I början av september ringde jag för att boka tid hos en läkare på vårdcentralen. Den 23 september fick jag så en tid. Detta hade jag gått och

Transkript

1 I början av september ringde jag för att boka tid hos en läkare på vårdcentralen. Den 23 september fick jag så en tid. Detta hade jag gått och funderat på sedan jag var 16 år ungefär, dvs i över 10 år. Det gällde att jag ville ha en remiss till psyk för utredning av adhd eller vad det nu kan vara jag lider av. Men jag hade aldrig kommit mig för, för jag visste inte vart jag skulle vända mig eller vad jag skulle säga. Inte heller vågade jag för vad ska man säga lixom, hej jag känner mig som en utomjording som inte platsar in och som velat dö sedan 10 års åldern för att slippa allt skit. Kändes som att jag då bara kulle bli utskrattat och få höra orden att man var korkad och lat och skulle bara vara tyst. Så när jag väl tar mod till mig på grund av samtal med en bekant som fått adhd och as diagnos och jag kände att pusselbitar föll på platts och kände att jag hade en ände att börja i, ja då får jag först vänta aldeles för länge på läkarbesöket. Väl hos läkaren inträffar det jag anat i större delen av mitt liv. Hon undrar vad jag gör där fast hon är fullt medveten om det, har altid haft problem med att prata om kännslor, mig själv och hur jag känner. När det sedan sitter en tant mitt emot mig som är allt annat än tillmötesgående och intresserad ja då låser det sig. När hon frågar om jag har något förhållande och jag säger ja sedan 6 år ja då avfärdar hon mig nästan. Men hallå det finns de som har långa förhållanden bakom sig som fungerar och med ett gäng barn. Min bekant har vart gift i tio år och har en dotter på 5 år. På något vis som jag inte minns så får jag så min remiss. Den 29 september blev den skickad och jag känner att nu kanske jag kan få ha lite flyt i livet och få det bekräftat varför jag är som jag är och varför jag inte plattsar in i världen och varför allt är skit och går skit. Men det kan jag tydligen bara drömma om, känns som att man ska behöva knarka ner sig och proppa sig full med piller igen och åter igen göra köttfärs av armen. För här ska man tydligen kunna vänta i år på utredning. Endel säger att vårdgarantin gäler andra att den inte gör det. Ringde och hörde och då sa damen att ja vårdgarantin gäller hänvisa till mig om någon säger annat. Så det gjorde jag för att senare få ett telefonsamtal som säger att det inte gäller. För barn 18 och under ska det tydligen utredasinom 30 dagar. Vad är det för skillnad på oss som är äldre? Vi är tvingade att fungera ute i samhället, vi ska ha jobb tjäna pengar och klara av en massa krav och måsten. Betla räkningar och ha en fast inkomst. Vi har inte längre någon vi kan luta oss tillbaka mot. Är just nu lyckligt lottad att ha en partner men hur länge han står ut med en misslyckad arbetslös tjej är ju bara en tidsfråga. Utan min sambo vet jag inte vart jag skulle vara, troligen i det liv som var på gymnasiet, en ränsten med allkohol knark och självskade beteende delux och förmycket olika folks om man hänger med för att få någon form av galen förvrängd bekräftelse (sex) Är utfärsäkrad från allt som går att vara utfärsäkrad ifrån, då blev det så att jag började plugga högskola på distans för att få pengar och för att drömma om att en dag kanske kanske kunna få ett arbete och bli något och kunna dra mitt strå till stacken med pengar. Men nu känns det bra långt borta vill jag lova. Vårterminen är inget jag ser fram emot, känns som en enda lång plåga som kommer gå helt åt helvete, vill bara gräva ner mig under en mossig sten och glömma bort att jag finns till. Mitt självskade beteende har jag lyckats hålla i schak ett bra tag, men nu har det så smått börjat ta sig loss.

