Straffrättslig villfarelse en mystisk del av straffrätten?

Transkript

1 Straffrättslig villfarelse en mystisk del av straffrätten? Av Martin Borgeke I uppsatsen beskriver författaren olika typer av straffrättslig villfarelse, dvs. s.k. faktisk villfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och straffrättsvillfarelse (egentligt rättsvillfarelse). Han anger också vilken betydelse från straffrättslig synpunkt som gärningsmannens villfarelse har. I ett särskilt avsnitt redovisar författaren några rättsfall på området och han diskuterar även dessas innebörd. Han tar också ställning till hur rättsläget ser ut och vilken terminologi man bör använda. Slutligen föreslår han en metod i form av ett beslutsschema för den praktiska hanteringen av villfarelsefrågor. 1 Bakgrund Straffrätten är en del inom juridiken där man strävar efter klara och tydliga linjer. Legalitetsprincipen innebär att det krävs kriminalisering genom lag eller annan författning för att någon ska kunna dömas till en straffrättslig påföljd. Visserligen kan det sägas att legalitetsprincipen ännu ungefär tvåhundra år efter det att den formulerades av Anselm von Feuerbach ( ) inte har fått full genomslag i vårt svenska system. Jag tänker här exempelvis på att vad som utgör uppsåt och oaktsamhet har överlämnats åt domstolarna att avgöra. Det finns alltså inte någon legal definition av uppsåt och oaktsamhet. Men i mycket stor utsträckning hyllas legalitetsprincipen och den har numera getts ett uttryckligt lagstöd i 1 kap. 1 BrB (se prop. 1993/94:130) 1. I samband med den lagstiftningsåtgärden, som innebar bl.a. att förbudet mot analogisk tillämpning av straffbud tydliggjordes, genomfördes för övrigt lagstiftning rörande ett antal ansvarsfrihetsregler i 24 kap. BrB. Denna innebar bl.a. att en ny bestämmelse om ansvarsfrihet i vissa fall av straffrättsvillfarelse infördes. 1 Legalitetsprincipen är förankrad i regeringsformen (se 2 kap. 10 RF) och i artikel 7 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

2 32 Även om det alltså förhåller sig så att straffrätten i mångt och mycket utgörs av tämligen klar juridik finns det områden som t.o.m. mången tränad jurist finner besvärliga. Ett sådant är det som rör straffrättslig villfarelse. En orsak till att jurister rätt allmänt känner sig osäkra på läran kring rättsvillfarelseproblematiken är att terminologin på området inte har varit framgångsrik utan till och med delvis förvirrande. Domstolarna har också många gånger uttryckt sig väldigt kortfattat när villfarelsefrågor har behandlats. Inte sällan har domstolarna faktiskt också i sina domskäl uttalat sig på ett sätt som antyder att man inte har haft helt klart för sig hur problematiken bör tacklas. Min tanke med denna uppsats är att den ska kunna bidra till att bringa klarhet i den förvirring som råder på en del håll. Förvisso är detta ett vanskligt projekt. Jag vill nämligen inte alls utesluta att mina tankar i själva verket visar att jag själv är rov för den villfarelse som jag mer än en gång har tyckt att andra har svävat i. Om det skulle vara så hoppas jag dock att den som är mer klarsynt hör av sig så att begreppen kan redas ut ordentligt. 2 Grundläggande frågor Vad som utgör ett brott ska i enlighet med legalitetsprincipen, som alltså finns inskriven bl.a. i 1 kap. 1 BrB, framgå av författning. I de olika straffbestämmelserna anges vilka objektiva rekvisit som ska vara uppfyllda för att ett brott ska vara för handen. I vissa fall anges även specifika subjektiva rekvisit direkt i straffbestämmelserna, men detta är ovanligt. Som exempel kan dock pekas på tillägnelseuppsåtet i stöldparagrafen (8 kap. 1 BrB) och det särskilda syfte som måste föreligga för att någon ska kunna dömas för spioneri (19 kap. 5 BrB). Genom den generellt tillämpliga föreskriften i 1 kap. 2 BrB har lagstiftaren angett att en gärning, som är beskriven i balken eller i annan lag eller författning och för vilken straff är föreskrivet, utgör brott endast om den begås uppsåtligen. Detta gäller dock bara om det inte är särskilt föreskrivet att det räcker med oaktsamhet. Innebörden av denna bestämmelse är alltså att av oaktsamhet begångna gärningar inte utgör brott om inte lagstiftaren har angett att även sådana gärningar är brottsliga. Att det, för att en straffbelagd gärning ska utgöra brott, krävs uppsåt eller i vissa fall oaktsamhet av den som handlar innebär att de objektiva förutsättningar (rekvisit) som anges i de olika straffbestämmelserna måste ha subjektiv täckning. Gärningsmannen måste alltså, för att ha begått brottet i fråga, ha haft uppsåt, eller i vissa fall ha varit oaktsam, i förhållande till de olika objektiva brottsförutsättningar som gäller. Dock krävs inte att gärningsmannen förstod att hans handlande var kriminaliserat. Enligt den gamla sentensen ignorantia iuris nocet, dvs. okunnighet om rätten ska-

3 dar, inträder straffansvar oberoende av om den handlande kände till att man inte får stjäla andras tillhörigheter (stöld), köra bil när man är full (rattfylleri) eller föra in narkotika i landet (narkotikasmuggling) eller om han var okunnig om detta. En absolut regel av detta slag skulle emellertid bli alltför hård. I vissa fall kan vi tänka oss att den som svävar i villfarelse när det gäller en gärnings straffbarhet, eller i straffrättsvillfarelse som det numera heter (se 24 kap. 9 BrB), ska kunna gå fri från ansvar. Vilka situationer det mera bestämt rör sig om finns det anledning att återkomma till. Det bör kanske tilläggas att det, av fullt naturliga skäl, inte krävs subjektiv täckning av de specifika subjektiva rekvisit som finns i några straffbestämmelser. Det som nu har sagts om subjektiv täckning av de objektiva brottsförutsättningarna utgör lagstiftningens grundläggande inställning till vad som krävs för att en gärning ska vara straffbar. Som vi strax ska se krävs det emellertid åtskilliga preciseringar. Långt ifrån alla kommer att tas upp i denna uppsats. Fokus kommer, som redan har framgått, att ligga kring behandlingen av straffrättslig villfarelse. 3 Tre former av straffrättslig villfarelse Av tradition brukar man tala om tre olika former av straffrättslig villfarelse. Som jag ser det bör det egentligen räcka med en, nämligen straffrättsvillfarelsen. Men jag tror att pedagogiken kräver att alla tre tas upp till behandling. Detta gäller även om rättsvillfarelselärans struktur, sådan den har beskrivits historiskt sett, har bidragit till mystiken kring problematiken. Först kan det kanske dock finnas skäl att konstatera att med villfarelse brukar man inom straffrätten räkna både att någon har missuppfattat en situation eller en rättslig reglering och det fallet, att den person som är föremål för brottsmisstanke eller åtal inte kände till det aktuella förhållandet, dvs. var okunnig. Detta innebär alltså att missuppfattningar och okunskap behandlas lika på villfarelseområdet. 3.1 Faktiskt villfarelse Med faktisk villfarelse menar man villfarelse om ett visst faktiskt förhållande som har betydelse för en gärnings straffbarhet. Det är uppenbart att den som handlar då och då misstar sig i fråga om de rent faktiska förhållanden som råder. Det kan t.ex. vara så att man som jägare misstar sig beträffande det villebråd som man ser skymta i en glänta. Man uppfattar det vara en älg, som vid tillfället är ett lovligt vilt, men det visar sig sedan att det djur som man påsköt och dödade var en kronhjort, som man inte fick döda. En 33

