Grafundersökningar i nordvästra Skåne. 1. Grafven i Laröd Wibling, Carl Fornvännen 3,

Transkript

1 Grafundersökningar i nordvästra Skåne. 1. Grafven i Laröd Wibling, Carl Fornvännen 3, Ingår i: samla.raa.se

2 Grafundersökningar i nordvästra Skåne tror jag mig ha visat. Men har den också tjänat något annat, mera praktiskt eller hvardagligt ändamål? Intendenten Karlin har för mig uttalat den förmodan, att det varit ett instrument, som användts vid väfning af band eller dylikt, och säger sig ha flera dylika pjäser i förvar å museet. Sannolikt har vid detta antagande den omständigheten spelat in, att, som förut omtalats, grafven i fråga enligt honom synes ha tillhört en kvinna. Jag vågar ej uttala mig om riktigheten af denna uppfattning af benplattans ursprungliga användning. Själf har jag gissat på att den utgjort någon prydnad, försedd t. ex. med metallbeslag eller dylikt, å ett bälte. För denna mening är det naturligtvis likgiltigt, om den begrafts med en man eller en kvinna. GRAFUNDERSÖKNINGAR I NORDVÄSTRA SKÅNE 1906 CARL AF WIBLINO. I. GRAFVEN I LARÖD. ^ommaren 1905 anställde professor Oscar Montelius undersökning i en grafhög, som låg pä direktör Sommelius villaområde i Laröd, beläget ett stycke norr om Helsingborg. Undersökningen var föranledd af jordägarens anhållan att få borttaga högen. Emedan det härunder visade sig, att större delen af högen för längre tid sedan blifvit förstörd genom anläggningen af en brytstuga, hvarvid obrända ben och troligen en större stenkista skulle hafva anträffats i högens midt, och emedan förhållandena ej medgäfvo att genomgräfva hela högen, gaf Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien tillstånd att borttaga högen med villkor, att man skulle under arbetet noga gifva akt på, huruvida några sekundärgrafvar funnes, och därom genast

3 28 Carl Wibling. underrätta. Genom herr Bengt Nilsson i Laröd 1 erhöll jag också kort före jul underrättelse om, att arbetarna vid planeringsarbetet stött på ben och kantställda stenar, som tydde på förekomsten af grafvar. Med anledning däraf företog jag i början af år 1906 trots den stränga kölden två besök på platsen. Vid den undersökning, som jag därunder anställde, anträffades ej långt frän midten af högen dels en samling brända människoben- (fig. 1 B) och i närheten af dessa rester efter ett större bål, nämligen kol och starkt brända sandstensskärfvor ;!, och dels på ett afstånd af 0,5 m. härifrån en mindre stenkista (fig. 1 A), som -i norr och söder omgafs af stora stenar 4. Kistan, som täcktes af en större gråstenshäll (1. l,io m., st. br. 0,s) och bestod af kantställda sandstensflisor, hade en nästan fyrkantig form (1. och br. ungefär 0,8 m., höjd 0,5 m. jfr fig. 2, där den af- Fig. 1. Plan af grafvarna i Larödshögen. lyftade takhällen ses till höger A: Hällkista. B: Samling af brända ben, o{yan kistan) och var på alla sidor väl tätad med mindre stenskärfvor. Sedan täckhällen och öfverliggande jordlager aflägsnats, anträffades bland flintskärfvor och "strandmal", som funnos 1 Genom denne och kontorist C. H. Cedervall har jag äfven blifvit nppmärksamgjord pä en del kolsamlingar och fördjupningar, som finnas i grannskapet af högen och möjligen härröra från forntida boningar. 2 Inspektören vid Zoologiska Museet i Köpenhamn, Herluf Vinge, som godhetsfullt granskat samtliga i Larödshögen tillvaratagna ben, har förklarat, att de härröra frän människor. 3 Dessa hade till följd af den starka hettan antagit ett rödaktigt utseende, sä att de liknade stycken af tegelsten. 4 Planen är ritad af kontorist C. H. Cedervall, hvilken äfven tagit den i fig. 2 reproducerade fotografien.

