Påståendedoktrinen i skiljeförfaranden: nutid och framtid

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2016 Examensarbete i processrätt, särskilt skiljemannarätt 30 högskolepoäng Påståendedoktrinen i skiljeförfaranden: nutid och framtid Författare: Julia Wennberg Handledare: Professor Kaj Hobér

2

3 Innehållsförteckning... i Förkortningar... iv 1. Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Avgränsningar Metod och material Rättsanalytisk metod De lege lata Internationell utblick De lege ferenda Disposition Allmänt om behörighetsprövningen Inledning Separabilitetsdoktrinen och skiljenämnds behörighetskompetens Situationer när frågor om skiljenämnds behörighet aktualiseras Part påkallar skiljeförfarande Part väcker fastställelsetalan i allmän domstol Den slutliga skiljedomen klandras Part väcker talan mot en skiljedom utan avgörande i sak Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i allmän domstol Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom Prövningen av skiljenämnds behörighet Inledning Parternas skiljebundenhet Skiljeavtalets giltighet Skiljeavtalets omfattning Formen för behörighetsavgörandet Nyckelbegreppet dubbelrelevant rättsfaktum Innebörden av påståendedoktrinen Inledning Påståendedoktrinens framväxt och bakgrund Welamsons påståendedoktrin Utvecklingen av påståendedoktrinen avseende domstols behörighet Rättspraxis avseende påståendedoktrinen i skiljeförfaranden i

4 3.3.1 NJA 1982 s. 738 ( Nykvarn ) NJA 2008 s. 406 ( Petrobart ) NJA 2012 s. 183 ( Concorp ) Svea hovrätts dom i mål nr T ( Yukos Oil ) Påståendedoktrinens räckvidd Inledning Utgångspunkten att dubbelrelevanta rättsfakta åberopas Utgångspunkten att det föreligger ett bindande skiljeavtal Utgångspunkten att rättsfaktumet omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet Förhållandet till anknytningsdoktrinen Summering Skälen för att upprätthålla påståendedoktrinen i skiljeförfaranden Inledning Processekonomiska skäl Målsättningen att göra skiljedomar slutligt bindande Skiljeförfarandeutredningens betänkande (SOU 2015:37) Kvarstående frågetecken Är påståendedoktrinen en dispositiv eller indispositiv regel? Bedömningen av svarandens invändningar Undantaget för uppenbart ogrundade påståenden Legala skiljeförfaranden och investeringstvister Sammanfattande slutsatser om påståendedoktrinens innebörd Internationell utblick Inledning Modellagen Inledning Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i domstol Skiljenämndens behörighetsprövning Summering Utländsk skiljeförfarandelagstiftning Inledning Allmänt om lagstiftningen i utvalda skiljedomsjurisdiktioner Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i domstol Skiljenämndens behörighetsprövning Summering ii

5 4.4 Skiljedomsreglementen Inledning Skiljenämndens behörighetsprövning Summering Påståendedoktrinen i ett internationellt perspektiv De lege ferenda Inledning Principer och ändamål att beakta Ett snabbt och hemligt förfarande som resulterar i en slutlig skiljedom Partsautonomi och processuell flexibilitet Rättssäkerhet och likabehandling Förutsebarhet och internationell uniformitet Bör påståendedoktrinen upprätthållas inom svensk skiljemannarätt? Införandet av en kodifiering av påståendedoktrinen i LSF Frågor att behandla vid en kodifiering Inledning Dubbelrelevanta motfakta som åberopas av svaranden ska beaktas av skiljenämnden Bestämmelsen bör inte innehålla ett uppenbarhetsundantag Bestämmelsen bör inte tillämpas på legala skiljeförfaranden och investeringstvister LSF bör bringas i överensstämmelse med NYK Bör påståendedoktrinen kodifieras i den reviderade LSF? Summering Avslutande anmärkningar Källförteckning iii

6 Förkortningar AAA Brysselkonventionen American Arbitration Association Konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område Bryssel I Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område EAA EKMR FIL HD ICC English Arbitration Act Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna Foreign Investment Law Högsta domstolen International Chamber of Commerce ICC RoA ICC Arbitration Rules (2012) ICSID ICSID-konventionen ICSID Arbitration Rules JT International Centre for Settlement of Investment Disputes Convention on the Settlement of Investment Disputes between States and Nationals of other States ICSID Rules of Procedure for Arbitration Proceedings Juridisk Tidskrift LCIA The London Court of International Arbitration LCIA RoA LCIA Arbitration Rules (2014) iv

7 LSF Modellagen NAFTA NJA NYK PCA PILS Prop. Lag (1999:216) om skiljeförfarande UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration (1985), with amendments as adopted in 2006 North American Free Trade Agreement Nytt Juridiskt Arkiv Konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar New York, den 10 juni 1958 Permanent Court of Arbitration Swiss Private International Law Statute Proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) SAA SCC SCC RoA The Swedish Arbitration Association Stockholm Chamber of Commerce Skiljedomsregler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (2010) Skiljeförfarandeutredningen Skiljedomsförfarandeutredningen, Ju 2014:02 SOU SvJT UNCITRAL Statens Offentliga Utredningar Svensk Juristtidning The United Nations Commission on International Trade Law UNCITRAL RoA UNCITRAL Arbitration Rules (2010) Wienkonventionen ZPO Wienkonventionen om traktaträtt Wien, den 23 maj 1969 Zivilprocessordnung v

