# 12 6 december 2013 Pris 40 kr Bilder i Rom: Maria med barnet Trons år summeras i stiftet Hongkongs mångfald av tempel Påven Franciskus inpå livet katolskt magasin
# 12 katolskt magasin 6 december 2013 Årg 88. ISSN 1402-3385 Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: 018 13 61 40 E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: www.katolsktmagasin.se Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 40 eller 070 321 06 35 Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel. 021 12 73 20 eller 0708 659 333 Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel. 070 771 12 95 Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 41 eller 0733 500 168 Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 42 Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr 1 2014 utkommer 10/ 1 2014. Manusstopp 13/12 2013. För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: mosaik från zenos kapell i santa prassede, en av roms äldsta kyrkor foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Km-fråga till församlingar: Hur uppmärksammade ni Trons år? sidan 4 Ulla Gudmundson avgår efter fem år som ambassadör vid Heliga stolen sidan 6 Italienska missionen, äldst i stiftet sidan 10 Kyrkan växer i Hongkong men buddhismen och taoismen dominerar sidan 13 Alina Maric besöker Kanada sidan 16 Vår församling: S:ta Maria Magdalena i Göteborg sidan 19 Heliga rum: Santa Prassede i Rom sidan 22 Ignatius populära andliga övningar sidan 26 Husmor, körledare, mamma Anne-Maj Samuelsson förbereder inför julen sidan 27 Lars Cavallin: Låt oss falla på knä! sidan 28 Porträtt: Olle Brandt, professor vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom sidan 30 Kultur: Roms osedda gatumadonnor sidan 35 Historiska hörnan om succession sidan 38 Bok-, musik- och filmrecensioner sidan 39 Jultävling om årets innehåll i Km sidan 49
ledare sid. 3 Biskop Anders Arborelius: Trons år varje år Trons år avslutades officiellt den 23 och 24 november i och med mässorna i domkyrkan och S:ta Eugenia. Vi har bett biskop Anders att ge några exempel på sådant som särskilt gladde honom under året. En naturlig fråga blev också den om hur vi går vidare utifrån de impulser året givit. 1: Anser du att Trons år har uppmärksammats på ett tydligt sätt i stiftet? Trons år har haft flera höjdpunkter på stiftsplanet: vallfärder, kateketisk kongress, samlingar för de andliga rörelserna et cetera. Sådant är mycket viktigt, samtidigt måste detta sedan också ge inspiration och bära frukt ute i församlingar och missioner, ja, i varje människas personliga liv. Det är dessa frukter som i sista hand blir avgörande: om människor kommer till tro, fördjupar sin tro och vittnar om sin tro. 2: Kan du ge exempel, från församling eller organisation, som du har stött på och som är särskilt givande? Det jag spontant kommer att tänka på är de samlingar som ordnats i samarbete med Bilda där man samlade människor från olika andliga rörelser för att gemensamt reflektera över tron och dess följder för det andliga livet. Liknande möten i mindre skala har också ordnats på olika håll. 3: Du har sagt att varje år bör vara ett Trons år. Hoppas du ändå att tron har fördjupats under detta tematiska år? Visst är varje år ett trons år, men denna satsning på ett Trons år, som Kyrkan i hela världen har gjort, har säkert varit ytterst viktig. Vad jag hoppas och tror! är att många har insett att man måste växa in djupare i sin tro och lära känna den bättre, så att man blir inspirerad av tron i sitt vanliga liv, i sitt arbete och i sitt möte med andra människor. Vi måste våga visa att vi är katolska troende och ge ett trovärdigt vittnesbörd om vår tro i vår pluralistiska miljö. Fotnot: Bläddra vidare och se vad katoliker från Skellefteå i norr till Malmö i söder, från Varberg i väst till Uppsala i ost, berättar om det som aktualiserades hos just dem under Trons år. Och då handlar det både om pilgrimsresor, teologisk fortbildning, sakramental tillbedjan, nystartat social-pastoralt arbete och hembakat bröd Och om att bara ha roligt tillsammans! Stöd Filippinerna men glöm inte Afrika De tyfondrabbade områdena i Filippinerna har fått ett mycket stort spontant stöd från katolikerna i vårt land. Enligt Caritas nye ordförande, Henrik Alberius, kom det in över 200 000 kronor de två första veckorna efter katastrofen. Och då är inte alla församlingskollekter räknade från söndagen den 17 november då det togs upp en stiftskollekt. Den kommer att gå oavkortat till de drabbade i Filippinerna. På plats är Katolska kyrkan i full gång med räddningsinsatser i de områden som drabbades av megatyfonen Haiyan den 8 november. Redan den 11 november inrättades räddningscentraler, och kommunikationer har etablerats med Caritas Filippinerna i huvudstaden Manila. Men målet för årets adventsinsamling kommer inte att vara Filippinerna utan de lidande i Afrika, vilket hade beslutats före naturkatastrofen i Filippinerna. Km frågade om det inte hade varit lämpligt att ändra målet för adventsinsamlingen efter det som hänt. Henrik Alberius svarar så här: I dag är det Filippinerna som gäller och Caritas gör en nödvändig insats för de drabbade där. I går var det Syrien och Caritas gjorde en stor insamling för de flyktingarna. I Afrika pågår en ständig, långsam och väldigt stor katastrof som bara i bland hamnar på förstasidan. Vi får inte glömma det och därför behåller vi målet för vår Adventsinsamling som det är tänkt. De insamlade medlen ska gå till Centralafrikanska republiken, för återuppbyggnad efter inbördeskriget och garantier för matleveranser, och till de områden i norra Namibia som lider av långvarig torka. Henrik Alberius tillägger dock att Caritas biståndskonto fortsätter att Den ständiga katastrofen i Afrika trängs lätt undan i nyhetsflödet. Foto: Caritas vara öppet för Filippinerna och inget hindrar att man väljer att ge pengar dit genom att specificera det på sin gåvoinbetalning. Fotnot: Caritas konto: Bg 5810-1312
