Uddevalla. Industrialiseringen FÖRE, UNDER &EFTER. ETT PROJEKTARBETE HT-00- AV EMMA-Sophie Borgland sp2b Camilla friberg sp2b

Transkript

1 Uddevalla FÖRE, UNDER &EFTER Industrialiseringen ETT PROJEKTARBETE HT-00- AV EMMA-Sophie Borgland sp2b Camilla friberg sp2b

2 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 1 Sammanfattning Vet du hur Uddevalla har blivit den stad som den är idag? Syftet med detta projektet var att vi ville fördjupa oss i utvecklingen av Uddevalla före, under och efter industrialiseringen. Som källor använde vi oss mest av speciell facklitteratur om Uddevalla. Innan industrialiseringen kom till Uddevalla var de flesta resurserna snålt tilltagna. Uddevalla inte hade så stor befolkning och befolkningen i sin tur hade inte så höga krav. Detta resulterade i att varken utbildning, kommunikationer eller service var av en högre prioritet. När Kampenhof s bomullsspinneri kom till staden kom också industrialiseringen. I och med detta ökade befolkningen väsentligt och samtidigt kraven på Uddevalla som stad. Nu var Uddevalla stad tvingade att utveckla och modernisera för att invånarna skulle trivas och stanna kvar. Man satsade på komfort och att Uddevalla skulle bli en bra, säker och trevlig stad att bo i. Trivseln utvecklades bl.a. genom att avloppet grävdes ner istället, för att som förr, ha legat synligt i bäckar och i Bäveån. Komfort fick invånarna genom att allt fler vattenledningar drogs och fler och fler fastighetsägare valde att dra in det i sina fastigheter. Vattenklosett blev nu även det en nymodighet som installerades av allt fler. Elektriciteten tog ett stort steg framåt när ett privat elverksbolag etablerades. Uddevalla fick ett bättre brandförsvar och en motordriven ambulans. Detta påverkade naturligtvis säkerheten till det bättre. Även sjukvården blev bättre och Uddevalla lasarett byggdes ut och moderniserades gång på gång. I Uddevalla har det funnits ett fåtal, över landet, kända företag. Varvet, Nordverk och Tiger, vilka alla tre nu har upphört med sin verksamhet. Staden kan inte idag, så som förr, betraktas som en industristad.

3 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 2 Uddevalla före, under och efter industrialiseringen Inledning Tänk dig en stad som gång på gång har drabbats av svåra och förödande bränder. En stad med ganska små odds att leva vidare. Tänk att den staden fortfarande finns kvar och att den t.o.m. har några kända industrier tex. Volvo. För 2 år sedan firade staden 500-års jubileum och det uppmärksammades med dunder och brak! Vi har valt att skriva om Uddevallas historia i samband med industrialiseringen. Detta ämne har vi valt beroende på ett stort intresse för just historia och för att vi vill veta mer om vad som egentligen har gjort Uddevalla till den stad som den är idag. Syfte Syftet med vårt arbete var att på ett bra sätt visa hur staden Uddevalla industrialiserades och vilka följder detta fick. Vi koncentrerade oss på fäljande tre huvudämnen: Uddevalla före, under och efter industrialiseringen För att kunna fördjupa oss i dessa ämnen ställde vi oss följande frågor: 1. Hur såg Uddevalla ut före industrialiseringen? 2. När, var och hur startade industrialiseringen? 3. Hur såg Uddevalla ut efter industrialiseringen? Angående beskrivnigen av företagen i rapporten har vi försökt svara på följa n- de frågestälning: 1. Hur ser företagets historia ut? 2. Hur var organisationen? 3. Befinner sig företagen kvar i Uddevalla idag?

