Predikan 18 maj 2014 i Rönnekyrkan En av de starkaste andliga upplevelser jag har varit med om, var när jag blev döpt. Det var i januari 1997, och mindre än 2 månader efter att jag kommit till tro. Jag satt i ett rum i församlingens källare, och bad. Det här var dagen jag sett fram emot, fasat för, och försökt komma undan. Faktiskt: det första jag gjorde när jag kom till tro, var att säga upp min lägenhet och söka inackorderingsrum i Stockholm. Det var, tyckte jag, alldeles för svårt att bo kvar i den stad där jag växt upp och alla kände mig, och stå för att jag blivit kristen. Värre: blivit pingstvän. För församlingen jag kommit till tro i, var ortens pingstförsamling. I alla fall så fick jag först ett rum i Stockholm, och jag såg fram emot att tillbringa några månader där, i anonymiteten. Kunna döpas i en församling där ingen kände mig, i en stad där ingen kände mig. Kunna gå ut genom kyrkportarna på söndag eftermiddag och inte behöva stå upp för min nyfunna tro. Gud hade andra planer. Och personen jag skulle hyra ett rum av blev tvungen att flytta, hastigt och lustigt. Jag fick inte tag på ett annat rum, så jag blev kvar ett par månader till. Och under den tiden fick jag lära mig att stå för min tro och vad Gud gjort i mitt liv. Så satt jag där, på en soffa i källaren, och väntade på att gudstjänsten skulle börja. Jag var klädd i en vit hellång dopdräkt, som ett lucialinne i vuxenstorlek, och jag var så nervös så jag skakade. Och jag minns att jag bad: - Helig Ande. Om inte Du går med mig ner i dopgraven, så går inte jag heller ner i den.
Och då kom Guds närvaro, en trygghet, en frid. Inga ord. Men en närvaro som talade utan ord, som sa: Jag är här. Jag går med dig. Och snart var det dags, och jag gick upp till gudstjänstrummet, och gudstjänsten började, och jag gick fram, bekände min tro och steg ner i dopgraven. Jag och den heliga Ande. Och all nervositet var förbi. Kommer du ihåg när du blev döpt? Om du blev barndöpt är det kanske inte så lätt att komma ihåg. Men du kanske har foton, ett dopljus, andras berättelser om hur ditt dop gick till. Om du blev troendedöpt, ja, då kommer du kanske ihåg den dagen. Dagen när du fick stiga ner i dopvattnet. Kommer du ihåg varför du blev döpt? Var det för att det var något som förväntades av dig? Eller av dina föräldrar? Var det för att du, eller dina föräldrar, hoppades att det skulle ge dig en tillhörighet till Gud, eller till kyrkan? Var det för att du sökte syndernas förlåtelse? Var det självklart för dig att bli döpt? Eller var det ett beslut taget i vånda?
DOPET är ett av de två sakrament som den protestantiska kyrkan erkänner. Det är dopet, och det är nattvarden. Vi kanske inte alltid kallar det för sakrament, men vi erkänner både dopet och nattvarden som speciella riter, där Gud möter oss på ett särskilt sätt, och gör någonting med oss, i oss. Ibland, lite på skämt, lite på allvar, kallar vi församlingen för det tredje sakramentet. Och medan nattvarden är en rit vi får ta del av igen och igen, är dopet något vi får vara med om en enda gång. Och en enda gång räcker. Men vad är dopet? Vad innebär dopet? Och varför kan vi inte komma överens inom olika kyrkliga riktningar, hur gammal man ska vara när man döps? När jag blev troendedöpt så var jag redan barndöpt. Församlingen erkände inte barndopet som ett giltigt dop, och nyfrälst som jag var, var jag villig att tro allt som sades till mig. Det betyder inte att jag ångrar att jag troendedöptes, för som jag sade var det en oerhört stark och viktig dag i mitt nya liv som kristen. Men idag håller jag inte med om att det är så enkelt att avfärda barndopet som obibliskt. Vi ska nu gå in i en av de två gammaltestamentliga texter, som vi hörde innan, i textläsningen. Den är hämtad från 1 Mosebok (17:1-14), och det är ett samtal mellan Gud och Abraham. Ismael har fötts och har hunnit bli 13 år, medan Isak inte har fötts ännu. Gud initierar ett förbund mellan Abraham och Gud själv. Ett förbund som ska gälla för evigt, generation efter generation. Gud ska göra Abraham till stamfader, låta honom få många barn och låta dessa barn bilda många folk.
