Riksdagen är inte bara en institution. Den består också av 349 individer. Utifrån

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen RIKSDAGSLEDAMÖTERNA, VALKRETSEN OCH RIKSDAGEN 1 MARTIN BROTHÉN Riksdagen är inte bara en institution. Den består också av 349 individer. Utifrån statsvetenskapliga teorier om legitimitet och stöd för demokratin och tidigare genomförda empiriska studier i USA finns det anledning att förvänta sig att medborgare i sina förtroendebedömningar skiljer mellan institutionen och dess enskilda ledamöter. 2 Enligt Pippa Norris skapas legitimitet och stöd för demokratin på olika nivåer. 3 Norris har i sin teoretiska modell i boken Critical Citizens delat in legitimiteten och stödet för demokratin i fem olika nivåer. Hon särskiljer demokratiskt stöd för nationen och samhället (political community), för regimprinciper (regime principles), för hur regimen fungerar (regime performance), för regimens institutioner (regime institutions) och för olika politiska aktörer (political actors). Med regim får i hennes begreppsapparat förstås styrelseskicket i ett samhälle. Därmed handlar stödet för regimprincipen om förtroendet för det styrelseskick som råder i ett specifikt land medan förtroendet för hur regimen fungerar handlar om hur styrelseskicket i praktiken fungerar. Förtroendet för regimens institutioner handlar om vilken tillit som tillskrivs de centrala samhällsinstitutionerna. Den lägsta nivån i Norris indelning avser förtroendet och stödet för de politiska aktörerna i landet. Indelningen i olika förtroendenivåer är enkel; lika enkelt är det däremot inte att åstadkomma invändningsfria operationaliseringar på de olika nivåerna. De två första nivåerna i Norris modell är särskilt svåra att operationalisera på ett godtagbart sätt. 4 Med den följande analysen får vi kunskap om hur stödet för den nivån som handlar om politiska aktörer ser ut i förhållande till förtroendet för institutionen riksdagen. 5 Vi kommer därmed att skilja på förtroendet för riksdagen som institution och förtroendet för de enskilda ledamöter som representerar olika valkretsar. David Easton urskiljde vid mitten av 1960-talet tre nivåer för medborgarnas stöd för demokratin och legitimiteten för det politiska systemet. Han skiljde mellan samhället/nationen, den politiska regimen och centrala politiska aktörer. 6 Med den indelning som Easton gjorde är det de två sistnämnda nivåerna vi kommer att studera i det här kapitlet. Valkretsens betydelse Som väljare i en representativ demokrati som den svenska lägger väljaren i de politiska valen sin röst på partier och partiernas kandidater i den egna valkretsen. In- 85

Martin Brothén slaget av personval ökar väljarens fokus på valkretsens kandidater och riksdagsledamöter. Teoretiskt finns således ett stöd för en förväntning om att förtroendet för institutionen riksdagen kan skilja sig från förtroendet för valkretsens representanter. Även för riksdagsledamöterna själva bör det stå klart att medborgarna främst utvärderar partierna och valkretsrepresentanterna snarare än institutionen riksdagen som sådan i själva valhandlingen. Den brittiske parlamentsledamoten Benjamin Disraeli markerade redan i mitten på 1800-talet den stora betydelse valkretsen har för det parlamentariska uppdraget: The country is nothing; it is the constituency you have to deal with. 7 Tendenserna kan förvisso tänkas vara större i Storbritannien än i Sverige, men uttalandet står sig fortfarande, också i Sverige. I den svenska representativa demokratin intar valkretsen en central ställning. 8 I Sverige har valkretsen haft en statsrättsligt stark ställning. Genom valkretsarna tryggas den lokala och regionala representationen i riksdagen. 