sid. 4 trons år Trons år nu och framgent Biskop Anders påminde inför Trons år om att tron är både Guds gåva och vår uppgift. Året har gått men gåvan och uppgiften kvarstår. Vi har frågat några katoliker i stiftet om vad som hände under året och hur man går vidare. På ledarsidan har biskopen svarat på tre frågor från Km. Domkyrkoförsamlingen: I Domkyrkan inleddes Trons år den 11 oktober 2012 med en högtidlig mässa där både biskop Anders och den apostoliske nuntien, ärkebiskop Henryk Józef Nowacki, deltog. Under året har vi haft flera församlingskvällar med anknytning till Trons år, bland annat en föredragsserie med fader Mirek Dudek om de fyra evangelierna. Föredragen har varit mycket uppskattade och det finns planer på att eventuellt fortsätta föreläsningsserien med fler av Bibelns böcker. En annan händelse var när stiftets lekmannagrupper i maj samlades i domkyrkan under rubriken Kyrka i rörelse för att på det sättet visa på den Andens rikedom som präglar Kyrkans liv. I samband med en mässa tillsammans med dessa grupper placerades också en relik av den salige Johannes Paulus II i kyrkan. Kyrka i rörelse kommer att följas upp med ytterligare träffar. Trons år avslutades den 23 november med mässa med biskopen och sakramental tillbedjan som församlingens olika grupper ansvarade för. Efter tillbedjan kunde man delta i en musikandakt med temat Tron där flera av församlingens körer deltog. Diakon Sten Cedergren Viktiga delar och positiva upplevelser under Trons år var kateketkongressen Relik av Johannes Paulus II placerades i domkyrkan. Foto: Vigdis Forberg och stiftsvallfärden. Men vi måste se framåt! Både kongressen och vallfärden väckte ånyo frågan om behovet av ett helhetsgrepp för vidare trosundervisning för ungdomar (redan för 15 år sedan talades om att ungdomar utkonfirmeras ur kyrkan). Därför säger jag: Gärna ett Trons år varje år. Man borde inte lägga allt ansvar på föräldrarna. De kan inte ge vidare det som de inte själva har fått. Andrzej Mlynarczyk, Domkyrkoförsamlingen och Polska Missionen Sankta Maria katolska församling, Halmstad-Oskarström-Varberg: Under trons år har Den gudomliga barmhärtighetens kyrka välsignats i Varberg. Vid invigningen i april presenterades en bön till den helige Ande som sedan spreds från och med Kristi Himmelsfärdsdag till och med pingstdagen, och som kom att bes av många både i Sverige och i andra länder. Vissa tider och platser är särskilt lämpade för bön till Anden. Vi var några som hade möjlighet att på pingstdagen be Varbergsbönen till Anden i övre Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande, och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld. Ge oss ljus, ledning och inspiration så att vi ser, förstår och handlar rätt. Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja och följa Honom som är vägen, sanningen och livet. Ge oss ett hopp, förankrat i Gud, vårt ursprung och mål. Varbergsbönen salen i Jerusalem. Anden gavs först i en viss tid och på en särskild plats. Den utgjuts nu ständigt över oss så länge som vi är öppna för detta. Händelser under trons år får inspirera till fortsatt mottagande av den tro som Anden skänker. Fader Björn Göransson, Varberg S:t Lars församling, Uppsala: Bland mycket annat har vi i Sankt Lars haft med texten till de nordiska biskoparnas minikatekeser i vårt månatliga församlingsbrev. Margareta Jaringe, Uppsala Sankt Nikolai Församling, Linköping: Under våren togs lekmannainitiativ till tre studiecirklar. Intresset var ljumt och dessvärre genomfördes bara en cirkel. Ett föredrag om lekmannaapostolatet samlade tolv deltagare. En social-pastoral grupp startades, också den inspirerad av Trons år. Gruppen har börjat ordna mässor och besöksverksamhet för senio-
trons år sid. 5 rer och avser att gå in i ett ekumeniskt nätverk som arbetar för papperslösa. Vi hoppas att främst den social-pastorala gruppen kan växa både i antal deltagare och verksamhet. Detta skulle leda till ett ökat lekmannaengagemang. Jussi Tranesjö I Sankt Nikolai församling i Linköping har Sekularfranciskanerna uppmärksammat Trons år genom att samtala kring boken Hopp i en föränderlig värld. Det är Katolska Pedagogiska Nämnden som givit ut denna utmärkta bok som stimulerar till trosfördjupning och som vi gärna rekommenderar till andra grupper. Pax et Bonum! Fred och allt gott! Samtal, delande, glädje. Trons år knöt ihop i Skellefteå. Foto: Elisabeth Sundström Irene Devenney OFS S:ta Maria kyrka, Skellefteå: Den 1 oktober 2012, på lilla Teresas festdag, startade vi en kvinnogrupp i kyrkan för samtal och gemenskap med varandra och kring tron, och också för att tillverka små saker till försäljning. Det blev många intressanta samtal. Vi fortsatte terminen med helgonen som tema vilka helgon var mest populära i det land var och en kom ifrån och vad betydde dessa för dem själva? Under vårterminen fortsatte vi samtalen och tillverkade kort av naturmaterial. Vi hade nu inlett ett projekt för att hjälpa en kongolesisk student i Sydafrika. Under hösten har vi haft temat Sakramenten. Vi började med dopet. Vi läste ur Katolska Kyrkans Katekes och samtalade om hur man ser på betydelsen av dopet i det egna hemlandet. Det är roligt att göra något tillsammans. Vi får lära känna varandra, dela tron med varandra och be tillsammans. Fader Per Idergard har startat en Katolsk Tro-grupp, där både katoliker och icke-katoliker som vill veta mer om kyrkans tron deltar. Förutom den årliga Mariaprocessionen i maj, som samlar katoliker här i norr, började vi i år höstterminen med en församlingsdag i Skellefteå, detta tillsammans med Umeå. I programmet ingick tidebön, tillbedjan, mässa och undervisning om innehållet i katolsk tro. Elisabeth Sundström Kristus Konungens församling, Göteborg: Firandet av Trons år kopplades naturligt samman med vårt eget Jubileumsår. Församlingen fyllde 150 år, vår kyrka 75. Vi har haft ett digert program som inleddes med en stor gemensam mässa, inkluderande alla våra nationella grupper sommaren 2012, och avslutades med konfirmationsmässa den 25 augusti 2013, med biskop William Kenney som huvudcelebrant. Däremellan hände mycket. Vi fick besök av flera gästpredikanter, alla med någon anknytning till just vår församling. Vi höll flera vuxenkatekeser, om än inte lika många som vi från början planerat. Och, inte minst, vi fick fira Corpus Christi med en stor procession genom staden, något som på ett upplyftande sätt markerade Kyrkans närvaro i Göteborg. Hur går vi då vidare? Ovannämnda procession kommer att hållas på nytt. Vuxenkatekeser bör också få prioritet och det finns tankar på att arrangera en apologetisk helg. Vårt ungdomsarbete har skjutit ny fart, vilket helt nyligen manifesterades med en underbar pilgrimsresa till Lourdes och Fatima. Lars Brander Fotnot: Mera om pilgrimsresan på sidan 44. Vår Frälsares församling, Malmö: Vi har uppmärksammat Trons år bland annat genom en pilgrimsresa till Rom under sommaren för ungdomar det är viktigt att stärka ungdomarnas katolska identitet. Under hösten har vi anordnat en kurs om teologi utifrån Andra Vatikankonciliets dokument. Därmed har trons intellektuella grunder kunnat belysas och diskuteras. Tron är ju själva grunden för vårt kristna liv. Främst handlar det om bönen och det sakramentala livet men också om intellektuell fördjupning och sociala aktiviteter. Torsdagsträffarna kommer att fortsätta med föredrag inom teologin. Till sommaren kommer en ny pilgrimsresa till Italien att arrangeras. Fader Pär-Anders Feltenheim
