Krutbrännaren Nr 2 2007 Årg. 16 ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING
Krutbrännaren Årgång 16, 2007 nr. 2. ISSN 1103-2839 Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år. Medlemsavgiften för 2007 är 80:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 110:-). Beloppet sättes in på föreningens postgironummer 636 59 31-2. Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer. Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson. Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden. Tel. 0485 / 332 24 E-post: ulla-britt_andersson@telia.com Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, 380 62 Mörbylånga. Tel. 0485 / 420 14 E-post: tommy.knutsson@telia.com Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden. Tel. 0485 / 332 24 E-post: thomas_gunnarsson@telia.com Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, 387 32 Borgholm. Tel. 0485 / 106 24 E-post: elna.hultqvist@swipnet.se Ölands svampflora Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Föreningens hemsida: www.botanist.se Keneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, 393 53 Kalmar. Tel. 0480 / 198 46. E-post: kenneth-erlandsson@swipnet.se Liselotte Wetterstrand-Waldenström Albrunna 1022, 380 65 Degerhamn Tel.0485 / 66 04 569. E-post: liselotte.oland@telia.com Crister Albinsson Övra Västerstad 107, 380 62 Mörbylånga Tel. 0485 / 66 58 10 E-post: Crister.Albinsson@hik.se Håkan Lundkvist Frösslunda 312, 380 62 Mörbylånga. Tel. 0485 / 440 83 E-post: hakan.lundkvist@telia.com Helena Lager St. Bunneby 3024, 380 62 Mörbylånga. Tel. 0485/440 69 E-post: helena.lager@home.se Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Pommersk vårlök Gagea pomeranica Foto: Thomas Gunnarsson
Island kontrasternas land av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Sommaren 2007 ordnade SBF en resa till Island med inriktning på landets spännande flora. Lokala guider var Ágúst Bjarnason och Hörður Kristinsson. Island är verkligen kontrasternas land. Varma källor, vulkaner och sprutande gejsrar kontrasterar mot stora glaciärer och snötäckta fjäll. Frodigt grönskande dalgångar finns liksom sterila lavafält och karga fjällhedar. Många arter som är sällsynta i vårt land är vanliga på Island tex. strandtrav Cardaminopsis petraea, dvärgsyra Koeniga islandica, enaxig sävstarr Kobresia myosuroides och klibbig fetknopp Sedum villosum för att nämna några. Även en handfull endemiska arter finns på Island. Arter med västlig utbredning som finns i Nordamerika har utposter på ön. Läget i Atlanten gör också att en hel del oceaniska arter kan påträffas. 22 juli Det var 34 förväntansfulla botanister som hämtades på Keflaviks flygplats. En bra introduktion till Island är att löga sig dvs. bada i en varm källa. Vi besökte den kända anläggningen Blå lagunen och sköljde av oss resdammet i det mineralrika vattnet. Kiselgyttjan och det varma vattnet lär vara bra för diverse hudsjukdomar. Lavafälten som omgav anläggningen var helt täckta med ett tjockt lager av mossan Racomitrium lanuginosum. De fält som har ojämna och spetsiga strukturer på den stelnande lavan benämns på hawaiska aa-lava. Så säger man nog också om man skulle ramla på de vassa formationerna. Pahoehoe-lava kallas den lava som är mer lättflytande och ger upphov till mer rundade, släta strukturer på lavafälten. Strax utanför Reykjavik vid Hafnarfjörður stannade vi för att se atlantisk älväxing Sesleria albicans. Den är som namnet antyder en oceanisk art som i Norden endast finns på Island. Stråna var påtagligt långa och bladen inte så blågrön som hos släktingen älväxing S. caerulea. Tyvärr hotades växtplatsen av den expanderade staden och stora bulldozers stod alldeles bredvid. Ágúst hade svårt att förstå vår fascination för grönlandsyxne Platanthera hyperborea som även den saknas i övriga Norden. Orkidén visade sig vara mycket vanlig på ön, överallt där vi stannade och besökte någon ängsmark fanns arten. Även islandstimjan Thymus praecox ssp. arcticus och islandsmåra Galium normanii ssp. islandicum, den sistnämnda endemisk för ön, lockade till ivrigt fotograferande. Låsbräken Botrychium lunaria var mycket vanlig och sågs vid det flesta tillfällen när vi botaniserade liksom dvärglummer Selaginella selaginoides. Arter som i Sverige endast växer på kalkrik mark kunde på Island påträffas på mer sura jordar, exempelvis var fjällsippa Dryas octopetala funnen ända ner till ph 4,5. Vi gjorde ytterligare ett stopp på en strand nära Reykjavik och såg saltarv Honckenya peploides växa i det svarta lavagruset. Den var annorlunda än den saltarv som växer hos oss, mer upprätt och med glesare blad och visade sig tillhöra en annan underart nämligen arktisk saltarv H. peploides ssp. diffusa. På stranden fanns också arktisk 83
marviol Cakile maritima ssp. islandica med parflikade blad och blekrosa-vita blommor. Ostronört Mertenisia maritima var vanlig på stränderna, växtens blad smakade som ostron dvs. saltvatten. En målla studerades och bestämdes till skaftmålla Atriplex longipes ssp. longipes. Enligt Den nya nordiska floran ska den inte finnas på Island men vi såg den på flera lokaler. Vi studerade också brunbaldersbrå Tripleurospermum maritimum ssp. phaeocephalum som hade holkfjäll som var brunt hinnkantade. Bland stenarna växte bågstarr Carex maritima och klapperstarr C. glareosa. Ovanför stranden på en sluttning fann vi bl.a. blodtopp Sanguisorba officinalis och rosenbinka Erigeron borealis. Dvärgsyra Koeniga islandica växte i den nakna och fuktiga jorden. En art som saknas på Öland men var vanlig på Island och kantade många vägar var gårdsskräppa Rumex longifolius. Bubblande småspov och vemodig ljungpipare var bland de första fåglar som vi stötte på. 23 juli Efter övernattning i Reykjavik for vi norrut längs kusten. För att hindra jorderosion hade man ofta planterat sandlupin Lupinus nootkanensis och vi såg arten längs många vägar. Nära Hofsvík stannade vi vid en strand och såg ett tvärsnitt av torvlager som sträckte sig många hundra år bakåt i tiden. I några av dem fanns lämningar av björk som visade att Island tidigare varit till stor delar skogsbeklätt. Några havsstrandsarter visade sig finnas i de mest skiftande miljöer. Detta gällde strandtrift Armeria maritima ssp. maritima och strandglim Silene uniflora ssp. uniflora som fanns över hela Island även på den sterila högfjällsplatån. Även madrör Calamagrostis stricta växte i de mest skiftande miljöer. Några andra gräs som vi såg under resan var: fjällvårbrodd Anthoxanthum alpinum, fjälltåtel Deschampsia alpina, groddsvingel Festuca vivipara, ängsmyskgräs Hierochloë odorata ssp. odorata, fjälltimotej Phleum alpinum, Rosenbinka Erigeron borealis 84