4 Grafundersökningar i nordvästra Skåne på bottnen af kistan, en mängd tämligen svagt brända människoben, som pä alla sidor omgåfvos af ett mörkt, starkt förmultnadt ämne. Ganska mycket påminde detta om ett filtartadt tygstycke, som jag för en del år sedan under liknande Fig. 2. Hällkistan i Larödshögen. a: upptagna röscstenar; b: den aflyftadc takhallen. omständigheter anträffade i en graf på Tutaryd i Småland 1. Vid upptagandet af benen hittades upptill tre vackra brons- Fig Knif, spänne och knapp af brons, funna i liällkislan fig / 3. åldersföremål, nämligen en större dubbelknapp, ett spänne och en mindre knif med böjd spets (fig. 3 5). Knappen och knifven lågo bredvid hvarandra, och spännet fanns strax 1 En närmare redogörelse för denna graf finnes i min stipendiatberättelse för är 1891.

5 30 Carl Wibling, ofvanför dessa. Vid undersökningen framgick ej med visshet, om föremålens läge föranledts af en tillfällighet eller berodde på att de varit fästa i omhöljet. För sistnämnda antagande talar i viss mån den omständigheten, att grafven, att döma af grafgodset, förskrifver sig frän tredje perioden af bronsåldern eller från 12:te 13:de århundradena före Kristus 1, då likbränningen nyligen införts i Norden och man väl därför i många fall tilllämpat samma procedur, som förut vid begrafning användts-. Dubbelknappar af nästan samma storlek och form som den i Laröd tillvaratagna hafva nämligen anträffats i grafvar från bronsåldern med obrända lik under förhållanden, som antyda, att de varit anbragta i ett bälte för att kring kroppen sammanhålla det egendomliga lifplagg, hvari männen under bronsåldern, åtminstone dess äldre skede, voro klädda. Äfven spännet, ehuruväl sedermera mest utmärkande för kvinnodräkten, har på den tiden bl. a. haft till uppgift att sammanhålla mannens öfverplagg, och kan därför mycket väl hafva burits af en sådan. 1 en manskappa, som upptogs ur en ekkista vid Muldbjerg i Danmark, voro nämligen två sådana spännen faststuckna tätt innanför tygets kant, såsom man nu sticker en säkerhetsnål fast för att ej tappa den :i. Knifven med sin krumböjda spets har åter en form, som under bronsåldern uppträder i både mans- och kvinnografvar, under det att breda knifvar med konvex egg, som bekant, endast förekomma i mansgrafvar och utan tvifvel äro att betrakta som rakknifvar. Möjligen skulle man kunna förmoda, att äfven de spetsiga krumböjda knifvarna haft någon användning vid toaletten, såsom till skärning af hår och naglar. Såsom jag nyligen framhållit i mina uppsatser om graffynden på Bjersgård och Ringstorp, tillade man under forntiden stor religiös betydelse åt en del numera oväsentliga toalettåtgärder, 1 Oscar Montelius, Sveriges forntid, Stockholm 1903, sid De i norr och söder belägna stenarna, som jag till en början trodde härröra frän högens fotkedja, hafva måhända haft till uppgift att förlänga grafven för att därigenom imitera föregående periods hallkistor. 3 Sophus Muller, Vor Oldtid, Kjöbenhavn 1897, sid. 232.

