Angående asylansökningar från eritreanska medborgare

Transkript

1 Stockholm den 21 januari 2008 Angående asylansökningar från eritreanska medborgare 1 Regimkritiker och tillhörighet till oppositionella/olagliga organisationer/grupper samt människorättsförsvarare Eritrea är en enpartistat där det enda tillåtna partiet är president Issayas Afewerkis Folkfronten för demokrati och rättvisa (People's Front for Democracy and Justice, PFDJ), före detta Eritreanska folkets befrielsefront (Eritrean People's Liberation Front, EPLF). Den rådande situationen i landet innebär att enskilda individer nekas möjlighet till att utöva yttrande- och åsiktsfrihet. All oppositionell politisk verksamhet är förbjuden. Amnesty International har under en lång tid dokumenterat hur verksamhet som uppfattas som regimfientlig slås ned och bestraffas hårt. Varje uttryck av politisk opposition och även en misstanke om kritik mot regimen bestraffas med hot, godtyckliga arresteringar och försvinnande. Tortyr är vanligt förekommande. Eritrea är inte en fungerande rättsstat. Brott mot de mänskliga rättigheterna sker dagligen och systematiskt utan att någon hålls ansvarig. Rättssäkerheten i landet är underminerad av ett ineffektivt och icke oberoende domstolsväsende. Det förekommer att advokater över huvud taget inte vågar föra sina klienters talan såvida de ifrågasätter den sittande regimen. Våren 2001 uppstod intern opposition mot president Isaias Afwerki när den så kallade G-15 gruppen med 11 parlamentsledamöter och före detta medlemmar från EPLF efterfrågade demokratiska reformer som en följd av kriget med Etiopien mellan 1998 och I september 2001 arresterades gruppens medlemmar efter officiella anklagelser om förräderi, något som senare aldrig styrktes med åtal. De arresterade medlemmarna ur G15-gruppen hålls fortfarande fram till i dag fängslade på hemlig ort utan vare sig åtal eller rättegång. Bland de arresterade fanns före detta vice premiärministern Mahmoud Ahmed Sheriffo och hans före detta fru Aster Fissehatsion samt före detta utrikesministern Haile Woldetensae och Petro Solomon. Det finns oro för att några av de frihetsberövande kan ha avlidit på grund av sjukdomar de ådragit sig som en konsekvens av svåra fängelseförhållanden. Efter september 2001 har hundratals personer arresterats för att ha uttryckt oppositionella åsikter gentemot regeringen. Många har liksom medlemmarna i G15-gruppen isolerats i fängelser på hemlig ort utan vare sig åtal eller rättegång. Flera har frihetsberövats på grund av att de har anknytning till en dissident eller till personer som misstänks för att ha uttryckt oppositionella åsikter.

2 Det förekommer rutinmässigt tortyr och annan grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning gentemot dem som misstänks ha uttryckt regimkritiska åsikter eller påstås stödja oppositionspartier i exil, liksom mot militära och religiösa fångar. Det förekommer att fångarna placeras i överfulla metallcontainrar, i till exempel Saw militärförläggning, Mai Serwa, Nakura prison och Dahlak Kebir ön. Temperaturen i containrar är extrema med kvävande värme på dagen och hård kyla på natten. Fångarna tillåts bara gå ut under korta perioder för toalettbesök och det finns sällan vatten för att tvätta sig. Barn hålls tillsammans med vuxna och det finns inga särskilda avdelningar för kvinnor. Förhållandena i Wia och Gelalo armeförläggning i östra Eritrea är särskilt hårda på grund av de extrema ökentemperaturerna. Det förekommer att fångar straffas med det som kallas för diamanten i vilken fången hängs upp i ett träd med armarna bundna bakom ryggen eller helikoptern då fångens händer binds fast vid fötterna i en framåtlutande position. Utöver denna och andra tortyrmetoder, anser Amnesty International att fängelseförhållandena i sig når upp till grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning. Det finns omfattande rapporter om att människor placeras i hemliga isoleringsfängelser på obestämd tid utan åtal eller rättegång. Praktiskt taget ingen sjukvård finns att tillgå för behandling av skador eller sjukdomar som fångarna ådragit sig på grund av de svåra fängelseförhållandena. Enligt rapporter till Amnesty International har fångar mist sina liv på grund av tortyr eller för att de nekats sjukvård. Hittills har ingen myndighet utrett eller åtalat någon för tortyr, försvinnanden eller dödsfall i fängsligt förvar. 