9 Det är på denna nivå som mycket av kontakterna mellan väljare och valda äger rum. Partiernas distriktsorganisationer är vidare uppbyggda med utgångspunkt i valkretsindelningen och det är inom distriktsorganisationerna som nomineringarna inför till exempel riksdagsvalen sker; från centralt håll finns inga formella möjligheter att påverka nomineringsprocessen. Att valkretsarna har en framskjuten plats i det politiska livet manifesteras inte minst av ledamöternas placering i riksdagens kammare. En annan indikator på detta är förekomsten av ledamöter som är fortsatt aktiva i lokala politiska församlingar i sin hemkommun eller i landstinget. Att enskilda riksdagsledamöter har uppdrag för det egna partiet på lokal eller regional nivå är tämligen vanligt, om än i något minskande utsträckning. 11 Riksdagsledamöter ägnar följaktligen en stor del av sin tid och sin verksamhet åt valkretsen. 12 När ledamöter får tycka till om vad de skulle vilja ägna mer tid åt återkommer valkretsrelaterade arbetsuppgifter. 13 Frågeställning Trots den vikt som den representativa demokratin, i teori och praktik, tillskriver valkretsen har statsvetenskaplig forskning om förtroendet för politiker, partier och nationella parlament oftast varit helt fokuserad på den nationella nivån. Från USA med sitt federala statsskick vet vi dock att förtroendet varierar systematiskt mellan olika nivåer. I undersökningar har ett något högre förtroende kunnat uppmätas för delstatsregeringarna jämfört med förtroendet för den federala regeringen. Även när vi ser på förtroendet för kongressen och delstaternas egna kongressledamöter återfinns en närhetsrelaterad systematik i medborgarnas förtroendebedömningar. De amerikanska samhällsvetarna Seymour Martin Lipset och William Schneider redovisar resultat från undersökningar som visade att andelen medborgare med förtroende för de egna kongressledamöternas insatser var större än andelen medborgare med förtroende för kongressen som helhet. 14 86

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen Den fråga man ställer sig är hur motsvarande förtroendebedömningar ser ut bland svenska medborgare när det gäller förtroendet för riksdagen respektive de egna riksdagsledamöterna i valkretsen. Teoretiskt motiveras en sådan studie av intresset att öka kunskapen om närhetens betydelse för medborgarnas förtroendebedömningar. Valkretsen utgör en viktig länk mellan väljare och valda. Det statsvetenskapligt relevanta problem som bör undersökas är hur förtroendet för den valda institutionen som sådan skiljer sig från förtroendet för valkretsens representanter. Vi börjar med att studera hur förtroendet för institutionen riksdagen har utvecklats. Förtroendet för riksdagen Förtroendet för politiker och partier i Sverige har sjunkit under en 30-årsperiod. Därom råder ingen tvekan. Sören Holmberg och Henrik Oscarsson redovisar i boken Väljare Svenskt väljarbeteende under 50 år hur andelen väljare som instämmer i påståendena de som sitter i riksdagen och beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker och tänker och partierna är bara intresserade av folks röster, men inte av deras åsikter har ökat över tid. År 1968 var andelen väljare som instämde i det första påståendet om riksdagen 46 procent. Exakt 30 år senare i riksdagsvalet 1998 uppmättes att 75 procent av väljarna instämde i samma påstående. Misstron mot politiker har således ökat kraftigt i Sverige under perioden 1968 1998. I 02 års valundersökning har andelen väljare som instämmer i påståendet sjunkit till 65 procent. Utvecklingen är densamma om vi ser till det andra påståendet om partierna. 