6 Graf undersökningar i nordvästra Skåne särskildt hårets och skäggets behandling 1. Sannolikt har man i denna omständighet att söka förklaringsgrunden till att de därför erforderliga redskapen äro mycket allmänna i forngrafvar, åtminstone från vissa perioder, ja, såsom förhållandet är med saxen, ännu i våra dagar stundom nedläggas hos de aflidna. II. GRAFHÖGEN I RISEBERGA. Af fabrikör A. B. Palm i Helsingborg erhöll jag i början af år 1906 underrättelse om att man i ett grustag på kronobostället Brohusets ägor inom Riseberga socken hittat tvänne vackra bronsarmband. Vid ett besök på platsen hade herr Fig. 6. Risebergahögen sedd från söder, a och b: två ncdskridna hällar. Palm konstaterat, att fyndet härrörde från en där belägen grafhög, hvilken vid grushämtning svårt skadats. Jag anmälde 1 Carl Wibling, Fyndet pä Bjersgård, Helsingborg 1905, sid. 1 10, och Ringstorpsfynden, Grafskicket i Norden under Ofvergängstiden mellan brons- och järnåldern, Helsingborgs läroverks årsredogörelse 1906, sid

7 32 Carl Wibling. genast förhållandet för Vitterhets Akademien, och erhöll i uppdrag att skyndsamt besöka Riseberga för att genom undersökning af fornlämningen söka tillvarataga det grafgods, som möjligen ännu fanns kvar. Den 9 och 10 januari anställde jag därför trots den otjänliga väderleken en omfattande undersökning pä platsen. Därvid biträddes jag af fabrikör Palm och kontorist C. H. Cedervall, af hvilka den senare äfven gjort planritningen och fotografierna. Fig 7. Roset efter jordbetäckningens borttagande. Såsom framgår af fig. 6, hade grafhögen blifvit illa åtgången under den grustagning, som här under åratal ägt rum, så att vid min ankomst knappast hälften återstod. Högens höjd uppgick till ungefär 2 m., men då markytan låg c:a 0,5 m. öfver grusgropens botten, torde högen ursprungligen hafva höjt sig blott 1,5 m. öfver omgifningen 1. I högens 1 Vid ett senare besök pä platsen iakttog jag i närheten af sidohällarna till den stora hällkista, som utgjorde högens centralgraf, ett tunt, mot grafven något stigande skikt, liknande de lämningar efter ljung, som jag anträffade och låtit granska under mina undersökningar i Sunnerbo sommaren

8 Grafundersökningar i nordvästra Skåne södra kant syntes ett par delvis nedskridna hällar, hvilka tydligen härrörde från sidorna till en hällkista, som befann sig i högens midt, och sålunda utgjorde centralgrafven. Därjämte observerade jag i öster några smärre stensamlingar, hvilka Fig. 8. Plan af grafvarna i Risebergahögen. antydde, att här äfven förekommo sekundärgrafvar. Norra kanten var oskadd, men i väster fanns en samling kullerstenar, hvilka syntes härröra frän grafröset, som här delvis blifvit blottadt. För den skull lät jag först bortschakta jordbetäckningen för att fullständigt blotta roset (fig. 7). I östra delen af detsamma anträffade jag enligt förmodan en graf, som visade sig bestå af en kista (1 å fig. 8), bildad af tunna, på kant 1891 (se min stipendiatberättelse till Vitterhets Akademien), och sälunda antydande, att här sannolikt frän början funnits en naturlig upphöjning, som redan dä varit täckt af ljung. Fornvännen

9 34 Carl Wibling. resta stenar (fig. 9). Genom en tvärställd flisa var denna delad i två rum, ett större åt väster och ett mindre åt öster. I det större rummet stod ett vackert, nedtill afsmalnande lerkärl (fig. 10), fylldt till brädden med starkt brända ben, hvaremot det mindre blott innehöll ett fåtal sådana. Nordväst från kistan fanns en kolsamling (K I) och väster om densamma en samling brända ben (II), som syntes utan vidare Fig. 9. Graf 1. omständigheter hafva blifvit nedstoppad i högen. Ett stycke sydväst om sistnämnda graf anträffades ånyo krithvita ben; dessa voro omgifna af några kantställda stenar, hvilka bildade liksom en kista (III). Rester af en liknande bensamling observerade jag därjämte strax ofvanför de förutnämnda hällarna i södra kanten af högen (IV) och härledde sig dessa ben, efter allt att döma, från en graf, som vid grustagningen delvis blifvit förstörd. Spridda ben anträffades nämligen flerstädes i grustagets stalp.

