Sveriges Allmänna Konstförening de första 50 åren Konstföreningstanken Konstföreningstanken har sin början redan 100 år innan den vandrar upp till Norden och Sverige. Unga engelska aristokrater samlades 1732 i Rom och startade två år senare, när de återvänt till sitt hemland, The Society of Dilettanti som i första hand uppskattade konsthistorien. Efter detta startskott instiftades flera föreningar rörande konst runt om i England och tanken spreds så småningom ner till Tyskland via konstnären Heinrich Füssli. I Köpenhamn startade år 1825 en konstförening som hade som syfte både att bilda människor och stötta samtida konstnärer men också att starta en egen konstsamling som blev grunden till Statens Museum fur Kunst. Sju år senare, 14 januari 1832, startade Stockholms konstförening som så småningom kom att bli Sveriges Allmänna Konstförening. Stadgar för Konstföreningen i Stockholm Konstlivet i Sverige Sveriges konstliv var under början av 1800-talet stillastående och Konstakademien som var landets ledande institution för konst fick allt sämre rykte. Utbildningen kritiserades och Konstakademien höll endast utställningar vartannat år, så möjligheterna för konstnärer att nå ut till en konstintresserad publik var små.
Unga konstnärer som studerade utomlands återvände till Sverige fulla av nya erfarenheter och uppfattade klimatet som svårarbetat. De aktiva inom konstvärlden i Sverige som stod utanför Konstakademien sökte en alternativ plattform där konsten kunde föras framåt. Konsten var vid den här tiden inget allmängods och för en intresserad publik var möjligheterna att ta del av den mycket små små. Man hade under en lång tid diskuterat idén att grunda ett statligt konstmuseum men detta förslag hade ännu inte blivit verklighet. Arkitekten Axel Nyström ritade i samråd med Kronprins Oscar ett förslag till byggnadsritning men efter att 1828 lagt fram det i riksdagen lades idén på is då inget beslut fattades. Istället vände sig Axel Nyström till likasinnade inom de högre samhällsklasserna, bland annat konstsamlaren Axel Bjelke, och konstföreningen som idé kom till. Konstföreningen i Stockholm bildas Konstföreningen i Stockholm, det som efter en senare sammanslagning med ett antal andra konstföreningar runtom i landet skulle bli Sveriges Allmänna Konstförening, startade år 1832 i Stockholm och var den första i sitt slag i Sverige. Stiftarna av föreningen bestod av 25 konstnärer, konstintresserade och professorer från Konstakademien. Man ämnade upplysa allmänheten, främja samtidskonsten och verka för att få till grundandet av ett nationalmuseum. I de första handlingarna från föreningens historia beskrivs ändamålet enligt följande: väcka och underhålla ett allmännare och livligare intresse för den bildade konsten samt att befordra dess bästa med alla medel, som därtill kunna bidraga och ligga inom föreningens verkningskrets. Konstföreningen var till en början menad att samla konstintresserade män, och det uppstod en viss förvåning när drottning Desideria och kronprinsessan Josefine köpte lotter av föreningen. Det uppmärksammades vid en sammankomst i mars samma år att flera kvinnor anmält intresse för att ingå som ledamöter, som medlemmarna då kallades, i föreningen och att det inte fanns något i stadgarna som motsatte sig detta. Eftersom tanken på kvinnligt intresse inte hade föresvävat stiftarna till Konstföreningen hade de helt enkelt inte nämnt något om det i stadgarna. Sju kvinnor valdes därmed in som ledamöter och under tiden som följde växte antalet. 1833 räknade man ett tjugotal kvinnliga ledamöter, många fruar till ledamöter, men även t.ex. konstnärinnan Sophie Adlersparre (1808-1862), som året därpå fick sällskap av sin finländska kollega Mathilda Rotkirch
(1813-1842). Lördagssammankomster Allmänna sammanträden hölls två lördagar i månaden och var en viktig del av föreningens verksamhet och för dess mål att skapa en konstpublik. Ledamöterna kunde här visa upp sina egna utförda konstverk eller delar av sina konstsamlingar, man förde samtal om konst och det fanns även flera utländska konsttidskrifter, planschverk och konstböcker att läsa och bläddra i. Samtliga verk som exponerats vid sammankomsterna listades i en bilaga till den första årsberättelsen och innefattade verk ur Kronprinsens och många andra ledamöters samlingar, samt verk som lämnats in för inköp. För många konstnärer, särskilt de yngre, var detta en av få chanser att exponera sina verk och därmed innebar Konstföreningens sammanträden en välkommen möjlighet att synas och hitta en konstintresserad publik. Vid dessa sammankomster valdes även nya ledamöter in. Blommérs Näcken och Ägirs döttrar, 1850, utlottad samma år. Nu i Nationalmuseums samlingar. Foto: Nationalmuseum. Sammankomsterna hölls regelbundet ända till 1870. Mellan år 1832 och 1852 hölls de i en lokal i Arvfursten palats i Stockholm som Kronprins Oscar ställt till föreningens förfogande. När denna lokal skulle användas för att inrymma Kungl. Livrustkammarens samlingar, hyrde Konstföreningen en lokal i Konstakademien. Här höll man till fram till 1868 då man hyrde lokal i Atelierbyggnadensbolagets hus vid Kungsträdgården.
