# 9 7/9 2012 Pris 40 kr Pilgrimer trängs i Czestochowa 50 år efter Vaticanum II Polska missionen störst i stiftet Charlotte Byström porträtteras katolskt magasin
# 9 katolskt magasin 7/9 2012 Årg 87. ISSN 1402-3385 Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: 018 13 61 40 E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: www.katolsktmagasin.se Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 40 eller 070 321 06 35 Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel. 021 12 73 20 eller 0708 659 333 Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel. 070 771 12 95 Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 41 eller 0733 500 168 Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 42 Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr 10 2012 utkommer 5 /10 2012. Manusstopp 14/9 2012. För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: till svarta madonnan i czestochowa i södra polen kommer omkring fyra miljoner pilgrimer varje år. reportage i km, i serien tema: polen foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Lekmän på Europamöte sidan 4 Välmatat och angeläget program under årets stiftsungdomsdagar sidan 6 Focolarerörelsens sommarläger sidan 8 Polska missionen störst i stiftet: Tusentals besökare i söndagsmässorna i Stockholm sidan 9 Elisabet Finné gör nerslag i Arizona: Med livet som insats sidan 17 Enhetens kyrka i Östanbäck invigd sidan 22 Porträttet: Samtal med Charlotte Byström sidan 23 Kyrkoåret: Pater Joseph Maria Nilsson OFMConv September, en mariansk månad sidan 28 Kyrktorget: Kyrkoherdeinstallation i Sundsvall sidan 34 Glädje och vemod i Maria i Rosengård sidan 38 Vinnare i Km:s sommartävlingar sidan 42 Familjesidan: Att släppa taget om barnen sidan 46 Sista sidan: Intervju med Benkt Stolpe sidan 48
ledare sid. 3 Framtiden i våra händer Vi kan bättre än den godtyckliga slumpen! Julian Savulesco, kontroversiell brittisk professor i praktisk etik och redaktör för Journal of Medical Ethics, skriver i det senaste numret av den brittiska upplagan av Det Bästa/Reader s Digest om hur vissa markörer i ett embryo tyder på framtida egenskaper som alkoholism, psykopati eller våldsbenägenhet. Om slumpen hjälps på traven, genom att vissa gener väljs ut, skulle detta leda till ett bättre, mer intelligent och mindre våldsamt samhälle i framtiden. Eftersom en rationell design /ett genetiskt urval, i syfte att få fram önskvärda personlighetsdrag, skulle gynna både individ och samhälle är föräldrar snarast skyldiga att välja etiskt bättre barn. Så långt Savulesco. Han är medveten om att de av honom framförda tankarna kan associeras till nazisternas eugeniska program men Nya i Km:s styrelse Två personer går, två stannar kvar, två tillträder. Biskop Anders har utsett nya ledamöter till styrelsen för Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning från och med den 1/9. Vi anställda kommer att sakna Astrid Pålson och Irene von Görtz- Wrisberg som båda gjort en jätteinsats under många år men som nu tackat nej till förnyat förordnande. Vi gläder oss åt att ordföranden Kjell Blückert och styrelsesuppleanten msgr Jorge de Salas blir kvar under ytterligare en mandatperiod. Men nu vill vi först och främst välkomna Charlotte Byström och Tomislav Knezevic till styrelsen. Charlotte, stiftets före detta finanschef, kan stiftet och kan detta med finanser vi kan rationell design är något helt annat. Rationell design ska vara något frivilligt som ger föräldrarna möjlighet att välja barnets egenskaper. Det går också att associera till Aldous Huxleys Du sköna nya värld. I boken som kom ut 1932, men utspelar sig i en avlägsen (?) framtid, skapas barnen på mer eller mindre industriell väg. Ingen är sjuk, ingen blir gammal eller har några funktionsnedsättningar. Krig, strider och konkurrens är ett minne blott. Ingen är olycklig. Men i den nya världen finns inte heller plats för kultur, passion, religion. Utvecklingen inom den medicinska forskningen går med svindlande fart och vi är många som tackar för upptäckten av möjligheter som vi för bara ett par år sedan knappt kunde drömma om. Men när synbart framåtskridande sker på bekostnad av etisk reflexion är det fara å färde. bara gratulera oss till att hon också fortsättningsvis kommer att ta ansvar för en del av stiftets verksamhet som ledamot av styrelsen. Charlotte porträtteras på sidan 27. Tomislav Knezevic är född i Sarajevo men kom till följd av kriget i Bosnien till Sverige år 1992. Han diakonvigdes 2010 och är aktiv inom Kristus Konungens församling och