Deltagarna i Wannseekonferensen Wannsee-konferensens hus, 2012 Dr. Josef Bühler (1904-1948) Generalguvernementets regering i Krakow, Bühler, var sedan juni 1941 ställföreträdare för Generalguvernören Frank och var i denna funktion direkt medansvarig för all terror mot den polska befolkningen och massmorden på judarna i Polen. Under Wannseekonferensen uppmanade han Heydrich att påbörja den slutgiltiga lösningen i Generalguvernementet, eftersom man där enligt hans åsikt inte hade några transportproblem och att det vore lämpligt att så snabbt som möjligt lösa judefrågan i detta område. 1942 var Bühler med om att arbeta fram planer på den tyska "kolonialiseringen" i Lublin samt bortförandet av polacker för tvångsarbete i Tyskland. Han föddes i Waldsee (Württemberg), familjen var katolsk. Fadern var bagare. Gymnasium, studier och 1932 promovering till Dr.jur. I april 1933 inträde i NSDAP. Som överåklagare kanslichef för Riksministern med särskilda uppgifter Hans Frank, i december 1939 chef för generalguvernörens kansli i Krakow, från mars 1940 dennes statssekreterare. Januari 1945 flykt från Krakow. I april 1946 var han försvarets vittne för Hans Frank inför den internationella krigsförbrytardomstolen i Nürnberg, därefter utlämnades han till Polen där han i Krakow i juli 1948 dömdes till döden och avrättades. Adolf Eichmann (1906-1962) Reichssicherheitshauptamt (RSHA) Chef avdelning IV B 4 Som ansvarig för deportationerna hade Eichmann en central roll vid mordet av judarna i Europa. Han hade i oktober 1934 börjat på SDs Hauptamt i Berlin vid judereferatet II/112 som hade till uppgift att organisera fördrivning av de tyska judarna. Efter annexionen av Österrike och den tyska ockupationen av Böhmen och Mähren var Eichmann 1938/39 chef för Centralställena för judisk utvandring i Wien och Prag. I september 1939 organiserade han de snart avbrutna försöken att skapa ett "judiskt reservat" i närheten av den polska byn Nisko i närheten av Lublin. I december 1939 arbetated han i avdelningen IV D 4 i RSHA (Utvandring och evakuering), i mars 1941 blev han chef för avdelningen IV B 4 (Judefrågan och evakuering). Det var Eichmann som skrev Wannsee-protokollet. Från oktober 1941 till 1944 var det Eichmanns avdelning som samordnade transporterna och bestämde hur många judar som skulle deporteras. Från och med mars 1944 var det Eichmann som i sin egenskap av chef för "Specialkommandot" var ansvarig för deportationen av över 437.000 judar till Auschwitz och andra koncentrations- och förintelseläger. 1
Eichmann föddes i Solingen, fadern var kamrer. Efter realskolan, avbröt han en ingenjörsutbildning men genomförde en företagsekonomisk utbildning. Under åren 1925-1933 var han försäljare och handelsresande i Wien. I april 1932 blev han medlem i NSDAP och SS. I augusti 1933 flyttade han till Tyskland. Från 1934 var han verksam i SD, under åren 1939-1945 i RSHA. I början av maj 1945 utgav han sig som fänrik i tyska Luftwaffe, tillfångatogs, men lyckades fly. Arbetade under falskt namn som skogsarbetare i närheten av Celle. 1950 flydde han via Österrike till Italien och därifrån vidare till Argentina, där han byggde upp en ny existens under namnet Ricardo Klement. I Buenos Aires bortfördes han 1960 av den israeliska säkerhetstjänsten. I december 1961 dömdes han i Jerusalem till döden och avrättades den 31 maj 1962. Dr. Roland Freisler (1893-1945) Riksjustitieministeriet, Freisler representerade under Wannseekonferensen det ministerium som, sedan antagandet av Nürnberglagarna 1935, organiserat den juridiska förföljelsen av de tyska judarna och som vidare arbetade på att systematiskt frånta dem deras medborgerliga rättigheter. Freisler var känd som en "glödande nationalsocialist". I augusti 1942 utnämndes han till president för Volksgerichtshof. I denna funktion skulle han tillsammans med de andra domarna vid Volksgerichtshof komma att avkunna tusentals dödsdomar mot politiska motståndare. Freisler föddes i Celle i en protestantisk-reformerad familj, fadern var civilingenjör. 