sid. 6 aktuellt Efter fem år och två påvar: Ulla Gudmundson byter spår Full av respekt och beundran, men ifrågasättande på vissa punkter. Så sammanfattar Ulla Gudmundson sin relation till Katolska kyrkan efter fem år som Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen och på Malta. Nu byter hon spår till att bli skribent. Den 18 november var det en officiell avtackning av Ulla Gudmundson i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm. Ett par veckor innan träffade vi henne på Utrikesdepartementet. Här har hon haft sitt arbetsrum eftersom Sverige inte har någon ambassadör stationerad i Vatikanen. Självfallet vore det befogat med en resident svensk ambassadör i Vatikanen, men när det nu är omöjligt av statsfinansiella skäl är Stockholmsbasering det näst bästa. Det har varit mycket packa, packa upp och släpande på väskor, konstaterar hon. Det administrativa stödet är splittrat och begränsat, man får vara självgående. Men det befordrar kreativitet, man får bli påhittig och skaffa sig goda partners. I Rom har hon samarbetat med augustinordens bibliotek, Vatikanbiblioteket, Vatikanradion, det påvliga kulturrådet, påvliga vetenskapsakademien, Justitia et Pax, den katolska lekmannarörelsen Sant Egidio, de italienska judiska församlingarnas riksförbund och förstås med Birgittasystrarna, vilkas hus vid Piazza Farnese har varit hennes fasta punkt under den vecka varje månad som hon har varit i Rom. Partners i Stockholm har varit Kungliga Vetenskapsakademien, Fryshuset, Livrustkammaren, Storkyrkan och Riksarkivet. Mot en skrivande tillvaro. Ulla Gudmundson tar emot på Utrikesdepartementet där hon slutar efter 30 år. Nu vill hon skriva essäer. Jag har också samarbetat med Sveriges generalkonsulat och Van Leerinstitutet i Jerusalem kring ett idésamtal om kristendomens, judendomens och islams gemensamma rötter. Riksbankens Jubileumsfond och Ax:son Johnson har generöst finansierat flera projekt och det är jag mycket tacksam för. Har de fem åren förändrat din inställning till Katolska kyrkan? Den har fördjupats och nyanserats. Jag citerar ofta filosofen Isaiah Berlin, som sa att det enda sättet att lösa upp stereotyper är mera kunskap. Jag har träffat så många begåvade, kunniga, bildade människor med stort andligt djup.
aktuellt sid. 7 Svenska katoliker har varit viktiga bollplank för Ulla Gudmundson. De har gett mig fler perspektiv på Katolska kyrkan än enbart Roms. Att sitta i Peterskyrkan vid de stora jul- och påskmässorna är en upplevelse, men det som framför allt fascinerar mig är Katolska kyrkan som en världsvid, levande organism, med många åsikter och en ständigt pågående diskussion. Påvebiografen Peter Hebblethwaite kallade kärleksfullt sin kyrka en ständigt grälande familj, som marscherar framåt under baneret Guds folk på pilgrimsfärd. Jag har konstaterat att många katoliker, också teologer, och nu också påven, liksom jag tycker att kvinnors roll i kyrkan måste förändras. Men jag har också träffat många personer som har andra uppfattningar än jag, personer som jag har stor respekt för. En utmaning har varit att förstå och förklara hur de tänker, och hur det katolska läroämbetet tänker, inklusive om de sexualetiska frågorna som är smärtpunkten i vår relation. En viktig skiljelinje tycker jag går mellan dem som säger det är så här, basta och dem som inser att Katolska kyrkan lever i historien och förändras i samspel med samhälle och tid, även om den också förvaltar ett evigt budskap. Att en påve skulle avgå och en tillträda under hennes tid i Rom blev en stor överraskning. Avsked Ulla Gudmundson hade sin avskedsmottagning i S:ta Eugenia kyrka. I vimlet sågs biskop Anders Arborelius, jesuiter, dominikansystrar. Bland Ulla Gudmundsons nära vänner fanns Gunnel Vallquist, vars Dagbok från Rom hon har haft en stor behållning av. En av vännerna från Svenska kyrkan var biskop emeritus Martin Lönnebo. Representanter för Utrikesdepartementet, hennes arbetsplats i 30 år, var också där. Det är varje Vatikanambassadörs dröm att få uppleva en konklav. Jag fick också vara med om den första påveabdikationen på 600 år. Det var en enorm utmaning. Plötsligt var Vatikanen i fokus. Jag var tacksam för twitter och blogg! Det var också mycket logistik, att sätta samman en bra svensk delegation till Franciskus installationsmässa. Jag är stolt över att Sverige som enda nordiskt land hade en delegation på hög nivå med en minister, Stefan Attefall, i spetsen. Vad är dina intryck av de bägge påvar du har upplevt? De är inte så olika som mediadramaturgin kan ge intryck av. Läromässigt är de lika. Den stora skillnaden är Franciskus påtagligt mera pastorala framtoning, hans lyhördhet och beredskap att ta in nya insikter. Benedikt uppskattas av många, också av mig, för sin teologiska klarhet och sitt djup. Han beredde marken för Franciskus, gjorde grovjobbet när det gällde beivrande av sexuella övergrepp och finansiella oegentligheter. Båda har förmåga till självkritik och de har båda förmänskligat påveämbetet. Ulla Gudmundson har blivit känd för att ta okonventionella initiativ, exempelvis till idésamtal som överskrider gränser kulturella, konfessionella, nationella. Driven av egen nyfikenhet har hon velat komplicera och nyansera världsbilder, både bilden av Sverige i Rom och av Katolska kyrkan i Sverige. Gränsöverskridande samtal är för mig ett av de bästa sätten att förstå världen. Världen är full av kloka personer som skriver artiklar och håller föredrag, men man får sällan tjuvlyssna på ett äkta samtal mellan dem. Idésamtalskonceptet tog jag med från mitt förra jobb som analyschef på UD. Det var pirrigt att se om det skulle fungera i Rom, men det gjorde När Km möter Ulla Gudmundson ska hon inom kort tas emot i avskedsaudiens hos påven Franciskus. Om jag får tillfälle skulle jag, med stor respekt, vilja vädja till honom att involvera katolska kvinnor i sitt stora projekt att reformera Kyrkan och bekämpa fattigdom. De är hans bästa allierade, inte för att de är snällare än män men för att de inte har vested interests, personliga intressen, i strukturerna som de ser ut idag. Ulla Gudmundson avgår som ambassadör