2 Yttrande- och pressfrihet I september 2001 stängde president Isaias Afwerki samtliga fristående tidningar i landet och flera journalister fängslades. Bland dem fanns 10 ledande journalister som anklagades för att vara spioner och legosoldater för att de genom sina artiklar hade uttryckt stöd till den så kallade G15-gruppen. Flera av de arresterade journalisterna hålls fortfarande fängslade på hemlig ort utan vare sig åtal eller rättegång. Amnesty International anser dem vara samvetsfångar då de frihetsberövats på grund av sina åsikter. Dawiit Isaak och Fessaye Yohannes var några av de arresterade journalisterna. Dawiit Isaak sitter alltjämt efter 6 år isolerad på hemlig ort utan rättegång. Enligt säkra källor till Amnesty International ska Fessaye Yohannes ha avlidit på grund av förhållanden i fängelset. Medierna kontrolleras av informationsministern Ali Abdu och de journalister som inte har en regimvänlig rapportering straffas. Rapporter från bland annat Amnesty International vittnar om hur regimkritiska journalister i Eritrea förföljs, fängslas och torteras på grund av sitt arbete. En situation som har förvärrats under de senaste åren och fört med sig att flera journalister flytt landet för att undkomma förföljelse. Som en konsekvens har Eritrea sagts vara Afrikas största fängelse för journalister och enligt den årliga listan från Reportrar utan gränser över pressfrihet i världen rankas Eritrea på plats nummer 166 av 168. Enbart Turkmenistan och Nordkorea hade sämre register över kränkningar mot pressfriheten.

3 Nio journalister från statliga medier arresterades i november Åtta av dem kvarhölls i fängelse utan vare sig åtal eller rättegång. FN:s generalförsamling har uttryckt oro för att de arresterade befinner sig under risk att utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Fortfarande år 2008 kan inte mänskliga rättighetsförsvarare verka i landet på grund av de hårda restriktionerna mot yttrandefriheten. 3 Militärtjänstgöring 1994 införde den eritreanska regeringen obligatorisk militärtjänst på 12 månader och en samhällstjänst på 6 månader för både män och kvinnor. Det krävs numera av kvinnor mellan 18 och 27 år att de ska genomföra militärtjänsten. Män är skyldiga att stå till förfogande mellan 18 och 40 års ålder. Veteraner från regeringspartiet (dåvarande EPLF) och före detta värnpliktiga har dessutom en skyldighet att stå till förfogande och kan kallas in till militärtjänst upp till 50 års ålder. Amnesty International har ingen åsikt angående militärtjänstgöring, men stödjer internationell standard vilken kräver av alla stater som har obligatorisk militärtjänst att erkänna rätten att vägra bära vapen. Denna rätt förvägras av den eritreanska regeringen, vilket är oförenligt med grundläggande mänskliga rättigheter så som rätten till religions-, tanke- och samvetsfrihet. Rätten att vägra bära vapen finns även inskriven i den Allmänna Förklaringen om Mänskliga Rättigheter, den Internationella Konventionen om Medborgerliga och Politiska Rättigheter och den Afrikanska Stadgan om Mänskliga Rättigheter och Folkens Rättigheter. De som gjort sig skyldiga till militära brott så som desertering, har försökt att desertera eller inte inställt sig till militärtjänstgöringen utan permission har straffats med godtyckligt frihetsberövande och tortyr. Enligt dokumentation från Amnesty International från 2007 kan också utomrättsliga avrättningar ha förekommit av desertörer på order av militära befälhavare. Militärpolisen genomför kontinuerligt kontroller av personer i vapenför ålder för att hitta desertörer och de som försökt smita undan kallelse till militärtjänst. Dokumentation visar att regeringen använder extremt våld gentemot dem som gör motstånd eller försöker att fly undan kontrollerna och att ett antal personer har mist sina liv som en följd av detta. Flera personer har också avlidit i fängelse efter att de arresterats för att ha försökt undkomma militärtjänst. Bland annat ska deras händer och fötter ha knutits bakom deras huvuden och exponerats för långa perioder i solen under höga temperaturer. I juni 2005 besköts och dödades 161 ungdomar vid Wia militärförläggning när de försökte fly. Ungdomar i 17 - årsåldern måste registrera sig för militärtjänstgöring för det kommande året och vägras därefter utresetillstånd. Det görs för att hindra dem från att undvika kallelsen till armén. För att undkomma värnplikten har många unga därför gömt sig i landet eller flytt utanför landets gränser. För att motverka det har föräldrar arresterats, en del på obestämd tid, för att ha hjälpt sina barn att desertera eller att fly undan kallelsen till militärtjänsten. Sedan mitten av 2005 arresterar och bestraffar regeringen familjemedlemmar till dem som flyr landet undan militärtjänstgöring.