1968 instämde 37 procent av väljarna i detta påstående; 1998 hade andelen stigit till 75 procent. I 02 års undersökning uppgår andelen till 67 procent. Också sett till det analysredskap för att undersöka politikermisstron som introducerades i och med 1988 års valundersökning är tendensen densamma. Då infördes i valundersökningarna en fråga om svarspersonens förtroende för politiker i allmänhet. Utvecklingen av politikermisstron operationaliserat på detta vis är parallell med den längre tidsserien och uppvisade en ökande grad av misstro mellan 1988 och 1998, följt av en nedgång i misstron i samband med 02 års riksdagsval. Valåren är dock speciella. Under valåren bedrivs politiska kampanjer, politiker och kandidater är ute och möter medborgare i större utsträckning än andra år och massmedierna innehåller mer politikrelevant material än annars. Det kan därför finnas anledning att systematiskt studera förtroendet för politiker också mellan valåren. SOM-institutet, med sina årliga mätningar, erbjuder sådana systematiska studier av förtroendet för riksdagen ända tillbaka till 1986. Den frågeformulering som undersökningen i kapitlet baseras på lyder: Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete? Svarsalternativen har varit: mycket stort förtroende, ganska 87

Martin Brothén stort förtroende, varken stort eller litet förtroende, ganska litet förtroende och mycket litet förtroende. 16 Förtroendet för riksdagen, mätt med SOM-institutets förtroendefråga, redovisas i tabell 1 och figur 1. 17 I tabellen redovisas hur förtroendet för riksdagen har utvecklats mellan 1986 och 04. Av redovisningen framgår hur svarspersonerna fördelar sig på de fem alternativa svarsmöjligheterna och hur andelen svarspersoner med stort förtroende minus andelen svarspersoner med litet förtroende (förtroendebalans) har varierat under samma period. Figuren åskådliggör tabellens resultat genom att visa hur andelen personer med mycket eller ganska stort förtroende har utvecklats under den aktuella tidsperioden. Tabell 1 Förtroendet för riksdagen 1986 04 (procent, förtroendebalans) Varken stort För- Mycket Ganska eller Ganska Mycket troende- Antal stort stort litet litet litet Summa balans personer 1986 37 38 11 4 0 +32 1 556 1987 1) 12 52-29 7 0 +28 1 606 1988 39 37 4 0 +34 1 558 1989 6 31 41 16 6 0 +14 1 483 1990 4 21 39 22 14 0-11 1 522 1991 4 27 41 19 9 0 +3 1 502 1992 3 21 41 23 12 0-11 1 663 1993 2 18 45 22 13 0-1 645 1994 5 35 43 13 4 0 +24 1 511 1995 3 25 39 23 0-5 1 589 1996 2 16 40 26 16 0-23 1 541 1997 2 19 41 26 12 0-17 1 514 1998 3 27 41 21 8 0 +1 3 133 1999 3 24 41 21 11 0-5 3 143 00 2 25 45 19 9 0-1 2 959 01 3 29 45 16 7 0 +9 2 976 02 4 30 45 6 0 +13 3 057 03 4 27 44 18 7 0 +6 3 079 04 2 22 43 23 0-9 2 963 Differens 1986 04-8 - +5 +12 +6-41 Kommentar: 1) Mittenalternativet varken stort eller litet förtroende fanns inte med i 1987 års undersökning. Resultaten avser svenska medborgare mellan och 75 år. Frågeformulering: Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete? Källa: SOM-undersökningarna 1986-04 88

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen Figur 1 Förtroendet för riksdagen 1986 04 (andel mycket och ganska stort förtroende) 60 MA 50 47 40 47 49 37 36 35 43 39 38 30 37 25 31 24 40 28 18 27 21 30 27 27 32 34 31 SOM 24 0 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 00 01 02 03 04 Kommentar: MedieAkademin/TNS Gallup AB omfattar 740 telefonintervjuer (slumpmässigt utvalda personer mellan 16 och 74 år) under perioden den 2 till 22 november 04. Procenttalen är beräknade bland personer som besvarat förtroendefrågorna (Holmberg, S. & Weibull, L., Medie- Akademins förtroendebarometer 04). Frågeformulering: Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete? Källa: SOM-undersökningarna 1986 04 och MedieAkademins förtroendebarometer 1997 04. Resultaten är tydliga. Förtroendet tenderar att vara något högre under valår jämfört med året dessförinnan. Mätserien ger inte mindre än fem tillfällen då den elektorala cykeln i förtroendet för riksdagen bekräftas. 18 Som Sören Holmberg visat kan det uppåtgående förtroendet för riksdagen i samband med valår hänföras till en mer allmän elektoral cykel för politikertilltron. Också förtroendet för andra politiska institutioner, som politiska partier och regeringen, ökar under valåren. 19 Vid samtliga tillfällen då val hållits, 1988, 1991, 1994, 1998 och 02, har förtroendet för riksdagen ökat något jämfört med året dessförinnan. Förtroendet har året därpå fallit något. Resultaten visar således på en elektoral cykel när det gäller förtroendet för riksdagen; valåren tenderar förtroendet att öka jämfört med året dessförinnan. De år riksdagen står i fokus för den politiska händelseutvecklingen, och de år medborgare ges möjlighet att påverka sammansättningen av den parlamentariska församlingen, ökar förtroendet. 89

