Medeltid och tidigmodern tid en klerkernas och adelns tid

Medeltid och tidigmodern tid en klerkernas och adelns tid Medeltiden är en term som har varit etablerad inom historieskrivningen sedan 1600-talet. Först användes den för att beteckna den period som låg mellan den antika kulturen och renässansen, då antikens individualiserade och estetiska ideal föddes på nytt. Utifrån ett mer allmänt hållet europeiskt per spektiv räknas medeltiden från det västromerska rikets poli tiska, ekonomiska och militära kollaps i slutet av 400-talet fram till omkring år 1500. För Sveriges del brukar medeltiden sträcka sig från omkring 1000 till början av 1500-talet. Startpunkten anger från vilken tid skriftliga källor finns. Men viktigare är att från 1000-talet fick kristendomen sitt genombrott och en kyrklig organisa tion började etableras. Det var också då som de områden som skulle bli Sverige mer organiserat inordnades i den europeiska kulturkretsen. Medeltidens slut brukar sättas till omkring 1520. Med Gus tav Vasas maktövertagande växte en starkare och mer centra liserad statsmakt fram i Sverige. Därmed slutade också den politiskt sett mycket labila period som senmedeltiden utgjorde. Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527 inleddes nedgången för den medeltida kyrkan som ekonomisk och i stort sett även som politisk maktfaktor. 1520- talet brukar samtidigt vara inledningen till historiens nästa period, den tidigmoderna epoken. Sedan 1700-talet var termen den nya tiden etablerad för att beskriva tiden efter medeltiden. Genom upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien både utvidgades och krymp tes den europeiska världsbilden. Av 1700-talets intellektuella bedömdes detta som en avgörande skillnad jämfört med medeltidens Europa. 1500-talets upptäckter gav upphov till en ny världsbild. 15

Ordet tidigmodern uppstod inte förrän på 1900-talet. I anglosaxisk historieskrivning lanserades termen för att beteckna början av den nya tiden, från omkring 1500 fram till franska revolutionen 1789. Begreppet syftar på en tid och företeelser som vätte mot det moderna utan att ännu vara riktigt moderna. Tidigmodern tid kan ses som ett mellanskede mel lan medeltid och modern tid. Omkring 1990 blev termen vanlig också i svensk historie skrivning, och om startpunkten oftast utgörs av Gustav Vasas maktövertagande varierar slutpunkten desto mera. Än låter man franska revolutionen få vara slutet, än grundlagsför ändringarna 1809 eller napoleonkrigens upphörande 1815. I detta sammanhang avslutas den tidigmoderna epoken av ståndsriksdagens fall 1866. I denna bok behandlas tiden fram till 1720, det karolinska enväldets och stormakten Sveriges nedgång utgör avslutning. Både medeltid och tidigmodern tid är alltså epoktermer som tydligt refererar till modernitet och postmodernitet utan att periodernas särdrag och egna villkor framhävs. Genom att komplettera de redan etablerade periodiseringarna med eti ketterna klerkernas respektive adelns tid eftersträvas en tydli gare betoning på de grupper som socialt, politiskt och ekono miskt var tongivande under de århundraden som här behandlas. Att klerkerna lyfts fram beror på den betydelse framväxten av en kyrklig organisation fick för samhällslivet och att kyrko ledarna kom att utgöra ett elitskikt. Motsvarande kan sägas om adeln. Denna grupp växte starkt i antal under 1500- och 1600-talen och blev då den mest dominerande och drivande i samhället. Både klerker och adel, det andliga och världsliga frälset, utgjorde minoriteter. Sammanlagt uppgick de bägge grup perna inte ens till tio procent av befolkningen. Majoriteten utgjordes av bönder och torpare och det var på deras bekost nad som frammarschen för både klerker och adel skedde. Under både klerkernas och adelns tid fanns därmed en grund läggande och ständigt närvarande motsättning i samhället som grovt sett rörde avkastningen på böndernas arbete. Då frälset, både det andliga och världsliga, kunde utverka gynn samma privilegier innebar det motsvarande förlust för bön derna, som alltså var de som i första hand tvingades betala skatter och avrad. Historiesynen bakom begreppen klerkernas tid och adelns tid tolkar alltså förändringar i samhället som utslag av sociala och ekonomiska motsättningar, och syftet bakom beteck ningarna är att göra dessa konflikter tydliga. 16