8 vi

9 1. Inledning 1.1 Bakgrund Inom svensk skiljemannarätt tillämpas påståendedoktrinen vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta som ett verktyg för att avgöra huruvida en skiljenämnd är behörig att pröva ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtal eller inte. 1 Detta innebär, förenklat, att en part inte behöver styrka existensen av en påstådd rättighet när detta också är en fråga som rör själva saken. 2 Skiljenämnden ska utgå från att den påstådda rättigheten föreligger. Påståendedoktrinen är inte lagfäst i LSF utan har vuxit fram och befästs i doktrin och rättspraxis. Trots att påståendedoktrinen vid ett flertal tillfällen och med utförliga motiveringar varit föremål för prövning i HD råder det dock stor oklarhet om dess närmare innebörd och hur den ska tillämpas i olika situationer. Skiljeförfarandeutredningen har, i syfte att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan fortsätta att vara en modern, effektiv och attraktiv tvistlösningsform för svenska och utländska parter, genomfört en översyn av LSF (SOU 2015:37). 3 En utav de frågor som härvid har diskuterats är huruvida påståendedoktrinen bör lagfästas eller inte. Översynen har dock inte resulterat i något lagförslag. Mot bakgrund av att det inte synes finnas någon internationell motsvarighet till påståendedoktrinen i utländska rättssystem har dock två remissinstanser argumenterat för att en kodifiering av påståendedoktrinen bör införas i LSF i syfte att öka förutsebarheten för utländska parter, ombud och skiljemän. 4 Vidare har Finn Madsen anfört att det inte är någon bra tanke att lagfästa påståendedoktrinen utan att den ändring som i stället bör ske är att införa Modellagens behörighetsprövning i svensk rätt. 5 Madsen hävdar att en skiljenämnd, enligt Modellagens behörighetsprövning, inte utgår från att behörighet föreligger på så sätt som sker 1 Ett dubbelrelevant rättsfaktum är ett rättsfaktum som har betydelse både för skiljenämndens behörighet att pröva talan som för själva saken. Se vidare i avsnitt 2.5 om dubbelrelevanta rättsfakta. 2 Se SOU 2015:37 s Påståendedoktrinens innebörd redogörs för i framför allt avsnitt 3. 3 Se dir. 2014:16 s. 2 och SOU 2015:37 s Se SAA och ICC:s remissvar till SOU 2015:37. 5 Madsen, Dags att införa Modellagens behörighetsprövning inom skiljemannarätten och Madsen, SvJT 2016 s

10 genom påståendedoktrinen utan att skiljenämnden vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta kan låta behörighetsprövningen anstå till dess att målet genomgåtts i sak. Mot bakgrund av översynen av LSF, delade meningar om påståendedoktrinens närmare innebörd i den juridiska litteraturen och ovan nämnda antydan om en avvikande svensk ordning är det intressant att analysera om det föreligger ett behov av förändring eller förtydligande av gällande rätt vad gäller skiljenämnds prövning av dubbelrelevanta rättsfakta. 1.2 Syfte och frågeställningar Uppsatsen har två övergripande syften. Det första är att analysera och problematisera påståendedoktrinens innebörd i svensk skiljemannarätt de lege lata. Det andra är att analysera prövningen av skiljenämnds behörighet vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta de lege ferenda. Det senare syftet är normativt präglat och kommer behandlas utifrån intresset att svenska skiljeförfaranden ska bli mer attraktiva än vad de för närvarande är (se motiveringen till detta i avsnitt 1.4.4). 6 Vad som utgör ett attraktivt alternativ ifråga om tvistlösningsform är inte enkelt att klarlägga. 7 För att behandla uppsatsens normativa syfte på ett ändamålsenligt sätt är det angeläget att beakta skälen till att svenska och utländska parter ska välja skiljeförfarande i Sverige, dels framför ett förfarande i domstol, och dels framför ett skiljeförfarande utomlands. För att bedöma om tänkbara förändringar kan säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan vara en attraktiv tvistlösningsform kommer analysen därför utgå från grundläggande skäl till att parter ska välja skiljeförfarande i Sverige. 8 Dessa grundläggande skäl beskrivs kort nedan men kommer även att behandlas senare. 9 Tanken bakom skiljedomslagstiftningen är bland annat att denna ska tillgodose näringslivets krav på en effektiv handläggning och ett snabbt förfarande som resulterar i 6 Dir. 2014:16, s Se exempelvis Flodgren m.fl., JT , s. 306, Jarvin, JT , s. 713 f., Vogenauer, European Review of Private Law Volume , s. 16 f. och Mourre, Revista Brasileira de Arbitragem Volume XIII Jfr Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 199 f. och Det är naturligtvis tänkbart att även andra skäl kan motivera att parterna ingår skiljeavtal. Exempelvis kan politiska skäl motivera att Sverige väljs som skiljedomsland. Ett tydligt exempel på ett sådant skäl var den svenska alliansfriheten under Kalla kriget, jfr Hobér, Kalla krigets juridik det var då Stockholm blev en världsarena för tvistlösning. Sådana politiska skäl kommer inte stå i fokus när prövningen av dubbelrelevanta rättsfakta diskuteras de lege ferenda. 2

11 en slutlig skiljedom. 10 Möjligheterna att hålla förfarandet hemligt och att parterna kan utse skiljemän som de hyser förtroende för har också framhållits som centrala ingredienser för skiljeförfaranden. 11 Vidare har det ansetts viktigt att främja processuell flexibilitet utan att förfarandet förlorar i rättssäkerhet och förutsebarhet, samt förstärka att partsautonomin utgör en grundsats inom skiljemannarätten. 12 För att göra Sverige attraktivt som plats för skiljeförfarande internationellt sett är det i viss mån även eftersträvansvärt att undvika att den svenska lagen präglas av nationella avvikelser, så kallade national peculiarities. 13 Om svensk rätt är uniform med utländska skiljeförfarandelagar finns därtill större möjligheter att tillse att kraven i NYK säkerställs, vilket är tilltalande för internationella parter eftersom konventionen underlättar verkställighet av utländska skiljedomar. 14 Utifrån dessa utgångspunkter kommer följande frågeställningar att besvaras: I) Vad är innebörden av påståendedoktrinen inom den svenska skiljemannarätten? Vilka kvarstående frågetecken finns? II) Mot bakgrund av skiljeförfarandets effektiva genomförande, rättssäkerhet, partsautonomi och internationell samstämmighet på skiljedomsområdet: - Bör påståendedoktrinen upprätthållas inom svensk skiljemannarätt? - Om påståendedoktrinen ska upprätthållas inom svensk skiljemannarätt, bör en bestämmelse som kodifierar påståendedoktrinen införas i den reviderade LSF? - Vilka frågor skulle behöva behandlas vid en kodifiering? - Hur skulle en sådan bestämmelse utformas? 1.3 Avgränsningar Framställningen är avgränsad till att behandla skiljenämnds behörighetsprövning vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta, varför tillämpningen av påståendedoktrinen inom domstolsförfaranden endast behandlas förbigående. När gällande rätt diskuteras kommer påståendedoktrinen stå i fokus, varför den nära besläktade anknytningsdokt- 10 Prop. 1998/99:35 s Se även Born, International Commercial Arbitration, s Prop. 1998/99:35 s. 39 f. Se även Born, International Commercial Arbitration, s och s. 89 f. 12 Prop. 1998/99:35 s. 42. Se även Born, International Commercial Arbitration, s. 84 ff. 13 Prop. 1998/99:35 s HD har uttalat att det är angeläget att tillse att kraven i NYK fullföljs i NJA 1979 s. 527, NJA 1992 s. 733, NJA 2003 s. 379 och NJA 2010 s Se även Born, International Commercial Arbitration, s. 77 ff. 3