Martin Brothén Sett till hela tidsperioden från 1986 kan förtroendet för riksdagen delas in i två tydliga perioder. Den första, fram till 1996, kännetecknas av nedgång. Därefter har förtroendet ökat något. Bottenåret 1996 hade 18 procent av svarspersonerna ett stort eller ganska stort förtroende för riksdagen; motsvarande andel 02 var 34 procent. Intressant att notera är också att nedgången i förtroendet efter valen 1998 och 02 (tre procentenheter) var klart mindre än nedgången efter tidigare val. Efter både 1994 och 1988 års val gick förtroendet ned tolv procentenheter; efter 1991 års val var nedgången sju procentenheter. Sett till den elektorala cykeln var nedgången i förtroendet år 03 väntad. Resultatet för hösten 04 kan därför tyda på ett trendbrott. Den tydliga ökning av förtroendet för riksdagen som kunnat utläsas sedan terrorhösten 01, och som kunnat avläsas i flera olika mätningar av olika institut 21, tycks vara bruten. Förtroendet för valkretsens riksdagsledamöter I de följande analyserna skall vi jämföra förtroendet för den parlamentariska institutionen med motsvarande förtroende för valkretsens ledamöter. Vi skall därmed närma oss frågeställningen om förtroendet för hela institutionen skiljer sig från förtroendet för valkretsens representanter. Vi kan genomföra analyser både för riksdagen och för Europaparlamentet. 22 För riksdagens del jämförs förtroendet för riksdagen med förtroendet för den egna valkretsens ledamöter; för Europaparlamentets del jämförs förtroendet för Europaparlamentet med förtroendet för svenska EU-parlamentariker. 23 Figur 2 redovisar resultaten av analysen vid två mättillfällen: 1999 och 04. I den övre delen av figuren återges resultaten för riksdagen och i den undre resultaten för Europaparlamentet. I båda fallen redovisas andelen personer med mycket eller ganska stort förtroende. Medborgarnas förtroendebedömningar tycks inte styras av samma mekanismer när det gäller riksdagen och Europaparlamentet. I fråga om närhetens betydelse är tendenserna de motsatta. När det gäller riksdagen är förtroendet högre för institutionen än för valkretsens representanter (27 procent respektive 18 procent år 1999 och 24 procent respektive 16 procent år 04). För Europaparlamentet är situationen helt annorlunda (8 procent respektive 16 procent år 1999 och procent respektive 16 procent år 04). I det senare fallet, men inte i det förra, har således valkretsens ledamöter ett högre förtroende bland medborgarna än institutionen som helhet. Allmänt sett har alltså svenska medborgare ett lägre förtroende för sin valkrets riksdagsledamöter än för riksdagen som helhet. Inom i stort sett samtliga partier uppmäts ett lägre förtroende för de folkvalda representanterna för valkretsen jämfört med riksdagen. Resultatet är det motsatta för Europaparlamentet. Medborgarna har större förtroende för valkretsrepresentanterna, det vill säga svenska EU-parlamentariker, än för Europaparlamentet som sådant. Resultaten är desamma både 1999 och 04, vilket framgår av figur 2, men också 02 då motsvarande analys genomfördes men som inte särredovisas. 90