Könsrelationernas betydelse för samhällsorganisationen Klerkernas och adelns tid syftar på i första hand männen inom respektive grupp. Kvinnor var inte kyrkoledare eller präster, och adliga kvinnor hade inte samma befogenheter som adliga män. Även om kvinnor utgjorde drygt hälften av invånarna var det äldre samhället en mycket manlig värld. Lagar och kung liga förordningar formulerades av män och var i första hand avsedda för män. I såväl 1200-talets landsskapslagar som de följande århundradenas lagstiftning, ja ända fram till 1800-talets mitt, föreskrev lagarna en samhällsorganisation där kvinnor och män var mycket ojämlika. Jämlikhet mellan könen var, precis som jämlikhet mellan klasser, en fullkom ligt främmande tanke för de flesta. Samtidigt som kvinnor i allmänhet saknade många av männens befogenheter var det just under medeltiden och 1500- och 1600- talen som flera kvinnor nådde sina länders högsta maktpositioner. Drottning Margareta i Danmark och Norge, drottning Elisabet i England och drottning Kristina i Sverige är talande exempel. Hur var detta möjligt? Ett svar är att dessa kvinnor befann sig i ett läge där det helt enkelt sak nades en lämplig man för motsvarande position. Kvinnorna, även de kungligt födda, var de ständigt beredda reserverna, som hade att rycka in i brist på lämpliga män. I denna tid utgick lämplighet från härkomsten. Det var framför allt anfäderna som var väsentliga. Drottning Marga reta, unionsdrottningen, var dotter till den store Valdemar Atterdag. Först när hennes son dog han var den som stod i tur att bli kung kunde hon bli drottning. Varken drottning Elisabet, dotter till den mäktige Henrik VIII, eller drottning Kristina, stormaktskungen Gustav Adolfs dotter, hade någon bror. Eftersom börden, släktbandet till fadern, i bägge fallen var det mest väsentliga för att ärva tronen var det omöjliga ändå möjligt: mäktiga kvinnor gavs undantagsvis rätt att leda hela länder och regeringar, något som visat sig vara svårt att genomföra i 1900-talets mer demokratiska styrelse skick. Generellt låg annars all samhällelig maktutövning i hän derna på män. Kvinnor var uteslutna från att inneha borgar rättighet i stad, de förvägrades rätt att förvalta sina egna till gångar, de hade inte rätt att avgöra sina barns giftermål ja, listan på de ojämlika förhållandena mellan könen kan göras hur lång som helst. Detta innebar dock inte att kvinnor sak nade betydelse. Begreppen maktförmedlande och maktskapande kan klar göra en 17

grundläggande principiell skillnad mellan kvinnors och mäns befogenheter. Kvinnor förmedlade resurser till män arvingar, egendom och börd resurser som de själva oftast inte kunde förfoga över. Först i händerna på män blev dessa resurser maktskapande, det vill säga utgjorde bas för delaktig het i offentlig maktutövning. I kraft av att förfoga över till exempel egendom, även kvinnors, företrädde män hushåll och släkter i samhällets maktutövande instanser, från socken stämmor till ting och riksdagar. Detta generella mönster av kvinnors underordning hindrar inte att det förekom avvikelser och att kvinnor i flera fall även kunde överträda de formellt fastställda befogenheterna. Mäns maktskapande och kvinnors maktförmedlande för ankrades i äktenskaps- och arvslagstiftningen. Denna lagstift ning etablerades under medeltiden och i stora drag