Saken är uppehållstillstånd en redogörelse för processramen i migrationsrättsliga mål

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Anna Karlsson Saken är uppehållstillstånd en redogörelse för processramen i migrationsrättsliga mål JUAN01 Förvaltningsprocessrätt Vårterminen 2016

2 Innehåll FÖRKORTNINGSLISTA 2 1 INLEDNING Metod, material och disposition 4 2 SAKEN I FÖRVALTNINGSPROCESSEN Saken i förhållande till domstolens processram Saken i förhållande till parts möjlighet att ändra sin talan Saken i förhållande till rättskraften 7 3 SAKEN I MIGRATIONSPROCESSEN Praxis på området Förekomsten av rättskraft på det migrationsrättsliga området 12 4 UPPEHÅLLSTILLSTÅND SOM SAKEN OCH DESS KONSEKVENSER FÖR DOMSTOL OCH INDIVID Saken, domstolens avgörande och rättskraften Utredning, överprövning och rättssäkerhet 16 5 SAMMANFATTADE SLUTSATSER 18 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 19 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 20

3 Förkortningslista FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) MiÖD Migrationsöverdomstolen UtlL Utlänningslagen (2005:716) 2

4 1 Inledning En avgörande faktor för ett flertal ställningstaganden i ett mål i domstol, är vad som anses utgöra saken som är uppe för prövning. Något som anses ligga utanför saken kan inte omfattas av prövningen, utan kan i så fall istället prövas i ett annat mål. 1 På detta sätt påverkar saken i målet både de utgångar som domstolen har att disponera över, och de yrkanden och omständigheter som en part kan lyfta in i processen utan att de hamnar utanför saken. Saken har även betydelse för rättskraften, det vill säga möjligheterna att få till stånd en ny prövning. 2 Något som redan omfattats av saken i ett avgjort mål, kan (men behöver, beroende på måltyp, inte nödvändigtvis) utgöra ett hinder mot en ny process om samma sak. 3 En omständighet eller ett yrkande som anses ligga utanför den sak som redan prövats kan dock utan problem tas upp till ny prövning. Således är vad som anses utgöra saken avgörande för en rad närliggande processuella frågor, och sätter ramarna för processen både för domstol och parter. Man kan alltså snabbt konstatera att vad som anses som saken är en viktig fråga med stor påverkan på en domstolsprocess. Hur man avgör vad som är att anse som saken är dock inte lika enkelt att få en överblick över. Det skiljer sig åt mellan olika måltyper och det finns en rad olika intressen som kan bli avgörande för vad som anses som saken i en specifik måltyp. Denna uppsats ämnar besvara frågan: vad är att anse som saken i ett migrationsrättsligt mål, samt vilka intressen ligger bakom denna avgränsning av saken? Vidare ämnar uppsatsen problematisera ramen för en migrationsrättslig process ur rättssäkerhetsaspekter för den enskilde, såväl som övriga processuella effekter som avgränsningen av saken får. 1 Essen, Ulrik von, Saken i förvaltningsprocessen, FT 2003, s Essen, 2003, s Wall, Gustaf, Rättskraft och korrektiv: en förvaltningsrättslig studie, Uppsala universitet, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2014, Uppsala, 2014, s

5 1.1 Metod, material och disposition Denna uppsats gör en ansats att med hjälp av rättsvetenskaplig metod utreda hur saken eller processramen i ett migrationsrättsligt mål om uppehållstillstånd ska avgränsas. Med rättsvetenskaplig metod menas i detta sammanhang en studie av rättskällor så som lag, förarbeten, praxis och doktrin i syfte att utreda vad som är att anse som gällande rätt. 4 Vidare ämnar uppsatsen att problematisera gällande reglering både genom att diskutera de olika rättskällorna och dess tolkning, framförallt i det fall då de kan anses prioritera olika lösningar, och genom att med ansats i värdet av materiell rättssäkerhet, det vill säga en hög grad av förutsebarhet samt ett etiskt godtagbart resultat av gällande regler, diskutera vilka konsekvenser den nu gällande juridiska lösningen skulle kunna få. 5 Till följd av metoden är det material som används i uppsatsen lagtext, förarbeten därtill, praxis ifrån respektive högsta instans, och doktrin som diskuterar det aktuella ämnet. Uppsatsen inleds med en redogörelse för vad som gäller generellt för avgränsning av saken och dess processuella konsekvenser på det förvaltningsrättsliga området. Sedan beskrivs gällande rätt på det migrationsrättsliga området, med fokus på praxis. Slutligen diskuteras den på det migrationsrättsliga området gällande regleringen med bakgrund i förvaltningsprocessen i allmänhet såväl som i de specifika hänsynstaganden som gäller för migrationsrätten, samt i förhållande till olika rättssäkerhetsaspekter. På grund av uppsatsens omfång beskrivs avgränsningen av saken i mål som inte involverar skyddsskäl som grund för uppehållstillstånd mycket kort. 4 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 2. uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2007, s Peczenik, Aleksander, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken, FT 1990, s