4 Över 500 personer arresterades i december 2006, främst rörde det sig om föräldrar till unga män och kvinnor som deserterat eller smitit undan inkallelsen. Ingen av de arresterade har blivit åtalade för att ha utfört en straffbar handling eller ställts inför rätta inom 48 timmar så som den eritreanska konstitutionen föreskriver. Fångarna har avkrävts på antingen en bot på 50,000 nafka, vilket motsvarar ungefär kronor. De som inte kunde betala måste tjänstgöra i armen under 6 månader istället för den saknade familjemedlemmen. Andra straff som påbjudits är att affärslicenser inte förnyas och enligt rapporter ska regeringen ha konfiskerat jordbruksland och slutat att utfärda utresevisum. Studenter som ännu inte fullgjort sina studier behöver inte göra sin värnplikt innan de avslutat sina kurser. Examensbevisen överräcks dock först efter en fullbordad militärtjänstgöring. Under 2003 skapades ett tolfte skolår vilket skulle äga rum på Sawa militärförläggning. Elevernas utbildning skulle ledas av militären och innehålla militärliknande träning. Därefter skulle några väljas ut för högre utbildning medan andra kallades in i armen uttryckte UNICEF:s representant i Eritrea oro över att militariseringen av utbildningssystemet var en kränkning av den Afrikanska stadgan om barns rättigheter och välfärd eftersom barn skiljs från sina familjer och tvingas in i en militär miljö. Kvinnliga rekryter rapporteras bli felbehandlade av sina manliga motsvarigheter. Kvinnor används som hembiträden och det finns rapporter om att de utsatts för sexuella trakasserier och blivit våldtagna av bland annat befälhavare inom armén under hot om bland annat våld, straff eller att skickas till gränsen till Etiopien. Omständigheter under vilka kvinnor riskerar att smittas med sexuellt överförbara sjukdomar och bli gravida. Medlemmar från förbjudna religiösa grupper, liksom muslimer, har arresterats för att ha vapenvägrat. Hårda metoder har speciellt används mot vapenvägrande medlemmar ur Jehovas Vittnen. Medlemmar ur de fyra tillåtna religiösa inriktningarna kan utöva sin religion under militärtjänsten. De som tillhör de förbjudna eller icke-registrerade religiösa grupper tillåts däremot inte praktisera sin tro. Misstänkta evangelister övervakas noga och arresteras om de upptäcks inneha religiöst material eller tillbe. De har även utsatts för tortyr och annan grym, omänskliga, förnedrande behandling eller bestraffning. 4 Förföljelse på grund av trosuppfattning Befolkningen i Eritrea kan i stort delas upp i kristna ortodoxa, katoliker, evangeliska lutheraner och muslimer. Cirka 90 procent av den eritreanska befolkningen tillhör den ortodoxa kyrkan eller praktiserar islam. 5 procent av befolkningen tillhör den Romersk K atolska kyrkan. 2 procent är protestanter varav hälften tillhör den lutheranska kyrkan medan den andra halvan består av andra mindre religiösa minoriteter så som Jehovas Vittnen och minst 36 stycken andra evangeliska och Pentecostal kyrkor. Historiskt råder det tolerans mellan muslimer och kristna men under befrielsekampen mot Etiopien fanns det motsättningar dem emellan. Relationen har dock förbättrats och ska numera präglas av tolerans. Medlemmar av de fyra stora kyrkorna visar emellertid viss intolerans mot Jehovas Vittnen och det finns en spänning mellan de kristna kyrkorna i landet och nya evangeliska kyrkor som växt fram i Eritrea efter En av anledningarna till spänningarna sägs vara att de stora kyrkorna förlorat medlemmar till de nya.

