Ert datum. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (20) Datum Rättsavdelningen ÅM 2010/5058 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 10 Högsta domstolen Box Stockholm RA m.fl../. riksåklagaren ang. grov narkotikasmuggling m.m. (Svea hovrätts, avd. 8, dom den 16 juli 2010 i mål nr B ) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd. Bakgrund Åtalet RA åtalades för grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott och RW och MM åtalades för grovt narkotikabrott. Åtalet avsåg införsel av mefedron samt förvaring, transport, förpackande och försäljning av mefedron. RA påstods ha infört 500 gram mefedron till Malmö i samband med inresa från London via Danmark den 1 februari RA påstods därefter ha förvarat och omförpackat delar av ovan angivet mefedron i Malmö samt förvarat och transporterat det från Malmö till ett hotell i Stockholm där han gemensamt och i samförstånd med RW påstods ha förvarat mefedronet och överlåtit delar av det under perioden den 2-4 februari RW och MM påstods gemensamt och i samförstånd ha förvarat och transporterat 225,76 gram mefedron från Stockholm till Bålsta den 4 februari RW och MM påstods gemensamt och i samförstånd ha förvarat 225,76 gram mefedron och ompackat delar av partiet på i Bålsta den 4 februari RW och MM påstods i vart fall ha främjat transporten, förvaringen och ompackningen av mefedronet genom att stärka varandra i sina uppsåt. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator.riksaklagaren@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (20) MM påstods i vart fall ha främjat transporten, förvaringen och omförpackningen av mefedronet genom att låta narkotikan medföras till hans bostad och tillhandahålla omförpackningsmaterial. Samtliga tre åtalades också för narkotikabrott, ringa brott, bestående i eget bruk av mefedron under perioden den 2-4 februari 2010 i Stockholm. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde RA i enlighet med åtalet för grov narkotikasmuggling, grovt narkotikabrott och narkotikabrott, ringa brott, till fängelse i åtta år. RA dömdes helt i enlighet med åtalet. Vidare dömde tingsrätten RW för grovt narkotikabrott, narkotikabrott av normalgraden och narkotikabrott, ringa brott, till fängelse i två år och sex månader. RW dömdes för att den 2-4 februari 2010 i Stockholm ha överlåtit mefedron i okänd mängd. Däremot ansågs inte styrkt att han samma period förvarat mefedronet i Stockholm. Han dömdes för grovt narkotikabrott för att han den 4 februari 2010 förvarat och transporterat 225,76 gram mefedron från Stockholm till Bålsta samt för att i Bålsta ha förvarat och ompackat samma parti mefedron. Tingsrätten dömde MM för medhjälp till grovt narkotikabrott och narkotikabrott, ringa brott, till fängelse i sju månader. Han dömdes för medhjälp till grovt narkotikabrott för att ha deltagit i ompackningen av mefedronet den 4 februari 2010 i Bålsta. Han ansågs ha medverkat i mindre mån. Det ansågs inte styrkt att han transporterat och förvarat mefedronet. Hovrättens dom Såväl åklagaren som de tre tilltalade överklagade tingsrättens dom. Såvitt avser RA ändrade hovrätten tingsrättens dom endast på så sätt att fängelsestraffets längd bestämdes till nio år. När det gäller RW ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att RW dömdes för grovt narkotikabrott helt i enlighet med åtalet till fängelse i fem år. För MM del ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att MM dömdes för grovt narkotikabrott för att han den 4 februari 2010 förvarat 225,76 gram mefedron och ompackat delar av partiet. Påföljden bestämdes till fängelse i fyra år. Hovrätten beaktade vid straffvärdebedömningen att MM hantering av narkotikan varit av relativt begränsad omfattning och att han, enligt vad som framkommit, inte deltagit i planeringen av brottet eller haft något vinstintresse därav. Överklagandet

3 Svarsskrivelse Sida 3 (20) RA har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, ska fastställa påföljden till ett väsentligt kortare fängelsestraff. Till grund för sitt överklagande har RA anfört bl.a. följande. I farlighetshänseende är mefedron att likställa med amfetamin och inte med ecstasy. Med hänsyn till detta och den mängd om 500 gram mefedron som målet avser, bör fängelsestraffets längd fastställas till tre år. Av en gemensam rapport från EU-organen Europol och EMCDDA framgår att mefedron i egenskap av katinon stimulerar det centrala nervsystemet, men med en mindre styrka än motsvarande fentylaminer. Detta beror på att katinonerna saknar en ringsubstitution. I de fall där det förekommer en ringsubstitution modifieras egenskaperna mot mer MDMA-liknande effekter. Den grupp av katinoner, till vilken mefedron räknas, är således att anse som mindre potent än gruppen fentylaminer, till vilken bl.a. ecstasy räknas. Rapporten grundar sig på väsentligt mer material än Hartelius haft tillgång till. Rapporten bestyrker den osäkerhet Hartelius själv ger uttryck för och slutsatsen måste därför bli att det i nuläget inte går att dra några säkra slutsatser om mefedrons skadliga (psykiska) verkningar och beroendeframkallande egenskaper. De omständigheter som såväl tingsrätten som hovrätten lagt till grund för sin bedömning av farligheten är således av oklart ursprung och mycket osäkra till sitt innehåll. Det som kan anses klarlagt är att mefedron i visst hänseende är att jämställa med amfetamin men att det inte går att med någon större säkerhet uttala sig om övriga skadliga verkningar eller beroendeframkallande egenskaper. Straffvärdet av RAs gärning borde därför ha bestämts på samma sätt som hanteringen av amfetamin. Som skäl för prövningstillstånd har han anfört att praxis varierar avsevärt när det gäller farlighetsbedömning, uppskattning av doser och gränsdragning mellan brott av normalgraden och grovt brott. Även grunderna för hovrättens bevisvärdering förefaller tveksamma med hänsyn till att Hartelius endast hänvisar till vad han läst i s.k. autoreferat på Internet. Enligt de principer som ska ligga till grund för bevisprövningen måste det starkt ifrågasättas om anonyma och icke kontrollerbara uppgifter på det här sättet kan anses medföra att åklagaren uppfyllt beviskravet för att mefedron är beroendeframkallande och kan medföra allvarliga psykiska besvär. För att klara ut rättsläget och även avgöra hur osäkerhetsfaktorerna i underlaget till farlighetsbedömningarna ska bedömas krävs att Högsta domstolen till vägledning för rättspraxis prövar frågan om mefedrons farlighet och var gränsen för grovt narkotikabrott ska dras. RW har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, i första hand ska döma honom enbart för narkotikabrott, ringa brott och i andra hand för den narkotikabrottslighet tingsrätten har funnit att han gjort sig skyldig till. RW har yrkat att Högsta

