ETT LAND OCH EN KYRKA LÅNGT BORT OCH ÄNDÅ VID ALLFARTSVÄGEN

ETT LAND OCH EN KYRKA LÅNGT BORT OCH ÄNDÅ VID ALLFARTSVÄGEN Reflektioner kring Armeniens folk, kyrka och kultur. Om landet Armenien och den Armeniska kyrkan står inte särskilt mycket i uppslagsverk och allmänna historieböcker. Inte i teologiska beskrivningar av kristenhetens äldsta skede heller, för den delen. Det är som om folket och dess kyrka ligger litet väl långt bort från oss. Tre ting är ändå väl kända. Att apostlarna Batholomeus och Taddeus räknas som de första missionärerna och kyrkans grundläggare. Att Armenien blev det första landet som redan år 301 eller däromkring införde kristen tro som statsbärande religion. Att patriarken Mesrop omkring år 500 skapade det säregna armeniska alfabetet för översättning av Liturgin, Bibeln och annan kristen litteratur och därigenom gav folket ett sammanhållande och identitetsskapande instrument. De som är teologiskt belästa känner också till Gregorius Illuminator, Ljusbringaren, han som bidrog starkt till landets kristnande omkring år 300. Den armeniska kyrkan grupperas vanligen tillsammans med den syriska, den koptiska och den och den etiopiska, ibland också den östsyriska, nestorianska, och räknas till de pre-chalcedonensiska kyrkorna, under långa tider avvisade i väst som monofysitiska, med tanken på en enda natur i Kristus. Men även där är det som om den Armeniska kyrkan låg litet bortom och inte tilldrog sig samma intresse som de andra. Under det romerska imperiets storhetstid drogs Armenien in i dess maktsfär som en fortsättning närmast från provinsen Kappadocien i bortre Mindre Asien. Men det persiska imperiet hävdade väl så starkt sin rätt till inflytande och drog långa tider landet mot öst. I klostret Odzun beläget högt upp på en platå över djupa raviner liksom flera av Armeniens unika kloster, finns på södra väggen en inskrift från 500-talet om historien bakåt. Där återfinns traditionen att aposteln Tomas kom denna väg och stannade en tid innan han småningom reste vidare. Enligt traditionen i Tomasakterna tog han sig ned till Tvåflodslandet och grundade kyrkan i Mesopotamien innan han kom till Indien. Mina många år i Indien hade förstås gett

ett särskilt intresse för aposteln Tomas. Jag hade varit i Cochin i Kerala med dess synagoga och judiska stadsdel, där det så sent som för 20 år sedan gick att samla en Minjan, tio män för gudstjänsten. Många judar, särskilt de yngre, hade annars lockas att flytta till Israel efter statens grundande. En judisk diasporaförsamling fanns på platsen redan under förkristen tid, där som på så många andra håll inom den Bördiga halvmånens område den blev anknytningspunkten för den tidigaste kristna missionen. Uppe på berget S: t Thomas Mount, strax söder om Madras på Indiens östkust, led S: t Tomas martyrdöden och i kryptan till San Thôme Cathedral i Mylapore i utkanten av engelsmännens Madras finns apostelns grav, fast hans ben förts till annan okänd plats. Men om Odzun i Armeniens bergstrakter hade jag aldrig hört. Är det en skröna, en from tanke, trons fantasi? Det är ett problem att dokument likt det på kyrkväggen i Odzun, trots att klostret nu finns på världsarvslistan, att minnesstenar och även arkiv som finns i kloster och kyrkcentra längs handelslederna och karavanvägarna mot öst, inte är utforskade och sammanställda på samma sätt som det som bevarats i väst från Mindre Asien över Grekland, Rom osv. Ända fram till 600-talet och på flera håll in på 800-talet var kristenheten stark och väl så omfattande från Syrien över Tvåflodslandet och vidare ända bort mot Kina med kända biskopssäten och kloster längs allfartsvägarna. Namn och platser finns på närvarolistorna från kyrkokoncilierna som hölls från 300-talet och till 700- talet. Islams framryckning först och Mongolernas sedan försvagade den en gång så vitala kristna närvaron i österled. I byn intill klostret Odzun kan befolkningen ännu peka ut de kvarter, där det en gång fanns en judisk diaspora. Den liksom de många andra österut, och förstås västerut, låg längs någon av handelslederna, vilka i sin tur gick där det var möjligt att ta sig fram med lastkameler och där det fanns tillgång till vatten i sjöar, floder och källor på rimligt avstånd från varandra. Den berömda Sidenvägen till Kina var inte en väg utan flera, särskilt så i bergstrakterna, där det byggdes seraljer vid de kända passen som exempelvis Selimpasset i norra Armenien. Routen kunde sedan gå via floddalar nedåt Iran eller över Kaspiska havet till Turkestan och därifrån mot Kina. Från Antiokia i Syrien, romarrikets huvudstad i öst, som var de första kristnas missionscentrum sedan Jerusalem måst lämnas, var vägen upp via bortre Kappadocien och över Armenien en möjlig resväg med uppgjorda leder, utvalda rastplatser och karavanstäder.

