Korsen flammar i Södern

Transkript

1 amerikanska inbördeskriget 21 Korsen flammar i Södern Efter nederlaget 1865 växte i sydstaterna en rasistisk föreställning fram vilken byggde på vit överhöghet. De som framför allt drabbades av de vitas rasism var dels svarta, dels judar. När Ku Klux Klan återuppstod 1915 var antisemitismen en av organisationens grundpelare. Det tog sig bland annat uttryck i den brutala behandlingen av den judiske affärsmannen Leo Frank, som stod åtalad för att ha våldtagit och mördat den vita, kristna flickan Mary Phagan. Efter att Frank 1915 först dömts till döden och därefter benådats av Georgias guvernör tog en klanrelaterad pöbel saken i egna händer. De släpade ut Frank ur den fängelsecell han satt i och hängde honom i ett träd nära Phagans hemstad. av ulf zander, docent i historia vid lunds universitet En icke ovanlig bild. En klanmedlem gör nazihälsning framför ett brinnande kors. Det är flera olika rasistiska symboler på en och samma gång. Men antisemitismen var inte självklar i Södern under inbördeskriget 1

2 Leo Frank slets ut ur fängelset och hängdes i ett träd Händelsen banade vägen för en våg av antisemitism i sydstaterna D et finns dock en annan judisk sydstatshistoria. Förvisso var de flesta av dem som slogs under sydstatsflagg vita protestanter, men undantag fanns, från ett antal svarta som beväpnats via soldater med bakgrund i spansktalande länder, katolska irländare och ett fåtal kineser till judar. Av dessa minoriteter var judarna flest till antalet. Ett viktigt skäl därtill är att det fanns en cirka 150-årig judisk historia i sydstaterna när inbördeskriget bröt ut. I Charleston, där USA:s äldsta synagoga är belägen, slog sig judar ned redan i slutet av 1600-talet. Majoriteten av judarna hade inte bott i USA under någon längre period. I stället var de nyligen inflyttade med bakgrund i Öst- och Centraleuropa. Bland dem sökte sig flertalet till sydstaterna. Attraktivast var Louisiana, där cirka 1/3 av landets judar var bosatta Hur många judar som slogs på respektive sida är än idag oklart. På sydstatssidan varierar uppgifterna från till soldater varav var officerare. I nordstatsarmén antas antalet judar ha varit högst Att flertalet judar före kriget bodde i sydstaterna berodde enligt samtida judar på att det fanns större möjligheter till integration där än i nordstaterna. Till exempel hade nordstaterna vid enstaka tillfällen sänt judar till representanthuset. Från sydstaterna sändes dä- 2

3 General Jo Shelby under slaget vid Westport den 23 oktober Shelby blev den mest kände officeren i sydstaterna som hade en judisk bakgrund. Inte minst för att han vägrade kapitulera och tog sig över gränsen till Mexiko för att delta i inbördeskriget där remot två judar till senaten. Dessutom var äktenskap mellan judar och icke-judar tämligen vanliga i sydstaterna före inbördeskriget och väckte föga uppmärksamhet. Södern var, som en sydstatsjude yttrade, ett lyckligt land, detta vårt Palestina. Skillnaden i förhållningssätt blev än tydligare under inbördeskriget och märktes inte bara i ett förbud för rabbiner i unionsarmén medan de verkade fritt i sydstatsarmén. Som historikern Robert N. Rosen, författare till The Jewish Confederats (2000), klargjort saknades det inte utslag av antisemitism i sydstaterna före 1861 eller under inbördeskriget. Till exempel menade en del Richmondbor i inledningen av kriget att judar i allmänhet var räddhågsna och ovilliga att slåss. Däremot hörde det till undantagen med antijudiska uttalanden i högkvarteren för sydstatsarméerna eller i sydstatsadministrationen. Så medan sydstaternas högste befälhavare, general Robert E. Lee, visade förståelse för att judarna önskade fira sina högtidsdagar, hade flera nordstatsgeneraler en uttalat negativ hållning till judar. Ulysses S. Grant menade att israeliterna var ett irriterande gissel. Han var också övertygad om att svartabörshandeln med bomull organiserades av judar och utfärdade i november 1862 förbud för alla judar att resa med södergående tåg. Nästföljande månad utfärdade han General Order Number 11, enligt vilken judar som klass utvisades från nyligen erövrade områden inom 24 timmar. President Abraham Lincoln drog tillbaka ordern i januari 1863, men vid det laget hade flera judiska familjer redan förlorat sina egendomar och tvingats på flykt eller kastats i fängelse. Grants kollega William T. Sherman beskrev på ett liknande sätt judarna som hjärt- och själlösa människor som hotade att översvämma nordstaterna. En annan nordstatsgeneral, Henry W. Halleck, satte i enlighet med den antisemitiska traditionen likhetstecken mellan förrädare och judiska gårdfarihandlare Flertalet judar i sydstaterna talade före inbördeskriget tyst om slaveriet, främst på grund av att de insåg att ett avståndstagande skulle försätta dem i en utsatt position. En annan orsak var att de i allmänhet inte ägde slavar. Flertalet judar var lågavlönade kontorister, butiksbiträden, gårdfarihandlare, skräddare och butiksägare, och i sådana fall var det inte realistiskt eller önskvärt att hålla sig med slavar. För många judar framstod sydstaterna, bortom frågan om slaveriet, som frihetens hemvist, en skarp kontrast till de förtryck och den 3

