Sveriges engagemang i det forna Jugoslavien

Sveriges engagemang i det forna Jugoslavien Ett projektarbete i kursen 1B1992, KTH, Öst- och Centraleuropa, vår framtida marknad. Olof Graner Mikael Norlin Januari 2004

Innehåll Innehåll och fakta om länderna 2 Inledning och karta 3 Historisk bakgrund 4 Hedenhös - 1900-tal 4 1900-tal 4 1990-tal 5 Krigets offer och människoflykten 6 Sida 6 Balkans kulturarv bevaras 7 Fria och oberoende medier 8 Demokratisk utveckling 8 Kvinna till Kvinna 8 IMO, Internationella MigrationsOrganisationen 9 Svensk militär på Balkan 9 Svenska utlandsstyrkan idag 10 EU 11 Nato 11 PFF, Partnerskap För Fred 11 EAPR, EuroAtlantiska PartnerskapsRådet 12 OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa 12 Krigsförbrytartribunalen i Haag 12 Referenser 13 Befolkning miljoner Barnadödlighet per 1000 Etnisk sammansättning Albanien 3,2 43 Albaner 95% Greker 3% Bosnien- Hercegovina 3,6 Bosniaker 44% Serber 31% Kroater 17% Kroatien 4,4 7,8 Kroater 93% Serber 4% Makedonien 2,0 18,7 Makedonier 66% Albaner 23% Turkar 4% Serbien och 11,2 16,5 (S) Serber 63% Montenegro 11,0 (M) Muslimska slaver (FRJ) 3% (inkl. Kosovo) Albaner 14% Montenegriner 6% Ungrare 4% Kosovo 2,2 Albaner 90% Serber 10% Religion Muslimer 70% Ortodoxa 20% Katoliker 10% Muslimer 40% Ortodoxa 30% Katoliker 15% Protestanter 5% Katoliker 84% Ortodoxa 6% Ortodoxa 67% Muslimer 30% Ortodoxa 65% Muslimer 19% Katoliker 4% Muslimer 80% Katoliker 10% Ortodoxa 10% Statistik från 1991 års folkräkning i Jugoslavien, från 1999 (Kosovo) och från 2001 (Kroatien) samt från Världsbanken. BNP per capita (USD) 870 1170 4490 1690 1420 2

Inledning Den här uppsatsen tar sikte på Sveriges mellanhavanden med Balkan genom åren. Till Balkan brukar förutom före detta Jugoslaven också räknas Grekland, Albanien och Bulgarien. I uppsatsen behandlas dock endast området som utgörs av före detta Jugoslavien. Det vill säga Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Slovenien, Makedonien samt Serbien och Montenegro. Balkans karta förändrades drastiskt under 1990-talet. Jugoslavien delades i sina tidigare delrepubliker och vid millennieskiftet var det bara Serbien och Montenegro som höll ihop i den nya stat som kallas Federala Republiken Jugoslavien (FRJ). Även denna stat är nu upplöst och ersatt med Unionen Serbien och Montenegro. Bosnien delades genom Dayton-överenskommelsen 1995 upp i två så kallade entiteter: Federationen, som omfattar de delar som under kriget behärskades av bosniaker/muslimer och kroater samt Republika Srpska, som omfattar det serbkontrollerade området. Kosovo är formellt fortfarande en del av Serbien men efter stilleståndsavtalet mellan Nato och Serbien i juni 1999 räknas det som ett FN-prektorat vars framtida status är oviss. 3

Historisk bakgrund Hedenhös 1900-tal Redan under Europas allra tidigaste historia har Balkan haft betydelse. Genom området gick en av de vägar längs vilka indoeuropéer och andra folk invandrade till vår kontinent och så småningom nådde ända till den skandinaviska halvön. I Grekland stod vår kulturs vagga. På Balkan inledde också Alexander av Makedonien på 300-talet f.kr. det första försöket att skapa ett världsomfattande imperium. Den stormaktspolitik på Balkan, som har anknytning till vår tid, börjar med den romerska erövringen av Grekland (146 f.kr.). Vid den här tiden råder järnålder i Skandinavien och folken här vet inte särskilt mycket om omvärlden. Det är först under vikingatiden på 800-talet som förbindelser upprättas mellan Skandinavien och avlägsnare delar av Europa. Vid det här laget har det gått fyra århundraden sen Rom splittrades i en västlig och en östlig del. Balkan har under