i den kroatiska missionen i Göteborg. Han säger: Jag är särskilt intresserad av integrationsfrågor, samt frågor kring familjepastoral och kyrkomusik. Vi ser fram emot nära kontakt med den nya styrelsen under de kommande åren. Margareta Murray-Nyman, Birgit Ahlberg- Hyse, Mattias Lindström, Sofia Wahlstedt Pater Lars Rooth SJ är död. På sidan 39 får vi vara med om requiemmässan över honom, förrättad av biskop Anders. Vi hedrar honom med ett In memoriam på sidan 40. Här låter vi honom själv komma till tals genom att citera en del av vad han har att säga om döende och död i självbiografin Det hände på vägen till Rom. Bland de vackraste böner jag vet är den som prästen ber vid en dödsbädd. Kyrkan hjälper henne först genom smörjelsens sakrament att förbereda sig på att sluta sitt liv och att ta emot evigheten. När stunden är inne anbefaller hon den döende åt Herren ja, det är nästan som om kyrkan använder all den fullmakt hon fått och sänder henne på sin väg: Profisciscere anima christiana... gå hän du kristna själ, ut ur denna värld, i Guds den allsmäktige Faderns namn, vilken skapat dig i Jesu Kristi, den levande Gudens Sons namn, vilken lidit för dig i den Helige Andes namn, vilken blivit utgjuten över dig, i änglarnas och ärkeänglarnas namn, tronernas och härskarornas namn, i furs tedömens och makternas namn, i kerubims och serafims namn, i patriarkernas och profeternas namn... Det är nästan så att man hör änglarnas lovsång strömma emot en. Kardinal Newman har skrivit en underbar dikt om detta kallad The Dream of Gerontius. Gerontius ligger på sitt yttersta och både prästen och Gerontius vänner ber för honom. Vi får följa hans kamp till dess han överlämnar sin själ i Guds händer och då ber prästen bönen Profisciscere över honom och kören stämmer in: Gå hän! Elgar har tonsatt det så att det låter som en triumfmarsch. Och kan man tänka sig ett bättre tillfälle för sann Pomp and Circumstances pompa och ståt? Livet är som musik... Personligen hoppas jag att det eviga livet blir en medryckande klang, som för oss bortom tid och rum in i ett ständigt NU.
sid. 4 aktuellt Informationsspridning. Katarina Bungerfeldt och en intresserad evangelisk pastor vid informationsståndet i Mannheim. Foto: Sandra Oliviera Lekmän på Europamöte Lekmännens roll i Kyrkan och samhället efter Andra Vatikankonciliet det var temat när ett 70-tal deltagare från 16 länder i Europa möttes till Study Assembly i Wien i månadsskiftet junijuli. I sitt inledningsföredrag betonade biskop emeritus Helmut Krätzl från Wien, med hänvisning till konciliet och den efterkonciliära skriften Christifideles laici, det allmänna prästadömet och det sakramentala uppdraget för alla döpta och konfirmerade att delta i Kristi tjänst: som präster, kungar och profeter. Dopet är grunden för alla sakrament. Men sedan är några även kallade till att vara herdar. Biskop Krätzl lyfte fram en aktuell fråga: Varför får bara en präst predika, även om ingen förstår vad han säger? Kristus har ju gett oss alla talets nåd som i Joels bok där även döttrarna får tala! De vigda herdarna utgör en procent. Alla döpta är Kyrkan. Herdarna ska både främja lekmännens värde och ansvarstagande och ta emot råd från lekmän så att de kan leda bättre. Tillsammans måste vi, Guds folk, hitta en ny diskussionskultur som är dia log, inte strid, och lyssna på varandra mellan olika riktningar. I den efterföljande diskussionen kom frågan om ett kvinnligt diakonat upp. Biskop Krätzl menade att Kyrkan i dag snarare bör prioritera gifta präster och kommunion till skilda och omgifta. Vi fick även ta del av exempel på lekmäns utökade ansvar från församlingar i deltagarländerna. Fyra flickor från Polen berättade om rörelsen Light Up och dess missionerande arbete med bibelskola, band som spelar i kyrkan, läxhjälp till socialt utsatta barn, evangeliseringskampanjer på stranden och i parker riktade till studenter... Kyrkans förnyelse börjar i församlingen! Från Poitiers i Frankrike berättade Eric Boone om lekmäns arbete och ansvar när prästbristen är stor. I församling-