och slutar efter 30 år på UD. Formellt går hon i pension men ser det mer som ett spårbyte. Jag vill arbeta på ett friare sätt, framför allt skriva mera. Kanske en bok om Benedikt, kanske en bok för svenska ickekatoliker om Katolska kyrkan. Jag gillar att skriva essäer också, fast då ska man ju helst ha ett familjeslott som Montaigne. Jag får nöja mig med en stuga i Dalarna. Samtal och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Renässansförfattaren Michel de Montaigne slog sig ner på sitt familjeslott för att skriva essäer. En okonventionell ambassadör det. Samtalet om Europas andliga rötter under Sveriges EU-ordförandeskap blev väldigt uppskattat. Samtalet blev inledningen till samarbetet med kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, inom ramen för hans projekt Hedningarnas förgård, för dialog troende-icketroende. Kardinal Ravasi tyckte det var kul att samarbeta med oss. Han är en öppen person. När jag hörde honom och ateisten Georg Klein samtala om Rilke, Dante och Thomas Mann insåg jag att den stora litteraturen är en lysande mötesplats mellan troende och icke troende. Birgit Ahlberg-Hyse
sid. 8 aktuellt inrikes På vandring med Olav den hellige Pilgrimsvandringar Många läsare associerar säkert till Santiago de Compostela. Helt naturligt. Sedan lederna till Jakobs mark eller Stjärnans gärde år 1987 fick status som Europeisk kulturväg, har antalet pilgrimsvandrare på väg dit ökat från ett par tusen till över hundratusen per år. Den andra vägen som fått denna beteckning går mellan Canterbury och Rom. Och därefter, på tredje plats, kommer S:t Olavsleden som också den kan omtalas som Europeisk kulturväg sedan Europarådet i Luxemburg år 2010 godkände leden, med de kringaktiviteter som är en förutsättning för utmärkelsen. När trettiotalet pilgrimsorienterade personer varav tre katoliker möttes i Uppsala i mitten av november handlade det framför allt om vad som också i sekulära turistbroschyrer kan omtalas som pilgrimsturism från hav till hav : från den svenska norrlandskusten till kusten utanför Trondheim/ Nidaros där Olav den helliges reliker förvaras i Nidarosdomen. Men det var inte bara Sverige och Norge som hade representanter på endagskonferensen (det är att förvåna sig över att en enda dag kan bjuda på så osannolikt mycket). Elisabeth Andersson från styrelsen för arrangören Pilgrimstid Sverige, även ledamot i riksföreningen Pilgrim i Sverige, kunde välkomna föreläsare och samtalspartners från såväl Danmark som Finland och jodå! därmed nämndes snart också leden från Grönland till Novgorod som ett tilltänkt projekt med Olavs/Olofsanknytning, likaså den planerade cykelrutten från Trondheim till Santiago. Hur många mil de sammantagna lederna kommer att omfatta vet inte Km-reportern (bara i Sverige handlar det om flera hundra mil) men adjektivet hisnande, som hördes bland åhörarna, tycktes väl valt. Så det finns utan tvekan alldeles väldigt många pilgrimsleder att välja mellan också uppe i Norden. Katolska kyrkan var förstås först på plan men i dag initieras de mer omfattande vandringarna ofta av den lutherska kyrkan i Sverige (i samarbete med kommunansvariga, turistbyråer, företagsledare ) eller av någon av folkkyrkorna i övriga nordiska länder. De foldrar som låg framme under konferensen, och som berättade om lederna kring Viborg, Selånger, Vallentuna, Vadstena, Sigtuna, Frösunda, Rättvik för att nu inte räkna upp allt vittnade om detta. Visst kan den som främst ser vandringen som något andligt bli lite fundersam över den ensidiga fokuseringen på natur, kultur och hälsa i en del av reklambroschyrerna. Men som någon sa att vandra efter de gamla helgonlederna tillsammans med medkristna från andra traditioner: kan inte det bli ett inofficiellt steg mot kristen enhet? Till sist var det helt klart många som lystrade lite extra till berättelsen om pilgrimsträdgårdarna som kan erbjuda en vandring i det lilla eller en plats att bara vara stilla i. Men det tipsades också om snöskovandring i Hälsingland Margareta Murray-Nyman Fotnot: Lourdes tar varje år emot mer än sex miljoner pilgrimer, Chestochowa, Fatima och Medjugorje flera miljoner. Vägarna dit är dock inte EU-klassade. Elisabeth Andersson är en de två svenska ledamöterna i styrgruppen för den Europeiska kulturvägen Route of Saint Olav Ways in Norway, Sweden and Denmark. Se vidare www.pilgrimstid.nu och www.pilgrimisverige.se
aktuellt inrikes sid. 9 Kalendervänner året runt I snart 50 år har Katolsk Kalender givits ut i Sverige. Ett nästan oumbärligt litet bokpaket för en svensk katolik: böner, dagens helgon och dagens texter samt samhällsfester som kanelbullsdagen. Och så adresser till alla bemärkta katoliker och en anteckningsbok. Men kalenderns framtid är osäker. En sak vet vi 2014 års upplaga av Katolsk kalender är räddad och på väg ut över landet. Just den här dagen i slutet av oktober finns den i 800 exemplar hemma hos Gun Wanders, ordförande i Katolsk Kalenders Vänner, 1 700 exemplar har redan nått katolska bokhandlare. Gun bor i en rymlig våning mitt i Stockholm och har avdelat ett helt rum åt distribution av kalendern. Curt Sundström kånkar upp en låda på bordet för att dela upp kalendrarna i paket att skicka ut till beställarna. Han är den andra medlemmen i kalenderföreningen. Föreningen har krympt betänkligt, säger han, en har avlidit, några orkar inte längre. Nu är det bara Gun och jag kvar. Jag tror inte att vi klarar av någon fortsättning ensamma även om vi tycker att det har varit både roligt och givande så länge det varat. Katolsk Kalender Katolsk Kalender har ökat och trycks i år i 2 500 exemplar. Den kostar 130 kronor. 1964 utkom den första kalendern på initiativ av msgr Johannes F. Koch. Svenska Katolska Akademien handhade de första årgångarna, därefter under flera år fader Bertil Roslund och 1975 95 domkyrkoförsamlingen. Därefter tog den ideella föreningen Katolsk Kalenders Vänner över med nu avlidna Irene Sjögren, Gun Wanders, Mai Sedwall och Curt Sundström med stöd av fader Bertil Roslund. Sista biten kvar. När allt skrivbordsarbete är över börjar jobbet med packande och distribution. Gun Wanders kollar årets upplaga och Curt Sundström tar fram lådorna. Det är Gun som gör själva kalenderdelen. Numera använder vi en vanlig svensk kalender från Burde förlag som underlag, berättar hon. Nackdelen kan vara att någon retar sig på de små sentenser som finns på varje uppslag och att inte söndagen inleder veckan. Men fördelarna är priset det kan annars vara svårt att få ekonomin att gå ihop. Facit får jag under försommaren från Rom med dagens texter, breviariet och dagens liturgiska status. Därefter kompletterar jag med svenska helgondagar. Men det är Curt som bär den största bördan, betonar Gun. Han har hand om de 144 sidorna adressregister. Från maj till augusti går han igenom namnen i registret, skickar förfrågningar till cirka 230 personer, församlingar och institutioner angående eventuella ändringar samt kollar på stiftets hemsida. Lite pyssel där! Innan Gun och Curt kan åka till posten med materialet, korrläser diakonen Erik Kennet Pålsson hela verket. Allt det här arbetet sker frivilligt utan ersättning. Men varsin kalender hoppas vi att de unnar sig i alla fall, Gun och Curt och Erik Kennet. Det nya årets vackra, gyllenbruna kalender med guldbokstäver på pärmen. Text och foto: Kerstin Elworth