4 Svarsskrivelse Sida 4 (20) domstolen i vart fall kraftigt nedsätter det av hovrätten utdömda fängelsestraffet. RW har som grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Det är inte ställt bortom rimligt tvivel att han tagit befattning med det i målet aktuella mefedronpartiet i annan omfattning än vad han själv medgivit i form av eget brukande. Befattning med mefedron bör inte ha anses vara så farligt och sålunda ha det extremt höga straffvärde hovrätten ansett. Som skäl för prövningstillstånd har han anfört att det vore till ledning för rättstillämpningen att hela hans överklagande prövas. I vart fall menar han att Högsta domstolen bör pröva frågan om straffvärdet rörande befattning med mefedron då hittills gjorda avgöranden i frågan kraftigt skiljer sig åt, se särskilt Hovrättens för Västra Sverige, avd. 4, dom meddelad den 7 juni 2010 i mål nr B MM har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, i första hand ska döma honom för medhjälp till narkotikabrott av normalgraden och i andra hand för medhjälp till grovt narkotikabrott. I påföljdsdelen har han yrkat strafflindring. MM har som grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Han har aldrig varit ensam i bostaden med narkotikan. Han kan därför inte anses som medbesittningshavare till narkotikan och det kan inte heller anses att han förvarat denna tillsammans och i samförstånd med RW. Beträffande omförpackning av narkotikan torde man vanligen mena att man omfördelat narkotikan i mindre partier eller liknande. MM åtgärd att, i syfte att förhindra att narkotikan skulle spridas i hans bostad, lägga denna i en hel påse samt därefter återlämna partiet till RW kan inte innebära att han därigenom gjort sig skyldig till medgärningsmannaskap beträffande narkotikan. När det gäller mefedrons farlighetsgrad är i målet inte förebringat utredning av sådan kvalitet att detta kan ligga till grund för en bedömning av mefedrons farlighetsgrad. Vid avsaknad av utredning bör gränsen för grovt narkotikabrott ligga i paritet med den praxis som finns beträffande amfetamin, dvs. gränsen för grovt brott bör gå vid 250 gram. Vidare har MM hantering av narkotikan varit av begränsad omfattning, han har inte deltagit i planeringen av brottet och inte heller haft något vinstintresse därav. Den omständighet att partiet kom att hamna i MM bostad var en slump och 24 timmar före gripande kände han inte till dess existens. Som skäl för prövningstillstånd har han anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att det kommer under Högsta domstolens bedömning om hans hantering av narkotikan ska anses som gärningsmannaskap eller som medhjälp till annans narkotikabrott. Mot bakgrund av att hovrättspraxis varierar mellan hovrätterna är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att

5 Svarsskrivelse Sida 5 (20) Högsta domstolen prövar frågan om gränsen för grovt narkotikabrott vad avser mefedron. Det är också av intresse för rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar frågan om straffvärdet av ett så begränsat handhavande av narkotika som nu är i fråga. Grunderna för min inställning Utvecklingscentrum Stockholm har i ett yttrande av den 27 augusti 2010 framfört synpunkter gällande farlighetsbedömningen och därmed sammanhängande frågor beträffande mefedron. Yttrandet bifogas. Utvecklingscentrum Stockholm har inom Åklagarmyndigheten ett särskilt ansvar för metodutveckling m.m. när det gäller bekämpande av narkotikabrottslighet. Bevisfrågan RW har gjort gällande att det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att han tagit befattning med det i målet aktuella mefedronpartiet. Enligt 35 kap. 1 rättegångsbalken ska rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat. Bestämmelsen slår fast principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. Beviskravet i brottmål brukar uttryckas så att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet (se NJA 1980 s. 725 och Fitger, Rättegångsbalken, 35:24). I NJA 1982 s. 525 uttalade Högsta domstolen att i mål om ansvar för grovt narkotikabrott kraven på den föreliggande bevisningens styrka utan avseende på de speciella bevissvårigheter som erfarenhetsmässigt ofta föreligger i sådana mål måste ställas lika högt som när det gäller ansvar för annan grov brottslighet. Bevisningen i hovrätten har, liksom i tingsrätten, bestått av ett stort antal förhör med medtilltalade och vittnen samt omfattande skriftlig bevisning i form av bl.a. uppgifter om SMS-trafik och flera fotografier. Hovrätten har genom de berättelser som lämnats i målet funnit det styrkt att RW gemensamt och i samförstånd med RA förvarat 500 gram mefedron, som uppenbart inte var avsett endast för eget bruk, på ett hotell och överlåtit delar av det. Precis som tingsrätten fann hovrätten det också utrett att RW genom några av de berättelser som lämnats i målet förvarat och transporterat 225,76 gram mefedron samt därefter förvarat detta parti och ompackat delar av partiet i MM bostad. Såvitt framgår av hovrättens dom har bevisvärderingen utförts noggrant och helt i enlighet med fastlagd praxis. Jag har, på det underlag jag har haft anledning att ta del av, inte någon anledning att ifrågasätta den bevisvärdering hovrätten har gjort och saknar därmed skäl att frångå hovrättens bedömning i skuldfrågan.