4 förföljelse som de flytt från i Europa. Slaverifrågan var således inte central för flertalet judar, utan det var andra överväganden som motiverade dem att slåss för Södern. En vanlig antisemitisk föreställning var att judar var opålitliga, fega och olämpliga som soldater. Judarna önskade motbevisa denna föreställning. Medan svarta på nordstatssidan kämpade med vapen i hand för att påvisa att de förtjänade en status som fria, jämlika medborgare, slogs judar för att bevisa sin lojalitet och pliktkänsla. Därtill upprördes judarna, liksom de protestantiska sydstatarna, över vad som de uppfattade som en aggressiv, sydstatsfientlig politik från nordstaterna. Det var en ståndpunkt som framför allt framfördes av de judar som avancerade till att bli officerare i sydstaterna. Moses Jakob Ezekiel klargjorde efter nederlaget 1865 att han och hans judiska fränder inte slagits för slaveriet, men väl för fortsatt oberoende och för att försvara sina hem från invasionsstyrkorna från norr. Av det skälet, deklarerade han, skulle han aldrig ha tolererat om någon av hans söner vägrat att slåss på den konfedererade sidan. Bland de framgångsrikaste judiska officerarna märktes Abraham Myers. Han var utbildad vid West Point, där han var klasskamrat med Lee. Myers avancerade till general och fick ett fort uppkallat efter sig. Major Adolph Proskauer gjorde ett djupt intryck på sina officerskolleger under slaget vid Gettysburg. Till synes oberörd av kulregnet fortsatte han att mana sina mannar med en cigarr i ena mungipan. Jo Shelby hade 1862 avancerat till överste. Sensommaren 1863 inledde han vad som skulle bli den längsta kavalleriraiden under inbördeskriget. Från slutet av september till början av november avverkade hans soldater stora avstånd, dödade mer än tusen fiendesoldater och förstörde materiel till ett värde av mer än två miljoner dollar. När väl nederlaget var ett faktum vägrade han att acceptera det. I stället tog han och hans soldater sin tillflykt till Mexiko. Han återvände dock så småningom till Missouri, där han dog Löjtnant Albert Luria utmärkte sig redan när han första gången deltog i strid. I maj 1861 räddade många av sina kamrater när en skarpladdad unionsgranat landade i ett sydstatsfort kastade. Kvartermästare Abraham Charles Myers tjänstgjorde redan under Seminolekrigen mot Floridas indianer. Under inbördeskriget utnämndes han till överste och generalkvartermästare i konfederationens armé. 4 I slaget vid Gettysburg stod major Adolph Proskauer kallt och lugnt i kulregnet framför sina soldater från Alabama med sin cigarr i munnen.

5 Luria kastade resolut ut granaten innan den hann explodera. Insatsen, som enligt regementshistoriken hade resulterat i ett Victoriakors om han varit brittisk soldat, talade han tyst om och avböjde ett erbjudande om befordran. Luria avancerade ändå, men skadades allvarligt och avled i sviterna av sina skador ett drygt år efter den första insatsen. I flera fall värvade sig hela brödraskaror och släktskaror till sydstatstrupperna. Inräknat bröder och kusiner slogs inte mindre än två dussin män ur släkten Moses. Nio återvände inte från slagfälten. Till denna släkt hörde den förste judiske sydstatssoldat som stupade, Luria Moses. Under en strid i Virginia den 31 maj 1862 kastade han ut en nordstatsgranat från skyttevärnet, men dog av explosionen. Den 9 april 1865, samma dag som Lee kapitulerade i Appomattox, försvarade tre i släkten Moses en ställning utanför Mobile. Två tillfångatogs varav den ena sårades medan den äldste i brödraskaran, Joshua Lazarus Moses, dödades. Han var den siste judiske sydstatssoldaten som föll i strid under inbördeskriget. Historien om de judiska insatserna för Söderns sak tog inte slut Under resten av 1800-talet och de första årtiondena på 1800-talet, då antisemitismen tilltog i sydstaterna, uppmärksammades judarnas insatser på olika sätt. När de gamla kämparna gick ur tiden skrevs uppskattande runor och deras sista viloplatser markerades i många fall med mäktiga gravstenar eller -monument. Uppskattningen var besvarad. Bland de sydstatare som i krigets efterföljd ivrigt försvarade sydstaternas beslut att gå i krig märktes ett flertal judiska veteraner. Några av dem tog initiativ till monument över sydstaternas militära insatser. Numera återstår inte mycket av den judiska sydstatshistorien. De många judiska immigranter som anlände till USA under 1900-talet hade allt mindre kännedom om och intresse för den kamp som deras trosfränder utkämpat under 1860-talet. General Joseph Orville Shelby kom från Lexington i Kentucky, men flyttade till Missouri där han blev en av delstatens största slavägare. Jo Shelby satte upp ett kompani som deltog redan i det lågintensiva inbördeskriget i Kansas som föregick själva inbördeskrigets utbrott. Shelby blev en välkänd kavallerigeneral på västra krigsteatern och efter konfederationens kapitulation tog han uppskattningsvis av sina män med sig över gränsen till Mexiko. Major Raphael Moses var fruktodlare innan kriget. Han var femte generationens invandrare till Amerika och kom under inbördeskriget att göra stora insatser, framför allt som kvartermästare i general James Longstreets stab. Hans son löjtnant Albert Luria var den första kände judiske sydstatsofficeren att stupa i strid, vid Seven Pines i maj Hans brorson, Joshua Lazarus Moses, lär ha blivit den siste att stupa, timmarna efter att Lee hade kapitulerat vid Appomattox. 5