Sydafrika. Geografi UI.se Utrikespolitiska institutet

Transkript

1 Sydafrika Det natursköna och kulturrika Sydafrika omfamnas av Atlanten och Indiska oceanen. Med 50 miljoner invånare är landet Afrikas största ekonomi. Flera år av ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet har skapat en välmående färgad medelklass. Samtidigt är fattigdomen på andra håll utbredd och arbetslösheten hög. De växande klyftorna leder till politiska spänningar. Geografi Sydafrika är beläget på Afrikas sydspets och är nästan tre gånger så stort som Sverige. I norr gränsar landet mot Namibia, Botswana och Zimbabwe och i nordöst mot Moçambique och Swaziland. 1/46

2 I sydväst, söder och sydöst löper en cirka 300 mil lång kust mot Atlanten respektive Indiska oceanen. Vid Godahoppsudden i söder möts två oceanströmmar med skilda temperaturer, som präglar klimat och växtlighet på Sydafrikas kuster. Den varma strömmen kommer norrifrån längs öst- och sydkusten och den kalla kommer nerifrån Antarktis och följer västkusten ända upp mot Angola. Sydafrika är huvudsakligen ett platåland. Fristatsprovinsen (före detta Oranjefristaten) i centrala delen samt Norra Kapprovinsen i väster består av vidsträckta slätter. Västra Kapprovinsen i sydväst är bergig. Provinserna Gauteng, Mpumalanga och Norra provinsen (samtliga före dettatransvaal) utgörs till större delen av platålandskap med savanner och stäpp. Från randbergen kring högplatåerna i öster sjunker landskapet ned mot kusten i terrasser med subtropisk vegetation. Där ligger provinsen KwaZulu-Natal samt det lilla bergsriket Lesotho, helt omgärdat av Sydafrika. Landets längsta flod, Oranjefloden, flyter genom platålandet på sin väg västerut och bildar nordlig gräns mot Namibia, innan den mynnar i Atlanten. Flödet varierar kraftigt och vissa torra år kan floden sina i väster. Yta km2 (2017) Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Namibia, Botswana, Zimbabwe, Mocambique, Swaziland, Lesotho Huvudstad med antal invånare Pretoria (regeringen) 1,72 milj, Kapstaden (parlamentet) 3,65 milj och Bloemfontein (högsta domstolen) (2010) Övriga större städer Johannesburg 3,67 miljoner, Durban 2,88 milj, Port Elizabeth 1,18 milj (2010) Högsta berg Injasuti (3408 m ö h) Viktiga floder Oranjefloden 1. uppskattning 2. uppskattning Klimat Somrarna, som är varma och infaller mellan november och april, får den mesta nederbörden. Undantag är kustområdet i väst och sydväst, där det regnar mest under vintern. Åsk- och hagelstormar är vanliga i inlandet. 2 1 Somrarna, som är varma och infaller mellan november och april, får den mesta nederbörden. Undantag är kustområdet i väst och sydväst, där det regnar mest under vintern. Åsk- och hagelstormar är vanliga i inlandet. Regnen i Sydafrika är oregelbundna och oförutsägbara. Två tredjedelar av landet har årsnederbörd på mindre än 500 mm, ett minimum för framgångsrikt jordbruk utan bevattning. I norr och nordväst finns det mest gynnsamma klimatet med varma somrar och torra, milda vintrar. Temperaturen varierar både beroende på höjd över havet och breddgrad. FAKTA KLIMAT 2/46

3 Medeltemperatur/dygn Pretoria 20 C (juli), 29 C (jan) Medelnederbörd/månad Pretoria 134 mm (jan), 3 mm (juni) Befolkning och språk Sydafrikas befolkningsökning hör till de lägsta i Afrika. Minskade barnkullar och högre dödlighet på grund av aids spelar in. Idag föds 2,2 barn per kvinna, en nedgång från 6 barn per kvinna på 1960-talet. Dock pågår stor invandring från andra afrikanska länder men eftersom dessa invandrare ofta är papperslösa saknas tillförlitlig statistik. Under rasåskillnadspolitiken, apartheid, som tillämpades från 1948 fram till början av 1990-talet indelades befolkningen i fyra huvudgrupper afrikaner, européer, färgade och asiater. Grupperna hölls åtskilda genom särskilda lagar (se Historia). Rasåtskillnadslagarna är nu upphävda men indelningen i fyra huvudgrupper har behållits. Dock har de gamla benämningarna afrikaner och européer blivit ovanligare. Vita sydafrikaner gör anspråk på att också vara afrikaner, i bemärkelsen hemmahörande i Afrika, snarare än européer. Numera används oftast benämningarna svarta, vita, färgade och indier (asiater). De svarta utgör cirka 80 procent av Sydafrikas befolkning och tillhör något av bantufolken. Störst är zulufolket vars kärnområde är KwaZulu-Natalprovinsen i sydöst. Xhosa är näst största folkgrupp, huvudsakligen koncentrerad till Östra Kapprovinsen i söder. Pondo, thembu och några mindre grupper har assimilerats i xhosa-samhället. (Nelson Mandela var thembu.) Andra svarta folkgrupper i Sydafrika är swazi, sotho, tswana, venda och shangaan-tsonga. Drygt hälften av de 4,6 miljonerna vita är afrikander, som tidigare kallades boer. Boer betyder egentligen bonde. De härstammar från nederländska, franska, tyska och skandinaviska nybyggare som invandrade från mitten av 1600-talet. Näst största vita befolkningsgrupp är de engelsktalande. De flesta är ättlingar till britter som anlände under 1800-talet, när diamant- och guldfyndigheter upptäcktes. Portugiser invandrade sedan Portugals kolonialvälde i södra Afrika brutit samman i mitten av 1970-talet. Den vita befolkningen minskar med cirka en halv procent per år beroende på utvandring och låga födelsetal. De flesta asiater i Sydafrika är av indiskt ursprung. Engelsmännen rekryterade länge indiska arbetare till sina sockerplantager i sydöst, medan kineser rekryterades för att arbeta i gruvorna. Flertalet kineser skickades tillbaka till Kina under 1910-talet medan indierna däremot tilläts stanna. Fortfarande är indierna koncentrerade till KwaZulu-Natal, där Durban brukar kallas världens största indiska stad utanför Indien. Södra Afrikas ursprungsbefolkning är khoikhoi och san/bushmen (båda kortväxta med gulbrun hy). De har levt i hela Afrika söder om Sahara under tiotusentals år. De räknas inte till bantufolken. Från 1600-talet och framåt trängdes de undan av jordbrukande och boskapsskötande bantufolk från öster samt av vita nybyggare från sydväst. Av khoisan, som båda grupperna benämns numera, återstår endast en liten folkspillra som lever i Kalahariöknen i nordväst. De färgade är av blandat ursprung. De härstammar från vita invandrare, från khoisan, svarta och asiater. Idag definierar sig de färgade som en distinkt egen etnisk grupp. Det förekommer att färgade hellre vill bli kallade bruna i analogi med vita och svarta. Flertalet bor i Västra och Norra Kapprovinserna, där de nederländska 3/46