6 Svarsskrivelse Sida 6 (20) Gärningsman eller medhjälpare? MM har gjort gällande att hans befattning med narkotikan ska bedömas som medhjälp till narkotikabrott och att han således inte ska dömas som gärningsman. MM är dömd för att gemensamt och i samförstånd med RW ha förvarat och ompackat delar av narkotikan, som inte huvudsakligen varit avsedd för eget bruk. Den bestämmelse som är tillämplig är i första hand 1 första stycket fjärde punkten narkotikastrafflagen (1968:64) enligt vilken ansvar för narkotikabrott kan aktualiseras för den som anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. Punkten omfattar vissa kvalificerade befattningar med narkotika. Enligt förarbetena bör tolkningen av vilka slags befattningar som faller in under den aktuella punkten ske med restriktivitet. Exempelvis kan varje varaktig befattning inte anses utgöra ett förvarande. I princip bör för tillämpning av punkten krävas att speciella och någorlunda ingripande åtgärder som i vart fall haft befattningen med narkotika som ett väsentligt ändamål har vidtagits eller, om fullbordanspunkten inte har uppnåtts, varit avsedda att vidtas (prop. 1982/83:141 s. 33 f.). Punkten tillkom för att ansvar för medverkan skulle kunna dömas vid dessa gärningar eftersom medverkan till innehav inte är straffbart. Enligt Hoflund kan förvaring inte anses föreligga om inte också alla förutsättningar för ett innehav är uppfyllda. Det torde betyda t.ex. att den som förvarar narkotika hos annan person utan omedelbar rådighet över den inte omfattas av punkten 4. En annan fråga är om den som låter någon förvara narkotika i ett utrymme som han själv har tillgång till också kan anses förvara narkotikan. Svaret synes bero på om han har rådighet över denna. I alla händelser lär ansvar för medverkan komma i fråga (Olle Hoflund, Narkotikabrotten, tredje upplagan, s. 52). Enligt 23 kap. 4 brottsbalken ska ansvar som är föreskrivet för viss gärning ådömas inte bara den som utfört gärningen utan också annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som medverkar till ett brott kan dömas som gärningsman, anstiftare eller medhjälpare. Flera personer som tillsammans begått ett brott kan dömas i medgärningsmannaskap för detta brott. De har då handlat tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd. Det ordinära medgärningsmannaskapet kännetecknas av att det inte finns någon person, som på egen hand uppfyller brottsrekvisiten som gärningsman, utan att flera personer har hjälpts åt med att utföra brottet. De straffas då var och en som medgärningsman. Brottsbeskrivningarna tolkas med andra ord på det sättet att uttrycket den som... kan ersättas med de som tillsammans.... Det får till följd att kausaliteten bedöms utifrån det gemensamma handlandet. Det behöver inte styrkas vems eller vilkas av de deltagandes handlande som orsakat

7 Svarsskrivelse Sida 7 (20) effekten. En förutsättning för medgärningsmannaskapet är att de deltagande handlat i samråd eller i ett (tyst) samförstånd. Medgärningsmannaskap föreligger inte, om någon utnyttjar en redan uppkommen situation, t.ex. stjäl pengar från ett offer för annans våldtäkt. Inte heller kan man döma i medgärningsmannaskap, när den brottsliga handlingen inte utförts uppsåtligen utan av omedveten oaktsamhet och därför inte omfattas av något samråd eller samförstånd (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, s. 23:61). Enligt hovrättens dom har MM, trots att han måste ha insett att RW förde med sig narkotikan, tillåtit denne att komma in i hans bostad och därefter låtit RW stanna kvar i bostaden med narkotikan. Han har därefter aktivt hjälpt RW att ompaketera mefedronet och dessutom inhandlat kosttillskottskapslar, vilka på hans initiativ användes för att bruka narkotikan. Därtill kommer att MM då haft kännedom om att delar av samma narkotikaparti tidigare överlåtits till andra personer samt att RW uppgett sig ha för avsikt att sälja även den resterande delen av partiet. Enligt hovrätten är det härigenom styrkt att MM gemensamt och i samförstånd med RW förvarat och ompackat delar av narkotikapartiet. Det framgår också att MM har tillåtit RW att komma in i och stanna kvar i hans bostad tillsammans med narkotikapartiet sedan de nödgats lämna hotellrummet där de tidigare befann sig pga. rykten om ett snart tillslag av polisen mot hotellrummet. MM har därefter varit RW behjälplig med att se till att narkotikan förpackades på ett för dem tillfredsställande sätt. Han har också inhandlat kapslar och fyllt dessa med mefedron för att lättare kunna bruka mefedronet. Såväl MM som RW får sägas ha utövat faktisk kontroll över narkotikan. Eftersom MM släppt in RW med narkotikan i bostaden och låtit dem stanna där samt därefter tagit aktiv del i ompaketeringen måste han också ha haft en vilja att besitta narkotikan. MM och RW har gemensamt utövat faktisk rådighet över partiet och kan således sägas ha haft gemensam besittning till mefedronet. Även om tiden för MM befattning med narkotikan blev relativt kort pga. polisens ingripande saknas enligt min uppfattning skäl att betrakta befattningen som mindre kvalificerad än som förvaring respektive ompaketering. Jag delar således hovrättens uppfattning att MM gemensamt och i samförstånd med annan utfört den aktuella gärningen och därför ska dömas som gärningsman för sin befattning med narkotikan och inte som medhjälpare. Rubricering, straffvärde och påföljd Narkotikasmuggling den rättsliga regleringen Enligt 6 första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling är straffskalan för narkotikasmuggling av normalgraden fängelse i högst tre år. Straffskalan för grov narkotikasmuggling är enligt 6 tredje stycket samma lag fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömande huruvida smuggling av

8 Svarsskrivelse Sida 8 (20) narkotika utgör grovt brott ska enligt samma stycke särskilt beaktas om gärningen avsett en särskilt stor mängd narkotika, om gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt eller om verksamheten eller gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Exemplifieringen av omständigheter som särskilt ska beaktas stämmer i allt väsentligt överens med vad som föreskrivs om grovt narkotikabrott i 3 andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64). Bestämmelserna vilar på samma rättspolitiska grundval och bedömningen om narkotikasmuggling utgör grovt brott ska, liksom när det gäller narkotikabrott, grundas på en helhetsavvägning av omständigheterna i det enskilda fallet (se prop. 1999/2000:124 s. 124). Straffskalan för narkotikabrott av normalgraden är enligt 1 narkotikastrafflagen fängelse i högst tre år och straffskalan för grovt narkotikabrott är enligt 3 samma lag fängelse i lägst två år och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. Bestämmelserna om kriterierna för grovt narkotikabrott infördes år 1981 i samband med att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes från ett till två års fängelse (se prop.1980/81:76). I förarbetena angavs bl.a. följande. Det nya hänsynslöshetsrekvisitet är vidare i förening med höjningen av minimistraffet avsett att bidra till utvecklingen av en praxis enligt vilken omständigheter vid sidan av mängden narkotika tilläggs större betydelse än i dag vid brottsrubriceringen. Avsikten är att en prövning skall ske av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. [ ] För sådana fall då brottet har förövats som ett led i en yrkesmässig hantering, dikterad av vinstintressen, är däremot förutsatt att brottet bedöms som grovt och att strafftiderna regelmässigt sätts högre än vad som hittills har varit vanligt. Över huvud taget är avsikten att mer vikt än f.n. skall läggas vid preparatets farlighet och den hänsynslöshet gärningsmannen har ådagalagt genom sin befattning med narkotikan. Exempel härpå är att preparatet verkar starkt vanebildande, såsom heroin, eller är livsfarligt genom sin sammansättning, att gärningen innefattat systematiskt bedriven överlåtelse till skolelever och annan ungdom eller intagna på anstalter eller att gärningsmannen på annat sätt i särskilt hög grad har utnyttjat andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel (a. prop. s. 211 f.). I förarbetena betonas således att vikt bör läggas vid preparatets farlighet. Högsta domstolen har också i ett flertal fall uttalat sig om diverse preparats farlighet (se t.ex. NJA 1983 s. 754 I och II, NJA 1992 s. 235, NJA 1994 s. 374, NJA 1996 s. 478, NJA 1998 s. 512, NJA 2002 s. 365 och NJA 2003 s. 339).