4 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 3 Avgränsningar Vi har gjort vissa avgränsningar inom projektarbetet. När vi går in på huvudfrågorna hur Uddevalla såg ut före och efter industrialiseringen berör vi endast ämnena utbildning, handel, sysselsättning, kommunikationer, service och befolkning. Angående presentationen av företagen har vi begränsat oss till ett fåtal. Metod För att få information till vårt projektarbete har vi mestadels använt oss av faktaböcker inom ämnet. Men vi har dessutom använt oss av en del artiklar ur uppslagsverk och en del Internetmaterial. Statyinvigning 1915 på Uddevalla torg

5 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 4 Uddevalla före industrialiseringen Utbildning Redan i början på 1800-talet fanns det en lägre lärdomskola i Uddevalla. Denna skola blev tyvärr offer för branden år 1806 och var tvungen att ligga vilade ett år samlade dock ett fåtal studieangelägna elever i det som återstod av kyrkan efter branden och fick i sakristian undervisning som visade sig vara av hög klass köpte Uddevalla stad stenhus nummer 242 (nuvarande Kungsgatan 30) och en omorganisation av skolsystemet skedde. Skolan blev 3-årig och en ny linje skapades. Den fick namnet apologistlinjen och innebar en huvudinriktning på matematik, naturlära och praktiska ämnen. Denna linje kom att bli mycket populär. Stenhuset nummer 242 blev snart för litet och 1856 beslutade man att uppföra en ny byggnad för skolverksamhet. Arkitekten Edelsvärd kontaktades och han bestämde att tomten vid Kungsgatans östra ända skulle bebyggas. Hans ritningar godkändes och 1860 fick byggmästare Rapp börja med huvudbyggnaden. Den skulle vara 66 alnar lång och 36 alnar bred. Den 12:e november 1862 invigdes byggnaden,som förövrigt är nuvarande Agnebergsgymnasiets äldsta del. Med på invigningen fanns regementschefen (om representant för biskopen), officerskåren och regementets musikkår. Efter dessa kom rektorn, lärarna och eleverna när de tågade Kungsgatan upp till en högtidsstund i skolan. Elevantalet uppgick till 106 stycken och uppdelades på 5 klasser. Rektorn och första Collegan bodde i skolans nedervåning. Rektorn hade 5 rum och kök, medan hans underordnade hade det betydligt mindre. Belysningen i skolan skedde med hjälp av gas från det nya gasverket vid Kampenhof, uppvärmningen skedde via vedeldade kaminer. Gymnastiksalen låg på första våningen och på våningen över fanns det en bönsal samt 4 klassrum. Skolan utvecklades därefter inte så mycket. Det fanns ej behovet av fler och större lokaler, eftersom elevantalet inte ökade. Det enda som hände med skolan var att det 1885 byggdes en separat byggnad att använda som gymnastiksal.

6 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 5 Kommunikationer Vägar Ehwart Du vill resa, Du må Dig Gud befalla. Här utgår vägen till Bohus och Uddevalla Detta stod på en tullport i Vänersborg. Vägarna i Uddevalla hade inte sämre rykte än några andra vägar i Sverige, men det vill i och för sig inte säga mycket. De var krokiga, smala och branta. Speciellt vid Grytinges storskog, belägen 7 km nordväst om Uddevalla, var det stor risk att råka på ohederliga personer och deras handlingar på dessa mörka och smala vägar. Den s.k. Vänersborgsvägen var duktigt trafikerad under 1700 och 1800-talet. Detta berodde främst på alla järnfororna från Vänersborg och den ökade havrehandeln. Vägen till Göteborg var svår. Den biten söder om Uddevalla tex. Kapellebackarna, lertrapporna vid Höjentorp och oxskallebackarna mot Lilla Hässleröd var speciellt svåra pga. de stora stigningarna. Broar När det Nordiska kriget bröt ut 1700 ansåg man att de gamla träbroarna i Uddevalla stad, inte skulle hålla för tunga artilleripjäser. Man beslutade då om en ny bro som blev 1711 klar. Den var konstruerad av ek. Bron förstördes ca 100 år senare i branden 1806 och ersattes av en provisorisk byggd bro som enbart användes i 3+ år. Därefter byggdes Träbron. Det sägs att det var en vacker bro i två spann som var bra konstruerad för den höll till 1957 med endast vissa justeringar och reparationer. Det byggdes även andra broar på 1700-talet.Bland annat en som uppfördes 1726 men även den förstördes i en brand Denna bro som legat ca 50 m nedanför träbron, ersattes aldrig. Först 1740 kom en ersättningsbro som placerades mellan nuvarande Järnbron och Ludvig Hanssons bro, men även den brann upp. Denna gången var det i branden Efter branden 1806 skulle det ske en återuppbyggnad. Träbron fick ligga kvar på dess ursprungsplats medan de andra broarna flyttades längre ner på nuvarande, Norra Hamngatan mitt för Drottninggatan.