Bara en sak begär Gud i gengäld: alla män i det förbundet ska ha ett tecken på att de ingår i förbundet. Den manliga omskärelsen. Ett förbund ingicks alltid genom att blod utgjöts, i någon form. Oftast genom att man slaktade ett djur. Det här förbundet upprepar blodsutgjutelsen för varje manlig individ, men bara någon droppe. När ett barn är 8 dagar gammalt vet man att det är livsdugligt, samtidigt som smärtcentra ännu inte är fullt utvecklat. Det gör alltså mindre ont än det hade gjort om man hade väntat, tills barnet var större. Finns det en länk mellan omskärelsen i Gamla Testamentet, och dopet i Nya testamentet? Ja, i Kol. 2:11-12 står det: 11I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen det är omskärelsen genom Kristus 12när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda. Hur påverkar nu detta synen på det kristna dopet? Om vi betänker att de första kristna var judar, alla män var omskurna, och de var vana vid att det var samma sak: att tillhöra ett folk som hade ett förbund med Gud, och att man personligen stod i förbund med Gud. Med de rättigheter och skyldigheter som förbundet medförde. Och Jesu död och uppståndelse får en så stor betydelse för de första kristna, att dopet ersätter omskärelsen som förbundstecken, som initiationsrit. Då kan man tänka sig att man döpte barn, samtidigt som man döpte de vuxna som kommit till tro. För de judiska pojkarna omskars ju långt innan de kunde välja själva eller förstod innebörden av vare sig riten eller förbundet. Det var ett tänkesätt man var van vid, och då är det inte så märkligt om det följer med in i kristendomen.
Visserligen står det inte specifikt någonstans i Nya testamentet, att man döpte barn. Men kvinnor och barn räknades så sällan, även i andra fall. Vi kan påminna oss brödundren, där det ena versen står: 5000 män mättades, förutom kvinnor och barn. Och i nästa vers: 5000 mättades. Punkt. Som om kvinnorna och barnen inte behövde nämnas alls. Omskärelsen som förebild för dopet hindrar inte att vuxna döps, för Abraham var 99 år när han omskars, och Ismael var 13. Abrahams slavar och hushåll omskars samtidigt, så när omskärelsen introduceras, var det kanske inte en enda som var ett 8 dagar gammalt barn, trots att det skulle gälla som huvudregel. Om man utgår från omskärelsen som grund för det kristna dopet, betyder det alltså mindre att de första som döptes var vuxna. Det behöver inte betyda att man inte såg det som legitimt att döpa barn. Är det då barndopet som gäller? Eller finns det bibelstöd även för troendedopet? Jag använder begreppet troendedop, trots att det finns de som menar att även barndop är troendedop, men baseras på föräldrarnas tro, eller kyrkans tro, snarare än tron hos den som blir döpt. Och anledningen till att jag gör det är att det är lätt att säga vuxendop, när det handlar om vuxna. Men vad kallar vi det då, när14-åringar döps? Är de barn eller vuxna? Jag har vänner som blev döpta när de var 6-7 år. Det är svårt att säga att de blev vuxendöpta. Men de döptes på egen tro, på egen bekännelse. Så det är lättare att fortsätta säga barndop, och troendedop. I Nya testamentet är det självklart mest vuxna som döps, och det finns flera olika dop. Vi kommer in på det lite senare. Men hur tolkade de första kristna Gamla Testamentet, när det gäller dop?
Jag tänkte läsa ett par verser ur 1 Kor. 10(:1-3) 1Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. 2Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. 3Alla åt de samma andliga mat, 4och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Här ser vi att dopet används som en bild för att beskriva hur Gud räddade israeliterna undan slaveriet i Egypten. Framför allt ser vi här att det inte är bara lite vatten på huvudet som bilden manar fram, utan vattnet eller molnstoden är långt högre än kroppen. Men vi ser också hur Paulus indikerar att folket blev ett folk, en gemenskap, genom den gemensamma upplevelsen av att räddas genom att gå på havsbottnen, med vattnet på båda sidor om sig. Det förändrade deras identitet, blev identitetsbärande i tusentals år. Också det kristna dopet förändrar oss. Vi går från att vara bara individer, till att vara individer som tillsammans bildar en församling, bildar Kyrkan. Dopet binder oss samman. I 1 Petri brev, som på många sätt är ett ganska hårt brev, med ett hårt tonläge, står det, kapitel 3, från vers 18: 18Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, 19och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse. 20De hade en gång vägrat att lyssna, när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar, medan arken byggdes i vilken några få, bara åtta människor, räddades genom vattnet. 21På motsvarande sätt räddas ni nu av vattnet i dopet, som inte innebär att kroppen görs ren från smuts utan att man med gott uppsåt vänder sig till Gud. Och ni räddas genom att Jesus Kristus har uppstått, 22han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, makter och krafter har lagts under honom.