4 bosättarna ursprungligen slog sig ned. I dessa två provinser, som till ytan motsvarar halva Sydafrika, utgör de färgade majoritetsbefolkning, medan vita och svarta är de största minoriteterna. Dock pågår en stor inflyttning av svarta till Västra Kapprovinsen, vilket kan komma att ändra bilden. Sedan 2001 har enligt officiell statistik 2,7 miljoner afrikaner från resten av Afrika och asiater flyttat till Sydafrika. Under samma period har cirka vita lämnat landet. Den största invandrargruppen är zimbabwier. Den stora invandringen från grannländerna har orsakat konflikter med fattiga sydafrikaner som anklagar utlänningarna för att ta deras jobb, gå före i bostadsköer och för att ägna sig åt kriminalitet. Både 2008 och 2015 utlöstes en våldsvåg mot invandrare som krävde 50 repektive 10 liv. Språk De svarta talar vanligtvis bantuspråk, vilka indelas i fyra besläktade grupper: nguni, sotho, tsonga och venda. Språk som talas av khoisan tillhör inte bantuspråken, men de har påverkat några av dem. Khoisans klickljud återfinns till exempel i xhosa- och zuluspråken. Största språket är zulu, som talas av landets 11,6 miljoner zuluer. Därefter följer xhosa, afrikaans och engelska. Engelska är första språk för knappt en tiondel av befolkningen, cirka fem miljoner. Av dessa är en tredjedel vita. Trots att engelska kommer först på fjärde plats bland landets språk är det störst inom undervisning, även på grundskolenivå. Därför är tendensen att engelskan breder ut sig på de andra språkens bekostnad. Eftersom engelskan blivit ett så vanligt andraspråk är det idag gångbart praktiskt taget överallt. Afrikandernas språk är afrikaans, som har rötter i 1600-talets nederländska. Även de flesta färgade har afrikaans som modersmål, men engelskan blir allt vanligare. Av de 6,9 miljoner som talar afrikaans hemma är en minoritet vita, cirka 40 procent. Förr erkände Sydafrika bara afrikaans och engelska som nationella språk. Men sedan 1994 har även nio bantuspråk status som officiella språk på nationell nivå: ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 44,5 (2014) Andel invånare i städerna 65,3 procent (2016) Nativitet/födelsetal 21,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 13,0 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,6 procent (2014) Fertilitetsgrad 2,4 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 51,4 procent (2014) Förväntad livslängd 62 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 4/46

5 66 år (2015) Förväntad livslängd för män 58 år (2015) Folkgrupper afrikaner/svarta 79,3 %, européer/vita 9,2 %, färgade 9 %, asiater 2,5 % (2008) Språk elva språk med officiell status: engelska, afrikaans, ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu 1. uppskattning Religion I Sydafrika råder religionsfrihet och det märks inga påtagliga motsättningar mellan utövare av olika religioner. 1 Cirka fyra femtedelar av befolkningen bekänner sig till kristen tro. Det finns också muslimer, hinduer och judar samt många som praktiserar traditionella afrikanska religioner, vilka tillmäter förfädernas andar stor betydelse. Det är vanligt med en blandning av kristna läror och traditionell afrikansk religion. Den största gruppen kristna är protestanter, varav de flesta är metodister, anglikaner eller reformerta. Sydafrikanska kyrkorådet omfattar de flesta större kristna samfund. Rådet spelade en framträdande roll i ickevåldskampen mot rasåtskillnadspolitiken, apartheid, som tillämpades i Sydafrika från 1948 och framåt. Kyrkorådet bidrog också till arbetet för nationell försoning när apartheidsystemet skrotades i början av talet. En central gestalt i kampen mot rasåtskillnadspolitiken var anglikanska kyrkans förre ärkebiskop Desmond Tutu som 1984 tilldelades Nobels fredspris för sin insats. Även den katolska kyrkan vann respekt för sin kompromisslösa hållning mot apartheid. Den holländska reformerta kyrkan dominerades tidigare av vita och kyrkan stödde fram till 1980-talet apartheid. Numera är en majoritet av dess medlemmar icke-vita. Utbildning Den statliga grundskolan är formellt obligatorisk för barn mellan 7 och 16 års ålder, från första till nionde klass, men skolsystemet brottas med stora problem. Många elever lämnar skolan i förtid utan att ha lärt sig att läsa och skriva. Över fem miljoner vuxna beräknas vara analfabeter, vilket gjort vuxenutbildning till en viktig del av skolsystemet. Apartheidsystemet hade olika skolor för vita, färgade, asiater och svarta. Skolgång var inte obligatoriskt för svarta, som därmed fick sämre utbildning och vanligen bara tillgång till låglönejobb. Tidvis satsades tio gånger mer resurser på en vit elev som på en svart. Protester i skolorna mot apartheid och det orättvisa skolsystemet gjorde att undervisningen ibland låg nere. Från 1991 öppnades statliga skolor för elever av alla raser och 1995 upphörde rasåtskillnaden officiellt infördes gratis skolgång i fattiga distrikt. Även om undervisningen i dessa skolor är avgiftsfri är kostnader för skoluniform, resor till och från skolan och i många fall läromedel också betungande. 5/46

