Jag tog tre guld! av överstelöjtnant Jan Forsberg Werner Kindler tjänstgjorde i vad som anses vara ett av andra världskrigets elitförband. Förbandet utnyttjades ibland hänsynslöst för att rädda omöjliga situationer. Inte ens 19 år fyllda startade han sin karriär som frontsoldat i ett av världens största fälttåg operation Barbarossa den 22 juni 1941. Efter nära fyra år vid fronten slutade Werner som kompanichef i ett kompani som fullt rustat räknade 170 man. Under kriget hade det fått påfyllning med 980 man. Trots att Werner inte fyllt 23 år vid krigsslutet var han en mycket rutinerad och erfaren underofficer. Werner Kindler föddes i en tysk familj 1922 i byn Kottisch vid Preussisch Stargard söder om Danzig. Området som låg i Västpreussen tillföll Polen efter första världskriget. Werner Kindler berättar att när Polen proklamerade allmän mobilisering flydde han med sin kompis och gömde sig i skogarna intill byn. Orsaken var enkel: varken Werner eller hans kamrat ville bli inkallade i polska armén för att strida mot sitt eget folk. Fredagen den 1 september upplevde de starten på det som skulle bli andra världskriget. Nästa dag cyklade de båda till staden Dirschau där de mottogs av Heimwehr Danzig som tillhörde SS. I veckan därefter uppmanades den tyska befolkningen att anmäla sig till skyddsstyrkor för att bevaka skyddsvärda anläggningar. Den 17-årige Werner Kindler anmälde sig omedelbart. Därmed började hans karriär med vapen i hand och den 13 november 1939 inkallades Werner för en vidareutbildning om fyra veckor inom ramen för skyddsstyrkorna. Utbildningen skedde i Adolf Hitler-kasernerna i Prag vid 6. SS Totenkopf Standarte. Efter utbildningen fortsatte Werner som soldat och kom till Linz i Österrike. Sedan i maj 1941 förflyttades Werner till ett kulsprutekompani vid Leibstandarte SS Adolf Hitler. Förbandet var helmotoriserat och var av brigads styrka samt förstärkt med stormkanoner såväl som bandgående pansarvärnskanoner. Werner Kindler efter avslutad grundutbildning i Prag. På kragspegeln bär han dödskallen, som snart byttes ut mot SS-runor. Han tjänstgjorde i Leibstandarte 1941 1945. Operation Barbarossa 1941 Leibstandarte ingick som reservförband i pansargrupp 1 under generalöverste Ewald von Kleist i armégrupp Syd. Leibstandarte passerade gränsen till Sovjetunionen först den 2 juli 1941. Detta var tio dagar efter angreppet på Sovjetunionen. En rörd Werner Kindler berättar att han där i en by i Ukraina kom i kontakt med en gammal tysk. Det visade sig vara en tysk från hans hemby som hade varit krigskamrat med Werners pappa och efter krigsfångenskap i Tsarryssland hade han stannat kvar i Ukraina. Ibland är världen mycket liten, var Werners kommentar. I en strid nära byn skadades därefter Werner Kindler för första gången av ett splitter i knäet efter en lång stormning med strid till fots. Han stannade dock kvar i förbandet. Anfallsriktningen förändrades och gick nu söderut mot Svarta Havet. Kuststaden Cherson vid floden Dneprs utlopp i Svarta Havet intogs den 20 augusti och här hittade man ett stort förråd av viner från Svarta havsregionen. Det dröjde inte länge förrän manskapet pustade ut tillsammans med några glas rödvin. Den 9 september gick anfallet vidare och floden Dnepr korsades och i samverkan med den tyska 73. infanteri-
divisionen fortsatte anfallet längs Azovska sjön. Efter flera veckors hårda strider intogs staden Mariupol med 240 000 innevånare den 8 oktober. Anfallen fortsatte oförtrutet och floden Mius överskreds och kuststaden Taganrog vid Svarta Havet intogs den 17 oktober. Anfallet för att ta dessa båda städer kostade för Leibstandarte i stupade och skadade nästan hel bataljon (138 döda och 479 skadade). Detta ska ses mot att Leibstandarte hade totalt fyra stridande bataljoner. I krigsdagboken kan man läsa att de sovjetiska förbanden inte under några förhållanden är i upplösningstillstånd utan kämpar med fortsatt stort mod. Vändpunkten vid Rostov Den 17 november 1941 startade anfallet mot staden