6 2 Saken i förvaltningsprocessen Vad som inom förvaltningsprocessrätten anses utgöra saken för en domstolsprövning skiljer sig åt från måltyp till måltyp. Det finns inga övergripande regler om vad som anses som saken i ett mål i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 6. Förvaltningsprocessen har, då brist på reglering råder, sökt ledning i den allmänna processen och försökt bestämma avgränsningen av saken genom att undersöka huruvida en viss måltyp anses ha brottsmålsliknande eller tvistemålsliknande karaktär. 7 Precis som inom den allmänna processen, får avgränsningen av saken inom förvaltningsprocessen ett flertal processuella konsekvenser för domstol, parter och i förhållande till framtida prövningar. 2.1 Saken i förhållande till domstolens processram Den reglering som finns gällande domstolens ram vid prövningen säger bara att rätten inte får gå utöver det som yrkas i målet, förutom i det fall då rätten kan besluta till det bättre för den enskilda och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse, se 29 FPL. 8 Domstolen har alltså en möjlighet till reformatio in melius, att besluta till det bättre för den enskilde, men får inte ägna sig åt reformatio in pejus, att besluta till det sämre för den enskilde, i förhållande till yrkandena. 9 I 30 FPL stadgas att rättens avgörande ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Här ska också framhållas att rätten inte är bunden av det sätt på vilket en part formulerat sin talan, och således inte heller av de rättsliga definitioner som parten använt sig av. Istället gäller att domstolen 6 Hädanefter FPL. 7 Se RÅ 1993 ref 76, s. 2; Essen, Ulrik von, Processramen i förvaltningsmål: ändring av talan och anslutande frågor, 2., [rev.] uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016, s Essen, 2003, s Essen, 2003, s

7 känner lagen, jura novit curia FPL ska dock inte tolkas så att det är parterna som måste föra in material i processen för att domstolen ska kunna beakta det vid sitt avgörande. Det 30 innebär är snarare att domstolen ska grunda sitt avgörande på sådant som parterna känner till, och som alltså på så sätt har förekommit i målet; domstolen är således inte bunden av det som parterna åberopat. Domstolen kan ibland själv, på grund av det starka officialprövningsintresset i vissa måltyper, inhämta information som sedan kommuniceras med parterna. 11 Generellt kan domstolen inte pröva något som inte varit uppe till prövning i tidigare instans något som följer av den så kallade instansordningsprincipen, och följer av viljan att ha tyngdpunkten i prövningen så långt ner i instansordningen som möjligt, vilket också ska säkerställa att överprövande instanser ägnar sig just åt överprövning av redan prövade yrkanden och omständigheter. 12 Sammanfattningsvis framgår av regleringen i FPL att det inom förvaltningsprocessen inte är enbart yrkande eller omständigheterna som styr domstolens processram, utan att saken, beroende på den aktuella måltypen, får avgöras med hjälp av en sammantagen bedömning av yrkanden och omständigheter, samt den rättsliga kontext dessa hör hemma i, då samtliga dessa faktorer enligt lagtexten ska ligga till grund för domstolens avgörande Saken i förhållande till parts möjlighet att ändra sin talan Hur saken avgränsas blir direkt avgörande för parternas möjligheter att föra in nytt material i processen, eller anföra nya yrkanden. Generellt kan det konstateras att ett nytt yrkande eller en ny omständighet som anses ligga inom ramen för saken, är tillåtna att ta upp. 14 Här ska dock noteras att ett yrkande eller en omständighet som anses vidga talan, generellt inte anses ligga inom saken. En sådan ändring innebär således att saken förändras, och 10 Essen, 2003, s Essen, 2003, s Essen, 2016, s. 160, Essen, 2003, s Essen, 2003, s