6 Det råder stor brist på kvalificerade lärare liksom på lokaler och läromedel. Medan vita lärare normalt är behöriga saknar många svarta lärare tillräcklig utbildning. Så gott som alla barn börjar i skolan men det är många som inte går vidare från låg- och mellanstadiet till högstadiet. Runt 50 av 100 elever fullföljer sina gymnasiestudier men bara 28 av dem klarar sin studentexamen (matric). Endast en elev på 100 tar examen från universitet, något som medfört att det högteknologiska näringslivet lider brist på välutbildad arbetskraft. Sydafrikas universitetssystem räknas till Afrikas bästa med drygt ett tjugotal universitet och tekniska och ekonomiska högskolor. Numera är drygt hälften av studenterna svarta. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 89,6 procent (2005) Antal elever per lärare i grundskolan 32 (2013) Läs- och skrivkunnighet 93,7 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 6,1 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 19,1 procent (2014) Kultur Kritik av och protester mot rasåstkillnadspolitiken (apartheid) har spelat en framträdande roll inom sydafrikansk kultur. Under de politiskt oroliga och 1980-talen utvecklades en protestteater med förbjudna pjäser i undangömda källarlokaler. Pjäserna var underhållande och förmedlade samtidigt information om livsvillkoren i de svarta sovstäderna. Känd är exempelvis Market Theatre från Johannesburg som har samarbetat med Stockholms stadsteater. Protestteatern utvecklade dans- och musikstilar som toyi-toyi (krigsdans), mapantsula (sovstadsjazz) och isicatamiya (körtradition från gruvorna och ungkarlshotellen). Även inom skönlitteraturen har kritik av raspolitiken spelat en stor roll. Det gällde till exempel författare som Nadine Gordimer (Nobelpris 1991), André Brink och Breyten Breytenbach. Till de mer kända svarta författarna hör de så kallade Sowetodiktarna som Mongane Wally Serote, Oswald Mtshali och Sipho Sepamla. Avskaffandet av apartheid och införandet av demokrati innebar en stor omställning för många samhällskritiska författare. Bland landets övriga moderna författare märks JM Coetzee (Nobelpris 2003), Pamela Jooste, Sindiwe Magona och Peter Abrahams. 6/46

7 Musiklivet är polariserat mellan europeisk musik och afrikansk folkmusik, men en sammansmältning av stilarna har blivit en populär egen genre. Den starkaste musikaliska länken mellan folkgrupperna är körmusiken. Afrikanerna har upptäckt den västerländska liturgiska körmusiken och de västerländska körerna har tagit upp de afrikanska kulturernas folkmusik. Till de mer namnkunniga artisterna hör sångerskan Miriam Makeba och jazzpianisten Ibraham Abdullah (Dollar Brand). Sydafrikansk film har haft flera framgångar. Guldbjörnen vid Berlins filmfestival gick 2005 till U-Carmen e- Khayelitsha, en filmatisering av Georges Bizets opera Carmen på xhosa i regi av Mark Dornford-May. Drum av Zola Maseko vann 2005 filmfestivalen i Oagadougou fick Gavin Hood en Oscar för bästa utländska film för Tsotsi. Massmedier Pressfriheten var beskuren under apartheidåren men garanteras idag genom författningen från Sydafrika har en livaktig press och ett antal privatägda tidningar bedriver kritiskt granskande journalistik. Våld och hot mot journalister är mindre vanligt än i många andra afrikanska länder, men det finns tecken på att medieklimatet hårdnar. ANC-regeringen som suttit vid makten sedan 1994 har haft svårt att acceptera pressens granskning och har på olika sätt försökt att stoppa känsliga artiklar. Parlamentet antog i april 2013 den kontroversiella Lagen om skyddande av statlig information, som ger statsmakten kraftigt utökade rättigheter att hemligstämpla dokument med hänvisning till nationella intressen. Brott mot lagen kan ge fängelse i upp till 25 år. Lagen har vållat kraftiga inrikespolitiska protester och kritikerna menar att den kan användas för att dölja korruption inom statsapparaten och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ännu 2015 hade president Jacob Zuma inte signerat lagen. Störst av de runt tjugo dagstidningarna är engelskspråkiga Daily Sun med en upplaga på ex. Fler läser söndagstidningen Sunday Times som utkommer i ex. Av de afrikaansspråkiga dagstidningarna är Rapport störst med ex, följd av Die Son med ex. Till de större tidningarna hör också Izoleswe och Ilanga som ges ut på zulu. En industrigrupp som står ANC nära har övertagit några av landets största tidningar, som Cape Times och The Argus i Kapstaden, The Mercury i Durban, Pretoria News i Pretoria samt The Star i Johannesburg. Efter ägarbytet var tidningarna mer positiva till regeringens politik. Veckotidningen Mail & Guardian har en särställning i sydafrikansk press. Den är känd för en kritiskt granskande journalistik och dess politiska genomslag är långt större än vad upplagan på indikerar. Över 90 procent av alla sydafrikaner lyssnar på radio. Det tidigare helstatliga radio- och TV-bolaget SABC (South African Broadcasting Corporation) sänder program på alla de elva officiella språken. SABC har genom åren blivit allt mer ANC-vänligt i nyhetssändningar och samhällsprogram. Det finns dessutom två privata TVkanaler, M-Net och e.tv, vars sändningar är mer politiskt neutrala. Sydafrika har en mycket livaktig marknad för vecko- och månadstidningar med cirka 180 titlar. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 22,1 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 7/46