12 rinen behandlas när det behövs för att klargöra påståendedoktrinens innehåll och räckvidd. En djupgående analys av anknytningsdoktrinens innehåll eller tolkningsfrågor som uppkommer när skiljeavtalets omfattning ska bestämmas kommer inte att göras. I uppsatsen kommer vissa internationella utblickar göras (se vidare avsnitt 1.4.3). För det första kommer Modellagen att granskas. För det andra kommer utländsk skiljeförfarandelagstiftning att behandlas. Två länder som på senare år har skaffat sig starkare ställning på Sveriges bekostnad är England och Schweiz. 15 Även Tyskland är på frammarsch. 16 Den internationella utblicken har därför begränsats till dessa länder med vilka Sverige konkurrerar och där området för skiljeförfaranden är särskilt väl utvecklat. I avgränsningssyfte har även fem stycken välanvända skiljedomsreglementen valts ut. Dessa är UNCITRAL-reglerna, ICSID-konventionen, ICC RoA, SCC RoA och LCIA RoA. Vad gäller investeringstvister mellan stater och investerare präglas dessa av transparens. UNCITRAL-reglerna och reglerna i ICSID-konventionen är välanvända i sådana tvister och möjligheten att analysera behörighetsprövningen i förfaranden där dessa reglementen tillämpats har därför varit större Metod och material Rättsanalytisk metod För att på ett ändamålsenligt sätt besvara syftena och frågeställningarna som angetts i avsnitt 1.2 kommer en rättanalytisk metod att användas. Den rättsanalytiska metoden har klara beröringspunkter med den rättsdogmatiska metoden. 18 Skillnaden mot den traditionella rättsdogmatiska metoden är att den rättsanalytiska metoden inte enbart syftar till att fastställa gällande rätt, utan den syftar även till att analysera rätten. 19 Arbetet begränsas således inte till att fastställa gällande rätt enligt resonemang de lege lata, utan gällande rätt kommer också att analyseras utifrån resonemang de lege ferenda (se mer om detta nedan). Fastställandet av gällande rätt de lege lata utgör 15 SOU 2015:37 s SOU 2015:37 s Med termen investeringstvist avses i den fortsatta framställningen tvister mellan utländska investerare och en värdstat som härrör från en investering i värdstaten. Jfr Bishop m.fl. Foreign Investment Disputes: Cases, Materials and Commentary, s Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material och argumentation, s Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material och argumentation, s. 46 och JT , s. 362 f. 4

13 emellertid ett nödvändigt led för att kunna analysera rätten de lege ferenda. Analysen kommer göras med ledning av intresset av att skiljeförfarande i Sverige ska bli mer attraktivt som tvistlösningsform än vad det för närvarande är (se vidare avsnitt 1.4.4). Vidare kommer analysen delvis att bygga på jämförelser med utländsk rätt, och den rättsanalytiska metoden kommer därför kompletteras med komparativa inslag (se vidare i avsnitt 1.4.3) De lege lata Avsnitt 2 och 3 av uppsatsen är inriktade på att utreda gällande rätt i Sverige avseende skiljenämnds behörighetsprövning (avsnitt 2) och då särskilt vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta (avsnitt 3). Utgångspunkten för denna analys är en genomgång av de traditionella rättskällorna. Påståendedoktrinen har utvecklats i rättspraxis och varit föremål för debatt i doktrin. Därmed har framför allt domstolspraxis och doktrin beaktats. Eftersom skiljedomar ofta hålls hemliga har möjligheten att studera meddelade skiljedomar varit begränsad, med undantag för skiljedomar som har klandrats i hovrätten samt skiljedomar i vissa investeringstvister. En rättsanalytisk metod möjliggör användningen av ett mer varierande material än det som den traditionella rättskälleläran erbjuder. 20 För att få en mer allsidig analys kommer även utländsk rätt att beaktas (se vidare nedan) Internationell utblick Skiljemannarätten är i många avseenden av internationell karaktär. För att besvara uppsatsens normativa syfte ska därför vissa internationella utblickar göras. För detta ändamål kommer utredas om påståendedoktrinen finns reglerad i Modellagen, i skiljeförfarandelagarna i tre utvalda skiljedomsjurisdiktioner (ZPO, PILS och EAA) samt i fem välanvända skiljedomsreglementen (UNCITRAL-reglerna, ICSID-konventionen, ICC RoA, SCC RoA och LCIA). Tanken är att utreda om dessa lagar och reglementen föreskriver något om hur frågor om dubbelrelevanta rättsfakta ska hanteras eller hur sådana frågor annars har lösts i rättstillämpningen. 20 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material och argumentation, s

14 1.4.4 De lege ferenda Uppsatsens syfte är delvis normativt och således kommer resonemang de lege ferenda att föras. Som angetts ovan kommer resonemangen bygga på utredningen av gällande rätt de lege lata. Vidare kommer resonemangen bygga på intresset av att göra skiljeförfarande i Sverige mer attraktiva än vad de för närvarande är. 21 Bakgrunden till detta är följande. Sverige har alltsedan 70-talet varit en populär plats bland stater dit svenska och utländska parter väljer att förlägga sina tvister i kommersiella och internationella förhållanden. 22 Den svenska spetskompetensen för internationell tvistlösning har medfört att SCC i dag är ett av världens största skiljedomsinstitut, dit parter från drygt 35 länder varje år vänder sig för att lösa sina tvister. Därutöver är SCC världens näst största institution för administration av internationella investeringstvister under egna regler, och så vitt känt hänvisar i dag 120 bilaterala investeringsskyddsavtal till SCC eller Stockholm. 23 En eftersträvad effekt av att göra skiljeförfarande i Sverige mer modernt, effektivt och attraktivt som tvistlösningsform är att Sveriges goodwill som skiljeförfarandeland kan stärkas. 24 Ju mer Sverige uppfattas som ett ledande, konkurrenskraftigt och skiljedomsvänligt land desto mer påverkas Sverige positivt, om det leder till att Sverige i större omfattning kommer att anlitas som skiljeförfarandeland eftersom ökade samhällsintäkter kan genereras. 25 Eftersom konkurrensen på den internationella arenan för skiljeförfaranden med tiden har ökat är det dock angeläget att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige fortsätter att vara attraktivt som tvistlösningsform för såväl svenska som utländska parter. Risken är annars att Sveriges ställning som framstående skiljeförfarandeland försämras Disposition I avsnitt 2 behandlas skiljenämndens behörighetsprövning på ett allmänt plan. Vidare utreds gällande rätt vad gäller behörighetsprövningen vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta på ett specifikt plan i avsnitt Dir. 2014:16, s Zettermarck & Reldén, Bör lagen om skiljeförfarande internationaliseras?, s. 75 f. 23 SCC:s remissvar till SOU 2015:37 s. 1 f. 24 SOU 2015:37 s SOU 2015:37 s. 167 f. och 171. Se även Ramberg, Advokaten nr årgång SOU 2015:37 s