aktuellt sid. 5 Ny nuntie till de nordiska länderna Från Latinamerika till Norden. Ärkebiskop Nowacki flyttar på uppdrag av påven. Knytkalas. Vid den sedvanliga internationella buffén var det svenska bidraget tunnbrödsrullar med rökt renkött och pepparrot och plättar med grädde och hjortronsylt. Foto: Katarina Bungerfeldt arna nomineras tre grupper om fem personer för tre år vid en högtidlig installation i en högmässa. De fördelar uppgifter sinsemellan: låsa upp kyrkan; leda Ordets gudstjänst varje söndag; ordna gemensamma andakter; hitta enkla medel att skapa gemenskap i församlingen; hitta personer med svårigheter; se till att arbetslösa får uppgifter i Kyrkan; lösa konflikter... Den ambulerande prästens uppgift utöver sakramenten är att implementera förtroende i lekmännen och samtidigt ha en kontrollfunktion. Christine Sommer, frivillig församlingsassistent i en församling i Wien, berättade om hur man bildade ett församlingsledningsteam som kunde ta över de administrativa delarna och vissa pastorala uppgifter. En person är heltidsanställd och två är frivilliga med vardera två förmiddagars tjänst per vecka. Beslutanderätten är viktig och två personer ur teamet är utsedda att teckna firma. God kommunikation med församlingsrådet är viktigt. Viktigt var också att församlingen fick mycket information om vad som var på gång i förväg och att det var en högtidlig installation av teamet i en högmässa. Lösningen kom att avlasta den åldrande kyrkoherden, som därmed kunde fortsätta sitt arbete i församlingen. Detta genomfördes mot kardinal Schönborns vilja, men denne har sedan accepterat att det är en god modell. Nu tillämpas den i åtta församlingar i Wien. I anslutning till de goda exemplen fördes seminariesamtal i grupper. Frågorna som diskuterades var: 1. Kan lekmän i ditt land bidra effektivt i det kyrkliga/pastorala livet i enlighet med sin kompetens? 2. På vilka områden kan lekmäns kapacitet användas bättre? 3. Vänta inte på tillåtelse, utan handla i enlighet med din kapacitet och kunskap hur skulle ett sådant tänkande kunna medverka till att bygga upp Kyrkan i ditt land? Vårt genom dopet kristna samhälleliga och politiska ansvar betonades starkt under mötet. Vi är kallade till compassion: att solidariskt stå på de svagastes sida. Katarina Bungerfeldt Den helige fadern har den 28 juni utnämnt ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki till apostolisk nuntie för Sverige och Island. Utnämningen för övriga nordiska länder väntas senare. Msgr Nowacki föddes år 1946 i Bonn i Tyskland. Föräldrarna kom från Polen. År 1970 prästvigdes han i Tarnow i södra Polen av Karol Wojtyla, den blivande påven Johannes Paulus II som blev hans nära vän, och stannade under ett antal år kvar i stiftet. Han har senare studerat kanonisk rätt och har en doktorsgrad i detta ämne. Nowacki biskopsvigdes år 2001. Samma år utnämndes han till apostolisk nuntie för Slovakien och nu senast för Nicaragua. Vid sidan av engelska talar msgr Nowacki polska, tyska, italienska, franska, portugisiska och ryska flytande. Den tidigare nuntien över de nordiska länderna, msgr Emil Paul Tscherrig, utnämndes den 5 januari till nuntie för Argentina. Under mellanperioden har arbetet vid nuntiaturen i Stockholm handlagts av nuntiaturrådet msgr Rolandas Makrickas. Margareta Murray-Nyman
sid. 6 aktuellt inrikes Ungdomar med identitet. Cirka 150 deltagare vid årets stiftsungdomsdag gjorde sin närvaro påtaglig i Vadstena. Ett av inslagen var en korsvägsandakt utmed stadens gator och torg, levandegjord på ett dramatiskt vis. Rollen som Jesus spelades av Nasif Kasarji. Foto: Marcela Soto Gonzalez Stiftsungdomsdagen i Vadstena De år det inte inbjuds till världsungdomsdagar ordnar Sveriges Unga Katoliker, SUK, i stället stiftsungdomsdagar. I år hade vi valt att förlägga dagarna till Vadstena. Dagarna fick en härlig start med en rolig lagtävling/skattjakt som var förlagd till skolan vi bodde på. Alla lag, uppdelade efter föreningstillhörighet/ församling fick samla på sig olika ledtrådar som man fick efter att ha utfört vissa uppdrag. Det handlade om allt från danstävlingar till pilkastning till lösande av matematikproblem till sumobrottning till att spräcka vattenballonger. Detta skapade en fantastisk gemenskap som höll i sig resten av helgen. Alla var med, ungdomar som präster som härliga systrar! Helgens program var fullspäckat med många fina andliga aktiviteter som exempelvis Biskopens katekes, en levande korsvägsandakt, mässa, tillbedjan, completorium och laudes. Det gavs även tillfälle till bikt vid ett flertal tillfällen. Under lördagen hölls ett flertal workshops över olika ämnen. Särskilt det om tro och vetenskap lockade många deltagare. Huvudfrågan var hur Big Bang förhåller sig till vår katolska tro. Med tanke på att teorin formulerades av en känd katolsk präst, fader Georges Lemaître (1894-1966), faller alla påståenden om att Big Bang skulle stå i motsättning till vår tro. Alla lyssnade på helspänn om hur teorin utvecklats inom vetenskapens värld fram till i dag.