8 149,7 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 49 (2014) Äldre historia Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men idag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen. De trängdes efter hand undan av bantutalande folk, som blev förfäder till dagens svarta sydafrikaner. Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare. År 1488 rundade portugisiska skepp Godahoppsudden, och Europa fick kännedom om Sydafrikas existens. I slutet av 1500-talet gjorde nederländare och engelsmän strandhugg på den sydafrikanska kusten, men först i och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger idag, började den vita koloniseringen. Riebeecks avsikt var inte att grunda en koloni. För det holländska ostindiska kompaniets räkning skulle han anlägga en handelsstation, där fartyg på väg mot Indien kunde proviantera med bland annat kött, grönsaker och mjölkprodukter. Men de lokala invånarna ville inte släppa ifrån sig sina djur, eftersom en khoikhois status byggde på boskapsinnehav. Därför fick nederländare som var anställda i kompaniet bli lantbrukare i Sydafrika för att leverera livsmedel till fartygen. På grund av khoikhois motstånd mot att arbeta på de vita nybyggarnas gårdar importerades slavar, av vilka många var malajer. Till gårdarna sökte sig dock allt fler boskapslösa khoi khoi. Blandäktenskap mellan slavar och khoikhoi gav upphov till den folkgrupp som i dagens Sydafrika kallas färgade. Efter hand förbjöds sexuella förbindelser över rasgränserna. År 1795 intogs Kapkolonin av Storbritannien som dock tvingades lämna tillbaka området till Nederländerna enligt fördraget i Amiens Tre år senare återtog britterna kontrollen. Kolonin expanderade utefter östkusten under ständiga strider med xhosa- och zulufolken. De nederländska invandrarnas ättlingar, boerna eller afrikanderna, tröttnade dock på det brittiska väldet. En del lämnade Kapprovinsen och begav sig i nordöstlig riktning. De som gav sig av ansåg sig tillhöra ett utvalt folk med ett uppdrag att civilisera det svarta Afrika. De utkämpade många strider med zuluerna, samtidigt som de markerade sitt oberoende i förhållande till engelsmännen. Vandringen norrut kallas Groot Trek och har fått en legendarisk roll i afrikandernas historieskrivning. I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker, Oranjefristaten och Transvaal, i centrala Sydafrika. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika. Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899, som drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ned av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där över boer avled i sjukdomar. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet. Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. 8/46

9 Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan de båda folken. Från början fanns dock ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till de svarta, som var i överväldigande majoritet. Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga och politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen, där svarta och färgade enligt praxis fick rösträtt till det nationella parlamentet. Men bara vita kandidater kunde väljas. Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter. Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav odlingen och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden. Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. De vita var dock inte tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor, och näringslivet ville rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna. Afrikanderna var ett kyrksamt folk och när den holländska reformerta kyrkan utvecklade en rasåtskillnadsteologi fick det långtgående följder i samhället. Nationalistpartiet, afrikandernas parti, segrade i valet 1948, med krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad apartheid. Modern historia Efter segern i 1948 års val började afrikandernas parti Nationalistpartiet genomföra apartheid. Grundtanken var att de svarta skulle bo i särskilda hemländer. Sådana upprättades för varje afrikansk folkgrupp på mark som tilldelats de svarta genom jordlagen I vita områden blev de svartas rörelsefrihet begränsad och de måste bära särskilda pass. Regeringen förbjöd äktenskap över rasgränserna. Svarta och vita hölls åtskilda på offentliga platser som restauranger, sjukhus, tåg, postkontor, offentliga toaletter etcetera. Till och med parkbänkar försågs med skyltar för vita eller för ickevita. Överträdelser bestraffades hårt. Miljontals svarta tvingades flytta till hemländerna trots att arbetskraften behövdes i det vita samhället. Istället byggdes baracker för de manliga arbetarna, till exempel vid gruvorna, och de måste leva långt från sina familjer. ANC försökte bemöta orättvisorna med ickevåldsprotester som dock blev resultatlösa. Massakern i Sharpeville 1960 blev en vändpunkt. Då sköt vita poliser ihjäl 69 svarta som genomförde en fredlig demonstration. Efter massakern förbjöds de afrikanska motståndsrörelserna Afrikanska nationalkongressen (ANC) och Panafrikanska kongressen (PAC). De gick under jorden och inledde väpnat motstånd och sabotageaktioner. Regimen slog tillbaka med en effektiv polismakt och följderna för apartheidmotståndarna blev förödande. Men deras kamp uppmärksammades internationellt utdelades Nobels fredspris till ANCledaren Albert Luthuli, som i det längsta hållit fast vid icke-våldslinjen. 9/46