hölls den kvar ända till 1800-talets mitt. I lagarna fanns ingen princi piell skillnad mellan hög och låg. Adelskvinnor löd under samma arvs- och äktenskapslagstiftning som bondkvinnor. Kvinnor hade arvsrätt, om än att de blott ärvde hälften av vad män ärvde. Kvinnor saknade emellertid befogenhet att förvalta sina ärvda tillgångar. Ogifta kvinnor stod under sina fäders målsmanskap och myndighet, gifta kvinnor under sina makars. Ogifta kvinnor förmedlade sålunda resurser från sina fäder till de män de gifte sig med, och vidare till sönerna i nästa generation. En helt annan ställning hade änkor. En änka hade nästan samma befogenheter som mannen i äktenskapet tidigare hade haft. Änkans särställning har många förklaringar. Det var inte minst praktiskt att hon förvaltade barnens, arvingar nas, tillgångar tills sönerna eller mågarna kunde ta över. Vik tigt att erinra sig är att änkeståndet aldrig var tänkt att vara permanent. Det var en tillfällig lösning, i väntan på att en man skulle ta över. Äktenskapets nyckelroll för maktförhållandena inom län der och mellan länder framgår på en rad olika sätt. Exempel vis skapade Ferdinands och Isabellas giftermål 1469 ett mäk tigt Spanien, vilket låg till grund för det habsburgska väldets höjdpunkt under 1500- talet. Det var inte alltid som de ledande skiktens giftermål moti verades av enbart möjligheten att skapa fördelaktiga territo rier. Medeltidens stormän gifte sig med kvinnor vars mäktiga anfäder blev symboliska resurser i de nya maktkonstellatio nernas strävan efter att legitimera sina positioner. Detta gif termålsmönster levde kvar även efter medel- 18

tiden. När Gustav Vasa skulle gifta sig var det viktigt att skaffa honom mäktiga bundsförvanter utomlands som skulle ge erkännande och sta tus för det unga kungahuset Vasa. Giftermålet med Katarina av Sachsen erbjöd denna möjlighet. Äktenskapets vikt i det äldre samhällets politik framgår inte minst av att ett felaktigt eller uteblivet giftermål orsakade kri ser för det kungliga styret. Erik XIV:s giftermål med sin frilla Karin Månsdotter bidrog till det uppror som slutade med hans avsättning. Drottning Kristinas och Karl XII:s uteblivna giftermål orsakade bägge kris i tronföljdsfrågan. I den katolska kyrkan var äktenskap sakrament men ändå inte högsta livsform. Det var i stället det celibat som prästerna var ålagda att leva efter. I praktiken var frilloväsende och andra utomäktenskapliga förbindelser utbredda också bland klerkerna. Åtskilliga av klerkernas utomäktenskapligt födda söner blev själva klerker. Under medeltiden var det mono gama äktenskapet ännu inte den normativt sett fullständigt dominerande livsformen. När reformationen avskaffade celi battvånget, vilket i Sverige skedde 1536, blev äktenskapet inte ett sakrament. Likväl blev det högsta livsform. Detta skedde dock inte automatiskt utan som en följd av kyrkans strid för det monogama äktenskapets naturlighet. Äktenskapets soci ala, politiska och moraliska förstärkning var kanske en av reformationens viktigare konsekvenser. Samtidigt som äktenskapets status höjdes avskaffades alter nativa livsformer för kvinnor. Där kloster och helgonkult inneburit utbildning och utrymme i teologin för kvinnor och kvinnlighet, blev de äktenskapligt knutna könsföreställning arna helt dominerande. Kvinnor och kvinnlighet förknippa des alltmer med enbart hustruskap, barnafödslar och moder lighet. Att äktenskap hade en nyckelroll i både katolicismens och reformationens teologi, och att det avgjorde hur adels- och furstesläkter kunde bygga maktpositioner inom och utom landets gränser visar tydligt att så som könsrelationerna var arrangerade påverkade de hela samhället. Då klerkerna eller adeln skaffade sig större inflytande och ekonomiska fördelar var det alltså inget som nödvändigtvis direkt påverkade kvinnorna. Begreppen maktskapande och maktförmedlande understryker nämligen ett typiskt drag i det äldre samhällets sociala organisation. Män ingick direkt i klasser eller sociala skikt, medan kvinnors tillhörighet endast var indirekt. 19

