Up With People reunion i Tucson, Arizona 2008 Jag heter Ulrika Eriksson och reste med Cast A 1993 och helt plötsligt har det gått 15 år och det är dags igen för reunion. Det är vår casts tredje reunion men min andra, jag åkte inte på vår 5-års reunion i Denver, men var i Boston på vår 10-års reunion. Här kommer min berättelse om min resa till Tucson, Arizona på min 15-års reunion. Tisdag 22 juli Jag anländer till Tucson International Airport klockan 16.00, förvånad att mitt bagage kommer med samma flygplan, eftersom jag hade 20 minuter på mig att byta flyg i Houston, Texas. Det är en liten flygplats och utanför står taxibilarna uppradade, så det är bara att berätta var jag ska och så bär det iväg mot Westin La Paloma. Det är ganska långt och man kan se att Tucson är en väldigt utbredd stad, det finns mycket land att bygga på där och tomterna är stora. När jag kommer fram till hotellet kommer conciege fram till mig direkt och säger, du kan lämna baggaget här medan du checkar in, killarna kommer med sina golfcarts och kör ut dig till hotellrummet. Det låter ju bra, så jag checkar in och ganska snabbt sitter jag i en liten golfbil tillsammans med en kille som berättar om pooler, tennisbanor och spa. Rummet är jättestort, jag har en egen balkong, badrummet är större än hemma, jag har både dusch och badkar, samt två tvättställ. Allt i marmor. Men efter en lång flygresa och en massa springande på flygplatsen är jag hungrig, så jag går mot huvudbyggnaden. Jag upptäcker på vägen dit att det finns en poolbar, man kan sitta utanför eller i poolen och beställa mat och dryck. Vänder snabbt och byter om till bikini och går tillbaka mot poolen. Beställer min första måltid vid poolkanten, tar mitt första dopp och går sen snabbt och lägger mig efter en lång flygresa. Onsdag 23 juli Vaknar 04.00, jetlag så att det bara stänker om det. Försöker somna om och sover till 05.30, sen är jag klarvaken och stiger upp. Såg att poolen faktiskt öppnar 06.00, så jag packar upp, packar ihop mina bad grejer och går ut och lägger dem på en solstol. Solen har inte kommit än så jag går in för att äta frukost. Medan jag sitter och äter börjar det spöregna. Jag betalar snabbt och hämtar mina grejer vid poolen och går tillbaka till hotellrummet. Vad gör man nu då? Ingen i min cast har kommit än så jag börjar bläddra i välkomstmappen. Spa!! Det låter ju trevligt, så jag plockar upp min karta över området och letar mig iväg till Spa-byggnaden. Jag bestämmer mig ganska snabbt för att ta ett halvdagspaket med massage, ansiktsbehandling, manikyr och make-up, även om jag egentligen inte tycker att jag har råd. Det känns mycket
avslappnande och lyxigt och när jag kommer ut därifrån på eftermiddagen skiner solen igen och jag kan spendera några timmar vid poolen. En tjej som jag träffade vid poolen gav mig tipset att den mexikanska maten är jättebra i Tucson så jag går till J-bar och äter middag. Jag får ett bord där jag kan se solen gå ner över Tucson, ett live-band spelar och maten är jättegod. Men jag är fortfarande jättetrött och går tillbaka till hotellrummet vid 21.00 för att sova. Torsdag den 24 juli Jag vaknar en gång vid 04.00 och en gång vid 06.00, men lyckas somna om och vaknar 09.30, utvilad. Jag går och lämnar mina grejer vid poolen, och går in för att äta frukost. Man kan se på lång väg att det är idag reunion börjar, halva lobbyn är ockuperad av bord och de har redan börjat ge ut välkomstpaketen. Jag går och hämtar mitt paket och läser snabbt igenom programmet. Det händer inget som jag ska vara med på förrän 16.30 så jag har många timmar vid poolen först. När jag kommer tillbaka till poolen är det något bekant över dem som simmar omkring där. Det är Colleen och Lisa. Vi solar, läser skvallertidningar och beställer lunch. Colleen smörjer in sig i solskyddsfaktor 80 och bränner sig ändå. Själv har jag aldrig sett solskyddsfaktor som går över 50, men jag kommer ju från Sverige. Servitörerna går runt poolen