1912 studentexamen i Aachen. Juridikstudier vid universitetet i Kiel. Inkallades till militärtjänst i augusti 1914, blev fanjunkare därefter löjtnant. Råkade i oktober 1915-1920 i rysk krigsfångenskap. 1922 promoverades han till Dr.jur, arbetade 1924 som advokat i Kassel och var kommunfullmäktigeledamot för Völkisch-Sozialen Block, blev medlem i NSDAP i juli 1925. 1932 blev han landtagsledamot i Preussen, samma år blev han ministerialdirektör i preussiska justitieministeriet. I juni 1933 blev han statssekreterare och ledamot av det preussiska statsrådet, i oktober samma år ledamot av Akademin för tysk rätt och chef för dess straffrättsliga avdelning. I april 1935 blev han statssekreterare i det sammanslagna preussiska och rikstyska justitieministeriet med ansvar för bland annat personalfrågor, straffrätt och fångvård. Freisler omkom vid ett luftangrepp i Berlin den 3 februari 1945. 2
Reinhard Heydrich (1904-1942) Chef för Säkerhetspolisen, SD och RSHA. Vice Riksprotektor för Böhmen och Mähren Heydrich hade sedan 1938 varit en av huvudfigurerna för fördrivandet och dödandet av judarna i Europa. Efter annexionen av Österrike hade SD särskilt utmärkt sig vad gäller tvångsutvandringen. Efter novemberpogromen 1938 lät Heydrich spärra in 26.000 tyska judar i koncentrationsläger. Efter krigsutbrottet den 1 september 1939 inrättade Heydrich getton för judar och befallde att organisera så kallade De äldstas råd i de judiska församlingarna i Polen. Efter överfallet på Sovjetunionen gav han order till Einsatzgrupperna att avrätta kommunistiska funktionärer och judar i värnpliktig ålder. Med hans godkännande började "Einsatzgrupperna" snart att systematiskt begå massmord på hela den judiska befolkningen i de ockuperade sovjetiska områdena. Den 31 juli 1941 fick Heydrich av Göring i uppdrag att förbereda slutlösningen av judefrågan och var huvudansvarig för planen att mörda elva miljoner europeiska judar. Heydrich föddes i Halle vid Saale, hans far var kompositör och rektor vid ett musikkonservatorium. Han gick på ett katolskt gymnasium. 1920 frikårskämpe. 1922 blev han antagen till Riksmarinen, avskedades 1931 som Oberleutnant på grund av ett icke infriat äktenskapslöfte. 1931 medlemskap i NSDAP och SS. I juli 1932 fick han av Himmler i uppdrag att organisera och leda Sicherheitsdienst (SD). I april 1933 blev han chef för säkerhetspolisen i Bayern, i april 1934 blev han chef för Gestapo i Berlin, i juni 1936 blev han chef för Säkerhetspolisen, september 1939 chef för Reichssicherheitshauptamt (RSHA). Den 27 maj 1942 utsattes han för ett attentat av tjeckiska motståndsmän i Prag av vilkas följder han avled den 4 juni 1942. Otto Hofmann (1896-1982) Chef för SS-Rasoch bosättningsmyndighet Hofmann arbetade i ledande funktioner i Polen och Sovjetunionen under åren 1940-1943 och deltog där i "förtyskningspolitiken". Han var ansvarig för "raskontrollen", i vilken invånarna i de ockuperade territorierna fördrevs och ersattes av tyskar. Vidare var han ansvarig för bortförandet av polska barn till Tyskland och för SSs befolkningspolitik. På konferensen i Wannsee krävde Hofmann energiskt att de så kallade "Mischlinge" skulle steriliseras. Hofman kom från en köpmannafamilj i Innsbruck. Han gick i gymnasiet och anmälde sig som krigsfrivillig i augusti 1914, blev löjtnant 1917, råkade i rysk krigsfångenskap i juni 1917, flydde till Tyskland, utbildades till pilot och blev demobiliserad 1919. 1920-1925 arbetade han som vinförsäljare på ett grossistföretag. I april 1923 blev han medlem i NSDAP, 1931 upptogs han i SS, från och med 1933 arbetade han uteslutande för SS. I april 1943 blev han chef för SS- Oberabschnitt Südwest och polischef i Württemberg, Baden och Elsass. Kommendör för krigsfångarna i Wehrkreis V (Sydost). I samband med processen mot Ras- och bosättningsmyndigheten i mars 1948 blev han dömd till 25 års fängelse, 1954 benådades och frisläpptes han från fängelset i Landsberg. Han arbetade sedan som tjänsteman i Württemberg. 3
