KOMMISSIONENS NOT OM FASTSTÄLLANDE AV BEVARANDEÅTGÄRDER FÖR NATURA 2000-OMRÅDEN

Transkript

1 KOMMISSIONENS NOT OM FASTSTÄLLANDE AV BEVARANDEÅTGÄRDER FÖR NATURA 2000-OMRÅDEN Syftet med denna not är att ge vägledning och fungera som stöd för medlemsstaterna när de fastställer bevarandeåtgärder för Natura 2000-områden. Den kompletterar kommissionens noter om Utseende av särskilda bevarandeområden (Designation of Special Areas of Conservation) och Fastställande av bevarandemål för Natura 2000-områden (Setting conservation objectives for Natura 2000 sites) och bör läsas jämsides med dem. 1. Vad krävs i habitatdirektivet? Artikel 1 l i habitatdirektivet har följande lydelse: särskilt bevarandeområde: ett område av gemenskapsintresse som medlemsstaterna har utsett genom lagar och andra författningar eller genom avtal, och där nödvändiga åtgärder genomförs för att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöerna eller populationerna av de arter för vilka området utsetts. I artikel 6.1 fastställs att medlemsstaterna ska upprätta ett övergripande bevarandesystem för alla särskilda bevarandeområden, som ska gälla alla livsmiljötyper i bilaga I och arter i bilaga II som finns i området, utom de som förekommer i obetydlig utsträckning enligt den standardiserade datablanketten för Natura Artikel 6.1: För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena. Ofta innebär detta att det måste genomföras positiva och aktiva åtgärder som bidrar till att uppnå det allmänna syftet med direktivet. I detta avseende skiljer sig artikel 6.1 från de tre övriga punkterna i artikel 6, som i stället fokuserar på förebyggande åtgärder för att förhindra försämring och betydande störningar (artikel 6.2) och förfaranden för att hantera planer och projekt som kan få betydande effekter på Natura 2000-områden (artiklarna 6.3 och 6.4). Artikel 6.1 gäller specifikt bevarandeområden och är inte tillämplig på särskilda skyddsområden 1, till skillnad från artikel 6.2, 6.3 och 6.4 som även gäller områden som utsetts enligt fågeldirektivet. Genom bestämmelserna i artiklarna 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet införs samma typ av tillvägagångssätt för förvaltningen av särskilda 1 Ett system för särskilda åtgärder för bevarande av områden som klassificerats som särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet fastställs i artiklarna 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet. Slutlig version av den 18 september 2013

2 skyddsområden som i artikel 6.1, enligt vilka medlemsstaterna är skyldiga att se till att åtgärder för bevarande av livsmiljön vidtas för arter som anges i bilaga I och för regelbundet förekommande flyttfåglar i syfte att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer. Detta innebär att särskilda skyddsområden omfattas av ett liknande skyddssystem som särskilda bevarandeområden. Genomförandet av artikel 6.1 är inte frivilligt: nödvändiga bevarandeåtgärder måste fastställas för samtliga särskilda bevarandeområden. Rättslig tolkning vad gäller artikel 6. 1 I mål C-508/04 har domstolen slagit fast att en medlemsstat inte kan undandra sig från att vidta alla nödvändiga åtgärder för bevarande i Natura 2000-områden. Det framgår dock av artikel 6.1 i direktivet att nödvändiga åtgärder för bevarande alltid skall vidtas och inte om så krävs". I sistnämnda bestämmelse omfattar orden om så krävs nämligen bara förvaltningsplaner och kan inte förstås som en allmän begränsning av skyldigheten att anta eller ingå nödvändiga lagar, författningar och avtal. I direktivet föreskrivs en skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, varför medlemsstaterna inte har något som helst utrymme för skönsmässig bedömning. Enbart förvaltningspraxis, som kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte heller anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som medlemsstaterna har vid införlivandet av ett direktiv. 