4 34 annan situation är den att det över huvud taget inte var ett djur utan en jaktkamrat som hade förflyttat sig framför den linje som man hade avtalat om att hålla. En jägare kan också gå vilse. Han kanske tror att han befinner sig på en plats där han har jakträtt, men i själva verket befinner han sig på en annan plats, där han inte har rätt att jaga. Ett annat exempel är att en resande, som ska stiga av ett tåg, förväxlar någon annans resväska med sin egen. Han tar helt enkelt fel väska med sig (8 kap. 8 BrB). Fängelsestraffkommittén anförde i sitt betänkande Frihet från ansvar (SOU 1988:7) ett annat liknande exempel: Några goda vänner äter en god middag på en restaurang. En av dem måste lämna restaurangen före de andra. När han går tar han, utan att märka det, fel hatt på sig. Ett annat mera udda fall av s.k. faktisk villfarelse är att man har samlag med en person som sedan visar sig vara ens helsyskon (se 6 kap. 7 2 st BrB), vilket man alltså inte kände till. S.k. faktisk villfarelse är det också om man har samlag med någon som är under 15 år men som man tror har passerat den åldersgränsen (se 6 kap. 4 6 BrB) 2. Ett annat exempel är det att någon hittar ett pulver som han eller hon tror är socker men som visar sig vara amfetamin. Ett ytterligare fall är att någon dricker alkohol, men har uppfattningen att det rör sig om en alkoholfri orientalisk dryck, och sedan kör bil med alkohol i blodet. Ett fall som det ofta hänvisas till i litteraturen är att någon gifter om sig i tron att den tidigare lagvigda hustrun hade omkommit i en drunkningsolycka (7 kap. 1 BrB). Den straffrättsliga bedömningen av den typ av misstag eller villfarelser som går under rubriken faktisk villfarelse och som alltså avser villfarelser om fakta sker helt och hållet inom ramen för hanterandet av det subjektiva rekvisitet. Detta betyder att om täckningsprincipen innebär att det aktuella faktiska förhållandet ska vara täckt av uppsåt leder misstag eller villfarelse till att uppsåt inte föreligger. 3 Självfallet skulle man kunna tänka sig den mellanpositionen vid brottsstadganden som kräver uppsåt att den handlande var medveten om att det kunde vara så att det aktuella förhållandet 2 Här ska dock sägas att det i 6 kap. 13 BrB finns en regel som innebär att det, när det gäller subjektiv täckning av de åldersgränser som gäller beträffande en del sexualbrott, räcker med oaktsamhet. 3 Naturligtvis förhåller det sig så att en faktisk villfarelse är relevant bara om den gäller ett rekvisit som ska vara uppsåtstäckt. Detta illustrerar att kategorin faktiskt villfarelse tillkommit som ett typfall av uppsåtsbrist. Exempel på en irrelevant faktisk villfarelse är det fallet att man misstar sig på om den bil man stjäl är röd eller blå.

5 förelåg, men att han eller hon inte var säker på det. Då föreligger uppsåt om den handlande hade likgiltighetsuppsåt. Räcker det för straffansvar att den handlande var oaktsam får det prövas om villfarelsen var just oaktsam. I så fall föreligger förutsättningar för straffansvar för oaktsamhetsbrott. 3.2 Oegentlig rättsvillfarelse Vissa villfarelser med anknytning till det rättsliga systemet ligger tämligen nära villfarelser om fakta. Vi kan återknyta till några av fallen som är upptagna under den föregående rubriken. Låt säga att man inte misstar sig på vad det är för djur man skjuter. Man ser alltså att det är en kronhjort. Man misstar sig emellertid på någon av de regler som gäller för jakten och tror att djuret är lovligt vilt, vilket det alltså inte är. Ett misstag kan också röra de mera exakta gränserna för det jaktområde inom vilket man har rätt att jaga. Vi kan tänka oss att djuret är en lovlig älg, men att den befann sig på någon annans jaktområde när den föll. Ovetande om detta tillgodogör sig jägaren älgen. Här kan man tala om faktisk villfarelse om jägaren misstog sig avseende vilken plats han befann sig på men om oegentlig rättsvillfarelse om villfarelsen avsåg hur jaktområdets gränser hade bestämts. En annan typ av misstag kan röra frågan vem som äger en viss sak. Det klassiska fallet är grannen som plockade äpplen från trädet vars grenar sträckte sig in över hans tomt (NJA 1907 s. 471). När han plockade äpplena trodde han att de tillhörde honom (jämför vad som sägs i stöldbestämmelsen om vad annan tillhör ). Det är lätt att se att det inte är någon större skillnad mellan denna typ av misstag med anknytning till förhållanden som är rättsligt reglerade och de som vi har klassificerat som misstag rörande fakta. 4 Av denna anledning har man inte velat behandla villfarelser av detta slag på något annat sätt än villfarelser beträffande rent faktiska förhållanden. Det är helt enkelt så att det är likgiltigt för prövningen av det subjektiva rekvisitet om det som ska vara subjektivt täckt är ett rent faktiskt förhållande eller ett förhållande av rättslig natur. Man kan för övrigt ifrågasätta om inte även omständigheter som har sin grund i rättsliga regler eller förhållanden är lika faktiska som sådana omständigheter som har brukat kallas rent faktiska Ibland kan det diskuteras om ett viss bestämd missuppfattning bör klassificeras som faktisk villfarelse eller som oegentlig rättsvillfarelse. Som bättre är har dock denna gränsdragning ingen betydelse för hur frågan ska hanteras.