Dr. Gerhard Klopfer (1905-1987) NSDAPs partikansli, Ministerialdirektör Klopfer deltog i Wannseekonferensen på grund av sin centrala position i den nationalsocialistiska maktapparaten. Han var en av de mest inflytelserika och bäst informerade partibyråkraterna inom NS-regimen. Som chef för den statsrättsliga avdelning III i NSDAPs partikansli och som ställföreträdare för Martin Borman var han ansvarig för "Ras- och folklivsfrågor", ekonomisk politik, samarbetet med RSHA samt principiella frågor vad gäller ockupationspolitiken. I november 1942 var han med om att besluta om ytterligare inskränkningar för judar i så kallade blandäktenskap. Han var född i Schreibersdorf (Schlesien), fadern var jordbrukare. Studentexamen 1923, studier i juridik och företagsekonomi vid universiteten i Jena och Breslau. 1927 promotion till Dr.jur, 1931 blev han domare i Düsseldorf. I april 1933 gick han med i NSDAP och SA. I slutet av 1933 blev han referent i preussiska jordbruksministeriet, 1934 anställning i Geheime Staatspolizeiamt. I april 1935 överfördes han till Rudolf Hess stab. 1935 upptogs han i SS och blev Hauptstellenleiter. 1938 blev han ministerialråd ansvarig för frågor som hade att göra med konfiskeringen av judiska företag och var direkt underställd Führerns ställföreträdare. I april 1945 flydde han från Berlin, men internerades senare. 1949 släpptes han emellertid fri efter det att en specialdomstol i Nürnberg betecknat honom som en mindre belastad medlöpare, 1952 arbete på ett revisionskontor, 1956 verksam som advokat i Ulm. En förundersökning på grund av deltagandet i Wannseekonferensen av åklagarämbetet i Ulm ställdes in 1962. Wilhelm Kritzinger (1890-1947) Rikskansliet, Ministerialdirektör Kritzinger var efter chefen för Rikskansliet Hans Heinrich Lammers, den näst mäktigaste personen i kansliet. Han var väl insatt i alla antijudiska åtgärder och arbetade även inom Rikskansliet direkt med "judeproblemen". Under åren 1939-40 deltog han i utarbetandet av förordningen om "Volksschädlinge" och den 11:e förordningen i Reichsbürgergesetz om konfiskerandet av förmögenheter tillhörande tyska judar innan dessa deporterades. I egenskap av statssekreterare var han med om att 1942/43 ta fram förordningen om försämrat rättsskydd för judar. I samband med förhören efter 1945 medgav Kritzinger att han deltagit i Wannseekonferensen och att denna till sin karaktär varit kriminell. Han föddes i Grunfier (Netzekretsen), fadern var präst. Studentexamen 1908 och därefter juridiska studier. 1914-1918 frontinsats, löjtnant i reserven. 1921 assessorsexamen, därefter anställning i Riksjustitieministeriet. 1925/26 blev han assessor i Preussiska handelsministeriet. 1938 inträde i NSDAP. I februari 1938 påbörjade han sin tjänst i Rikskansliet som chef för Avdelning B med titeln ministerialdirektör, i början av 1942 utsågs han till vice statssekreterare och i slutet av året till statssekreterare. I april 1945 flydde han från Berlin för att i maj 1945 bli statssekreterare i regeringen Dönitz med säte i Flensburg, därefter internerades han i Bruchsal. I april 1946 blev han frisläppt. I december samma år fängslades han på nytt för att senare frisläppas på grund av sjukdom. 4
Dr. Rudolf Lange (1910 1945) Kommendör för Säkerhetspolisen och SD (KdS) Lange var under många år en av de Gestapomän från den mellersta hirarkin, som såg till att terrorapparaten fungerade. I samband med att man under Heydrichs kommando byggde upp säkerhetspolisens och SDs särskilda Einsatzgrupper med syfte att mörda judarna i Sovjetunionen blev Lange chef för stabsgruppen för Einsatzgrupp A. I Baltikum kom han tidvis att leda Einsatzkommando 2 som mördade cirka 60.000 lettiska och utländska judar, vilka deporterats till Lettland. Lange ledde personligen massavrättningar i utkanten av Riga. Under