En kvinnas klass- eller grupptillhörighet avgjordes av den man hon var närmast underordnad. Den grupp kvinnans far eller make tillhörde var därmed också hennes. Till skillnad från män kunde alltså kvinnor byta klass genom giftermål. Precis som mäns maktskapande och kvinnors maktförmed lande var förankrat i tidens äktenskaps- och arvslagstiftning, hade också relationen mellan direkt och indirekt lagligt stöd. I äktenskapslagstiftningen var de äkta makarnas gemenskap och gemensamma intressen självklar utgångspunkt. De äkta makarna uppfattades som delar av samma helhet, nämligen kroppen. Från Bibeln hämtade lagen det talande uttrycket att mannen var huvud och kvinnan var hans kropp. När äktenskapets förening mellan kvinna och man liknas vid människokroppen klargör det något av tidens domine rande uppfattning om könen. Kvinnan och mannen hörde ihop och hade lika nödvändiga funktioner. Utan kroppen var huvudet utan värde och vice versa. Men här formulerades också en hierarki. Likt människokroppens huvud skulle också mannen vara den överordnade, styrande och reglerande. Mot bakgrund av det ovan sagda kan de rikspolitiska förvecklingarnas beroende av vem som gifte sig med vem under både klerkernas och adelns tid vara begripligt, och i varje fall motiveras den vikt denna skildring lägger vid de politiska aktörernas giftermål. Klerkernas tid stat och kyrka etableras Medeltiden var den katolska perioden i svensk historia. Efter år 1000 fanns kristna kungar i Sverige. Strider fördes mellan olika ätter, men den politiska makten stabiliserades. Gradvis stärktes kungarnas och kungamaktens ställning. Den tidiga medeltiden, ungefär fram till 1300-talets början, var expan siv. Befolkningen ökade, en omfattande kolonisation före kom, ny mark lades under plogen. Det var under denna tid som den svenska bosättningen i Finlands kusttrakter uppkom. Ny bygd bröts i skogsmarker i norra Sverige, Småland och södra Västergötland. Under framför allt 1200-talet skedde grundläggande samhällsförändringar. Det var då kyrkan och kyrkliga institutio ner etablerades, inte minst som godsägare. Eliten, aristokra tin, blev i ökad utsträckning jordägare. Kungamaktens etablering innebar också att politiken institutionaliserades i högre grad. Vid sidan av giftermåls- 20

och släktskapsförbindel ser och olika vänskapsband blev formerna för politiska allian ser och förhandlingar mer formaliserade. Eliten i samhället, kyrkan och den världsliga aristokratin, knöts till kunga makten genom privilegier och tjänsteförhållanden. Viktiga sociala relationer och företeelser formaliserades och reglera des genom lagstiftning. Krigsmakten, det aristokratiska rytteriet, underordnades kungamakten. Borgar uppfördes för förvaltning och kontroll av samhället. Skatter började utkrävas. Allt mer av det som bönderna producerade kom den nya överheten till del i form av avgifter. Bönderna blev skattebönder eller landbor. De förra ägde sin jord men betalade skatt till kungamaktens före trädare, de senare betalade avrad till en jordägare. Under mitten av 1300-talet, under kung Magnus Erikssons långa regeringstid, visade sig svagheterna i detta samhällssys tem. De materiella resurserna räckte inte för att upprätthålla den politiska strukturen. Till detta kom en agrarkris från mit ten av 1300-talet med befolkningsnedgång, ödegårdar och minskande intäkter. En kamp uppstod som gällde fördel ningen av överskottet och kontrollen över statsmaktens bor gar och län. Under vissa perioder, framför allt under sent 1300-tal och tidigt 1400-tal, var kungamaktens ställning stark, men i stort karakteriseras senmedeltiden i Sverige