10 Graf undersökningar i nordväst/a Skåne Nordost om dessa lämningar höjde sig öfver det öfriga roset tvänne spetsiga stenar (fig. 7, a och b) och mellan och under dessa fanns ett mörkt, filtartadt ämne, som antagligen förskref sig från ett gröfre klädesplagg, hvilket stenarna haft till uppgift att kvarhålla, och hvaraf jag genom användande af stor försiktighet lyckades tillvarataga några bitar. En af dessa har blifvit mikroskopiskt undersökt af professorn vid Tekniska Högskolan G. Sellergren, hvilkens undersökningsresultat nedan meddelas in extenso. Det framgår däraf, att det är rester af ett stycke fäll af något pälsdjur: räf, hare eller möjligen bäfver. Strax under dessa fällrester låg en massa starkt brända ben, som Fi S- ia Lcrkär1 fun,lct j ' S raf L V* Fig Bronsföremäl funna i graf V VI: funna i det västra rummet, i det östra. 2 / 3.

11 36 Carl Wibling. voro omgifna af kullerstenar och genom ett slags tvärmur fördelade i två partier (V och VI). I bägge bensamlingarna anträffades flera bronsföremål från 4:de perioden af bronsåldern eller ll:te och 10:de århundradet före Kr. (fig ) 1 nämligen i det västra två fragment af en pincett och en hel sådan, en syl med ännu kvarsittande lämningar efter träskaftet och en såg eller skära, samt i det östra en starkt sliten knif och ett miniatyrsvärd äfvensom en bronsknapp med utdraget spröt, som hittades något under bensamlingen. Den senare sträckte sig fram till en kantställd större stenhäll, som delvis täcktes af de förut nämnda fällresterna och sålunda sannolikt utgjort grafvens kant ät denna sidan. Ett stycke öster härom anträffades äfven en kolsamling (K 2) hvilken sannolikt härrörde från grafbålet. Vid fortsatt undersökning befanns den förutnämnda hällen tillhöra den centralgraf, öfver hvilken högen ursprungligen torde hafva uppkastats. Norr om densamma stodo nämligen ytterligare tre hällar, söder Fig. 18. Lerkärl frän den om den två. Ehuru högen ej syntes stora hällkistan. '... på senare tider hafva i väster undergått någon skada, fanns dock här blott den häll, som redan före min undersökning blifvit blottad. Mellan denna och motstående häll anträffades upptill några krukskärfvor (fig. 8 i) samt nedtill en flintdolk (b) med spetsen riktad nedåt. Därjämte lågo här tvänne stycken af en stenyxa med skafthål (a), hvilka tydligtvis hört tillsammans men nu befunno sig på 1 m:s afstånd trän hvarandra. I samma riktning som hällarna eller SV NO funnos också några starkt förmultnadc, obrända ben (C), omgifna af ett mörkt ämne, samt ungefär i midten af grafven en flintskärfva (c) och två mindre flintdolkar med spetsarna vända mot väster (d och e). I närheten af dem anträffades ånyo 1 Oscar Montelius, Sveriges Forntid, Sthlm. 1903, s

12 Grafundersökningar i nordvästra Skåne obrända ben (B), men syntes dessa befinna sig i motsatt riktning till de förut tillvaratagna. På detta ställe i grafven fanns därjämte en af kullersten bildad lägre upphöjning, pä hvilken anträffades lämningar efter ett lerkärl från stenåldern (fig. 18) jämte kol (fig. 8: J och K 3). Något norr härom aftäcktes en liknande upphöjning, och i det härigenom bildade rummet hittades äfven obrända människoben (A), två flintskärfvor Fig Fornsaker af flinta och sten frän den stora hällkistan. V 2.