5 1995 tillkännagav den eritreanska regeringen Religious Organizations no 73/1995, vilken förbjöd alla trossamfund att ta emot internationell finansiering eller engagera sig i politiska aktiviteter. De påbjöds också att registrera sig hos myndigheterna samt ge detaljerad information om sina medlemmar, tillgångar och utländsk finansiering och kontakter. Enligt rapporter till Amnesty International blev de fyra stora trossamfunden i landet snabbt registrerade medan de religiösa minoritetsgrupperna inte mötte någon respons. Under maj 2002 lät regeringen stänga samtliga kyrkor utom den ortodoxa kyrkan, den Romersk Katolska kyrkan och den evangeliska Mekanejesus kyrkan samt moskéer tillhörande sunnimuslimer som representeras av det muslimska rådet i Eritrea. De som var medlemmar i andra religiösa trossamfund, liksom frikyrkor och nya grupperingar inom de fyra stora religionerna samt de som motsatt sig statlig styrning över kyrkorna har sedan dess förföljts och frihetsberövats. Bland dem finns Jehovas Vittnen, Bahaireligionen, en stor mångfald av pentecostal, karismatiska och born again protestantiska kyrkor som kollektivt kallas för evangeliska kyrkor. Samfundens erkända platser för gudstjänster stängdes med förbudet. För att få öppna dessa igen ombads de registrera sig hos regeringen i överensstämmelse med 1995 års kungörelse om religiösa organisationer, vars implementering sedan dess hade försenats. Några religiösa grupper genomgick registreringen för att åter få bli aktiva och gav detaljerad information om sina medlemmar och ledare, organisationens historia, tillgångar och medel samt publikationer och gudstjänster. Legaliseringen har emellertid aldrig uppfyllts av regeringen. Många fler var motvilliga till att ge den information som krävdes i rädsla för repressalier. Flera trossamfund fortsatte att praktisera sin religion och höll gudtjänster i privata hem, vilket till en början verkade tolereras av regeringen. Men mellan februari och maj 2003 genomförde regeringen nedslag mot samfunden och hundratals medlemmar från flera evangeliska kyrkor arresterades. Soldater och polis bröts sig in i privata hem där det pågick gudstjänser. De konfiskerade religiöst material, kassettband och musikinstrument. Kyrkomedlemmar arresterades utan vare sig order eller åtal. En del misshandlades på plats. Fångarna överfördes därefter till polisstationer varifrån de togs till säkerhetsfängelser eller militärfängelser där de isolerades på obestämd tid. Flera av dem utsattes också för tortyr och annan grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning. De fångar bland kyrkomedlemmarna som i kontroller upptäcktes ha smitit undan värnplikten tvingades genomgå militärtjänstgöring. Många av dem som avslutat sin militärtjänstgöring blev återkallade. Fångarna hotades med frihetsberövning på obestämd tid och torterades för att de skulle skriva under ett papper där de avgav löfte om att inte delta på religiösa möten, avsvära sig sin tro samt återförena sig med den ortodoxa kyrkan. Det har också förekommit att släktingar och familjemedlemmar ombetts att skriva under sådana papper när fången vägrat. Föräldrar till fångarna har också tvingats att ge en deposition som säkerhet för avtalet, vilken skulle förverkas om fången fortsatte att praktisera sin religion. De fångar som vägrade skriva under papperen fortsatte hållas frihetsberövade på obestämd tid och de utsattes ofta för misshandel. Under 2005 intensifierades förföljelsen av medlemmar från de förbjudna trossamfunden och fram till och med december samma år befann sig 26 präster och pastorer, kyrkomedlemmar, inkluderat barn, och 175 kvinnor och ett dussintal muslimer frihetsberövade på grund av sin trosuppfattning. Amnesty International anser att de är samvetsfångar.