7 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 6 Hamnen Ända fram till mitten av 1800-talet och början av industrialiseringen var Uddevalla hamn och hamninlopp mycket dåligt. Det var grunt, smalt, och krokigt. Vid normalt vattenstånd var det ca 4 fot djupt, dvs. lite drygt en meter. Fartygen fick stanna vid Skeppsholmen och lossa av till pråmar som förde frakten ut och in ur hamnen. Det smalaste stället i Byfjorden var Sunningen och en av orsakerna till det var att sågverken tömde ut en hel del sågspån och täppte till flödet. Järnvägen Innan 1862 fanns det inga tågförbindelser till Uddevalla. Det fanns planer på det 1846 men eftersom det skulle kosta två miljoner rdr, blev Uddevalla avskräckt. Iden till järnvägen kom från Jakob Trahn. En man från Hamburg som ägde sockerbruket i Uddevalla. Under ett besök i sitt hemland åkte han tåg och tyckte att detta borde det finnas i Uddevalla. Han ville ordna en förbindelse mellan Uddevalla och Vänersborg och bjöd in den preussiska överingenjören G Köenigh för att kostnadsberäkna och planera järnvägen. Men priset avskräckte och det blev inget med byggnationen förrän Vattenförsörjning Service I början av 1800-talet var vattenförsörjningen ett stort problem i Uddevalla. Allt åvattnet gick åt till tvätt och matlagning, samtidigt som vattenåtkomsten i ett begränsat antal brunnar oftast var dåligt och infekterat. Detta berodde på att gårdarna i åratal hade indränkts med gödsel, slakteriavfall och andra orenligheter. I mitten av 1800-talet var det Sörkällan som hade det bästa vattnet. Där lämnades det 30 liter vatten i minuten. Trots den relativt goda vattenstandarden var det ändå en besvärlig lösning. Vägen till och omkring källan gjordes ofta oframkomlig pga. att både fordon och människor använde den flitigt försökte man vidta återgärder för att förbättra detta, genom att bygga över källan för att skydda den. Överbyggnaden var dock tvungen att repareras gång på gång.

8 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT bestämdes därför att, pga. influenser från Göteborg, ordna en vattenledning från Sörkällan till en reservoar till Södra Hamngatan. Ledningen som hade en diameter av 2,5 tum, grävdes ner. Den var tillverkad av raka furustammar, som hade borrats ut och kopplats ihop. Vattenkvantiteten var dock för liten och vid sommarens torrtider var det endast tillåtet att hämta vatten i bärbara kärl. Redan 1 år innan denna ledning kom till hade man börjat driva en idé om en vattenledning från Mariebergskällan, vid Rimnersvallen. Denna källa kunde lämna 100 liter vatten/minut och det var betydligt bättre än Sörkällan. Projektet gick aldrig att genomföra, beroende på att mannen som ägde marken vägrade. Det skulle,efter att de nya rören grävts ner till Södra Hamngatan, dröja drygt 20 år innan frågan om vattnet kom upp igen. Avlopp På 1800-talet flöt vattnet på öppna rännor genom staden. De bäckar som fanns och även Bäveån fick indirekt eller direkt ta emot både slask- och regnvatten. På detta sätt såg det ut i nästan alla svenska städer och samhällen innan man började göra något åt det. Då var Uddevalla en av de första städerna som förändrades lade man igen den delen av Kilbäcken (som korsade nuvarande Margeretegärdeparken) närmast mynningen, och ledde vattnet i en grävd ränna utöver nuvarande parkeringsplatsen på Kampenhof. Den sammanfogades istället med Bävebäcken ungefär vid nuvarande brandstationen. Ljus och värme Långt in på 1800-talet fanns det bara enstaka enskilda och allmänna lyktor i staden. Lyskraften var inte särskilt stark och många fastighetsägare bröt mot lagen genom att inte ha belysning ut mot gatan. Belysningen inomhus var också minimal och fattigt folk fick nöja sig med elden som ljus- och värmekälla. I de rikare hemmen var tända ljus i kronor och kandelabrar lyx som bara användes på helgen och vid stora högtider beslöt man skaffa ett 40-tal lyktor. Dessa lyktor skulle vara av typen som hade rundbrännare, lampgas och oljehus. Dessa lampor hade betydligt större lyskraft än de förra och uddevallaborna tyckte det var ett stort steg i rätt riktning. Flera borgare i Uddevalla tyckte att man skulle skaffa ett gasverk, ett liknande det som redan fanns i Göteborg och som ledde ut gas till stora gaslyktor. Det genomfördes möten för att planera detta och där ansågs att ett gasverk inte skulle behöva vara Uddevallas stads skyldighet,utan en privat angelägenhet.