Krutbrännaren 2 (16) 2007 fjällgröe Poa alpina (oftast vivipar), blågröe P. glauca, nordgröe P. pratensis ssp. alpigena och isländsk fjällhavre Trisetum spicatum ssp. pilosiglume. I vägkanterna växte isländsk getväppling Anthyllis vulneraria ssp. borealis. Den var tyvärr nästan överblommad, rosettbladen hade en stor ändflik och få eller inga sidoblad, blommorna var gula. De höstfibblor Leontodon autumnalis som växte överallt hade påtagligt mörka holkfjäll med långa, svarta hår och var inte alls lik den art som vi ser på Öland. Möjligen fanns både mörk höstfibbla L. autumnalis var. pratensis och svart höstfibbla L. autumnalis var. taraxaci på Island. En smörblomma Ranunculus Islandshästar på grönbete acris såg också annorlunda ut, kraftigt och tätt borsthårig nertill på stjälken. Troligen var det borstsmörblomma R. acris ssp. borealis var. villosus. Bussen körde i den nästan 6 kilometer långa tunneln under Hvalfjörður. Vi gjorde en avstickare till Deildartunga för att se världens största hetvattenkälla. Det hundragradiga vattnet bubblade ur marken och ångan var tät. Uppe på en kulle vid källan växte några exemplar av den ytterst ovanliga arten källkambräken Blechnum spicatum var. fallax. Ormbunken är endemisk för Island och endast känd från två lokaler. De exemplar vi såg var ytterst små, arten lär ha fertila blad som är lika de sterila. På kullen 85
Krutbrännaren 2 (16) 2007 växte spikblad Hydrocotyle vulgaris, en ovanlig art på ön. Vid källan såg vi också några arter Epilobium nämligen källdunört E. alsinifolium (med spetsiga blad), fjälldunört E. hornemannii (med ovala blad) och kärrdunört E. palustre (med smala blad). Nästa stopp blev ett lavafält vid Grábrókarhraun med 4000 år gammal aalava. Strandtrav Cardaminopsis petraea växte rikligt, ofta var det denna art som man såg på de för övrigt sterila lavafälten. Några buskar som närmast liknade ishavsvide Salix arctica studerades. Vi åkte över en fjällhed Holtavörðuheiði där vi gjorde ett kort stopp. Där blommade rikligt med myrbräcka Saxifraga hirculus, ytterligare en art som visade sig vara ganska vanlig på Island. De gula blommorna lyste i solen, hittills hade vi knappt fått något regn på oss. Fjällögontröst Euphrasia frigida var. frigida hade små, vita blommor. Andra Praktmjölke Epilobium latifolium 86 arter som vi såg var polarbräsma Cardamine pratensis ssp. polemonioides, glansstarr Carex saxatilis, fjälldunört Epilobium anagallidifolium (med krokig stjälk), polartåg Juncus biglumis, bågfryle Luzula arctuata ssp. arcuata, mossbräcka Saxifraga hypnoides och klibbig fetknopp Sedum villosum. Den allestädes närvarande enaxig sävstarr Kobresia myosuroides kunde också räknas in i artlistan. Ibland var den angripen av en sotsvamp och fick kolsvarta, uppdrivna frukter. Färden gick vidare och vi passerade ett område med ett oräkneligt antal små kullar. Ett gäng med scouter försökte räkna dem härom året, resultatet fick vi inte veta. På fjällsluttningarna betade islandshästar. Det finns 60-80 000 hästar på Island, ingen vet säkert hur många de är. En bra häst kan kosta 100 000 kr. De går ute en stor del av året men får tillskott av
foder under vintern. Den isländska hästen är liten men stark och är känd för sina fem gångarter: skritt, trav, galopp, flygande pass och löpande skritt (tölt). Speciellt den sistnämnda är mycket bekväm, man kan rida med ett glas öl i handen utan att spilla ut något. Hästarna hade olika färger, några områden var kända för sina vita hästar. De isländska gårdarna låg ofta ensligt och boningshusen var alltid vita med rött tak. Även till Island hade bondäggen hittat, vi såg många vita och gröna plastbalar på fälten. Någon enstaka kornåker såg vi, annars var det mest ängs- och betesmarker. Vägen gick längs dalgången Langidalur och flodbädden var alldeles rosaröda av blommande praktmjölke Epilobium latifolium, en amerikansk art som hittat till Island. Till sist kunde bussen stanna på den smala vägen och vi fick njuta av blomsterprakten på ängarna vid flodbädden. Praktmjölke var ganska kortvuxen och hade stora, rödvioletta blommor som ibland kunde vara nästan vitaktiga. De blomsterrika ängarna var för flera av deltagarna höjdpunkten under resan. Ytterligare en amerikan mötte oss nämligen stjärngentiana Lomatogonium rotatum. De blekblå blommorna gjorde verkligen skäl för namnet. Strandkvanne Angelica archangelica ssp. litoralis växte rikligt längs bäcken. Bussen körde längs havet och vi såg flera öar och märkliga strandformationer. Att se svarta dyner av lavasand bevuxna med strandråg Leymus arenarius där rödspoven spatserade var en speciell upplevelse. Vid Lónkot stannade vi över natten. Det blev en magisk kväll. Solen gick ner i havet nästan vid midnatt och färgade ängsullen Eriophorum angustifolium alldeles rosa. Det var onödigt vackert. 