10 Mandela i fängelse Sydafrika blev en republik 1961 och lämnade det brittiska Samväldet på grund av dess kritik mot apartheid. År 1962 greps Nelson Mandela, ledare för ANCs väpnade gren Nationens spjut (Umkhonto we Sizwe). Tillsammans med sju andra ledande ANC-medlemmar dömdes han 1964 till livstids fängelse anklagad för högförräderi. De dömda sändes till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. Över det svarta samhället sänkte sig en långvarig politisk tystnad. Sydafrika hade haft flera decennier av ekonomisk tillväxt, men resurserna hade fördelats mycket ojämlikt. På 1970-talet blev kostnaderna för apartheid uppenbara. Medan fattigdom rådde i de överbefolkade hemländerna, led näringslivet brist på utbildade arbetare och industrins hemmamarknad var svag. När ledande afrikander skaffade sig ekonomiska intressen i industrin, anslöt de sig efter hand till den kritik av apartheid som framfördes från näringslivets engelskspråkiga elit. Det bidrog till att en ny politik började växa fram inom Nationalistpartiet. Sowetoupproret 1976 verkade i samma riktning. Upproret utlöstes då skolelever i den svarta förstaden Soweto utanför Johannesburg sköts ihjäl av polis, när de demonstrerade mot att afrikandernas språk, afrikaans, skulle bli undervisningsspråk vid sidan av engelska. Oro bröt ut över hela landet och flera hundra människor dödades, många av dem barn. Våldet avskräckte utländska investerare och Sydafrikas ekonomiska problem förvärrades. Apartheid luckras upp Under P W Botha, som blev premiärminister 1978, öppnades nya yrken för svarta och förbudet mot giftermål mellan raserna hävdes. En grupp bröt sig ur Nationalistpartiet och bildade Konservativa partiet, när Botha föreslog en ny författning med ett parlament där färgade och asiater skulle få varsin kammare vid sidan av de vitas. De svarta skulle dock inte få plats i trekammarparlamentet. Apartheidmotståndarna samlade sig då i en gemensam organisation, Förenade demokratiska fronten (United Democratic Front, UDF), för att bekämpa författningen. Den röstades dock igenom 1984, samma år som Botha valdes till president. UDF-kampanjen växte i styrka med strejker och uppror i de svarta kåkstäderna sköt polis i Kapprovinsen ihjäl 20 människor på årsdagen av Sharpevillemassakern. Konfrontationer ökade också mellan svarta grupper. I Natalprovinsen krävdes många dödsoffer i uppgörelser mellan zuluer från Inkatharörelsen och ANCanhängare, som ansåg att Inkatha svek kampen mot apartheid. Regeringen införde undantagstillstånd i Natal 1985 och vidgade det en period till hela landet. Västeuropa och USA införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under andra halvan av 1980-talet med krav på ökade rättig heter för de svarta. Den vita regimen lät sig dock inte rubbas. Den afrikanska nationalismen framställdes som kommunist inspirerad och ANC som en kommunistisk frontorganisation. Militären och säkerhetstjänsten gavs större inflytande och Sydafrika fick allt starkare drag av polisstat. Utvecklingen bröts sedan Botha 1989 avgått som ledare för Nationalistpartiet och efterträtts av Frederik Willem de Klerk. Samma år föll kommunistregimerna i Östeuropa och därmed nationalist regeringens huvudargument för att upprätthålla apartheid det kommunistiska hotet. ANC blir tillåtet 1990 hävde de Klerk förbudet mot ANC, PAC och Sydafrikanska kommunistpartiet. I samband med detta släpptes Nelson Mandela fri efter 26 år i fängelse. Regeringen och ANC möttes för samtal och 1991 hävde de Klerk delar av apartheidlagarna. Samtidigt valdes Mandela till ANCs ledare. En flerpartikonferens inledde arbetet på en ny författning, politiska fångar släpptes och ANC-medlemmar i exil kunde återvända. ANC avbröt den väpnade kampen. Vita extremister försökte sabotera de nya samarbetsförsöken genom terrordåd. Men det värsta hotet var det ökande våldet mellan anhängare till Inkatha respektive ANC. När det stod klart att polisen gett hemlig hjälp till Inkatha lämnade ANC samtalen med regeringen för en tid. Inkatha hoppade av för gott när partiet inte fick igenom sitt krav på full regional autonomi kunde dock parlamentet anta en provisorisk författning. Sedan Inkatha dragit tillbaka sitt hot om valbojkott och våldet i KwaZulu-Natal minskat betydligt 10/46