9 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 8 Istället för att Uddevalla skulle ordna gasverket skulle ett privat bolag bildas och kommissionen fick i uppgift att göra en kostnadsberäkning på anläggningen och ordna aktietäckning. Tyvärr kunde kommissionen ett halvår senare konstatera att intresset inte hade vart tillräckligt stort. Det hade inte tecknats tillräckligt med aktieandelar för att täcka kostnaderna, för vad projektets genomförande. Tills vidare fick därför frågan om gasverket ligga vilande gjordes ett nytt försök att bygga ett gasverk. Drätselkommissionen tog kontakt med Kampenhof s bommulsspinneri och föreslog att spinneriet och staden skulle betalat riksdaler var blev frågan slutligt avgjord till det positiva. Uddevalla skulle få ett gasverk! Den allmänna rådstugan betalade riksdalen och återstående summa fick Kampenhof svara för. Det tillsattes ytterligare en kommission vars uppgift var att dels upprätta ett kontrakt mellan staden och Kampenhof och dels se till att byggnationen blev av. Bygget försenades och blev inte klart förrän 20 september Då kunde de första 104 gaslamporna tändas. I syfte att spara fick lamporna bara brinna på vintern och absolut inte nattetid, när ändå ingen var ute. Efter hand så drogs belysning in i offentliga byggnader och enskilda fastighetsägare fick möjligheten att dra in ledningar i sina hus. Sjukvård Uddevalla fick på mitten av 1700-talet sin första läkare. Något senare fick vårt län även sin första provinsialläkare som också han placerades i Uddevalla. De sjuka vårdades hemma, med undantag för de veneriskt smittade, som sannolikt togs in för allmänpreventiva skäl och vårdades på speciella kurhus. I slutet av 1700-talet fanns det ett kurhus på gården Halla som låg mittemot nuvarande entrén till I17. På den tiden fanns det vissa principer som sa att kurhusen skulle placeras så långt från centrum som möjligt. Därför blev det starka protester, när de som vårdades på Halla, flyttades ner till en fastighet som låg i närheten av Östertull (nuvarande Lilla torget), runt år För första gången blandades nu de allmänt sjuka med de veneriskt sjuka. Sjukrummen var små och låga i tak, man höll hygienen genom att strö fin sjösand och hackat granris på golven. Förutom läkaren som fanns på kurhuset fanns det också en sjuksköterska och en sjukvårdare. De två sistnämna bodde i anläggningen. Vid branden 1806 förintades hela sjukhuset och alla dess inventarier. Vissa delar av kurhuset flyttades till Strömstadsvägen, där man väntade på en återuppbyggnad köptes och inreddes nya lokaler på Kungsgatan 37. De bestod av dels ett stort trähus och ett hus i tegel. I tegelhuset fanns det läkarmottagning, laboratorium och tjänstebostäder. I träbyggnadens båda våningar rymdes det sammanlagt ca 60 patienter.