sid. 10 aktuellt inrikes Italienska missionen i Göteborg Cirkeln sluten åter till ursprunget Italienarna i Göteborg är tillbaka där allting började för 65 år sedan: I en barack i Gamlestaden. Km:s serie om nationella missioner avslutades i våras med ett besök hos den vi trodde var stiftets äldsta, den italienska i Stockholm, som då firade 60-årsjubileum. Men missionen i Göteborg är faktiskt äldre, 65 år. Efter andra världskriget behövde svensk industri specialiserad arbetskraft och företagen värvade arbetare på olika håll i Italien. Svenska Kullagerfabriken, SKF, i Göteborg inriktade sig på Turin och 1946 kom de första arbetarna därifrån. De som kom var oftast unga ensamstående män. Bostäder ordnades i baracker, långa låga trähus i närheten av SKF. Vi åker till Gamlestaden med en av de äldsta och mest aktiva medlemmarna i italienska missionen, Spiro Triggiani och hans fru Elvy. Spiro visar området där barackerna låg. Han jobbade inte på SKF och bodde aldrig i barackerna men han var ofta där på besök. Han hade kommit till Göteborg på semester 1962, blivit kvar och fått arbete som rörmontör. I en av barackerna inrättades en klubblokal med ett provisoriskt kapell, berättar han. Bara ett draperi skilde kapellet från klubblokalen där killarna satt och spelade kort! Baracken kallades Baracca rossa eftersom den var röd men namnet syftade inte bara på dess yttre färg. Nu har vi fått en barack igen, fast den är gul, också den kommer från SKF och italienska kolonin säger Spiro och svänger in på Regementsvägen. Ett stort kors hänger på gaveln. Kyrkstuga står det på taket. Baracken, som Kristus konungens församling har köpt av Svenska kyrkan, delas av alla nationaliteter. En kyrka för alla folk. Kyrkstugan ska ta emot alla nationella missioner i Göteborg. Don Calogero La Loggia, italienarnas nye själasörjare, sitter i kapellet tillsammans med Spiro Triggiani, en av de aktiva i missionen. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Padre Paolinos dröm har gått i uppfyllelse. För honom fanns inga nationaliteter, bara människor. Han ville ha en kyrka för alla folk. Spiro syftar på pater Amadeo Paolino S.J. som var i Göteborg i 32 år, främst som själasörjare för italienarna men även för de spansktalande, innan de fick egen missionär, för de portugisisktalade och för de utländska studenterna. Han var också fängelsepräst. Padre Paolino flyttade till Jesuiternas moderhus i Neapel i januari 2005 vid 80 års ålder. Spiro och Elvy har just varit och hälsat på honom. Italienska missionen hade svårt att repa sig efter padre Paolinos flytt, säger Spiro. Vi hade ingen stationär italiensk själasörjare under två år utan det kom präster utifrån. 2007 installerades f. José Luis Retamales Villalobos i S:t Josefs kapell som själasörjare i Italienska missionen. Månaden innan missionens 60-årsjubileum skulle firas uppstod en brand i huset där kapellet låg. Allt var klart och buffén beställd då blev kapellet totalförstört! Det var S:t Josefs kapell som padre Paolino hade byggt upp. Italienska själasörjare i Göteborg: Don P Damiani 1948 1951 Msgr L Tagliaferri 1951 1952 Pater G Visentin 1953 1969 Don G Camozzi 1969 1971 Pater A Paolino 1972 2004 Fader José Luis Retamales Villalobos 2007 2013 Don Calogero La Loggia 1 sept. 2013
aktuellt inrikes sid. 11 Efter fem år. Minnesplattan gjordes till italienska missionens 60-årsjubileum och sitter nu i entrén till det nya kapellet. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Nybyggarområde. I Gamlestaden, där de första italienarna bodde och arbetade, byggs nya bostäder. Nedanför lyftkranarna står kyrkstugan, med ett kapell som är en kyrka för alla folk, i enlighet med padre Paolinos önskan. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Det blev några vilsna år i tillfälliga lokaler, utlånade av Svenska kyrkan och av ägaren till huset med S:t Josefs kapell. Men 2012 kom två glädjande besked: Församlingen skulle köpa en kyrkstuga åt missionerna och italienarna skulle få en egen själasörjare. Vi träffar honom i kyrkstugan, don Calogero La Loggia, som tillhör Neokatekumenala vandringen och är bosatt i Angered i Göteborgs norra utkant. Den 10 september kunde missionens 65-årsjubileum firas samtidigt som biskop Anders välsignade en minnesplatta och installerade don Calogero som själasörjare i Italienska missionen. Bland dem som koncelebrerade festmässan fanns delegaten för Italienska missionerna i Tyskland och Skandinavien pater Tobia Bassanelli. Spiro visar runt i de nya lokalerna. Hittills har den spanska missionen varit här mest men vår mission hoppas komma igång med nya aktiviteter. Vi ska söka upp dem som vi har förlorat, speciellt ungdomarna, den tredje generationens italienare. Don Calogero kan erbjuda en utökad själavård och vi ska börja med rosenkrans igen. Bild från invigningsmässan. Bland de många deltagarna i invigningen av det nya kapellet och vid italienska missionens 65-årsjubileum fanns Göran Johansson, tidigare kommunalråd i Göteborg. Som före detta fackbas på SKF har han alltid varit intresserad av de italienska arbetarnas öden. Här blir han välsignad av biskop Anders. Foto: Spiro Triggiani ska det naturligtvis också bli, särskilt på första maj, Josef arbetarens dag. Kapellet har ju kvar sitt skyddshelgon, lämpligast tänkbara för alla dem som en gång kom hit för att få arbete. Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Neokatekumenala vandringen är en katolsk rörelse som tillkom 1964 i Madrid på initiativ av två lekmän. Målet var att på ett konkret sätt förverkliga kyrkans förnyelse i form av små kommuniteter som gör den uppståndne Kristi kropp synlig i världen. Rörelsen vilar på en trefaldig grund: ordet, gemenskapen, liturgin.