Rostov tillsammans med 13. pansardivisionen. Staden intogs med krigslist. Leibstandarte tog erövrade sovjetiska armélastbilar och körde i hög hastighet genom staden innan listen uppfattades av ryssarna och med en snabb stormning lyckades man ta stadens centrala delar Moskva Tjerkassy Dnepr Don Kursk Prochorovka Belgorod Charkiv Donets Rostov Volga Oljekällor Stalingrad Astrachan K A S P I S KA HAVE T Kaukasus Majkop Baku Sevastopol SVARTA HAVET TURKIET Kurt Göring stred sommaren 1941 med 13. pansardivisionen. Senare kom han att förflyttas till den nya 502. tunga pansarbataljonen med Tigervagnar. Här slogs han tillsammans med Otto Carius. och bron över Don. Tre dagar senare var staden helt intagen. Staden Rostov betraktades som infallsporten till Kaukasus där de hett eftertraktade oljekällorna vid Baku fanns. Vid floden Dons strand i Rostov säkrade kulsprutegruppchefen Werner Kindler sin stridsställning med sin kulspruta MG 34 på trebenslavett och vid sidan om fanns en tysk Panzer IV ur 13. pansardivisionen. Werner Kindler berättar att han kände sig som ett barn när vagnchefen Kurt Göring tittade ut från vagnchefskupolen och skänkte honom en förpackning reservproviant innehållande choklad, vilket var guld värt särskilt nu när kylan hade kommit med nattemperaturer ned mot minus 20 grader. Werner fick 50 år senare igen en bekräftelse på att världen är liten. Han träffade Kurt Göring vid ett ordenskapitel för innehavare av Tyska korset i guld. Återseendet blev speciellt med tanke på de bådas karriärer som underofficerare och det fanns ett och annat att berätta efter stormningen av Rostov 1941. (Kurt Göring kom senare att strida med Tigerässet Otto Carius). Glädjen för tyskarna i Rostov 1941 blev kort varig, för starka sovjetiska förband tvingade Leibstandarte tillbaka till floden Mius, där en defensiv försvarsställning byggdes ut. Här vid Mius höll Leibstandarte sina ställningar till sommaren 1942, då hela förbandet drogs ur för att omorganiseras i Frankrike till en pansargrenadjärdivision. Under striderna här hade Kindlers kompani förlorat två tredjedelar av sin personalstyrka och med 48 man drog det sig tillbaka den 3 juli 1942.
Den tyska halvbandvagnen Sd.Kfz 251 med två kulsprutor av typ MG 42 var från sensommaren 1942 Kindlers fordon. Vagnen vägde åtta ton och hade skydd mot finkalibrig eld och splitter. Dock saknades takpansar. Totalt kunde tio stridsutrustade soldater transporteras i vagnen. Vagnarna i Peipers bataljon var förstärkta i fronten med en extra pansarplåt för skydd mot sovjetiska pansarvärnsgevär. Omorganisation väster om Paris Efter att ha upplevt helvetet på östfronten var Frankrike som ett himmelrike. Werner Kindler kom att hamna i den pansargrenadjärbataljon som fick nya pansarbandvagnar. Endast en bataljon av sex blev utrustad helt med splitterskyddade fordon. Bataljonschef för den bepansrade bataljonen var SS-major Jochen Peiper, som Kindler hyste stor respekt och beundran för. Peiper satte omedelbart igång fältmässiga övningar med fokus på eld och rörelse vid varje tillfälle. Kulspruteskytten Kindler kom till det tunga understödskompaniet i bataljonen. Insats österut 1943 Sista veckan i januari 1943 kort före Stalingrads kapitulation lastades förbandet på järnväg för iltransport till östfronten. Det hade tidigare ryktats att Leibstandarte skulle sättas in i Afrika för att stödja Erwin Rommel, men nu blev det vinterutrustning i stället. Jochen Peipers bataljon lastade av med täten den 2 februari 1943 och Werner Kindler anlände först den 7 februari och urlastningen skedde i minus 30 grader. Werner Kindlers första dag vid fronten 1943 blev en närstridsdag med minus 28 grader. Förstärkta med stormkanoner slogs man mot Kindlers bataljonchef vid Kursk Jochen Peiper blev senare regementschef för pansarregementet. Han var okonventionell och införde en integrerad strid med stridsvagnar, artilleri och pansargrenadjärer. Anfallen genomfördes ofta i mörker vilket skapade stor osäkerhet i de sovjetiska leden.