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen Figur 2 Förtroendet för riksdagen och valkretsens riksdagsledamöter per parti 1999/04 och förtroendet för Europaparlamentet och svenska EU-parlamentariker per parti 1999/04 (andel mycket och ganska stort förtroende, procent) procent 1999 procent 04 40 35 38 34 34 37 40 35 36 30 25 19 12 23 19 25 18 21 27 18 30 25 19 14 21 13 30 18 18 18 13 24 16 5 5 0 v s c fp m kd mp alla 0 v s c fp m kd mp alla Riksdagen Valkretsens riksdagsledamöter Riksdagen Valkretsens riksdagsledamöter procent 1999 procent 04 40 40 35 35 30 30 25 24 25 23 5 3 11 9 17 11 11 8 12 16 16 8 2 8 16 5 3 12 6 12 19 11 16 9 8 18 16 0 v s c fp m kd mp alla 0 v s c fp m kd mp alla Europaparlamentet Svenska EU-parlamentariker Europaparlamentet Svenska EU-parlamentariker Kommentar: Resultaten visar andelen svarspersoner som angivit mycket eller ganska stort förtroende. Endast personer som besvarat samtliga fyra frågor har medtagits i analysen. Personer som svarat vet ej ingår ej i analysen. Antalet svarande uppgick år 1999 till 77 och år 04 till 1629. Antalet svarspersoner i respektive parti var 1999 och 04 följande. 216/141 (v), 435/543 (s), 62/5 (c), 75/160 (fp), 369/332 (m), 171/77 (kd) och 95/85 (mp). Källa: SOM-undersökningarna 1999 och 04. 91

Martin Brothén Tabell 2 Förtroendet för riksdagen och för den egna valkretsens riksdagsledamöter i olika län 1999 och 04 (procent mycket och ganska stort förtroende) Förtroende för riksdagsledamöter Förtroende för Antal Län År från valkretsen riksdagen Skillnad intervjuade Stockholms län 04 19 28-9 319 1999 31-16 265 Uppsala län 04 12 24-12 51 1999 22 31-9 51 Södermanlands län 04 14 22-8 51 1999 18 29-11 45 Östergötlands län 04 13 19-6 85 1999 12 26-14 78 Jönköpings län 04 21 26-5 66 1999 24 33-9 55 Kronobergs län 04 22 28-6 36 1999 25 22 +3 36 Kalmar län 04 19 31-12 48 1999 24 28-4 53 Blekinge län 04 13 23-30 1999 22 34-12 32 Skåne län 04 14 24-14 197 1999 12 16-4 224 Hallands län 04 21 23-2 53 1999 25 25 ±0 61 Västra Götalands län 04 16 25-9 290 1999 21 28-7 271 Värmlands län 04 12 +3 40 1999 14 18-4 50 Örebro län 04 19 23-4 47 1999 16 30-14 44 Västmanlands län 04 17 26-9 54 1999 12-8 40 Dalarnas län 04 16 11 +5 45 1999 22 24-2 50 Gävleborgs län 04 16 33-17 52 1999 28 30-2 46 Västernorrlands län 04 18-2 55 1999 23 31-8 52 Jämtlands län 04 11 11 ±0 28 1999 25 +5 Västerbottens län 04 19 28-9 53 1999 27-12 60 Norrbottens län 04 22 24-2 49 1999 9 33-24 46 Samtliga 04 17 24-7 1661 1999 18 26-8 85 Kommentar: Resultaten visar andelen svarspersoner i respektive län som angivit mycket eller ganska stort förtroende för riksdagen respektive för den egna valkretsens riksdagsledamöter. Endast personer som besvarat båda frågorna har medtagits i analysen. Personer som svarat vet ej ingår ej i analysen. Gotland har inte medtagits i tabellen eftersom antalet svarande understiger vid båda mättillfällena. Länsindelningen har ändrats något mellan mättillfällena. Källa: SOM-undersökningarna 1999 och 04. 92

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen Det är bara Centerpartiet som vid båda tillfällena avviker något från resultaten om ett lägre förtroende för institutionen än för individerna. År 1999 uppmättes samma förtroende för riksdagen som för riksdagsledamöter från den egna valkretsen; 04 var förtroendet högst för valkretsrepresentanterna. Centerpartiet är också det parti som uppvisar högst andel väljare med kandidatkännedom respektive kontakter med riksdagsledamöter och har högst andel personröstande väljare. 24 I tabell 2 redovisas hur förtroendet för riksdagen och den egna valkretsens ledamöter varierar mellan olika valkretsar. 