9 Svarsskrivelse Sida 9 (20) Straffvärde Arten och mängden av den narkotika som gärningen avser är av stor betydelse vid såväl rubricerings- som straffvärdebedömningen (se t.ex. NJA 1993 s. 38). Bedömningen av straffvärdet ska emellertid grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet varför det bl.a. är av betydelse vilken roll gärningsmannen haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening, om han eller hon själv är narkotikaberoende och vad syftet med gärningen har varit (se bl.a. prop. 1980/81:76 s. 204 ff. och NJA 2004 s. 354). Högsta domstolen har också i ett par avgöranden särskilt betonat vikten av att iaktta försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende art och mängd som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Detta gäller särskilt när det är fråga om hantering av mer betydande mängder narkotika. När det gäller mindre mängder narkotika framstår det dock som mer naturligt att straffvärdebedömningen sker med tillämpningen av schabloner, om inga särskilda omständigheter föreligger (se NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653). Farlighetsbedömningen I lagens förarbeten anges, som nämns ovan, två kriterier för avgörande av farlighet beroenderisk och giftighet. För att underlätta farlighetsbedömningen och för att skapa ett system för vilka kriterier som är relevanta vid bedömningen har Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Stockholm i samarbete med fil. kand. Jonas Hartelius publicerat RättsPM 2009:1 (som utgivits i en uppdaterad version den 2 juli 2010). Narkotika farlighetsbedömningar av narkotikapreparat; rekommendationer för straffvärdebedömning. En omfattande genomgång har gjorts av medicinsk och vetenskaplig litteratur. Promemorian innehåller en beskrivning och precisering av vad som menas med ett narkotikapreparats farlighet. Därutöver innehåller promemorian en sammanställning av praxis avseende farlighetsbedömning av olika preparat. Den viktigaste slutsatsen i promemorian är att ett narkotikapreparats farlighet bör kunna preciseras utifrån företrädesvis 11 grundläggande kriterier, nämligen beroenderisk, giftighet, risk för kroppsliga sjukdomar eller skador, risk för psykiska sjukdomar eller skador, risk för social insufficiens, risk för oberäkneliga effekter, potential för strategisk användning vid genomförande av brott, risk för utlösande av våld, verkan i ytterst små doser, svåra abstinensreaktioner och risk för självförvandling. Det lämnas också en rekommendation om hur man bör gå tillväga för att bedöma ett preparats farlighet. Först bör det prövas om ett preparat har särskilt markerad farlighet i något visst hänseende. I övrigt bör bedömningen grundas på en sammanvägning av preparatets farlighet enligt de olika kriterierna. RättsPM 2009:1 skrivs efter den kunskap som finns vid aktuell tidpunkt. Kriterierna underlättar i viss mån jämförelser mellan preparat men varje preparat måste vid farlighetsbedömningen bedömas utifrån sina särskilda

10 Svarsskrivelse Sida 10 (20) egenskaper och då kan ett enda kriterium ge stor påverkan på bedömningen. Så skedde exempelvis med flunitrazepam som har särskiljts från andra bensodiazepiner främst på grund av att de använts frekvent för kriminella ändamål såsom för att stänga av gärningsmannens känslor inför rån samt som date rape drug (NJA 2003 s. 339). För sådana droger som funnits länge på marknaden, exempelvis heroin, kokain och amfetamin, bygger schablonerna på praxis. För nyare droger som inte har någon etablerad praxis är utgångspunkten en jämförelse med andra preparat avseende farlighetsbedömningar och missbruksdoser. De nya preparaten, såsom mefedron, missbrukas regelmässigt i starkt koncentrerad form (till skillnad från t.ex. amfetamin och heroin), vilket har medfört att gränsen för grovt brott går vid mycket små mängder. Farligheten hos ett visst slag av narkotika i juridiskt hänseende kan sammanfattas med en värdering (gradering) från F1 till F6, där F6 avser högst grad av farlighet. F0 markerar att preparatet inte kunnat farlighetsbestämmas, antingen på grund av att anledning saknats, t.ex. att medlet inte påträffats i Sverige, eller att tillräcklig dokumentation inte kunnat spåras. För de flesta narkotika saknas vetenskapliga studier av preparatets farlighet i flertalet hänseenden. Vidare sätter medicinsk-etiska regler och praktiska metodproblem snäva gränser för experimentella studier eller kliniska undersökningar för att utröna dylika risker. De flesta riskbedömningar för mindre kända narkotika måste därför göras med försiktighet. I många fall måste bedömningarna baseras på skattningar och jämförelser med erfarenheter, från t.ex. medicinsk användning eller djurexperiment. Med ökande dokumentation om farligheten hos enskilda preparat kan det i särskilda fall finnas anledning att ompröva farlighetsbedömningen. När nya preparat klassificeras som narkotika finns ofta endast tillgång till det klassificeringsdokument som är underlag för klassningen (utarbetas av Folkhälsoinstitutet när det gäller hälsofarliga varor och av Läkemedelsverket när det gäller läkemedel) och publikationer eller studier från andra länder samt uppgifter på Internet. Ju längre en drog har funnits på marknaden desto större kunskaper finns att inhämta om preparatets farlighet m.m. Klassificeringsdokumenten skrivs för att ge tillräckligt underlag för klassning inte i avseende att utröna farlighetsklass och missbruksdos. Detta ger en viss ofullständighet i informationshanteringen. Vid bedömningen av ett brotts straffvärde inom ramen för en brottmålsprocess kan dessutom finnas nytillkommen relevant information att tillgå som inte fanns då klassificeringsdokumentet skrevs. Begreppet missbruksdos