2 Känna som att jag inget är värd och att ingen bryr sig om att ens försöka hjälpa mig och se vad som är fel på mig. Har även nu fått veta att en kusin till mig på mammas sida har fått as diagnos, min mormor är ett klockrent fall men kommer ju aldrig få eller vilja ha en diagnos då hon är så gammal. Skulle inte bli förvånad om min far har en släng av adhd då mycket stämmer in på honom exempelvis så är han en hejare på att ha tusen projekt igång och inte avsluta något samt byta jobb ofta. Första gången jag försökte ta livet av mig var jag väll en 9-10 år senaste var jag 17 år och då var det bra nära och ett under att ingen märkte något. Jag vill inte behöva vänta längre nu jag har väntat i flera år även om det inte finns på papper, Det senaste året känns det som jag sprungit in i väggen ett antal gånger, Inget är roligt längre, känner mig lite som ett tomt och känslolöst skal. Även om jag utåt för det mesta verkar glad och positiv kanske det som är problemet att man hela livet varit så bra på att dölja vem man är och hur man känner, för vem orkar höra på någon som bara klagar utan som jag ser det anledning. Man är tyst och håller skenet uppe, men någon gång når man tydligen spärren när man inte orkar hålla skenet uppe och det har tydligen skett nu. Det är svårare och svårare och tär på krafterna något enormt. Har så länge jag kan minnas levt i min annorlunda och kaosartade värld, för det mesta nere av ett stort svart hål, ibland lyckas man ta sig upp en bit för att sedan falla hårt ner igen. Vill veta varför skolan gick utför på högstadiet och resulterade i 13 ig på gymnasiet och ett antal ofullbordade och misslyclade kurser på komvux. Varför körkortet påbörjades 5 gånger och krävde typ 10 uppkörningar. Varför jag aldrig får ett jobb och de få timm jobb jag hafft runnit ut i sanden eller jag slutat för att jag inte pallar att inte veta och kunna planera och få de dagar jag planerat helt raserade. Varför jag aldrig haft några riktiga vänner sådär som andra har. Och varför de få vänner jag lyckades få på gymnasiet bara försvan. Varför räknas inte vuxna in i vårdgarantin, varför är inte vi viktiga att utreda? Kollade på vårdgarantins hemsida och de som behöver rökavänjning räknas tydligen som viktiga. Men vi som lever o kaos och som inte klarar av att kvala in i samhället vi kan tydligen lika väl liga där på bottnen och sprattla och kippa efter andan. Har altid försökt leva efter att allt kan inte gå åt helvete hela tiden, det måste vända nån gång. Någon gång måste jag få lite tur och flyt i livet, Men så är tydligen inte fallet, jag ska lida och må skit tills den dagen döden kommer och förbarmar sig över mig. Har hamnat på endel forum för folk med bokstavs kombinationer och har aldrig någonsin kännt mig så hemma. Det finns folk som fungerar som mig, som tänker som mig och gör samma galna saker som mig. Så nu tycker jag att det är min tur att försöka få lite ordning och reda på mitt liv, få slippa ligga där på bottnen av mitt svarta hål och hopplöst försöka ta mig upp. Jag vill slippa min förlamande trötthet, jag vill kunna flygga fritt och högt med fåglarna. Jag vill bli av med luddet och kaoset i huvudet.

3 Ja just den där doktorn jag fick träffa la inte ens märke till alla mina ärr på armen, borde inte en läkare se sådant mycket fort, specielt när man vill ha en remiss till psyk? Det är tur att datoroerna nu är uppfunna så man kan skriva i nästan samma hastighet som tankarna flyger i för annars hade ni troligen haft problem att läsa vad jag skrivit med ord som glömts bort och bokstäver som är bortglömda. Min svensklärare i nian sa en gång till mig att hur kan du som läser så mycket stava så otroligt dåligt? Vadå tänkte jag när jag läser läser jag ju bara det är ord och inte bokstäver. Gubben min har även sagt åt mig en gång för något år sedan att jag borde kolla upp mig själv. Han kan inte begripa hur jag aldrig kan lära mig att vara ute i god tid om jag har en tid att passa. Exempelvis ska jag jobba på dagiset här i byn så blir jag ute i sista stund vad jag än gör. Han tycker det att gör det du måste först så blir du i tid. Men om jag går upp och ska ta nya strumpor exempelvis så är de nytvättade ja då måste jag ju lägga in tvätten,går och börjar sminka mig blir törstig går till köket för att ta något att dricka alla glas står i diskstället ås då börjar jag plocka ur där. Katten kommer och är hungrig så då får han mat. Åter till sminkningen ser att klockan är mycket skyndar på kommer på att jag behöver något på övervåningen. Blir troligen några kaos rundor runt i huset till innan jag kommer iväg med andan i halsen för att få springa tillbaka för att jag glömt låsa, glömt mobilen eller kalendern eller liknande. Precis som det varit under hela tiden man gick i skolan, allad essa rundor upp och ner för trapporna på morgonen för man kommer på att man glömt saker. Bodde på landet och åkte taxi till skolan och fick under ljusa delen gå eller cykla en bit, många var de gånger man fick springa eller cykla allt vad man hade hemi gen för att man glömt något, det var mer regel än undantag. På högstadiet och gymnasiet hade vi flyttat så det var buss som gälde, hade jag inte haft min lillebror hade jag väll hunnit med bussen en gång i vecka cirka, för han fick alltid be den vänta på mig i regel, elle så var busschauffören så snäll att plocka upp mig i farten när jag kom farande. Många gånger i skolan undrade lärarna över varför jag slarvat för de visste att jag kunnde saken i fråga, de sa många gånger att jag hade helt onödiga slarvfel på proven. Det var väll mäst att man inte visade hur man tänkt på vissa frågor, glömt skriva ut små beteckningar ex kg meter osv, men man kan ju inte komma ihåg allt när det är så mycket som vill ut på en gång. Nu när man tvingas sitta på långa föreläsningar så är man med en stund, sedan försvinner man iväg, sitter och tittar på alla andra och fascineras över hur de kan lyssna och anteckna så mycket samtidigt. Lyssnar ett tag till innan man börjar försvinna iväg igen, tittar ut genom fönstret och fantiserar om något eller undrar vart alla är påväg, fantiserar om vad det är för folk som sitter i samma rum som mig. Spelar ingen roll om jag är super intreserad av ämnet så slutar det alltid med att jag försvinner någon annanstans. Brukar säga att jag försvinner in i min egen lilla värld. Kunde jag skulle jag springa upp och ner och ut ur rummet många gånger. Men då skulle ju folk börja undra för så ska man ju inte göra. Även om endel brukar börja stirra när man sitter och vrider och vänder sig på stolen för att hitta ett bekvämt sätt att sitta på, men vad hjälper det

