David Lundblad, dirigent

Körsång i Sverige på det tidiga 1900-talet. Musikhuset Camerata-salen 1 november 2012 kl. 19.00 David Lundblad, dirigent N O R D I S K A V O K A L E N S E M B L E N 1

Ett stort TACK till alla som med tid, energi och ekonomiska bidrag har gjort denna konsert möjlig. 2

Program Knut Håkansson Lustwijns wijsa (1887-1929) - Ur Fyra Madrigaler op. 36 David Wikander Dofta, dofta vit syrén (1884-1955) Kung liljekonvalje Hugo Alfvén Aftonen (1872-1960) Stemning Papillon David Wikander Vårsång (1884-1955) Förvårskväll Oskar Lindberg Stjärntändningen (1887-1955) Stilla, sköna aftontimma Pingst Knut Håkansson (1887-1929) Brusala Hugo Alfvén Anders han var en hurtiger dräng (1872-1960) Sång till Stockholm Vallvisa Uti vår hage Och jungfrun hon går i ringen 3

Körsång i Sverige på det tidiga 1900-talet. Välkommen till den andra av fem konserter som skall ge dig som lyssnare en större inblick i mysteriet kring Svensk körklang. Kanske var du med vid den första konserten för snart ett år sedan, kanske är du ny som åhörare i min konsertserie om Svensk körklang. Den första konserten blickade tillbaka till perioden kring sekelskiftet 1900. Betydande del av konserten ägnades åt bland annat dåtidens folkvisearrangemang, gjorda efter rådande stil och ideal. Många av dessa arrangemang är välskrivna men klingar ändå gammalt och lite osvenskt i mina öron. Stämföringen spretar och är ofta ganska ojämn. Basen verkar leva sitt eget liv en bit under de andra tre tätt sammansvetsade stämmorna. Ibland ser det rent av ut som om tonsättaren eller arrangören har skrivit musiken, så som den kunde spelas på piano. Detta fungerar givetvis väl, men det skapar inte den homogena klang, som vi eftersträvar idag. Folkvisorna i sig självt är dock så starka att de både med och utan körarrangemang har levt vidare, talat till nästa generation tonsättare, och givit upphov till nya arrangemang i en ny tids anda. Den andra delen av konserten ägnades åt originalmusik. Tonsättningar för kör a capella och kör med piano. Här kunde den uppmärksamme höra en tydlig skillnad. Emedan tonsättningarna för kör a capella stilistiskt var mycket nära folkvisearrangemangen i klang och form, fanns det i kompositionerna för kör och piano en mycket tätare struktur, där avståndet mellan trion sopran-alt-tenor och basen i körpartierna fylldes igen av vackra pianomelodier. Redan detta enkla knep gav en tätare och mer homogen klang. 4

Hur utvecklas kören? Det tidiga 1900-talet var mycket händelserikt såväl i Sverige som i Europa. I efterhand kan vi konstatera att världen skulle drabbas av två världskrig, en mängd farsoter, börskrascher, svarta måndagen är några av de saker, som vi ofta läser om. Många av dessa händelser är dessutom fortfarande höljda i dunkel och blir med jämna mellanrum föremål för nya utredningar och nya spekulationer. Men varför bara gräva ner sig i mörk historia? Det hände så mycket bra, så mycket som kom att påverka musiklivet och inte minst körsången. Några händelser som kom att påverka musiklivet var bland annat upplösningen av unionen med Norge 1905 men inte minst stavningsreformen 1906. Nu skulle vi äntligen skriva och tala lika. Dessa båda händelser borde ha givit ny inspiration till våra svenska tonsättare. Med en ny nation växer även en ny nationalromantisk rörelse fram. Det måste också rimligtvis ha varit en inspirationskälla att tonsätta orden skriva istället för skrifva och vad istället för hvad. Även om uttalet redan var modernt, måste det grafiska nya intrycket ha givit betydande inspiration. I kvällens konsert har jag valt att fokusera på musik komponerad under denna period, första hälften av 1900-talet. Manskörssången var vid denna tid på väg mot sin största blomstringsperiod. Kören Orfei Drängar i Uppsala hade nu redan existerat i över femtio år, kören grundades 1853, och kan sägas vara en institution i svenskt musikliv, men kören var inte ensam, inte ens i Uppsala. Där fanns också kören Allmänna Sången, grundad redan år 1830. 5