framträngande sovjetiska förband. Snabbt blev det tydligt att staden Charkov var målet för de sovjetiska förbanden. I staden, som var en viktig knutpunkt, hade tyskarna byggt upp stora logistikförråd avseende livsmedel, reservdelar och sjukhus. Första uppgiften för den bepansrade 3. SS-pansargrenadjärbataljonen blev att bryta in på djupet och frita 320. infanteridivisionen som leddes av general Postel. Anfallet sattes igång omgående, förstärkta med stormkanoner gick det framåt och det sovjetiska motståndet bröts. Efter ca 100 km marsch i fiendeland påträffades divisionen med ca 1500 skadade på bårar och slädar. Många av Werner Kindlers kamrater sa att det såg ut som Napoleons återtåg från Berezina och Moskva. Men vad värre var, ryssarna hade nu inneslutit både Leibstandartebataljonen och resterna av 320. infanteridivisionen så det återstod bara att slå sig ut under strid. En märkbart påverkad Werner Kindler berättar att på vägen tillbaka hade nämligen ryssarna återtagit en by och sprängt bron, inte nog med det alla tillfångatagna tyska soldater låg massakrerade i snön intill. Det blev Werner Kindlers kompani som fick uppgiften att återta byn. Efter en kort men intensiv strid var byn åter i tyskarnas händer. Bron reparerades tillfälligt och alla kom igenom. Framför allt bataljonchefen Jochen Peiper gjorde sig känd som en orädd och skicklig chef och hans halvbandvagn var alltid i främsta linjen för att han skulle kunna ha en exakt lägesuppfattning. Bataljonen kallades för Lötlampenbataillon fritt översatt Blåslampbataljonen. Jochen Peiper utnyttjade både rörlighet och eldkraft maximalt under dessa intensiva vårveckor. Ett av framgångskoncepten var överraskning. Detta skapades genom ett okonventionellt utnyttjande av hans förband. Det utmärkande var ofta mörkeranfall, vilket normalt Röda armén var mästare på. Den 15 februari retirerade de tyska styrkorna från Charkov i någorlunda ordnande former efter att ha sprängt enorma mängder förråd. Direkt mot Hitlers order gav SS-general Paul Hausser som var chef för SSpansarkåren order om reträtt för att rädda de tyska förbanden, bland annat Leibstandarte. Hitler blev rasande och beordrade motanfall för att återta Charkov. Läget blev nu plötsligt gynnsammare för tyskarna. Röda arméns underhållslinjer drogs ut långt och anfallskraften avtog. Fältmarskalk Erich von Manstein tog åter initiativet med en planerad motoffensiv den 19 februari med den samlade SS-pansarkåren. Hela kåren med tre divisioner gick till samlat angrepp. Slumpen skördar Den 20 februari 1943 fortsatte Jochen Peipers bataljon ett anfall in på djupet där de slog ett sovjetiskt skytteregemente. Efter 20 kilometers inbrytning med hårda strider bytte Werner Kindler plats med sin kamrat och han tog över den bakre kulsprutan efter att ha stått som skytt vid den främre kulsprutan tidigare under anfallet. Kort därefter hördes en kraftig smäll och vagnen träffas av en Ratsch-Bumm (sovjetisk 7,62 cm fältkanon), vilket förvandlade vagnen till ett vrak. De flesta dog, men Werner Kindler fick bara splitterskador. Om han inte hade bytt plats tidigare skulle han ha stupat på stället. Redan samma dag kom Kindler tillbaka till förbandet efter att ha plåstrats om på förbandsplatsen. Offensiven fortsatte och den 11 mars togs Charkov tillbaka och den 18 mars intogs staden Belgorod utav pansargrenadjärbataljonen som hade förstärkts med Tigerstridsvagnar från divisionen. Den 20 mars ebbade Kindler tjänstgjorde först som skytt och därefter som vagnchef i ett understödskompani med bandgående 15 cm infanterihaubitsar av typ Grille. Med detta fordon deltog han i slaget om Kursk.