11 Svarsskrivelse Sida 11 (20) Begreppen dos och missbruksdos används på olika sätt i olika miljöer och av olika användare. Det kan vara en dos som en missbrukare använder när denne tar sin drog. Då kan variationerna vara synnerligen påtagliga beroende på bl.a. individ, missbrukserfarenhet, preparattillvänjning, tillgång och pris. Då det av naturliga skäl i princip saknas medicinska vetenskapliga studier om detta baseras tillgänglig information oftast på uppgifter från missbrukare. Det kan därför finnas anledning att i många fall bemöta uppgifterna med viss försiktighet. Eftersom straffvärdet till stor del påverkas av dosens storlek finns det skäl för misstänkta och åtalade att försöka få doserna att framstå som så stora som möjligt. Med anledning av de stora individuella variationerna har det funnits behov av en mer generell bedömning av dosens storlek. Begreppet missbruksdos har getts innebörden att vara den minsta verifierbara dos som hos en icke tillvand person framkallar ett märkbart rus i form av en tydlig förändring i sinnestillståndet. Det är alltså den lägsta dos som en person som inte missbrukar skulle bli märkbart påverkad av, dvs. en nybörjares dos. Stöd för denna definition finns i NJA 1997 s Vid beräknande av missbruksdos är sättet för intag av betydelse. De droger som har varit klassificerade som narkotika sedan länge, t.ex. amfetamin, har inte varit föremål för bedömning utifrån dosbegrepp på samma sätt som nyare droger. Ibland kritiseras uppgifter för att de bygger på information från Internet. Som också anges ovan kan vissa uppgifter, som t.ex. beroendet, fås genom studier på exempelvis djur. Det är dock inte möjligt att utföra vetenskapliga experiment på människor i dessa hänseenden. Ofta utgör därför försäljarnas uppgifter på Internet till köparna och missbrukarnas egna uppgifter de enda möjliga källorna. Dessa anses inte sämre än andra källor om de värderas på rätt sätt och jämförs med varandra. Tvärtom använder sig Folkhälsoinstitutet, experter och sådana rapporter som Europol-EMCDDA Joint Report on a new psychoactive substance: 4-methylmethcathinone (mephedrone) av sådan information. Att använda missbrukarna som källa är inte något nytt fenomen men tillgången till information har blivit större genom att även missbrukare och säljare använder sig av Internet. Rubricerings- och straffvärdebedömning med utgångspunkt i mängden av ett narkotiskt preparat kan, förutom med ledning av den fysiska massan, göras genom att beräkna det antal missbruksdoser som kan utvinnas (se NJA 2003 s. 339). Syntetiska katinoner farlighetsbedömning Mefedron, metedron, MDPV och butylon är narkotikaklassade syntetiska katinoner. Det har i princip samma verkningar och missbrukas främst av ungdomar. Av Giftinformationscentralens patienter med förgiftning efter intag av syntetiska katinoner har merparten varit under 25 år.

12 Svarsskrivelse Sida 12 (20) Mefedron med dess kemiska beteckning 4-metylmetkatinon, klassades som hälsofarlig vara den 15 december 2008 och som narkotika den 25 maj Mefedron är den substans som har fått störts spridning. Metedron som klassades som narkotika den 9 december 2009 började marknadsföras som ett substitut till mefedron sedan mefedron hade narkotikaklassats i flera länder. MDPV narkotikaklassades den 1 februari Det finns i nuläget begränsad erfarenhet av denna drogs utbredning m.m. och det finns hittills endast enstaka domar. Jag har tidigare yttrat mig om dessa substanser i Högsta domstolens mål B , B och B ). Det är i dag inte ovanligt att säljare av missbrukssubstanser specialbeställer nya varianter av substanser när originalet har narkotikaklassats för att kunna sälja preparatet öppet utan risk för lagföring. Det innebär inte att varianterna är mindre farliga än originalen utan att de är lagliga till dess de klassas som narkotika. Mefedron farlighetsbedömning Mefedron är ett vitt eller svagt gulfärgat pulver men förekommer också som kapslar eller tabletter. Drogen tas främst oralt eller nasalt (snortas) men rapporter finns även om injicering. De flesta beslag som har gjorts i Europa har varit i pulverform men enstaka partier med tabletter har också påträffats. Mefedron är en ny drog som endast har nyttjats ett par år. Drogen säljs främst på Internet. I rapporten Europol-EMCDDA Joint Report on a new psychoactive substance: 4-methylmethcathinone (mephedrone) framgår bl.a. följande. Vissa sajter annonserar om mefedron som gödningsmedel men det förefaller vara en falsk marknadsföring då det hittills inte har påträffats några andra användningsområden än missbruk. En klar majoritet av missbrukarna är ungdomar. Insamlad information från olika europeiska länder talar för att missbrukarna till stor del är sådana som använder eller tidigare har använt MDMA (ecstasy). Det har förekommit att mefedron har saluförts som MDMA och de ungdomar som nyttjar drogen är ofta frekventa besökare på klubbar och andra mötesplatser med tyngdpunkt på dans, precis som när det gäller MDMA. Mefedron har även i vissa fall sålts som ecstasy och i ett beslag har en form av MDMA blandats med mefedron, vilket också ger anknytning till MDMA. Missbruket av mefedron har dock ökat kraftigt i Sverige under det senaste året. Runt om i Europa har flertalet dödsfall som misstänks ha ett samband med mefedron rapporterats. Hittills har emellertid endast ett dödsfall ansetts bevisats ha direkt samband med mefedronintag. Det var en 18-årig svensk flicka. Vid den toxikologiska undersökningen påträffades endast mefedron. Från Storbritannien har 14 fall rapporterats till EU, men då det finns fler eventuellt konkurrerande orsaker har ännu inte dödsorsaken fastställts i dessa fall.