Kan apostlarna Bartholomeus och Taddeus ha tagit sig till Armenien? Med sitt speciella läge upp mot Kaukasus bergsmassiv och mellan de tre stora sjöarna, numera bara Sevansjön inom dagens Armenien, var landet tidigt ett samlat rike, redan under förkristen tid. Som en framstående historiker, som specialiserat sig på den armeniska kyrkans historia påpekade, är källmaterialet kring de båda apostlarna i princip detsamma som för apostlarna Petrus och Paulus vistelse i Rom. Efter en extremt historisk-kritisk tid, där tradition redan i utgångsläget var misstänkt, rör sig forskningen nu i en mera öppen riktning, där en flerfald av källmaterial hålls samman och helhetsbilder prövas av det som sannolikt kan ha ägt rum. Om Bartholomeus anges i tidiga källor att också han tog sig vidare till Mesopotamien och Indien. Kanske fanns en iver för apostlafärder mot öst liknande den som avspeglas i S: t Paulus resesällskap och medarbetarlag att plantera evangeliet längs vägarna från Jerusalem över Mindre Asien och Grekland till Illyrien, som S: t Paulus skriver, och till Rom. I österled gällde det i så fall karavanstråken över högplatåerna landvägen mot Kina eller landvägen och sjövägen till Indien, de två dominerande kulturerna och handelsparterna bortom Medelhavsbäckenet redan då. Katedralen i Echmiadzin, inte långt från huvudstaden Jerevan, kallas moderkyrkan och är hela Armeniens, den nuvarande statens och den omfattande diasporans, centrum. Där, liksom i alla de armeniska kyrkorna, firas evkaristin varje söndag. Det är den som är den kristna huvudgudstjänsten. Landets och kyrkans historia med överfall från omgivande makter och även massakrer och folkmord har sammansvetsat Armenien som nation omkring språket och kyrkotraditionen. Söndagens liturgi i katedralen är festlig med stora körer, solosångare, häftiga liturgiska dräkter och rik symbolik. Alla biskopar, präster och diakoner, som är på besök i kyrkans centrum, och prästseminariets kandidater är närvarande. Ett museum i en del av kyrkokomplexet förvarar minnen från kyrkans liv och historia. Där finns den spjutspets, som sägs vara den med vilken Jesu sida stacks upp för att fastställa att han var död. En soldat som stod nära stack upp sidan med sin lans och det kom ut blod och vatten. Den som såg det, kommenterar S: t Johannes, 19:35, har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Legosoldaterna i romersk tjänst värvades från rikets alla provinser och vid tiden för Jesu korsfästelse var Armenien en del av det romerska imperiet. Sannolikheten för att en eller flera av dem som på

översteprästernas begäran kommenderades ut för att inför sabbaten krossa de korsfästas ben och sedan se till att liken kom undan var från Armenien är inte utesluten. Den förlegade föreställningen att det är något fel med de orientaliska kyrkornas kristologi, och till följd av det deras kyrkosyn, en monofysitisk böjelse, är sedan en tid avskriven, fast det tog nära 600 år. Den Romersk katolska kyrkan erkänner dem som rätta kyrkor och tillämpar en begränsad men dock evkaristisk gästfrihet. Att det finns en misstänksamhet från den armeniska kyrkans sida framgår av att skyltar med beskrivningar vid klostren talar om att den armeniska kyrkan tar avstånd från den chalcedonensiska sekten, dvs. kyrkorna i väst som deltog i konciliet i Chalcedon 451 och antog formuleringarna därifrån. Förbindelserna med den Ryska kyrkan och