8 ändringen kan alltså inte rymmas inom den pågående processen. 15 Som nämnts ovan finns dock visst utrymme för domstolen i 29 FPL att genom reformatio in melius gå utöver parternas yrkanden till fördel för den enskilde, alternativt att medge ett av den ena parten senare framställt yrkande med sådan innebörd. Även här blir instansordningsprincipen relevant, då den innebär att nya omständigheter som anförs i en högre instans men som inte nödvändigtvis förändrar saken, i vissa fall ska leda till en återförvisning till lägre instans. 16 Detta kan jämföras med nya omständigheter som anses ligga utanför saken, som ska avvisas av domstolen Saken i förhållande till rättskraften Sakens avgränsning får även konsekvenser för vilken fråga som ska anses rättskraftigt avgjord genom domen i målet. Rättskraften kan generellt delas upp i positiv rättskraft, vilket innebär att domen kan läggas till grund för framtida avgöranden, och negativ rättskraft, vilket innebär att domen utgör ett rättegångshinder i förhållande till framtida prövningar, det vill säga res judicata föreligger. 18 Här kan först och främst framhållas att saken i förhållande till rättskraften ska avgöras på samma sätt som saken i förhållande till tillåtna taleändringar. 19 Förhållandet mellan taleändring och negativ rättskraft är sådant att något som skulle tillåtas som taleändring under processens gång, omfattas av domens rättskraft, även om taleändringen som sådan aldrig ägde rum. 20 Här ska dock framhållas att långt ifrån alla avgöranden inom förvaltningsrätten får rättskraft. Generellt är det gynnande beslut som av trygghetsskäl får rättskraft, just för att den enskilde ska kunna förlita sig på att ett gynnande beslut står fast. 21 Vilka typer av mål som får rättskraft inom förvaltningsrätten omnämns inte i 15 Essen, 2003, s Essen, 2003, s Essen, 2003, s Lavin, Rune, Förvaltningsprocessrätt, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2014, s Se RÅ 1993 ref 76, s Se RÅ 1993 ref 76, s. 2; Von Essen, 2016, s Wall, 2014, s

9 lagstiftning, utan istället behandlas rättskraftsfrågor i praxis och doktrin och genom analogier till rättegångsbalken (1942:740), och varierar mellan olika förvaltningsrättsliga områden Wall, 2014, s

10 3 Saken i migrationsprocessen Som nämnts ovan varierar avgränsningen av saken från måltyp till måltyp. Därför ska fokus nu inriktas på det migrationsrättsliga området, och de avgränsningar av saken som där görs, och vilka konsekvenser dessa avgränsningar leder till. Det finns ingen specialreglering på det migrationsrättsliga området som definierar vad som är att anse som saken i ett mål om uppehållstillstånd. I förarbeten nämns en rad intressen som kan anses styra saken i både en vid och en smal riktning Praxis på området Vad som anses utgöra saken på det migrationsrättsliga området har blivit föremål för prövning i en rad avgöranden från Migrationsöverdomstolen 24, och genom dessa avgöranden har saken ansetts vara uppehållstillstånd. 25 I det första målet gällande denna fråga som MiÖD avgjorde, handlade det om en person som hos Migrationsverket sökt asyl i Sverige, och fått avslag. När ärendet sedan överklagades till domstol, anförde den sökande, förutom asylskälen som migrationsverket tidigare prövat, även grunder för uppehållstillstånd på grund av anknytning till en svensk medborgare. 26 Frågan blev således om de nya grunderna kunde anses rymmas inom den sak som var uppe till prövning. Migrationsdomstolen valde att avvisa yrkandet om uppehållstillstånd på grund av anknytning, och anförde att saken inte prövats av Migrationsverket som första instans. 27 När målet sedan prövade i MiÖD, började domstolen med att konstatera att det inom förvaltningsprocessrätten råder förhållandevis stor frihet att ändra sin talan. Vidare konstaterades det att ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd inte vinner negativ rättskraft. 28 Däremot finns inom migrationsrätten en uttryckt vilja från lagstiftarens håll att frågan om 23 Se prop. 2004/05: Hädanefter MiÖD. 25 Se t.ex. MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s. 3. 9

