Sveriges äldsta och norra Europas näst äldsta hällbildsdokumentation : en notis om Johannes Haquini Rhezelius antikvariska resa till Öland och

Sveriges äldsta och norra Europas näst äldsta hällbildsdokumentation : en notis om Johannes Haquini Rhezelius antikvariska resa till Öland och Småland 1634 Goldhahn, Joakim Fornvännen 2011(106):1, s. [1]-7 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2011_001 Ingår i: samla.raa.se

Sveriges äldsta och norra Europas näst äldsta hällbildsdokumentation en notis om Johannes Haquini Rhezelius antikvariska resa till Öland och Småland 1634 Av Joakim Goldhahn Goldhahn, J., 2011. Sveriges äldsta och norra Europas näst äldsta hällbildsdokumentation en notis om Johannes Haquini Rhezelius antikvariska resa till Öland och Småland 1634. (The oldest rock art documentation in Sweden a notice about the antiquarian Johannis Haquini Rhezelius visit to Öland and Småland in 1634). Fornvännen 105. Stockholm. This paper presents Sweden s oldest rock art documentation, which ranks among the oldest such documentation in Northern Europe. Johannis Haquini Rhezelius (c. 1600 1666) produced it in 1634 during an antiquarian journey to Öland and Småland in south-eastern Sweden. No pre-christian ideas seem to have survived about figurative rock art at the time, though informants sometimes associated cup marks with elfs. This latter relationship is well attested in folkloric sources from more recent times. Joakim Goldhahn, Institutionen för Kulturvetenskaper, Linnéuniversitetet, SE-391 82 Kalmar Joakim.goldhahn@lnu.se Norrmannen Peder Alfsøn utförde den äldsta kända dokumentationen av hällbilder i norra Europa, rörande Raä 69 i Askum socken och Raä 1 i Brastad socken i norra Bohuslän (fig. 1; se Nordbladh 1981; Bahn 1998; Kaul 1998, 2004; Bengtsson 2004; Mandt 2009; Milstreu 2009). Det skedde omkring 1627 på uppdrag av den danske riksantikvarien Ole Worm (Baudou 2004). Avbildningarna trycktes först 1784 i Peter Frederik Suhms Samlinger til den Danske Historie. Vad som sällan omtalas i detta sammanhang är att Bohuslän allt som oftast tillhörde Norge fram till 1658. Så var även fallet 1627, vilket gör att den äldsta hällbildsdokumentationen som utförts inom Sveriges gränser får sökas på annat håll. Johannes Bureus Till de äldsta svenska källorna som omnämner en hällbild som jag funnit i arkiv och litteratur hör några notiser av Johan Thomasson (1568 1652), mera känd som Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie (Baudou 2004). I sin anteckningsbok»sumlen» omtalar han bland annat skålgropar vid Ekolsund i Uppland och hällbilder på en ö vid Umeå i Västerbotten (Bureus, ed. Klemming 1886; Jensen 2002). Den förra platsen ligger omkring en mil öster om Enköping. Området uppvisar en av norra Europas största koncentrationer av hällbilder (Coles 2000; Goldhahn 2008). Bureus (1886, s. 211) beskriver skålgroparna som»elfkällor»:

2 Joakim Goldhahn Fig. 1. Alfsøns dokumentation av hällbilderna i Askum, nu i det Arnamagnæanske Arkiv i Köpenhamn. Alføn s documentation of rock art in Askum parish.»vidh Ekholmsund äro 10 eller 12 gropar i ett bärgh, som kallas Elfkällor somlige vetta säija att Rår och Rör äro anten på högden eller i lägden, men inthet på sijdhorne i bakkarne». Det är inte möjligt att identifiera den aktuella platsen idag. Bureus uppgift om hällbilder från Umeå är möjligen lättare att placera (Bureus 1886, s. 228):»Et bärgh är ut på en ö i Ume, ther synes fiät efter qinne fötter, fäklöfwar och får etc. etc.». En intressant iakttagelse är att bilderna var inhuggna på en berghäll»på en ö i Ume». Platsen borde därför vara lätt att finna. Den enda tänkbara lokal som är känd idag är hällbilderna vid Norrfors, Raä 365 i Umeå stad, som arkeologer