24 juli Vi åkte vidare åt nordost och passerade ett område där ett bergras dämt upp en sjö och där ett kraftverk byggts. Vid en liten tjärn växte sumpstarr Carex magellanica ssp. irrigua, en ovanlig växt på Island. Vindblottorna såg nästan ut som på det öländska alvaret med rosa vittringsgrus. Fjällummer Diphasiastrum alpinum växte på en kulle. Ett exemplar av topplåsbräken Botrychium lanceolatum blev flitigt fotograferat. Även stennarv Sagina saginoides kunde kryssas av. Färden fortsatte och vi gjorde ytterligare ett stopp och gick upp längs en ganska brant fjällsluttning för att se den typiska vegetationen för en snölega. Flera små bäckar rann nerför fjällsidan och hade grävt sig ner i berggrunden. Fjällets blåaste blomma fjällgentiana Gentiana nivalis lyste i solen. Några fibblor blommade också: kärrfibbla Crepis paludosa, fjällfibblor Hieracium Sect. Alpina och islandsfibbla Pilosella islandica. Flera starrarter trivdes också på sluttningen bl.a. hårstarr Carex capillaris och myggstarr C. rariflora, båda vanliga på Island. På mosstuvor längs bäcken fann vi spindelblomster Listera cordata i blom. Längs bäcksidorna växte några ormbunkar: fjällbräken Athyrium distentifolium, ekbräken Gymnocarpium dryopteris och taggbräken Polystichum lonchitis. På ängsmarken blommade grönkulla Dactylorhiza viride och björnbrodd Tofieldia pusilla. Vi såg också nordlummer Lycopodium annotinum ssp. alpestre och lopplummer Huperzia selago. Den största sensationen var två exemplar av nordlåsbräken Botrychium boreale som en skarpögd deltagare lyckades finna. En orkidé tilldrog sig intresse. Den liknade något islandsnycklar Dactylorhiza maculata ssp. islandica. Axet var 87
kort liksom hela växten, bladen ofläckade och blommorna ganska ljust rosa. Våra guider benämnde den endast Dactylorhiza maculata. Vid Olafsfjarðarmúli gick vi i en brant sluttning. Berget visade sig vara av dålig hållfasthet, en stor bit lossnade och for ner. Tur att ingen träffades av den! Lappljung Phyllodoce caerulea som är sällsynt på ön växte i branten. Några vackert blommande exemplar av klippveronika Veronica fruticans blev fotograferade, det var inte lätt i den branta sluttningen. I klippskrevorna växte rosenrot Rhodiola rosea. Lite märkligt var det för en ölänning att hitta skav- och smalfräken Equisetum hyemale och E. variegatum på en brant fjällsluttning. Vid Gásir pågick arkeologiska utgrävningar men vi var mer intresserade av det spännande marsklandskapet som bjöd på flera rara arter. Överblommad var smalviva Primula stricta men vi såg rosettblad och frökapslar. Ute i vattnet fanns en skog av ishavshästsvans Hippuris tetraphylla. Flera starrarter sågs bl.a. islandsstarr Carex lyngbyei, norskstarr C. mackenziei, finnmarksstarr C. salina och ishavsstarr C. subspathacea. Ishavsstjärnblomma Stellaria humifusa blommade fint, bladen var ganska mörkt gröna. Vackert blommade också strandgentiana Gentianella detonsa med blåvioletta blommor. Ytterligare en ny art för oss var grönlandsgåsört Argentina anserina ssp. egedii. Den hade färre småblad än vanlig gåsört A. anserina ssp. anserina, småbladen hade också färre tänder. En orädd smalnäbbad simsnäppa stal en del av uppmärksamheten där den snurrade runt bland ishavshästsvans. Vi besökte den botaniska trädgården i Akureyri som kunde visa upp de flesta vildväxande arter i landet. Övernattade gjorde vi strax utanför 88 staden på en nybyggd turistanläggning med alla faciliteter. 25 juli Vi fortsatte österut till Fnjóskadalur där Islands vackraste björkskog beskådades. Tidigare var stora delar av landet trädbevuxet men intensivt skogsbruk (man högg ner skogen för att ha som bränsle) och hårt fårbete har gjort att erosionen tagit fart. På många ställen såg vi hur mäktiga jordlager på 1-2 meters djup försvunnit och lämnat kvar en steril och stenig mark där knappast ett grönt strå växte. Man kan förstå att NASA prövade sin utrustning inför månfärderna på 1960-70 talet just på Island. Tidigare fanns ca 2 miljoner får på ön men de har nu minskat kraftigt ner till ca 500 000. Bussen for i en dalgång kallad Barðardalur där vi på ena sidan hade basaltberg och på den andra sidan hyaloklastitberg. Basalt bildas när vulkaner sprutar upp lava ovan vatten och is, hyaloklastit bildas när vulkaner sprutar lava och aska under is och/eller vatten. Goðafoss var ett mäktigt vattenfall. Enligt legenden kastades avgudabilder ner i forsen när Island blev kristet runt år 1000, därav namnet. Vattnet var mjölaktigt vitt av glaciärslam. Längs kanterna av ravinen blommade svarthö Bartsia alpina och klynnetåg Juncus trifidus. Färden gick vidare mot Mývatn, Islands mest kända sjö. Den är grund och hyser ett mycket rikt fågelliv som lockar ornitologer från hela världen. Sjön ligger i ett område med flera vulkaner, sprickzonen som löper genom Island passerar området. På botten av Mývatn växer en sorts alg som bildar kulor, den finns bara här och i Japan. I utloppet från sjön låg några strömänder med ungar, tyvärr såg vi inga hannar. Fåglarna hade i de virvlande strömmarna fått hättor av
skum på sina huvuden, det såg lustigt ut. På en vindpinad kulle växte isstarr Carex glacialis, nedanför kullen fanns sotstarr C. atrata och huvudstarr C. capitata. Även raknörel Minuartia stricta växte nära älven Láxa. Vi gick runt en liten tjärn och såg en hel del växter. På fuktiga partier fann vi källört Montia fontana, jordranunkel Ranunculus hyperboreus och islandsfräne Rorippa islandica. Ute på vattnet låg ett föräldrapar svartnäbbad islom med ungar och en flock islandsknipor också med Späd ormtunga Ophioglossum azoricum ungar. Vi såg som tromber av svarta små knottliknande insekter, som tur var verkade de inte vara av den stickande sorten. Men alla fåglar måste förstås ha något att äta! Vinden var bitande kall, det kändes att vi var nära Polcirkeln. Man kunde frossa i gentianor, nästan bredvid varandra växte islandsgentiana Gentianella amarella ssp. septentrionalis, blekgentiana G. aurea, fältgentiana G. campestris ssp. campestris, strandgentiana G. detonsa och lappgentiana G. tenella. Några exemplar av fjällyxne Pseudorchis straminea blommade fint. Nästa stopp gjordes nära ett värmeverk med en av de mest otroliga växtlokaler vi sett. I det svarta och varma lavagruset växte en massa låsbräkenarter. Naturligtvis fanns låsbräken Botrychium lunaria. Även småväxta exemplar av dvärglåsbräken B. simplex kunde Hörður demonstrera. De såg ut som på Öland med gulgrön färg och en bladskiva som utgick från basen av stjälken. Dessutom fanns här två amerikanska arter nämligen B. minganense och B. tenebrosum. Vi tyckte inte att de var helt lätta att skilja från B. lunaria. B. mininganense hade småblad som inte överlappade varandra, det nedersta småbladet var triangulärt och hade en rak kant, inte svängd som på B. lunaria. B. tenebrosum hade ofta ett extra sporax som utgick från bladet och var grön till färgen, bladet utgick ganska långt ner på stjälken. Nu återstår att studera våra öländska låsbräken mer noggrant, kanske kan en ny art hittas? Vi fann också späd ormtunga Ophioglossum azoricum som var klargrön till färgen och småväxt. Ofta utgick två stjälkar från varje planta. Arten växer vid varma källor på Island och på Azorerna, möjligen rör det sig om en egen underart på Island. Vi gick en runda vid det vulkani- 89