2. Vad menas med bevarandeåtgärder? Enligt artikel 6.1 måste bevarandeåtgärder i särskilda bevarandeområden motsvara de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och arter i bilaga 2 som finns i området. De ekologiska behoven omfattar alla ekologiska behov, dvs. både abiotiska och biotiska faktorer, som anses nödvändiga för att säkerställa bevarandet av livsmiljötyper och arter, inbegripet samspelet med omgivningarna (luft, vatten, jordmån, växtlighet, etc.). Behoven kan bara fastställas med hjälp av vetenskapliga fakta och från fall till fall, vilket innebär att de ekologiska behoven kan variera mellan olika arter inom ett område, men också inom samma art mellan olika områden Det är emellertid inte nödvändigt att fastställa särskilda åtgärder för bevarande av arter eller livsmiljötyper som uppges förekomma i obetydlig utsträckning enligt den standardiserade datablanketten för Natura De nödvändiga bevarandeåtgärderna i ett Natura 2000-område bör vara kopplade till bevarandemålen för området. Bevarandemålen för ett område är definitionen av det tillstånd eller den status som eftersträvas för de arter och livsmiljöer som finns i området. Detta bör fastställas utifrån graden av bevarande för varje art och typ av livsmiljö som uppges förekomma i betydande utsträckning vid den tidpunkt då området utses till ett område av gemenskapsintresse, enligt uppgifterna i den standardiserade datablanketten. 2 Dvs. alla arter som har en obetydlig populationsstorlek och -utbredning i förhållande till de populationer som finns inom det nationella territoriet, livsmiljötyper som uppges ha en obetydlig representativitet (kategori D). 2

3 Den standardiserade datablanketten omfattar tre kriterier (representativitet, relativ täckning och grad av bevarande vad gäller livsmiljöer, population, grad av bevarande och isolering vad gäller arter) för en global bedömning för varje art och livsmiljötyp inom det särskilda området. 3 Bevarandemålen för området kommer att vara att antingen upprätthålla (om de redan är i gott skick) eller förbättra bevarandestatus för de arter/livsmiljötyper som finns i området. På detta sätt kan varje område på bästa sätt bidra till att gynnsam bevarandestatus uppnås på lämplig (nationell biogeografisk) nivå, med hänsyn till det naturliga utbredningsområdet för respektive arter eller livsmiljötyper. När bevarandemålen för ett Natura 2000-område väl definierats finns det viss flexibilitet när det gäller utformningen och fastställandet av bevarandeåtgärderna, och möjliga alternativ kan övervägas som även tar hänsyn till annan socioekonomisk verksamhet i områdena. Bevarandeåtgärder är de faktiska mekanismer och åtgärder som måste införas i ett Natura 2000-område i syfte att uppnå bevarandemålen för området. 3. När ska de nödvändiga bevarandeåtgärderna fastställas? Medlemsstaterna måste utse områden av gemenskapsintresse till särskilda bevarandeområden och tillämpa nödvändiga åtgärder för bevarande enligt artikel 6.1 inom sex år från det att området antogs som ett område av gemenskapsintresse av kommissionen (i enlighet med artikel 4.4 i habitatdirektivet). När ett område utses till särskilt bevarandeområde blir artikel 6.1 automatiskt tillämplig och det är underförstått att sexårsperioden mellan den tidpunkt då området väljs ut till område av gemenskapsintresse och då det utses till särskilt bevarandeområde ska användas till att fastställa de nödvändiga bevarandeåtgärderna så att de är klara att genomföras när området väl utses till särskilt bevarandeområde. Därför är det tillrådligt att medlemsstaterna börjar fastställa nödvändiga bevarandeåtgärder i god tid före detta datum. Detta bekräftades av avgörandet i mål C-90/10 (Makronesien) enligt vilket en medlemsstat som hade godkänt gemenskapens förteckning över områden av gemenskapsintresse för mer än sex år sedan, hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter genom att inte, i enlighet med artikel 6.1 och 6.2 i direktiv 92/43, besluta och genomföra lämpliga åtgärder för bevarande, samt ett skyddssystem för att förhindra försämring av habitaten och betydande störningar för arterna, som säkerställer ett rättsligt skydd för de särskilda bevarandeområden som utgörs av sådana områden (...) som anges i beslut 2002/11. Bevarandeåtgärderna för Natura 2000-områden kan vid ett senare tillfälle ses över eller justeras med hänsyn till nya relevanta kunskaper eller eventuella förändringar i bevarandestatus för de aktuella livsmiljöerna och arterna. 4. Sätt att genomföra artikel 6. 1 Enligt artikel 6.1 i habitatdirektivet innefattar nödvändiga åtgärder för bevarande 3 Se nya riktlinjer för rapportering och standardiserade datablanketten: 3