av en svag centralmakt och en stark aristokrati. Grovt sett kan alltså medeltiden indelas i två perioder. Den tidiga medeltiden innebar uppbyggandet av en kristen, euro peisk kungamakt och av en kyrklig och världslig elit. Denna överhet baserade sin ställning på att permanent och systema tiskt utnyttja de personella och materiella resurser som fanns i samhället. Det var en avgörande förändring i förhållande till den plundringsekonomi som karakteriserade vikingatiden. Skatter och avgifter av skilda slag ledde också till att handel med olika varor intensifierades; detta var förutsättningen för den starka framväxten av stadsväsendet i stora delar av Sverige från mitten av 1200-talet. Senmedeltiden var i många avseenden en krisperiod. Expansionen avtog. Kampen tilltog inom och mellan eli terna, vilket resulterade i en svag centralmakt. Denna tendens bröts mot slutet av medeltiden. Centralmaktens kontroll över riket stärktes under Sturetiden och förebådade de stora poli tiska förändringarna som ägde rum under Gustav Vasas rege ringstid. 21

Adelns tid den moderna staten tar form I Europa uppstod under 1500- och 1600-talen starka furste makter som lyckades monopolisera våldsutövningen inom sina respektive territorier. Samtidigt effektiviserades uttaget av skatter, och förvaltningen kom mer och mer att skötas av utbildade ämbetsmän. De moderna staterna tog form. På flera håll innebar det att länder, och det sätt varpå de styrdes, på lång sikt kom att vara mindre beroende av monarkernas per sonligheter. Staterna började bli något mera än de till kunga dömet starkt knutna statsmakter som växte fram under medeltiden. För furstemakterna var det nödvändigt att ha tillgång till dugliga och väl utbildade personer i förvaltning och krigs makt. I Sverige axlades bägge uppgifterna av adeln, det stats bärande ståndet, vars frälsestatus hade sitt upphov i en äldre tradition att adeln måste göra krigstjänst åt kungen. Detta ömsesidiga utbyte av tjänst och gentjänst lade grund för be roendet mellan feodalherre och vasall under medeltiden, och blev mönsterbildande för hur monarkerna lierade sig med adeln under den tidigmoderna epoken. Att adelns krigstjänst åt kungen kompletterades av och senare även överflyglades av andra tjänster var en logisk följd av denna ömsesidighet. Bakgrunden till att den svenska adeln alltmer kom att göra kungatjänst i civil förvaltning var delvis att förvaltningen i sig expanderade mycket kraftigt. I hela Europa förändrades på lång sikt adelns uppgifter, från traditionell krigstjänst till att även utföra andra tjänster. I Sverige kantades denna process av en enorm satsning på krigsmakt och territoriella eröv ringar. Under stormaktstiden övervägde krigsåren med bred marginal de år det var fred, och de krigiska förvecklingarna hade en bakgrund i samhällets inneboende konflikter där de religiösa motsättningarna var stora. I Sverige lämnade kyrkan så småningom katolicismen och övergick till luthersk tro. Den svenska statsledningen blev den lutherska kyrkans främsta försvarare i Europa. Kyrkan förlorade sin självständighet, och i takt med statsapparatens utbyggnad i övrigt blev den även statskyrka. Prästerna gjorde en klassresa nedåt i samhällshierarkin, och kallet att bli präst nådde alltmer sällan högadelns söner. Samtidigt utgjorde prästerna ett eget rikspolitiskt stånd, vilket precis som bön dernas riksdagsrepresentation saknade motsvarighet på andra håll i Europa. I likhet med stora delar av Europa präglades 1500-talets andra hälft och 1600-talets första decennier i Sverige av ett ekonomiskt 22