tiden upplevt en social och kulturell blomstring som provinser under Rom, följt av krig och uppror under imperiets sammanfall, följt av uppdelningen mellan öst (Bysans med huvudstaden Konstantinopel) och väst (Tyskromerska riket). Under det som i Sverige kallas vikingatiden (800-1050 e.kr.) bedrevs handel mellan Skandinavien och Bysans. Vid slutet av vikingatiden började kristendomen få fäste i Sverige som på detta sätt blev en del av det kristna Europa vars sydöstra gräns gick och fortfarande i viss mån går genom Balkan. I slutet av vikingatiden upphörde svenskarnas handelsresor till Balkan. Under medeltiden utvecklades Sverige till ett västeuropeiskt land med kungamakt och kristendom. På Balkan upprätthöll det bysantinska väldet sin stormaktsroll till slutet av 1100-talet. Bysans var ett på många sätt väl fungerande mångkulturellt och multietniskt samhälle men stridigheter och motsättningar på Balkan ledde till att Konstantinopel förlorade makten över området. Det fanns dock ingen balkanstat som kunde ersätta det gamla Bysans, trots bulgariska och serbiska ansträngningar. Turkarna fick vid mitten av 1300-talet fotfäste på Balkan och kunde snabbt lägga under sig stora områden. Serbiens korta storhetstid slutade vid slaget vid Kosovo Polje 1389 då den pan-balkanska armén slutligen besegrades av turkarna. (Samma år bildades längre norrut Kalmarunionen.) Det osmanska riket var nu etablerat på Balkan. Det svenskbalkanska utbytet förblev skralt under den osmanska perioden. Ett gemensamt intresse under åren var den gemensamma fienden Ryssland. Bland annat blev Peter den store efter triumfen i Poltava 1709 inringad av turkarna vid floden Prut 1711 och tvingad till en förödmjukande fred. Karl XII upprättade också sannolikt den första svenska beskickningen på Balkan efter sin flykt från Poltava till staden Bender i nuvarande Moldavien. Så småningom tröttnade dock turkarna och slängde ut honom (kalabaliken i Bender). Först på 1800-talet tar turkarnas herravälde över Balkan slut i och med Krimkriget (1853-56) och det rysk-turkiska kriget (1877-1878). Vid Berlinkongressen 1878 bildades staterna Serbien, Montenegro och Rumänien. 1900-tal 1912 enades Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland om att en gång för alla kasta ut turkarna. I det första balkankriget (1912-13) lyckades man också erövra nästan alla deras kvarvarande europeiska besittningar. Vid den här tiden rådde stora spänningar mellan världens stormakter. När serbiska nationalister mördade den österrikiske tronföljaren i 4

Sarajevo 1914 ansåg Österrike att den lilla serbiska staten låg bakom attentatet. Ryssland gick då till försvar för sina ortodoxa trosfränder i Serbien. Det startade den kedjereaktion som ledde till Första världskriget. När krutröken till sist lagt sig 1918 såg världen än en gång annorlunda ut. Av Serbien, Montenegro, Kroatien, Slovenien, Vojvodina, Bosnien och Hercegovina bildades Jugoslavien. Det visade sig dock snart att brödrafolken hade i grunden skilda uppfattningar om hur statsbildningen skulle organiseras. Landet förblev starkt segregerat etniskt och religiöst. Motsättningarna ledde 1929 till att kung Alexander införde diktatur. Andra världskriget blev på jugoslavisk mark ett blodigt inbördeskrig där 530 000 serber, 192 000 kroater och 103 000 muslimer dog. Efter Tysklands anfall 1941 delades landet upp mellan Tyskland, Italien, Ungern, Bulgarien och Albanien. Av Bosnien och Hercegovina skapades en tysk lydstat. I Serbien lyckades den kommunistiska partisanrörelsen under Josip Broz Tito överta makten. De första åren efter kriget var Jugoslavien en starkt centralstyrd stat och Sovjetunionens trogne