11 uppehållstillstånd ska prövas i en process, och domstolen påpekade att reglerna om avvisnings-/utvisningsbeslut som ska följa på ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd gör att de enda möjligheterna att få andra omständigheter prövade efter ett avslag är enligt de restriktiva reglerna om verkställighetshinder i utlänningslagen (2005:716) 29. Denna reglering gör det, enligt domstolen, praktiskt omöjligt att bedriva parallella processer om uppehållstillstånd. 30 Domstolen konstaterade också att möjligheterna att på verkställighetsstadiet få omständigheter så som familjeanknytning prövade är mycket begränsade. 31 Sammantaget ansåg domstolen att det ovan anförda gör att saken i ett mål om uppehållstillstånd ska anses vara just uppehållstillstånd, och att samtliga anförda grunder för sådant tillstånd ska prövas inom ramen för processen. 32 Frågan om vilken instans som ska pröva omständigheterna kvarstår dock, och angående detta sade MiÖD att det inte är lämpligt att återförvisa en del av målet till Migrationsverket, eftersom en uppdelning av målet inte rimmar väl med synen att saken är en och densamma uppehållstillstånd. Att återförvisa målet i sin helhet ansåg domstolen inte heller som lämpligt, då det går emot det uttryckta intresset av ett snabbt förfarande i migrationsärenden. 33 Domstolen konstaterade således att alla omständigheter som framkom skulle ha prövats av migrationsdomstolen. Dock sade domstolen att en sådan prövning av omständigheterna inte lämpade sig i MiÖD i egenskap av sista instans. 34 Här kan dock framhållas att det för de allra flesta mål på migrationsområdet är migrationsdomstolarna som utgör sista instans, då det för prövningstillstånd i MiÖD krävs att frågan är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatdispens) eller det annars föreligger synnerliga skäl. 35 Det finns alltså ingen ändringsdispens i MiÖD, varför få mål, om än materiellt felaktigt dömda, kommer att tas upp av överdomstolen. Argumentet att en 29 Hädanefter UtlL; om verkställighetshinder se 12 kap UtlL. 30 MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s. 4; se t.ex. prop 2004/05:170, s MIG 2007:31, s Se 16 kap 12 UtlL. 10

12 sista instans lämpar sig dåligt för utredning av nya omständigheter skulle således även kunna anses gälla för prövningen i migrationsdomstolarna. Det aktuella målet avgjordes med förstärkt sammansättning i MiÖD, det vill säga med sju ledamöter. 36 Två av dessa var skiljaktiga och anförde att de nya grunderna om anknytning borde avvisas, precis som migrationsdomstolen gjort. 37 De två skiljaktiga ledamöterna anförde huvudsakligen att en sådan bred avgränsning av saken som majoriteten gjort strider mot grundläggande förvaltningsrättsliga principer. 38 Detta bland annat eftersom grunderna för uppehållstillstånd skiljer sig åt i utformning och rättsföljd (det kan till exempel leda till tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd) såväl som vilken rättskraft som ett avgörande får. 39 De skiljaktiga ledamöterna höll alltså inte med om majoritetens påstående att ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd inte får någon rättskraft, och hänvisar till reglerna om avvisnings-/utvisningsbeslut som ibland ska följa på ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Ett sådant beslut har en innebörd liknande negativ rättskraft och hindrar således en ny prövning under en viss tidsperiod och i förhållande till vissa geografiska faktorer, det vill säga om den sökande fortsättningsvis uppehåller sig i Sverige. 40 Vidare anförde de skiljaktiga att en vid tolkning av saken också medför en mycket vid prövningsram för domstolen, och betyder således att domstolen måste pröva omständigheter som inte överhuvudtaget åberopats av parterna. Detta följer, enligt de skiljaktiga, av 30 FPL som innebär att domstolens prövning inte är begränsad till det som parterna åberopar. En sådan ordning skulle i sin tur strida med domstolarnas syfte, och leda till att domstolen närmar sig ett förvaltande uppdrag snarare än ren rättskipning. 41 De skiljaktiga ledamöterna tyckte inte heller att det i det aktuella fallet rörde sig om en tillåten taleändring. Att återförvisa de nya omständigheterna till Migrationsverket skulle strida mot strävan att undvika parallella processer. Att återförvisa målet i sin helhet skulle strida mot strävan mot en snabb 36 Se 16 kap 3 UtlL. 37 MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s