Wannseekonferensen betraktades han som en expert på massavrättningar. Han föddes i Weisswasser, fadern var järnvägsinspektör. Han studerade juridik.1933 gick han i Halle med i Gestapo. Promoverade till Dr.jur vid universitetet i Jena. 1936 anställning vid Gestapo i Berlin, 1937 medlemskap i NSDAP och SS. 1938 tjänstgöring vid Gestapo i Wien, 1939 Gestapo Stuttgart, 1940 chef för Gestapo i Weimar och Erfurt, september 1940 vicechef för Gestapo i Berlin. December 1941 kommendör för Säkerhetspolisen och SD i Lettland, från och med 1945 befälhavare för Säkerhetspolisen och SD i Warthegau. Begick självmord i Posen i februari 1945. Dr. Georg Leibbrandt (1899-1982) Riksministeriet för de ockuperade östra områdena, Ministerialdirektör Under åren 1941-1943 arbetade Leibbrandt i avdelningarna Allmän politik, Ukraina, Ostland, Kaukasus, Ryssland samt Press och kultur. I dessa funktioner var han i hög grad medansvarig för folkmordet på judarna. Redan i oktober 1941 deltog Leibbrandt i ett möte tillsammans med Heydrich i vilket man diskuterade hur man skulle kunna få förintelseprogrammet att omfatta alla judar. Två dagar efter Wannseekonferensen sammankallade han ett möte där man diskuterade definitionen "jude" i "Östområdena". Han föddes i Hoffnungsthal i närheten av Odessa. Gymnasiestudier i Dorpat och Odessa. Efter den bolsjevikiska revolutionen flydde han till Berlin. Från 1920 studerade han teologi, filosofi och nationalekonomi i Tübingen och Leipzig. Studieresor till Paris, London, Sovjetunionen och USA. 1927 promoverade han till Dr.phil, 1933 blev han medlem i NSDAP och chef för partiets östeuropeiska avdelning. Därefter blev han ansvarig för den antikommunistiska och antisovjetiska propagandan. 1938 blev han nämndeman i Volksgerichtshof. I juli 1941 blev han chef för huvudavdelningen I (Politik) i Riksministeriet för de ockuperade östeuropeiska områdena. Sommaren 1943 inkallades han till tjänst vid marinen. 1945 internering, frigiven 1949. I januari 1950 påbörjades förundersökningar vid Landgericht Nürnberg-Fürth, dessa inställdes emellertid i augusti samma år utan juridiska konsekvenser. 5
Martin Luther (1895-1945) Utrikesministeriet, biträdande statssekreterare Luther var 1940-43 chef för avdelningen D (Tyskland) ansvarig för samarbetet med Himmler och RSHA samt för avdelningen D III (Judefrågor, raspolitik, utlandsrepresentanternas information över viktiga inrikespolitiska händelser). Genom sitt intensiva samarbete med Adolf Eichmann blev Luthers avdelning D direkt involverad i slutlösningen. Utrikesministeriets uppgift blev att diplomatiskt förbereda folkmordet och deportationerna från de ockuperade länderna och andra vänskapligt inställda länder. På Wannseekonferensen föreslog Luther att man just nu skulle undanta de nordiska länderna från deportationerna på grund av dess ringa antal judar och de förväntade politiska svårigheterna. Istället borde man koncentrera sig på länderna i sydöstra och västra Europa. Luther föddes i Berlin. Ingen högre skolexamen. 1914 var han krigsfrivillig, 1918 blev han löjtnant, därefter verksam som möbelspeditör. I mars 1932 gick han med i NSDAP, var 1933-1934 chef för ekonomiska rådgivningskontoret i Berlin. 1936 blev han chef för partirådgivningskontoret vid NSDAPs talesman för utrikespolitiska frågor Joachim von Ribbentrop. Efter det att Ribbentrop utsetts till utrikesminister blev han chef för NSDAPs specialavdelning i utrikesministeriet. 