allierade. Under ytan fanns emellertid svåra spänningar vilket ledde till en brytning 1948. Brytningen innebar att Jugoslavien kom att utveckla en specifik variant av socialism som på flera punkter skilde sig från den sovjetiska modellen. Tito lyckades att fram till sin död 1980 hålla landet enat. Ända fram till kalla krigets slut skulle Jugoslavien utnyttja stormakternas motsättningar till egen fördel. De inre motsättningarna i landet fanns dock kvar. Många av de serber, kroater och bosniaker (bosniska muslimer) som finns i Sverige kom till Sverige redan på 1960-talet. Tillsammans med greker och finländare var de viktiga rekryteringsgrupper för den svenska industrin, som hade brist på arbetskraft. 1990-tal 1981 utbröt en albansk revolt i Kosovo, som också spred sig till Makedonien. Revolten slogs brutalt ner och födde istället en serbisk nationalistisk motreaktion. På denna nationalistiska våg tog sig Slobodan Milosevic till makten. De nationalistiska idéerna odlades under 1980- talet i Serbien och 1988 lyckades serberna ta makten över Kosovo, Vojvodina och Montenegro. De politiska förändringarna i Serbien skapade oro i övriga delar av Jugoslavien och gav ytterligare bränsle åt nationalistiska strömningar och separatistiska tendenser. I juni 1991 förklarade sig Slovenien och Kroatien för självständiga. Under serbernas ledning anföll den federala armén de nya staterna. Efter ett par veckor drog de sig ur Slovenien, men striderna fortsatte i Kroatien. Striderna upphörde i början av 1992 och då hade Serbien ockuperat en tredjedel av Kroatiens territorium. FN upprättade därefter en fredsbevarande styrka, UNPROFOR, i Kroatien. I mars 1992 förklarade sig Bosnien-Hercegovina självständiga och historien upprepade sig. Fristående serbiska grupper gick till angrepp, understödda av den federala serbiska armén. Efter en tid hade de tagit två tredjedelar av Bosnien-Hercegovinas territorium. Även kroatiska styrkor ingrep i kriget. Huvudstaden Sarajevo utsattes för långvarig serbisk beskjutning och var länge belägrad. Serbernas syfte med krigen var att få kontroll över de områden i Kroatien och Bosnien-Hercegovina med stor serbisk befolkning. Tanken var att dessa områden senare skulle införlivas med Serbien. Inom områdena bedrevs etnisk rensning, främst av serber men även i områden som kontrollerades av kroater. FN och Amnesty International har anklagat alla parter, men främst serberna, för grova brott mot mänskliga rättigheter mot civila och fångar. FN har funnit flera massgravar som bevisar den etniska rensningen. Omvärlden har särskilt lagt ansvaret för kriget på Serbien och dess nationalistiska ambitioner. 5

1992 införde FN sanktioner mot landet. FN och EU har på diplomatisk väg försökt få slut på kriget i Bosnien-Hercegovina och för att nå en lösning på problemen på Balkan. I juni 1995 utsågs Carl Bildt till EU:s fredssamordnare. I och med uppgörelsen i Dayton i november 1995 upphörde kriget i Bosnien-Hercegovina. Daytonavtalet är uppdelat i en militär och en civil del. Den militära delen innehåller bland annat att en demilitariserad zon upprättas och den övervakas av den Natoledda styrkan Ifor. Den militära delen av avtalet har i stort sett genomförts som planerat. Den civila delen av avtalet har inneburit mycket större problem. Det beror delvis på att delarna i avtalet inte är lika tydligt specificerade plus att avtalet innehåller så många olika frågor. Det innehåller humanitära, ekonomiska, politiska och förtroendeskapande frågor, men även skydd för mänskliga rättigheter och flyktingfrågor. Uppdraget som samordnare av den civila återuppbyggnaden gick till Carl Bildt. Fortfarande finns många frågor