10 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 9 År1836 var det knappt 300 personer inlagda på kurhuset för vård. Uddevalla lasarett var den enda inrättningen i hela landskapet. Dessa 60 platser som fanns på lasarettet skulle täcka invånare. Härmed ökades kraven på Uddevallas lasarett i både storlek och standard. De gamla byggnaderna på Kungsgatan, var på gränsen till för små. Flera träbyggnader uppfördes i anslutning till tegelbyggnaden och 1850 hade lasarettet ökat sin kapacitet från 60 platser till hundratals. 5 år senare vårdades det 513 allmänt sjuka och 106 veneriskt sjuka under året. Vårdtiderna var långa för lasarettspatienterna var tiden ca 3 månader och för de veneriskt sjuka omkring 30 dagar. Trots att lasarettet bara tio år tidigare hade utökat sina lokaler behövdes det nu ännu flera platser. Uddevalla ordnade 2 tomter p Annegreteberg, som skulle användas till detta ändamålet. På den övre tomten uppfördes 1868 av byggmästare Rapp, mannen som tidigare uppfört läroverket i Uddevalla, ett tvåvåningslasarett med en nedervåning i gråsten och den övre våningen beklädd med tegel. Ängen framför byggnaden gjordes till park. Det nya lasarettet stod klart sommaren Brandförsvar Efter många i bränder som gång på gång förstört Uddevalla, hade man, i förebyggande syfte, nattetid patrullerade vakter. Dessa var inte alltid så uppmärksamma pga. att deras brännvinsförtäring var alltför hög. Ibland gjordes razzior där man avskedade de som misskötte sig. År1841 försökte man ordna en halvobligatorisk medborgarbevakning nattetid, tyvärr var det inte många som ville engagera sig. När det var dåligt väder med hårda vindar och stark kyla, försvann ofta de vakter, som ändå ställde upp, från gatorna och bevakningen upphörde, just vid den tiden som det antagligen behövdes mest gjordes ett nytt försök till bevakning genom att sätta två nattvakter i kyrktornet, som senare utökades till fyra. Samtidigt hade man ett antal anställda nattvakter som patrullerade på gatorna. Varje kvart skulle väktarna i kyrktornet tuta sina kopparlurar i alla fyra väderstreck och de patrullerande skulle ropa ut varje hel timma. Vid en eventuell brand skulle man larma staden genom att skjuta ut varningskanoner från Agneberget. Den frivilliga brandkåren som herrarna Signeul och Engelke hade skapat 1834 fungerade alltså bra. Handel, befolkning och sysselsättning Uddevallas betydelse som handelsstad ökade omkring 1496, pga. läget vid åmynningen som var gynnsamt för gränshandel. I början av 1620-talet märktes för första gången i handelsstatistiken. Allt fler fartyg från Uddevalla fraktade timmer, plankor, kött, ved, hudar, smör mm till Danmark och till hamnar i

11 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 10 Östersjön och runt Nordsjön. Och i lasten som fartygen förde med sig tillbaka fanns grönsaker, salt och andra specerier. År 1640 avseglade inte mindre än 231 lastfartyg från Uddevalla och staden blev ett allt större handelscentrum. Gränshandeln varade ända fram till 1658, då Bohuslän blev svenskt blev ett glansår för Uddevalla. Staden blev ett av rikets mest betydelsefulla handelsstäder. Befolkningen nästan tredubblades under denna tid och det var utförsel av järn och sågat virke från Värmland och Dalsland som lade grunden för välståndet. År 1747 kompletterades handeln av virke och järn med ytterligare en stor näring, sillen. Från 1747 fram till 1808 fanns det sill i stora mängder. Denna tid har kallats för "Uddevallas guldålder". Sillperioden innebar ett väldigt uppsving för Bohuslän och Uddevalla som under fem år av sillperioden exporterade mer än tunnor sill per år. Detta resulterade i att nya sillsalterier och trankokerier byggdes i skärgården och i staden. År 1775 hade Uddevalla 19 salterier och trankokerier samt ägde 23 salterier och 6 trankokerier utanför stadens gränser ägde uddevallaborna 115 salterier och 22 trankokerier anlades repslagarbanan pga. att behovet av tågvirke var så stort till de många fartyg som byggdes på stadens fyra varv. Under denna tiden växte Uddevallas befolkning kraftigt och många "lycksökare" sökte sig till staden från södra Sverige. År 1800 hade Uddevalla ca inv. och låg då på 8:e plats i befolkningsstatistiken för Sverige-Finland, vilket var en stor ökning från 1750 då Uddevalla låg på 20:e plats. År 1822 kom William Thorburn med familj från Scottland till Uddevalla. Och han blev så förälskad i staden att han beslöt sig för att stanna. Thorburn var en köpman så han skapade Thorburns handelshus som så småningom blev landets näst största havreexportör. Andra sysselsättningar än handel var bl.a. tjänster och service såsom värdshus och restauranger.