1941 blev han ministerialdirektör med tjänstebeteckningen biträdande statssekreterare. Efter att ha försökt störta Ribbentrop avskedades han den 16 februari 1943 och internerades i koncentrationslägret Sachsenhausen som "privilegierad fånge". Han befriades av Röda Armén, men dog en månad senare i Berlin. Dr. Alfred Meyer (1891-1945) Riksministeriet för de ockuperade östra områdena, I sin egenskap av ställföreträdare för ministern Alfred Rosenberg var Meyer från sommaren 1941 till november 1942 ansvarig för de tre huvudavdelningarna: politik, förvaltning och ekonomi. I denna egenskap organiserade han utsugningen och plundrandet av de ockuperade sovjetiska områdena, terrorn och mördandet av dess invånare och då särskilt den judiska befolkningen. Han inbjöds till Wannseekonferensen eftersom man inom ministeriets förvaltningsområde redan hade påbörjat folkmordet på judarna med särskilda specialkommandon. I Wannsee krävde Meyer att man skulle vidta vissa förberedande arbeten på ort och ställe utan att oroa befolkningen. I juli 1942 föreslog han att man i Sovjetunionen skulle behandla de så kallade "Mischlinge" på samma sätt som judar. Han föddes i en protestantisk familj i Göttingen, fadern var regerings- och byggnadsråd. Studentexamen 1911, 1912 fanjunkare, 1914 kompani- senare bataljonschef, 1917 fransk krigsfångenskap, 1920 lämnande han armén som kapten. Anställning som kontorist, studier i juridik, statsvetenskap och nationalekonomi. 1922 promovering till Dr.rer.pol, 1923-1930 juridisk referent vid ett gruvbolag i Gelsenkirchen. 1928 medlemskap i NSDAP och ortsgruppsledare, 1929/30 ordförande för distriktet Emscher-Lippe. I september 1930 riksdagsledamot, 1931 Gauleiter i Westfalen-norr. Maj 1933 Reichsstatthalter över Lippe och Schaumburg-Lippe. 1936 chef för Landesregierung i Lippe. 1938 överpresident i provinsen Westfalen och SA-Obergruppenführer. Från november 1942 Riksförsvarskommissarie Westfalen-norr. Meyer begick självmord i maj 1945. 6
Heinrich Müller (1900 -? ) Reichssicherheitshauptamt Chef Avdelning IV Som chef för Geheime Staatspolizei (Gestapo) deltog Müller i ledande position i nästan alla förbrytelser som förbereddes och genomfördes av RSHA. I början av september 1939 gav han order om "specialbehandling" (dödande) av politiska motståndare. Han var också chef för det av Eichmann ledda "Judereferatet". In i minsta detalj var han ansvarig för planerandet och genomförandet av folkmordet på de sovjetiska judarna. På uppdrag av Heydrich var det Müller som förde befäl över "Einsatzgrupperna" och han ansvarade också för sammanställningen av slutrapporteringen, i vilka "Einsatzgruppernas" verksamhet protokollerades. Müller var en av naziregimens mäktigaste skrivbordsförbrytare. Han föddes i München, familjen var katolsk, fadern polis. Folkskola, lärling som flygplansmekaniker. Krigsfrivillig 1917, demobiliserades 1919 som underofficer. Polisutbildning vid Polizeidirektion München, 1929 byråsekreterare vid säkerhetspolisen i München med ansvar för arbetet mot kommunistiska organisationer. Upptogs i SS 1934. Förflyttning till Geheime Staatspolizei i Berlin. 1936 vicechef för Politische Polizei i avdelningen Säkerhetspolisen. 1938 medlem i NSDAP. 1939 chef för Rikscentralen för judisk utvandring, från oktober 1939 chef för avdelning IV (Gestapo) inom RSHA som SS-Gruppenführer och Generalleutnant der Polizei. Saknad sedan maj 1945. Erich Neumann (1892-1948) Myndigheten för fyraårsplanen, Redan i november 1938 deltog Neumann i ett möte med Göring i vilket man diskuterade ariseringen av näringslivet, hur man skulle isolera judarna samt tvinga dem att bära judestjärnan. På Wannseekonferensen representerade han näringslivs-, finans-, folkhushålls- och transportministeriet plus ministeriet för beväpning och ammunition. Som Görings statssekreterare tillvaratog Neumann försvarsindustrins intressen och insisterade på att judiska tvångsarbetare i viktiga krigsindustrier inte skulle deporteras. Han föddes i Forst (Niederlausitz) i en protestantisk familj. Fadern var fabrikör. Studentexamen, studier i juridik och nationalekonomi i Freiburg, Leipzig och Halle. 1914-1917 deltagande i första världskriget, överlöjtnant. 1920 regeringsassessor i preussiska inrikesministeriet, därefter tjänstgöring vid Landratsamt i Essen. 1923 blev han regeringsråd i preussiska handelsministeriet. 