aktuellt inrikes sid. 7 Tid för samtal... Dagarna innehöll många tillfällen till reflektion över intressanta och centrala ämnen. Ett av dem var kallelser och leddes av lokala ordenssystrar från Vadstenatrakten. Foto: Marcela Soto Gonzalez... för lek... Tävlingar som sumobrottning, pilkastning och, som här, spräcka vattenballonger bidrog till att fördjupa gemenskapen genom att skratta tillsammans. Foto: Marcela Soto Gonzalez En annan workshop tog upp temat kallelser och leddes av ordenssystrar från Vadstena med omnejd. För det alltid diskussionsvänliga temat sexualitet och kyskhet svarade Teija Heljeberg, en tvåbarnsmamma som återberättade sin gripande livsberättelse och vilka livsviktiga val man som ung kvinna respektive man kan tvingas ställas inför. Likaså hade abortfrågan en egen workshop med diakon Björn Håkonsson som diskussionsledare. Övriga två workshops fokuserade på Mitt liv i Anden med diakon Pancho Chin A Loi samt katolsk feminism med Hedvig Larsson. Under lördagskvällen ordnades en fest med sång och dans i det stora SUDtältet utplacerat på skolans stora grusplan. Bland annat fick vi äran att höra på den berömde Broder Stefan från Jonsered, på trummor i ett utomordentligt musiknummer. I hans band ingick även två kända sångare, nämligen SUK:s före detta ordförande Alexander Kegel och Julia Patey från Uppsala.... och för stillhet inför Gud. Mässa, tillbedjan, completorium och laudes var självklara inslag i programmet i Heliga Birgittas stad. Foto: Marcela Soto Gonzalez Årets SUD-general var Johnny Kako, en erfaren SUD-fixare. Under söndagens avslutning fick Johnny lyssna till många lovord för sin insats från SUK:s ordförande Nasif Kasarji och fick applåder från helgens deltagare. Fader Morgan Elworth avtackades för sin stora insats som stiftsungdomspräst av biskop Anders och fader Franz Schneider välkomnades som ny ansvarig. Syster Basma fortsätter som stiftsungdomssyster. Två av SUK:s konsulenter (Cecilia Bergman och undertecknad) avtackades för lång och trogen tjänst av SUK:s ordförande Nasif Kasarji. För min egen del var det en känslofylld stund, glädje och sorg blandades och allt tillsammans gjorde att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. På grund av att stiftsungdomsdagarna inföll så tidigt i år kom inte lika många deltagare som förra gången (fler än 350 personer kom år 2010). I år var vi ungefär 150 deltagare. Under söndagens utvärdering lyfte deltagarna fram att den lägre deltagarsiffran faktiskt skapade en bättre familjär anda och samhörighet, något som man upplevt som mycket positivt. Hela helgen blev otroligt lyckad, allt löpte på utan större problem. Vi tackar Gud och Johnny och hans volontärteam som lyckades glädja så många katoliker ännu en gång! Nästa år ses vi i Rio de Janeiro. Då är det VÄRLDS- UNGDOMSDAGAR! Valida Fendic
sid. 8 aktuellt inrikes Mariapoli 2012 Med utgångspunkt från ett skyddsrum Mariapoli, focolarerörelsens sommarläger, ägde också detta år rum på Götabro folkhögskola utanför Kumla, Örebro. Ett drygt hundratal personer deltog, många barn och familjer, unga och gamla, från Sverige, Norge, Holland, Italien. Temat för årets Mariapoli var Ordet, som är hela focolarerörelsens årstema. Det belystes i olika föreläsningar under förmiddagarna för att sedan följas av samtal i mindre grupper. Innebörden i Ordet fördjupades i focolarerörelsens första tid under andra världskriget i Trento, då man tog med sig evangeliet ner i skyddsrummen och läste det i skenet av ett stearinljus. Där tyckte man sig förstå vissa av dess ord på ett nytt sätt. Utifrån rörelsens nya ansvariga Maria Voces utläggning på detta tema, talade lägerdeltagarna om skyddsrummen, den mörka källaren som de första focolarinerna satt i, och jämförde detta med de mörka källare man kan tycka sig se både på ett allmänt och ett mer personligt plan. I vår tid där samhället och världen kan tyckas befinna sig i mörker på olika sätt och i vars och ens personliga omständigheter och situationer vilken roll kan Ordet och evangeliet ha där för att ge ljus? Eftermiddagarna ägnades åt mer fria aktiviteter och workshops, som kunde bestå av målning, modellflygplansbygge, diskussionsgrupper kring ett visst tema, utflykter, vandringar, bad med mera. En uppskattad nyhet i år var vandringen på den nyinvigda pilgrimsleden Munkastigen, mellan Riseberga klosterruin och Olshammar. Bland böljande kullar och frodiga landskap gick den både på landsväg och i skogen (där det till allas förvåning och glädje kryllade av tidiga trattkantareller). Man passerade det som tidigare kallats nordens Kreativitet. Deltagarna på focolarerörelsens sommarläger på Götabro folkhögskola övade sig i att bättre förstå hur evangeliet kunde få mer utrymme i vardagslivet. Föreläsningar och samtal varvades med aktiviteteter