uppsving. I vissa områden kan man tala om en andra kolonisationsvåg. Satsningen på bergsbruk intensifiera des och nya städer grundades. Under 1600-talets andra hälft avlöstes expansionen av stagnation och kriser. Mot slutet av århundradet ledde upprepade missväxter till akuta försörj ningskriser och svältkatastrofer. Jordens avgörande betydelse för försörjningen medförde att ekonomisk expansion och stagnation till stor del var bero ende av jordbrukets konjunkturer. Trots att stora reduktioner åren 1527, 1655 och 1680 innebar radikala omfördelningar kvarstod adeln hela tiden som stor jordägare. I den första reduktionen överfördes kyrkans jord, det andliga frälsets, till kronan, i de bägge senare omfördelades jord från adeln, det världsliga frälset, till kronan. Även om adeln därmed förlo rade jord vid två tillfällen under 1600-talet återhämtade den sig relativt snabbt, och trots att omfördelningarna på sikt även kom att gynna besuttna bönder höll adeln länge kvar sin ställning som samhällets förnämsta och mäktigaste stånd. 1600-talets reduktioner bröt emellertid mot en tidigare trend, där adelns ägor varit näst intill oantastliga, och förebådade på så vis förändringarna under 1700-talet, inledningen på bön dernas tid. Vad var Sverige? Den här boken behandlar svensk historia. Vad som var Sverige har dock skiftat. År 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Efter förlusterna i det svensk-ryska kriget tvingades Sverige att avstå Finland till Ryssland. Finland blev då ett förhållandevis autonomt rike med den ryske tsaren som storfurste av Fin land. Efter 1809 har Sveriges gränser varit oförändrade. Ofta är det utifrån enbart dessa gränser Sveriges historia uppfattas, vilket egentligen är ett ohistoriskt betraktelsesätt. Åtminstone delar av det nuvarande Finland var väl integrerat med det svenska riket sedan 1200-talet. Landskap som Jämtland och Skåne har däremot bara en drygt 350-årig svensk historia. När denna skildring börjar, år 800, fanns inte ett Sverige. I stället fanns en rad mindre riken eller herravälden utan helt säkerställd struktur eller hierarki. Tidigare framhölls Mälar dalen som centralt för uppkomsten av ett svenskt rike och Gamla Uppsala tillmättes stor betydelse. Källorna medger dock inte en rekonstruktion där riksenandet har utgått från Mälardalen. Framför allt finns inget som tyder på att Mälar dalen erövrade övriga Sverige. I stället tycks regionerna ha haft olika former av maktkoncentration. 23

Från och med 1000-talet fanns i Sverige ett kristet kunga döme, där stormän i både Götaland och Svealand gjorde anspråk på att vara kung. Slättområdena i Götaland och vid Mälaren var de mest bördiga och tättbefolkade, och det var dessa regioner som var kärnområdena för maktutövning. Under den tidigaste kristna tiden var det vanligare att kung arna hade sin maktbas i Västergötland och Östergötland än i Svealand. Under äldre medeltid hade de dock ofta svårt att hävda sin maktställning utanför den region där de vistades. När Uppsala 1164 blev ett ärkebiskopssäte blev detta område också en provins inom den romerska kyrkan, vilket innebar att Sverige uppfattades som ett rike ute i Europa. Kungen titulerades svears och götars konung; det var första gången denna titel användes. Mot slutet av 1100-talet ökade även kungamaktens maktbefogenheter i såväl Svealand som Götaland. Riksenheten uttrycktes inte minst genom lagstift ningen. Under 1200-talet utfärdade kungarna förordningar som skulle gälla i hela riket. Genom tillkomsten av en lands lag och en stadslag vid mitten av 1300-talet stärktes och befästes föreställningen om det svenska riket som en enhet. Från 1200-talets senare hälft var det nuvarande Finland integrerat i det svenska riket. Mot slutet av 1200-talet erövrades delar av Karelen. Österlandet var den gängse beteckningen på området öster om Finland. Gränsen mellan Sverige och Nov gorod var ofta föremål för konflikter, men var i stort sett oför ändrad under medeltiden. Sjövägen längs Finska viken var betydelsefull ur strategisk och handelspolitisk synpunkt. Trots gemensam lagstiftning och