13 38 Carl Wibling. (g, h), och en större, synnerligen vacker flintdolk (f). De i kistan funna fornsakerna af sten äro afbildade i fig Prof från de i högen befintliga kolsamlingarna har jag underställt professor E. Rostrups i Köpenhamn sakkunniga granskning, och har han förklarat, att de i samband med brons- Fig. 27. Den stora hällkistan sedd från söder. äldersgrafvarna anträffade kolen härröra från hassel och ek, men de i stenåldersgrafven blott från sistnämnda trädslag. Det mörka ämne, som hittades i samband med de obrända benen, har han däremot ej kunnat bestämma, hvadan det alltså måste lämnas oafgjordt, huruvida det härrör frän någon ekkista eller något annat omhölje, hvarmed liket omgifvits. Benen åter har inspektören vid Köpenhamns Zoologiska Mu-

14 Graf undersökningar i nordvästra Skåne seum H. Vinge godhctsfullt granskat åt mig och därvid förklarat, att samtliga i högen tillvaratagna härröra frän människor. De obrända benen anser han dock vara alltför förmultnade för att med bestämdhet kunna afgöra, huruvida de härröra frän en eller flera individer. De obrända benens läge och en del andra omständigheter synas mig emellertid tala för, att i högen redan under stenåldern flere begrafningar ägt rum, och har troligtvis i samband härmed hällkistan, som sannolikt äger en ålder af ungefär 4,000 år, därvid undergått en del förändringar och på så sätt erhållit sitt nuvarande egendomliga utseende (fig. 27). Att helt visst en del af täckhällarna, ifall sådana ursprungligen funnits, måste hafva aflägsnats redan under forntiden, framgår af den i kistans midt befintliga bronsäldersgrafven, hvilken, åtminstone till sitt öfre parti, befanns vara fullkomligt orubbad. Beträffande sistnämnda graf synes mig särskildt anmärkningsvärd!, att det här anträffade plagget ej, såsom omtalas i dylika fall i de Homcriska sångerna och såsom jag förut funnit vid undersökning af liknande grafvar, nämligen vid Tutaryd i Småland och Laröd i Helsingborgstrakten (jfr ofvan sid. 29), omgaf likresterna utan utbredde sig öfver desamma såsom ett slags bårtäcke. Såväl denna omständighet som de brända benens talrikhet samt deras och grafgodsets fördelning på två partier torde ha sin förklaring däri, att likresterna förskrifva sig från två personer, hvilka här liksom i en del grafvar på Ringstorp synas hafva blifvit samtidigt graflagda. Ett visst samband har måhända äfven den i högens östra parti nedlagda bensamlingen (II) med den i närheten befintliga kistan med begrafningskärlet (I), hälst här endast ett grafbål blifvit upptändt. Om åter benen i kistans mindre rum torde böra betraktas såsom härrörande från ett särskildt lik, är på grund af deras fåtalighet mera ovisst, ehuru kistans tydliga fördelning i två rum talar härför (fig. 9). Att ej ens i urnan fanns nedlagdt något grafgods, synes mig tyda på, att grafvarna upptill i högen förskrifva sig från