sid. 12 utrikes Påve Franciskus inpå livet Vill man komma påven Franciskus, alias Jorge Mario Bergoglio, inpå livet, skall man helst se honom i aktion inför de stora massorna på Petersplatsen. Han åker runt i sin papamobil eller går mellan sektionerna, hälsar, tar i hand, lyfter upp och pussar... En man med ett stort hjärta, orädd för närhet till vanliga människor som han också älskar att tala till på ett improviserat sätt, inspirerat av stunden och situationen. Sådana är också hans predikningar, till exempel i Casa Santa Marta på morgonen, där han gärna delar med sig av reflektioner och kommentarer. Spontant, avsett för stunden och situationen. Ofta folkligt och enkelt, samtidigt varmt och personligt. Hans predikningar skall höras hellre än läsas. De innehåller gärna överraskande, kärnfulla meningar som sätter sig i minnet, men är inte i första hand avsedda att samlas till fördjupad exeges. Det märker man när man möter dem i bokform, som i den på Veritas förlag nyligen utgivna Behåll ert hopp! Predikningar av påven Franciskus. Behåll ert hopp! Predikningar av påven Franciskus Veritas, 2013 Paul Vallely: Pope Francis Untying the Knots Bloomsbury, 2013 Påven i Santa Marta. Deltagarna upplever påvens minspel, tonfall, gester, pauser... De 25 predikningarna i boken är av varierande längd och ofta korta. Det ger dem också just denna tillfällighetens prägel som gör sig bäst viva voce, i levande livet. Hörda på plats satte de avtryck, lästa i bok kan de ibland förefalla lite rumphuggna, platta, nästan ytliga. Det spontana går förlorat, minspel, tonfall, gester, pauser... Det lågmält karismatiska hos Franciskus har svårt att komma fram. Med detta sagt är boken ändå en dörr som öppnas ut till Franciskus andliga landskap. Mycket av det som kan kännas ovant där beror på hans argentinska bakgrund. För att bättre förstå det kan man avnjuta en nyutkommen biografi av engelsmannen Paul Vallely: Pope Francis Untying the Knots troligen den bästa boken om påven just nu, The Tablet rekommenderar den med orden Read this book, forget the rest! Bergoglio/Skorka: Sobre el cielo y la tierra Random House, Mondadori, 2010 Rubin/Ambrogetti: El Jesuita, Conversaciones con el cardenal Jorge Begoglio, sj Vergara, 2010 Att lösa upp knutarna hänsyftar till en berömd mariabild som betyder mycket för Franciskus. Det är framför allt det folkliga katolska fromhetslivet han uppskattar, och där spelar Guds Moder en viktig roll, till exempel den hos oss okända Nuestra Señora de Lujan i Buenos Aires som hör till påvens värld och som drar till sig miljontals pilgrimer varje år. Som sagt, hans argentinska bakgrund kommer man inte förbi. Vallely har rest i Argentina, träffat seminaristen, jesuiten och kardinalen Bergoglios vänner och kolleger, satt sig in i landets historia och den därmed sammanhängande ganska krokiga väg som påven har gått i sitt liv. Han visar hur Franciskus alltid haft en markant profil som väckt både entusiasm och motstånd, och hur han utvecklats och genomgått dramatiska förvandlingar. Dessutom redogör han initierat för spelet bakom kardinal Bergoglios val till påve och vad vi kanske kan vänta oss av detta pontifikat. Vad det är skall inte avslöjas här... 2010 utkom två böcker på spanska: Sobre el cielo y la tierra, en samtalsbok tillsammans med gode vännen rabbinen Abraham Skorka, och El Jesuita, där journalisterna Sergio Rubin och Francesca Ambrogetti återger sina samtal med kardinalen Bergoglio. Förordet är, underbart nog, av samme rabbin Skorka så goda vänner är de. En del i Paul Vallelys bok är hämtat ur de två sistnämnda, som är och förblir ett slags grundmaterial. Förutom den lilla predikosamlingen finns ingen av böckerna ännu på svenska, de två sistnämnda däremot på flera europeiska språk. Under tiden får vi försöka se och höra Franciskus, lära känna honom och hans latinamerikanska värld en betydande del av världskyrkan och glädjas åt hans nya friska impulser. Kaj Engelhart
utrikes reportage sid. 13 Km i Hongkong Att tillbe en gudaförsamling Det här är en bra gud. Jag går hit varje dag och ber. Det sa en man till mig och skyndade in i det mörka Tin Hau-templet på Temple Street i Hongkong. Vi är på besök där och ska gå runt och se på buddhistiska och taoistiska tempel. För oss som är uppvuxna med tron på en enda Gud är tanken på ett panteon, en gudaförsamling, väldigt främmande. Men i många delar av världen är den naturlig. De kristna i Hongkong lever som en minoritet i en sådan omgivning. Cirka fem procent av Hongkongs omkring sju miljoner invånare är romerska katoliker. Ungefär lika många tillhör olika protestantiska kyrkor. De dominerande religionerna i Hongkong är taoism och buddhism och inte minst en blandning av dem båda. Vilken eller vilka gudar man väljer att tillbe beror på en själv. Det är inte ovanligt att man har gudar från båda religionerna i samma tempel eller hemma på sitt husaltare. Här vid Tin Hau-templet finns fem tempel intill varandra som är invigda till olika gudomligheter. Tin Hau, Himmelens drottning har sitt tempel i centrum. Hennes staty är klädd i en röd broderad klänning. Det här är ett taoisttempel, men vi hittar också den buddhistiska gudinnan Kun Yams staty vid samma altare som Tin Hau. Inom de här religionerna förekommer inga gemensamma gudstjänster. Man kommer hit enskilt, lämnar sina offer, ber och slår på en gonggong för att väcka eller uppmärksamma guden på sitt besök. Tin Hau är fiskarbefolkningens särskilda beskyddarinna och anropas Gammalt och nytt. Templet Wong Tai Sin fylls av Hongkongbor under det kinesiska nyåret. Forts.
sid. 14 utrikes reportage Underbarn. Gudinnan Tin Hau i sin röda rikt broderade dräkt. Förgylld omgivning. Kun Yam, barmhärtighetens gudinna, i vitt med de tiotusen buddhornas tempel till vänster. Lyckönskningar. Kvinnor med rökelsepinnar som tillber krigsguden Che Kung vid det nybyggda templet i Shatin. bland annat vid sjönöd. Enligt legenden visade hon tidigt att hon var annorlunda än vanliga barn. Hon skrek aldrig som baby. Hon kunde gå på vattnet, rädda sjömän som var på väg att drunkna och bära dem i land. Vi besöker ett annat av Hongkongs populära taoisttempel. I det här templet dyrkar man guden Wong Tai Sin, den store gode Wong. Han var enligt en legend en herdepojke som vid femton års ålder träffade en odödlig som tog honom till en grotta där han fick lära sig tillverka en odödlighetsdryck. Wong Tai Sin anses nu av de troende kunna hjälpa sjuka. Pengarna som ges i offergåvor används av en välgörenhetsorganisation, bland annat till specialister på örtmedicin knutna till templet. Pengar från offergåvor och donationer används också till skolverksamhet. Ett av buddhisternas viktigaste tempel är byggt uppe på en bergssluttning utanför Shatin, en del av Hongkong som ligger cirka en mil norr om centrum. Vi vandrar uppför en bred trappa till De tiotusen buddhornas tempel. Utefter sidorna står förgyllda statyer av Arhans, det vill säga buddhister som ingått i det absoluta intet, som varken är vara eller icke vara. När vi kommer upp, ser vi en stor staty av Kun Yam, barmhärtighetens gudinna, mitt på tempelplatsen. Vid ena sidan av den står den röda tempelbyggnaden med mer än tiotusen små förgyllda buddhastatyer som täcker väggarna från golv till tak. Den kanske största attraktionen är grundarens förgyllda kropp som sitter i en glasmonter framför altaret. En trappa leder upp till ett mindre tempel där man bland annat kan se de fyra himmelska kungarna, som vaktar tempelområdet mot både onda människor och onda andar. Det sista templet vi besöker är det stora nybyggda Che Kung i Shatin. Här möter oss en jättestaty av guden Che Kung. Man förstår genast att det här är en militär som upphöjts till gud. Han har ett stort svärd vid sidan och ser