11 kunde Sydafrika i april 1994 genomföra sitt första allmänna, demokratiska val. ANC vann en klar seger med nära två tredjedelar av rösterna. Nästan alla ANC-väljarna var svarta. Nationalistpartiet, som stöddes inte bara av vita, fick en femtedel av rösterna. Inkatha fick en dryg tiondel. Det nyvalda parlamentet utsåg ANC-ledaren Nelson Mandela till president. ANCs Thabo Mbeki blev förste vice-president, Nationalistpartiets de Klerk andre vicepresident och Inkatha-ledaren Mangosuthu Buthelezi fick posten som inrikes minister. Partierna hade före valet kommit överens om att bilda en samlingsregering som skulle verka till nästa val Högtflygande planer Regeringen antog ett stort program för återuppbyggnad och utveckling. På fem år skulle en miljon nya bostäder byggas, alla barn skulle få fri tioårig utbildning, alla invånare skulle få sjukvård till rimlig kostnad och alla hushåll skulle få tillgång till rent vatten. 30 procent av jordbruksmarken skulle omfördelas och 2,5 miljoner nya jobb utlovades. Men målen uppnåddes bara delvis, på grund av lägre ekonomisk tillväxt än väntat och byråkratiska hinder. ANCs allierade kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen kritiserade den marknadsekonomiska inriktningen på politiken. Lokalval genomfördes 1995, men på grund av det fortsatta politiska våldet sköts valet i KwaZulu-Natal upp. Då hade våldet där under ett decennium krävt över människors liv. Våldet minskade efter medling och val kunde hållas Inkatha, som hade sitt viktigaste stöd på landsbygden, segrade. Sedan parlamentet antagit en ny författning 1996 lämnade Nationalistpartiet samlingsregeringen, där man ansåg att möjligheterna till påverkan var små lämnade F W de Klerk posten som partiledare. Samma år avgick den nära 80-årige president Mandela som ANC-ledare och efterträddes av Thabo Mbeki. Regeringens största motgång var den ökande arbetslösheten. Missnöjet i svarta kåkstäder utnyttjades av radikala ANC-politiker som agitatorn Winnie Madikizela-Mandela (före detta hustru till Nelson Mandela. Hon förlorade dock sitt inflytande när hon fälldes i domstol 2003 för flera fall av korruption och stöld. Efter ett överklagande fick hon senare ett villkorligt fängelsestraff.) Valframgång för ANC Trots problemen blev parlamentsvalet 1999 en stor framgång för ANC. Partiet fick två tredjedelar av rösterna och 266 av 400 mandat i nationalförsamlingen. Nya nationalistpartiet (tidigare Nationalistpartiet) fick bara 28 mandat. Rollen som största oppositionsparti övertogs av det liberala mittenpartiet Demokratiska partiet (DP), med 38 mandat. Inkatha fick 34 mandat. ANC-ledaren Thabo Mbeki utsågs av det nyvalda parlamentet till president efter landsfadern Nelson Mandela. Men Mbeki saknade företrädarens naturliga auktoritet och hans förmåga att hantera svåra samhällsproblem kom att ifrågasättas under de kommande åren. Han fick kritik bland annat för sin ovilja att erkänna sambandet mellan HIV-viruset och AIDS, men även för regeringens dyra vapenköp. ANC stärkte dock sin ställning i parlamentet. En grundlagsändring 2002 gav politiker möjlighet att byta parti mellan valen utan att förlora sina platser i folkvalda församlingar. Oppositionen kritiserade lagen hårt eftersom den gynnade ANC. Efter partibyten våren 2003 fick partiet kontroll över två tredjedelar av mandaten i parlamentet och kunde därmed ändra författningen på egen hand. Inför parlaments- och provinsvalen i april 2004 bildade Inkatha och det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA, tidigare Demokratiska partiet) en valallians för att bättre kunna utmana ANC. Men ANC, som lovade att halvera arbetslösheten och fattigdomen fram till 2014, vann en storseger. Partiet 11/46

12 kunde räkna in nära 70 procent av rösterna till parlamentet, medan DA tog drygt tolv procent och Inkatha sju procent. Nya nationalistpartiet nådde inte ens två procent. Partiet hade förlorat sina kärnväljare på samarbetet med ANC. Det nyvalda parlamentet utsåg Thabo Mbeki till en andra femårsperiod som president. Inkathas ledare Mangosuthu Buthelezi förlorade sin mångåriga plats i Mbekis regering. Där återfanns dock ett par andra Inkatha-politiker samt ministrar från NNP och det lilla vänsterpartiet AZAPO (Azanian People s Organization). ANC fick egen majoritet även i provinserna, förutom i KwaZulu-Natal och i Västra Kapprovinsen. I KwaZulu- Natal bildade ANC koalitionsregering med Inkatha. Efter partibyten 2005 ökade ANC sin majoritet i det nationella parlamentet till 293 av 400 mandat, medan DA minskade till 47 mandat och Inkatha till 23. NNP utplånades och upplöstes. Korruptionsskandaler Inrikespolitiken kom de följande åren att domineras av en rad korruptionsaffärer. Över hundra parlamentsledamöter åtalades 2005 för bedrägeri med resebidrag. Omkring tjugo av dem fälldes. Vicepresident Jacob Zuma från ANC tvingades samma år lämna sin post, sedan en domstol pekat ut honom som delaktig i en korruptionshärva. Hans ekonomiske rådgivare hade dömts till 15 års fängelse bl a för att ha tagit emot mutor från ett franskt vapenföretag. Avskedandet av den folkkäre Zuma skapade spänningar i ANC, där vänsterkrafterna krävde att han skulle återfå sin post. Zuma stod också åtalad i ett våldtäktsmål men frikändes våren Senare samma år lade åklagaren ner åtalet för korruption, delvis på grund av att dokument som beslagtagits i en husrannsakan hos Zuma av tekniska skäl inte fick användas i en rättegång. I november 2007 beslöt dock Sydafrikas högsta domstol att det tidigare stoppade bevismaterialet skulle få användas och Zuma åtalades för bland annat korruption och penningtvätt. Rättegången planerades till augusti 2008, men i september lade en domstol ned fallet med motiveringen att "det fanns skäl att anta att beslutet att åtala Zuma hade politiska motiv. I december 2007 valdes Jacob Zuma till ny partiledare för ANC och petade därmed undan sittande presidenten Thabo Mbeki från partiledarposten. När Zuma och hans falang vunnit maktkampen antog partikongressen ett förslag om att lägga ned statsåklagarens särskilda grupp för korruptionsutredningar, kallad Scorpions. Gruppen som är fristående från polisen har varit effektiv och blivit obekväm för många politiker, även i Mbekis läger. I oktober 2008 beslutade parlamentet att Scorpions skulle upplösas och att utredarna i gruppen skulle föras över till polisens enhet mot ekonomisk brottslighet. Mbeki avgår I september 2008 avgick Thabo Mbeki som president efter omfattande kritik. ANC utsåg partiets vice ordförande Kgalema Motlanthe, till posten som tillförordnad president fram till valet En av dem som avgick tillsammans med Mbeki, försvarsminister Mosiuoa Lekota, grundade i början av november ett nytt parti tillsammans med andra missnöjda ANC-medlemmar. Partiet kallade sig Folkets kongress, på engelska förkortat till Cope. Partiet fick 7,4 procent av rösterna i valet 2009 men drabbades senare av inre stridigheter och stöddes i valet 2014 av mindre än en procent av landets befolkning. Landets högsta appellationsdomstol förklarade i januari 2009 att Jacob Zuma åter kunde åtalas för korruption. ANC meddelade att Zuma trots allt skulle stå kvar som partiets kandidat i det presidentval som skulle följa på parlamentsvalet den 22 april. I valkampanjens inledning utbröt våldsamheter när ANC och det rivaliserande Inkatha-partiet i början av februari höll valmöten samtidigt i en stad i KwaZulu-Natal. Tre ANC-anhängare sköts ihjäl. 12/46