15 40 Carl Wibling. slutet af brons- eller början af järnåldern, då i allmänhet grafgods förekommer sparsamt. Kärlet fig. 10 kan nog också med ganska stor säkerhet hänföras till den förromerska järnålderns senare del, la-téne-tiden, dä det mycket liknar vissa kärl frän urnegraffältet vid Järnsyssla i Västergötland (se T. Arne, Ett urnegraffält i Västergötland i Sv. Forn.-fören. Tidskr. XII, s. 233 ff., särskildt fig. 17). Att med bestämdhet uttala mig om åldern af de i hällkistans sydvästra parti anträffade krukskärfvorna är naturligtvis på grund af deras fragmentariska beskaffenhet ej möjligt, men synes mig lergodsets utseende gifva vid handen, att de äro af ungefär samma ålder som begrafningskärlet. Ännu vanskligare är det att yttra sig om, huruvida dessa skärfvor härröra från något i grafven söndergånget lerkärl, eller om de redan i sin nuvarande form blifvit där nedlagda. Såsom både jag själf och andra forskare funnit vid undersökning af såväl grafvar som bostadslämningar, förekomma nämligen ofta brottstycken af lerkärl under högst egendomliga förhållanden 1, möjligen beroende därpå, att man i forntiden i ännu högre grad än i våra dagar hyst den tron, "att skärfvor bringa lycka". Detta föreställningssätt torde åter äga sin förklaring däri, att såsom framgår såväl af uppgifter i äldre urkunder, bl. a. bibeln och Rigveda, som af en del fyndomständigheter, åtskilliga kärl brukats vid offring och därför betraktats såsom heliga, ja, stundom antagligen för att ej profaneras genom dagligt bruk, afsiktligen sönderslogos-, såsom ännu sker med glasen vid högtidliga skålar. Såsom ett dylikt offcrkärl, hvilket blifvit användt vid begrafningsceremonierna, torde man sannolikt böra betrakta det söndergångna lerkärl, hvilket jämte en del kolpartiklar anträffades på uppmurningcn i norra delen af hällkistan, i syn- 1 Se härom bl. a. Carl Wibling, Drottninghögen i Helsingborg, Ymer 1904, s , samt Sophus Muller, Bopladsfundene, Den romerske Tid, Aarbeger 1906, s I Mosebok III, kap. 6, vers 27 heter det sålunda om vissa offer 'Och lerkärlet, hvaruti det kokadt är, skall sönderslås'. (Bibeln, H. M. Melins edition, Stockholm 1886, s. 124).

16 Graf undersökningar i nordvästra Skåne nerhet som lerkärl under liknande omständigheter förut af mig tillvaratagits ej blott i grafvar från andra perioder af forntiden' utan äfven i sådana från medeltiden-. En religiös innebörd synes mig ock böra tilläggas det öfriga grafgodset i högen, hvilket, om än både väl bibehållet och merendels äfven synnerligen prydligt, dock öfvervägande tillhör det slags föremål, som i allmänhet anträffas i dylika grafvar. Såsom jag framhållit i min uppsats "Ringstorpsfynden", talar sålunda åtskilligt för att flintdolkarna varit ett slags offerredskap, och synes mig denna förmodan bekräftas däraf, att man nyligen anträffat ett hästkranium med ännu kvarsittande flintdolk :i. Dock har man naturligtvis också att tänka på att flintdolkarna ofta fått följa med de döda i grafven såsom deras vapen. Detta framgår med särskild tydlighet af det läge, som några flintdolkar i en dansk graf intogo i förhållande till de där bevarade skeletten (se Sophus Muller, Flintdolkene i den nordiske Stenålder i Nordiske Fortidsminder I, s. 142). Äfven i Risebergagrafven intaga ju dolkarna ett ganska regelbundet läge i förhållande till de särskilda skelettresterna. Däremot är det af stort intresse, att de två delarna af stenyxan träffades på så pass stort afstånd från hvarandra. Detsamma var nämligen fallet i hällkistan vid Benestad (se Knut Kjellmark, Undersökningar i Kronobergs län år 1905, Fornvännen 1906, s. 160), och detta tyder bestämdt på en afsiktlig sönderslagning före nedläggandet i rituellt syfte. Flintskärfvorna åter torde pä grund af deras skarpa egg hafva användts till bortskaffandet af hår och skägg, som på mångfaldigt sätt spelat in i folkens religiösa föreställningar under äldre tider. Till liknande toilettbruk, som tillagts en religiös innebörd, hafva förmodligen äfven bronsknifven, pincetterna och sylen blifvit använda 4. 1 Carl Wibling, Ringstorpsfynden, Gi af skicket i Norden under öfvergångstiden mellan brons- och järnåldern. Helsingborgs läroverks årsredogörelse 1906, s Carl Wibling, Tvänne ntedeltidsgrafvar i Lunds domkyrka. Månadsbladet 1890, s Ymer 1901, s. 79 ff. 4 Carl Wibling, Ringstorpsfynden, s