kvar att lösa: Hur blir det med de internationella styrkornas framtid? Kommer alla krigsförbrytare att kunna ställas till svars? Krigens offer och människoflykten Krigen på Balkan krävde många dödsoffer och de flesta var civila. Andelen civila dödsoffer var förmodligen mer än 90 procent. Det beror på den etniska utrensningen som förekom. Nedan visas ungefärliga dödssiffror för de olika områdena: Slovenien 92 Kroatien 25.000 Bosnien-Hercegovina 250.000 Kosovo 10.000 Det jugoslaviska sammanbrottet med åtföljande uppdelning av landet, krig, terror och etnisk rensning, drev för första gången sedan andra världskriget rekordstora mängder människor på flykt mitt i Europa. I Sverige fick drygt 150 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland. SIDA Sverige har ända sedan kriget startade i det forna Jugoslavien engagerat sig och givit bistånd till regionen. Syftet är att skapa en varaktig fred och att hjälpa de nya staterna att på sikt integreras i det europeiska samarbetet. Omkring 10 procent av världens samlade bistånd går till Balkan. Sverige har under perioden 1991-2001 bidragit med ca 10 miljarder kronor. Sida har idag utsända i alla länder på västra Balkan. Tillsammans med ett antal lokalt anställda arbetar de med att administrera och planera det svenska biståndssamarbetet. De viktiga områdena i svenskt bistånd till Balkan är att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Sverige ger stöd till demokratiskt inriktade massmedier och till organisationer som arbetar för jämlikhet, mänskliga rättigheter, försoning och fred. Det är viktigt att bygga upp de olika nationernas institutioner. Att skapa förutsättningar för flyktingar att återvända och att hjälpa till att reparera skadad infrastruktur och förstörda hus är också en viktig del i Sveriges 6

bistånd till Balkan. Nedan beskrivs några olika projekt och organisationer som SIDA idag stödjer ekonomiskt i deras arbeten på Balkan. Balkans kulturarv bevaras Under krigen på Balkan förstördes olika folkslags kulturminnen systematiskt. Nu när flyktingar börjar återvända till sina hemländer är det viktigt att dessa kulturminnen återskapas där det är möjligt så att de som återvänder känner att de har sina rötter där. Den svenska organisationen Kulturarv utan gränser (KUG) bildades 1995 för att stödja restaureringen av kulturminnesmärkningar i främst Bosnien-Hercegovina. SIDA finansierar deras projekt som består av att restaurera byggnader samt att utbilda lokal personal i konsten att restaurera byggnader med hjälp av de gamla ursprungliga byggteknikerna. Ett stort projekt som KUG har arbetat med är renoveringen av 1500-tals moskén Kursumlija Dzamija i staden Maglaj som blvev hårt granatbeskjuten under kriget mellan Bosnien och Serbien. Byggnaden fanns med på det forna Jugoslaviens lista över viktiga kulturminnesmärken. Takkupoler och minareten hade blivit förstörda. Moskén i Maglaj innan renoveringen med sönderskjutet tak och förstörd minaret. Moskén i Maglaj efter renoveringen. Oj vad fint det blev!! 7

Som ett särskilt projekt har Sida tilldelat KUG drygt en miljon kronor för att leda reparationerna av fem så kallade Kulla-hus i staden Peja i Kosovo. Det är tornliknande bostadshus av sten som är speciella för kosovoalbansk kultur. Under konflikten med Serbien skedde en systematisk förstörelse av dessa kulturminnen och endast ett fåtal hus klarade sig. SIDA:s stöd till KUG uppgick 2001 till 7 miljoner kronor. Fria och oberoende medier Fria och oberoende medier är mycket viktigt för en demokrati. SIDA stöder arbetet med att skapa förutsättningar för det genom Svenska Helsingforskommitten (SHK). Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter bildades 1982 och är i likhet med övriga nationella Helsingforskommittéer en politiskt och religiöst oberoende icke-statlig organisation. De bildades utefter de ramar som fastslogs för Europas demokrati och säkerhet under mötet mellan de Europeiska nationerna 1973. Svenska Helsingforskommitten stödjer tidningar och radiostationer ekonomiskt i nationerna på Balkan och hjälper dem i deras strävan att uppnå oberoende från politiska partier. Medierna i Balkan är generellt sett starkt kopplade till en etnisk grupp, utsatta för politiska påtryckningar och av låg journalistisk kvalitet. I ett sådant medieklimat anser SHK det vara mycket viktigt att de få professionella medier som finns får stöd och därmed en reell chans att överleva på marknaden. SHK fick 2001 27 miljoner kronor av SIDA för sitt arbete på Balkan. Demokratisk utveckling SIDA stödjer Olof Palmes Internationella Center (OPC) som arbetar med mänskliga rättigheter, demokrati, fred och fackliga frågor på Balkan. OPC är knutet till socialdemokraterna och de i sin tur stödjer ett 30-tal olika organisationer som arbetar mot samma mål. Under verksamhetsåret 2003 har Olof Palmes Internationella Center inriktat sig på ungdomspolitiska frågor på Västra Balkan. De stödjer de politiska partiernas ungdomsorganisationer i arbetet med att formulera och förverkliga en demokratisk framtidsvision. Stor vikt läggs vid att utveckla de olika organisationerna medlemsmässigt och kunskapsmässigt och att öka samarbetet mellan de politiska ungdomsförbunden. Det anser OPC vara viktigt för att kunna bygga upp ett demokratiskt multietniskt samhälle på Västra Balkan. SIDA:s stöd till OPC uppgick 2001 till 10 miljoner kronor. Kvinna till Kvinna Kvinna till Kvinna (KTK) arbetar sedan tio års tid med att stärka kvinnor i krigs- och konfliktområden, bland annat på Balkan. Utgångspunkten är den erfarenhet och kunskap kvinnor samlat på sig under tjugo års tid sedan den första kvinnokonferensen i Mexico 1975 fram till FN-konferensen i Peking 1995 där den så kallade Pekingdeklarationen antogs av 189 länder. Pekingdeklarationen fastslår bland annat att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Det är grundläggande för en fredlig utveckling att kvinnor ges möjlighet att fullt ut delta inom alla samhällsområden samt ha tillgång till makten på samma villkor som män. På 8

Balkan fanns det före 90-talet i princip ingen kvinnorörelse. KTK stödjer uppbyggandet av lokala kvinnoorganisationer genom biståndspengar från SIDA som 2001 uppgick till 30 miljoner kronor. Många kvinnoorganisationer arbetar idag med psykosocialt stöd för kvinnor men även med kvinnohälsa, utbildning och mänskliga rättigheter eller med att förbättra kvinnors försörjningsmöjligheter. IMO, Internationella MigrationsOrganisationen SIDA stödjer den internationella migrationsorganisationen IMO:s arbete för att hjälpa kvinnor som har dragits in i sexindustrin. Balkan är en viktig smuggelväg för att transportera kvinnor till Västeuropa men den lokala marknaden för sex har också ökat i samband med krigen och de stora internationella insatserna. IMO har byggt upp nätverk i alla länder på Balkan och samarbetar med polis och lokala organisationer. På olika sätt får kvinnorna hjälp att fly från de hallickar som tvingar dem till prostitution och som påstår att de har köpt kvinnorna. De får skydd och medicinsk vård samt hjälp att återvända till sina hemländer och bygga upp sina liv på nytt. Balkan fungerar ofta som transitland för kvinnohandel. IMO är även representerade i de länder kvinnorna härstammar ifrån och kan därmed ge fortsatt stöd. IMO driver för närvarande en informationskampanj i Kosovo