Krutbrännaren 2 (16) 2007 Brokstarr Carex bicolor skt aktiva området vid Krafla där vinden blåste varm och svaveldoftande. Färgerna vid de varma källorna var otroliga: blått, grönt, gult och rosa i en salig blandning. Det blev några tillskott till artlistan: lämmelstarr Carex macloviana, klippstarr C. rupestris, mjölkdunört Epilobium lactiflorum, fjällnörel Minuartia biflora, rödnörel M. rubella och mattbräcka Saxifraga rosacea. Uppe vid explosionkratern Viti (betyder helvete) växte skrednarv Arenaria norvegica. På vägen mot vårt nattkvarter i Grimstaðir gjorde vi ett par stopp. Äntligen fick vi se både brokstarr Carex biflora och finstarr C. krausei. Brokstarr var lika vacker som på Bo Mossbergs teckningar, bjärt tvåfärgad. Finstarr påminde om en 90 hårstarr C. capillaris men honaxen var mer upprätta. Översta småaxet hade både han- och honblommor. Dessutom växte borststarr C. microglochin på lokalen. Vi övernattade ute på en ödslig hed där Arthur Conan Doyle kunnat hämta inspiration till Baskervilles hund. Middagen på helstekt lamm var välsmakande och intogs till dragspelstoner. 26 juli Första dagen med regn vilket gjorde vårt besök vid Dettifoss mindre njutbart. Men det var ett magnifikt skådespel att se den stora vattenmängd som kastades sig ner 44 meter i fritt fall. Vi närmade oss åter havet och den aktiva sprickzonen. Reg-
net lättade och vid Ásbyrgi kunde vi se avtryck av Odens åttafotade häst Sleipner men egentligen var det rester av ett 100 meter högt vattenfall. På klippstupen häckade stormfåglar. En jaktfalk flög snabbt förbi. I området växte hässlebrodd Milium effusum, en ovanlig växt på Island. Även björkpyrola Orthilia secunda fanns i björkskogen, inte så vanlig i landet. Bussen körde ner i rift valley, området mellan de två kontinentalplattorna. Det kändes egendomligt att veta att de hela tiden försköts ifrån varandra och att vi nu nästan hade kontakt med jordens inre kärna. Under en mansålder dvs. 80 år förskjuts plattorna ca 180 cm. På 1970- talet var det flera jordskalv i området, nya sprickor bildades och ett stort parti av marken sjönk ner och en stor sjö bildades. Vid Vikingavatn besökte vi Ágústs släktgård som hade anor ända bak till 1400- talet. Gården födde på sin tid ca 200 får och 5-6 kor men är nu endast sommarställe för släkten. Kusten var dramatisk med klippstup ner i det blågröna vattnet. Vi stannade och fick äntligen se lunnefåglar. De var precis så fantastiska som alla fotografier vi sett av dem: rödfärgade simfötter som verkade vara alldeles för stora för fåglarna, en papegojnäbb med flera färger och vackert tecknat öga. I Húsavik fanns ett penismuseum med samtliga nu levande däggdjursarter representerade utom Homo sapiens. I hamnen dök en tobisgrissla och svalde en stor krabba med klor och allt, lite hårdsmält tyckte vi. Vi åkte åter igenom Akureyri och utanför staden fick vi se islandspyrola Pyrola grandiflora. Blommorna var stora och stiftet ganska kort men böjt. Ágúst berättade om alla gårdar vi passerade, vilka som ägt dem och roliga anekdoter, han verkade känna de flesta. Att Island haft många berömda poeter och författare visste vi redan men inte att de hade bott i vart och vartannat hus längs vår resväg. Islänningar plockade ofta bär ute på hedarna. Även bär som vi normalt ratar var uppskattade såsom nordkråkbär Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum, stenbär Rubus saxatilis och odon Vaccinium uliginosum ssp. uliginosum. Odon heter på isländska bláberjalyng och blåbär V. myrtillus aðalbláberjalyng. Även islandslav Cetraria islandica plockades och kokades i mjölk. Man kunde också lägga den i sprit och sälja den till turister. Ett annat uppskattat nöje är att på senhösten jaga de fjällripor som vi såg vid flera tillfällen. Flera av de bergspass som vi passerade var stängda större delen av året pga. stora snömängder. Vi övernattade i en skola vid Húnavellir i Svínadalur. Islandspyrola Pyrola grandiflora 91
27 juli Idag skulle vi åka över högfjällsplatån Kjölur mellan de två glaciärerna Langjökull och Hofsjökull. Vägen var mestadels oasfalterad, smal, krokig och stenig. Vi beundrade verkligen vår busschaufför som lyckades ta oss igenom helskinnade men väl omskakade. Ibland fick bussen köra ner i bäckar då det saknades broar på några ställen. Det dammade kraftigt och vi led med de stackars cyklister som vi passerade i ett moln av rödbrunt stoft. Vi fick tillfälle att fotografera en flock med islandshästar som visade sig vara riktigt samarbetsvilliga. Ágúst försökte ge oss de grundläggande dragen hur ett isländskt stäv är uppbyggt: fyra versrader, både rim och alliteration samt rätt antal stavelser, det var svårare än att skriva limerick. Marken på högfjällsplatån var tuvig och enligt stadsborna kunde man känna igen en bonde på hans gång, han gick som han gick över tuvor även på stadsgatorna. Personer som var motsträviga benämndes han går tvärs över tuvorna dvs. att gå öst-väst vilket var svårare än att gå nord-syd. Vi stannade vid en bäck och fick se ett utblommat exemplar av brandspira Pedicularis flammea. Kärrsnäpporna varnade ängsligt, de hade säkert ungar i närheten. Vi gick efter ytterligare en bäck men fick inte se någon mer brandspira, snöbräcka Saxifraga rivularis var ny på artlistan. Det var svårt att tänka sig att stora delar av denna ödsliga och sterila hed på 1700-talet var täckt av björkskog. Även Island hade känt av den globala uppvärmningen. Glaciärerna hade minskat och en skidskola i området hade fått läggas ner pga. snöbrist. Vid Hveravellir fanns varma källor där vi åter såg späd ormtunga Ophioglossum azoricum. I det varma vattnet växte hårmöja Ranunculus 