13 Svarsskrivelse Sida 13 (20) Jonas Hartelius har hörts i nu aktuellt mål. Utöver vad som framgår ovan har han enligt tingsrättens dom anfört bl.a. följande när det gäller farlighetsbedömningen av mefedron. Ett preparats farlighet kan inte avgöras endast med kriterierna beroenderisk och intoxikationsrisk även om dessa framgår av lagen och har den största effekten på missbrukaren själv. Mefedron är ett relativt nytt preparat. Den samlade kliniska erfarenheten av preparatet är två, högst tre, år vilket kan jämföras med bedömningsunderlaget för t.ex. amfetamin som grundar sig på studier av drogens verkningar under lång tid. Det finns i Sverige ett dokumenterat dödsfall pga. mefedronbruk. I Storbritannien finns ett antal s.k. linked cases dokumenterade, dvs. fall där mefedron haft en oklar roll i dödsfallet, t.ex. för att mefedronet var en av flera droger som intagits före dödsfallet. Mefedron är ett centralstimulantium och har likheter med amfetamin, kokain och MDMA som är en typ av ecstasy. Det finns beskrivet i flera fall att personer som prövat mefedron på kort tid hamnat i ett intensivt missbruk med tydliga repetetiva drag, s.k. binging. Detta är mycket likt beroendeutveckling av kokain där missbrukaren inte kan avbryta sitt intag utan fortsätter tills drogen är förbrukad eller andra yttre faktorer hindrar fortsatt intag. Liksom vid MDMA tycks snabba och oberäkneliga dödsfall kunna följa bruk av mefedron. Mefedron verkar också, liksom MDMA, i större utsträckning leda till hallucinationer och psykoser. Mefedron kan därför i farlighetshänseende jämföras med både MDMA och kokain. Vad gäller Giftinformationscentralens inställning till mefedron så bör beaktas att Giftinformationscentralen bevakningssektor huvudsakligen rör intoxikationer. Läkare runt om i landet ringer till Giftinformationscentralen när de har något som är svårbehandlat i vardaglig medicinsk praxis. Detta rör i de flesta fall livshotande förgiftningar eller möjligen psykotiska reaktioner. Giftinformationscentralens sammanställningar av data rör därför inte, såvitt han vet, systematiska data, beroenderisker, social insufficiens, strategisk användning eller liknande. Det är mot denna bakgrund Giftinformationscentralen vill jämställa mefedron med amfetamin hellre än kokain och MDMA. Leg. apotekaren Peter Hultén vid Giftinformationscentralen har också hörts i målet. Han har uppgett bl.a. följande. Han kan bara yttra sig om akuta förgiftningar och risker av preparaten, dvs. inte beroendeaspekter och andra långsiktiga effekter. Mefedron har kemiska likheter med amfetamin och ecstasy. Det finns emellertid studier som visar att mefedron har mer likheter med amfetamin. I en s.k. joint report från 2010 som tagits fram inom EU har man undersökt mefedron och kommit fram till att det är mer likt amfetamin. Studien avsåg också långsiktiga effekter av preparatet. Enligt Giftinformationscentralens bedömning är ecstasy och amfetamin lika farligt om man ser till akuta risker för brukaren, dvs. risken för fysiska skador. Överdosering av mefedron ger stressymptom, upprymdhet, oro, kramper och liknande.

14 Svarsskrivelse Sida 14 (20) Enligt Jonas Hartelius bör mefedron och övriga syntetiska katinoner tillhöra samma farlighetsklass som MDMA, bl.a. med hänsyn till de starka beroendeframkallande egenskaperna och förgiftningsrisken. Den rekommenderade farlighetsklassen enligt RättsPM 2009:1 är F5. Den rekommenderade farlighetsklassen för ecstasy är F5 och för amfetamin F4. Mot bakgrund av bl.a. Giftinformationscentralens uppgifter angående toxiciteten för amfetamin så har Utvecklingscentrum Stockholm och Jonas Hartelius i senaste versionen av RättsPM 2009:1 från den 2 juli 2010 ändrat faktorn i farlighetsbedömningen avseende giftighet för amfetamin så att den nu är likvärdig den för ecstasy. Detta innebär inte att farlighetsklasserna för preparaten har ändrats eftersom giftigheten endast är ett av flera kriterier. Professorn i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet Fred Nyberg har, i ett annat ärende, avgett ett sakkunnigutlåtande avseende mefedron och de andra syntetiska katinonerna (se bilaga till yttrande från Utvecklingscentrum Stockholm). Det framgår av yttrandet att Fred Nyberg anser att mefedron och övriga syntetiska katinoner i farlighetshänseende ska jämföras med MDMA, bl.a. med hänsyn till att katinonerna har större strukturella och effektmässiga likheter med MDMA än med amfetamin samt då de rapporterade effekterna hos katinonerna är likartade dem för MDMA med skadeeffekter på det serotonerga systemet och hallucinogena effekter. Utvecklingscentrum Stockholm anordnade i april 2010 ett möte angående syntetiska katinoner med ett antal experter på området, däribland Fred Nyberg, Jonas Hartelius och Peter Hultén. Även företrädare för Läkemedelsverket och Folkhälsoinstitutet deltog. Vid mötet lades störst tonvikt vid diskussion om mefedron, men även syntetiska katinoner som grupp diskuterades. Mötesdeltagarna var överens om att det inte finns anledning att med befintlig information särskilja någon av de syntetiska katinonerna ur farlighetshänseende. Mefedron missbruksdos Folkhälsoinstitutets klassificeringsdokument är daterat den 25 mars Under rubriken Exponeringssätt, missbruksdos nämns följande: Dosering: (oralt) Svag Dos: mg. Stark Dos: mg. (Nasalt) Svag Dos: mg. Stark Dos mg. Tids Kurva: (Oralt) Upcome: minuter!. Peak: minuter. (Nasalt) Upcome: 5-10 Minuter. Peak: min. Doseringar hämtade från försäljningsinformation på Internet. Intas ffa via snortning/sniffning. Intravenös tillförsel förekommer liksom rökning och rektal tillförsel. Doser som förekommit i ärenden till Giftinformationscentralen: mg.