6 Frihetsberövanden på grund av trosuppfattning har sedan dess fortsatt. Under 2006 arresterade den eritreanska regeringen 237 personer, varav 150 stycken bara under oktober månad. Sammanlagt befann sig över 2000 personer frihetsberövade på grund av sin religiösa övertygelse i slutet av året. Samtliga av de arresterade hålls isolerade utan åtal eller rättegång och utan möjlighet att kontakta sina nära och kära. De flesta av fångarna hölls i underjordiska fängelseceller eller containrar och förbjuds rutinmässigt varje form av religiös aktivitet eller diskussion. Inte heller biblar eller annat religiöst material är tillåtna och enligt rapporter till Amnesty International förolämpas fångarna och utsätts för offentlig förödmjukelse. Antalet arresterade under 2006 var en minskning jämförelsevis med föregående år. Det var troligtvis en följd av den enorma kritik som den eritreanska regeringen fått på grund av sin intensiva förföljelse av människor från religiösa minoriteter. Inte desto mindre fortsätter regimen att arrestera människor på grund av deras religiösa övertygelse. Den 12 augusti 2007 arresterades Leul Gebreab som är pastor i den evangeliska Apostlakyrkan. Han hålls sedan dess isolerad och det finns ingen information om vart han befinner sig. Amnesty International anser att han är en samvetsfånge, liksom de tio kyrkobesökare från Full Gospel kyrkan, som arresterades den 19 augusti under en gudstjänst i ett privat hem. Enligt vad som kommit till Amnesty internationals vetskap hålls de tio kyrkobesökarna isolerade i Karchele säkerhetsfängelse, tillsammans med ett dussintals andra pastorer och medlemmar ur de förbjudna evangelistkyrkorna. Ett antal medlemmar från de oregistrerade kyrkorna har mist sina liv som en konsekvens av de övergrepp de utsatts för i fängelse. Bland annat har 19 personer avlidit på Wia militärförläggning efter att de lämnats ute i solen under extremt varma förhållanden med händer och fötter bundna. Enligt rapporter till Amnesty International har religiösa fångar liksom politiska fångar, bundits upp i smärtsamma positioner så som helikoptern under timtal och misshandlats av poliser. Bara under de senaste två åren har fyra medlemmar ur de förbjudna trossamfunden mist sina liv i häktet som en konsekvens av tortyr och för att de nekats sjukvård. Nigisti Haile (k) dog vid 33 års ålder den 5 september 2007, Moges Solomon (m) avled 30 år gammal den 15 februari 2007, Amanuel Andegergish (m) avled 23 år gammal tillsammans med Kibrom Fremichael (m) 30 år gammal den 17 oktober Det finns inget i strafflagen som förbjuder någon att utöva sin religion i Eritrea. Däremot verkar det som om regeringen använder sig av ett generellt förbud mot icke-auktoriserade sammankomster med fler än 5 personer. Amnesty International anser frihetsberövningarna av kyrkomedlemmar skett godtyckliga. De har skett utan arresteringsorder, åtal, rättsprocess eller gottgörelse. Även om de officiellt erkända kristna kyrkorna inte utsätts för förtryck av samma natur som de ickeregistrerade kyrkorna har flera lutheraner arresterats för att bland annat ha närvarat vid samma gudstjänster som medlemmar ur evangeliska kyrkor. Patriarken Abune Antonios, 79 år, ledaren för den eritreanska ortodoxa kyrkan, fråntogs i mitten av 2005 sina maktbefogenheter och sattes i husarrest för att ha protesterat mot att tre ortodoxa präster frihetsberövats. Han har också motsatt sig regeringens inblandning i kyrkans affärer. Efter åtta månader i husarrest avsattes han och fördes därefter till en okänd och hemlig plats för uppsikt.