92 confervoides. Det puttrade ur hål i marken och pyramidliknande formationer av kisel hade byggts upp runt de varma källorna. På den fuktiga marken växte dvärgfingerört Sibbaldia procumbens och fjällnoppa Gnaphalium supinum. Vi lyckades också se några storväxta exemplar av norsknoppa Gnaphalium norvegicum. Flera exemplar av fältgentiana blev fotograferat, ett liknade mest sätergentiana Gentianella campestris ssp. campestris var. islandica. Det var kortvuxet och rikt grenat med ljusa blommor, blekgröna blad och foder. Nu återstod några ställen som är obligatoriska att besöka för alla turister på Island. Första stoppet var Gullfoss som imponerande med en bredd av 250 m och en fallhöjd på 50 meter. Fallet nötte ner klippan och drog sig hela tiden tillbaka uppströms. Tur att inte kraftbolagen fick exploatera denna klenod som planerna var i början av 1900- talet. Nästa turistmål var Geysir med sina många varma källor. På parkeringsplatsen näringssökte några snösparvar. Strokkur var den enda riktigt aktiva gejsern efter att Geysir själv lät sig pensioneras på 1960-talet. Den hade en kort comeback på 1980-talet men har nu slutat med sina spektakulära sprutningar av hett vatten. När den sprutade som högst lär man ha uppmätt hela 64 meter. Vi fick se flera eruptioner av Strokkur. Först såg det ut som källan andades, vattenytan höjdes och sänktes. Så kom en stor vit gasbubbla i det blågröna vattnet och varmt vatten sprutade upp i en kaskad och stänkte ner oförsiktiga turister. Bussen körde vidare och vi fick se ett snyggt exempel på en sköldvulkan med flackt, sluttande sidor. I en grotta som vi besökte växte den sällsynta mossan Bryoxiphium norvegicum som liknade små gräsblad. Trots sitt namn finns den endast
på Island, i Japan och Nordamerika och den växer bara på hyaloklastit. Det sista stoppet blev vid þingvellir där Islands första Allting hölls för drygt 1000 år sedan då staten Island bildades. Vi befann oss ånyo i sprickzonen. Flera klippstup bidrog till att akustiken blev den rätta när lagmannen skulle läsa upp en tredjedel av lagen varje år. Flera djupa klyftor med blågrönt och klart vatten fanns i området, i några hade offerpengar kastats. Tidigare dränkte man dödsdömda kvinnor i det iskalla vattnet. På klippväggarna fann vi ormbunkarna hultbräken Phegopteris connectilis och hällebräken Woodsia ilvensis. Vi närmade oss nu Reykjavik och slutet på vår Islandsresa. 28 juli Vi lämnade Island och for åter till Sverige. Alla var rörande överens om att vi fått se otroligt mycket under vår korta tid i landet. Island bjöd på värme och kyla, vulkaner och varma källor, frodig grönska och sterila lavafält, hisnande klippstup mot havet och grönskande dalgångar. Det levde verkligen upp till sitt epitet som kontrasternas land. Många vänliga islänningar träffade vi också. Ágúst visade sig vara en värdig representant för det isländska folket som anses vara goda berättare. Vädret var gynnsamt, sommaren 2007 hade varit den bästa på 70 år. Ca 280 arter kunde vi notera på artlistan vilket vi tyckte var ett bra resultat, det finns bara drygt 400 arter på Island. Det som vi kommer att minnas är framför allt låsbräkenarterna och späd ormtunga i det svarta lavagruset nära Krafla och blommande praktmjölke längs fjällbäcken i Langidalur. Referenser: Kristinsson, H. 1986. A guide to the flowering plants & ferns of Iceland. Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. Hemsidan Glöm inte att gå in på vår hemsida www.botanist.se Sidan är fortfarande under uppbyggnad. Lämna gärna synpunkter på den till Helena Lager eller Håkan Lundkvist. Vill du gå in och ta del av dokument från vår studiecirkel i Flora Nordica så är lösenordet floradisk. 93
Öland lökarnas land En beskrivning av sju arter i släktet Gagea av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Erik Ljungstrand gjorde oss våren 2005 uppmärksamma på en artikel om vårlökar, släktet Gagea som Heinz Henker skrivit. I denna artikel på nästan 90 sidor går han igenom de sju olika vårlökar som finns i området Mecklenburg-Vorpommern. Han beskriver också en ny art G. megapolitana. Dessutom redogör han för skillnaderna mellan de närstående arterna G. pratensis och G. pomeranica. Öland har både jordmån och klimat som passar lökväxter. Den som åkt genom Vickleby i april månad instämmer säkert, hela vägen är då kantad av blommande vårstjärnor Scilla spp. Erik hade också funnit att den nybeskrivna arten G. pomeranica hade belagts från både Skåne och Öland. Vi beslöt oss därför att under våren 2007 undersöka de öländska vårlökarna, framför allt skulle ängsvårlök G. pratensis studeras mer noggrant. Foton på de vårlökar som är kända från Öland finns på omslagets baksida. Vårlök Gagea lutea Utseende: Lök äggformad, innesluter nylöken. Stjälk 10-30 cm, oftast vitgrön till färgen längst ner, men någon gång vinröd! Ett basalblad, plattat - något kölat längst ner, som avsmalnar tvärt mot spetsen och är hopknipet längst ut (båtlikt). Basalbladets längd 15-40 cm, bredd 6-15 mm. Stödblad vanligtvis två, något håriga. Det nedersta stödbladet nästan lika brett som basalbladet, varierar i längd (kortare eller längre än blomställningen). Högblad 94 saknas. Blomställning med 3-10 blommor, blomskaft kala. Kalkbladen gula 10-18 mm långa, 4-5 mm breda, rundtrubbiga, ungefär 2-3 ggr så långa som breda. Mot slutet av blomningen blir kalkbladen gulgröna. Blommorna är utslagna även vid mulet väder. Blomningstid på Öland: mars-april (blommar tidigast av alla vårlökar). Utbredning i världen: Europa-Asien, vitt spridd från England och bort till Japan. Är den vårlök som växer allra nordligast, går upp till Tromsö i Norge (70:e breddgraden). Utbredning på Öland: Allmän. Den blir ovanlig på det trädfattiga sydöstra Öland. Från Hulterstads socken och söderut saknas vårlök nästan helt. Ståndorter på Öland: Ursprunglig i lundvegetation och lövskogar. Men arten är även kulturgynnad och växer i trädgårdar, på kyrkogårdar, åkerrenar och liknande. Övrigt: Denna art finns i två varieteter, den ena har vaxöverdragna grågröna blad G. lutea var. glauca, den andra har gröna blad G. lutea var. lutea. Dvärgvårlök Gagea minima Utseende: En liten äggformad lök som innesluter en nylök, vid blomningen ofta med en-flera små nylökar (bubiller) vid sidan av moderlöken. Stjälk 8-15 cm, vitaktig nertill. Ett basalblad, gulgrönt, platt utan köl, mycket smalt, bredd 1-2