och tar upp beställningen och kommer sedan med maten. Colleen säger att hon åker på reunion varje år och sitter och leker rik, för det är så det känns. Roligt men lite overkligt, det känns som om det var igår vi reste, alla är sig lika. Och så börjar det. Fler och fler från casten samlas runt poolen. Många kramar och fler ska det bli innan kvällen är slut. Jag går dock tillbaka till mitt rum för att göra mig i ordning för reception. Jag träffar flera svenskar och folk från casten fortsätter droppa in under kvällen. Vi äter en buffémiddag och när jag är på väg för att hämta desserten kommer Ronda, min rumskompis, springande. Äntligen är hon på plats. Musiken börjar och de spelar väldigt högt, så det är svårt att prata (vi börjar inte blir gamla, hoppas jag). Vi samlas ute i lobbyn och bestämmer oss för
att strunta i dansen och samlas i poolen istället. Steve undrar om vattenrutschbanan fortfarande är öppen så vi går dit. Med några killar i 10-årsåldern åker vi vattenrutschbana tills vi blir utslängda och sen går vi till Colleen och Lisas rum D 190. Vi dricker vin, pratar och Chris visar hur man gör acro-yoga. De som var med på community service projektet på förmiddagen berättar att det var intressant och lärorikt. Detta är den första av de sena reunionnätterna. Jag tror att min totala sömn de följande 3 dygnen är 12h, på 3 nätter. Men jag har ju lovat mig själv att vara social och inte missa en massa saker för att sova, och det håller jag. Sova kan jag ju göra nästa vecka Fredag den 25 juli Det börjar med en typisk amerikansk frukost bestående av muffins och apelsinjuice. Den sista personen vi saknar, Ellen, kommer. Nu är vi 22 personer, 6 Européer, en tjej från Nya Zeeland och resten Amerikaner. Sedan är det dags för opening session. Mycket musik och många tal. Vi får träffa grundaren Blanton Belk, UWP president och VD Tommy Spaulding och Astronauten Eugene Cernan. Vi får veta att cast B 1993 har flest deltagare och att det beror på att de har haft en liten reunion tidigare, varit i en stuga uppe i bergen och umgåtts i några dagar innan den riktiga reunion började. Även pristagaren för outstanding alumni award, Marta, kommer från cast B 1993. Sedan är det dags för det berömda talet keep your eyes on the ball, vilket jag skippar för att umgås med Ellen. Vi bestämmer oss för att äta lunch tillsammans utanför Westin och vi tar plats i 4 bilar för att åka på en mexikansk restaurang. Chris går runt med en karta och visar var restaurangen ligger, vi åker, hittar korsningen men ingen restaurang. Tror att vi tittade dåligt, och efter en U-sväng så åker vi förbi igen, men ingen restaurang. Vi stannar vid ett trafikljus och där mitt i gatan kommer Steve springande bakifrån. Hittar ni? Vi följer efter er. På vanligt Up With People vis är hälften av oss helt borta och trodde att det skulle ordna sig ändå. Vi kör in på en parkeringsplats, ingen har telefonnumret till någon som hittat till restaurangen, så Jaqueline ringer upp hotellet. Varav vi andra i bilarna hör följande: Jag undrar om jag kan få numret till en mexikansk restaurang.det är en av era rekommenderade restauranger jag kommer inte ihåg vad den heter, är det någon som kommer ihåg namnet? Någnting på p, tror jag. Eller var det café? I alla fall är deras specialiteter kyckling och skaldjur. Tillslut lyckas i alla fall receptionisten förstå att det är La Placita Café som vi letar och efter och 45 minuter sena kommer vi till restaurangen och äter en god lunch. På vägen tillbaka stannar vi på en matvaruaffär och köper mer vin och snacks till kvällen. På kvällen är det middag med prisutdelning för vardagshjältar. Jag och Gordon springer in och reserverar platser för att vi ska få sitta tillsammans. Akke och Ryan från vår cast fick bägge pris för sitt arbete med läkare utan gränser och ledsamt nog var ingen av dem där. Efter att ha dansat oss svettiga till Mamma Mia slutar även denna kväll i rum D 190 med vin, pratande och akro-yoga.