7 Hundratals medlemmar ur de förbjudna religiösa grupperna har flytt utomlands för att söka asyl. En del hade redan blivit godtyckligt frihetsberövade och torterade medan andra har flytt på grund av rädsla för liknande eller andra kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Jehovas Vittnen Jehovas Vittnen är en av de religiösa grupper som blivit särskilt ansatta av den eritreanska regeringens förföljelse av religiösa minoriteter. Det kommer bland annat av att de i strid med den obligatoriska militärtjänstgöringen som infördes 1994 vägrar att genomföra värnplikt på grund av sin religiösa övertygelse. Jehovas Vittnen uppmärksammades redan året dessförinnan, eftersom de vägrat delta i landets folkomröstningen om självständighet. Regeringen har som reaktion till deras vägran förvägrat dem rätten att göra samhällstjänst istället för militärtjänst samt infört ett direktiv som fråntar Jehovas Vittnen deras medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Direktivet utesluter dem från den offentliga arbets- och bostadsmarknaden samt offentliga institutioner så som skolor och sjukhus. De vägras också identitetskort vilka är nödvändiga för det dagliga livet. Utan identitetskort kan man inte få tillstånd att starta en affärsverksamhet, köpa land och egendom eller registrera födslar, giftemål och dödfall i rättsliga syften. Som en följd av direktivet kan inte heller Jehovas Vittnen ansöka om tillstånd att resa inom landet, utresevisum eller pass. Jehovas Vittnen har fortsatt att vägra genomföra militärtjänsten och samfundets medlemmar arresteras rutinmässigt. Efter att deras officiella kyrkor förbjöds av staten fortsätter de att hålla gudstjänster i hemlighet i privata hem. Regeringen verkade till en början ha en tillåtande attityd gentemot de hemliga gudstjänsterna men efter vad som kommit till Amnesty Internationals kännedom gör regeringen kontinuerligt nedslag mot privata gudstjänster och den officiella politiken från regeringen gentemot Jehovas Vittnen har inte förändrats. Fram till 2005 hade cirka 250 familjer som tillhör Jehovas Vittnen flytt landet och sökt asyl utomlands. Ungefär 100 hade blivit avskedade från statliga arbeten och minst 36 familjer hade vräkts från sina hem. Av de 25 Jehovas Vittnen som hölls arresterade i september 2007 hade tre av dem varit frihetsberövade i 13 år. Muslimer Det finns en misstänksamhet gentemot muslimer i Eritrea för att de ska ha kopplingar till den beväpnade oppositionsgruppen Eritreanska befrielsefronten (Eritrean Liberation Front, ELF), som befinner sig i exil i Sudan. Partiet har en muslimsk orientering och var i konflikt med nuvarande regeringsparti under självständighetskriget mot Etiopien. Under de första åren efter självständigheten 1991 blev ett stort antal muslimer godtyckligt frihetsberövade och det har rapporterats om försvinnanden och utomrättsliga avrättningar av muslimer på misstankar om kopplingar till ELF. Även om regeringen inte har erbjudit någon försoning för medlemmar ur ELF, har de kunnat återvända om de övergett oppositionsgruppen.