som passade alla åldrar. Foto: Patrick van Bladel längsta trädallé och besökte Tånge råsa medeltida träkyrka med glasfönster från medeltiden, samt Trystorps Ekäng med 400 år gamla ekar. En annan dag gick man över Skagerhults högmosse, en av mellansveriges största, samt kom förbi Skagerhults gamla kyrka som påminde om Tångeråsa. En annan populär utflykt var utomhusutställningen Konst på hög utanför Kumla, på resterna av ett ännu rykande berg där man brutit chiffer, med olika konstverk och installationer. Den näst sista dagen deltog alla i en stor utomhuslek för stora och små, där grupper i samarbete skulle lösa olika uppgifter samt utföra mer konkreta tävlingar som klassisk femkamp: med förbundna ögon slå hål på vattenballonger i träd, gå skottkärra med varand ra, ställa upp sig i olika formationer med mera. Dagen avslutades med en animerad teaterpjäs av Ansgars ankomst till Sverige, samt grillfest. På söndagen kom biskop Anders och firade mässan samt deltog en stund i programmet. Den stora leken hade som avslutning ett slags pussel, där alla skulle samverka för att få fram en mening, vilken kan sägas sammanfatta årets tema, och är något som de första focolarinerna sade nere i skyddsrummen: Om alla biblar av en händelse skulle förstöras, skulle vi vilja leva så att människorna kunde skriva om evangelierna, genom att se hur vi levde (grundaren Chiara Lubich). Nausikaa Haupt
missioner i stiftet sid. 9 nationell själavård Överfullt. De 1 000 sittplatserna i S:t Johannes kyrka räcker inte till när katoliker med polskt ursprung samlas till mässa. Varje söndagsförmiddag firas tre mässor i rad. Polska missionen störst i stiftet Tusentals mässbesökare i Stockholm varje söndag Varje söndagsförmiddag lånas S:t Johanneskyrkan i Stockholm ut av Svenska kyrkan till polska missionen. Det enorma kyrkorummet, med 1 000 sittplatser, blir överfullt under de tre mässor som firas i rask följd. På flera andra håll firas mässor på både söndagar och vardagar. Vi besöker polska missionens expedition som ligger i en av Domkyrkans flygelbyggnader. Här arbetar sekreteraren Magdalena Krzyzanowska med den mångfald av ärenden som ryms inom den nationella mission som är både stadens och stiftets största. Men exakt hur många polacker som betjänas kan hon inte säga. Missionen har inget medlemsregister. Som alla katoliker i stiftet är polackerna registrerade i sina hemförsamlingar, inte i de nationella missionerna. Men det skulle underlätta för oss om vi kunde få tillgång till församlingsregistren för att snabbt kontrollera om personerna som kommer till oss redan tillhör kyrkan eller behöver registreras, exempelvis inför en vigsel eller ett dop. Forts.
sid. 10 missioner i stiftet nationell själavård Vid porten. Polska missionens expedition ligger i en av domkyrkans flyglar. Här arbetar sekreteraren Magdalena Krzyzanowska tillsammans med pater Ryszard Flakiewicz SDB, en av stockholmsmissionens sex präster. Magdalena vet att cirka 2 500 polacker är registrerade i Storstockholm men tror att det finns dubbelt så många. Då utgår hon från antalet regelbundna besökare i mässorna på polska. Hon har för länge sedan insett att det är svårt för invandrare att integreras i sin församling innan de har fått kunskaper i svenska. Församlingarna har inte resurser att ta hand om alla som kommer. Men många som har lärt sig svenska och är inlemmade i samhället och sin församling fortsätter att gå i mässor på polska. Magdalena är själv ett exempel. Hon var 11 år när hon kom till Sverige och behåller sina polska rötter. Hon och hennes familj, make och tre tonårsbarn, tillhör Täby församling men går mest i S:t Johanneskyrkan. Min man, våra barn och jag sjunger och musicerar där. En av de präster som brukar fira mässa på polska i S:t Johanneskyrkan är pater Ryszard Flakiewicz SDB. Han vill att Magdalena sitter med under intervjun. Visserligen har han varit i Sverige i 13 år men är inte säker på sin svenska. Han har hela tiden haft så mycket att göra att han inte har haft tid att lära sig språket, förklarar han. Det är en begränsning men jag märker den knappt. En mission är ett eget arbetsområde. Pater Ryszards och hans kollegers livsvillkor i Sverige visar att den polska missionen är ett samhälle i samhället. Ja, det håller han med om, men missionen fyller sitt syfte, säger han. Det kommer ständigt nya invandrare som måste ha själavård på sitt eget språk. Sedan behöver man ha mässa och undervisning på polska för att bevara tron. Många föräldrar vill att barnen ska behålla rötterna genom tron. Och så påminner han om biskop Hubertus Brandenburg: Han bad alltid på tyska! Varje söndag reser pater Ryszard och hans medbröder till andra församlingars månatliga mässor på polska: Gävle, Linköping, Norrköping, Eskilstuna och Uppsala. Han har även ansvar för fängelset i Mariefred. Regelbundet ordnar han pilgrimsresor och ibland reser han till Polen för vigsel. Vanligast är att viga polska kvinnor med svenska män. Ofta konverterar maken, lär sig polska och blir aktiv i missionen eller församlingen. När vi nämner risken att katoliker med polskt ursprung blir isolerade i sin mission säger pater Ryszard att många som går i mässa på polska är aktiva i sina församlingar också. Vi präster uppmanar dem till det när vi besöker dem. Och vi vet att många kateketer är just polacker. Det har biskop Anders noterat och han säger att svenska katoliker blir inspirerade av dem. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Polska missionen Polsk själavård i Sverige initierades på 1930-talet av pater Herman Burczyk OSB, men förde i början en blygsam tillvaro eftersom Katolska kyrkan inte erkändes officiellt förrän 1953. Invandringen från Polen har skett i liten utsträckning under alla år men stora vågor kom på 1940-talet efter andra världskriget, på 1960-talet genom arbetskraftsinvandring och på 1970-talet mest av politiska skäl. Från och med 1980-talet är det arbetskraftsinvandring igen, ofta av högutbildade katoliker, många läkare och civilingenjörer. Antalet personer med polskt ursprung i Sverige uppskattas till minst 50 000. Polsk mission finns i Stockholm, Göteborg och Malmö varifrån präster åker runt och firar mässa minst en gång i månaden i församlingar med större polska grupper. Den ojämförligt största missionen finns i Stockholm. För att ge utrymme åt mässfirandet hyrs S:t Johanneskyrkan i Vasastan av Svenska kyrkan. Där firas tre mässor varje söndag och en på fredagskvällarna. I samband med stora helger som påsk och jul firas ännu flera mässor. Numera finns dessutom regelbundna mässor i förorterna Fittja, Jakobsberg och Skärholmen. Utöver missionens alla mässor firas mässa på polska även i Domkyrkan varje söndag av någon av församlingens egna präster. På vardagarna firas mässa i missionens eget kapell, Jesu barmhärtighets kapell på Söder. Kapellet utnyttjas även av det intilliggande oratoriet Quo Vadis, en ungdomsgård som är öppen sex dagar i veckan. Under skolåret hyr missionen Frans Schartaus gymnasium för katekesundervisning två lördagar i månaden. Undervisningen, som ges från förskoleklass till och med gymnasiet, är en riktig storskoleverksamhet. Den omfattar cirka 800 elever vid varje tillfälle.
missioner i stiftet sid. 11 nationell själavård Nöjen varvas med samtal i polackernas ungdomsgård Polska missionens fritidsgård på Södermalm heter Oratorium Quo Vadis. Den kallas även Ungdomens hus. Lokalen togs i bruk 2002 och samma år bildades missionens ungdomsförening, Emmaus. I Oratorium Quo Vadis träffar vi pater Pawel Drazyk SDB, ungdomspräst i Polska Unga Katoliker i Sverige, PUKIS. Han visar runt i lokalen som är inrymd i tre våningar. Entréplanet är inrett som café med hög mysfaktor. Övervåningen rymmer bibliotek, ett rum för läxläsning och ett datorrum med tillgång till internet. På nedervåningen är det gott om plats för att leka, spela teater, musicera eller spela biljard och pingis. Här finns massor av möjligheter som du ser. Lokalen är öppen måndag till lördag från eftermiddag till tidig kväll. På fredagskvällar när det är speciella aktiviteter blir det lite senare. Vad är det som drar här? Bra program och en prästs ständiga närvaro, svarar pater Pawel och beskriver salesianernas särskilda inriktning på barns och ungdomars utveckling. Här finns plats för de tankar och problem som ungdomar har i livet. Det är svårt för katolska ungdomar i Sverige att få en identitet. I skolan får de höra att det är fritt fram för abort, eutanasi, sex före äktenskapet och äktenskap som kan upplösas. Om de är ensamma, eller kanske två katoliker i klassen, måste de vara starka för att försvara sin tro som säger något annat. Eget kapell. Intill Quo Vadis ligger Jesu Barmhärtighets kapell. Här, berättar pater Pawel Drazyk SDB, firas mässa morgon och kväll måndag till torsdag och dessutom på lördag kväll. Prästerna på Quo Vadis kallas uppfostrare. Vi måste ge bra förslag och argument för att leva ett kristet liv, förklarar pater Pawel. Var som Kristus. Du väljer, säger vi till dem. Då ser ungdomarna på hans exempel. Och så tittar de på prästerna. Vi ska vara goda exempel och måste tänka på vad vi gör och säger. Hur ser framtiden ut? Det beror på vad de väljer. 80 procent av dem väljer en polsk identitet. Det är viktigt med rötterna för att behålla sin tro. Föreningen Emmaus har omkring 800 medlemmar. Många av dem besöker Quo Vadis och deltar i de läger och resor som erbjuds flera gånger per år. Varje år görs en resa till någon storstad i Europa med missionens konfirmander. I år hade vi 80 konfirmander. 30 av dem åkte med till Paris. Forts.