17 42 Carl Wibling. Särskild! anmärkningsvärd synes mig den bland grafgodset i Riseberga anträffade bronssågen eller skäran vara, ehuruväl jag förut under mina grafundersökningar tillvaratagit såväl hela skaror som i synnerhet fragment af sådana. Såsom framgår af åtskilliga omständigheter, betraktades nämligen skäran under forntiden såsom en symbol för dödsgudinnan, och nedläggandet af detta redskap eller fragment däraf hos de aflidna har därför troligtvis åsyftat att tjäna dessa som en talisman för att därmed betvinga själfva dödens makt. Stort intresse anknyter sig äfven till miniatyrsvärdet, en fornsaksform, som ju ganska ofta uppträder i graffynden frän yngre bronsåldern, och hvari man säkerligen har att se ett uttryck för det föreställningssätt, som ännu i dag är rådande bland kineser och japaner och under forntiden synes hafva varit allmänt gängse bland folken, nämligen att, såsom den romerske författaren Servius för ungefär 1500 år sedan skrifver, "vid offringen gällde efterbildningar lika med verkliga föremål,,. Bilaga. Professor Sellergrens utlåtande angående de i högen påträffade resterna af ett filtartadt ämne, är af följande lydelse: Undersökningsresultat. Det humusartade materialet afgaf vid förbränning en lukt, liknande den som erhålles, då läder, hornartade eller animaliska ämnen förbrännas. Efter försiktig sköljning erhölls en tämligen hård skifva, hvilken under mikroskopet visade sig bestå af en mängd korta fiberliknande, af runda celler bestående delar, liggande om. hvarandra utan någon bestämd ordning. Här kan alltså ej vara tal om en väfnad, utan säkerligen utgöra dessa trådar återstoden af förmultnade hår, hos hvilka de yttre delarnc, epidermis och det egentliga håret eller hornsubstansen, helt och hållet förmultnat, men däremot de

18 Grafundersökningar i nordvästra Skåne innersta märgcellerna eller märgkanalcn egendomligt nog trotsat förgängelsen. Någon slags förstening af dessa celler kan man ej antaga, enär materialet förbrinner med hornartad lukt. Att döma af dessa märgcellers form hafva håren tillhört något pälsdjur, antingen räf, hare eller möjligen bäfver. Däremot synas de icke härröra från får, get eller hund. Om man jämför dessa hårrester (fig. 1 B) med t. ex. ett räfhår C, framträder överensstämmelsen tydligt. Epidermisfjällen och den egentliga hårsubstansen, bestående af en mängd ytterst fina, långsträckta celler, hafva förmultnat. De innersta, märgkanalen bildande,ovala cellerna (parenchym), hvilkas väggar hafva annan kemisk sammansättning och fysisk struktur än den öfriga delen af håret, hafva åter motstått förgängelsen. Uti A visas, huru detta lager af hår b legat inbäddad! mellan ett lager af sand och mineraliska ämnen c samt den helt och hållet förmultnade huden a. Tilläggas må, att ej alla håren från exempelvis räf Fig. i. eller hare visa det genom C antydda utseendet, utan blott de gröfre så kallade fällhåren, hvarcmot de finare dunhåren sakna märgceller. Då håren blifva äldre, försvinna ofta väggarna emellan cellerna, hvarigenom en genomgående kanal bildas i hårets midt. Af såväl dessa senare hår som ock af dunhåren finnas inga spår. Små rester af sådana cellväfnader, som förefinnas i själfva huden, påträffas äfven, ehuru mycket sparsamt. Gustaf Seller gr en.