4 - om så krävs, (...) utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt - lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena. Subsidiaritetsprincipen innebär att valet överlåts på medlemsstaterna. I direktivet anges vilka mål som ska uppnås och vilka bestämmelser som måste tillämpas, men vad gäller artikel 6.1 är det upp till medlemsstaterna att besluta hur dessa bestämmelser ska tillämpas i praktiken. Ofta kombineras de olika alternativ som avses i artikel 6.1 för förvaltningen av Natura 2000-områden. Skötsel- och förvaltningsplaner Skötsel- och förvaltningsplaner utnyttjas i stor utsträckning i EU-länderna. Skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000-områden är inte ett automatiskt krav enligt habitatdirektivet, men de förefaller ändå vara det alternativ som föredras av de flesta medlemsstater och är även obligatoriska i flera av dem. På bevarandeområdesnivå används skötsel- och förvaltningsplaner i allmänhet för att formulera bevarandemålen för området och de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå dessa mål. Skötsel- och förvaltningsplaner används ofta som ett verktyg för att vägleda förvaltningsansvariga och andra berörda parter i samband med bevarandet av Natura 2000-områden, och för att göra olika socioekonomiska aktörer och myndigheter delaktiga i genomförandet av de nödvändiga bevarandeåtgärder som har identifierats. De är ett användbart verktyg för att säkerställa att genomförandet av bestämmelserna i artikel 6.1 sker på ett klart och tydligt sätt, som gör det möjligt för alla berörda parter att få information om vad Natura 2000 avser att uppnå och kunna medverka aktivt i diskussionen. De kan även bidra till att identifiera möjlig finansiering av åtgärderna och till bättre integration i andra planer. Skötsel- och förvaltningsplaner kan vara fristående dokument men kan också vara integrerade i andra utvecklingsplaner, i överensstämmelse med principen om integration av miljöaspekter i EU-politiken på andra områden. I integrerade planer är det viktigt att se till att tydliga mål och bevarandeåtgärder fastställs för de livsmiljöer och arter som finns i området. Olika typer av skötsel- och förvaltningsplaner används för närvarande i medlemsstaterna i Natura 2000-områden: Skötsel- och förvaltningsplaner för enskilda områden eller för en grupp av områden. Sektorsspecifika skötsel- och förvaltningsplaner, som fastställer bevarandemål och särskilda åtgärder för Natura 2000-områden som är relevanta för den aktuella sektorn t.ex. skogsbruk, jordbruk, vatten, etc. Man måste dock notera att de befintliga skötsel- och förvaltningsplanerna för andra kategorier av skyddade områden (dvs. nationalparker eller naturreservat etc.) inte alltid räcker till för att hantera förvaltningen av Natura 2000-områden och bör därför anpassas så att de återspeglar de särskilda bevarandemål som eftersträvas i dessa områden, mot bakgrund av det gemenskapsintresse som arter och livsmiljötyper i området företer. 4

5 Vidare får gränserna för andra typer av skyddade områden och Natura 2000-områdets gränser inte sammanfalla. Lagar och andra författningar eller avtal Vad gäller lagar och andra författningar eller avtal finns det en rad åtgärder som kan anses lämpliga för att uppnå de bevarandemål som fastställts för varje område. Detta innebär ofta aktiv förvaltning, men kan i vissa fall också omfatta mer passivt förebyggande åtgärder (t.ex. icke-ingripande förvaltning). Å andra sidan behöver dessa åtgärder inte nödvändigtvis vara nya åtgärder, eftersom även redan befintliga åtgärder kan bidra till att bevarandemålen för området uppnås. - Lagar följer vanligen ett mönster som fastställts i processrätten och kan innehålla specifika krav avseende verksamhet som kan tillåtas eller som måste begränsas eller förbjudas i området. - Andra författningar kan innehålla relevanta bestämmelser om genomförandet av bevarandeåtgärder eller godkännande av annan verksamhet i området. - Avtal omfattar avtal eller överenskommelser, vanligen mellan förvaltningsmyndigheter och markägare eller markanvändare i området. Bland de åtgärder som inbegriper positiva insatser är miljöåtgärder inom jord- och skogsbruk goda exempel