som syftar till att informera utländska hjälparbetare, FNpoliser och soldater om kvinnohandelns utbredning och konsekvenser. Svensk militär på Balkan Ett viktigt inslag i den svenska säkerhetspolitiken är att utåt verka för avspänning, nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling. Dessa målsättningar uppfylls bland annat genom medverkan i och samarbete med andra stater inom ett antal internationella organisationer. Sveriges syn på FN:s roll med särskilda ansvar för internationell fred och säkerhet och som upprätthållare av folkrätten utgör en viktig grund för det svenska engagemanget. Det är nu dryga 50 år sedan den första fredsbevarande FN-missionen etablerades och drygt 80 000 svenskar har hittills deltagit i ett 30-tal sådana operationer. För närvarande tjänstgör ca 1000 svenskar i olika FN-ledda eller -mandaterade missioner världen över. Sedan antalet internationella insatser under FN:s ledning i början av 90-talet nått sin kulmen, har dessa successivt blivit färre och minskat i omfång. FN:s säkerhetsråd har istället delegerat en del av organisationens fältverksamhet till underleverantörer som regionala organisationer och frivilliga koalitioner, vilket också ligger i linje med FN-stadgan (kap VIII). Ett exempel på detta är den Natoledda KFOR-styrkan i Kosovo som verkar under FN-mandat. Större militära insatser med svenskt deltagande på Balkan 1992-1995 UNPROFOR, United Nations Protection Force, FN-styrkan i Bosnien. 1995-1996 IFOR, Implementation Force, Natoledda militära styrkan i Bosnien. 1995- SFOR, Stabilisation Force, Nuvarande Natoledda styrkan i Bosnien. 1995-1999 UNPREDEP, United Nations Preventive Deployment Force, FN-styrkan i Makedonien. 1999- KFOR, Kosovo Force, Nuvarande Natoledda styrkan i Kosovo. 9

Svenska utlandsstyrkan idag KFOR - Kosovo Force KFOR skall bidra till att upprätthålla lag och ordning samt att understödja återuppbyggnaden i Kosovo i samverkan med civila hjälpinsatser i bland annat FN:s regi. KFOR etablerades i juli 1999 efter Natos bombningar. Styrkan uppgår idag till totalt 22 000 män och kvinnor. Den svenska bataljonens AOR (Area Of Responsibility - Ansvarsområde) i Kosovo är framför allt provinshuvudstaden Pristina samt området kring den serbiska byn Gracanica. Bataljonens främsta uppgifter är att garantera säkerheten för de boende i bataljonsområdet. Befolkningen i området består mest av albaner, men där bor också flera tusen serber. Styrkan i Kosovo är för närvarande den största i den svenska utlandsstyrkan med drygt 500 svenska män och kvinnor som tjänstgör i området. De allra flesta svenskarna - cirka 350 stycken - återfinns på den svenska kosovobataljonen (SWEBAT, Swedish Battalion). I den svenska kontingenten ingår även ett underhållskompani (NSE, National Support Element). På NSE finns cirka 60 anställda som försörjer den svenska bataljonen i Kosovo med förnödenheter och underhåll. NSE har tidigare haft sin bas i Skopje i Makedonien, men från och med december 2003 är det huvudsakligen placerat tillsammans med SWEBAT på Camp Victoria i Ajvalija utanför Pristina. Den 15 januari 2003 förändrades ansvarsområdet och den svenska bataljonen tog över den brittiska bataljonens uppgifter i provinshuvudstaden Pristina. Drygt 100 svenskar i Kosovo är placerade på andra enheter inom KFOR. Till exempel jobbar cirka 30 svenskar inom brigadstaben på MNB(C) (Multi National Brigade). Där återfinns sedan november 2003 även den svenske brigadchefen, brigadgeneral Anders Brännström. SFOR - Stabilisation Force, Bosnia-Herzegovina SFOR övervakar efterlevnaden av Dayton-avtalet och stödjer det civila arbetet med återuppbyggnad när den egna verksamheten så