13 I början av april lades korruptionsåtalet mot Jacob Zuma ned. Åklagarmyndigheten förklarade att det inte var "möjligt eller önskvärt" att driva åtalet vidare sedan bandade telefonsamtal visat att rättsprocessen manipulerats. ANC vann som väntat en stor seger i parlamentsvalet 2009 men gick tillbaka något jämfört med föregående val och miste sin två tredjedelars majoritet. Samtidigt som den svarta medelklassen blev större och många fick det bättre fortsatte klyftorna mellan fattiga och rika att öka och arbetslösheten bland ungdomar var 50 procent utbröt en våg av våldsamma protester där unga demonstranter krävde bättre levnadsförhållanden antog parlamentets underhus en ny lag som kraftigt inskränkte mediernas möjligheter att bedriva undersökande journalistik. I lokalvalen samma år backade ANC i alla provinser utom en. En maktkamp blossade upp inom ANC när ungdomsförbundets ordförande Julius Malema propagerade för staten skulle nationalisera landets gruvor och vita bönders jord utan kompensation. Malema fick stort stöd bland landets fattiga men uteslöts från ANC efter en rad kontroversiella uttalanden. Politiskt system Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där majoriteten av landets befolkning saknade rösträtt till att bli en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen. Sedan drygt tjugo år tillbaka regerar den tidigare förbjudna Afrikanska nationalkongressen (ANC) som ledde de svartas kamp mot apartheid. Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade de svarta helt representation infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament som öppnade Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen. Presidenten utses av nationalförsamlingen för en femårsperiod och kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande. Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet. Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år. På kommunal nivå finns 278 fullmäktigeförsamlingar, vars ledamöter tillsätts i separata val. Politiska partier Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan mitten av 1990-talet. Rörelsen bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för de svarta. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år (se Historia) övergavs ickevåldsprincipen dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African 13/46

14 Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Även ickeafrikaner fick därefter bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val Mandela valdes därefter av parlamentet till landets president. ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions), och därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har dock kritiserats av de övriga i alliansen. Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets Kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider och fick i valet 2014 bara 0,7 procent. Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till ny partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin förste svarte ledare, Mmusi Maimane. DA, anklagas ofta för att vara ett parti för vita, trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Det tredje största partiet är sedan valet 2014 det nybildade Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) som leds av Julius Malema. Han var tidigare var ordförande i ANC:s ungdomsförbund men sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot partiledningen. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Inkathas frihetsparti (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. Minst människor miste livet i sammandrabbningar mellan ANC och Inkatha. Inkatha har successivt försvagats under 2000-talet och fick i valet 2014 bara tio mandat. För att få rösta krävs att man är minst 18 år och registrerar sig flera månader före valet. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (se Aktuell politik). Opinionsundersökningar visar att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC och många väljer hellre att röstskolka. Rättsväsen Rättsväsendet har en oberoende ställning. En författningsdomstol med elva ledamöter ska övervaka att verkställande, lagstiftande och dömande makt följer författningen. Det finns också en Högsta domstol. Polisens och åklagarväsendets resurser räcker dock inte för att hantera den höga brottsligheten. Hundratals poliser har dömts för korruption och under åren 2011 till 2014 avskedades 1600 poliser efter att ha begått brott. Varje år inträffar många dödsfall vid polisingripanden och i häkten, där det även förekommit tortyr, enligt rapporter. Dödsstraffet avskaffades FAKTA POLITIK Officiellt namn Republic of South Africa/ Republiken Sydafrika Statsskick republik, enhetsstat 14/46