6 36 Som ett intressant exempel kan i denna del pekas på rättsfallet NJA 1978 s Det gällde en fiskerättsinnehavare som misstänkte att någon tjuvfiskade i hans vatten. Han hade fått tips av en granne om att det förekom tjuvfiske från kanot. Han hittade en kanot inkörd i vassen och tog den i beslag med, som han trodde, stöd av en föreskrift i fiskelagen. Han anmälde det hela till polisen, som uppmanade honom att återlämna kanoten om han inte hittade några fiskeredskap eller annat som styrkte hans misstankar. Han återvände då till platsen där han tagit kanoten. Där sökte han efter ägaren, men hittade honom inte. Inte heller hittade han några fiskeredskap. Han lade inte tillbaka kanoten eftersom han trodde att ägaren hade gett sig iväg från platsen. Det visade sig sedan att kanotens ägare hade plockat blåbär och att omhändertagandet av kanoten från objektiva utgångspunkter utgjorde egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 BrB). För detta brott åtalades fiskerättsinnehavaren. Han dömdes även av samtliga instanser för detta brott. HD uttalade beträffande villfarelsen följande. Såsom hovrätten funnit saknas anledning att ifrågasätta F:s uppgifter om att han vid beslagtagandet trott att kanotens ägare bedrivit fiske på F:s fiskevatten. För denna uppfattning hade han stöd i uppgifter som tidigare lämnats av hans granne Evert L. F har också gjort gällande, att han bedömde sakläget så att han ertappat en tjuvfiskare på bar gärning. Emellertid framgår av F:s egna uppgifter, att han vid tillfället trots efterspaningar inte iakttagit någon som kunde misstänkas för att ha bedrivit fiske på platsen och inte heller sett till några fiskeredskap, någon fångst eller något annat som angav att fiske nyligen förekommit där. Bortsett från uppfattningen att kanoten använts vid olovligt fiske har F alltså inte misstagit sig beträffande de faktiska omständigheter som var för handen. Däremot har han, såsom också framgår av hans egna uppgifter, svävat i villfarelse såtillvida att han i handlingsögonblicket trodde att lagens regler var sådana att de, i det föreliggande sakläget, gav honom befogenhet att taga kanoten i beslag. Denna villfarelse kan emellertid inte anses i straffrättslig mening ursäktlig. F skall därför, såsom domstolarna funnit, fällas till ansvar för egenmäktigt förfarande. Ett justitieråd hade emellertid avvikande åsikt och det finns anledning att ta del av hans skiljaktiga mening. Han menade att man borde resonera på följande sätt, som väl belyser svårigheten att skilja mellan faktiska förhållanden och rättsliga omständigheter. Vad [åter] angår uppsåtet är situationen följande. F har genom uppgifter som lämnats av grannen L fått reda på att tjuvfiske från kanot pågår i sjön på F:s vatten och att kanoten paddlats in i tät vass. F litar på att meddelandet är riktigt. Han finner en kanot gömd i vassen och ropar högt efter kanotens ägare men får inte något svar. Han utgår felaktigt från att han under sådana förhållanden ertappat tjuvfiskaren på bar gärning och tar kanoten i beslag.

7 37 Enligt min mening företer den villfarelse som här skall bedömas en sådan blandning av rättsliga och faktiska moment, att villfarelsen bör anses ursäktlig. Uppsåt är alltså inte styrkt. På grund av det anförda prövar jag lagligt att, med ändring av hovrättens dom, ogilla åtalet. Det kan väl tilläggas att hade HD dömt i detta fall i dag hade nog alla justitieråden anslutit sig den skiljaktiga meningen även om man kanske hade formulerat sig något annorlunda. Att man (i vart fall i regel) inte velat behandla den nu aktuella typen av villfarelser på annat sätt än sådana som avser rent faktiska omständigheter, fastän de utgör en sorts villfarelser om rättsliga omständigheter, har lett fram till beteckningen oegentlig rättsvillfarelse. Med detta har man velat uttrycka att det finns en skillnad mellan sådan rättsvillfarelse som är egentlig, dvs. vad vi numera kallar straffrättsvillfarelse, och de under denna rubrik diskuterade fallen. Skillnaden innebär att även här diskuterade villfarelser hanteras inom ramen för det subjektiva rekvisitet och leder till att uppsåtligt brott inte föreligger vid villfarelse (om det inte är möjligt att tillämpa likgiltighetsuppsåt) men att brott kan föreligga vid oaktsam villfarelse, om gärningen är straffbelagd även vid oaktsamhet. Det finns en stor mängd olika förhållanden av rättslig natur som ingår som rekvisit i straffbestämmelser. Utöver de tidigare nämnda kan det pekas på följande. Brottet olovlig körning förutsätter att man inte har rätt att köra bil. Behörigheten att vara bilförare styrs av regler i körkortslagen (1998:488). För straffansvar krävs uppsåt till den bristande behörigheten. Som nämnts i det föregående brukar brottet tvegifte tas som exempel i dessa sammanhang. Det kan nog förekomma att någon som är gift hyser uppfattningen att ett tidigare ingånget äktenskap inte längre gäller på grund av en skilsmässa som har beslutats i ett annat land. Är detta felaktigt svävar han eller hon i det man betecknat som oegentlig rättsvillfarelse och kan inte dömas för det uppsåtliga brottet tvegifte (7 kap. 1 BrB). Ett kanske mera praktiskt fall är det att en fastighetsägare säljer sitt hus till någon annan men vid flytten tar med sig vissa inventarier, t.ex. en frysbox eller en tvättmaskin, som enligt jordabalkens regler utgjorde tillbehör till fastighet och som alltså tillhörde den nye ägaren. Eftersom det krävs subjektiv täckning av att egendomen tillhörde annan kan ansvar för stöld inte åläggas den tidigare ägaren om han svävade i villfarelse beträffande äganderätten. Ett vanligt förekommande fall är att den som för in en vara i landet har uppfattningen att detta får göras fritt, dvs. utan att tull eller annan avgift ska betalas. I och med att den nya smugglingslagen (2000:1225) infördes