riksgränser var de regio nala skillnaderna stora och kungamaktens eller riksrådets kontroll över landet varierade. Under vissa perioder var riket uppdelat. Under en kort period på 1300-talet styrdes Sverige och Skåne av en gemensam kung. Genom en mer effektiv och enhetlig administrativ kontroll under Gustav Vasa stärktes riksenheten. Under stormaktsti den gjorde Sverige stora territoriella erövringar och vinster. Det började med erövringarna i norra Baltikum med Reval och Narva under Erik XIV:s tid, och expansionsperioden sträckte sig fram till 1658 då Sverige behärskade stora delar av området runt Östersjön. Sverige fick stora områden i Balti kum och senare, genom trettioåriga kriget och den westfa liska freden 1648, även territorier i norra Tyskland: Bremen- Verden, staden Wismar, Vorpommern med Stettin. Därefter började den svenska stormaktstidens gradvisa nedgång. 24

Några av stormaktstidens territoriella vinster gällde områ den som därefter förblev svenska. Vid freden i Brömsebro 1645 tvingades den dansk-norska kungamakten att avstå Jämtland och Härjedalen, Gotland och Halland; det sist nämnda landskapet dock endast på 30 år. Genom freden i Roskilde 1658 kom Halland emellertid definitivt att bli svenskt och så även Skåne, Blekinge och Bohuslän. Även Bornholm och Trondheims län (Tröndelag) avträddes till Sverige, men återgick till den dansk-norska kronan genom freden i Köpenhamn 1660. De landskap som genom krig och fredsavtal blev svenska vid 1600-talets mitt kom relativt snabbt att integreras i det svenska riket. Områdenas särställning markerades ibland, men svensk lag och kyrkoordning infördes, och de inordna des också i den svenska stiftsorganisationen. Grundandet av Lunds universitet 1668 kan ses som ett led i försvenskningen. Integrationen in i det svenska riket gick dock långsammare i Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge. Där sökte adeln och städernas borgerskap behålla sina gamla privilegier. Områdena i Baltikum och norra Tyskland betraktades som provinser. De var inte lika väl integrerade med det svenska riket. De tyska områdena ingick visserligen i det ganska lösa förbund som det tyska riket utgjorde. Genom dessa områden blev den svenska kronan en del av det tyska riket. Svenska Pommern förvaltades exempelvis som ett generalguverne ment. Gamla lagar, rättssedvänjor och privilegier bibehölls, och de baltiska och tyska provinserna var inte representerade på de svenska riksdagarna. I Ingermanland och i Kexholms län, vilka båda låg i anslutning till den gamla finska riksdelen, infördes dock svensk rätt. Anpassningen till svensk rättsordning och förvaltning var alltså betydligt svagare i provinserna. I framför allt Livland skedde ändå viktiga förändringar under den svenska perio den. En hovrätt inrättades 1630 i Dorpat (Tartu) och i samma stad upprättades ett universitet 1632. Administrativa och rättsliga reformer inleddes i Livland under 1600-talet och detta förbättrade inte minst böndernas rättsliga ställning. Genom att Vorpommern tillföll Sverige hamnade universi tetet i Greifswald på svenskt område. Det hade grundats 1456 och blev därigenom det äldsta universitetet i Sverige. Även om det förblev ett litet tyskt lärosäte kom det att under den svenska tiden spela en viktig roll som kultur- och lärdoms förmedlare. Det är alltså tydligt hur missvisande det är att projicera 1800-25