Idag är Allmänna sången känd som en blandad kör av yttersta klass, men verksamheten startade som manskör och det var först 1963 som kören omvandlades till den blandade kör den är idag. Utanför Uppsala fanns körer som Lunds studentsångare, Stockholms Studentsångare och så småningom även KFUM-kören i Stockholm. Mellan dessa körer fanns hela tiden en positiv konkurrens, där man genom klangen, repertoaren och publiken tävlade om att vara främst i Sverige. Vi måste dröja kvar lite i studentstaden Uppsala. Här fanns tillfälle och möjligheter för sångarsamlingar, här fanns också en närmare konkurrent än körerna i Lund och Stockholm. Det var dessutom många män, som sjöng i båda körerna, så konkurrensen kanske främst fanns mellan dirigenterna. Orfei Drängar och Allmänna Sången hade trots allt samexisterat i över femtio, år då det plötsligt händer något nytt, något riktigt stort, något som kom att förändra synen på körsång och synen på kören som instrument. Orfei Drängars dirigent Ivar Eggert Hedenblad efterträds 1910 av ingen mindre än Hugo Alfvén. Alfvén hade tidigare samma år hört kören under den smålandsturné, man hade givit sig ut på. Kören klingade utmärkt, friskt och klangfullt, men själva programmet tyckte jag var för billigt idel gamla, uttröskade sånger. Med det instrumentet borde man kunna åstadkomma bättre musik! Orden är Alfvéns egna efter att ha lyssnat till Orfei Drängars konsert. Hugo Alfvén spiller ingen tid. Han börjar genast arbetet med att ytterligare utveckla körens klang, men kanske viktigast av allt var att vidga och förnya repertoaren. Hans målsättning blir att utveckla kören till ett nytt instrument, som han själv uttrycker det En orkester av röster. 6

Alfvéns tankar om kören som en orkester kom att revolutionera sjungandet. Helt plötsligt flyttas klangens fokus från individen till kollektivet, medan den musikaliska gestiken och kompositionstekniken drar åt andra hållet och mer skapar olika karaktärer och individualitet i de olika stämmorna. Detta ska dock inte jämföras med barockens polyfoni utan hellre ses ur ett nationalromantiskt perspektiv, där alla olika små beståndsdelar skall samverka till en överlägset vacker helhet. I sin iver att vidga och förnya repertoaren för kör glömde Hugo Alfvén aldrig bort den svenska folkmusiken. Han var väl medveten om dess kraft och status, som var var mans egendom, då den hade sjungits och förvaltas över många generationer. Han ville dock ge den en ny dräkt, en klang av tidens ideal och ett modernt formspråk. I min första konsert var folkmusiken ett dominerande och viktigt inslag, så förhåller det sig även i denna konserten. Vi kan tydligt följa den nya tidens ideal med folkvisearrangemang inte minst de, som är skrivna av Hugo Alfvén, där han inte bara låter sopranstämman sjunga melodin. Han använder sig av de olika stämmornas klangfärg och själ för att tydligt gestalta händelser och känslor i musiken. Ett mycket tydligt exempel på detta är hans version av Jungfrun hon går i ringen, där lyssnaren får möta Jungfrun sopranerna, den klentrogne älskaren som rymmer tenorerna, mamman altarna och sist men inte minst pappan basarna. På det här sättet blir folkmusiken inte bara sjungen, den gestaltas genom kören i ny klädedräkt. Kören närmar sig nu verkligen orkestern i den mening att de nya tonsättarna låter även kören, liksom orkestern, måla upp ljudlandskap där det bara är lyssnarens fantasi, som sätter gränsen. 7