sid. 12 missioner i stiftet nationell själavård kapellet. Sedan blir det utflykter, till badplatser eller olika sevärdheter. Efteråt samlas barnen på Quo Vadis och fikar, leker och spelar dataspel i väntan på föräldrarna. De är väldigt livliga men de håller reda på varandra så de övar sig i att fungera i grupp, säger pater Wlodek. Han lovprisar Quo Vadis som gör det möjligt att samla barn och ungdomar till alla slags aktiviteter. Tidigare träffade vi dem bara i samband med undervisningen. Nu har vi mycket större möjligheter till gemenskap med dem. Quo Vadis är ett lyft. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot Prästerna i polska missionen är salesianer, tillhörande en kongregation grundad av helige Johannes Don Bosco (1815 1888), en italiensk präst som ägnade sitt liv åt arbete med barns och ungdomars utbildning och kristna utveckling. Kongregationen har namn efter Don Boscos förebild, helige Francois de Sales. Don Bosco helgonförklarades 1934. Förutom i de polska missionerna i Storstockholm, Göteborg och Malmö arbetar salesianer i Karlskrona, Oskarström och Nyköping. Vid polska missionens ungdomsgård. Pater Wlodek Kruczkowski SDB och hans två medarbetare Boguslawa Zaniewicz-Dybeck och Elzbieta Piotrowska välkomnar några av dagkolonins barn: Oliwia Bancerz-Aleksiejczuk, Szymon Bryniarski, Darek och Filip Wroblewski, med mamma Katarina, samt Lucyna Bryniarska. I somras ledde också pater Pawel, tillsammans med några föräldrar, en två veckor lång koloni i bergen i södra Polen. Där deltog 40 barn i 7 15 årsåldern. Under terminerna har pater Pawel funnits dagligen på Quo Vadis de senaste åren. I höst övergår han till att vara scoutledare i polska missionen och efterträds av pater Wlodek Kruczkowski SDB. Vi träffade honom och hans medhjälpare, ett par volontärer, under missionens dagkoloni på försommaren då 14 barn i åldrarna 7 12 deltog. Vi hjälper föräldrar som måste jobba en bit in på sommarlovet. Dagkoloniveckan följer alltid ett inrutat dagsprogram. Det börjar med mässa i Husets mål är att ge familjestöd åt alla som strävar att uppfostra barn till goda kristna och ärliga människor. Detta ska ske genom att göra barnen och ungdomarna sällskap i deras utveckling: i gemensam lek, arbete och bön, läx- och studiehjälp samt fritidssysselsättning. På så sätt förblir oratoriet för de unga: ett omhändertagande hem, en församling som evangeliserar och leder till trons utveckling, en skola som förbereder inför livet en gård där vänner möts och där man har roligt tillsammans. Den fostrande omsorgen hålls i oratoriet av salesiansällskapet och ledare: lärare, föräldrar och äldre ungdomar. Från Quo Vadis hemsida
missioner i stiftet sid. 13 nationell själavård 11-barnsföräldrar om polska missionen I polska missionen finns strukturer sedan 40 år. Prästerna är salesianer och det är viktigt för barn och ungdomar. Det säger 11-barnsföräldrarna Carina och Andrzej Mlynarczyk som tillhör domkyrkoförsamlingen men som också tar vara på polska missionens tjänster. Paret träffades i Sverige under sommaren 1978 och gifte sig katolskt i Polen våren 1981. Ett krigstillstånd i Polen tvingade dem att stanna kvar i Sverige i december 1981. Andrzej började arbeta på Riksförsäkringsverket. Carina, som är från Kalmar, konverterade till Katolska kyrkan 1991 och arbetar på katolska biskopsämbetet. Deras 11 barn i åldrarna sju till 30 år är präglade av ett hem med polsk fostran, om man därmed menar en medvetet kristen fostran. En söndag i månaden går de i mässan på polska i S:t Johanneskyrkan, annars i Domkyrkan. Hemma ber de morgonbön med evangelieläsning, bordsbön, kvällsbön, allt på polska. Att vara katolik i Sverige är betydligt svårare än i Polen, säger de. Där är man en vanlig katolik i ett samhälle som i stort sett delar kristna värdegrunder och kristen livsåskådning. I Sverige blir man ifrågasatt. Här måste man göra ett aktivt val. Man lämnar kyrkan eller går in för den. Barnen går, eller har gått, på S:t Eriks katolska skola, där det är mässa en gång i veckan. Men Carina och Andrzej är oroliga för utvecklingen. Allt flera lärare är icke-katoliker och skolprästen är inte närvarande så mycket som vi skulle