15 Statschef Jacob Zuma Regeringschef Jacob Zuma Viktigaste partier med mandat i senaste val Afrikanska nationalkongressen (ANC), 249 Demokratiska alliansen (DA) 89, Economic Freedom Fighters (EFF) 25, Inkathas frihetsparti (IFP) 10, övriga 27 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Afrikanska nationalkongressen (ANC), 264 Demokratiska alliansen (DA) 67, Cope 30, Inkathas frihetsparti (IFP) 18 m fl (2009) Valdeltagande 74 % i parlamentsvalet 2014 Kommande val parlamentsval presidenten utses av parlamentet 1 Aktuell politik Afrikanska nationalkongressen (ANC) har sedan 1994 dominerat parlamentet med cirka två tredjedelar av mandaten. Sydafrikansk inrikespolitik avgörs därför till största delen inom det ledande regeringspartiet. Där råder en motsättning mellan en mer pragmatisk, marknadsekonomiskt inriktad grupp och vänsterfalang med rötter i fackföreningsrörelsen Cosatu. Innan Jacob Zuma blev vald till president framställde han sig själv som en hjälte för de fattiga. Han lovade fler jobb, lägre kriminalitet, utbyggd välfärd och en omfördelning av jord från vita till svarta. Men även om regeringen satte igång stora projekt för att skapa jobb och bygga ut välfärden bredde besvikelsen ut sig över ojämlikhet och fattigdom. Arbetslösheten och brottsstatistiken låg på höga nivåer och den sociala servicen var otillräcklig. Militanta gatuprotester i fattiga områden ökade kraftigt från 2009 till en topp 2012, då 470 protestaktioner registrerades. Även på arbetsmarknaden uppstod konflikter. I augusti 2012 sköts 34 gruvarbetare ihjäl när polisen försökte skingra strejkande arbetare vid Marikanagruvan utanför Pretoria. Våldets omfattning fick många att dra paralleller till massakern i Sharpeville 1960 (se Modern historia). Under 2014 demonstrerades det fortfarande i genomsnitt varannan dag någonstans i landet. Oftast handlade det om utebliven social service, missnöje med boende, sanitet och skolor, men även om motsättningar mellan olika falanger inom ANC. Inom den styrande trepartsalliansen (ANC, kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu) pågick en hetsig debatt om den ekonomiska politikens inriktning. Vänsterfalangen, det vill säga Cosatu och kommunistpartiet, kritiserade president Zuma för vad man ansåg vara en alltför näringslivsvänlig ekonomisk politik, för övrigt samma kritik som riktades mot föregångaren Thabo Mbeki. Vänstern ville spendera mer resurser och ge staten en mer aktiv roll i ekonomin. Såväl alliansbröderna som oppositionen anklagade president Jacob Zuma och ANC-ledningen för maktfullkomlighet, svågerpolitik och en benägenhet att vilja tysta ned kritik. Som ett slagträ i debatten användes inte sällan anklagelser om korruption. En allmänt vedertagen uppfattning i Sydafrika är att korruptionen breder ut sig både inom ANC:s toppskikt samt bland lokala tjänstemän. 15/46

16 Zuma som själv stått åtalad för korruption (se Modern historia) lovade under valkampanjen att lägga nya resurser på att stävja korruptionen. Efter sitt tillträde som president förklarade han dock att det var viktigare att jaga förbrytare på låg nivå inom systemet än personer i högre ställning. I början av hösten 2011 återupptog emellertid regeringen efter hårda påtryckningar från oppositionen korruptionsutredningen kring den stora vapenaffären 1999 som bland annat inbegrep köpet av svenska JAS-plan (se Utrikespolitik och försvar). Beslutet fattades sedan nya uppgifter framkommit om mutor till personer i regeringsställning. Maktkampen inom ANC förvärrades under 2011 då Zuma kom i akut konflikt med den inflytelserike ledaren för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema, som bland annat anklagat Zuma för att svika landets fattiga och sälja ut landets tillgångar till utländska intressen. Ungdomsförbundet krävde att staten skulle nationalisera landets gruvor och vita bönders jord utan kompensation. Malemas uttalanden skaffade honom stort stöd bland ANC:s supportrar bland de fattiga, och ökade splittringen inom trepartsalliansen. Vid sidan av kritiken av Zuma gjorde Malema en rad andra kontroversiella uttalanden och i februari 2012 uteslöts han ur ANC präglades av nya strejker och ekonomisk nedgång. Två nya partier startades inför valet 2014, Julius Malemas vänsterparti Ekonomiska frihetskämpar (EFF) och Agang. Det senare grundades av en känd kvinnlig anti-apartheidaktivist, Mamphela Ramphele, och krävde bland annat åtgärder mot korruptionen. Valet i maj 2014 blev det sämsta någonsin för ANC som fick drygt 62 procent av rösterna mot närmare 66 procent i valet Det största oppositonspartiet Demokratiska alliansen (DA) gick framåt och fick 22 procent medan EFF blev tredje största parti med 6 procent. Agang fick mindre än 1 procent. Efter valet utsågs Zuma till president för en ny femårsperiod. Skandalerna runt Zuma fortsatte att dominera politiken. Redan före valet hade om- och nybyggnader på Zumas privata gård i hembyn Nkandla kommit i skottgluggen. Bygget hade kostat 150 miljoner kronor av statens medel, och justitieombudsmannen krävde att Zuma skulle betala tillbaka allt som inte gällde rena säkerhetsinstallationer. Fortsatta protester mot regeringens oförmåga att lösa landets ekonomiska och sociala problem satte press på ANC inför lokalvalen 2016 och ANC gjorde sitt sämsta val på 22 år. Även inom ANC har kritiken mot Zuma tilltagit och vid det senaste försöket att få honom avsatt genom misstroendvotum, i augusti 2017, röstade även en del av ANC:s parlamentsledamöter för förslaget. Zuma ska ersättas som ordförande för ANC vid partiets kongress i december Bland dem som nämnts som troliga efterträdare är vicepresident Cyril Ramaphosa och en annan ANC-veteran, Zumas ex-fru Nkosazana Dlamini-Zuma, som är en erfaren rege ringsmedlem. Följd den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Republic of South Africa/ Republiken Sydafrika Statsskick republik, enhetsstat Statschef Jacob Zuma Regeringschef Jacob Zuma Viktigaste partier med mandat i senaste val 16/46