Lördag den 26 juli Frukost och konsert med bröderna Colwell. Sen är det repetition som gäller. Det mesta sitter, men teckenspråket måste definitivt repeteras både en och två gånger. Blocking, fotografering och cast meeting. Vi avhandlar ämnen som cast representant och yearbook ganska snabbt och startar en fond som ska hjälpa dem som har dåligt med pengar komma till nästa reunion. Vi samlar in 200 dollar och ganska många frequent flyer miles på några minuter. Kul!! Då kanske man får se någon som man inte sett på väldigt länge nästa reunion. Vi får också bekräftat av Colleen att hon nyligen pratat med Margaret. Många har köpt Alumni Directory och i boken är Margaret markerad som död. Många pustar ut, vilken tur att det var fel. Lara och Mindy åker och köper kinamat till middag. Vi äter ganska snabbt ute på terrassen och jag går och tar en snabbdusch innan showen börjar. Mest imponerande är 70- tals casterna som har liveband, och har övat in ett helt medly. Det syns att vissa caster har träffats och tränat i mer än de 2h, som vi la ner. Showen är roligare den här gången när man känner igen flera av låtarna de andra casterna uppträder med. Vårt uppträdande går bra, men jag saknar några av våra solister som jag upplevde som bättre, (fast det har ju gått 15 år, det kan ju bero på det också). Men det går fort och showen och reunion är över. Volontärerna i Tucson har gjort ett superjobb, och Westin la Paloma är ett jättetrevligt hotell. Vi avslutar kvällen som vanligt i rum D 190 med pratande, vin och akro-yoga. Vi diskuterar hur vi kom i kontakt med Up With People och vad som fick oss att åka. Peeter har köpt en alkoholmätare. Steve blåser och mätaren säger att han druckit så mycket att han är död. Stämmer ju inte alls. Mätaren visar att Michael är nykter nog att köra bil och han blir sur. Han börjar bli gammal och vill inte erkänna detta, så vi lovar att inte berätta för någon att han nyktrat till och är trött klockan 03.00 utan svär att vi ska säga till alla andra att han var i toppform och dansade på sängen. Kvällen slutar naturligtvis med stort kramkalas. Söndag den 27 juli Jag vaknar tidigt idag också eftersom Rondas flyg går tidigt. Vi pratar en del innan hon åker och sen samlas vi som är kvar för att äta frukost tillsammans. Chris buss går inte förrän 14.00 så vi sitter vid poolen och pratar. Jag följer henne till bussen och sen är jag ensam kvar från min cast. Anledningen till att jag stannar längre är att jag vill se Tucson och omgivningen också, inte bara hotellet, och det verkar lovande, bergen som omringar hotellet är väldigt vackra.
En kvinna vid poolen börjar prata med mig. Tucsonborna är otroligt trevliga och detta är inget undantag. Vi pratar om Sverige och USA, skillnader och likheter och vips så är jag bjuden på middag. Det känns som om jag hittat en värdfamilj. Jag går tillbaka till hotellrummet för att sova, stiger upp och klär på mig, blir hämtad med bil, får en underbar middag, trevligt sällskap och blir sedan skjutsad tillbaka. Precis som för 15 år sen Måndag den 28 juli Jag packar och checkar ut. Tar en taxi till staden för jag har bokat en hotellnatt till på ett centralt beläget hotell. Jag promenerar runt i Tucson, tar bilder och handlar lite. Jag äter middag på den berömda mexikanska restaurangen El Charro och lägger mig sedan tidigt för att orka upp dagen efter. Tisdag den 29 juli Jag stiger upp tidigt för jag har bokat en guidad tur till Sabino Canyon och Mount Lemmon. Jag äter min bagel på balkongen, tittar ut över bergen och önskar att jag visste innan jag bokade att det fanns så mycket i omgivningen att se, för då skulle jag stannat längre. Turen var bra, det intressantaste var nog i Sabino Canyon, där får vi se en skallerorm som äter en ödla. Inte direkt vad jag är van vid. Vi får även se USA:s sydligaste skidbacke på toppen av Mount Lemmon. Sen är det bara att sätta sig i en taxi och åka till flygplatsen och 48 h senare är jag hemma, med ont i ryggen efter två nätter på flyg. Men det var det definitivt värt! Ulrika Eriksson