presidenten Boris Tadić varit största parti och dominerat den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia). Efter valförlusten 2012 avgick Tadić som partiledare och DS har därefter bytt ledare flera gånger. I valet 2016 ledde en koalition som precis tog sig över 5-procentsspärren, men många tror att partiet kan ha spelat ut sin roll i serbisk politik. Tadić bildade inför valet 2014 ett nytt parti som senare bytte namn till Socialdemokratiska partiet (Socialdemokratska Stranka, SDS). Också det fick 6 procent av rösterna 2014 och tog sig i valet 2016 över 5-procentsspärren i koalition med två andra pro-europeiska, liberala partier. In i parlamentet 2016 kom även den nya, pro-europeiska, liberala oppositionsrörelsen Nu räcker det (Dosta je bilo) samt den pro-ryska koalitionen mellan Serbiens demokratiska parti (Demokratska Stranka Srbije, DSS) och nationalkonservativa och högerkristna Dveri (Srpski Pokret Dveri, Serbiska rörelsen Dörrar ). DSS bildades i början av 1990-talet som en utbrytare ur DS. Både DSS och DS ingick i den opposition på 18 partier, DOS, som störtade Milošević från makten 2000 men osämja mellan partiledarna, Zoran Đinđić (DS) och Vojislav Koštunica (DSS), försvårade samarbetet. DSS har framträtt som ett konservativt, nationalistiskt parti. I valet 2014 lyckades det inte komma över spärren till parlamentet och Koštunica avgick som partiledare. Rättsväsen Rättsväsendet är självständigt men rättssäkerheten dras fortfarande med stora brister. Förhållandena för interner är dåliga. Många fängelser är överfulla och det är vanligt att åtalade får vänta länge på rättegång, eftersom arbetet inom domstolarna är ineffektivt. Trots den rättsreform som beslutades om 2010 har det varit svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen inom rättsväsendet liksom banden till regeringen. Efter krav från EU valde Serbien att samarbeta fullt ut med krigsförbrytartribunalen i Haag. Slobodan Milošević utlämnades till Haag redan 2001, men avled 2006 innan rättegången mot honom hann avslutas greps även Radovan Karadžić, före detta ledare för den bosnienserbiska delrepubliken, och tre år senare den bosnienserbiske tidigare generalen Ratko Mladić. Båda fördes till Haag för att ställas inför rätta (se Modern historia). Karadžić dömdes 2016 till 40 års fängelse, en dom han överklagat; domen mot Mladić väntas under Det är meningen att rättegångar mot krigsanklagade på lägre nivå ska genomföras i Serbien, men få domar har utdömts på senare år. FAKTA POLITIK Officiellt namn Republika Srbija / Republiken Serbien Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Aleksandar Vučić (2017 ) Regeringschef Ana Brnabić (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Serbiska framstegspartiet (SNS) 131, Socialistpartiet (SPS) 29, Radikala partiet (SRS) 22, Demokratiska partiet (DS) 16, Nu får det vara nog (DJB) 16, Serbiens demokratiska parti/dveri (DSS/Dveri) 13, socialdemokratisk/liberal valallians under Demokratiska partiet (SDS/LDP/LSV) 13, övriga 10 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Serbiska framstegspartiet (SNS) 158, Socialistpartiet (SPS) 44, Demokratiska partiet (DS) 19, Nya demokratiska partiet (NDS) 18, övriga 11 (2014) Valdeltagande 15/50

16 56 % i parlamentsvalet 2016 Kommande val parlamentsval 2020, presidentval 2022 Aktuell politik Trots det mörka arvet från krigen på 1990-talet liksom den politiska kris som Kosovos utbrytning och självständighet 2008 skapade har Serbiens demokrati överlevt och i januari 2014 kunde landet inleda förhandlingar om medlemskap med EU. Relationerna med Kosovo liksom närmandet till EU, och de reformer detta innebär, har hela tiden stått högst på den politiska agendan. För vanliga serber har förhoppningar om bättre levnadsvillkor varit viktiga. I det nyval som hölls i mars 2014 fick det moderat konservativa och nationalistiska Serbiska framstegspartiet (SNS) egen majoritet i parlamentet (se Modern historia). Den stora valsegern och en försvagad opposition gav den nye premiärministern, SNS-ledaren Aleksandar Vučić, ett starkt mandat att genomföra nödvändiga förändringar. Det har dock inte inneburit att allt gått smärtfritt. Den nya regeringen hade knappt tillträtt förrän Serbien (tillsammans med Bosnien-Hercegovina och Kroatien) drabbades av de värsta översvämningarna på ett århundrade. Trots internationellt katastrofbistånd kom dessa att få omfattande ekonomiska konsekvenser för landet. (Också våren 2015 ledde svåra översvämningar till stora problem.) Strax därpå införde regeringen en rad nya lagar på arbetsmarknaden (se Arbetsmarknad) i ett försök att få ner det höga budgetunderskottet. Det ledde till stora fackliga protester men också till en stor ommöblering i regeringen. Den unge USA-utbildade finansministern Lazar Krstić avgick; han hade velat införa mycket strängare arbetsmarknadslagar. Den ombildade regeringen försökte, på uppmaning av bidragsgivare som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, sätta fart på privatiseringarna av näringslivet, men svårigheterna att hitta köpare har gjort att det hela dragit ut på tiden (se Ekonomi). Man började också ta krafttag mot korruptionen, ett vallöfte, men dessa har efter hand kommit av sig. Hösten 2014 uppstod samtidigt oroligheter i det ekonomiskt eftersatta Sandžak-området i sydväst vars stora muslimska befolkning krävt ökat självstyre. Motsättningar mellan serbiska nationalister och muslimska aktivister i området ledde till att de senare hotade med att upprätta en egen milis. Under 2015 började stora flyktingströmmar komma in i Serbien via Turkiet/Grekland och Makedonien. Flyktingarna kom dels från krigets Syrien men också från länder som Afghanistan och Pakistan. De flesta ville visserligen inte stanna i Serbien men flyktingvågen satte ändå stor press på det serbiska samhället och innebar också påfrestningar i relationerna med grannländerna, när dessa på olika sätt satte stopp för flyktingarna. Då den så kallade Balkanrutten stängdes våren 2016 fanns ändå flera tusen flyktingar kvar i Serbien (se också Befolkning och språk). Trots regeringens starka ställning beslutade premiärminister Aleksandar Vučić i januari 2016 att utlysa nyval till parlamentet, två år i förtid. Vučić förklarade att han ville ha ett nytt fyraårigt mandat för att genomföra reformer, men många menade att anledningen främst var att SNS ville få kontroll över provinsen Vojvodina, där oppositionen fortfarande styrde; lokalval skulle hållas samtidigt med parlamentsvalet. Valet i april ledde också till att SNS kunde ta över makten i Vojvodina. Liksom i valet 2014 blev SNS även denna gång största parti i hela Serbien med närmare hälften av rösterna, även om det fick färre mandat. Koalitionspartnern Socialistpartiet (SPS) backade också medan högernationalistiska partier, som Radikala 16/50