13 process i migrationsförfarandet. Att domstolen istället prövar de nya omständigheterna tillsammans med de gamla som en tillåten taleändring skulle strida mot instansordningsprincipen. Således konstaterade de skiljaktiga att de nya omständigheterna ska avvisas. 42 De öppnade dock upp för en möjlighet för domstolen att i uppenbara fall använda sig av reglerna om reformatio in melius och på så sätt bevilja uppehållstillstånd även om en omständighet anses ändra den ursprungliga saken uppe för prövning. Detta är dock en åtgärd av extraordinärt slag som bör tillämpas restriktivt. 43 I andra mål gällande processramen i migrationsmål som MiÖD har prövat, har det konstaterats att migrationsdomstol inte får pröva frågan om skyddsskäl som första instans (trots att de, som redogjorts för ovan, kan pröva frågan om anknytning som första instans). 44 Vidare kan migrationsdomstol inte pröva frågan om resedokument som första instans, om frågan inte tidigare prövats hos migrationsverket. 45 I ett fall gällande uppehållstillstånd för studier, tillämpar MiÖD allmänna processrättsliga kriterier för avgränsningen av saken och diskuterar om nya omständigheter anses ändra det anförda händelseförloppet eller inte. 46 Det verkar alltså som om det är åberopandet av skyddsskäl som ger upphov till vissa specifika drag kring avgränsningen av saken inom migrationsprocessen Förekomsten av rättskraft på det migrationsrättsliga området En avgörande fråga för att kunna diskutera en lämplig avgränsning av saken i alla måltyper, är huruvida ett avgörande får rättskraft eller inte. Ett avgörande som saknar negativ rättskraft förhindrar inte att en ny prövning görs av samma sak, och en väldigt vid avgränsning av saken påverkar därför inte den enskildes möjlighet att på nytt försöka framkalla en viss rättsföljd. Ett avgörande som däremot får negativ rättskraft fungerar, som nämnts ovan, som ett rättegångshinder vilket gör att en vid avgränsning av saken i 42 MIG 2007:31, s MIG 2007:31, s MIG 2015:19, s MIG 2012:12, s MIG 2008:45, s. 1 2, Essen, 2003, s

14 en måltyp med negativ rättskraft, leder till att det hinder den enskilde möter vid ett försök att få till stånd en ny prövning blir desto större. En viktig fråga är således huruvida ett migrationsrättsligt avgörande kan anses ha negativ rättskraft eller inte. Som redogjorts för ovan går åsikterna isär bland ledamöterna i MiÖD i MIG 2007:31, där majoriteten anför att mål om uppehållstillstånd inte har någon negativ rättskraft, medan de skiljaktiga ledamöterna menar att de i vissa fall har det. Generellt anses mål som resulterar i avslag på en ansökan från enskild inte ha någon negativ rättskraft. 48 Ett avslag på ansökan om just uppehållstillstånd har dock vissa särdrag som gör att den kanske avviker från detta generella uttalande om rättskraft. Enligt UtlL ska ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd förenas med ett beslut om avvisning eller utvisning, i de fall då utlänningen befinner sig i Sverige. 49 Ett sådant beslut gäller vanligtvis under fyra år. 50 Under dessa fyra år begränsas möjligheten att få till stånd en ny prövning till reglerna om verkställighetshinder i UtlL. 51 Enligt dessa regler är möjligheten att ta upp nya omständigheter mycket begränsad, och till exempel anknytning är inte en sådan grund som kan beaktas enligt bestämmelserna om verkställighetshinder. 52 Avvisnings- /utvisningsbeslutet fungerar alltså som ett hinder för att få till stånd en ny prövning av uppehållstillståndet, inom de ramar man vanligtvis kan få ett sådant tillstånd prövat. Ett vanligt argument för rättskraftens existens och funktion i det förvaltningsrättsliga systemet, är att förekomsten av negativ rättskraft ger trygghet åt den enskilde den enskilde kan lita på att ett gynnande beslut kommer att stå fast. 53 Den nu aktuella frågan är dock inte rättskraften hos ett gynnande beslut, utan det inom migrationsrätten förekommande prövningshinder som ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd i kombination med ett beslut om avvisning/utvisning ger upphov till. Resultatet blir att ett migrationsrättsligt avslagsbeslut kan få 48 Essen, 2003, s Se 8 kap 16 UtlL. 50 Se 12 kap 22 UtlL. 51 Se 12 kap 18 19a; Diesen, s Diesen, Christian, Bevis. 8, Prövning av migrationsärenden, 2., omarb. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2012, s Wall, 2014, s