15 I avsnitt 4 görs en internationell utblick för att utreda om det finns någon bestämmelse i Modellagen, tre utvalda skiljeförfarandelagar och fem utvalda skiljedomsreglementen som föreskriver hur skiljenämnden ska gå tillväga när den prövar dubbelrelevanta rättsfakta. I en avslutande diskussion jämförs resultaten med påståendedoktrinen. Utifrån utredningen i avsnitt 3 4 analyseras sedan, i avsnitt 5, påståendedoktrinen utifrån resonemang de lege ferenda. Först kommer frågan om påståendedoktrinen bör upprätthållas att behandlas. Om så är fallet kommer frågan om påståendedoktrinen bör lagfästas i den reviderade LFS sedan att behandlas. 7

16 2. Allmänt om behörighetsprövningen 2.1 Inledning Inom skiljemannarätten är principen om partsautonomi av grundläggande betydelse. 27 Principen innebär bland annat att parterna kan bestämma tillämplig rättsordning för skiljeförfarandet (lex arbitri). Det vanligaste är att valet av tillämplig rättsordning sker genom angivande av platsen för skiljeförfarandet. 28 Av 46 LSF följer att lagen ska tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Regler kring skiljenämnds behörighetsprövning kommer därmed få genomslag även på internationella skiljeförfaranden som äger rum i Sverige. I det följande kommer allmänna utgångspunkter vad gäller skiljenämnds behörighetsprövning att behandlas men redogörelsen begränsas till frågor som är centrala för förståelsen av påståendedoktrinen. 2.2 Separabilitetsdoktrinen och skiljenämnds behörighetskompetens För att skiljenämnden ska ha behörighet att pröva en tvist måste uppdraget anges särskilt. I en skiljeklausul anges vilket rättsförhållande som kan bli föremål för skiljenämndens prövning. Skiljenämndens behörighet grundar sig sålunda, i ett konventionellt skiljeförfarande som baseras sig på parternas avtal, på skiljeklausulen. Om en part invänder att ett bindande skiljeavtal aldrig kommit till stånd eller att det saknar giltighet skulle det kunna hävdas att skiljenämnden saknar behörighet att pröva frågan. En förutsättning för att skiljenämnden skulle varit behörig att pröva frågan är ju att parterna var överens om det. 29 Problemställningen sönderfaller i två delar. Den första delen är att skiljeklausulen, vid en prövning av den materiella delen av avtalet (huvudavtalet), måste ses som ett separat avtal (skiljeavtalet). Skiljenämnden, som härleder sin behörighet ur skilje- 27 Se exempelvis Born, International Commercial Arbitration, s. 84 ff. 28 NJA 2010 s Prop. 1998/99:35 s. 74 f. 8

17 klausulen, skulle i annat fall kunna rycka undan grunden för sin egen behörighet att avgöra frågan, om den skulle finna att huvudavtalet saknar giltighet eller i annat fall inte är bindande för parterna. Ett omtvistat avtal vilket innehåller en skiljeklausul ska därmed inte ses som ett utan som två avtal. Synsättet kommer till uttryck i 3 LSF och kallas vanligen separabilitetsdoktrinen eller separationsprincipen. 30 Att huvudavtalet har upphört att gälla, hävts av en part eller att ett enligt huvudavtalet grundat anspråk har preskriberats gör således inte skiljeavtalet overksamt. 31 Den andra delen, som går hand i hand med separabilitetsdoktrinen, handlar om skiljenämndens kompetens att pröva sin egen behörighet. Om inte skiljenämnden hade behörighetskompetens skulle en part enkelt kunna obstruera förfarandet genom att framställa en invändning mot skiljenämndens behörighet, vilket inte ansetts önskvärt. 32 Kompetensen att pröva sin egen behörighet anges särskilt i 2 LSF som lyder: Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Detta hindrar inte en domstol från att på begäran av en part pröva frågan. Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande. Även om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är behöriga att avgöra tvisten är deras beslut inte bindande. I fråga om talan mot en skiljedom som innefattar ett avgörande om behörigheten gäller bestämmelserna i 34 och 36. Som framgår av andra stycket ankommer det inte på skiljenämnden att slutligt avgöra tvist som angår skiljeavtalets existens och omfattning (se vidare avsnitt och 2.3.4). Ordningen är logisk. Eftersom skiljenämnden grundar sin behörighet på skiljeavtalet kan den rimligen inte ha någon slutlig behörighet att pröva sin egen behörighet. Denna behörighet ankommer i stället ytterst på domstolen. Skiljenämnden kan således sägas vara tillfälligt behörig att pröva sin egen behörighet. 33 I det följande avsnittet kommer de situationer när behörighetsfrågor aktualiseras att behandlas, vilket är av grundläggande betydelse för förståelsen av den fortsatta framställningen. 30 Prop. 1998/99:35 s. 74 f. 31 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 303 f. 32 Prop. 1998/99:35 s. 74 ff. 33 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s