8 38 krävs subjektiv täckning av tullplikten eller införselförbudet eller vad det kan röra sig om. Föreligger inte erforderlig subjektiv täckning ska åtalet ogillas (på grund av, som man tidigare sa, oegentlig rättsvillfarelse). Motsvarande princip gäller beträffande skattebrott. Den som misstagit sig på någon skatterättslig bestämmelse och som därmed har deklarerat på ett felaktigt sätt ska inte dömas för uppsåtligt skattebrott. Var misstaget grovt oaktsamt kan dock ansvar för vårdslös skatteuppgift förekomma, se 4 skattebrottslagen (1971:69). När det gäller rättsliga termer och begrepp som förekommer som objektiva brottsförutsättningar kan sägas att det krävs subjektiv täckning av att ett frihetsberövande var olagligt (olaga frihetsberövande; 4 kap. 2 BrB, se även ansvarsfrihetsgrunden laga befogenhet i 24 kap. 2 och 3 BrB). Vidare krävs det subjektiv täckning till att förmånsrätt, jakträtt eller fiskerätt inte förelåg. Det krävs också subjektiv täckning av att avgörandet av vårdnadsfrågan var giltigt (egenmäktighet med barn; 7 kap. 4 BrB). Det krävs vidare subjektiv täckning av att betalningsskyldighet förelåg (snyltning; 9 kap. 2 BrB), att förbrottet var ett brott (häleri; 9 kap. 6 BrB samt skyddande av brottsling; 17 kap. 11 BrB), att laglig rätt att förfoga över egendomen saknades (olovligt förfogande; 10 kap. 4 BrB), att bokföringsskyldighet förelåg (bokföringsbrott; 11 kap. 5 BrB) och att uppgiften var underkastad sekretess (brott mot tystnadsplikt; 20 kap. 3 BrB). Andra exempel är att det krävs subjektiv täckning till att det var ett motordrivet fordon och inte ett motorredskap (rattfylleri; 4 och 4 a trafikbrottslagen) och till att det skett en trafikolycka (smitning; 5 trafikbrottslagen). Listan kan naturligtvis göras avsevärt längre. Det är emellertid inte erforderligt i detta sammanhang. 3.3 Straffrättsvillfarelse (egentlig rättsvillfarelse) Som framgått har man av tradition skilt ut den form av rättsvillfarelse som normalt inte påverkar bedömningen av en gärnings straffbarhet från den typen av villfarelse rörande rättsliga förhållanden för vilka det vanliga kravet på subjektiv täckning gäller. Den gamla termen var egentlig rättsvillfarelse, men från och med den 1 juli 1994 har den egentliga rättsvillfarelsen bytt namn till straffrättsvillfarelse. Frågan, huruvida det förhållandet att någon har svävat i straffrättsvillfarelse ska leda till att han eller hon ska vara fri från ansvar, får inte sin lösning inom ramen för det subjektiva rekvisitet. Detta har att göra med att täckningsprincipen inte kräver att den tilltalade förstår att det som han eller hon har gjort är brottsligt. Rätten ska alltså, i fall då någon gör invändning om straffrättsvillfarelse, först pröva huruvida den tilltalade ob-

9 jektivt sett har begått den gärning som anges i åtalet (och för vilken det är föreskrivet straff i lag eller annan författning). Därefter ska domstolen i enlighet med täckningsprincipen pröva om det föreligger erforderlig subjektiv täckning. Är så inte fallet ska åtalet naturligtvis ogillas. Men föreligger subjektiv täckning i tillräcklig utsträckning ska domstolen som nästa steg besvara frågan, om det föreligger någon grund för ansvarsfrihet. Det kan röra sig om nöd, nödvärn eller annat, men i vårt fall är vi intresserade endast av straffrättsvillfarelsen. Prövningen av frågan, huruvida det förelegat en straffrättsvillfarelse hos den handlande som ska leda till frihet från ansvar, är alltså något som ska ske först sedan det har konstaterats att de erforderliga objektiva och subjektiva förutsättningarna för brott föreligger. Man kan säga att prövningen av huruvida ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse ska inträda utgör en ytterligare prövning på den subjektiva sidan. Det är alltså, som det anges i förarbetena (prop. 1993/94:130 s. 56), fråga om ett fristående subjektivt rekvisit, ett culparekvisit, som innebär att gärningsmannen ska fällas till ansvar endast om han haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och hans bristande kännedom om straffbestämmelsen beror på oaktsamhet. Kravet på aktsamhet ställs i detta sammanhang högt. I lagtexten i 24 kap. 9 BrB anges att endast om straffrättsvillfarelsen är uppenbart ursäktlig får den leda till ansvarsfrihet. Det här kan verka förvirrande. Faktiskt har vi nu nått den punkt i framställningen som mer än en uppfattar som mystisk. Hur ska vi kunna göra ytterligare en prövning av ett subjektivt rekvisit när vi redan har prövat frågan, om den objektiva gärningen har varit subjektivt täckt i erforderlig utsträckning? Blir det då inte fråga om en dubbelprövning på den subjektiva sidan? Och kan en prövning, som redan har lett fram till att subjektiv täckning förelegat, plötsligt i efterhand korrigeras genom en rättsvillfarelseprövning? Vi kan tänka oss det fallet att det rör sig om en gärning som för att utgöra brott förutsätter att gärningsmannen har haft uppsåt. Om någon har haft uppsåt till de olika objektiva brottsförutsättningarna, hur ska vi då kunna komma fram till ansvarsfrihet på grund av att han eller hon svävade i en uppenbart ursäktlig straffrättsvillfarelse? Svaret på frågan är enkelt. Täckningsprincipen innebär inte att det ska föreligga subjektiv täckning av allt som står i ett straffbud. Så krävs t.ex. varken subjektiv täckning till att gärningen som sådan är straffbelagd eller till vilken straffskala som gäller för brottet i fråga. Det torde inte heller krävas subjektiv täckning av att ett visst preparat utgör narkotika 5. Beträf I sin bok Allmän kriminalrätt (Uppsala 2001) skriver Nils Jareborg följande. Vid narkotikabrott är det inte nödvändigt att gärningsmannen klassificerar ett visst

10 40 fande rattfylleribrott krävs det inte subjektiv täckning till de promillegränser som gäller eller till vilken blodalkoholhalt som alkoholförtäringen orsakade. En invändning från den som är åtalad för rattfylleri som går ut på att han eller hon visserligen varit medveten om alkoholintaget och också klar över att han eller hon kört bil, men inte förstått att alkoholförtäringen lett till straffbar promille, leder ju inte till att uppsåtskravet vid rattfylleri anses icke uppfyllt. Frågan, om den tilltalade ska gå fri från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse, ska prövas endast beträffande sådant med anknytning till den aktuella gärningen som inte kräver subjektiv täckning i enlighet med täckningsprincipen. Det förhåller sig alltså så att det är domstolens uppgift att först avgöra vad täckningsprincipen innebär i det aktuella fallet och att sedan pröva om de objektiva brottsförutsättningar som kräver subjektiv täckning är täckta i tillräcklig grad. När detta är klart blir det, om frågan är aktuell, dags att pröva om villfarelse har förelegat beträffande någon av de faktorer som inte kräver subjektiv täckning och om den tilltalades okunnighet om gärningens otillåtlighet undantagsvis kan leda till ansvarsfrihet med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 9 BrB om ansvarsfrihet i vissa fall av straffrättsvillfarelse. 4 I vilka fall kan straffrättsvillfarelse leda till frihet från ansvar? Den fråga som ställs i rubriken, dvs. frågan i vilka fall straffrättsvillfarelse kan leda till frihet från ansvar, kan uppfattas på två olika sätt. Dels kan frågan avse vilka olika delar av ett straffstadgande som inte kräver subjektiv täckning i form av uppsåt eller, om det är särskilt föreskrivet, oaktsamhet. Dels kan den gälla i vilka fall en straffrättsvillfarelse är uppenbart ursäktlig och därmed ska föranleda att den handlande inte ska fällas till ansvar för brott. Jag väljer att behandla dessa olika frågeställningar under skilda underrubriker. 4.1 Vilka delar av ett straffstadgande kräver inte subjektiv täckning? Att det inte krävs subjektiv täckning till den straffskala som föreskrivs för den gärning som den tilltalade har begått har redan nämnts. På samma sätt ämne som narkotika. Det räcker nog med att han känner till vilket preparat det är fråga om. Huruvida det också krävs täckning i förhållande till vilka egenskaper preparatet har är oklart. Se NJA 1999 s. 485.