Den täta kopplingen mellan kör och orkester gör sig också påmind i verk som Pingst av Oskar Lindberg. Trots att det oftast framförs av kör med text av Oskar Levertin, så finns det även en version av tonsättaren själv, som då heter Adagio för stråkorkester. Detta var något som också Hugo Alfvén anammade. Alfvéns verk Roslagsvår finns för såväl kör som för orkester. Det var inte bara kopplingen mellan kör och orkester som kom att bli viktig. I och med olika verks ökande popularitet, började tonsättarna själva att skriva om dem för olika ensembletyper. Man finner de flesta av Hugo Alfvéns folkvisearrangemang satta för såväl manskör som blandad kör. Trots de skilda instrumenten, som de olika typerna av kör innebär, så bibehåller Alfvén det mesta, dock inte allt, av täta klanger och stämföring, som han tillämpade i sina arrangemang för manskör, när han skriver för blandad kör. En ny klang föds fram. Även verk som David Wikanders Kung Liljekonvalje med flera finns i flera versioner till publikens uttalade glädje. Tonsättarna tillika dirigenterna, för de uppförde ofta själva sina verk, får här i inledningen mycket stor del i äran att ha bidragit till ett svenskt national-sound. Visst har de haft en mycket stor betydelse, men det finns även andra viktiga sociala och nationella faktorer, som spelar in. Språket, rikssvenskan, för det var så man skulle sjunga och tala offentligt, med våra smala, men otroligt övertonsrika vokaler. Vokaler som å, ö och vår allra svenskaste vokal u. Något som vi är stolta över och som omedelbart, när vi sjunger på svenska, ger en extra krydda åt klangen. Jag är övertygad om att närheten mellan tal och sång här har inspirerat dirigenter till det ljusa och sköra ideal, som i sin vackraste form känns absolut Svenskt. 8

Fyra tonsättare Till kvällens konsert har jag valt ut endast fyra tonsättare. Det kan verka aningens snävt, men jag försäkrar er att detta är en kvartett av mycket betydelsefulla musiker och tonsättare, som kanske mer än andra satte sin prägel på svenskt körliv i början av förra seklet. Hugo Alfvén 1872-1960 föddes i Stockholm och fick sin första musikaliska skolning vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Han studerade violin, harmonilära och måleri. Med tiden skulle det visa sig att han inte bara var en mästerlig kompositör och dirigent utan även en framstående målare, främst akvareller. Hugo Alfvéns liv kom att bli mycket långt och otroligt spännande. År 1904 blev han dirigent för Siljansbyggdens körförbund och bildade Siljanskören. Kören var en sammanslutning av flera körer och kom att bli Alfvéns favoritinstrument, då han ansåg att ingen annan kör kunde med sådan själ och frihet framföra hans musik. Han ledde kören fram till 1957. 1910 blev han utsedd till Direktor Musices vid Uppsala Universitet, en tjänst som kom att ge honom en viss ekonomisk trygghet och frihet att skriva musik. Man kan inte mer än skriva viss ekonomisk trygghet, när det gäller Hugo Alfvén, för han hade ekonomiska bekymmer större delen av sitt liv. Han tog aldrig hänsyn till inkomsten, han skulle leva flott. Endast handsydda skor från en tillverkare var goda nog och alldeles för tidigt upptäckte han bilen. Denna underbara uppfinning, som lätt och enkelt, om än kostsamt kunde förflytta honom med hög fart. Till Alfvéns undsättning stod ofta dåvarande direktören för STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, som ordnade med 9

förskott och kontakter med fordringsägare, när nöden så krävde. Mitt i en av sina djupaste ekonomiska kriser någonsin köper Hugo Alfvén en ny bil! Denna gången var måttet rågat även för hans vänner på STIM. Den ekonomiska hjälpen uteblev nu och det enda som kom var ett brev med frågan Hur skall du finansiera detta?. Alfvén verkade inte det minsta orolig, han skrev tillbaka Jag avser att skriva fler folkvisebearbetningar och sända dem till Gehrmans förlag. Jag var ett tag rädd att dränka dem i mina alster men de bara tar emot. Jag skall skriva fler och på så sätt betala bilen. Nu hade han tur, vi i eftervärlden också, för Gehrmans musikförlag bara tog emot och idag finns en hel skatt av körverk, delvis tack vare det där bilköpet. Hugo Alfvén slutade sina dagar i Leksand, Dalarna, ett samhälle han hade valt att flytta, till då det fanns möjligheter för hans skapande och musicerande. Oskar Lindberg (1887-1955) var organist och kompositör. Redan som 14 åring spelade han sin första högmässa i kyrkan i hemförsamlingen. Han studerade orgelspel och komposition vid Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm, samt dirigering vid Akademien i Sonderhausen. Under många år var Oskar Lindberg organist i Engelbrektskyrkan i Stockholm. När kyrkan skulle få en ny orgel, fick Lindberg ta med sig spelbordet från den gamla orgeln och det blev starten på den orgel, som finns i hans orgelstuga vid hans föräldrarhem i Gagnef. Det var under somrarna i den stugan, hemma, som han oftast komponerade, såväl för kör som orkester eller orgel. Oskar Lindberg var en av de kyrkomusiker, som var delaktiga i arbetet kring 1939 års Svenska koralbok. 10