på hur socioekonomiska krav kan beaktas vid upprättandet av avtal till förmån för Natura 2000-områden. Överenskommelser med jordbrukare om miljöåtgärder inom ramen för förordningen om landsbygdsutveckling kan användas som ett avtal i syfte att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för vissa livsmiljötyper (t.ex. ängs- och betesmark) och arter inom en rad Natura 2000-områden. Miljöåtgärder inom skogsbruket kan också användas för att upprätta kontrakt och avtal med skogsägare om skogsförvaltning som främjar bevarandet av livsmiljöer och arter. Med tanke på den stora mängd olika möjligheter som erbjuds för att fastställa nödvändiga bevarandeåtgärder, kan det också vara nödvändigt att använda andra typer av kontrakt och avtal och andra typer av specifika åtgärder, även frivilliga bevarandeåtgärder. 5. Viktigaste faktorer att beakta vid fastställande av nödvändiga bevarandeåtgärder I många länder finns det vägledning för hur bevarandeåtgärder ska utarbetas och för hur förvaltningsplaneringen i Natura 2000-områden går till. Nedan presenteras några av de faktorer som det är viktigt att ta hänsyn till. God informationsbas För att det ska vara möjligt att utarbeta och fastställa lämpliga och genomförbara bevarandeåtgärder är det nödvändigt att ha en god informationsbas med uppgifter om de befintliga förhållandena i området, om arternas och livsmiljöernas status och de viktigaste belastningar och hot som kan påverka dem, om den nuvarande markanvändning och om berörda parters intressen, etc. 5

6 Man bör kartlägga de huvudsakliga markanvändnings- och verksamhetsområden som kan inverka på bevarandestatusen hos berörda livsmiljöer och arter och identifiera samtliga relevanta aktörer som bör involveras eller konsulteras vad gäller förvaltningsplaneringen. Denna analys gör det möjligt att ta hänsyn till potentiella konflikter och möjliga medel att lösa dem. Det är också värdefullt att kartlägga och märka ut exakt var de viktigaste naturelementen (livsmiljötyper och arter) och de befintliga och planerade socioekonomiska verksamheterna finns i området. Kartorna är särskilt användbara i diskussioner med aktörerna om förvaltningsbehoven i området. Ett av de övergripande målen vid utarbetandet av bevarandeåtgärder bör vara att uppnå en integrerad förvaltning av områdena, som innebär att man tar hänsyn till alla berörda parters relevanta intressen och som syftar till att så långt det går integrera dessa med uppnåendet av bevarandemålen. Deltagande, samråd och kommunikation Allmänhetens deltagande i planering och förberedelse av bevarandet och förvaltningen av ett Natura 2000-område gör det möjligt att ta hänsyn till vad de människor som bor och arbetar i eller använder området tycker. Det kan också vara ett utmärkt tillfälle att skapa ett socialt klimat som är gynnsammare för miljöskyddet. Sannolikheten för framgång kommer att öka mycket om olika intressenter deltar och engagerar sig i skötseln och förvaltningen av området. Deltagande kan uppmuntras och genomföras under hela förvaltningsplaneringsprocessen, och de relevanta förvaltningsinstrumenten kan göras tillgängliga för allmänheten före ett eventuellt godkännande och offentliggörande. Tidiga samråd med och tidig involvering av intressenter och aktörer, dvs. från de första stegen, kräver vanligen en strategi som sträcker sig över olika sektorer, discipliner och yrkesgrupper. Lämplig kommunikation med alla berörda parter kommer att göra dem medvetna om vikten av att delta i processen och om den roll de kan spela. Det är viktigt att kommunicera bevarandemålen för området till alla berörda parter i ett tidigt skede i processen och informera om områdets betydelse för bevarandet av vissa livsmiljöer och arter på ett tydligt sätt som lätt kan förstås av personer som bor i eller använder området, så att de kan komma till insikt om hur viktigt det är att vidta åtgärder för att garantera en korrekt förvaltning av området och involveras i processen. I många medlemsstater finns det redan god praxis som bland annat går ut på att alla berörda parter bidrar aktivt, till exempel genom att inrätta styrgrupper eller styrkommittéer som arbetar med att utveckla naturvårds- och bevarandeförvaltningen. I dessa styrkommittéer ingår ofta berörda lokala myndigheter