15 Svarsskrivelse Sida 15 (20) Det framgår inte vilka sidor på Internet som har agerat referenser eller när uppgifterna har inhämtats. I RättsPM 2009:1 (uppdaterad den 2 juli 2010) anges följande beträffande doser och mefedron. Doser: En missbruksdos (minst rusgivande dos för en icke tillvand person) bör anses uppgå till 50 mg. Enligt hovrättspraxis bedöms en dos uppgå till 75 mg ren substans. Uppgifterna om vilka doser missbrukare använder varierar. I FHI:s klassificeringsdokument (upprättas inför klassningen av substansen med den vid den tidpunkten tillgängliga informationen) anges doser för oralt intag från 75 mg och nasalt från 40 mg. På Internet finns emellertid uppgifter från bl.a. missbrukare om doser som är avsevärt mindre än så för oralt bruk från 15 mg och för nasalt 5 mg. Doser mellan 100 mg och g har rapporterats vid förgiftningsfall. Internethemsidan används flitigt för inhämtande av information om olika droger. Ursprunget är oklart men hemsidan används av myndigheter och forskare i många länder för informationsinhämtning. Uppgifterna uppges enligt information på hemsidan komma från missbrukare, forskning och andra källor. Där anges dosinformation för mefedron på följande sätt. Effekt Oralt intag Nasalt intag tröskel mg 5-15 mg låg dos mg mg vanlig dos mg mg stark dos mg mg I rapporten Europol-EMCDDA Joint Report on a new psychoactive substance: 4-methylmethcathinone (mephedrone) har doser rapporterats om mellan 15 och 250 mg för oralt intag och 5 och 125 mg för nasalt bruk. Uppgifter återges om att vanliga totala doser vid upprepade intag under en session är gram och doser som har framkommit vid sjukhusvård efter akut förgiftning varierar mellan 0.1 och 7 gram. Enligt en rapport från the Psychonaut WebMapping Project har doser om mg rapporterats ge effekt. Det har uppgivits att mefedron mängdmässigt är mindre potent än MDMA (ecstasy) och att effekterna inte varar lika länge. Det finns uppgifter som anger att det behövs hälften så mycket MDMA för att få samma effekt som mefedron ger vid ett intag. Många missbrukare tar flera doser vid samma missbrukstillfälle. Under en sådan session kan sättet att inta mefedron varieras mellan intagen och dosen kan ökas i en eftersträvan att uppnå samma nivå på

16 Svarsskrivelse Sida 16 (20) ruset som i början av sessionen. På Internet har poster sålts i mängder från 1 till 200 gram. Mefedron har hittills överlag visat sig ha en hög renhetsgrad i de partier som påträffats. Enligt uppgift till Utvecklingscentrum Stockholm från Giftinformationscentralen under våren 2009 utgår man i diskussionerna om doser från att det är fråga om ren halt då det är detta som har saluförts och påträffats. Den informationen har myndigheter i flera EU-länder bekräftat. Det finns även uppgifter om att missbrukare byter från MDMA och kokain till mefedron på grund av att drogen är renare. I här aktuellt mål har Jonas Hartelius, enligt vad som antecknats i tingsrättens dom, anfört bl.a. följande när det gäller missbruksdos av mefedron. Det mefedron som förs in i Sverige har en helt annan renhet än det heroin som kommer in i landet. Känsligheten för mefedron trubbas dessutom av kraftigt vid långvarigt bruk av preparatet. En normaldos varierar därför markant för olika personer. För en oerfaren brukare torde en normaldos vara 50 milligram när det snortas. Dessa uppgifter baseras på s.k. tripprapporter, dvs. egna erfarenheter från brukare och uppgifter från säljare från tiden mefedron var lagligt. Folkhälsoinstitutet har sammanfattat sådana uppgifter och anger 50 milligram som en normaldos. Dosens storlek beror också på hur mefedronet intas. 50 milligram avser snortande av drogen medan doser som intas oralt, dvs. sväljs, är större. Min bedömning I målet är utrett att RA infört 500 gram mefedron samt därefter förvarat, transporterat, omförpackat och överlåtit delar av partiet. Såvitt framgår av utredningen har RAs främsta motiv för gärningen varit att sälja narkotikan vidare till andra. Eftersom inga särskilda omständigheter föreligger kring brottet i övrigt bör enligt min bedömning arten och mängden av den aktuella narkotikan få avgörande betydelse vid frågor om rubricering, straffvärdebedömning och straffmätning. Härvidlag är i första hand preparatets farlighet av betydelse. Det är enligt min uppfattning ofta en grannlaga uppgift att jämföra farlighetsgraden av olika narkotiska preparat med varandra. Trots detta kan det i den praktiska rättstillämpningen vara nödvändigt att så sker, t.ex. när det gäller att bedöma straffvärdet hos nya typer av narkotika. Sådan fast praxis har också utvecklats beträffande flera preparat. Hovrätten har i enlighet med sin tidigare praxis funnit att mefedron är narkotika av särskilt farlig art som närmast kan jämföras med ecstasy. Flera sakkunniga har uttalat att de syntetiska katinonerna, däribland mefedron, i farlighetshänseende ska jämföras med mefedron. Underlaget för den

17 Svarsskrivelse Sida 17 (20) farlighetsbedömning som Jonas Hartelius har gjort är relativt omfattande för att avse ett nyligen narkotikaklassat preparat. Hans bedömning av mefedronets farlighet grundar sig på ett stort antal kriterier medan Peter Hulténs bedömning främst grundar sig på mefedronets intoxikationsrisk. Skäl att ifrågasätta Jonas Hartelius uppgifter och val av metod saknas för närvarande. Enligt min uppfattning har hovrätten därför gjort en korrekt bedömning då den funnit att mefedron i farlighetshänseende närmast kan jämföras med ecstasy. När det gäller farlighetsgraden av ecstasy har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 235 slagit fast att ecstasy är farligare än amfetamin men inte lika farligt som heroin eller kokain. Sedan Högsta domstolens avgörande 1992 har ytterligare kunskap om ecstasys farlighet erhållits och synen på ecstasy har skärpts. Såvitt avser ecstasy har gränsen för ringa brott dragits mellan två och tre tabletter (jfr NJA 2003 s. 361). Gränsen för grovt brott när det gäller ecstasy har vid ett rent mängdresonemang bedömts ligga vid normala missbruksdoser (NJA 2003 s. 339). I RättsPM 2009:1 anges följande rekommendation för straffvärdebedömning vid rena mängdresonemang när det gäller mefedron. Befattning med mindre än 225 mg bör bedömas som ringa brott. Befattning med mellan 225 mg och 15 gram bör bedömas som brott av normalgraden. Som grovt brott bör bedömas befattning med mer än 15 gram, motsvarande 300 missbruksdoser. Rekommendationerna baseras på bedömningar av Jonas Hartelius avseende farlighetsklass och missbruksdos. När det gäller missbruksdosen för mefedron framgår av Åklagarmyndighetens RättsPM 2009:1 att en missbruksdos uppgår till 50 mg. Uppgifterna i promemorian är baserade på forskning av Jonas Hartelius. Hovrätten har gjort bedömningen att en missbruksdos försiktighetsvis får anses uppgå till 75 mg. Enligt min bedömning finns inte anledning att ändra rekommendationen som framgår av RättsPM 2009:1 om att en missbruksdos bör bestämmas till 50 mg. Flera källor med auktoritet talar om effektgivande doser som är lägre än så men med hänsyn till att det grundas på uppgifter från missbrukare och en viss säkerhetsmarginal är att föredra ur rättssäkerhetssynpunkt bör missbruksdosen inte sättas under 50 mg. Denna gräns täcker båda de vanligaste tillförselsätten, dvs. oralt och nasalt. En missbruksdos mefedron bör således uppgå till 50 mg. Mot denna bakgrund ska, precis som hovrätten har funnit, RA dömas för grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott. Hovrätten har funnit att straffvärdet för RAs brott uppgår till nio års fängelse. Jag har ovan angett att en utgångspunkt bör vara att mefedron i farlighetshänseende närmast är att jämställa med ecstasy. Utgående från hovrättens bedömning att en missbruksdos uppgår till 75 mg har han således tagit befattning med cirka missbruksdoser. Enligt praxistabellen i