11 krävs det inte heller subjektiv täckning till att man inte olovligen får ta vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det (stöld; 8 kap. 1 BrB). Ett angränsande exempel är det tidigare anförda om tvegifte. Medan det krävs subjektiv täckning både till det förhållandet att hustrun fortfarande lever och till att äktenskapet fortfarande består krävs det inte subjektiv täckning till att man inte (utan att göra sig skyldig till brott) får gifta sig när man redan är gift. Den som tror att månggifte är tillåtet i Sverige gör sig alltså skyldig till brott om han gifter sig fastän han redan är gift med någon annan (om han inte ska gå fri från ansvar med stöd av regeln i 24 kap. 9 BrB). Att det är förbjudet att hantera narkotika känner väl alla till. Men vilka preparat utgör narkotika? Man kan lätt föreställa sig att man kan missta sig på den rättsliga klassificering som innebär att ett visst ämne utgör narkotika (se bilaga 1 till förordningen [1992:1554] om kontroll av narkotika). Men här torde inte krävas subjektiv täckning. Dock brukar det sägas att gärningsmannen ska (i vart fall i någon mån) ha känt till ämnats verkningar (jämför här not 5). Subjektiv täckning krävs inte till att en handling utgör en urkund enligt BrB. Det räcker att man känner till vad det är för handling. Inte heller krävs subjektiv täckning till att en viss dryck klassificeras som vin eller sprit. Det är tillräckligt att man vet vad det är för sorts dryck. När det gäller rattfylleri krävs, som nämnts, inte subjektiv täckning av promillehalten utan endast till att man har druckit alkohol eller använt narkotika före eller under bilkörningen. Vi kan tänka oss det fallet att den tilltalade i domstolen förklarar att han har haft full kontroll över vad han druckit och vid vilken tidpunkt han gjorde det och berättar, att han använt sig av professor Bonnichsens formel för beräkning av blodalkoholhalten och därvid kommit fram till att denna måste ha varit under 0,2 promille vid körningen. Denna invändning har ingen betydelse för uppsåtsbedömningen utan den tilltalade döms för rattfylleri om blodanalysen visade 0,2 promille eller däröver (om han inte ska gå fri med stöd av 24 kap. 9 BrB). Någon subjektiv täckning av vilken hastighetsbegränsning som gällde på en viss vägsträcka krävs inte heller. Den som inför rätten gör gällande att han eller hon inte kände till att man på den aktuella platsen inte fick köra fortare än 50 kilometer i timmen klarar sig således från böter endast om den bristande kunskapen var uppenbart ursäktlig. Dock krävs subjektiv täckning till den hastighet som man färdas med. Eftersom fortkörning är straffbart även vid oaktsamhet torde detta krav dock aldrig utgöra något hinder mot bifall till ett åtal. Ytterligare exempel är att det inte krävs subjektiv täckning till att det gällde ett förbud för en person att vistas i landet eller till att ett område som någon befann sig på var fridlyst och att det rådde tillträdesförbud. 41

12 Kraven enligt 24 kap. 9 BrB för ansvarsfrihet Som framgått krävs det, enligt lagtexten, för att en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet inte ska medföra ansvar för honom eller henne, att villfarelsen var uppenbart ursäktlig. Det exempel på uppenbart ursäktlig orsak till villfarelsen som särskilt anges i lagtexten är det, att det förekommit något fel vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen. Det kan kanske tyckas att de sista i föregående avsnitt tagna exemplen visar att den straffrättsliga regleringen är alltför sträng. Men det ska då sägas att det i fall av hastighetsbegränsning eller tillträdesförbud krävs att begränsningen eller förbudet har tillkännagivits med skyltar eller anslag. Har detta missats av myndigheterna kommer man i allmänhet lätt fram till att den handlandes villfarelse var uppenbart ursäktlig. 6 En liknande situation är då en skylt eller ett anslag visserligen har satts upp på föreskrivet sätt, men har tagits bort eller förstörts av någon, så att budskapet inte har framgått. Ett annat fall är då ett vägmärke inte längre kan iakttas på grund av att det kommit att skymmas av vegetation. Ett av typfallen då en straffrättsvillfarelse kan vara uppenbart ursäktlig är det att man i förväg har vänt sig till en myndighet för att få reda på vilka regler som gäller och hur man ska förfara, men fått ett felaktigt besked, följt detta och därmed begått brott. Det råd eller de anvisningar som man fått från myndigheten kan man ha fått genom personliga kontakter men även genom olika typer av informationsmaterial från myndigheten. Kravet är dock att den handlande har vänt sig till rätt myndighet och att han eller hon har lämnat ett riktigt och fullständigt underlag för det svar han eller hon önskat få. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:130 s. 59) är en förutsättning vidare att den enskilde har haft något särskilt skäl för att vända sig till myndigheten. Omständigheterna måste också ha varit sådana att myndigheten har haft möjlighet och behörighet att ge ett auktoritativt besked. Andra fall då en straffrättsvillfarelse kan vara uppenbart ursäktlig är då någon av annan anledning än bristande kungörande eller skyltning har saknat möjlighet att få kännedom om innehållet i en straffbestämmelse. Det rör sig här i allmänhet om mycket udda situationer. Ett fall som dock kan diskuteras är hur man bör se på den utlänning som hastigt flyr från sitt hemland och som, när han just kommit till Sverige, begår en gärning som är tillåten i hemlandet men inte här. Här finns uppenbarligen ett område 6 Det kan diskuteras om det inte här kan förekomma fall där bristerna från myndigheternas sida är så allvarliga att man inte kan tala om att det aktuella förfarandet över huvud taget hade blivit straffbelagt.