mm. Stödblad vanligtvis ett, brett och vid basen finulligt. Högblad flera, mycket smala. Blomställning med 3-5 blommor, blomskaft kala. Kalkbladen ljusgula (med dragning åt grönt), 10-12 mm långa, nertill hopdragna, upptill tillspetsade och hopknipta, mot blomningstidens slut bakåtböjda. Blommorna är utslagna även vid mulet väder. Blomningstid på Öland: april Utbredning i världen: Östra Europa och Ryssland bort till Sibirien. Saknas i västra Europa, förekommer i Mindre Asien. I Norden finns dvärgvårlök framför allt i Finland och i östra Sverige. Utbredning på Öland: Tämligen allmän. Mer ovanlig på sydöstra Öland. Ståndorter på Öland: Ursprunglig i buskoch lundvegetation. Växer ofta på lättare sandjordar, vanlig på kyrkogårdar, i gräsmattor o dyl. Övrigt: Ofta steril, bildar då avgränsade små bestånd av gulgröna, smala blad. Bladen är trubbigt femkantiga. Lundvårlök Gagea spathacea Utseende: En äggformad lök, med ett flertal smålökar (bubiller) vid sidan av moderlöken. Stjälk 10-20 cm, vid basen vitakig. Basalblad två, bjärt gröna, trinda, bredd 1-1,5 mm. Stödblad ett, stort, hölsterlikt och kalt, utgår något nedanför blomställningen. Högblad få och smala. Blomställning med 1-3 blommor, blomskaft kala. Kalkblad gula, 10-15 mm långa, rundtrubbiga med inåtböjda spetsar. Blommorna är utslagna även vid mulet väder. Blomningstid på Öland: april-maj (blommar sist av alla vårlökar) Utbredning i världen: Förekommer endast i Europa, huvudsakligen i norra och västra delen av Mellaneuropa dvs. de delar som var helt täckta av is under den senaste nedisningen. I Norden finns lundvårlök huvudsakligen i västra Sverige och i Danmark. Utbredning på Öland: Sällsynt. Endast noterad på några lokaler i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Ståndorter på Öland: Fuktiga lövskogar och lundar. Övrigt: Ofta steril, bildar vidsträckta bestånd av millimetertjocka ganska styvt upprätta blad som är bjärt gröna till färgen. Lättast att upptäcka i mars! Luddvårlök Gagea villosa Utseende: En äggformad lök, inneslutande 1-2 nylökar. Stjälk 5-10 cm, tätt finluden och vinröd vid basen. Basalblad två, rännformade, kala och mörkgröna, vid basen vinröda. Längd 15-25 cm, bredd 1-3 mm. Stödblad 2-4, stora och breda, kanthåriga. Högblad få-många, finhåriga. Blomställning med 3-10 blommor, blomskaft korta och finludna. Kalkblad gula, 10-15 mm långa, 1,5-2 mm breda, på utsidan finhåriga. Blommor utslagna endast vid varmt och soligt väder. Blomningstid: mars-april Utbredning: Förekommer i Mellan- och Sydeuropa, österut till Ukraina och Iran och i nordvästra Afrika. I Norden förekommer arten sällsynt i Danmark och i södra Sverige samt på Gotland. Utbredning på Öland: Ej känd från Öland men finns på några lokaler i centrala Kalmar. Skulle kunna påträffas på någon kyrkogård, bör eftersökas! 95
Ståndorter: Kulturgynnad, växer ofta på kyrkogårdar, i parker, trädgårdar men inte på gräsbevuxen mark. Värmekrävande. Ängsvårlök Gagea pratensis (G. pratensis var. stenopetala) Utseende: En något avlång lök vid blomning med två sidoställda nylökar, nylöken har en storlek på 8 x 15 mm. Stjälk 10-20 cm, kal, vid basen vinröd. Basalblad ett, längd 10-30 cm (betydligt längre än blomställningen), bredd 4-8 mm, med en tydlig och två otydliga kölar, rännformigt ända till spetsen. Färgen grågrön-blågrön med vinröd-brunröd bas. Stödblad 2-3, ej speciellt breda. Högblad saknas. Blomställning med 1-3(-5) blommor. Blomskaft 30-45 mm långa, kala. Blommor stora och guldgula. Kalkblad långa och smala, 18-20(-25) mm långa, 2-4 mm breda. Kalkbladen 4-6 ggr så långa som breda, något spetsiga, kala. Kalkbladens utsida är blågrön-rödbrun och har en smal, gulaktig mittzon. Utbredning i världen: Finns i Europa med tyngdpunkt i östra och mellersta delen d.v.s. en kontinental utbredning. I Norden förekommer ängsvårlök i Danmark och södra Sverige, framför allt i östra delen, vanlig i Stockholmsområdet. Utbredning på Öland: Oklart, den kartering som finns i Sterner 1986 visar både G. pratensis och G. pomeranica (se nedan). Våra efterforskningar våren 2007 visar att arten åtminstone finns på norra Öland i Föra, Källa, Högby och Böda socknar där den traktvis förefaller ganska vanlig. Ängsvårlök finns också på mellersta Öland, i västra delen av Glömminge och Högsrums socknar. Även i Torslunda socken har arten rapporterats under året. Enligt Rikard Sterner Flora der Insel 96 Öland 1938 växer på mellersta och nordligaste Öland en ängsvårlök på åkrar, trädor och betesmark, ofta rikligt. Detta skulle motsvara dagens G. pratensis. Ståndorter på Öland: Torrängar (betade), åkerrenar, trädor, kyrkogårdar och vägkanter. Föredrar sandiga miljöer, förefaller värmekrävande, växer ofta i syd-sydvästvända slänter. Missgynnas av ogräsbekämpning. Övrigt: Blommorna är endast utslagna i soligt och varmt väder. Hylander nämner G. stenopetala som skiljs från vanlig ängsvårlök genom att ha långa, smala och spetsiga kalkblad. Han menar också att den ängsvårlök som man ser kulturspridd är av denna typ. Pommersk vårlök Gagea pomeranica (G. pratensis var. pratensis auct.) Utseende: En avlång huvudlök med endast en sidoställd nylök, storlek på denna 8 x 10 mm. Stjälk 10-20 cm. Basalblad ett, bredd 5-10 mm, otydligt kölat. Stödblad tre, håriga, omsluter blomställningen. Högblad saknas. Blomställning med 2-5 blommor. Blomskaft kala. Kalkbladens längd 15-20 mm, bredd 3-4 mm, 3-4 ggr så långa som breda, rundtrubbiga. Utbredning: Vorpommern. Utanför Tyskland finns endast belägg från södra Sverige och Tjeckien. Utbredning på Öland: Rikard Sterner skriver i Flora der Insel Öland 1938 att G. pratensis på SV Öland finns på 10 lokaler längs Landborgen. Arten växer sparsamt på torrängar tillsammans med våradonis Adonis vernalis och ullranunkel Ranunculus illyricus. Detta motsvarar troligen utbredningen för G. pomeranica.