15 konsekvenser som i praktiken utgör ett processhinder, men dessa konsekvenser motiveras inte med de argument som vanligtvis motiverar förekomsten av negativ rättskraft trygghet utan snarare av statliga intressen av att ha en reglerad invandring och att dra ned kostnaderna för den process som i slutändan kan leda till ett uppehållstillstånd, genom att förhindra att en individ ansöker flera på varandra följande gånger och därmed beviljas de, för staten kostsamma, rättigheter som en sådan ansökningsprocess i många fall innebär. Ett migrationsrättsligt mål gällande uppehållstillstånd kan alltså få karaktären av ett formellt processhinder, om än inte av samma skäl som gäller andra måltyper som får negativ rättskraft Jfr minoritetens argumentation om rättskraft i MIG 2007:31, s

16 4 Uppehållstillstånd som saken och dess konsekvenser för domstol och individ Ur praktisk synvinkel är det inte att anse som oklart vad som utgör den processuella ramen i ett migrationsrättsligt mål. Saken är uppehållstillstånd, och alla grunder för uppehållstillstånd som åberopas kan prövas inom ramen för samma process. Man kan dock, ur en rad synvinklar, ifrågasätta hur väl denna avgränsning av saken fungerar med bakgrund i det övriga förvaltningsrättsliga systemet, domstolens agerande och individens rättssäkerhet. 4.1 Saken, domstolens avgörande och rättskraften Som redogjorts ovan finns det regler i FPL som styr domstolens processuella ram vid prövning av en specifik fråga. För det första ska domstolen som huvudregel inte gå utöver det som yrkats (med undantag för den restriktiva möjligheten till reformatio in melius), och domstolen ska basera sitt avgörande på allt som förekommit i målet. 55 I ett mål om uppehållstillstånd där saken utgörs av alla anförda grunder för uppehållstillstånd, innebär detta att domstolen i princip inte kan gå utöver yrkandena (så länge dessa rör rättsföljden uppehållstillstånd och inte något helt annat), då alla yrkanden om uppehållstillstånd, oavsett på vilken grund de stödjs, är att se som likvärdiga. Detta trots, likt minoriteten framför i MiÖD 2007:31, att olika uppehållstillstånd kan få mycket olika rättsverkningar för den enskilde. 56 Detta betyder i sin tur att det som förekommer i målet, ur domstolens synvinkel, egentligen borde vara alla grunder för uppehållstillstånd som potentiellt kan anföras, inte enbart det som parterna faktiskt åberopat. Även det faktum att ett avslag på en ansökan 55 Se 29 respektive 30 FPL. 56 Se MIG 2007:31, s

17 om uppehållstillstånd kan ge upphov till ett avvisnings-/utvisningsbeslut som verkar som ett formellt processhinder kan ses som ett argument för att domstolen bör, innan ett sådant beslut nås, ha prövat alla möjliga grunder för uppehållstillstånd som omfattas av processhindret i fråga. En annan ordning gör att frågor som aldrig prövats i sak omfattas av processhindret, vilket rimmar illa med själva syftet med att ha ett processhinder av detta slag. Samtidigt är det orimligt för en domstol att på eget initiativ pröva omständigheter som inte åberopats av parterna, och det vore knappast processekonomiskt försvarbart att ägna tid åt att utreda något som parterna aldrig framfört som tvistigt. Således riskerar frågor som aldrig varit uppe till prövning att omfattas av ett praktiskt processhinder när saken ges en sådan vid avgränsning som på det migrationsrättsliga området. Att endast konstatera att migrationsrättsliga mål inte får negativ rättskraft 57 är att förenkla de konsekvenser som ett avvisnings-/utvisningsbeslut får för den enskilde. 4.2 Utredning, överprövning och rättssäkerhet Samtidigt bör det framhållas att det faktum att reglerna kring verkställighet ser ut som de gör i UtlL, i sig begränsar prövningen efter ett laga kraftvunnet avslag. Reglerna om verkställighetshinder syftar dock endast till att angripa avvisnings-/utvisningsbeslutet och säger i sig inte nödvändigtvis något om vilka frågor som anses som prövade av det bakomliggande avslagsbeslutet. 58 Här kan istället framhållas att hur man väljer att avgränsa saken får konsekvenser för processen som helhet, oavsett vad som händer på verkställighetsstadiet. Dels genom att sakens avgränsning styr domstolens processram, och eventuellt gör den alltför vid, dels genom att utredningens tyngdpunkt riskerar att förskjutas uppåt i instansordningen, med eventuella negativa konsekvenser för den enskilde, både i förhållande till utredningens kvalitet och möjligheten till en reell överprövning. Sakens avgränsning kan 57 Se MIG , s Jfr minoritetens resonemang i MIG 2007:31, s