Moskvapatriarkatet är påfallande goda och vid prästseminariet nära S: t Arakelots kloster, på en halvö i Sevansjön, vittnade fotografier från möten med patriarken i Moskva och ikoner som lämnats som gåva om det. Prästkandidaternas första främmande språk är ryska, som studeras i ett nytt avancerat språklaboratorium. Turkiet är av förklarliga skäl ärkefienden efter att två tredjedelar av det gamla Armenien måst avträdas dit och efter folkmordet i början av 1900-talet. Men inte heller Iran med de gamla persiska anspråken är att lita på. Ryssland är den enda stormakt som skyddat Armenien mot Islams framstötar. Ryssland deltar även nu i gränsbevakningen mot Turkiet. Under det märkliga Krimkriget 1853-56 lierade sig västmakterna med det Ottomanska imperiet mot, som det uppfattades, det ryska Tzardömets expension söderut. Bakgrunden var Rysslands krav på att få ge skydd åt de kristna minoriteterna inom det Ottomanska riket, vilket i högsta grad berörde den armeniska befolkningen där. Traditionen med ikoner i kyrkorummen, som är stark i ryskortodox tradition och även i syrisk och koptisk, har inte fått fäste i den armeniska kyrkan. Vid prästseminariet avvisade ledningen med emfas att ikonerna de fått från Ryska kyrkan hade någon liturgisk funktion. Det finns målningar i västlig stil i kyrkorna, framför allt Gudsmodern med barnet och någon av kyrkans framstående catholikoi, högsta kyrkoledare. Det kan finnas en bildrad av apostlarna i koret, ibland nedanför podiet, med några av kyrkans viktiga catholikoi till sidorna. Verkligt utmärkande för kyrkan är typiskt armeniska kors huggna i relief på sten. De finns i överväldigande mängd i kyrkorna, inne i rummet och på utsidorna och även på kyrkogårdar. Krucifix, däremot, är ytterst sällsynta. Någon ikonostas förekommer inte heller, men ett draperi, en förlåt, som dras för det upphöjda altaret vid speciella tillfällen i liturgin. Förvånande var seden att inte gå till

kommunion varje söndag. Inte heller närvarande biskopar, präster och diakoner deltog i kommunionen varje söndag, bara var tredje eller så som det sades. Kanske var det fasteregler och biktrytm som påverkade frekvensen. Liksom i alla de orientaliska kyrkorna och i den bysantinskt ortodoxa är evangeliets läsning en höjdpunkt. Det går att komma litet sent till liturgin och även lämna tidigare, men viktigast är att närvara vid evangeliets läsning. I ett center för manuscript från äldsta tid intar evangeliarier, de fyra evangelierna i en kodex, en framträdande plats. De är utförda med utsökt konstskicklighet i färger och typsnitt. Liksom i de övriga kyrkorna med ortodox och orientalisk tradition kan prästerna vara gifta och de i församlingstjänst är det oftast. De ogifta ses som munkar, men inget av klostren har ännu återupprättat det monastiska livet. Tydligen var klosterlivet försvagat redan under 1800-talet, det antyddes till följd av politiska trakasserier och förföljelser. Under Sovjettiden upphörde samtliga kloster att fungera. Först nu hade klosterkyrkorna börjat renoveras för liturgiskt bruk och präster sänts ut för att fira evkaristin på söndagar och morgon- och aftonböner i psaltartradition på vardagar. Det föreföll som om folket i allmänhet blivit avvanda från delaktighet i gudstjänstlivet trots att kyrkan är så betydelsefull för identiteten. I flera klosterkyrkor hade prästerna gått in för att samla barn och ungdom kring det liturgiska