Följande lokaler är funna våren 2007: Algutsrum socken: väst kyrkan, torrbacke med ullranunkel. Smedby socken: kyrkogården; Klinta alvar. S. Möckleby socken: Gårdstorp nedanför Landborgen; p-platsen längs väg 136 vid Albrunna lund. Ventlinge socken: kyrkogården; alvarskanten öster om kyrkan. Ås socken: gravfältet norr om Ottenby kungsgård. Ståndorter: Enligt Henker tydligt kulturgynnad, växer på kyrkogårdar, alléer och parker. Tidigare kunde arten påträffas i mer extensivt utnyttjad mark såsom sandiga åkrar och ängsmark. Vår erfarenhet från Öland tyder på att arten ännu idag uppträder som på Sterners tid dvs. längs västra Landborgen från Mörbylånga och söderut, påfallande ofta tillsammans med ullranunkel. En mycket rik lokal är gravfältet norr om Ottenby kungsgård, på västra sidan nära havet. På de svallade strandvallarna finns 1000-tals exemplar av G. pomeranica som blommar i april månad. Blomningstid på Öland: april Övrigt: Man har tidigare ansett att denna art skulle kunna vara en hybrid mellan G. lutea och G. pratensis men så är inte fallet. Arten bör eftersökas ytterligare på Öland liksom i Skåne, Blekinge, östra Småland och på Gotland. Mecklenburgsk vårlök Gagea megapolitana Utseende: Nylök bönlik och stor, 20 x 15 mm utanför moderlöken (ingen annan i Tyskland inhemsk vårlök har en större nylök). Ofta med 1-2 bubiller. Stjälk 15-25 cm hög, grågrön till färgen och med styva blad, robust. Generellt mindre än en utvuxen planta av G. lutea var. glauca som den mest liknar. Basalbladet är platt, 6-15 mm brett, något lite längre än blomstängeln. Stängelbladen är linjära-lansettlika, rufsigt håriga i kanten. Det nedersta stängelbladet är hölsterlikt, längre än blomställningen, ofta ordenligt brett, t o m bredare än basalbladet. Blomställning med 5-8 blommor. Kalkblad 15-18 mm långa, 3-4,5 mm breda, rundtrubbiga, 3 ggr så långa som breda. Bildar ofta stora bestånd. Utbredning i världen: Endast påträffad i Tyskland, en nordvästlig population i Mecklenburg (runt Wismarbukten) och en nordöstlig i Vorpommern (Hiddensee, Usedom och Rügen). Ståndorter: Utpräglat kulturgynnad, kyrkogårdar, parker, sluttningar. Växtplatserna är ofta något friska och jordmånen består av leriga och humusrika sandjordar. Blomningstid: början av mars-april. Övrigt: Skulle kunna växa på Öland, ut och leta! 97
Bestämningsnyckel för släktet Gagea (delvis efter Ljungstrand-94) 1 Blomskaft håriga G. villosa 1 Blomskaft kala 2 Basalblad smala, utan köl, 1-4 mm breda 3 Kalkblad spetsiga, basalblad platta och smala G. minima 3 Kalkblad rundtrubbiga, basalblad trinda och trådsmala G. spatahcea 2 Basalblad breda, med köl, 4-12 mm breda 4 Nylök en, innesluten i moderlöken, basalblad hopknipet längst ut, vid basen oftast vitgrönt, kalkblad breda och trubbiga, mångblommig G. lutea 5 Basalblad grågrönt G. lutea var. glauca 5 Basalblad grönt G. lutea var. lutea 4 Nylök en, utanför moderlöken, kalkblad breda och trubbiga 6 Nylöken stor, basalblad grågrönt, hopknipet längst ut, plantan kraftig, nedersta stödblad åtskilt, mångblommig G. megapolitana 6 Nylöken liten-medelstor, basalblad fårat ända till spetsen, vinrött vid basen, fåblommig G. pomeranica 4 Nylökar två, utanför moderlöken, kalkblad spetsiga och smala, basalblad fårat till spetsen, vinrött vid basen, fåblommig G. pratensis Tack till Erik Ljungstrand som satte oss på spåren och har uppmuntrat oss i våra efterforskningar. Referenser: Henker, H. 2005. Goldsterne och Stinsenpflanzen in Mecklenburg-Vorpommern. Botanischer Rundbrief für Mecklenburg-Vorpommern. 39: 3-90. Hylander, N. 1953. Nordisk kärlväxtflora del I. Ljungstrand, E. 1994. Släktet Gagea (vårlökar) i Sverige. Vrivrånge. Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. Sterner, R. 1938. Flora der Insel Öland. 98
Botanikdagarna på Gotland 27/6-1/7 2007 av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Gotlands botaniska förening var i år värd för SBF:s botanikdagar. Botanister från hela landet samlades på Warvsholmens pensionat i Kintehamn för att under fem dagar ta del av det bästa som Gotland kan bjuda på. Första kvällen gör vi en utflykt i närområdet för att bekanta oss med strandvedel Astragalus danicus som har en av sina få växtplatser i Sverige längs vägkanten till pensionatet. Några blålila blommor finns kvar trots att torkan gjort sitt. Blad och baljor är håriga och växtsättet nedliggande. På stranden norr om pensionatet har skonor utbildats och i dem ser vi en skog av småväxta saltmållor Atriplex pedunculata tillsammans med glasört Salicornia europaea och saltört Suaeda maritima. Torsdagen 28 juni Karlsöarna Idag åker vi båt till de båda Karlsöarna. Först besöker vi Lilla Karlsö där landstigningen är något problematisk eftersom ön saknar hamn. Dyningen rullar in och får de rundslipade stenarna på stranden att rasslande fara fram och åter. När alla är avkastade från båten kan vi gå en härlig runda på ön. Svenska Naturskyddsföreningen köpte ön 1954 när den riskerade att säljas för att bebyggas med sommarstugor! Kontinuerligt fårbete sedan troligen mer än 3000 år har satt sin prägel på ön. De växter som gutefåren ratar gynnas på bekostnad av mer beteskänsliga. Endast i rasbranterna har några träd och buskar kunnat överleva och en del av dem hade många hundra år på nacken. När ett träd dör får en ungplanta av samma art chansen att växa till och bli stor genom att ett stängsel sätts runt den så att fåren inte kommer åt. På detta sätt försöker man hålla antalet träd på ön oförändrat. Bland mer ovanliga arter kan nämnas rika bestånd av kransborre Marrubium vulgare och hjärtstilla Leonurus cardiaca. Kransborrens hakförsedda frukter är väl anpassade till att transporteras i fårpälsen. Andra växter som ratas av fåren är malört Artemisia absinthium, kungsmynta Origanum vulgare, ulltistel Onopordum acanthium, brännässla Urtica dioica och tulkört Vincetoxicum hirundinaria. Hylsnejlika Petrorhagia prolifera är kortväxt och blommor fint. Bakom ett staket, för att skyddas från fåren, finns en reslig drygt meterhög växt nämligen karlsösallat Mulgedium quercinum. Den är en troligen en värmerelikt som annars når upp till mellersta Tyskland och växer i lundar. Bredvid växer flikros Rosa tomentella med glandelförsedda foderflikar och rachis med hår och glandler. Vitfåglarna slår larm, en havsörn med helvit stjärt seglar majestätiskt över vågtopparna. Vi ser en oxel Sorbus intermedia som växer uppe i en grov ask Fraxinus excelsior. Träden har smält samman och det går inte att avgöra var den ena slutar och den andra börjar. Oxeln lär vara över 300 år gammal, undrar hur gammal asken är? Vi går uppför en brant till högplatån. Det doftar av malört och backtimjan Thymus serpyllum som mosas under våra fötter 99