utrikes reportage sid. 15 Mo Li Ching, en av de fyra himmelska kungarna som bevakar det östra väderstrecket och är mycket populär inom Feng Shui. För hemmaaltaret. Gudabilder till försäljning utanför Tin Hau-templet. mäkta imponerande ut. Che Kung ska ha levt under 1100 1200-talet och var militär befälhavare, framgångsrik i att slå ner uppror. Vad som är speciellt i det här templet är en sorts snurra som de troende snurrar tre gånger i hopp om att få lycka och framgång. Man kan också köpa vindsnurror, liknande de som barn går omkring med hos oss. Man tar dem med sig hem och hoppas att de för med sig en god framtid. Vi lämnar templen och funderar över hur man i den här miljön på bästa sätt förkunnar tron på en enda Gud och frälsningen genom Jesus Kristus. Sekulariseringen har fått fäste här också, och många yngre människor säger att de inte tror på de gamla gudarna. Kyrkan har vid den asiatiska biskopskonferensen förra året diskuterat evangelisation. Biskoparna säger att det är viktigt att bygga på den konkreta situationen av asiatisk erfarenhet, socialt, politiskt, ekonomiskt, religiöst och kulturellt. De menar också att dialog är nödvändig, och en fortsättning på Kristi verk. För en djup och fruktsam dialog är det av stor betydelse att båda parter är fast förankrade i sin egen tro. Biskoparna betonar samtidigt att det inte kan finnas någon verklig evangelisation utan proklamationen av Jesus Kristus, en proklamation som framför allt ska ske genom Kristuslika gärningar. Katolska kyrkan i Hongkong växer nu efter en lång tid av stagnation. En anledning kan vara att det finns många sociala och ekonomiska problem. Rika kineser har köpt upp fastigheter och alla små affärsföretagare får ge rum för stora multinationella företag. Bostadsbristen är stor så de unga kan inte gifta sig eftersom de inte har någonstans att bo. Det skapar en oro och osäkerhet vilket gör att många börjar fundera på djupare frågor och kommer till kyrkan för att hitta svar på sina existentiella problem. Text: Gunnel Fornberg Foto: Tord Fornberg Upphöjd general. Krigsguden Che Kung stödjande sig på sitt svärd. Mannen säljer lyckobringande vindsnurror att ta med sig hem.
sid. 16 utrikes reportage Vykort från Kanada De nationella gruppernas land Kanada är 22 gånger större än Sverige, med en befolkning på bara 34 miljoner. Kanada är också ett invandrarland, som tagit emot stora grupper av många nationer. För cirka 20 25 år sedan var det svårt att se andra än vita kanadensare och européer. Idag utgör befolkningen ett genomsnitt av hela världen: villaområdena växer och börjar indelas som kontinenterna. Där till exempel några från Indien eller Pakistan flyttar in, flyttar snart också flera andra från dessa länder efter. I nästa kvarter kan det vara liberianer, i ett tredje skandinaver och så vidare. Efter några år sker nästa etapp: inköp av mark för att bygga eget. Med eget menas kulturcenter och/eller kyrka/moské/pagod. Jag hade möjlighet att följa ett par av Ontarios folkgrupper, polacker och kroater, som båda närmar sig tredjeoch fjärdegenerationsinvandring. Jag besökte Mississauga (700 000 invånare) och Oakville (200 000 invånare), båda på några mils avstånd ifrån Toronto. I Mississauga finns det en stor koloni polacker och runt Oakville en stor koloni kroatiska invandrare. Båda grupperna kom på sextiotalet och är alltså etablerade kanadensare. Regeringen stödjer följande tanke: du må vara varsomhelst ifrån men du är kanadensare. Alla har vi våra rötter, vill du kan du behålla dem. De olika grupperna umgås väldigt länge internt och ännu i den tredje generationen agerar man på ett sätt i sitt arbetsliv (då man är kanadensare), och på sin fritid som de nationella reglerna/ traditionen bjuder. Man kan i princip leva i ett exilpolen eller exilkroatien och behålla sina gamla seder vad gäller språk, kultur och mat. Man kan Mångkulturell identitet. Ännu i tredje och fjärde generation behåller många kanadensare sina rötter från nationer runt om i världen, samtidigt som man ser sig som kanadensare i arbetslivet ett förhållningssätt som uppmuntras av staten. fortfarande köpa in alla de produkter som man använde sig av medan man bodde där borta. Under en kort biltur märkte jag att det var lätt att hitta nationella leverantörer av livets nödtorft allt från resebyrån till bagaren och köttmästaren. För att bevara gruppen krävs dock något mer än affärer. Både kroaterna och polackerna har med sig sin tro. De söker sig till kyrkan som bina till nektar. Finns det ingen kyrka ja då bygger man en. Och nog verkar det som om de har saknat sina kyrkor! I Mississauga hittade jag fyra polska kyrkor, i Oakville tre kroatiska. (Och många andra med nationalitetsbeteckningen först.) Betyder det att dessa kyrkor bara finns till för polacker respektive kroater? Nej, men det betyder att dessa invandrare stod för största delen av finansieringen. De köpte tomten, stod för arkitektkostnaden och alla tillstånd samt förband sig att stå för driftskostnaderna under de närmaste 25 åren! Själasörjarna kommer ofta från de nationella missionerna. Katedralen i Mississauga är byggd av polacker som överlevt koncentrationslägren. De har tagit Maximilian Kolbe som beskyddare för sin vackra kyrka. Runt kyrkan har det sedan vuxit upp andra byggnader: pastorsexpedition, lokaler för trosundervisning, lokaler för förberedelse av äktenskapet, biblio-