anfallskraften ut även för tyskarna. Samtidigt denna dag blev Werner Kindler skadad av en 23 mm projektil från en Il-2 Sturmovik som tog i hakan. Som genom ett under blev det bara en ytlig skada, men ärret har han kvar som minne. Kindler tyckte att Röda arméns flygtryck ökade för varje dag och dess bepansrade markunderstödsflygplan kallades för Svarta döden. När de anföll kom det inte bara ett flygplan utan våg efter våg av dem. Förberedelser inför pansarslaget vid Kursk Nu började en intensiv period av reorganisation. Kindler fick först ta över en halvbandvagn med eldspruta (Flammpanzer). Med 240 liter bensin och 400 liter förtjockad bensin eller dieselblandning samt ammunition och minor tyckte dock Werner Kindler att vid en träff var det som att åka omkring med ett rullande krematorium och blev riktigt oroad. Han ansökte därför direkt om förflyttning inom samma division. Han kom till ett nyuppsatt understödskompani med bandgående 15 cm infanterihaubitsar av typ Grille. Snabbt började man med utbildning på de tjeckoslovakiska 38t-fordonen som utgjorde grunden för bandhaubitsen. Det är samma chassi som i svenska Stridsvagn m/41. Operation Zitadelle Den 5 juli 1943 brakade helvetet löst igen då historiens största pansarslag inleddes. Kindlers haubitsar understödde tätförbanden i Leibstandarte, vilket gjorde att det gick hett till från början. Höjdpunkten nåddes den 12 juli, då den mest intensiva striden stod vid staden Prochorovka. Där satte ryssarna in 350 T-34-stridsvagnar i flera vågor mot Leibstandarte. Kindler blev vittne till den tyske utrikesministerns son Rudolf von Ribben- SS-löjtnant Rudolf von Ribbentrop var stridsvagnskompanichef och fick Riddarkorset för sitt kompanis insatser i slaget vid Prochorovka den 12 juli 1943. Han kom i augusti 1943 att förflyttas till 12. SS-pansardivisionen och blev där chef för ett kompani med nya Panterstridsvagnar. I Normandie 1944 kämpade Werner Kindler tillsammans med det kända Tigerstridsvagnsesset Michael Wittmann. I Normandie slog Kindler ut två Shermanstridsvagnar på nära håll med sin 7,5 cm korta kanon (L/24), som hans bepansrade halvbandvagn (Sd.Kfz 251/9) var utrustad med.
trops dramatiska strid när hans kompani med Panzer IV-stridsvagnar bekämpade ett trettiotal T-34-stridsvagnar. Även Kindler lyckades med sin 15 cm haubits slå ut två T-34 från sidan, där pansarskyddet var svagare. Totalt rapporterade Leibstandarte 192 utslagna sovjetiska stridsvagnar enbart under den 12 juli. Operation Zitadelle avbröts på Hitlers order och Leibstandarte drogs ur för att sändas till Italien, där läget hade förändrats radikalt efter de allierades invasion på Sicilien den 10 juli. All tung utrustning överlämnades till systerdivisionerna Das Reich och Totenkopf. I augusti samlades divisionen åter i Italien och avväpnade italienska förband samtidigt som reorganisationen genomfördes. All materiel förnyades, men himmelriket i Italien med sol och god mat varade inte för evigt. På hösten den 20 oktober meddelades det att förbandet skulle vinterutrustas för förnyad insats på östfronten. Återtåg under strid Läget vid östfronten hade förändrats dramatiskt under oktober. General Nikolaj Vatutin hade på tre ställen brutit igenom det tyska försvaret vid floden Dnepr. Pansardivisionen Leibstandarte fick urlasta från tågsätten under strid. Tillsammans med arméns 1. pansardivision genomfördes ett gemensamt anfall för att utgöra understöd i den svåra situationen. Chefen för pansarregementet i Leibstandarte SS-överstelöjtnant Schönberger stupade den 20 november 1943 och detta innebär att Werner Kindlers uppskattade bataljonschef Jochen Peiper blev ny pansarregementschef. Werner berättar att han nu blivit en legend som underofficer med flera dekorationer. Pansargrenadjärerna började hålla koll på vad jag sysslade med, säger han. Såg de mig på min vagnchefsplats utan hjälm, då var det lugnt. Men om där emot Kindler tog på stålhjälmen och kröp ned i vagnen, då gällde det att vara vaken. Werner ler åt minnet. Den sista stora striden innan Leibstandarte drogs tillbaka blev Tjerkassyoperationen. Delar