från Umeå universitet återfann i början av 1980- talet (Ramqvist et al. 1985). Motiven består av älgar, människor, båtar och skålgropar (Broström 1999). Bureus uppgift återges inte av Axel Emanuel Holmberg i dennes syntes över hällbilderna i Skandinavien från 1848, men den senare omnämner likväl»skeppsristningarna» vid Umeå (Holmberg 1848, s. 138). Ingen av dessa uppgifter omnämndes i samband med fyndet av hällbilderna vid Norrfors (Ramqvist et al. 1985). Bureus och Holmbergs uppgifter hade fallit i glömska. En av anledningarna var säkert att varken Bureus eller Holmberg hade besökt hällbilderna som de beskrev och därför heller inte utfört någon dokumentation av dem. Rhezelius antikvariska resa till Öland 1634 Sveriges äldsta hällbildsdokumentation utfördes, av allt att döma, 1634 av Johannes Haquini Rhezelius (Johan Håkansson från Resele). Rhezelius var född omkring 1600 i Torstuna socken i västra Uppland där hans far var kyrkoherde. Han dog 1666 i Jönköping. Rhezelius började studera i Uppsala 1624 och avslutade sina studier omkring 1630, varefter han fick anställning som kansliskrivare i Stockholm. Rhezelius fick sin antikvariska utbildning som lärjunge till Martinus Aschaneus (1575 1641) som var kyrkoherde i Fresta och Hammarby utanför

Sveriges äldsta 3 Fig. 2. Wälters sten, efter Rhezelius 1634, nu i Kungliga biblioteket. The Stone of Wälter, an Iron Age grave marker. Stockholm (Schück 1932, s. 126). Den senare hade blivit handplockad av Bureus. Detta skedde senast 1629 då Bureus omnämner Aschaneus i sin dagbok. Aschaneus uppgift var att undersöka gamla monument, skrifter och runstenar. Därtill ålades han av riksantikvarien att utbilda någon lämplig person som kunde bli en fullödig antikvarie. Som kompensation för detta uppdrag slapp han betala skatt. Aschaneus uppgift var att» vti Antiquiteterna och Runakonstena, i lärande och afrijtande beqwäma personer vnderdånligen vnderwijsa [och] öffua» (citat efter Schück 1932, s. 160). Rhezelius påbörjade sin antikvariska utbildning strax efter 1630. Några år senare var han redo för sitt första uppdrag. Aschaneus utfäste då en fullmakt för Rhezelius»att omfara i rijket att wetta och sambla antiquiteterna. På hwilken iagh kläder och annat kostat haufer Ex proprio [d.v.s. ur egen ficka]» (Schück 1932, s. 160). Rhezelius första resa var tänkt att gå till Öland, Småland och Västergötland, vilket framgår av ett respass från Kammarkollegium som undertecknades den 17 april samma år. Uppgiften var att»medh ytterste flijt icke allenast sådhane gamble Monumenter effterfråga vthan och i Penna afrijta och beskrifwa, hwadh samma sagor på steenar, i Böcker och Rijmstafwar, myntt och annat sådhant finnes, fullfölliandes be:te Memorial» (Schück 1932, s. 161). Det är dock osäkert om Rhezelius besökte Västergötland under sin antikvariska resa eftersom det saknas källor som påvisar det. Rhezelius anteckningar från resan till Kalmartrakten och Öland är desto fylligare. Det är också genom sina talrika avbildningar och beskrivningar av Ölands kyrkor, runstenar, gravfält och borgruiner som Rhezelius är mest känd och citerad (Schück 1932; Jensen 2002; se exempelvis Borg 1976; Beskow- Sjöberg & Arnell 1987; Beskow-Sjöberg & Hagberg 1991; Hagberg & Beskow-Sjöberg 1996; Fallgren & Rasch 2001; Näsman 2007). Mindre känt är att Rhezelius även upptecknade och avbildade hällbilder under resan. Han åstadkom vad jag vet den äldsta sådana dokumentationen i Sverige och därmed den näst äldsta hällbildsdokumentationen i norra Europa. Rhezelius anlände till Kalmar och Öland i början av juli 1634. Han började genast teckna ned sina antikvariska iakttagelser i en resedagbok som numera förvaras på Kungliga Biblioteket (Rhezelius 1634). Den första hällbilden dokumenterades den 6 augusti på Öland vid Folkeslunda i Långelöts socken (fig. 2). Den utgörs av två skålgropar inhuggna på ett gravklot av granit. Gravklotet är enormt och väger omkring nio ton. Det är placerat på toppen av en vid stensättning som markerade en extremt rik kvinnograv från 300/400-talen e.kr. (Raä Långelöt 210; Beskow-Sjöberg & Hagberg 1991). Då detta gravklot än idag ger ett imponeran-