1927-1928 arbetade han som förvaltningstjänsteman i Freystadt (Niederschlesien), därefter åter tjänst i handelsministeriet. I september 1932 blev han ministerialdirektör i preussiska statsministeriet med ansvaret för förvaltningsreformer. Medlemskap i NSDAP i maj 1933, inträde i SS i augusti 1934. I slutet av 1935 överföring till preussiska statsministeriet, i oktober 1936 myndigheten för fyraårsplanen under ledning av Hermann Göring. Sommaren 1938 blev han statssekreterare, 1941 blev han vice styrelseordförande i Kontinental Erdöl AG som utvann olja i de ockuperade delarna av Sovjetunionen. I augusti 1942 generaldirektör för Deutsche Kalisyndikat GmbH. Internerades 1945, frisläpptes 1948 på grund av hälsoskäl. 7
Dr. Eberhard Schöngarth (1903-1946) Befälhavare inom Säkerhetspolisen och SD (BdS) Som befälhavare inom Säkerhetspolisen och SD för hela Generalguvernementet deltog Schöngarth i alla terror- och förintelseåtgärder mot den polska och judiska befolkningen i det ockuperade Polen. Efter överfallet på Sovjetunionen organiserade han en insatsgrupp i Östra Galizien som mördade mer än 4.000 judar. Under Wannseekonferensen var han förutom Lange den andre deltagaren som hade direkt praktisk erfarenhet av massavrättningar. Han föddes i Leipzig, fadern var förman på ett byggföretag. 1920 var han frikårskämpe. 1922 tog han studenten och blev medlem i NSDAP och SA. Under åren 1922-24 arbetade han som banktjänsteman. 1924 påbörjade han studier i juridik och statsvetenskap vid universitetet i Leipzig. 1929 promotion till Dr.jur. 1932 var han domstolsassessor vid tingsrätterna i Magdeburg, Erfurt och Torgau. 1933 inträdde han i SS. Från november 1933 arbetade han vid postdirektionen i Erfurt. Från 1935 arbetade han vid pressavdelningen vid Geheime Staatspolizeiamt, från våren 1936 var han chef för polisen i Dortmund, Bielefeld och Münster. 1939 blev han Oberregierungsrat och SS-Obersturmbannführer. I maj 1944 blev han befälhavare för Säkerhetspolisen och SD i de ockuperade Nederländerna. I februari 1946 dömdes han till döden av en engelsk krigsdomstol för att ha skjutit en krigsfånge och avrättades. Dr. Wilhelm Stuckart (1902-1953) Riksinrikesministeriet, Från och med 1935 hade Stuckart som chef för avdelning I (författning, lagstiftning, förvaltning) i inrikesministeriet deltagit i utarbetandet av alla viktiga lagar och förordningar riktade mot de i Tyskland bosatta judarna, av vilka man särskilt bör nämna "Riksmedborgarlagen" och "Lagen om skydd av det tyska blodet och den tyska äran" (Nürnberglagarna). 1940 var han med om att utarbeta lagen om fråntagandet av judarnas tyska medborgarskap. 1941 presenterade han ett förslag om hur judarna skulle tvingas bära judestjärnan i Tyska Riket. På Wannseekonferensen föreslog Stuckart att Mischlinge skulle tvångssteriliseras. I April 1943 ledde han ett möte med statssekreterare där man diskuterade hur man skulle kunna samordna och förbättra polisens brottsbekämpande verksamhet gentemot judarna (13:e förordningen för Riksmedborgarlagen). Stuckart föddes i Wiesbaden, kristen uppfostran, fadern var järnvägsanställd. Studentexamen, frikårskämpe 1919. Fr.o.m. 1922 juridikstudier i München och Frankfurt/Main. I december 1922 blev han medlem i NSDAP. 1928 promoverades han till Dr.jur. 1930 blev han domare, från 1932 till mars 1933 arbetade han som advokat och juridisk rådgivare för SA i Pommern. I juni 1933 blev han statssekreterare i preussiska vetenskapsministeriet, 1934 statssekreterare i ministeriet för forskning, utbildning och folkbildning, 1935 statssekreterare i Riksministeriet för inrikespolitiska frågor. 1936 blev han medlem i SS, 1944 SS-Obergruppenführer. I sin egenskap av inrikesminister i regeringen Dönitz internerades han i maj 1945. I samband med "Wilhelmstrassen-processen" i april 1949 dömdes han till tre år och tio månaders fängelse, vilket avräknades mot den tid han suttit häktad. 1950 betecknades han av en specialdomstol som medlöpare och dömdes till 50.000 DM i böter. I november 1953 dog han i en olycka. 8