12 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 11 Industrialiseringen i Uddevalla Det är svårt att fastställa ett speciellt årtal som industrialiseringen kom till Uddevalla. Expansionen skedde inte i samma takt i alla branscher, utan vissa utvecklades snabbare än andra. På 1880-talet fanns det,i Uddevalla, ett antal industrier bl.a. 3 borstfabriker, 3 tegelbruk, 3 färgerier, 3 ölbryggerier och inte mindre än 5 garverier. Det industriella genombrottet för Uddevalla kom i samband med Kampenhof AB. Kampenhof var en stor bomullsfabrik som började anläggas i Uddevalla redan Etableringen av industrin skedde relativt tidigt. Det var ändå inte förrän långt senare som industrialiseringen började att märkas i Uddevalla och staden förändrades för folkets räkning. Genom industrialiseringen fick man även tändsticksindustrin som kom till Uddevalla Under perioden var denna industri mycket viktig för Uddevalla. Kampenhof s bomullsspinneri Tändstickfabriken

13 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 12 En av de främsta konsekvenserna av Uddevallas utveckling var befolkningstillväxten, som främst berodde på en omfattande inflyttning i staden. Stadens befolkningstillväxt stimulerades av näringslivets återhämtning och industrins expansion. År 1860 utgjorde andelen industriarbetare ca 7 % av stadens totala befolkning och 1910 utgjorde den 11%. Uddevalla hade ett inflyttningsöverskott (dvs. inflyttningsfrekvens minus utflyttningsfrekvens) under nästan hela perioden En stor del av de nyinflyttade invånarna var kvinnor. Kvinnorna tog tjänst som pigor och hembiträden hos Uddevallas välbärgade medelklassfamiljer. Men främst fanns de stora grupperna av förvärvsarbetande kvinnor vid Kampenhof och vid tändsticksfabriken. Till Kampenhof kom folk från hela Bohuslän men även från Dalsland och Västergötland. Diagram 1.1. och 1.2. Könsfördelning bland arbetarna vid Kampenhof och tändsticksfabriken år Kampenhof Män 59% Kvinnor 41% Kvinnor Män Tändsticksfabriken Män 36% Kvinnor 64% Kvinnor Män

14 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 13 Uddevalla efter industrialiseringen Utbildning Under 1900-talets första årtionde ökade elevantalet i Uddevalla och 1906 blev skolan 6-årig. Det största problemet var att man saknade lokaler. Olika provisoriska lokaler fick bli lösningen hade elevantalet ökat till 200 till skillnad mot de 106 eleverna som fanns när skolan startade. En annan anledning till att man behövde lektionssalar var att man redan 1906 hade ansökt hos Kungliga Maj:t om att få inrätta en kommunalt gymnasium som påbyggnad till realskolan. De tillbyggnader som gjordes i samband med detta var klara Tillbyggnaden, blev dyr för Uddevalla eftersom både lärarlöner och administration fick betalas med kommunala medel. Uddevalla försökte år efter år att få Uddevalla gymnasium statligt. Skolan växte mer och mer och inte minst efter 1923, när flickor som gått ut den 8-åriga flickskolan ville söka till gymnasiet gjordes en överenskommelse med staten som innebar att Uddevalla kommun svarade för undervisningslokaler och lärarbostäder, samtidigt som staten skulle stå för övriga utbildningskostnader. I och med denna överenskommelse med staten hade skolan blivit Högre Allmänt Läroverk. Vägar Kommunikationer 1873 påbörjades diskussioner om en omläggning av södra landsvägen men det gällde först och främst att förbättra Kappellebackarna. Det blev ingen respons på diskussionerna kom en annan vägfråga upp som denna gång gällde en ny utfartsväg. Inte heller denna gången var diskussionerna besvarade. I maj 1885 ställde sig stadsfullmäktige positiv till en ny väg från Höjentorp till Bratteröd för att på det sättet slippa de förfärliga Oxskallebackarna. I oktober 1892 godkände staten vägbygget över Hästepallarna men det skulle ändå dröja fram till 1907 innan arbetet med vägen kunde börja var hela sträckan från Bratteröd till Grohed klar. Det som saknades var en väg upp mot Dalsland över stadsfjället och havsfjordens mosse. Ända in på 1800-talet fanns det ingen väg där. Det var endast på vintrarna som man kunde färdas där tack vare isen på mossarna. Det fanns önskemål om att dra handeln till Uddevalla över denna väg och 1886 beslutade man bygga den önskade vägen. Villkoret var att man fick 2/3 av kostnaderna täckta av staten. Arbete var klart hösten 1891 och vägen kostade Uddevalla knappt kronor.