4 Joakim Goldhahn Fig. 3. Sten med inhugget solkors från Kalmar stad, efter Rhezelius 1634, nu i Kungliga biblioteket. Ring cross engraved on outcrop near Kalmar. Fig. 4. Fotsula och skålgropar från Raä 22, Lunds by i Gladhammar socken, efter Rhezelius 1634, nu i Kungliga biblioteket. Engraved footprint and cupmarks at Lunds by in Gladhammar. de intryck är det inte att svårt förstå att diverse sägner var knutna till det (se Lidegaard 1994 för andra exempel). Man berättade om hur två jättar kastat sten från Ölands södra respektive norra udde. Gravklotet kallades Wälters sten och associerades med ett av jättarnas enorma kast. Skålgroparna på stenen skulle utgöra jätten Wälters fingeravtryck (Engvist 1930, s. 27). Rhezelius (1634, s. 47) fann detta osannolikt och ansåg att det snarare rörde sig om en gammal milsten (Jensen 2002, s. 210 211). I september var Rhezelius åter på fastlandet. I Kalmar stads utkant påträffade han en rest sten med ett inhugget hjulkors. Även denna sten, som idag är förkommen, dokumenterade han (fig. 3). Åter ansåg Rhezelius (1634, s. 153) att stenen hade fungerat som ett vägmärke. Därpå styrde Rhezelius sin kosa mot Kronobergs län för att sedan återvända till den småländska kusten. På flera ställen fick han höra talas om människor som fått sina fotavtryck fästa i sten efter diverse dispyter och mindre aktsamma handlingar (Rhezelius 1634, s. 63, 167, 171). Några av dessa fotsulor dokumenterade han, bland annat en i Ryssby socken där en kvinna falskeligen hade utmålat sig som ungmö varvid hennes fot fastnade i en berghäll (Enqvist 1930, s. 30 31). Platsen är inte känd idag. Fotmotiv är en ganska vanlig hällbildskategori i Kronoberg (Skoglund 2006), men inga sådana finns omnämnda i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister för Ryssby socken. En annan av dessa sägenomspunna fotsulor påträffade Rhezelius vid Lunds by i Tjust (fig. 4), en hällbild som vi idag känner som Raä Gladhammar 22. Rhezelius sagesmän tolkade hällbilden som ett fotspår efter en kyrktjuv som Gud straffat. Rhezelius ger följande information om detta företag:»relat(ion) om effne sten. Säga alle man att en tÿf hafr stulit Vesteruÿks Kÿrkia, och när han hafuer komit på detta stellet, hafr han fasnat i berget, sÿnes för den skuld altså.

Sveriges äldsta 5 Fig. 5. Göran Burenhults dokumentation av Raä 22 i Gladhammars socken, efter Burenhult 1973. Göran Burenhult s documentation of the rock art at Lunds by in Gladhammar. Dette förne fiät är på skogen widh wägen melan westerwÿk och Gladhammar, sÿnes skÿnbarligh» (citat efter Engberg 1930, s. 34). Detta lär vara första gången som en hällbild i Tjust omnämns i skrift. På Rhezelius dokumentation återfinner vi en fotsula och två skålgropar. I Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister beskrivs denna hällbildslokal på följande vis: Raä Gladhammar 22»Hällristning, 2 x 1,3 m (ÖSÖ-VNV) bestående av ca 20 skålgropar och 13 fotsulor. Skålgroparna är 3 5 cm i diam och 0,3 1 cm dj. Fotsulorna är samtliga ca 20 x 10 cm, kanthuggna, med i 2 fall tvärstreck vid hälen. 