Carl Johan Fahlcrantz, Stegeborgs ruiner, 1838. Utlottad 1838. Foto: Bukowskis Historiska konstutställningar Ett syfte med föreningen var att bilda allmänheten och också att råda bot på bristen på ett nationalmuseum. Man beslutade därför att genomföra utställningar av konst i svensk ägo. Den 26 april 1832 ägde den första utställningen rum, bestående av 144 konstverk av äldre italienska, franska, nederländska och tyska mästares hand, varav de flesta ur ledamöternas egna samlingar. Under det första tiotalet år genomfördes ytterligare fyra historiska utställningar. 1833 visade man äldre nederländska arbeten, 1835 gravyrer, 1837 italienska mästare och 1841 svenska mästare. I den sistnämnda utställningen samlades svenska konstnärers arbeten, från drottning Kristinas tid, karolinska tiden, frihetstiden och den gustavianska perioden, samt den första delen av 1800-talet med då samtida konstnärer som Carl Johan Fahlcrantz och Julius Berg. Utställningarna hade en tydlig pedagogisk prägel, ordnades kronologiskt och åtföljdes av kataloger. Även under påföljande år höll man utställningar av historisk karaktär, till exempel en serie retrospektiva utställningar av äldre svenska konstnärers verk.
Gustaf Wilhelm Palm Vue af klostergården i Palermo, 1861, utlottad samma år. Foto: Bukowskis Konstlotteriet Enligt stadgarna skulle föreningens överskott användas till inköp av konstverk, företrädesvis av levande inhemska konstidkare, vilka skulle lottas ut bland medlemmarna. En inköpsnämnd skulle ha ansvaret för inköpen, som under de första åren valde att företrädesvis gynna de yngre konstnärerna. Man beslöt också att andra nordiska konstnärer fick köpas in, men dock högst för en tredjedel av inköpsmedlen. Det kan nämnas att kända namn som Carl Larsson, Bruno Liljefors, Georg Pauli och Ernst Josephson i unga år fick sälja till och ställa ut hos Konstföreningen. Vid 50-årsjubileet räknade man ut att 3 288 konstverk dittills köpts in, varav den övervägande delen oljemålningar, men även gravyrer och skulptur. Bland de mer än 300 konstnärer, som enligt de tryckta vinstlistorna sålt arbeten till Föreningen, torde ej saknas månget af vår konsthistorias namn under den period, som Föreningens verksamhet omfattar, konstaterar man i jubileumsskriften 1882. Priserna hade varit växlande men i allmänhet inte höga, med toppnoteringar som 750 kr för Egron Lundgrens Corpus-dominifesten och 800 kr för Joseph Wilhelm Wallanders Bröllopsdansen och Edvard Berghs Bhömiska landskap. Antalet verk har under perioden växlat mellan 42 år 1847 och 94 år 1893. Många verk som en gång lottades ut finns nu i Nationalmuseums samlingar.
Ernst Josephson, Interiör från Dalarna, utlottad 1870-tal. Foto: Bukowskis Konstföreningens nya inriktning Under 1800-talets mitt förde Konstföreningen en lite mer tillbakadragen tillvaro och fokuserade på lördagssammankomsterna och utställningarna i samband med dessa. Flera styrelsemedlemmar var engagerade i både Konstföreningen och Konstakademien och arbetet med den senares revitalisering och med ett kommande nationalmuseum gick före arbetet med Konstföreningen. 1869 utarbetades nya stadgar och man beslutade att läggas större tonvikt på inköp och utlottning och hålla längre utställningar med företrädesvis samtida konstnärers arbete, i motsats till de mer tillfälliga tidigare utställningarna i samband med lördagssammankomsterna och de historiskt präglade utställningarna. Dessa utställningar innebar en möjlighet till försäljning av konstverk till både privatpersoner och Konstföreningen. Man genomförde även en del historiska utställningar, bl.a.behandlades frihetstidens respektive gustavianska tidens måleri. Fritz von Dardel som sedan 1864 satt i konstföreningens styrelse genomdrev uppförandet av Atelierbolagets byggnad vid Kungsträdgården i samarbete med Konstakademien. Här kunde Konstakademiens elever få ateljéer, och Konstföreningen få lokaler som lämpade sig för större utställningar.
Ateljébyggnaden, där Konstföreningen huserade från 1868. Huset revs 1965 och på dess plats finns idag Sverigehuset. Bilden tagen runt 1900. Foto: Stockholmskällan. Konstföreningens utställningslokal i Ateljébyggnaden. Teckning av K.A. Ekvall, ur utställningskatalogen Sveriges Allmänna Konstförening 150 år Nu, 1982
Den 2 februari 1882 firade Sveriges Allmänna Konstförening 50-års jubileum på Hotel Phoenix. Det beskrevs som en stor fest med många tal, påkostad mat och ena väggen i lokalen täckt av porträtt föreställande föreningens första stiftare, samt ett hundratal tidigt inköpta verk. Man konstaterar i jubileumsskriften att antalet medlemmar vuxit stadigt, från 395 år 1832 till 1 993 år 1881. Högst antal under denna period var 2 044 medlemmar år 1877. //Malin Bjuggfält Anna Hesselbom Källor: Protokoll från Sveriges Allmänna Konstförening år 1832 1883 Georg Nordensvan, Sveriges Allmänna konstförening 1832 1932 Utställningskataloger, Sveriges Allmänna konstförening 1832 1882 Stockholms konstförening 1832-1882. Kort Öfversigt av dess verksamhet Stockholms Konstförening, Årsberättelse 1833 Bo Lindwall Då och Nu, SAK 150 år