Predikan Rönnekyrkan 9 mars 2014: Nattvarden Vad är nattvarden och varför firar vi den? Ja, till dessa frågor finns inte ett enda svar. Bilden av nattvarden är som en väv, där olika trådar vävs samman till ett mönster med djup och innehåll. Den första tråden är den kristna kyrkans judiska bakgrund. Jesus var jude, de första kristna var judar, den första kristna församlingen, som vi läste om i Apostlagärningarna, bildades i Jerusalem. Så det är inte märkligt att när Jesus instiftar nattvarden, så gör Han det mitt i pesach, den judiska måltiden som firades varje år till minne av hur Gud befriade folket från slaveriet i Egypten. Osyrat bröd, vin och ett helstekt lamm. Och gäster! En viktig del i instruktionerna för hur Israels folk skulle fira pesach, var att man skulle bjuda in de fattiga till måltiden. Även dem man inte kände, inte brukade umgås med. Pesach-firandet var till för alla, för hela folket. För Gud hade befriat dem alla, och om Gud inte hade gripit in, hade de alla fortfarande varit förtryckta. Denna judiska tråd för oss lätt vidare till det vi kallar Jesu inkluderande måltidsgemenskap. Och den hör intimt samman med Hans syn på Guds rike.
"Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro budskapet." (Mark. 1:15) Så inleder Jesus Sin förkunnelse, enligt Markus evangelium. Den grekiska grundtexten ger oss ett djup i budskapet: Guds rike har kommit nära, därför är nu tiden inne för något helt nytt. Guds rike är inte en geografisk plats, utan det som händer och skapas när Guds vilja får ske "på jorden såsom i himlen" (Matt. 6:10) som vi ber i bönen Vår Fader. Jesus var helhjärtad i Sin strävan att göra Guds vilja, att få Guds rike att bryta fram på jorden. Det var Han inte ensam om: fariséerna som vi ofta använder som någon slags negativ motpol till Jesus hoppades att Israel skulle kunna upprättas som Guds folk genom att hela folket skulle följa Torahn. Esséerna i Qumrankollektivet drog sig undan för att genom ett perfekt leverne, som en trogen skara, försöka få Gud att gripa in och upprätta Sitt rike. Man försökte följa Torahn in i minsta detalj och leva "heligt och rent". Lite som en del nunnekloster i våra dagar, som hoppas att deras offer av ett vanligt liv, och deras förböner, skall komma hela den kristna Kyrkan till godo. Så hoppet om Guds rike, hoppet om ett Guds ingripande som skulle göra världen till en bättre plats, var Jesus inte ensam om. Men Hans bild av Guds rike var annorlunda. Den vände upp och ner på deras mänskliga föreställningar och gör det med våra än idag.
På Jesu tid hade barnen en låg ställning och Jesus ställer fram dem som föredömen och säger att Guds rike tillhör dem (Matt. 19:13-15, Luk. 9:46-48). Att Jesus undervisade kvinnor och lät dem följa Honom på Hans vandringar är vad vi vet unikt (Luk. 10:38-42). Det handlar om vem som får vara med. Vem som har full delaktighet. Och detta är den andra tråden i nattvardens väv. Att äta tillsammans är kanske inte en stor sak för oss i vår tid och kultur. Vi äter på restauranger och fik, omgivna av människor vi inte känner och inte har för avsikt att lära känna. På Jesu tid var en delad måltid ett erkännande, ett accepterande. Det kan det vara för oss också, men det måste inte vara det. Vem går man hem till och vem äter man tillsammans med? På Jesu tid var det stora frågor, därav fariséernas bestörtning och indignation när Jesus går in i tullindrivarens hus, och äter med honom, med syndare i allmänhet och även med prostituerade (Matt. 21:31). Jesus betedde Sig inte som en from rabbi förväntades bete sig och i mångas ögon förlorade Han i anseende, vilket Han var väl medveten om. I Matt. 11:19 återger Jesus skandalrubriken: "Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare". Men det var naturligtvis till stor glädje för dem som äntligen inkluderades, som äntligen fick känna att de hörde till, att de var välkomna in i Guds rike och att de tillerkändes full delaktighet. Det ledde också till att många omvände sig och från detta möte med Jesus började leva helt andra liv.
Jesu måltidsgemenskap var en så stor del av hur Han uppfattades att det efter uppståndelsen i Emmausberättelsen är så Han känns igen. Det är när Han bryter brödet hos Emmaus-vandrarna som deras ögon öppnas. Jesu måltidsgemenskap var en inbjudan till Guds rike, till delaktighet. Den hör samman med Jesu sätt att lösa upp gamla sociala strukturer och bilda nya. På Jesu tid var familjen en hushållsgemenskap med släkt och andra som levde och arbetade tillsammans. Familjen var nödvändig för din överlevnad och din lojalitet till den förväntades vara fullkomlig. I Markus evangelium skildras en händelse av ganska speciell karaktär: (Mark. 3) 20När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att Han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. 21Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att Han var från sina sinnen. Jesu familj förstår inte Hans kallelse. Att vara rabbi var väl en sak, men att vara på ständig vandring, rotlös? Att vara så upptagen att man inte hinner ta hand om sig själv, äta, vila. Det är helt enkelt inte sunt, och i utbrändhetens tidevarv så skulle vi kanske hålla med Jesu mor och bröder. Om vi håller i minnet att påskens händelser med Jesu död och uppståndelse inte har inträffat ännu, att människorna kring Jesus inte fullt ut förstod vem Han var, inte ens Hans familj och lärjungar. Så Jesu familj försöker hjälpa Honom, försöker ta hand om Honom innan Han brakar ihop, och det är hedervärt.