18 på detta sätt få konsekvenser för den enskildes rättssäkerhet, och speciellt för förutsebarheten då utredningstyngden förskjuts till domstol och möjligheten till överprövning går förlorad. Vikten av att tyngdpunkten i utredningen ligger hos Migrationsverket nämns uttryckligen i förarbetena till UtlL, och där stadgas även att den enskilde riskerar att gå miste om en överprövning i dess riktiga bemärkelse i de fall då alla omständigheter inte prövats av Migrationsverket. 59 Således bör en ny grund för uppehållstillstånd som anförs först i migrationsdomstol ses som om inte helt utanför saken, så åtminstone ses som en sådan vidgning av talan som bör leda till en återförvisning till Migrationsverket. Samtidigt är förarbetena tydliga med vikten av en skyndsam process för att minska psykiskt lidande hos de sökande, samt även av processekonomiska skäl, varför ett återförvisande framstår som en otillfredsställande lösning. 60 Vad som kvarstår är således att se nya grunder för uppehållstillstånd som anförs först i domstol som utanför saken som är uppe till prövning och avvisa dessa. Självklart måste det finnas en möjlighet att överhuvudtaget få de nya omständigheterna prövade, men dessa skulle kunna behandlas i vanlig ordning som ett eget ärende med start hos Migrationsverket. Dock är det inte lämpligt att tillåta parallella processer genom att en ny ansökan görs hos Migrationsverket innan ett laga kraft-vunnet avslag finns på den tidigare ansökan. En lämplig strategi för att undvika en sådan ordning bör dock inte kunna anses vara att utvidga sakens avgränsning för att på så sätt avgöra hela frågan om uppehållstillstånd i en prövning, eftersom detta, likt det redogjorts för ovan, berövar den enskilde en reell överprövningsmöjlighet. 59 Prop. 2004/05:170, s. 153 f. 60 Se prop. 2004/05:170, s

19 5 Sammanfattade slutsatser Vad som på det förvaltningsprocessrättsliga området är att anse som saken i ett mål är inte närmare reglerat, utan ledning får tas ifrån praxis, och med avstamp i vissa förvaltningsprocessrättsliga principer. På det migrationsrättsliga området har saken avgränsats av MiÖD till att anses som uppehållstillstånd, varför alla grunder för uppehållstillstånd kan anföras och ska prövas av domstol i samma mål. Vidare behöver nya omständigheter som anförs först i domstol inte leda till en återförvisning till Migrationsverket, utan kan istället prövas direkt av domstol. Denna processuella ordning får vissa konsekvenser för både domstol och enskild. Domstolens prövningsram blir mycket vid, och med bakgrund i det förvaltningsprocessrättsliga systemet innebär detta att domstolen kan behöva pröva frågor som inte åberopats av parterna. En vid avgränsning av saken kan även få allvarliga konsekvenser för individens rättssäkerhet då utredningen förskjuts uppåt i instansordningen med risk för eventuella utredningsbrister, den reella möjligheten till överprövning äventyras då domstolen prövar vissa grunder som första instans, och, slutligen, då frågor som aldrig sakprövats riskerar att omfattas av den speciella typ av rättskraft som vissa mål om uppehållstillstånd får. 18

20 Käll- och litteraturförteckning Källor: Propositioner Prop. 2004/05 Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden Litteratur: Diesen, Christian, Bevis. 8, Prövning av migrationsärenden, 2., omarb. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2012 Essen, Ulrik von, Processramen i förvaltningsmål: ändring av talan och anslutande frågor, 2., [rev.] uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016 Essen, Ulrik von, Saken i förvaltningsprocessen, FT 2003, s Lavin, Rune, Förvaltningsprocessrätt, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2014 Peczenik, Aleksander, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken, FT 1990, s Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 2. uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2007 Wall, Gustaf, Rättskraft och korrektiv: en förvaltningsrättslig studie, Uppsala universitet, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2014, Uppsala,

21 Rättsfallsförteckning Högsta förvaltningsdomstolen, HFD RÅ 1993 ref 76 Migrationsöverdomstolen, MiÖD MIG 2007:31 MIG 2015:19 MIG 2012:12 MIG 2008:45 20