18 2.3 Situationer när frågor om skiljenämnds behörighet aktualiseras Part påkallar skiljeförfarande Som framgår av avsnittet ovan föreskriver 2 LSF en rätt för skiljenämnden att pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Skiljenämnden har ingen skyldighet att pröva sin behörighet utan yrkande av en part. 34 För det fall skiljesvaranden invänder att behörighetsbrist föreligger ska skiljenämnden dock pröva sin behörighet. 35 Skiljenämnden bör även, utan att svaranden framställt behörighetsinvändning, pröva sin behörighet om det förekommer sådana brister som kan medföra att skiljedomen blir ogiltig enligt 33 LSF Part väcker fastställelsetalan i allmän domstol Enligt 13 kap. 2 RB kan part väcka positiv eller negativ fastställelsetalan vid domstol för att få ett rättsförhållande prövat, om ovisshet råder om rättsförhållandet och om detta leder käranden till förfång. Enligt 2 st. 1 mom. 2 LSF är part oförhindrad att anhängiggöra en sådan talan vid domstol under pågående skiljeförfarande. Såväl en skiljenämnds som en domstols prövning enligt 2 LSF kan omfatta samtliga frågor som avser skiljenämndens behörighet (se vidare härom i avsnitt 2.4). 37 Sammantaget innebär detta att en part kan väcka fastställelsetalan vid valfri tidpunkt beträffande skiljenämndens behörighet, således antingen före skiljeförfarandet eller under pågående skiljeförfarande. 38 När slutlig skiljedom meddelats kan en sådan talan inte väckas utan parterna är hänvisade till att väcka klandertalan enligt 34 LSF, om skiljenämnden funnit sig behörig att pröva talan (se nedan) Den slutliga skiljedomen klandras För det fall skiljenämnden funnit sig behörig och meddelat slutlig skiljedom i tvisten kan klandertalan, som nämnts ovan, aktualiseras om behörighetsbrist anses föreligga. Enligt 34 st. 1 p. 1 LSF ska en skiljedom upphävas om den inte omfattas av ett giltigt 34 Olsson & Kvart, Lagen om skiljeförfarande En kommentar, s Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s SOU 1994:81 s. 258, Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 274 och Olsson & Kvart, Lagen om skiljeförfarande En kommentar, s NJA 2016 s SOU 2015:37 s

19 skiljeavtal mellan parterna. Vidare ska en skiljedom upphävas om skiljemännen har överskridit sitt uppdrag, jämlikt 34 st. 1 p. 2 LSF. Slutligen anges i 34 st. 1 p. 6 LSF att en skiljedom kan upphävas om det annars, utan partens vållande, förekommit fel i handläggningen som sannolikt inverkat på utgången. Det är sålunda domstolen som har den sista talan vad gäller frågor om skiljeavtalets giltighet och omfattning. Klandertalan ska väckas inom tre månader från den dag parten fick del av skiljedomen. Enligt 34 2 st. LSF har part inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt anses ha avstått från att göra gällande. En part måste följaktligen framställa behörighetsinvändningen under förfarandets gång för att inte förlora sin rätt att senare angripa skiljedomen genom att väcka klandertalan Part väcker talan mot en skiljedom utan avgörande i sak Enligt 36 LSF kan en skiljedom som innebär att skiljemännen avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som lämnats till avgörande av dem ändras på talan av en part. Det framgår av 27 1 st. 2 mom. LSF att skiljeförfarandet avslutas genom skiljedom, även om skiljemännen funnit sig obehöriga att pröva tvisten och avvisat talan. Detta gäller även vid avskrivning efter återkallelse. 39 Skiljedomen kan angripas genom överklagande inom tre månader från den dag då den part som skiljedomen gick emot fick ta del av densamma. 40 För det fall part underlåter att väcka talan inom denna frist vinner dock skiljedomen laga kraft. 41 Syftet med regleringen i 36 LSF har i doktrin antagits vara att skapa större garantier för att en skiljedomsberättigad part inte genom ett oriktigt avvisnings- eller avskrivningsbeslut från skiljenämndens sida ska betas sin rätt till tvistlösning genom skiljeförfarande. Om en skiljenämnd exempelvis finner sig obehörig att pröva talan på grund av att den funnit att det inte föreligger ett giltigt skiljeavtal, har part möjlighet att få detta omprövat av hovrätten SOU 2015:37 s. 106 ff. 40 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s Heuman, Skiljemannarätt, s Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 943 not 5 och SOU 2015:37 s

20 2.3.5 Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i allmän domstol En ytterligare situation då behörighetsfrågor aktualiseras är när part väckt talan i domstol och svaranden invänder att domstolen saknar behörighet eftersom talan omfattas av ett skiljeavtal. Invändning om rättegångshinder i form av ett skiljeavtal ska beaktas av domstolen enbart efter invändning av part jämlikt 10 kap. 17 a RB och 4 LSF. I prövningen av om det föreligger rättegångshinder enligt 34 kap. RB kan frågor därför uppkomma om det finns ett giltigt och tillämpligt skiljeavtal Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte i Sverige enligt 54 2 st. 3 p. LSF, om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att i) skiljedomen behandlar en tvist som inte avsetts med eller omfattas av parternas begäran om skiljedom, eller ii) att skiljedomen innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet. De hinder som upptas i bestämmelsen vilar på NYK artikel V (1) och svarar i stort mot klandergrunderna i 34 LSF. 43 Enligt 56 LSF görs ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom hos Svea hovrätt. 2.4 Prövningen av skiljenämnds behörighet Inledning Av NJA 2016 s. 264 framgår att skiljenämndens behörighetsprövning omfattar samtliga frågor som rör behörigheten, nämligen i) tvistefrågans skiljedomsmässighet ii) förekomsten av processhinder iii) skiljenämndens domförhet och iv) parternas skiljebundenhet. Det framgår dock inte om HD:s uppräkning av frågor som omfattas av behörighetsprövningen i detta avseende avsågs att vara uttömmande. Som kommer att framgå i avsnitt 3 är frågan om parternas skiljebundenhet (som i sig inrymmer ett antal delfrågor) av särskild betydelse när påståendedoktrinen och dess innebörd diskuteras. Nedan kommer följaktligen denna fråga att behandlas. Omfattningen av skiljenämndens prövning av sin egen behörighet (samt prövningen av skiljenämnds behörighet i de andra situationer som beskrivits ovan i avsnitt 2.3) är 43 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s f. 12