medger. Den svenska kontingenten består numera endast av två stabsofficerare i högkvarteret i Sarajevo samt en stabsasstistent tillika chef för stödfunktionen National Support Element (NSE) och två-tre officerare i en underrättelseenhet som är gemensam med Norge och Danmark. Totalt består SFOR för närvarande av 12 000 personer. Mellan 1995 och 1999 ingick en hel svensk bataljon i SFOR. EUFOR EU-Force, Fyrom (Former Yugoslav Republic of Macedonia) Den 31 mars 2003 inledde Europeiska Unionen sin första militära operation genom att ta över den Nato-ledda operationen Allied Harmony i Makedonien. Insatsen genomfördes liksom KFOR och SFOR med FN-mandat men inte under FN-befäl. Operationen pågick till den 15 december 2003. Operationen var liten till sin omfattning, med en styrka på endast 390 män och kvinnor och med huvudändamål att bidra till att stabilisera situationen i Makedonien. Slutmålet var att Makedoniens myndigheter ska ha förmåga att självständigt upprätthålla stabiliteten i sitt land så att ingen främmande militär närvaro längre är nödvändig. 10

Högkvarteret finns i Skopje. Där tjänstgör två svenska officerare. Den svenska truppen utgörs av två light field liaison teams med fyra officerare i varje team. Vid Nato:s regionala högkvarter i Neapel har EU inrättat ett Command Element (EU CE) där det tjänstgör en svensk officer. Uppgifterna för EU CE är att genomföra nödvändig koordinering mellan Nato och EU avseende respektive organisations aktiviteter på Balkan. EU, Europeiska Unionen Erfarenheterna från de senare årens stridigheter bland annat på Balkan, har medfört att Europeiska unionen startat ett arbete med att få till stånd en bättre förmåga såväl vad avser militära som civila komponenter av krishantering för att hantera liknande scenarier med större effektivitet i framtiden. Arbetet sker inom ramen för stärkandet av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. UNSC (FN:s säkerhetsråd) har det primära ansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Europeiska unionen skall på ett självständigt sätt kunna fatta beslut och, även då Nato som helhet inte är engagerat, ha förmåga att igångsätta EU-ledda operationer för att i enlighet med FN-stadgans principer kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Tanken är inte att skapa en självständig europeisk armé, utan att etablera strukturer och tillräcklig förmåga för att kunna ta sig an krishantering inom hela spektrat av fredsskapande åtgärder, krishantering, evakueringsuppdrag och humanitära insatser. Slovenien blir som första före detta Jugoslavienstat medlem i EU under 2004. Nato, North Atlantic Treaty Organisation Efter kalla kriget slut har Natos roll som säkerhetsbyggande organisation blivit alltmer väsentlig. Nya uppgifter som att befrämja säkerhet och stabilitet i Central- och Östeuropa samt att medverka i internationell krishantering har tillkommit. Tillsammans med de traditionella uppgifterna tillhör idag partnerskapsamarbetet och krishanteringen Natos kärnverksamhet. Organisationen har en central roll i fredsarbetet på Balkan. Sverige deltar med militära förband i de fredsfrämjande Natoledda insatserna SFOR i Bosnien-Hercegovina och KFOR i Kosovo. I Kosovo är sen november 2003 dessutom en svensk för första gången chef över en internationell Natostyrka. Inga av de nya Balkanstaterna är ännu medlemmar i Nato. Sverige samverkar också med Nato som partnerland i Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF). PFF, Partnerskap för fred Sverige deltar på alliansfri grund i PFF sedan sommaren 1994. PFF är ett praktiskt samarbetsprogram mellan Nato och intresserade OSSE-stater. Syftet med PFF-samarbetet är att öka förmågan att delta i internationella fredsfrämjande insatser, förbättra 11