Krutbrännaren 2 (16) 2007 under vår klättring uppför. Uppe på platån är vegetationen hårt tuktad av får och vind, inte ett strå sticker upp. Ett bestånd av korskovall Melampyrum cristatum med grönvita stödblad växer på platån, vi ser ingen normalfärgad. De som är snabbfotade går en extra runda för att få se hjorttunga Asplenium scolopendrium i grottan Norder Vagnhus. I ingången till grottan växer trassliga bestånd av paddfot Asperugo procumbens. Vi äntrar ånyo båten som tar oss till Stora Karlsö där lunchen väntar. På Storön har fåren varit bannlysta under drygt 100 år vilket gjort att växtligheten har en annan karaktär än på Lilla Karlsö. Dessutom har exotiska träd och buskar inplanterats av Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening som äger större delen av ön. Igenväxningen hade gått långt på mitten 1990-talet när man med hjälp av EU-bidrag röjde bort 600 000 enbuskar och påbörjade fårbete. På våren vallfärdar människor för att se den intensiva blomningen av våradonis Adonis vernalis och Adam och Eva Dactylorhiza sambucina. Vi får ett bra tillfälle att studera skillnaden mellan de olika vilda arter av oxbär som finns på ön, nämligen alvaroxbär Cotoneaster canescens, svartoxbär C. niger och rött oxbär C. scandinavicus då de lämpligt nog växer nästan bredvid varandra. Rött oxbär har ett nedliggande växtsätt, blad som är kala även som unga med konkav ovansida och orangeröda frukter. Alvaroxbär växer mer upprätt ofta med bågböjda grenar, bladen är något håriga som unga med konkav ovansida och nedsänkta nerver. Frukten är purpurröd. Svartoxbär växer upprätt, bladen är håriga oftast med inslag Deltagarna studerar oxeln i asken på Lilla Karlsö 100
av brunt, ovansidan är konvex och frukten är blåsvart. Den inplanterade arten vejksel Prunus mahaleb bildar snår som är svåra att tränga igenom. Vi ser stenmalört Artemisia rupestris som Linné beskrev för första gången när han besökte ön 1741. Gullborste Crinitaria linosyris blommar inte ännu men vi ser de barrlika bladen, arten är ganska ovanlig på övriga Gotland. Längs stigen växer några exemplar av flockarun Centaurium erythraea. I ett gammalt kalkstenbrott ser vi spår i stenen av de träkilar som man använt när man för flera hundra år sedan bröt den röda kalkstenen. En enorm murgröna Hedera helix draperar ett helt berg med grova stammar och mörkgröna blad. Blå sminkrot Lithospermum arvense ssp. coerulescens är en ovanlig växt som finns rikligt på ön, den här tiden på året står bara torra pinnar kvar. Även på Storön finns karlsösallat bakom ett stängsel för att skyddas från fårbete. Stanken från guano skvallrar om att vi närmar oss fågelbergen med häckande sillgrisslor och tordmular. Grisslorna flyger skytteltrafik till sina bohyllor med feta skarpsillar i näbben. Grannsämjan verkar inte vara den bästa och ljudnivån är hög. I närheten flyger svartfläckad blåvinge som några deltagare har turen att få se. Bergjohannesört Hypericum montanum är karakteristisk med sina ljusgula blommor på en glesbladig stjälk. Foderbladens skaftade, svarta glandler studeras i luppen. Vid en klippskreva växer tre Sorbus-arter nämligen rönn S. acuparia, finnoxel S. hybrida och fagerrönn/avarönn S. meinichi (eller vad den nu ska heta). Båtresan tillbaka går komplikationsfritt. Tillbaka i Klintehamn på väg tillbaka till förläggningen kan vi stifta bekantskap med skånefibbla Crepis biennis och bitterfibbla Picris hieracioides. På kvällen visar Magnus Martinsson fantastiska bilder på några av alla de växter och fåglar som finns på Gotland. Fredagen 29 juni Norderturen Idag bär det norrut med buss och på vägen passerar vi Västergarns kyrka som hyser en rik lokal för gotländsk nunneört Corydalis gotlandica. Tyvärr finns inga spår av arten denna årstid. Vårt första stopp blir vid Bälsalvret som hyser en speciell flora som anpassats efter de extrema förhållanden som råder. Marken består av svårdränerad kalkgyttja som idag är torr och hård som cement. Efter regn bildas en lös lervälling där besökande botanister kan gå ner sig i gyttja en bra bit upp på stövelskaften. Den märkligaste växten är blodtopp Sanguisorba officinalis som är väl anpassad till sin miljö. Arten växer också i de gotländska slåtterängarna och ser då något annorlunda ut. Småtörel Euphorbia exigua gör skäl för namnet, den är bara centimeterhög. Andra arter som vi ser är långbladig spåtistel Carlina vulgaris ssp. stricta, honungsblomster Herminium monorchis och ormtunga Ophioglossum vulgatum. Vätögontröst Euphrasia stricta var. gotlandica är liten, brunröd, ogrenad och har uppåtriktade blad. Precis nyutslagen är luktsporre Gymnadenia odoratissima som verkligen lever upp till sitt artepitet. Vi får demonstrerat för oss en polygonmark där uppfrysningsrörelser i den vattenmättade marken ger upphov till geometriska mönster. Stenen sorteras efter storlek med de största i periferin och de minsta centralt, där sker också de största rörelserna i marken. Att klara sig i denna tuffa miljö kräver något extra av växterna vilket bågsvingeln Festuca rubra ssp oelandica är väl rustad för. Den har kraftiga rötter och blad som är smala 101
Krutbrännaren 2 (16) 2007 och vaxöverdragna, gräset klarar torkan bra. Väddnätfjäril ska finnas på lokalen men den har troligen flugit färdigt för säsongen. Bussen fortsätter norrut och söder Slite passeras de sju strömmar och fyra broar från Bogeviken som Linné beskrev. Bengt Jonsell läser ur dagboken så levande att vi nästan tycker oss vara förflyttade 266 år bakåt i tiden. Vid Rute fikar vi och får stifta bekantskap med ängstoppklocka Campanula glomerata ssp. glomerata som är klart skild från den toppklocka som oftast odlas. Ängstoppklockan har mindre blommor, alla är inte samlade i toppen och bladen har en mer killik bas. I vägkanten växer en rödblommig form av ängskovall Melampyrum pratense. På en Apollofjäril på krissla 102 betesmark i närheten står några exemplar av nicktistel Carduus nutans. Vid Hau tog Linné nattkvarter och vår vandring tar oss på samma väg som Linné red med största livsfara eftersom den gick över den bara kalkstensflisan. I vägkanten där bussen stannar växer grenigt kungsljus Verbascum lychnitis med gula blommor och här finns också lungrot Chenopodium bonus-henricus. På alvarmarken är det fetknoppstid. Både vit fetknopp Sedum album, stor fetknopp S. reflexum och kantig fetknopp S. sexangulare blommar snyggt. På Gotland är inte blomstänglarna på stor fetknopp så tydligt nickande innan blomningen som på Öland. Gotlandssolvända Fumana procumbens är riklig på lokalen och kryper över vittringsgruset. Någon