21 nära sammanhängande med frågan om påståendedoktrinens räckvidd, vilken kommer utvecklas i avsnitt 3.4. Nedan diskuteras enbart situationen när skiljenämnden prövar sin behörighet (se avsnitt 2.3.1), och då särskilt prövningen av om skiljebundenhet föreligger Parternas skiljebundenhet Skiljeavtalets giltighet Liksom för alla avtal är frågan om ett skiljeavtal är giltigt beroende av sedvanliga regler om bland annat samtycke, frivillighet och ömsesidighet. 45 Ett skiljeavtal bedöms sålunda utifrån parternas överenskommelse och kan förklaras ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler. 46 I enlighet med separabilitetsdoktrinen ska, vid bedömningen av giltigheten av ett skiljeavtal som utgör en del av ett huvudavtal, skiljeavtalet anses utgöra ett separat avtal. 47 Prövningen av om ett giltigt skiljeavtal föreligger ska därmed ske separat från prövningen av om huvudavtalet är giltigt mellan parterna (även om en avtalsdefekt i vissa fall med nödvändighet träffar både huvud- och skiljeavtal när det senare tagits in som en klausul i det förra) Skiljeavtalets omfattning Som ett led i behörighetsprövningen måste även frågan om skiljeavtalets subjektiva och objektiva tillämpningsområde bestämmas. Den subjektiva omfattningen tar sikte på vilka parter som är bundna av skiljeavtalet. 49 Frågor om singular- och universalsuccession kan härvid komma att aktualiseras. 50 Den objektiva omfattningen fastställer vilka tvister som omfattas av skiljeavtalet vilket kommer utvecklas i det följande. Det är vanligt att parter avtalar om att framtida tvister ska slitas genom skiljeförfarande. För att inte skiljeavtalet ska ges en vidare omfattning än vad parterna kunnat förutse, uppställs krav på att framtida tvister anges som rättsförhållanden i skiljeavtalet 44 I NJA 2016 s. 264 uttalade HD att domstols prövning enligt 2 LSF (se avsnitt 2.3.2) är lika omfattande som skiljenämndens. 45 Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 91 f. 46 SOU 1994:81 s Se 3 LSF. 48 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s Heuman, Skiljemannarätt, s. 96 ff. 50 Se NJA 1997 s. 866 och NJA 2016 s

22 enligt 1 LSF. 51 Ett rättsförhållande innebär att en talan ska röra ett konkret, faktiskt förhållande mellan parterna, exempelvis ett överlåtelseavtal. 52 Som kommer att framgå i avsnitt 3 innebär påståendedoktrinen, förenklat, att skiljenämnden inte ska ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. 53 Vid behörighetsprövningen skall skiljenämnden utgå från att dessa rättsfakta föreligger. Med rättsfaktum menas ett bevisbart, faktiskt förhållande som enligt en rättsregel eller ett avtalsvillkor är av omedelbar betydelse för att en rättsföljd ska inträda. 54 I exemplet om överlåtelseavtalet ovan skulle ett åsidosättande av en sekretessklausul i avtalet utgöra ett rättsfaktum eftersom det är av betydelse för om rättsföljden, skadeståndsskyldighet, ska inträda. Ponera att skiljeklausulen i överlåtelseavtalet har följande lydelse: Tvister som uppstår i anledning av detta avtal ska slutligt avgöras genom skiljedom enligt SCC RoA. För att grunda behörighet med hjälp av påståendedoktrinen måste därför det påstådda rättsfaktumet grundas på överlåtelseavtalet som utgör det rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. De närmare förutsättningarna för att tillämpa påståendedoktrinen kommer dock inte att utvecklas närmare här utan i avsnitt 3.4. Genom att framtida tvister måste avse ett rättsförhållande som är angivet i avtalet, uppställer 1 LSF ett krav på precisering av rättsförhållandet. 55 Kravet på ett preciserat rättsförhållande innebär att en skiljeklausul som avser framtida tvister rörande ett visst avtal omfattar tvister i anledning av avtalet, men inte tvister rörande nya och självständiga rättsförhållanden som senare utvecklar sig ur avtalet, exempelvis ett utomobligatoriskt anspråk. 56 Anknytningsdoktrinens framväxt har dock medfört att precisionskravet kommit att få minskad betydelse eftersom den medger att skiljenämndens behörighet kan utvidgas till att omfatta tvister som faller utanför huvudavtalet, men som har direkt anknytning till detta avtal (exempelvis ett utomobligatoriskt anspråk). 57 Av NJA 2010 s. 734 framgår dock att prövningen av om skiljeavtalet avser ett preciserat rättsförhållande måste göras 51 Jfr Wolff, New York Convention Commentary, s. 111 f. 52 NJA 2007 s. 718 och Fitger m.fl., kommentaren till 13 kap 2 RB. 53 Jfr NJA 2008 s Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s SOU 1994:81 s. 256 f. och prop. 1998/99 s Se även Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 246 f. 56 Heuman, JT , s Jfr Waerme, SvJT 2010 s. 721, Schöldström, JT , s. 470 ff. och Heuman, JT , s

23 med noggrannhet. Den rättspraxis som behandlar anknytningsdoktrinen måste därför granskas kritiskt (se vidare om anknytningsdoktrinen i avsnitt 3.4.5). 58 Frågan om framtida utomobligatoriska anspråk kan anses uppfylla kravet på ett preciserat rättsförhållande är därför delvis oklar. 59 Till skillnad från LSF framgår uttryckligen av artikel II (1) NYK att ett skiljeavtal kan omfatta tvist, som uppkommit eller kan uppkomma mellan parterna, i ett visst bestämt rättsförhållande, vare sig kontraktsrättsligt eller ej. Genom att Sverige år 1972 anslutit sig till konventionen har Sverige därför åtagit sig att respektera utländska skiljeavtal även beträffande tvister som inte är kontraktsrättsliga. 60 Frågan om påståendedoktrinen och rekvisitet rättsförhållande kommer att återkomma i avsnitt Formen för behörighetsavgörandet LSF saknar bestämmelser om handläggning av behörighetsfrågor. Av 2 st. 2 mom. 1 LSF framgår att skiljenämnden kan pröva sin egen behörighet genom ett särskilt beslut för att sedan avgöra målet i sak genom skiljedom. Skiljenämnden anses även kunna uppskjuta prövningen av sin behörighet till skiljedomen. Behörighetsfrågan kan följaktligen avgöras antingen genom ett särskilt beslut eller tillsammans med själva skiljedomen. 61 Särskilt i internationella sammanhang kan stora kostnader uppkomma varje gång parter, ombud och skiljemän ska infinna sig vid olika förhandlingar och det kan därför vara motiverat att göra en samlad bedömning av behörighets- och sakfrågan. 62 Skiljenämnden bör även diskutera frågor rörande handläggningen med parterna löpande och iaktta parternas instruktioner. 63 Om skiljenämnden bedömer att behörighetsfrågan bör anstå, bör parterna underrättas därom på förhand Nyckelbegreppet dubbelrelevant rättsfaktum När skiljenämnden prövar sin behörighet har den att ta ställning till uppgifter om omständigheter som gör den behörig att pröva tvisten. Som nämnts ovan tillämpas 58 Jfr Heuman, JT , s Se vidare Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 252 ff. 60 Jfr Madsen, SvJT 2013 s SOU 2015:37 s. 111 och Heuman, Skiljemannarätt, s Heuman, Skiljemannarätt, s Lindell, Civilprocessen, s. 630 f. 64 Heuman, Skiljemannarätt, s