4 när rastlösheten kryper i kroppen. Efter en dag på skolan nu är man helt slut. Läser ju på distans och har lyckats hitta kurser fram tills nu som inte haft mer en en eller ingen helgträff. Har lyckats att gå på så få dagar som det är möjligt för att man blir helt slut efter. Men nu denna terminen är det många träffar i tre dagar (över heger) men redan efter första dagen är jag helt slut så jag har inte så stor behållning av de nadra dagarna. När jag ska göra skolarbete nu ecxempelvis skriva en raport eller liknande tar det bra lång tid innan jag ens kommer mig för med att försöka börja, skjuter på det så länge det bara går även om jag tänkt vara ute i god tid. När jag väl förösker börja plugga blir det korta stunde sedan hamnar jag på på diverse forum eller bara surfar runt, börjar damsuga eller liknadnde för att sedna försöka plugga lite igen. Sitta i flera timmar och fokusera som många andra verkar göra är inte riktigt min grej. För att inte tala om alla de gånger jag hamnat på fel adress för att jag kastat om siffrorna, skulle titta på en kamera här om dagen en nikon D 7000 men jag satt tydligen och kollade på en nikon D 700 det märkte jag först när jag såg att den var för dyr. Kasta om siffror är min grej, har även försökt ge mig på matte b för att jag gärna skulle vilja bli biolog och då krävs massor med matte. Har startat kursen jag vet inte hur många gånger på komvux men alltid slutat med raseri utbrott och en misshandlad bok då det verkligen inte går, jag och siffror är inte vänner alls. Om folk upprepar exempelvis ett telefon nummer på ett annat sätt än jag gör och undrar om det är rätt ser jag ut som ett fån och säger ja det stämmer fast jag inte har en aning. Ska det lagas mat hemma med många moment slutar det väll med bra resultat men för att kommad it är det kaos och man bir knäpp på kuppen, hur ska man bära sig åt när 5 grytor ska röras i samtidigt som man ska kacka och allt ska vara klart samtidigt? Det funkar bara inte, köket ser oftast ut som ett slagfält hur man än gör. Har jag inte ljud omkring mig blir jag knäpp och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller göra då kryper det mer än vanligt i mig. Kommer jag på något måste det ut på engång innan det försvinner iväg. I skolan har många pennor fått sätta livet till som man tuggat sönder bara för att ha något att göra, på gymnasiet var mina kolegieblock fyllda med allt annat än sådant som ahde med skolan att göra, små dikter, sagor och figurer och krummelurer. När jag var liten så pratade jag på som en tok Är så less på att aldrig lyckas med något att ha en miljar saker på gång men inte få klart något, eller så kommer man exempelvis igång med att träna men tröttnar då man inte ser resultat på engång. Det ska ju hända nu eller gärna innan man ens börjat. Super svårt att visa kännslor och berätta hur jag känner, har som en fasad ut mot folk. När man ska skriva cv och kommer till biten där man ska skriva vem man är blir jag sittandes och undra vem jag är vad ska jag skriva? Jag är jag sen då...