räddningstjänsten, effektivisera civilt försvar och beredskapsplanering samt att främja den demokratiska kontrollen av försvarssektorn. Av länderna som ingick i Jugoslavien deltar Kroatien, Makedonien och Slovenien i samarbetet. EAPR, Euroatlantiska partnerskapsrådet Bildades sommaren 1997 av samtliga PFF-länder och är ett konsultativt politiskt samarbetsorgan mellan Natos medlemmar och de länder som deltar i PFF. Rådet möts med försvarsministrar två gånger per år och lika ofta med utrikesministrar. Syftet är att utöka det militära och politiska samarbetet mellan PFF-länder och Nato och att ge partnerländerna större inflytande vid fredsfrämjande operationer. EAPR kan också samarbeta om en lång rad ämnen, såsom miljöfrågor i försvaret, räddningsverksamhet, m.m. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa Bildades 1994 som en vidareutveckling av ESK, den europeiska säkerhetskonferensen. ESK bildades 1974 och hade som mål att bygga en bro mellan östra och västra Europa. Sverige deltar i OSSE-samarbetet sedan bildandet av ESK. OSSE är en regional samarbetsorganisation i militära och säkerhetspolitiska frågor som deltar som observatör i FN:s generalförsamling. I det s.k. Wiendokumentet från 1999 finns samlat ett stort antal militärt viktiga överenskommelser som bl.a. omfattar årligt informationsutbyte om försvarsplanering, militära styrkor och större planerade övningar. För att kontrollera de uppgifter länderna lämnar genomförs utvärderingsbesök och inspektioner. Vid OSSE-toppmötet i Budapest 1994 antogs en Uppförandekod som reglerar militära styrkors roll i demokratiska samhällen. Dessutom beslöt man att fr.o.m. 1995 utväxla global information om OSSE-staternas militära styrkor, inklusive sjöstridskrafter och utlandsstationerade styrkor. OSSE arbetar även aktivt med konflikthantering, mänskliga rättigheter och har beslutat att organisationen ska ha kapacitet att genomföra fredsbevarande operationer i Europa. Alla Europas stater samt USA, Kanada och de forna Sovjetrepublikerna är representerade i OSSE - totalt 55 länder. OSSE är ett viktigt forum för den europeiska säkerhetsdialogen och för Rysslands fortsatta integration i Europa. Krigsförbrytartribunalen i Haag FN:s säkerhetsråd beslutade 1993 att inrätta en internationell domstol för att behandla krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien. Domstolen arbetar på grundval av bland annat Genève-konventionen från 1949 till skydd för krigets offer. Rättegångar mot krigsförbrytare har visat sig vara en komplicerad och långdragen process. För att befolkningen i det forna Jugoslavien ska kunna gå vidare och komma över det som har hänt är det viktigt att krigsförbrytarna ställs inför rätta och döms i en domstol. SIDA och andra organisationer utbildar de lokala juristerna så att de själva kan ta hand om en del av dessa rättegångar. 12

Referenser Tryckta Bildt, C (1997). Uppdrag fred. Norstedts förlag Ginér, M m.fl. (2002). Kosovo handbok. SWEDINT/Insatsavdelningen Sturesjö, Ö. Balkan kriser, konflikter och krig. Inst. för östeuropastudier Uppsala universitet Svanberg, I och Söhrman, I (1996). Balkan Folk och länder i krig och fred. ARENA Sundgren, M (2001). Balkan på väg mot fred och demokrati. SIDA Internet Sida, www.sida.se Migrationsverket, www.migrationsverket.se Försvarsmaktens internationella verksamhet, www.mil.se/int Försvarsdepartementet, www.forsvar.regeringen.se Svenska Helsingforskommittén, www.shc.se Olof Palmes Internationella Center, www.palmecenter.se CIA factbook, www.cia.gov/cia/publications/factbook/ Dagens Nyheter, www.dn.se 13