och företrädare för markägare, markanvändare och de viktigaste aktörerna i Natura 2000-området. Att organisera ändamålsenliga offentliga samråd kräver en effektiv organisation av arbetet och samarbetet mellan olika politiska nivåer samt tillräcklig personal och budget, och man måste utnyttja effektiva verktyg och medel för kommunikation. För att se till att olika berörda parter och intressenter, särskilt de som inte direkt arbetar med miljöledning, kan få goda kunskaper om och förstår de rättsliga skyldigheterna i miljöhänseende, de föreslagna målen och åtgärderna för bevarande för varje område samt vilka möjligheter som en lämplig förvaltning av området kan medföra, kan det också vara nödvändigt att erbjuda målinriktad utbildning och information och i vissa fall 6

7 effektiva konfliktlösningsmetoder. Detta kommer att göra det lättare att nå fram till överenskommelser och avtal om förvaltningsfrågor. Det har ibland visat sig ge ett relativt stort mervärde om processerna för utveckling av bevarandeåtgärder, för de berörda parternas delaktighet och för konfliktlösning (där så krävs) kan underlättas av en särskild så kallad site champion (ett slags områdesledare). Denna person kan utnämnas och/eller stöttas finansiellt av den ansvariga förvaltningen, men kan även komma från den största markägaren, från lokala myndigheter, en lokal icke-statlig organisation eller andra berörda parter eller intressenter. Funktionen kan även kombineras med rollen att övervaka eller underlätta genomförandet av åtgärderna. Fastställande av nödvändiga åtgärder för bevarande Bevarandeåtgärderna bör fastställas tillräckligt detaljerat så att genomförandet underlättas (vem gör vad, när och hur) och så att man undviker eventuella konflikter som kan uppstå till följd av brist på tydlig information. Bevarandeåtgärderna för området måste också vara realistiska, kvantifierade och hanterbara. Det språk som används i beskrivningen av bevarandeåtgärderna bör vara tydligt, så att de kan förstås av en bred allmänhet. För fastställandet av bevarandeåtgärder krävs en lämplig nivå av teknisk sakkunskap som gör det möjligt att överväga en rad åtgärder som kan leda till att målen för området uppnås, att identifiera sådana åtgärder som är absolut nödvändiga och sådana åtgärder som erbjuder olika alternativ för genomförandet, så att lokala intressen kan bidra till att forma åtgärderna inom ramen för de allmänna gränserna för planen. Exakta uppgifter om platsen och en beskrivning av de medel och verktyg som krävs för genomförandet av åtgärderna bör tillhandahållas. Detta uppnås bäst genom en arbetsplan som anger tiden för genomförandet, och där uppgifter och ansvarsområden fördelas till dem som ska arbeta med genomförandet. Arbetsplanen bör vara flexibel nog för att kunna ses över och anpassas när så krävs, t.ex. på grundval av resultaten av de åtgärder som redan genomförts. Det är också viktigt att fastställa en tidsplan för granskning av de bevarandeåtgärder som införts både när det gäller deras lämplighet för att uppnå bevarandemålen och för att se långt arbetet framskridit, i syfte att kontrollera ändamålsenlighet, mätbarhet och genomförande. Resurser för genomförande. Bedömning av kostnader och fördelar samt identifiering av möjliga finansiella instrument Om möjligt bör de resurser som krävs för att genomföra bevarandeåtgärderna beaktas och anges i alla förvaltningsinstrument för Natura 2000-områden, bland annat uppgifter om beräknade kostnader för genomförandet och övervakningen av alla planerade verksamheter, för administration, kompensationsstöd etc. Lika viktiga som de finansiella resurserna är personalresurser. För en korrekt förvaltning av Natura 2000-områden krävs det att den grupp som ansvarar för att utforma och genomföra åtgärderna omfattar personer med lämpliga färdigheter och kunskaper. Dessa uppgifter är också viktiga vid tilldelningen och fördelningen av medel från olika källor och stödordningar. Förutom att tjäna som tydlig grund för att uppnå bevarandemålen kan de bevarandeåtgärder som fastställs för Natura 2000 även ge viktiga fördelar för samhället och ekonomin genom att säkerställa ett kontinuerligt flöde av grundläggande 7