13 inom vilket straffrättsvillfarelse mer än en gång borde kunna anses uppenbart ursäktlig. Också vid otydlighet i straffbudet kan man i speciella fall tänka sig att en villfarelse kan vara uppenbart ursäktlig. Även här rör det sig enligt förarbetena om mycket sällan förekommande fall (se a. prop. s. 58 f.). Ibland kan frågan, huruvida ett visst handlande är straffbelagt eller inte, vara svår att besvara. Men det skulle nog inte förekomma att en domstol, som är osäker på innebörden av en straffbestämmelse men vars majoritet kommer fram till att det aktuella handlandet var straffbart, skulle fria den tilltalade med hänvisning till att det rörde sig om ett otydligt straffbud. I en artikel i tidskriften Juristen av år 1984 skriver emellertid den danske straffrättsprofessorn Vagn Greve bl.a. följande. Mig forekommer det absurd, at Höjesteret i 1980 med 3 stemmer mod 2 fandt Spies skyldig i en lovovertraedelse og samtidig fastslog, at det ikke var undskyldeligt, at Spies var i samme retsvildfarelse, som Höjesterets mindretal led af. Vi har stadig den uholdbare retstilstand, som le Maire malande beskrev således: Til en bevaertningsgaests evner som lovfortolker stiller man fölgelig krav, som hverken underretten, landsretten eller höjesterets mindretal havde vaeret i stand till at honorere. Vagn Greve sätter otvivelaktigt fingret på en öm punkt. Kunde det finnas skäl för domstolarna att inte vara så utomordentligt försiktiga med att frikänna med hänvisning till att straffbestämmelsen var otydlig. Det finns nog anledning för oss domare att fundera över detta. Andra situationer som har nämnts och som alltså skulle kunna leda till ansvarsfrihet enligt 24 kap. 9 BrB är då man har vänt sig till en privat sakkunnig eller då man har undersökt saken själv men alltså misslyckats med att utröna lagens innebörd. I dessa fall torde dock återhållsamheten hos domstolarna vara ännu större än i de övriga nämnda situationerna. 5 Ett par rättsfall från HD som belyser rättsvillfarelseproblematiken Det finns ett ganska stort antal rättsfall i vilka HD har kommit in på frågor kring rättsvillfarelse. Några har redan berörts. Det flesta av prejudikaten är emellertid relativt gamla och berör dessutom i huvudsak frågan, vilken form av rättsvillfarelse som det rört sig om i det aktuella fallet. De rättsfall som jag tänker fokusera på är relativt nya (åtminstone det ena) och är intressanta med hänsyn till hur HD har resonerat i sina domskäl. Att man skulle kunna argumentera för att HD har trampat fel i den besvärliga terrängen gör rättsfallen särskilt spännande. 43

14 Det första fallet (taxiflygfallet; NJA 1984 s. 780) Allmän åklagare yrkade ansvar för direktören G enligt 7 kap. 1 och 13 kap. 7 2 st luftfartslagen för brott mot nämnda lag enligt följande. G, som är verkställande direktör och styrelseledamot i Örebro Air AB, är såsom ställföreträdare för bolaget ansvarig för att bolaget under tiden den 28 augusti den 27 november 1980 utan erforderligt tillstånd i förvärvssyfte bedrivit luftfart i regelbunden trafik (linjetaxi) mellan Örebro och Köpenhamn med två bolaget tillhöriga flygplan Cessna 402 och Cessna 414. G, som var flygkapten och som innehade flygcerifikat, bestred ansvar och förklarade: Det var inte fråga om linjetaxi utan i stället om taxiflyg till vilken flygverksamhet bolaget hade erforderligt tillstånd av Luftfartsverket. Och för den händelse det skulle konstateras att flygverksamheten utgjort linjetaxi skulle han vara fri från ansvar på grund av dels att han genom inhämtade förhandsupplysningar från Luftfartsverket fått uppfattningen att flygverksamheten inte var straffbelagd (ursäktlig rättsvillfarelse enligt referatet i NJA), dels att flygverksamheten kommit till stånd av oaktsamhet som var ringa (13 kap. 11 luftfartslagen). I HD:s dom beskrivs G:s kontakter med Luftfartsverket på följande vis. Sedan G i slutet av 1978 genom samtal med en jurist hos verket fått klart för sig att en organiserad samåkning i bolagets regi på direkt beställning av olika företag inte kunde tillåtas såsom taxiflyg, förekom många kontakter med denne jurist rörande frågan, hur flygverksamheten skulle ordnas för att stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Juristen tillställde G ICAO:s rekommendation rörande definitionen av "scheduled international air service" och gav G beskedet, att de principer som i enlighet med dessa tillämpas internationellt också var tillämpliga här i riket. Under våren och sommaren 1980 kontaktades G av en representant för handelskammaren i Örebro angående organiserandet av en samordnad flygverksamhet till tjänst för företag i Örebroregionen. G förklarade sig villig att medverka under förutsättning att han fick granska de bestämmelser som skulle göras upp för verksamheten och att han fick ingå i styrelsen för den planerade organisationen. Han ville med detta försäkra sig om att verksamheten inte skulle kollidera med ICAO:s rekommendation. Ett förslag till stadgar för organisationen omarbetades också efter hans propåer. Han skrev under de slutgiltiga stadgarna. HD kom i sin dom fram till att bolaget hade utövat luftfart som avses i 7 kap. 1 1 st luftfartslagen utan att ha haft tillstånd därtill och dömde G till 25 dagsböter. I de i detta sammanhang intressanta delarna uttalade HD: Vad sedan angår frågan om G, som är ansvarig för bolagets verksamhet, gjort sig skyldig till brott mot luftfartslagen, har han som förut nämnts åberopat att han vid kontakter med luftfartsverket fått uppgifter, som enligt hans mening innebar att särskilt tillstånd inte krävdes för den planerade flygverksamheten.