livet med uppgifter i liturgin och i kören. Otvetydigt hör den Armeniska kyrkan till de orientaliska av prekalcedonensisk tradition., dvs. de står fast vid Nicea 325. Men den skiljer samtidigt ut sig med en egen framtoning i kyrkobyggnadsstil och kyrkokonst. Trots kulturella skillnader och även konflikter är det påfallande hur enhetlig den äldsta kristna traditionen är när det gäller gudstjänstens ordo, huvuddragen i mässan, kyrkans grundläggande ämbetsordning, de bibliska skrifternas antal och formerna för läsning i gudstjänsten, dopfuntens och altarets funktion, rökelsen som bönens symbol och även de liturgiska kläderna. Den Armeniska kyrkans självständighet och långa tider isolerade utveckling har gett en del kulturella särdrag. Samtidigt är det uppenbart att den representerar samma ursprungliga traditionsflöde som de andra orientaliska kyrkorna och i långa stycken även den bysantinskt-ortodoxa. Det finns en entydighet från äldsta kristen tid vad gäller gudstjänstordningen, sakramenten, de kyrkliga ämbetena, de heliga skrifterna, den nicenska trosbekännelsen, kyrkorummets symbolik, bönetjänsten i psaltarens form, symboliken i ämbetsbärarnas dräkter och den monastiska traditionen som är väl värd en förnyad ekumenisk reflektion i en tid då inte minst den västliga

kyrkotraditionens faiblesse för rationalismen, evolutionismen och individualismen lett till en kris. Den protestantiska huvudtanken var ju att på skriftens grund, skriften allena, fast i praktiken ofta begränsad till de nytestamentliga skrifterna, bygga upp en förnyad kyrka, renad från mycket av traditionens slagg och allteftersom tillkomna missbruk. Med den inställningen kom de äldsta kyrkotraditionerna, särskilt de orientaliska, att betraktas som tidiga återvändsgränder. En friskare och mera vetenskaplig hållning vore att betrakta vad dessa kyrkor bevarat under sina nära två tusen år av troget förvaltarskap, ofta under hårt tryck från omgivningen och många försök att få dem att växla inpå andra spår. Den senaste tidens utveckling inom de stora protestantiska kyrkorna i väst är att de teologiska överenskommelserna om Rättfärdiggörelsen med de lutherska kyrkorna och det s.k. ARCIC med den Anglikanska plötsligt förlorat i relevans. Det visar väl att traditionsflödet i hela dess bredd, det som lever i det pågående kyrkolivet, inte bara i teologernas verkstad, måste bli föremål för reflektion, utbyte av erfarenheter och en delaktighet i det heliga så långt möjligt. Nästa stora forskningsprojekt inom kristenheten, efter den historisk-kritiska bibelforskningen i väst som tycks ha nått vägs ände, bör rimligen bli att söka fånga traditionsflödet under de första fem hundra åren i hela dess vidd och mejsla fram de bärande dragen. Det måste för utvecklingen i österled göras av teologerna i Främre och Mellersta Asien med hjälp av det rikhaltiga källmaterial som finns i dokument i kloster och kyrkcentra, i inskriptioner och på minnesstenar längs lederna från Syrien och bortöver. Det arbetet är för Afrikas del, Egypten, Sudan, Etiopien och kustländerna längs Norra Afrika redan påbörjat. Ledande teologer i den äldsta kyrkan verkade där och lade grunden för den fortsatta teologiska utvecklingen, de alexandrinska fäderna, Athanasios, Tertullianus och småningom Berbern Augustinus m.f. Lika viktigt är det flöde som de orientaliska kyrkorna förvaltar, bland dem den Armeniska. Biörn Fjärstedt