5 Gubben min brukar undra om jag överhuvudtaget bryr mig om saker ibland för jag upplevs tydligen som kännslolös och kännslokall. Men jag bryr mig på itt vis det synns väll bara inte. Planerar gärna en massa saker i huvudet (gubben säger att jag tänker förmycket) men inget brukar bli som jag tänkt i slutänden, det där perfekta hemmet vart är det? Eller den där vältränade kroppen och allt annat som planerats i detalj inne i huvudet. Känner mig helt värdelös som aldrig lyckas med något och kommer ävl aldrig få ett jobb någonsin, gubben vill även ha barn i framtiden men hur hade han tänkt att det skulle gå till när jag inte ens kan ta hand om mig själv och ha koll på mig? Att jag klarade låg mellan och högstadiet var nog för att jag låg så mycket före i skolan, men i åttan började det att dala när man kom ifatt. Har aldrig riktikt kännt att jag passar in, känner mig som en alien eller att jag är född i fel tid. Ska jag umgås med tjejer både nu och när jag var mindre känns det inte som att jag har något gemensamt med dem alls, känner mig då som att jag står vid siadan av och är fråån en annan planet. Ytligt småprat är inte heller min grej. Tjejlekar och tjejleksaker gillade jag inte heller, var hellre ute i skogen och bygde kojor med killarna på rasterna. Hemma bygde jag kojor och klätrade upp i det högsta trädet eller gick på djursafari och smög på rådjuren med min katt. Valde hellre bilar än dockor. Sjukt dåligt tålamod om jag inte är superintreserad, köpt en ny jacka med cp dragkedja får utbrott på den och struntar i att knäppa eller så får killen dra upp den. Har mest kännt mig hemma med udda människor som senare visat sig ha olika diagnoser. Säger jag vad jag tycker och tänker tycker folk jag är knäpp för så kan man ju inte säga eller tycka, men varför inte då? Kom på att jag kan ju aldrig låta bli att peta på saker i affärer exempelvis och jag lyckas många gånger utlösa larmen påå sakerna på exempelvis onoff och mediamarkt. Gubben vill gärna spela tv spel med mig men det får han ge upp för jag tappar fokusen efter bara några minuter Vissa dagar är likgiltiga, andra ligger jag och krälar runt i skiten och allt suger och är hopplöst, andra dagar är bara tomma, få dagar är positiva men brukar sluta med att man brakar ner. Saker ska göras på mitt sätt annars blir jag förbannad eller så blir det bara fel i huvudet mitt. Saker ska stå eller göras på ett visst vis. När jag var liten blev jag super arg om någon blandade min kortlek på fel sätt. Har fortfarande problem med att se när någon lånar mina saker, ingen får röra mina saker, sitter som på nålar nr gubben min lånar min dator. Tror att den typ ska gå sönder när han har den.

6 Jobbigt när man är super rastlös samtidigt som man är trött, man vill göra orton saker samtidigt och fara runt som en tornado känns det somm men orkar inget så blir sitandes med kaoset i huvudet. Missar massa jobb för att jag inte kan ta jobb samma dag de ringer, hellst vill jag ha några dagar på mig så jag kan förbereda mig. Annars kan hela min värld rasa samman om jag tackar ja för jag har ju planerat för vad jag ska göra under dagen redan. Ringer de sen och vill att jag ska jobba blir det jobbigt. Många gånger säger jag nej och hittar på något, även de dagar jag egentligen inte har något speciellt att göra, men jag har ju inte planerat in att jobba så det blir helt fel. Då sitter man där hemma och undrar varför man gör som man gör för man behöver ju egentligen pengarna. Gömd glömd Bortappad Förvirrad irrandes Borta Lost i min bubbla Min värld har tynat bort Vakum råder i bubblan Vissa dagar kaos Kan inte ta mig ut Ingen hör Ingen ser Ingen förstår En värld i kaos En döende värld En värld fylld med zombisar Levande döda Slavar till en tid utan hopp Utan framtid Så trött Vart är energin? Vart är lusten? Tom Meningslös Värdelös Trött mössa Med ett leende på läpparna Och en positiv syn utåt Ine i är det kaos och tårar Gråter, skriker, faller

7 Klöser mig själv Djur som vill ut. Hoppas att jag kan få svar på snart varför jag är som jag är och har varit som jag varot. Orkar inte med mig själv så mycket längre. Håller tummar och tår för att ni kan skrapa fram en tid inom en månad. Är inget större fan av sjukhus och läkare så det är även det en bidragande orsak till att jag dragit på att söka hjälp i så många år. Hälsningar Luna