15 45 Av vad G anfört härom framgår emellertid inte annat än att dessa uppgifter varit allmänt hållna och inte inneburit något godkännande av den uppläggning av verksamheten som senare kommit att följas. Redan på grund härav kan uppgifterna inte, såsom G hävdat, leda till ansvarsfrihet på grund av rättsvillfarelse. G måste vidare antas ha varit väl medveten om risken för att nämnda uppläggning skulle strida mot gällande bestämmelser, med vilka han enligt egen utsago varit väl förtrogen. Genom att ändå bedriva flygverksamheten måste han anses ha av oaktsamhet brutit mot det aktuella stadgandet. Vi kan här få intrycket att HD, tvärs emot vad jag i det föregående har hävdat vara riktigt, har prövat frågan om rättsvillfarelse i förhållande till samma brottsrekvisit som prövningen av det subjektiva rekvisitet har avsett och (som det förefaller) innan denna subjektiva prövning har skett. Vi får återkomma till en analys av om detta (om HD:s domskäl ska förstås så) trots allt är riktigt och min rättsvillfarelseuppfattning således oriktig eller om det ligger någon annan hund begraven i fallet. Så mycket kan väl dock sägas som att utgången av målet framstår som okontroversiell. 5.2 Det andra fallet (de smugglande amerikanarna; NJA 2003 s. 268) De amerikanska medborgarna K, R, W och S åtalades för grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling enligt 1 1 st och 8 lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och 23 kap. 1 BrB med följande gärningsbeskrivning. K, R, W och S har gemensamt och i samråd den 23 september 1999 uppsåtligen och olovligen, genom att inte ge det tillkänna, från USA till riket via Arlanda, dels insmugglat sju kollin med komponenter för tillverkning och test av mobiltelefoner, dels försökt att insmuggla via Örebro ett kolli med komponenter för tillverkning och test av mobiltelefoner till ett sammanlagt värde av minst US dollar, motsvarande ett värde vid tidpunkten för brottet om kr. Undandragen tullavgift och mervärdesskatt uppgick till respektive kr och sammanlagt till kr. Smuggelförsöket avslöjades vid tullkontroll. Fara för brottets fullbordan hade förelegat. Brotten var enligt åklagaren grova då de hade omfattat gods av betydande värde. K, R, W och S hade enligt åklagaren i vart fall genom grov oaktsamhet förövat gärningen. Bakgrunden var följande. Hewlett Packard (HP) är ett multinationellt bolag som tillverkar datorer, datortillbehör och olika instrument för testning och mätning. HP i Sverige hade vid tidpunkten omkring 600 anställda och en omsättning uppgående till fem miljarder kr. I Kumla skedde i det svenska bolaget Ericssons regi tillverkning av mobiltelefoner. Under första halvåret 1999 startade ett projekt där HP i USA bistod Ericsson med kunskap och experter vid tillverkningen av nya telefonmodeller. K, R, W och S

16 46 var tekniker och var baserade vid HP:s fabrik utanför Denver, Colorado. Den 23 september 1999 runt halv åtta på morgonen anlände de till Arlanda flygplats. De hade från USA medfört åtta kollin med gods som skulle användas i projektet hos Ericsson i Kumla. Godset, som importerades av HP i Sverige, var tullpliktigt och bestod av s.k. fixtures, en typ av mätinstrument, och dockningsstationer. Sju av de åtta kollina ankom till Arlanda flygplats och ett kom att, felaktigt, flygas till Örebro flygplats. De sju kollina fördes in i landet av de fyra tilltalade utan att någon kontakt dessförinnan hade förekommit med tullen på Arlanda. Godset transporterades sedan vidare till Ericsson i Kumla. Det kolli som fanns på Örebro flygplats lämnades samma dag ut till S sedan denne deponerat en summa pengar hos tullmyndigheten i Örebro. HP i Sverige hade s.k. hemtagningstillstånd. Detta innebär bl.a. att bolaget inte behövde avge fullständig tulldeklaration och betala skatter och avgifter i samband med att importerat gods fördes in i landet. Bolaget hade i stället att inom ett visst antal dagar därefter inge fullständiga handlingar och betala skatter och avgifter. K, R, W och S förnekade gärningarna. De ansåg att det i objektiv mening inte hade begåtts något brott eftersom importören, HP i Sverige, haft rätt att deklarera varorna och betala tullavgifter inom tio dagar från det att varorna kommit in till landet. De gjorde också gällande att de inte haft uppsåt att begå brott; de trodde att de fick föra in varorna eftersom HP i Sverige skulle deklarera godset inom tio dagar enligt de fastlagda rutiner som gällde. HD kom i sina domskäl fram till att K, R, W och S trots hemtagningstillståndet var skyldiga att anmäla godset i samband med införseln och att denna anmälningsskyldighet inte hade fullgjorts. I objektivt hänseende förelåg således, som HD uttryckte saken, brott mot varusmugglingslagen. Frågan var därmed vad som i subjektivt hänseende kunde läggas de tilltalade till last. Med anledning av de tilltalades uppgifter att de trott att anmälningsskyldigheten lika gärna skulle kunna fullgöras hos tullen i Örebro saknades det enligt HD skäl till antagande att de tilltalade skulle ha förfarit på sätt som skett, om de känt till att det ålåg dem att anmäla godset på Arlanda. HD konstaterade i sina domskäl att gärningarna skulle bedömas enligt 1960 års varusmugglingslag. I fråga om det subjektiva rekvisitet uttalade HD dock följande. Enligt motiven till den nu gällande smugglingslagen [2000 års lag; förf. anm.] avses allmänna uppsåtsregler gälla. Detta har angetts innebära att en gärningsman inte kan fällas till ansvar för uppsåtligt brott, om han är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om bakomliggande bestämmelser, exempelvis förbud mot eller villkor för införsel eller utförsel eller skatte- eller avgiftsbestämmelser (prop. 1999/2000:124 s. 80 ff.). Det har uttryckligen

17 47 angetts (s. 84) att rättstillämpningen inte längre kan anses bunden av 1985 års avgöranden (jfr även Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. 1:27). I enlighet med vanliga principer (jfr t.ex. NJA II 1996 s. 255) är således för ansvar för smugglingsbrott enligt den nya lagen utgångspunkten att samtliga brottsrekvisit skall vara subjektivt täckta (jfr Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 352 ff.). Vad som i denna del uttalats i anslutning till gällande smugglingslag leder till en för de tilltalade mer gynnsam bedömning och bör tjäna till ledning även när det som nu gäller att pröva frågan om uppsåt till brott begångna före den nya lagens ikraftträdande (jfr NJA 1990 s. 722). Utgångspunkten bör således vara att det måste finnas subjektiv täckning för samtliga uppställda brottsrekvisit. Detta får anses innebära att missuppfattningar om innebörden av bakomliggande bestämmelser utesluter ansvar för uppsåtligt brott inte bara när det gäller tullplikten och vilken som är "vederbörlig myndighet" utan även i fråga om anmälningstidpunkten och platsen för anmälan, eftersom även dessa är beroende av utfyllande författningsregler. Härav följer att straffansvar för uppsåtligt brott inte kan komma i fråga om inte K, R, W och S haft uppsåt som omfattat att anmälningsskyldigheten gällande det gods de medförde fick fullgöras endast hos tullmyndigheten på Arlanda vid införseln av godset där. Eftersom de enligt det förut anförda inte är övertygade om att ha haft sådant uppsåt, kan de inte dömas för varusmuggling. Frågan var då enligt HD om K, R, W och S av grov oaktsamhet underlåtit att fullgöra skyldigheten att tillkännage det införda godset. I den delen säger HD: Visserligen får K:s, R:s, W:s och S:s uppgifter godtas att de sökte komma i kontakt med tullpersonalen på Arlanda och att de först efter interna diskussioner bestämde sig för att i stället fullgöra sina skyldigheter gentemot tullen i anslutning till att det sista kollit skulle hämtas ut i Örebro. Det måste dock ha stått klart för dem att ett sådant handlande innebar att tullmyndigheten gick miste om möjligheten att på Arlanda kontrollera det gods som de förde in. Deras villfarelse i fråga om skyldigheten att tillkännage godset kan inte anses uppenbart ursäktlig enligt 24 kap. 9 BrB. Sammantaget måste deras handlande bedömas som grovt oaktsamt. Omständigheterna i det nu aktuella fallet kan inte anses vara sådana att fallet kan anses ringa och de därför enligt 5 kap. 1 1 st. andra meningen varusmugglingslagen inte skall dömas till ansvar. K, R, W och S dömdes för brott mot varusmugglingslagen till vardera 30 dagsböter. Dagsbotens belopp jämkades för var och en av dem. Inte heller utgången i detta fall finns det anledning att rikta någon egentlig invändning emot. HD har emellertid behandlat rättsvillfarelseproblematiken på ett annat sätt än det som jag förordat genom att man har diskuterat ansvarsfrihetsfrågan enligt 24 kap. 9 BrB innan man har kommit fram till att även de subjektiva förutsättningarna för brott förelåg.