David Wikander (1884-1955) kom från Säfsnäs socken i Dalarna. Han var organist i Storkyrkan i Stockholm och i kraft av sitt ämbete ledmot i samma koralbokskommité, som Oskar Lindberg. Wikander är den tredje av konsertens tonsättare med anknytning till Dalarna. Vad det beror på kan diskuteras men helt klart står att historiskt sett är Dalarna en mycket musikalisk byggd, där musiken alltid har stått och fortfarande står i fokus. Folkmusik, både spelad och sjungen är var mans egendom och förvaltas flitigt. David Wikander var även verksam som musiklärare. Ett yrke han delade med kvällens sista tonsättare. Knut Håkansson (1887-1929) studerade i Uppsala och Stockholm. Han försökte sig på att verka som fri tonsättare under en period i Stockholm, men flyttade snart närmre sina hemtrakter och grundade Borås Musikinstitut, där han själv undervisade i musikteori. Medan Alfvén, Wikander och Lindberg är starkt nationalromantiska sökte sig Knut Håkansson bort från det romantiska och blev i sina sista verk rent av för-klassisistisk. Hans fyra madrigaler, en av dem finns med i konserten, är en skicklig och fast tonsättning av svensk 1600-tals barocklyrik med stilren känsla och kraft. Han har i motsats, till vad jag tidigare har beskrivit, låtit sig inspireras av den gamla stavningen. Lustig Gossar denne Dag, Wij så hagligt låtom qwädom: Wijsan haar ock wackert laag; nu wälann, wij samman trädom, uti Floræ Rosen gåhl, mädan wädret så will skicka alla wackra flickors skål, will wij där i afton dricka. 11

Medverkande Nordiska Vokalensemblen Ensemblen grundades 2003 av David Lundblad och Birgitta André. Ensemblen har sedan starten haft som syfte att samla sångare med intresse för att utforska och bevara svensk körlyrik och svensk nationalromantik. Ensemblen består idag av sångare och musikstudenter med mycket varierande bakgrund. Under de sista tre åren har Nordiska Vokalensemblen utgjort en ovärderlig tillgång då ensemblen och David Lundblad har haft möjligheten att arbeta tillsammans i utforskandet av Svensk körklang. Sopraner Birgitta André Malin Hjelm Sofie Andersson Mikaela Eriksson Linda Broström Tessan-Maria Lehmussaari Altar Mia Ingelström Cecilia Fahlén Birgitta Gustavsson Lisa Ålund Sofie Rynefors Anne Sjölund Anna Fagrell Tenorer Emil Bewö Magnus Hedström Per Fagrell Mattias Kempff Basar Pär Nordfors Lars Söderberg Eric Lennolf Per-Erik Hillered Tomas Gillkvist 12

David Lundblad studerade dirigering vid Sibelius- Akademin i Helsingfors, tog examen med diplom 1999. Han har också en examen i kyrkomusik från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1997. Han har arbetat med flera ledande ensembler såsom Göteborgsoperans orkester, Göteborgsoperans kör (kormästare 2004-2009), Zagrebs filharmoniska orkester och Göteborg Wind Orchestra. Han har gjort flera inspelningar för radio, TV och CD med bl a Göteborgsoperans kör och Ursus Kammarkör. David föddes i Stockholm 1974 och började spela piano och oboe vid 6 års ålder. Han debuterade som dirigent vid 17 års ålder. David har haft förmånen att studera för framstående dirigenter som Matti Hyökki, Eric Ericson, Gustaf Sjökvist, Eri Klas och Jorma Panula. David är musikalisk ledare för Nordiska Vokalensemblen, Dalasinfoniettans kör och Göteborg Symphonic Band. Han undervisar även orkester och kör på Lilla Akademien i Stockholm. 13

Här har jag till sist skapat en sida för dig som lyssnar. Använd den så som du finner bäst. Skriv ner några minnes punkter du vill ha med dig. Skriv ner några av dina egna observationer från konserten, som du tror att jag kan ha nytta av eller låt sidan förbli tom. 14