24 påståendedoktrinen när skiljenämnden prövar sin behörighet och någon av parterna som grund för sin talan åberopar dubbelrelevanta rättsfakta. Ett rättsfaktum är dubbelrelevant om det är av betydelse såväl för frågan om domstolen eller skiljenämnden är behörig att pröva tvisten (ett behörighetsgrundande rättsfaktum, tillika en processförutsättning) som för avgörandet av sakfrågan i målet (ett materiellt rättsfaktum, tillika en bifallsförutsättning). Den begreppsmässiga innebörden kan åskådliggöras med ett exempel. I en tvist som avser frågan om betalningsskyldighet utgör en försträckning ett rättsfaktum. Det är nämligen försträckningen som ska bevisas för att rättsföljden det vill säga betalningsskyldigheten ska inträda. Ponera att det i ett skuldebrev är intaget en skiljeklausul som omfattar tvister som uppstår i anledning av skuldebrevet och käranden som grund för sin talan åberopar att käranden försträckt svaranden pengar enligt skuldebrevet. Frågan om en försträckning gjorts på grundval av skuldebrevet är i sådant fall av betydelse för frågan om skiljenämnden är behörig skiljenämnden är ju enbart behörig att pröva rättsförhållanden som angivits i skiljeavtalet. Vidare är försträckningen även av betydelse för sakfrågan om svaranden är betalningsskyldig gentemot käranden. Skuldebrevet, som ger uttryck för betalningsskyldigheten, utgör förutom ett rättsförhållande som anges i skiljeavtalet, ett bevis för själva försträckningen (ett bevisfaktum). Den närmare innebörden av att ett rättsfaktum är dubbelrelevant är att det leder till två rättsföljder; en processuell och en materiell rättsföljd. Den processuella rättsföljden, å ena sidan, är utslaget av domstolen eller skiljenämndens behörighetsprövning, vilket resulterar i att talan antingen prövas i sak eller avvisas. 65 Den materiella rättsföljden, å andra sidan, är utslaget av domstolen eller skiljenämndens sakprövning, innebärande att talan antingen bifalls eller ogillas. 66 I följande avsnitt kommer påståendedoktrinens närmare innebörd att utredas, som alltså tillämpas när dubbelrelevanta rättsfakta prövas av domstol och skiljenämnd. 65 Ekelöf m.fl., Rättegång andra häftet, s. 11 f och Heuman, JT , s. 335 f. 66 Heuman, JT , s. 335 f. 16

25 3. Innebörden av påståendedoktrinen 3.1 Inledning Det är tydligt att det råder oklarhet kring påståendedoktrinens närmare innebörd och dess innehåll har varit föremål för diskussion genom åren. 67 I detta avsnitt kommer inledningsvis påståendedoktrinens framväxt och bakgrund att behandlas (avsnitt 3.2). Relevant rättspraxis på området kommer att redogöras för i avsnitt 3.3. Centrala rättsfall är framför allt NJA 2008 s. 406 ( Petrobart ) och NJA 2012 s. 183 ( Concorp ). Mot bakgrund av vad som sägs i avsnitt kommer sedan påståendedoktrinens räckvidd och dess syften att analyseras. Avslutningsvis kommer Skiljeförfarandeutredningens betänkande (avsnitt 3.6) och de kvarstående frågetecken som identifierats (avsnitt 3.7) att behandlas. 3.2 Påståendedoktrinens framväxt och bakgrund Welamsons påståendedoktrin Påståendedoktrinen introducerades av Welamson i en recension av Boldings bok Skiljedom. Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet. I boken hade Bolding kommenterat rättsfallet NJA 1941 s. 198, enligt vilket två makar inför en förestående skilsmässa avtalat om vissa ekonomiska frågor. I avtalet var intaget en skiljeklausul. Hustrun yrkade att utfå ersättning av maken för vissa utlägg hon påstod sig ha rätt till enligt dåvarande giftermålsbalken (1920:405). Maken åberopade skiljeklausulen som rättegångshinder och hävdade att avtalet reglerade samtliga mellanhavanden mellan honom och makan. HD uttalade att den av svaranden åberopade skiljeklausulen inte var tillämplig på de utlägg som käranden åberopat som grund för sitt anspråk. Därmed ansåg domstolen inte att rättegångshinder förelåg. 67 Jämför Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s

26 När Bolding kommenterade rättsfallet uttalade han att rättsfallet gav möjlighet till en begränsning av skiljeklausulens tillämpning i tiden, att tvisten var av sidoordnat slag och att tvisten inte var beroende av de tvistepunkter som var avsedda med skiljeklausulen. Welamson anförde i sin recension av Boldings bok att Bolding underlåtit att, i anslutning till sin kommentar, uppmärksamma en viktig och intressant principfråga som kom till uttryck i rättsfallet. Welamson ställde sig frågan om domstolen, i fall där ena parten grundar sin talan på ett avtal med en skiljeklausul men motparten invänder att avtalet inte är tillämpligt på tvisten, kan undvika en fullständig prövning av skiljeklausulens räckvidd, med hänvisning till att en bedömning av avtalets materiella innebörd enligt skiljeklausulen är förbehållen skiljemän. En sådan prövning vore enligt Welamson olycklig. 68 Welamson menade att principfrågan kunde lösas på två sätt. Enligt det första synsättet, skulle en part till ett avtal med en skiljeklausul ha en obetingad rätt att få sitt anspråk prövat i skiljeförfarande. En sådan lösning skulle dock kunna leda till det oacceptabla resultatet att ett alldeles huvudlöst påstående att anspråkets bedömande vore att härleda ur avtalet skulle kunna vinna gehör. Ett andra alternativ ansåg Welamson i stället vara att en parts åberopande av ett avtal med en skiljeklausul skulle avgöras av skiljemän, med undantag för om åberopandet av avtalet saknade fog. Avgörande skulle härvid vara tvistens, och inte den rätta lösningens, relation till huvudavtalet, vilket skulle bestämmas av parternas påståenden i sakfrågan. 69 Welamson hade härmed lagt grunden för påståendedoktrinen. Det kan noteras att Welamson inte gör någon skillnad mellan käranden och svarandens åberopanden. Welamson framhåller i stället att saken ska gå till skiljedom så snart ena parten i en tvist grundar sin talan omedelbart på avtalet. Svarandens invändning om rättegångshinder, som innebar att de åberopade rättsfaktumen det vill säga utläggen omfattades av skiljeavtalet, borde enligt Welamsons förslag därför rimligen ha godtagits. Enligt Welamsons påståendedoktrin ska därmed båda parternas påståenden ligga till grund för bedömningen, vilket har föranlett diskussion inom den juridiska litteraturen med anledning av nyare rättspraxis (se avsnitt 3.7.3). 68 Welamson, SvJT 1964 s. 278 f. 69 A.st. 18