Men de gör också anspråk på lojalitet, att Jesus skall följa med dem därför att Han skall vara lojal mot familjen och därför följa familjens regler. Jesus vägrar! Hans lojalitet ligger hos Gud allena och Hans definition av lärjungaskap innebär att vi som följer Honom väljer Guds rike framför familjen, om vi måste välja. Men Jesus tog inte bara människor ut ur den familjegemenskap de hade, med allt vad det innebar. Han bildade också en ny med Sig själv och de som följde Honom. Detta är den tredje tråden. 31Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. 32Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: "Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig." 33Jesus svarade dem: "Vem är min mor och mina bröder?" 34Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Det här är min mor och mina bröder. 35Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." (Mark. 3) När de första lärjungarna efter Kristi Himmelsfärd bildade den första kristna Kyrkan var Uppståndelsen självklart det viktigaste elementet i förkunnelsen. Men man tog också med sig dessa två: Kyrkan som den nya familjegemenskapen, och måltidsgemenskapen som delaktighet. Dessa två blev i Kyrkan till det vi kallar agapemåltiden och som från början helt enkelt kallades kärleksmåltid. Kärlek omsatt i praktisk handling!
Agapemåltiden och nattvarden hörde från början ihop. Den började som ett knytkalas: de som hade mer kunde ta med sig mer och den som hade mindre kunde ta med sig mindre. Så tog man hand om de fattiga i församlingen, genom att även de kunde äta sig mätta. Måltiden började med att brödet som symboliserade Kristi kropp gick runt så att alla fick en bit, därefter kom själva måltiden, som avslutades med att en bägare vin, symbolen för Kristi blod gick runt bland de församlade. Något senare ändrades ordningen så att nattvardens bröd och vin avslutade agapemåltiden helt och hållet. Som vi kan se av Paulus brev till församlingen i Korinth var det en god tanke som inte alltid efterlevdes. Maten som togs dit lades inte ihop utan man satte sig i olika grupper med dem man kände sig hemma med. I takt med att kristendomen spred sig och allt fler församlingar bildades i olika delar av romarriket, blev det vanligt att man samlades hos en rik man på orten. Romerska hus var byggda så att det fanns ett fint rum för fint folk, och ett rum där övriga kunde äta. Människor från olika samhällsgrupper, men som tillhörde samma församling, satt inte ens i samma rum, och de gavs inte samma mat. Detta gjorde att de rika kunde festa på sitt stora överflöd medan de fattiga vid bordet intill inte hade något att äta utan förblev hungriga. Det är omtvistat om Paulus ord: "Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit." betyder att han tror att sjukdom och död är Guds straff över de som tog nattvarden på ett ovärdigt sätt, eller helt enkelt att den bristande omsorgen om de fattiga ledde till att dessa blev sjuka och dog.
Det skulle ha visat på Guds barmhärtighet och kärlek, kommen till oss i Jesus Kristus, men det kom att visa på något helt annat. När kyrkan inte lyckades komma tillrätta med missbruket fick man ta till drastiska åtgärder för att åtminstone kunna fira nattvard på ett värdigt sätt: redan vid år 100 skiljde man agapemåltiden och nattvarden åt. Vid Cyprianus tid år 250 e. Kr firades nattvarden på morgonen och agapemåltiden på kvällen. Agapemåltiden blev allt mindre en gemensam församlingsmåltid och allt mer allmosor till de fattiga i samhället, där gåvor skänktes av församlingens medlemmar för att göra det möjligt. År 700 hade den i princip försvunnit och gjorde, åtminstone i den västra delen av Kyrkan, ett uppehåll till 1700-talet, när pietisterna och herrnhutisterna tog upp tråden. Sedan dess har agapemåltiden som en gemensam måltid bland troende börjat användas mer och mer i olika samfund och har blivit särskilt populär bland katolska kvinnor, då utan nattvard. Nattvarden firar vi till minne av vad Jesus gjorde för oss på Golgata: att Han gav Sitt liv för oss, till syndernas förlåtelse och att Han uppstod ur graven och tog oss med Sig in i det eviga livet. Nattvarden bär också i sig agapemåltidens ursprungliga tanke om gemenskap och tillhörighet. "Så är vi, fast många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd." Som kristna är vi alla del av Kristi kropp, ja vi är Kristi kropp på jorden.
Men nattvarden rymmer ännu ett mysterium: i nattvarden får vi ta emot Jesus. Han kommer oss så nära som brödet vi äter och vinet vi dricker. Och vi behöver möta Honom, igen och igen, om det kristna livet skall bli mer än intellektuellt för-sant-hållande och kultur. I Johannes evangelium berättas hur lärjungarna ger sig ut att fiska, efter att Jesus har dött och uppstått. De får 153 fiskar, och de möter Jesus på stranden, där Han har tänt en eld. De steker fisk på elden och äter en måltid tillsammans med den uppståndne. Nattvarden är även för oss ett möte med den Uppståndne, en måltid som Jesus inbjuder oss till, och som Han delar med oss. När vi nu firar nattvarden idag, låt oss göra det i glädje. Det är Jesus Själv som bjuder in oss till nattvardens bord och till delaktighet i Guds rike, till gemenskap med Sig själv och med varandra. Jesu ord till Sin samtid gäller också oss: Guds rike är nära! Amen!