8 1994 arresterade regeringens säkerhetsstyrkor ett antal muslimska lärare från skolor och islamiska institut. De arresterade har sedan dess inte hörts av. Ytterligare 150 muslimer arresterades under mitten av 1997 från olika platser i landet. Bland dem fanns bland annat lärare, religiösa lärare, köpmän, jordbrukare. Samtliga av dessa män avrättades den 18 juni 1997 för påstådda kopplingar till en beväpnad eritreansk Jihad-grupp. Därtill har ett 70-tal regimkritiska muslimer frihetsberövats utan åtal mellan 2004 och Under de senaste tre åren har också ett dussintals medlemmar från en ny muslimsk grupp frihetsberövats endast på den grund att de utövat sin religion. 5 Etniska minoriteter Folkgruppen Kunamas i trakterna kring staden Barentu i sydvästra delen av landet utsätts för trakasserier och våld. Regeringen anser att de sympatiserar med Etiopien på grund av sin position nära gränsen. De har också anklagats för samarbete med Etiopien under kriget. Det är fortfarande okänt vad som hände ett antal medlemmar från gruppen som arresterades för sin association med andra arresterade och dödade upprorsmän från Kunama i slutet av Medlemmar ur den etniska gruppen Kunama har varit frihetsberövade under många år som en följd av det undantagstillstånd som rådet i landet. Efter anklagelser om att gruppen samarbetet med Etiopien under gränskonflikten har regeringen också konfiskerat Kunamaland som anses vara särskilt fertilt och gynnsamt för jordbruk. Personer som har ett etiopiskt ursprung riskerar att frihetsberövas, förlora sina hem och arbeten. Etiopier i Eritrea utsätts för övergrepp av enskilda aktörer, även om dessa inte varit systematiska och ska ha minskat under senare tid. 6 Våld mot kvinnor Våld mot kvinnor är ett brott enligt eritreansk lag men fenomenet är utbrett och regeringen gör ingen ansats att bemöta problemet. Det finns inga rapporter om våldtäkt i landet, vad man vet är att regeringen uppmuntrar våldtäktsmän att gifta sig med sina offer. Könsstympning är också utbrett och cirka 89 procent av alla kvinnor tros ha genomgått ingreppet. Regeringen ska arbeta för att bekämpa kvinnlig könsstympning men ännu finns det ingen lag som förbjuder att det praktiseras. Även om sexuella trakasserier är förbjudet i lag hindras kvinnor från att anmäla dessa på grund av samhälleliga maktrelationer och traditioner. Det förekommer också rapporter om att kvinnor som försökt undkomma kallelse till militärtjänst har utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp. 7 Att lämna landet och att söka asyl utomlands I flera utgivna rapporter finns det dokumenterad information som visar på att eritreaner som varit oppositionellt verksamma eller oberoende journalister som flytt landet för att söka asyl, befinner sig i en uppenbar risk att utsättas för grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter vid ett återvändande till Eritrea. Dokumentation från Amnesty International visar att eritreaner som har återsänts från olika länder, däribland Malta (2002) och Libyen (2004), vid ankomsten har gripits och utsatts för tortyr. Bland de deporterade fanns desertörer och medlemmar ur politiska oppositionsgrupper.

9 Mellan den 30 september och 3 oktober 2002 verkställde Malta med tvång avvisningar av bland annat 53 eritreaner som sökt asyl men som fått avslag på sin asylansökningar. Vid ankomsten till Asmara arresterades de och isolerades i hemliga fängelser. De fångar som inte släpptes på grund av hälsoskäl eller ålder har tvingats till tvångsarbetare och utstått tortyr. Det finns uppgifter om att flera av dem har avlidit på grund av skador som åsamkats dem under tortyr eller på grund av sjukdomar som de ådragit sig som en konskevens av svåra fängelseförhållanden. Flera av dem som verkställdes med tvång sitter fortfarande fängslade och isolerade utan åtal eller rättegång. Detsamma gäller för det stora antalet eritreaner som återsändes med tvång från Libyen till Eritrea år Den 28 december 2004 återsändes fyra män med tvång från Djibouti till Eritrea. Samtliga arresterades vid sin ankomst utan åtal och placerades därefter på hemlig ort. Den 10 juli 2007 meddelande eritreansk radio och television att myndigheter i Libyen tillkännagivit att de skulle deportera 500 eritreaner tillbaka till Eritrea. Enligt Amnesty International riskerar samtliga av dessa tortyr och andra allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter vid ett återsändande. I enlighet med Amnesty Internationals