18 Svarsskrivelse Sida 18 (20) Borgeke-Sterzel bör straffvärdet för befattning med missbruksdoser ecstasy vid ett rent mängdresonemang ligga på fängelse mellan åtta och nio år (Borgeke, Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, s. 655). Till följd härav kan jag inte finna att det föreligger några skäl att döma ut en mildare påföljd än den av hovrätten utdömda. RW har befunnits skyldig till att ha aktivt befattat sig med 500 gram mefedron under flera dagar och på olika sätt, inbegripet överlåtelser till ungdomar. Mot bakgrund av vad som ovan anförts delar jag hovrättens bedömning att RW ska dömas för grovt narkotikabrott. Hovrätten har funnit att straffvärdet för RWs brott uppgår till åtta års fängelse. Med beaktande av att han var 19 år när brottet begicks har hovrätten bestämt fängelsestraffets längd till fem år. Jag saknar skäl att göra någon annan bedömning än den hovrätten har gjort. MM har enligt hovrättens dom befattat sig med cirka 225 gram mefedron. Jag delar hovrättens bedömning att brottet mot bakgrund av farlighetsgraden av mefedron ska bedömas som grovt. Enligt ovan angivna praxistabell bör straffvärdet för befattning med missbruksdoser ecstasy vid ett rent mängdresonemang uppgå till fängelse i 6,5 år. Vid straffvärdebedömningen har hovrätten i mildrande riktning beaktat att MM hantering av narkotikan varit av relativt begränsad omfattning och att han enligt vad som framkommit inte deltagit i planeringen av brottet eller haft något vinstintresse därav. Hovrätten fann att straffvärdet för hans brott uppgår till fängelse i fyra år. Mot denna bakgrund saknas enligt min bedömning skäl för ytterligare strafflindring. Enligt min uppfattning bör straffvärdet för de brott RA, RW och MM har gjort sig skyldiga till utifrån ett rent mängdresonemang mot bakgrund av mitt ställningstagande när det gäller missbruksdosens storlek ligga något högre än det av hovrätten fastställda. Även om jag anser att gärningarnas straffvärde i och för sig motiverar ett något längre fängelsestraff än det som dömts ut ansluter jag mig till hovrättens val av påföljd och straffmätning. Mot denna bakgrund och då det inte i övrigt kan anses föreligga några särskilda anmärkningsvärda förhållanden anser jag att hovrättens dom bör stå fast. Prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, 54:26).

19 Svarsskrivelse Sida 19 (20) Bevisfrågan Som framgår av det ovan anförda har Högsta domstolen tidigare uttalat sig om beviskravet i narkotikamål. Bevisfrågor är generellt inte lämpade för en prövning av Högsta domstolen. Enligt min bedömning skulle uttalanden av Högsta domstolen i denna del inte ha någon egentlig räckvidd utanför det aktuella målet. Det finns således enligt min uppfattning inte anledning att räkna med att en prövning av Högsta domstolen i skuldfrågan skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Frågan om gärningsman eller medhjälpare Högsta domstolen har vid flera tillfällen uttalat sig om vad som ska anses ligga i begreppet förvara i narkotikastrafflagen (se bl.a. NJA 2003 s. 361, NJA 2003 s. 473 och NJA 2004 s. 797) samt om gränsdragningen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp (se bl.a. NJA 1980 s. 606, NJA 1992 s. 474, NJA 2002 s. 489, NJA 2003 s. 473 och NJA 2006 s. 535). Frågan om huruvida MM ska dömas som gärningsman eller medhjälpare har enligt min bedömning inte något intresse utanför det här aktuella målet. Frågorna om rubricering, straffvärde och påföljd Mefedron är ett fortfarande ett relativt nytt preparat som inte varit narkotikaklassat någon längre tid. Högsta domstolen har inte uttalat sig om hur mefedron ska bedömas i farlighetshänseende, vilket skulle kunna tala för meddelande av prövningstillstånd i målet. Emellertid är kunskapen om mefedron och övriga syntetiska katinoner fortfarande under utveckling. Bara under 2010 har ett antal vetenskapliga artiklar publicerats och forskning pågår på olika håll. Det stora inflödet av kunskap kan därmed förväntas fortgå ännu en tid. Utvecklingscentrum Stockholm överväger därför att under hösten 2010 anordna ett nytt expertmöte om bl.a. mefedron där även experter från andra länder kan komma att bjudas in. Den aktuella hovrättsdomen överensstämmer i stort med den kunskap som finns i nuläget och i flera domar har liknande bedömningar gjorts (Svea hovrätts dom den 8 februari 2010 i mål nr B , Svea hovrätts dom den 12 mars 2010 i mål nr B , Svea hovrätts dom den 1 juni i mål nr B och Svea hovrätts dom den 15 juni 2010 i mål nr B ). Mot ovan angiven bakgrund framstår det som mindre lämpligt att Högsta domstolen nu uttalar sig om mefedrons farlighet och därmed även dosens storlek särskilt eftersom det finns en risk att ett avgörande kan bli inaktuellt tämligen fort. Sammanfattningsvis anser jag således att en prövning av den aktuella domen inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Inte heller finns det synnerliga skäl för en sådan prövning.

20 Svarsskrivelse Sida 20 (20) Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd kan ytterligare bevisning i form av sakkunnigutlåtanden behöva inhämtas. Kerstin Skarp Hedvig Trost Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm City åklagarkammare i Stockholm (AM )