2 är kopplade invid varandra, 2 är endast delvis slutförda. Samtliga är mycket grunda men ändock grovt huggna». Göran Burenhult dokumenterade hällen i början av 1970-talet. Han fann 13 fotsulor, 21 skålgropar samt några fragment som sannolikt utgör vittrade fotsulor (fig. 5). Senare har ytterligare några fotsulor, skålgropar och en människofigur dokumenterats genom insatser av Kalmar läns museum (Petersson 2009, s. 48). Även denna plats föll i glömska efter Rhezelius besök. Harald Hansson (1934) nämner den exempelvis inte i sin första översikt över hällbilderna i Tjust. Inte heller Gunnar Ekelund(1960, s. 105) omnämner Rhezelius dokumentation i sin licentiatavhandling om Tjustbygdens forntid. Detsamma gäller för Harald (Hansson) Stale (1965) och Göran Burenhult (1973; 1980): båda kände till platsen men visste inte om att Rhezelius varit där. Den som först uppmärksammade Rhezelius reseskildring och den tidiga dokumentationen av hällbilderna vid Lunds by i Gladhammar var Barbro Friberg (1966, s. 10; 1990; även Petersson 2009). Under 2010 dokumenterades hällbilderna vid

6 Joakim Goldhahn Lunds by på nytt genom mitt pågående projekt kring Tjustbygdens hällbilder. Vi påträffade tio nya fotsulor, en ringfigur, ett antal skålgropar och två skeppsmotiv. Slutord Vid en jämförelse mellan Alfsøns och Rhezelius dokumentationer ser vi flera likheter och skillnader. Allting är ritat på fri hand: båda med bläck, medan den förre pryder sina renteckningar med akvarell. Skaldokumentation infördes förmodligen först av C.G.G. Hilfeling i slutet av 1700- talet (Nordbladh 1997). De estetiska aspekterna är en subjektiv fråga. Det är noterbart att Rhezelius sagesmän inte tycks ha haft någon som helst kännedom om de figurativa hällbildernas förkristna innebörd. Tolkningarna som förs fram är alla sprungna ur en kristen kultur. Det gäller även till stora delar de berättelser som förknippades med skålgroparna. Bureus och andra tidigmoderna författare som Olaus Magnus associerar dock de senare med älvor, vilket även är väl omvittnat i etnologiska uppteckningar från 1700- och 1800-talen. Tack Min forskning om Ostkustens bronsålder generellt och Tjustbygdens hällbilder speciellt bekostas till största del av Crafoordska stiftelsen. Bidrag har också erhållits från Berit Wallenbergs stiftelse samt Lennart J Hägglunds stiftelse för utbildning och forskning. Referenser Bahn, P.G., 1998. The Cambridge illustrated history of prehistoric art. Cambridge University Press. Baudou, E., 2004. Den nordiska arkeologin historia och tolkningar. KVHAA. Stockholm. Bengtsson, L., 2004. Bilder vid vatten. Kring hällristningar i Askum sn, Bohuslän. Gotarc C51. Göteborg. Beskow-Sjöberg, M. & Arnell, K-H. (red.), 1987. Ölands järnåldersgravfält. Vol. 1, Alböke, Köpings, Räpplinge, Löts, Egby, Bredsätra och Gärdslösa socknar. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Stockholm. Beskow-Sjöberg, M. & Hagberg, U.E. (red.), 1991. Ölands järnåldersgravfält. Vol. 2, Högsrum, Glömminge, Algutsrum, Torslunda, Långlöt, Runsten, Norra Möckleby och Gårdby. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Stockholm. Borg, K., 1976. Eketorp. Fortification and settlement on Öland/Sweden. KVHAA. Stockholm. Broström, S-G., 1999. Norrfors i Umeälven. Rapport över dokumentation av hällristningar. Botkyrka. Burenhult, G., 1973. The rock carvings of Götaland (exluding Gothenburg county, Bohuslän and Dalsland). Part II. Illustrations. Acta Archaeologica Lundensia, Series in Quarto 8. Lund. 1980. Götalands hällristningar. Del I. Theses and Papers in North-European Archaeology 10. Stockholm. Bureus, J.,»Sumlen». Efter författarens handskrift i urval af G.E. Klemming. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif III (I:2). Stockholm 1886. Coles, J.M., 2000. Patterns in a rocky land. Rock carvings in south-west Uppland, Sweden. Aun 27. Uppsala. Enqvist, A., 1930. Kulturhistoriska notiser och traditioner från 1600-talet från Öland och Småland. Fataburen 1930. Stockholm. Ekelund, G., 1960. Tjustbygdens forntid. En bebyggelsehistorisk undersökning. Stockholm. Fallgren, J-H. & Rasch, M., 2001. Ölands järnåldersgravfält. Vol. 4, Böda, Högby, Källa, Persnäs, Föra, Smedby, Södra Möckleby, Ventlinge, Segerstad, Gräsgård och Ås. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Stockholm. Friberg, B., 1966. Tjustbygdens hällristningar. Tjustbygden 1966. Västervik. 1990. Hällristningar i Tjust. Kalmar Län 1990. Kalmar. Goldhahn, J., 2008. Hällbildsstudier i norra Europa trender och tradition under det nya millenniet. Andra upplagan. Gotarc C64. Göteborg. Hagberg, U.E. & Beskow-Sjöberg, M. (red.), 1996. Ölands järnåldersgravfält. Vol. 3, Vickleby, Resmo, Mörbylånga, Kastlösa, Sandby, Stenåsa och Hulterstad. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Stockholm. Hansson, H., 1934. Ett nytt hällristningsområde. Larsen, H. et al. (red.). Studier tillägnade Gunnar Ekholm. Uppsala. Holmberg, A.E., 1848. Skandinaviens hällristningar. Arkeologisk afhandling. Stockholm. Jensen, O.W., 2002. Forntid i historien. En arkeologihistorisk studie av synen på forntid och forntida lämningar, från medeltiden till och med förupplysningen. Gotarc B19. Göteborg. Kaul, F., 1998. Ships on bronzes. A study in Bronze Age religion and iconography. Köpenhamn. 2004. Bronzealderens religion. Köpenhamn. Lidegaard, M., 1994. Danske sten fra sagn og tro. Köpenhamn. Mandt, G., 2009. Streiftog i bergkunstforskningens virkningshistorie. Grønneby, G.& Henriksen, M.M. (red.). Det 10. nordiske bronsealdersymposium. Trondheim 5.-8. okt. 2006. Trondheim. Milstreu, G., 2009. Inledning. Milstreu, G. & Prøhl, H. (red.). Dokumentation och registrering av hällrist-

Sveriges äldsta 7 ningar 3. Tanum 3. Kalleby, Finntorp, Ryk. Tanums hällristningsmuseum, Underslös, Tanumshede. Näsman, U., 2007. Linné och fornlämningarna på Öland. Stockholm. Nordbladh, J., 1981. Knowledge and information in Swedish petroglyph documentation. Moberg, C- A. (red.). Similar Finds? Similar Interpretation? Göteborgs universitet. 1997. Conducteuren C.G.G. Hilfeling och hans samtid. Åkerlund, A. et al. (red.). Till Gunborg arkeologiska samtal. Stockholm. Petersson, M., 2009. Hällristningar vid smålandskusten. Rengöring och documentation 2007 2008. Fortsättning på RANE-projektet i Kalmar län. Rapport 2009:1. Kalmar läns museum. Ramqvist, P.H.; Forsberg, L. & Backe, M., 1985. and here was an elk too. Backe, M. et al. (eds.). In Honorem Evert Baudou. Umeå. Rhezelius, J.H., 1634. Collectanea antiquitatem in Ölandia et Smolandia 1634. Handskrift, Rhezelius samling Fc 5, i Kungliga Biblioteket. Stockholm. Schück, H., 1932. Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitetets Akademien. Dess förhistoria och historia Bd I. KVHAA. Stockholm. Skoglund, P. et al., 2006. Hällristningar i Kronobergs län motiv, myter och dokumentation. Lunds universitet. Stale, H. 1965. Hällristningar i Tjust. Kalmar Län 1965. Kalmar. Suhm, P.F. 1784. Samlinger til den Danske Historie. Köpenhamn. Summary This article presents some of the earliest rock art documentation known from northern Europe. Johannes Haquini Rhezelius produced it on an antiquarian journey to Öland and Småland in 1634. Compared with the Norwegian Peder Alfsøn s documentation from seven years previously in northern Bohuslän, then a part of Norway, there are differences and similarities. Both men drew by eye with ink, Alfsøn then embellishing his images with watercolours. Neither used any scale measurements. Rhezelius's informants did not seem to preserve any pre-christian ideas about figurative rock art. They associated it with legends and stories sprung from a Christian culture; with giants, maidens and church-burglars. Folklore associated cup marks with elfs.