utrikes reportage sid. 17 Kringverksamhet. Polackerna i Mississauga har jämte sin kyrka även byggt biltvätt och sporthall för att finansiera församlingsverksamheten. tek, prästbostäder och kloster. Det har även vuxit upp sådana lokaler som inte vi ser hos oss enorma lokaler för fester och bröllop för upp till 500 människor. Maximilian Kolbe-katedralen har även en annan inkomstkälla: en biljardlokal, biltvätt och sporthall, vilket behövs eftersom antalet regelbundet betalande medlemmar minskar. Jag frågade hur många församlingsmedlemmar man hade och fick till svar att 32 000 familjer var registrerade, tyvärr var det inte lika många som regelbundet betalade sina avgifter. Vad gör då dessa kyrkor för att behålla det nationella? Man firar alla högtider, man försöker samla alla, man ser sina gamla, ensamma och dem med särskilda behov. I stort sett alla kyrkor har till exempel specialservice för dem som inte längre kan köra själva. Och det behövs i ett land där bilen är nödvändig, där allmänna kommunikationer är långtifrån bra. (Det gäller inte storstäder som Toronto eller Ottawa.) I Oakvilleområdet köpte kroaterna stora tomter för att där bygga Croatian Center. Att man behövde ett stort område var alla överens om. Det finns Samlingsplats. Vid Croatian Center i Oakville, i Toronto-området, har man inte bara låtit bygga en enorm kyrka, Queen of Peace, utan också tennisbanor, swimmingpool, lekplatser och grillområden för att samla de många kroater som bor i området. en tradition i Kroatien att fira sina högtider Mariahögtiderna, lokala skyddshelgon, ja allt under gemytliga former. Vid något tillfälle såg jag 60 grisar rotera på spätt och ändå räckte de inte till för alla som ville kalasa. Det kan komma upp till 30 000 glada till en picknick med jättelådor av mat och dryck Nytt vid årets besök var att det senaste kroatiska centret utanför Oakville hade stannat av i tillbyggnadstakten, finanserna räckte inte till. Man hade köpt en enorm tomt i utkanterna av samhället, påbörjat kyrkbygget, snyggat upp området och byggt tennisbana, jätteparkering, swimmingpool, lekpark och grillavdelning med täckt område för att inta gemensamma måltider. Kyrktornen hade (tills vidare) fått kapas till hälften och en del inredning måste skjutas upp på framtiden. Finns det då inga vanliga kyrkor som hos oss? Jodå, de finns också. Mässorna firas på engelska, ibland på något minoritetsspråk och precis som hos oss är alla välkomna. (Det är de till de nationella kyrkorna med, där firas minst en mässa på engelska varje söndag.) Det som slog mig är hur storleken på kyrkorna har ändrats. De gamla kyrkorna (som oftast byggdes av franska invandrare) var relativt små. De nya kyrkorna är stora, höga. Och hur stor är då den katolska gruppen? Jo, 43 procent av landets invånare var katoliker vid den näst senaste folkräkningen (2001). I den statistiken såg jag också att 23 procent av kanadensarna hade franskt ursprung, 28 procent brittiskt och övriga européer stod för 15 procent. Indianer och inuiter (ursprungskanadensarna) stod för blott två procent av befolkningen. Mera statistik från samma folkräkning: medelåldern för medlemmarna i de olika samfunden låg på mellan 46,1 (presbyterianerna) och 29,7(sikher). Den statistiska romerska katoliken i Kanada var 37,8 år gammal. Vid senaste folkräkningen (2011) uppgav 67,3 procent av de tillfrågade att de tillhör kristna kyrkor. Idag har Kanada 12,8 miljoner romerska katoliker fortfarande är detta den största kristna religionen med sina 38,7 procent. Text och foto: Alina Maric
sid. 18 aktuellt utrikes utrikesnotiser Vatikanen vill samarbeta med ortodoxa Vatikanen önskar ett närmare samarbete med ryska ortodoxa kyrkan för att skydda familjen. Vid slutet av en studiekonferens i Rom i november med representanter för båda kyrkorna sade presidenten för Påvliga rådet för familjen, ärkebiskop Vincenzo Paglia, att mötet lett till ett gemensamt ansvar för familjen. De båda kyrkorna borde ösa ur sin teologiska, spirituella och kulturella rikedom för att bättre kunna möta den moderna tidens utmaningar, citerar Vatikanens tidning L'Osservatore Romano ärkebiskop Paglia. (Vatikanradion) Inget datum för mötet påven-patriarken Ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill I har tillbakavisat spekulationer om ett snart kommande möte med påven Franciskus. Vi har ännu inte talat om ett datum och inte bestämt någon neutral plats där vi ses, säger Kirill I i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica. Ett möte med påven skulle vara ett stort steg, och vi arbetar med övertygelse på det, säger patriarken. Ett sådant möte måste förberedas omsorgsfullt. Till en början måste innehållet i samtalen och de protokollära frågorna klarläggas. Som möjliga ämnen för samtalen med påven nämner patriarken skyddet för familjen och för de kristna minoriteterna. (Vatikanradion/kipa) OSSE undersöker de kristnas situation Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skall undersöka de kristnas situation i sina medlemsländer. Enligt planerna skall då måttet på religionsfrihet, intolerans och diskriminering i varje land analyseras. Initiativet kommer från påvliga universitetet Angelicum och utgår från Ukrainas ordförandeskap i OSSE. I Europa stiger antalet hatbrott mot kyrkliga inrättningar eller mot enskilda engagerade kristna. Högst på listan står Storbritannien med 1 543 incidenter, följt av Tyskland med 414 och Sverige med 258. (Vatikanradion/kap) Argentinsk lagreform för livets början I samband med en planerad reform i civillagstiftningen i Argentina har Katolska kyrkan noterat en viktig framgång. Enligt en uppgift i tidningen Clarin stöder ett flertal parlamentsledamöter från den vänsterorienterade regeringsalliansen FPV ett förslag från den katolska senatorn Liliana Negre de Alonso att lägga fast det mänskliga livets början i befruktningsögonblicket. Negre de Alonso säger att hon framlagt förslaget på begäran från Katolska kyrkan. Argentinska medier betraktar beslutet som en eftergift till oppositionen. (Vatikanradion/kna) Biskopar oroliga för Spaniens enhet Spaniens biskopar visar oro för enheten i landet. Ordföranden i spanska biskopskonferensen, kardinal Antonia Maria Rouco Varela, uppmanar biskoparna till att stå samlade inför de växande självständighetssträvandena i den nordöstra regionen Katalonien. Den katalanska regionalregeringen under nationalisten Artur Mas planerar en folkomröstning år 2014 om en eventuell katalansk lösgöring från Spanien. Under de gångna månaderna har de politiska och sociala spänningarna skärpts kring oavhängighetssträvandena. Sin högsta nivå hittills nådde spänningarna i september, när hundratusentals katalaner bildade en kedja på 400 kilometer för att demonstrera sin vilja till nationell självständighet för den spanska provinsen Katalonien. (Vatikanradion) 8,5 miljoner pilgrimer besökte Rom Drygt 8,5 miljoner katoliker från hela världen reste under de gångna 13 månaderna till Rom i samband med Trons år. Det uppgav chefen för Påvliga rådet för evangelisation, ärkebiskop Rino Fisichella. Temaåret kring tron, som skulle låta kyrkan fördjupa tron och vidga vetandet om tron, öppnades den 11 oktober 2012 av påven Benedikt XVI. Det avslutades sista helgen i november detta år med ett flertal stora evenemang och en avslutningsmässa som firades av påven Franciskus. (Vatikanradion) USA-katoliker uppmanas ta avstånd från Medjugorje Vatikanen har begärt att katolikerna i USA distanserar sig från de påstådda mariauppenbarelserna i Medjugorje. Påvlige nuntien Carlo Viganó har i en skrivelse till USA:s biskopar påmint om att troskongregationen inte bedömer uppenbarelserna i Medjugorje som övernaturliga visioner. Därav följer att präster, ordensfolk och lekfolk inte tillåts delta i möten, konferenser eller offentliga firanden där dessa uppenbarelsers trovärdighet förutsätts given. Viganó uppger att han skriver på uppdrag av ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller, prefekt för troskongregationen. Anledning är en föredragsresa som planerades till många församlingar i USA för den påstådde visionären från Medjugorje Ivan Dragicevic. (Vatikanradion/cna)