8 ekosystemtjänster 4. Nätverket omfattar ett stort antal kolrika livsmiljöer och kan spela en framträdande roll när det gäller att hantera problem i samband med klimatförändringar, både genom begränsning och anpassning 5. Det ger även socioekonomiska fördelar såsom bibehållande av vattenflöden och vattenkvalitet, bevarande av naturliga pollinatörer, bevarande av landskapet och dess skönhets- och rekreationsvärden, och det stöder turism och rekreation i allmänhet. Därför måste full hänsyn tas till de många fördelar som följer av investeringarna i Natura För att det ska vara möjligt att göra en utvärdering av kostnader och fördelar i samband med genomförandet av Natura 2000-områden måste förvaltningen planeras korrekt. De socioekonomiska faktorernas betydelse bör kartläggas grundligt för varje område, förutsatt att det finns tillgång till relevant information. Olika sektorer för ekonomisk verksamhet och deras relationer och samspel med den naturliga miljön bör analyseras så att man kan fastställa vilka eventuella kostnader och fördelar som skötsel och förvaltning av området kan ge upphov till. Detta kan även användas för att fastställa det faktiska behovet av ekonomiskt stöd och för att tillgängliggöra de relevanta stödmekanismerna, ersättningen för tillhandahållna tjänster, etc. Faktiskt och effektivt genomförande och kommunikation När bevarandeåtgärderna väl tagits fram bör det finnas en mekanism som säkerställer ett effektivt genomförande. Medlemsstaterna måste kunna visa att de har infört nödvändiga bevarandeåtgärder i områdena, och det måste finnas någon form av bevis på att de inte bara inrättats utan även genomförs. Medlemsstaterna måste rapportera vart sjätte år om de bevarandeåtgärder som införts i Natura 2000-områden (enligt artikel 17 i habitatdirektivet, se nedan). Vissa medlemsstater gör förvaltningsplaner och bevarandeåtgärder rättsligt bindande. Vad gäller kommunikation och information bör de bevarandeåtgärder som fastställts för områdena vara öppet tillgängliga för allmänheten (t.ex. på webbplatser eller officiella register) till information för alla som bor i området eller som påverkas av att det utsetts till Natura 2000-område. Om detta innebär att kommersiellt eller andra känsliga och privata uppgifter skulle offentliggöras ska en offentlig sammanfattning i stället göras tillgänglig på samma sätt. 6. Övervakning, utvärdering och översyn av bevarandeåtgärder Den övervakningsverksamhet i Natura 2000-områden som är förknippad med de föreslagna bevarandeåtgärderna bör ha två syften: - Att bedöma det faktiska genomförandet av de planerade bevarandeåtgärderna och deras ändamålsenlighet och effektivitet när det gäller att uppnå bevarandemålen för området. - Att bedöma åtgärdernas inverkan på graden av bevarande av de livsmiljöer och arter i området som är målet för åtgärderna. 4 5 Europeiska kommissionen (2013). The economic benefits of the Natura 2000 network. Europeiska kommissionen (2013): Guidelines on climate change and Natura

9 Övervakningsmekanismerna bör innefatta mätbara och tydligt kontrollerbara mål, och kan även omfatta ett system av indikatorer för att underlätta uppföljning och utvärdering av resultaten. I habitatdirektivet hänvisas det till denna övervakningsverksamhet (artiklarna 11 och 17). Enligt artikel 17.1 måste medlemsstaterna lämna information om de bevarandeåtgärder som avses i artikel 6.1 samt en bedömning av åtgärdernas effekt. I många medlemsstater pågår för närvarande övervakningsprogram för att utvärdera bevarandestatusen hos livsmiljöer och arter av EU-intresse. Enligt riktlinjerna för genomförandet av artikel 17 måste bedömningarna göras på biogeografisk nivå i varje land och de måste beakta livsmiljöernas och arternas hela utbredningsområde. Översynen av skötsel- och förvaltningsplanerna och åtgärderna bör dock ske inom en lämplig tidsram så att förvaltningen av området kan anpassas till eventuella ändringar, där hänsyn tas till de särskilda bevarandemål och den typ av åtgärder och omständigheter som gäller i varje Natura 2000-område. Commission note on establishment conservation measures for Natura 2000 sites. European Commission, Doc. Hab.13-04/05, September 2013 (original version in English). Reproduction is authorised provided the source is acknowledged. conservation measures_sv.pdf Contact: nature@ec.europa.eu 9