15 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 14 En allmän väg över Sigelhult-Rosseröd till Stenshult var klart så sent som 1920 och i samma årtionde byggde man en väg till Dragsmark, där man även använde sig av en lindragen färja som gick över till Skaftö. Broar Efter det industriella genombrottet i Uddevalla var broarna fortfarande de samma. Några broar revs och andra byggdes upp som ersättningsbroar, men inget som förändrade Uddevallas stadsbild ur vägsynpunkt hände. Hamnen År 1858 ersattes mudderverket med ett nytt. Redan ett år senare investerade man i ett ångmudderverk och fick nu ett mycket bättre resultat. Samtidigt som järnvägen kom till Uddevalla 1867 hade man lyckats muddra ett djup på 11 fot inne i hamnen. Arbetet med att kajmuddra fortsatte och bryggor började att byggas. Två år senare kunde man stolt visa upp ett djup på fot. På talets mitt var det också ett genombrott för ångdrivna fartyg. De gamla seglande skeppen startade säsongen när isarna försvann och slutade när isen på nytt hindrade framfarten. Med hjälp av nya isbrytare kunde man förlänga säsongen köptes en lyftkran och placerade på norra kanalsida ett femtiotal meter väster om nuvarande Bohusläns museum. Kranen hade möjlighet att lyfta 250 centner ( 1 centner = 42.5 kg) muddrades det ner till 20 fots djup ute vid det smala sundet Sunningen, lite senare fördjupades och breddades farleden i flera omgångar. År 1910 tillkom två stycken fyrar som underlättade navigeringen. Trots all muddring var ännu farleden långt in på 1900-talet för grund för stora fartyg. När renovering, ombyggnationer och muddring vid Sunningen var klar ville hamnen även utöka sina resvägar kunde man släppa fram trafiken mot Tjörn. Det blev tyvärr inte riktigt som planerat. Farleden var smal, krokig och strömsättningen ställde ofta till bekymmer. De flesta fartygen tog hellre den längre vägen över Marsstrand och slapp då risken för grundstötning och liknade behövde hamnen renoveras och moderniseras. Problemet var, som så ofta, pengar. Det skulle kosta 50 miljoner, därför tog det långt tid innan det hände något blev i alla fall en 90 meter lång kaj klar med ett djup på 8 meter och i nästa rät vinkel mot den nämnda kajen byggdes en lite kortare kaj med ett djup på 6 meter.