tidigare uppgifter är det stor risk för att de vid sin ankomst kommer att arresteras och utsättas för tortyr med anklagelser om att de ska ha förrått sitt land eller flytt undan militärtjänsten. De skulle vägras sjukvård och hållas isolerade på obestämd tid utan åtal, rättegång eller dom. Risken för förföljelse vid ett återvändande förstärks också om personen har ett släktskap med andra politiska regimkritiker. Det var också på grund av ett släktskap med en chefredaktör för en av de sedan september 2001 förbjudna oberoende tidningarna som Utlänningsnämnden beviljade en man och en kvinna flyktingstatus. Enligt rekommendationer från UNHCR ska ingen återsändas till Eritrea med tvång. 9 Sammanfattningsvis Sammanfattningsvis är Amnesty International mycket oroad över situationen för de mänskliga rättigheterna i Eritrea. Flera tusen människor sitter fängslade, isolerade utan åtal eller dom, godtyckliga frihetsberövanden och tortyr förekommer regelbundet. Det finns ingen yttrande- eller pressfrihet i landet. Personer som uttalar regimkritiska åsikter bestraffas hårt. Möjligheten att inte bära vapen finns heller inte som ett alternativ under den obligatoriska militärtjänstgöringen. Den som undanhåller sig inkallelse till militärtjänst eller deserterar, grips, frihetsberövas och bestraffas i hög utsträckning även genom misshandel, tortyr och annan grym eller omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning. Det förekommer även uppgifter om att brott mot militära regler har bestraffats med utomrättslig avrättning. Såväl misstänkta regimkritiker eller vapenvägrare men även deras släktingar och familjemedlemmar kan drabbas av regimens grymma metoder.

10 Förföljelsen av religiösa minoriteter är utbredd. Trots kungörelsen om religiösa organisationer från 1995, vilken garanterar legalisering för de religiösa grupper som registrerade sig själva och sina medlemmar, har löftet inte uppfyllts. Tvärtom, har de människor som praktiserat de icke- legaliserade religionerna frihetsberövats. Många har, under tortyr, tvingats överge sin trotsuppfattning. Med hänvisning till situationen i landet konstaterar Amnesty International att det inte kan uteslutas att såväl personer som i Eritrea tidigare av något skäl uppmärksammats av myndigheterna misstänkt för någon form av regimfientliga eller förbjudna aktiviteter eller är släkt med en sådan person, som andra personer som vistas utomlands under en längre tid, vid ett återsändande grips, placeras i fängsligt förvar och utsätts för tortyr eller annan grym eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Det föreligger en risk att utsättas för förföljelse som till sin art och omfattning är asylgrundande även på grund av att man som eritreansk medborgare flytt och / eller sökt asyl utomlands. Detta styrks av de exempel som lämnats ovan, människor som återsänts från olika länder tillbaka till Eritrea där de fängslats, utsatts för tortyr och i vissa fall försvunnit. Amnesty International vill erinra om den blixtaktion som utfärdades för Miskir Semerab Goitom som återsändes från Storbritannien där hon ansökt om asyl, till Eritrea den 21 oktober Miskir Semerab Goitom beordrades att anmäla sig till säkerhetstjänsten på flygplatsen dagen efter återsändandet och greps då. Miskir Semerab Goitom har inte sett till sedan dess men hålls enligt uppgift fängslad i Adi Abeto militärfängelse nära Asmara. Amnesty International är av uppfattningen att Miskir Semerah Goitom riskerar att utsättas för tortyr och annan grym eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Svenska myndigheter har påpekat att tillgången på verifierbar information om Eritrea är begränsad. Amnesty International instämmer i detta påstående och menar att på grund av svårigheterna att erhålla information och omöjligheten för såväl utländska beskickningar, mellanstatliga organisationer som frivilligorganisationer att på plats utreda det stora antalet trovärdiga vittnesmål om kränkningar i form av bland annat tortyr som befolkningen utsätts för, än större försiktighet bör tillämpas vid bedömning av vem som riskerar förföljelse vid ett återvändande till Eritrea. Den eritreanska regimens godtyckliga inställning och nyckfulla behandling av sina egna medborgare ger vid handen att tvångsvisa återsändanden av eritreanska medborgare till Eritrea för närvarande står i strid med principen om non refoulement. Madelaine Seidlitz Ansvarig Flykting och Migration Amnesty International Svenska sektionen