talets nationalstat och vår egen tids territoriella gränser på det förflutna. Källor och tolkningar Kristendomen och den kyrkliga organisationen förde med sig den latinska skriften till Sverige. Det innebar inte bara att andra uttrycksformer togs i bruk utan även att en delvis ny världsbild vann inträde. Kristendomen och kyrkan förklarade världen, samhället och historien. Det kristna tolkningsföre trädet innebar att kyrkan kom att förmedla och legitimera nya former av herravälde. Skriften och kontrollen över tan ken dominerades, definierades och bestämdes av kyrkans män. Kyrkans språk, latinet, hade även betydelse för den världsliga förvaltning som växte fram, och det är i anslutning till det kyrkliga som en stor del av källorna från klerkernas tid har producerats. Kyrkans enorma inflytande märks inte bara då det gäller det skriftliga källmaterialet. Åtskilliga kyrkor, ofta väl synliga i landskapet, bär också i våra dagar vittnesbörd om kyrkans betydelse för äldre tiders samhällsorganisation. Även om skrift fanns tidigare runorna var ett alfabet som skapats efter förebilder från det latinska, men de har använts både före och efter den kristna kyrkans etablering blev den kyrkliga skrift ligheten den dominerande. De årsböcker som författades i klostren, vilka för svensk del bevarats från 1200-talet, utgör en annan och mer världslig aspekt av den kyrkliga skriftlighe ten. Även viktiga händelser utanför klostren som krig, pest och uppror noterades. En annan och mycket stor källgrupp utgörs av diplom, alltså de rättsliga handlingar som skrevs ned på pergament. Flertalet rör transaktioner av jord och i en stor del var kyrkliga och andliga institutioner inblandade. Över huvud taget har de andliga institutionernas arkiv bevarats i högre grad än de världsliga. Jämfört med Norge, Island och Danmark är den världsliga historieskrivningen i Sverige mager. Först från 1300-talet finns källor från sådant författande, till exempel olika krönikor. Från 1200-talet finns emellertid skrivna lagar bevarade. De är författade på svenska och utgör en viktig källa till inte bara medeltidens normer utan även samhällets ekonomiska och sociala relationer. Ett helt annat källäge finns från 1500-talet. Trots att slottsbranden 1697 ödelade stora delar av den kungliga förvalt ningens 26

arkiv finns från och med 1500-talet ett stort antal skrivelser och räkenskaper kvar. Av det som bevarats märks att förvaltningen expanderade stort under 1600-talet, rättsvä sendet formaliserades och byggdes ut, vilket bidragit till en långt större produktion av källor än tidigare. Av oerhörd bety delse var även tryckerikonstens utbredning. Därigenom kom det skrivna ordet att få en allmänt mer väsentlig roll i sam hällslivet. Muntliga avtal ersattes av skriftliga, förteckningar och register gjordes upp, och dokument mångfaldigades på ett annat sätt än tidigare. Från och med 1500-talet ger alltså de skrivna dokumenten möjlighet att på mycket nära håll följa de styrandes åtgärder och bevekelsegrunder. Men historien riskerar därigenom också att i hög grad bli de styrandes historia, sedd ovanifrån. Detta utgjorde inget avgörande problem i äldre historieskriv ning som i hög grad intresserat sig för relationen mellan olika maktcentra i rikets styrelse, kungar, krig och utrikespolitik. Men för våra dagars social- och kulturhistoriska intressen är källornas ovanifrånperspektiv en allvarlig begränsning. Åtskillig möda har ändå lagts ned på att belysa sociala grup pers, bönders, soldaters och kvinnors villkor under 1600-talets stormaktsvälde. På grund av källäget är dock bara ett fåtal aspekter möjliga att komma åt. Trots omfattande forskning är alltså ännu många aspekter på äldre tiders samhällsliv outredda, vilket tyvärr också präg lar denna framställning. Framför allt är det tydligt att de äldre forskningsområdena och de källor som då har använts väntar på nya historiker med nya frågor och tolkningar. Likt alla andra skildringar finns också här brister. Att vara fullständig och heltäckande är en omöjlig uppgift och denna framställning gör inte anspråk på någotdera. Det ligger dess utom i sakens natur att historikerna, som sitter med en sorts facit på hand, ger de olika skedena en långt mer förutsägbar utveckling än de prognoser samtiden hade möjlighet att göra. 27