16 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 15 Järnvägen I den allmänna rådstugan fattades beslutet att en smalspårig järnvägsbana den 19 juli Mindre än en månad senare hade man slagit sig ihop med Vänersborg och bestämde att banan skulle gå över Håkantorp till Herrljunga. På det sättet kunde man få en bra kontakt med västra stambanan. Det ständiga problemet med pengar fanns även här och efter ett år hade aktietecknandet inte ens täckt halva kostnaden lyckade man dock övertala The English and Swedish bank limited att köpa obligationer för kronor. I maj 1867 kunde en av de första enskilda järnvägarna i Sverige invigas, efter både ekonomiska och tekniska problem. I och med den nya järnvägen kunde nu Borås erbjudas att exportera över Uddevalla istället för att lasta om till västra stambanan i herrljunga för att sedan utnyttja Göteborgs hamn. Detta var naturligtvis en följd av industrialiseringen i och med att det var praktiskt och relativt billigt att frakta på järnvägen. Vattenförsörjning Service Idén från1851 att dra vattenledningar från Marieberg, kom upp igen efter 20 år. Denna gång med framgång sattes det nya vattenledningsprojektet igång nu med järnrör. En ledning på 6 tum drogs från Mariebergskällan till Östergatan- Drottninggatan-Kungsgatan. Utifrån stamledningen drogs även 4 tums ledningar som grenade ut i sidogator. En reservoar byggdes även på klocktornet. Sörkällevattnets slutstation slutade att användas och är nu en kvarleva i staden från den tiden. Fortfaraden var det inte fråga om någon indragning av vatten i hemmen. Brunnar kom så småningom till de flesta gatuhörnen. Utöver att hemmen fick en betydligt bättre kvalitet på sitt vatten, blev också brandskyddet säkrare. Efter några år konstaterades att Mariebergkällan inte räckte till och vatten togs nu även från Bäveån. Vid samma tidpunkt beslutades att fastighetsägare fick dra in vatten i husen. Vattentillgången ökade även beroende på att ett pumpverk på Bävåns strand öster om Bräcke byggdes. Avlopp På 1880-talet tröttnade man på det illaluktande avloppssystemet. Det var dessutom farligt att ha avloppet öppet eftersom drunknigolyckor inträffade. Ändå fick avloppsvattnet rinna fritt, ett par år till in på 1880-talet, till bäckarna och Bäveån, och det var inte ovanligt att spillvattnet rann i gatornas rännsten.

17 EMMA-SOPHIE BORGLAND RAPPORT 16 När väl avloppsarbetet sattes igång, med en rejäl modernisering, hade det hunnit bli slutet på 1880-talet.1887 gjordes det en plan för avloppsledningar som skulle finnas i samtliga gator. Arbete kom igång snabbt och redan 1883 var den centrala delen av staden dränerad och tio år senare var avloppsledningar nedlagda. Nu kunde de centrala byggnaderna ansluta sig till systemet. Rören som grävdes ner i marken var gjorda av bränd och glaserad lera. Anledningen till detta val material, berodde på att det var billigt och att rören fanns i olika dimensioner. Att det fanns olika storlekar utnyttjades, och det lades 21 tums ledningar i huvudgatorna och lite tunnare i mer perifera delar av staden. Den släta ytan, pga. den glaserade ytan gjorde rören självrenande, sades det. Detta var en nödvändighet, för reningsanordningar sakandes. Enligt de ansvariga behövdes ingen rening eftersom Bäveåns vattenflöde skulle räcka för att skölja bort orenligheten. Efter hand som staden växte måste avloppssystemet utökas. Nya ledningar kopplades till de gamla, vilket resulterade i att de gamla ledningarna blev överansträngda och behövde ersättas kom frågan om vattenklossetter upp. Förslaget lades ner pga. att avloppsledningarna ansågs för svaga. Efter att frågan många gånger tagits upp godkändes den 2 år senare av stadsfullmäktige. Vilkoret var att beslut skulle fattas om varje enskild fastighet. Sådana beslut fattades av stadsfullmäktige på nästan varenda möte ända fram till år1920. Då frågan överlämnades till underställda myndigheter. Ljus och värme Uddevalla Elektricitetsverk bildades på 1890-talet fick företaget, efter samråd mellan staden och kyrkan, ett femårigt tillstånd att utnyttja Strömbergsfallet (vid Hasselbacken) för elektrisk produktion. De skulle leverea ström till intresserade spekulanter i Uddevalla. Responsen blev stor och Strömbergsfallet räckte inte till ansökte Uddevalla Elektricitetsverk om att få bygga en luftledning till Trollhättan. Det tog två år att få igenom förslaget. Efter att arbetet var klart kunde distributionsnätet byggas ut tog staden över ägandet av elverksbolaget, och köpte anläggningen vid Strömbergsfallet, luftledningen till Trollhättan och distributionen inom staden.