25 En viss försiktighet bör iakttas när resultaten studeras; det bör hållas i minnet att de bygger på ett mycket litet antal svarande och därför inte är statistiskt signifikanta. Tendenserna är dock desamma i det stora flertalet län: förtroendet är lägre för ledamöterna från den egna valkretsen än för riksdagen som helhet. Här är inte platsen att förklara vari orsakerna till skillnaderna i resultaten mellan olika valkretsar består. Däremot hade det varit önskvärt att något kunna förstå varför medborgare allmänt sett har ett lägre förtroende för valkretsens riksdagsledamöter än för riksdagen som helhet. I nuläget kan vi endast spekulera kring orsakerna. Skillnad mellan Sverige och USA Det faktum att resultaten för Sverige skiljer sig och till och med går i motsatt riktning jämfört med USA gör det rimligt att fråga sig om närhetens betydelse har att göra med valsystemet och med medborgarnas kännedom respektive kontakter med folkvalda representanter. Det är inte osannolikt att kännedomen om parlamentariker går hand i hand med såväl kontakter som förtroende. Det har till exempel tidigare visats att människor som har kontakter med partier och politiker har en generellt sett större politikertilltro. 26 Att det finns ett samband mellan kännedom om enskilda politiker och kontakter med politiker är inte någon särskilt djärv hypotes. Därför kan vi förvänta oss att såväl kännedom som kontakter påverkar medborgarnas förtroende för den egna valkretsens ledamöter. Forskningsresultat tyder också på att kandidatkännedomen är större i majoritetsvalsystem jämfört med proportionella valsystem. 27 En anledning till att resultaten i Sverige och USA skiljer sig åt skulle kunna vara att valsystemet i USA medför en större kandidatkännedom, fler kontakter mellan väljare och valda och ett högre förtroende för de valkretsnära parlamentsledamöterna (jfr Centerpartiets väljare i Sverige). Landets geografiska storlek i kombination med det federala statsskicket medför också att parlamentet kan upplevas som avlägset för många väljare. Resultatet är inte självklart positivt för den svenska demokratin. Resultaten återspeglar situationen efter Sveriges två första personval. Det svenska personvalssystemet har ännu inte fått något riktigt stort genomslag. 28 Endast en begränsad del av riksdagens ledamöter är till exempel invalda på personliga mandat och andelen väljare som utnyttjar möjligheten att personrösta har inte riktigt nått upp till de högt ställda förväntningar som fanns på systemet när det infördes. Om utveck- 93

Martin Brothén lingen så småningom kommer att gå i riktning mot hur det ser ut i USA med ett såväl mer personorienterat valsystem som ett större förtroende för de egna ledamöterna än för parlamentet som helhet återstår därför att se. Än så länge har inte närheten den betydelse som man kunnat förvänta sig i Sverige. Å ena sidan kan den svenska representativa demokratin tyckas fungera tämligen dåligt i den meningen att folkvalda representanter oavsett anledningen härtill åtnjuter ett generellt sett lägre förtroende bland allmänheten än riksdagen som helhet. För den viktiga länken i den svenska representativa demokratin valkretsens representanter har medborgarna ett svagare förtroende än för riksdagen som helhet. Å andra sidan behöver det inte vara onaturligt att väljarnas förtroende är större för den bestående institutionen och lägre för de ledamöter som för tillfället innehar mandat i parlamentet. Noter 1 Detta kapitel utgör en delrapport inom ramen för forskningsprojektet Bilder av riksdagen medborgare och riksdagsledamöter i den representativa demokratin som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. 2 Norris 1999; Lipset & Schneider 1983:381f.; Möller 1998:41. 3 Norris 1999:. 4 Klingemann 1999; Holmberg 1997; 1999b:16 ff. 5 Med den begreppsapparat som används av Pippa Norris undersöker vi således förtroendet för political actors respektive regime institutions. 6 David Easton 1965; 1975. 7 Disraeli 1844:83. Disraeli lät dock uttalandet läggas i romanfiguren Mr Rigby s mun. 8 Jewell 1985:1. 9 SOU 1963:17, s. 121 och s. 295; SOU 1970:17, s. 41. Brändström 1972; Sköld 1958; Back & Berglund 1978:3 ff.; SOU 1958:6; SOU 1986:27. 11 SOU 1965:54, s. 45; Larsson 1986:73; Roth 1996:118 ff. Jfr Christoffersson 1986; Riksdagskommittén 01; Brothén 05. 12 Inom ramen för Riksdagskommittén har riksdagen nyligen genomfört en undersökning om riksdagsledamöternas arbetsveckor, vari även redovisas uppgifter om ledamöternas uppdrag i kommuner och landsting/regioner respektive kontakter med den egna lokala och regionala partiorganisationen (Brothén 05). 94