18 48 6 Hur ska vi se på de refererade HD-avgörandena? I både 1985 års och 2003 års fall gör alltså HD vid rättsvillfarelseprövningen inte någon (märkbar) uppdelning mellan sådana delar av straffstadgandena som kräver subjektiv täckning och sådana som inte gör det. Man prövar dessutom, som det förefaller, rättsvillfarelsefrågan innan man har kommit fram till att det förelåg subjektiv täckning av de objektiva brottsrekvisiten. Särskilt i 2003 års fall är det tydligt att man gör det eftersom man hänvisar till 24 kap. 9 BrB. I och för sig kan det sägas att situationen i någon mån kompliceras av att det i de båda fallen rör sig om ett oaktsamhetskrav (och således inte uppsåt). I det senare fallet är ju HD:s resonemang helt oantastligt så länge det handlar om uppsåt, dvs. man börjar med att fråga sig vad som ska vara täckt. I fall där det för straffbarhet räcker med oaktsamhet måste man laborera med dels oaktsamhetstäckning av det som ska vara subjektivt täckt, dels frågan huruvida uppenbart ursäktlig straffrättsvillfarelse förelegat. Av och till kanske inte domstolarna gör på detta sätt utan ägnar sig mera åt en helhetsbedömning av oaktsamheten. Möjligen är det detta som HD har gjort. Frågan är emellertid om inte HD i de båda rättsfallen ändå hade bort föra resonemangen i domskälen på ett annat sätt. För egen del tycker jag det. Jag resonerar på följande vis. Det framstår som helt klart att ansvarsfrihetsreglerna i 24 kap. BrB inte ska tillämpas på gärningar som rätten, sedan den prövat huruvida de objektiva förutsättningarna enligt det aktuella straffbudet förelåg och erforderlig subjektiv täckning var för handen, inte finner utgöra brott. Föreligger inte erforderlig subjektiv täckning av de objektiva brottsförutsättningarna är ju saken klar. Något brott har inte begåtts. I ett sådant läge är det poänglöst att gå vidare och undersöka om ansvarsfrihet ska inträda exempelvis enligt någon regel i 24 kap. BrB. Detta kan sägas utgöra den första invändningen. Det förekommer visserligen ibland att domstolarna inte strikt tillämpar det som brukar kallas den successiva relevansens princip och den successiva verifieringens princip. I stället för att knäcka en besvärlig fråga som från mera logiska utgångspunkter ligger tidigare i resonemanget inriktar man sig på en lättare senare fråga, vars lösning innebär att man inte behöver ta sig an den besvärliga nöten. Något sådant är det emellertid inte fråga om i de här aktuella fallen. Oaktsamheten i förhållande till brottsrekvisiten måste hur som helst prövas. Den andra invändningen är att det inte är teoretiskt möjligt att komma fram till att den som har haft uppsåt till att anmälningsskyldighet förelåg

19 (dvs. som visste om detta) samtidigt var i villfarelse beträffande detta förhållande. Det är inte heller möjligt att säga att den som inte kände till anmälningsskyldigheten, men som borde ha gjort det och alltså var oaktsam, ska gå fri från ansvar på grund av att hans eller hennes bristande kunskap var uppenbart ursäktlig. Är den bristande kunskapen uppenbart ursäktlig kan man nämligen inte tala om att den handlande har varit oaktsam. Att han eller hon därmed inte heller har varit grovt oaktsam, som krävs enligt smugglingslagstiftningen, ligger i öppen dag. 7 Orsakerna till mystiken Att rättsvillfarelseproblematiken framstår som en mystisk del av straffrätten kan man efter denna redovisning nog inte betvivla. Förklaringarna till mystiken är i grund och botten tre till antalet. För det första har den närmare innebörden av täckningsprincipen inte intresserat domstolarna i någon högre grad. Visserligen har HD i rättsfallet NJA 2007 s. 929 fört ett upplysande resonemang kring täckningsprincipens innebörd vid skattebrottslighet. Men detta får närmast ses som ett undantag som bekräftar regeln att frågor av detta slag oftast döljs i domstolarnas domskäl. Frågor om täckningsprincipen och om rättsvillfarelse har kanske av domstolarna inte uppfattats som något problem. Att problemställningarna någon gång har uppfattats som så besvärliga att man inte har känt för att ta upp dem och behandla dem utförligt kan kanske inte heller uteslutas. Det kan tilläggas att inte heller åklagare eller försvarsadvokater vid rättegångar i någon märkbar utsträckning brukar argumentera kring frågor av detta slag. För det andra har den systematik man (historiskt sett) använt inom doktrinen inte varit framgångsrik. Att tala om oegentlig respektive egentlig rättsvillfarelse är ägnat att förvirra. På senare tid har problematiken i och för sig hanterats på ett helt annat sätt. Nils Jareborg har i Allmän kriminalrätt (Uppsala 2001) uttryckt sig på följande sätt. En stark strömning inom doktrinen har arbetat med en tredelning av villfarelse: faktisk villfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och egentlig rättsvillfarelse. Faktisk villfarelse och oegentlig rättsvillfarelse är då likställda på det sättet, att båda utesluter uppsåt. Egentlig rättsvillfarelse är rättsvillfarelse som saknar betydelse för uppsåtsbedömningen. Det medges i allmänhet att det inte går att ställa upp några klara riktlinjer för klassificeringen av rättsvillfarelse som egentlig eller oegentlig. En sådan tredelning bör av flera skäl undvikas. En klassificering bör rimligtvis ha någon funktion. I uppsåtsläran finns det inte något behov av att skilja mellan faktisk villfarelse och rättsvillfarelse. Det som där är intressant är vilka typer av insikter som krävs för uppsåt vid en viss brottstyp, och huruvida en villfarelse kan sägas vara rättsvillfarelse har därvidlag ingen bety- 49