av två tyska kårer var inneslutna och de andra delarna med Werner kämpade för att bryta sig in och befria de inneslutna trupperna om totalt 58 000 man. Efter Tjerkassyoperationen var Leibstandarte slitet som förband och blev avtransporterat till Belgien för reorganisation. Ny materiel och sedan Normandie Werner Kindlers förband utrustades med nya halvbandvagnar av typ Sd.Kfz 251 med en 7,5 cm kort stridsvagnskanon (L/24) från tidigare Panzer IV. Efter att divi- SS-generalöverste Sepp Dietrich förde länge befäl över Leibstandarte innan han våren 1943 tog befälet över I. SS-pansarkåren. På bilden från 1945 är Sepp befälhavare för 6. SS-pansar armén i Ungern. Foto: Bundesarchiv
sionen fått ny utrustning låg den i reserv och utbildades i Belgien. Insatsen i Normandie efter de allierades landstigning den 6 juni 1944 försenades med anledning av att man förväntade sig en huvudlandstigning i Pas-de- Calais, vilken aldrig kom. Därför kom Leibstandarte i strid först den 28 juni mot de västallierade styrkorna. Kindler konstaterade att hade östfronten varit ett helvete så var Normandie med de allierades luftöverlägsenhet ännu djävligare. I den beryktade inringningen av Falaise lyckades Kindlers kompani komma ut med alla vagnar i behåll tack vare en skicklig kompanichef. Efter återtåget över floden Seine genomfördes fördröjningsstrid till den tyska gränsen. Artikelförfattaren tillsammans med Werner Kindler i dennes hem. Kindler har upplevt mycket under kriget och han sårades sex gånger i strid. Han blev under kriget dekorerad med Tyska korset i guld (Deutsches Kreuz im Gold), Närstridsspännet i guld (Nahkampfspange im Gold) och medaljen för sårade i guld (Verwundetenabzeichen im Gold). Eller som Kindler brukar säga: Jag tog tre guld! Det är ett sätt att skapa distans till krigets verklighet och brutalitet. Slutstriden Från slutet av oktober 1944 genomfördes en ny reorganisation men nu kommer det färre stridsvagnar och färre fordon men divisionen blir ändå stark. Ardenneroffensiven i december 1944 var Hitlers sista stora offensiv i väster för att återta initiativet. Den 16 december efter en kort stormeld från det tyska artilleriet rullade Leibstandarte framåt mot de amerikanska linjerna. De amerikanska förbanden överrumplades och man erövrade ca 50 amerikanska pansarbilar och halvbandvagnar. En amerikansk fältflygplats togs och tolv flygplan som försökte starta och fly bekämpades; ett flygplan lyckades fly. En stor bensindepå erövrades och alla fordonen tankades upp. Anfallet gick vidare med stor framgång. När Jochen Peipers styrka kom till La Gleize upphörde turen för Leibstandarte. Stridsfordonen fick sprängas i brist på drivmedel och ammunition. Samtliga inklusive chefen Jochen Peiper fick marschera 34 km till fots genom skogarna för att ta sig till de tyska linjerna. Leibstandarte fick återigen nya Kungstigerstridsvagnar och nya halvbandvagnar inför omgrupperingen till Ungern. Werner Kindler fick en treveckors ledighet vid ett kurhotell i Öster rike. Men den 11 mars 1945 bar det av i riktning östfronten som då hade nått Ungern. I mars genomfördes framgångsrika anfall mot de sovjetiska förbanden som vek undan från trycket av Kungstigerstridsvagnar, Panterstridsvagnar och Kindlers halvbandvagnar. Men i mitten av mars tryckte de sovjetiska förbanden tillbaka de tyska styrkorna. Den 29 mars backade Leibstandarte tillbaka bakom gränsen mellan Österrike-Ungern. Läget blev mer och mer förtvivlat och sedan Hitlers död blev officiellt så gällde det att ta sig till den amerikanska sidan för att kapitulera. Werner Kindler upplevde 25 kompanichefer i sitt kompani innan han själv blev kompanichef under andra världskrigets sista skälvande dagar.werner Kindler kapitulerade till amerikanska förband den 10 maj 1945 och satt i fångenskap till den 19 november 1945, då han flydde och skapade sig ett nytt civilt liv. Hans mamma lyckades fly med tre barn från det av sovjetiska förband besatta området kring Danzig. Hans pappa släpades iväg och dog i fångenskap. Själv skapade han sig en framgångsrik civil karriär i Västtyskland efter kriget.