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen 13 Brothén 05. 14 Lipset & Schneider 1983:381f.; Möller 1998:41. Holmberg & Oscarsson 04:248 ff. Jfr Holmberg 00:32 ff. 16 Frågan om förtroendet för olika samhällsinstitutioner har ställts i SOM-undersökningarna sedan 1986. Urvalet för undersökningen hösten 04 har bestått av 6 000 personer i åldrarna 85 år från hela Sverige. Urvalet för undersökningarna har varierat något under tidsperioden 1986 04. För att uppnå jämförbarhet för hela mätserien från 1986 och framåt ingår endast svarspersoner som är svenska medborgare och som är mellan och 75 år. I 1998 års undersökning saknas -åringarna helt, se Lithner 1999:401. För en diskussion om frågeformulering, se Brothén 1998:51. 17 Jfr Sören Holmbergs och Lennart Weibulls kapitel i denna bok. 18 Holmberg 1994. 19 Också andra undersökningar indikerar en sådan allmän elektoral cykel för förtroendet för politiker. En studie kring allmänhetens förtroende för politiker i allmänhet mellan 1973 och 1994 visar t.ex. på ett uppåtgående förtroende i samband med valen, med undantag av valet 1979 (Österman 1995:16). Alla undersökningar ger inte ett lika entydigt stöd för en sådan valårseffekt som SOM-undersökningarna. Se t.ex. MedieAkademins mätningar som redovisas i figur 1. SOM-mätningarna genomförs normalt under tidsperioden oktober november, dvs. efter ett nytt riksmötes öppnande och därmed efter en nyvald riksdags första sammanträde. 02 års SOM-undersökning genomfördes mellan den 24 september 02 och den februari 02. MedieAkademin/NFO Infratest omfattar 750 telefonintervjuer mellan den oktober och den 5 november 02. Valårseffekten är inte lika tydlig i deras mätning. 21 T.ex. MedieAkademin och Styrelsen för psykologiskt försvar (Österman m.fl. 04:24 ff.). 22 Jfr analyser av Sören Holmberg och Lennart Weibull som relaterar förtroendet för institutioner och förtroendet för de professionella yrkesutövare som ryms inom varje institution (t.ex. Holmberg & Weibull 03). 23 I valen till Europaparlamentet utgör Sverige som helhet valkrets. Den exakta frågeformuleringen har således för de båda jämförelseparen varit: riksdagen respektive riksdagsledamöter från Din valkrets och Europaparlamentet respektive svenska EU-parlamentariker. I samtliga fall har svarsalternativen varit: mycket stort förtroende, ganska stort förtroende, varken stort eller litet förtroende, ganska litet förtroende och mycket litet förtroende. 24 Holmberg & Oscarsson 04:182 och 189. 95

Martin Brothén 25 I undersökningen operationaliseras valkrets som länstillhörighet. Överensstämmelsen mellan läns- och valkretsgränser är inte fullständig. 26 Holmberg 1999a:1; Parker & Parker 1993:450 ff.; Brothén 1999. 27 Norris 1999; Holmberg 1999b. 28 Holmberg & Möller 1999; Petersson et. al. 1999; Holmberg & Oscarsson 04:190 f. Referenser Back, P-E. & Berglund, S. (1978) Det svenska partiväsendet, Stockholm: AWE/Geber. Brothén, M. (1998) Fallande förtroende för riksdagen, i Holmberg, S. & Weibull, L., Opinionssamhället, SOM-undersökningen 1997, SOM-rapport nr, Göteborg: SOM-institutet. Brothén, M. (1999) Stigande förtroende för riksdagen under valår, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Ljusnande framtid, SOM-undersökningen 1998, SOMrapport nr 22, Göteborg: SOM-institutet. Brothén, M. (05) Riksdagsledamöternas arbetsvecka arbetet i och utanför riksdagen, Stockholm: Riksdagskommittén, Sveriges riksdag. Brändström, D. (1972) Nomineringsförfarandet vid riksdagsval. En studie av partiernas kandidatnomineringar inför 1970 års riksdagsval, i SOU 1972:17, Nomineringsförfarande vid riksdagsval. Riksdagen i