Här är det den som ska döpas, som väljer att vända sig till Gud, med gott uppsåt. Och det är svårt att göra, när man är ett spädbarn. Åtminstone är det svårt för andra att avgöra, vad ett spädbarn lägger för betydelse i dopet. Jag sade tidigare, att det i Nya testamentet finns exempel på flera olika sorters dop. Låt oss börja med Johannes dop. Eller låt oss börja tidigare än så. Vid den tiden när Johannes döparen framträder, fanns det flera grupper som praktiserade reningsbad. Esséerna hade stora bassänger som varje essé gick ner i minst en gång om dagen, för att låta vattnet rena dem från synd. Fariséerna sköljde både sig själva och sina bägare och fat med vatten, för att bli av med rituell orenhet. Det handlade inte om hygien, utan om att bli fri från synd. Johannes fortsätter denna tradition, och förvandlar den. Han kräver omvändelse av dem som vill döpas av honom. Och dopet, fast det inte står mycket om det, verkar vara en engångshändelse. Även Jesus låter sig döpas av Johannes, en gång. Och eftersom Johannes dop var ett dop till omvändelse och syndernas förlåtelse, var det pinsamt för de första kristna. Jesus har ju aldrig syndat, så varför behöver Han döpas? Därför skriver flera av evangelisterna att Johannes först inte vill döpa Jesus, eftersom Johannes ser och erkänner att Jesus är utan synd. Men Jesus är påstridig: så ska de uppfylla rättfärdigheten. Och kyrkan har tolkat det som att Jesus här identifierar sig med den syndfulla och bristfälliga människan, trots att Han själv är syndfri och utan brist. Han ställer sig på vår nivå, inte därför att Han inte är bättre, utan för att kunna hjälpa oss. Så börjar också Jesus att döpa, eller Han låter sina lärjungar döpa i Hans namn. Och detta dop verkar inte vara ett omvändelsedop, utan ett tillhörighetsdop, för i Apostlagärningarna (19:3ff) läser vi att Paulus möter några lärjungar i Efesos, och dessa har bara döpts med Johannesdopet. Då säger han: Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus. Då lät de döpa sig i Herren Jesu namn.
Här ser vi alltså ett omdop, Paulus anser inte att Johannesdopet, ett omvändelsedop, är ett så pass giltigt dop att det kan ersätta ett dop i Jesu namn. Men i missionsbefallningen, bara för att krångla till det, säger inte Jesus att vi ska göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Jesu namn. utan Han befaller oss att döpa: i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Det är kanske inte så konstigt att vi har svårt att komma överens mellan olika samfund, om vad Bibeln säger om hur dopet ska gå till och vad det betyder. Även om vi går in i bara episteltexterna, så ser vi att dopet både fungerar som ett tillhörighetsdop: vi döps in i Kristus. Och det fungerar som ett reningsbad: genom dopet får vi syndernas förlåtelse. Och det fungerar som en rit som utraderar sociala skillnader: vi döps in i Kristus, och i Kristus är inte jude eller grek, fattig eller rik, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus. Och det fungerar som ett mysterium: i dopet döps vi in i Jesu död och uppståndelse. Vi dör med Honom i dopet, för att uppstå tillsammans med Honom. Idag kommer vi att få ta emot nattvarden tillsammans. Vi minns då Jesu död och uppståndelse, samtidigt som vi tar emot Herren Jesus själv. Efter att du har tagit emot bröd och vin, finns det möjlighet att också göra en dopbekräftelse. Här står en skål med vatten. Du kan doppa fingret i vattnet och rita ett korstecken på din panna. Vare sig du blev döpt som barn, som tonåring eller som vuxen, så betyder dopet något. Det betyder att du och Gud hör ihop. Att vi alla hör ihop. Att Gud har förlåtit dig dina synder, och att du genom Jesu död och uppståndelse har del av det eviga livet. Amen.