27 Som jag uppfattar Welamson tar lösningen sikte på när en domstol prövar om ett åberopat skiljeavtal utgör rättegångshinder (se avsnitt 2.3.5). Welamson uttalar dock inte hur skiljenämnden ska gå tillväga när denna prövar sin behörighet vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta. Enligt Welamsons lösning ska domstolen i fall då en part åberopar ett avtal med en skiljeklausul ha att hänvisa parterna till skiljeförfarande om inte invändningen uppenbart saknar fog. Prövningen liknar närmast en bedömning av skiljeavtalets verkan prima facie, vilket kommer utvecklas vidare i avsnitt Utvecklingen av påståendedoktrinen avseende domstols behörighet Påståendedoktrinen är en etablerad processrättslig princip i domstolsförfaranden. Förutom den ovan nämnda artikeln av Welamson har den skiljemannarättsliga påståendedoktrinen utvecklats på grundval av bland andra rättsfallen NJA 1973 s. 1, NJA 1984 s. 705 och NJA 2005 s NJA 1973 s. 1 rör specialdomstols behörighet. Bakgrunden till målet var följande. B väckte talan vid fastighetsdomstolen och yrkade att entreprenören G skulle förpliktas att betala skadestånd till B. Som grund för käromålet gjorde B gällande att skadan hade uppkommit genom miljöfarlig verksamhet enligt dåvarande miljöskyddslagens bestämmelser. Den som ville framställa ersättningsanspråk på grund av miljöfarlig verksamhet hade vid tidpunkten att väcka talan vid fastighetsdomstolen. Det för fastighetsdomstolen behörighetsgrundande förhållandet om skadorna hade orsakats genom miljöfarlig verksamhet var sålunda även av betydelse för själva sakprövningen och utgjorde därmed ett dubbelrelevant rättsfaktum. HD anförde att eftersom frågan rörde saken och eftersom frågan, samt vad B i övrigt hade åberopat till grund för sin talan, skulle prövas av fastighetsdomstol, ansågs talan väckt i rätt forum. Målet återförvisades till fastighetsdomstolen. Även i NJA 1984 s. 705 prövades frågan om specialdomstols behörighet. Tingsrätten hade meddelat dom i mål om utfående av lös egendom mellan ingenjören T och ett bolag. Bolaget hade som grund för sitt käromål åberopat att ett anställningsavtal förelåg mellan parterna i målet och att T, såsom anställd av bolaget, hade redovisningsskyldighet gentemot bolaget beträffande bolagets produkter. T invände att han inte var att 70 Jfr Madsen, SvJT 2013 s

28 anse som anställd av bolaget och att han hade äganderätt till egendomen eftersom han drivit egen affärsverksamhet under egen firma. Tingsrätten hade funnit att T var att anse som anställd i bolaget och biföll käromålet. T fullföljde talan mot domen i hovrätten som kom att fastställa tingsrättens dom. HD meddelade inte prövningstillstånd. T anförde därefter domvillobesvär och åberopade att arbetstvist förelåg och att målet borde ha prövats av Arbetsdomstolen. Frågan i HD var således om talan mot tingsrättens dom rätteligen borde ha fullföljts till Arbetsdomstolen. HD uttalade, utan närmare motivering, att bolaget som grund för sin talan åberopat att ett anställningsavtal förelegat mellan parterna. Talan skulle därför också ha fullföljts till Arbetsdomstolen. I rättsfallet NJA 2005 s. 586 kom påståendedoktrinen att tillämpas i ett mål som rörde domstols internationella behörighet. A hade ansökt om stämning vid tingsrätten på det danska bolaget Rambøll och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till A betala 4 miljoner danska kronor. Som grund för tingsrättens behörighet åberopades uppfyllelseorten för en avtalsförpliktelse enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Bolaget bestred att ett avtal träffats och yrkade därför att käromålet skulle avvisas eftersom tingsrätten inte ansågs vara behörigt forum. Frågan om ett avtal träffats hade därmed betydelse såväl för domstolens behörighet som för själva saken. HD uttalade att ändamålsskäl och processekonomiska skäl starkt talade för att domstolen inte skall behöva ge sig in i själva sakfrågan i målet för att avgöra om den är behörig. Vad A anfört till stöd för förekomsten av ett avtal ansågs inte uppenbart ogrundat. Tingsrätten ansågs behörig att pröva talan. 3.3 Rättspraxis avseende påståendedoktrinen i skiljeförfaranden NJA 1982 s. 738 ( Nykvarn ) I NJA 1982 s. 738 kom HD att ställa sig bakom Welamsons skisserade alternativ. Bakgrunden till målet var följande. Bolaget Nykvarn upplät genom licensavtal till bolaget Dymo rätt att utnyttja ett antal mönsterskyddade produkter. I avtalet fanns intaget en skiljeklausul. Nykvarn väckte talan mot Dymo vid tingsrätten och yrkade utomobligatoriskt skadestånd på grund av att Dymo gjort intrång i mönsterrättigheterna. Det skadegörande intrånget påstods bestå i att Dymo i Sverige tillverkat mönsterskyddade produkter och sålt dessa, dels i Sverige och dels utomlands, sedan rätten att 20