pressen, Stockholm: Allmänna Förlaget. Christoffersson, U. (1986) Riksdagsledamöternas arbetsveckor, i Folkets främsta företrädare, SOU 1986:27, Stockholm. Disraeli, B. (1844) Coningsby or the New Generation, Leipzig. Easton, D. (1965) A Systems Analysis of Political Life, New York: John Wiley. Easton, D. (1975) A Re-Assessment of the Concept of Political Support, i British Journal of Political Science 1975:5. Holmberg, S. & Möller, T. (1999) Premiär för personval, SOU 1999:92, Stockholm: Rådet för utvärdering av 1998 års val (Justitiedepartementet). Holmberg, S. & Oscarsson, H. (04) Väljare Svenskt väljarbeteende under 50 år, Stockholm: Norstedts juridik. Holmberg, S. & Weibull, L. (03) Förgängligt förtroende, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Fåfängans marknad, SOM-undersökningen 02, SOM-rapport nr 33, Göteborg: SOM-institutet. Holmberg, S. (1994) Partierna tycker vi bäst om i valtider, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Vägval, SOM-undersökningen 1993, SOM-rapport nr 11, Göteborg: SOM-institutet. 96

Riksdagsledamöterna, valkretsen och riksdagen Holmberg, S. (1999a) Down and Down We Go. Political Trust in Sweden, I Norris, P. (ed.) Critical Citizens. Global Support for Democratic Government, New York: Oxford University Press. Holmberg, S. (1999b) Representativ demokrati. Demokratiutredningens skrift nr 24, SOU 1999:64, Stockholm: Fakta info direkt. Holmberg, S. (00) Välja parti, Stockholm: Norstedts juridik. Jewell, M. E. (1985), Legislators and Constituents in the Representative Process, Loewenberg, G. Patterson, S. C. & Jewell, M. E. (1985) Handbook of Legislative Research, Cambridge, Massachusetts och London: Harvard University Press. Klingemann, H-D. (1999) Mapping Political Support in the 1990s: A Global Analysis, i Norris, P. (ed.) Critical Citizens. Global Support for Democratic Governance, Oxford: Oxford University Press. Larsson, T. (1986) Att vara riksdagsledamot, i Folkets främsta företrädare, SOU 1986:27, Stockholm: Folkstyrelsekommittén. Lipset, S. M. & Schneider, W. (1983) The Confidence Gap, New York: Wiley. Lithner, A. (1999) SOM-undersökningen 1998 genomförande och utfall, i Holmberg, S. & Weibull, L. (red.) Ljusnande framtid, SOM-undersökningen 1998, SOM-rapport nr 22, Göteborg: SOM-institutet. Möller, T. (1998) Politikerförakt eller mogen misstro? Misstron mot politiker och politiska institutioner, Stockholm: Svenska Kommunförbundet och Kommentus Förlag. Norris, P. (ed.) (1999) Critical Citizens. Global Support for Democratic Governance, Oxford: Oxford University Press. Parker, G. R. & Parker S. L. (1993) Why Do We Trust Our Congressman?, i The Journal of Politics, Vol. 55, No. 2, s. 442 453. Petersson, O. et. al. (1999) Demokrati på svenskt vis. Demokratirådets rapport 1999, Stockholm: SNS Förlag. Riksdagskommittén (01) Riksdagen inför 00-talet, Riksdagskommitténs förslag till riksdagen 00/01:RS1, Stockholm: Sveriges riksdag. Roth, P-A. (1996) Riket, valkretsen och hemkommunen. Lokal och regional representation i den svenska riksdagens andra kammare 1969, Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen. Sköld, L. (1958) Kandidatnominering vid andrakammarval, SOU 1958:6, Stockholm: Författningsutredningen, Statens offentliga utredningar. SOU 1958:6 Kandidatnomineringen vid andrakammarval. SOU 1963:17 Författningsutredningen: Sveriges statsskick, del 2 Motiv. SOU 1965:54 Länsdemokratiutredningen. Författningsfrågan och det kommunala sambandet. SOU 1970:17 Grundlagberedningen: Ersättare för riksdagsledamöter. SOU 1986:27 Folkets främsta företrädare. 97

Martin Brothén Österman, T. (1995) Vitbok över riksdagsvalet 1994. En långtidsstudie, Stockholm: Tiden. Österman, T., Timander J. & Wikmans, T. (04) Förtroendet under vardag och kriser. Frågor till Sveriges befolkning september 1997 till april 02, Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 98