önska. Fyra av elva. Carina och Andrzej Mlynarczyk utanför Domkyrkan tillsammans med barnen Dawid, Paulina, Daniel och Stefan. Även om skollagen tillåter trosundervisning i skolan, om den sker utanför ordinarie schema, finns den inte längre på skolan utan får förmedlas i barnens församlingar. Men Domkyrkoförsamlingens undervisning är enligt familjen inte tillräcklig. Polska missionens undervisning ger mera, dessutom under hela skoltiden, även på gymnasiet. Men tioåriga Paulina gick till sin första kommunion i våras i både polska missionen och i domkyrkoförsamlingen. Där gick mina skolkompisar och jag ville vara med dem också. Brodern Dawid, 15 år, ska konfirmeras i polska missionen nästa år. Det blir för pater Pawel. Han är bra. Vi har varit på läger med honom flera gånger. I somras var Dawid och 12-årige Daniel på sommarkollo i Polen i polska missionens regi. Paulina och sjuårige Stefan deltog i dagkolonin på Quo Vadis. I övrigt brukar barnen inte vara där. De är mest hemma, säger Carina, men hon gillar verksamheten. Det är en trygghet att känna prästerna i polska missionen. De hjälper oss med våra traditioner, till exempel det pastorala besöket med husvälsignelsen som de gör varje jul hos oss. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse
sid. 14 tema: Polen Fredat altare. Bilden av Svarta Madonnan är rikt ornamenterad, som traditionen bjuder. Framför altaret råder en total stillhet trots strömmen av flyktiga besökare som rör sig runt kapellet. Km i Czestochowa Svarta Madonnan får besök från hela världen Den här tiden på året har hundratusentals katoliker just kommit hem med minnen från en pilgrimsfärd till Svarta Madonnan i Czestochowa. Under ett år beräknas omkring fyra miljoner människor vallfärda till klost ret Jasna Góra i Czestochowa i södra Polen. Under sommarens pilgrimsvandringar är platsen mest besökt i veckan kring den 15 augusti då Jungfru Marias upptagning till himmelen firas. Drygt en miljon människor kommer vandringsvägen och många av dem går i två veckor innan de kommer fram. Czestochowa är en oansenlig stad men kallas ändå Polens andliga huvudstad. Ett annat namn är Katolska Polens hjärta. Och det är ett hjärta som pulserar och vibrerar. Varmt och generöst omsluter det alla som har tagit sig hit och förenar dem i ett flöde med samma mål, Tillbedjans kapell där ikonen Svarta Madonnan har ett eget altare, i det mörka koret längst inne i kapellet.
tema: Polen sid. 15 Många kommer i hopp om att ett mirakel ska ske i deras liv, såsom de vet har skett tidigare under århundradenas lopp. Andra betraktar kanske Czestochowa mera som ett av Polens intressantaste turistmål. Kontrasten är tydlig mellan stillheten hos dem som sitter eller står närmast altaret, djupt försjunkna i bön, och den ström av mer flyktiga besökare som nöjer sig med att se en skymt av Svarta Madonnan. Vilket syfte besöket än har vet dock ingen vad det kan betyda för varje enskild människa. Man må tro eller inte tro på mirakel, men både i klostermuseet och på väggarna i Tillbedjans kapell finns föremål rosenkransar, kors och smycken, proteser, kryckor och käppar skänkta av alla samhällsklassers människor som har blivit botade från sjukdomar eller räddade från fångenskap efter sina böner till Svarta Madonnan. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Outsinlig ström av besökare. Samtidigt som pilgrimerna trängs inför Maria i Tillbedjans kapell avlöser mässorna varandra i den intilliggande klosterkyrkan, en enorm basilika i påkostad barockstil. Kvarlämnat. En vägg i Tillbedjans kapell pryds av hjälpmedel som pilgrimer har lämnat kvar i tacksamhet över att de har botats efter bön om Svarta Madonnans förböner. Klostret Jasna Góra grundades av ungerska paulinmunkar 1382. Sedan dess har klosterlivet varit obrutet. Än i dag är det paulinmunkar som sköter den gigantiska pilgrimsverksamheten. Det sägs att tavlan med Svarta Madonnan målades av evangelisten Lukas och att den först förvarades i Jerusalem och sedan i Konstantinopel innan den fördes till klostret i Czestochowa på 1380-talet. 100 år senare förstördes den av rövare. Den renoverades, men spår av rövarnas svärd lämnades kvar för att påminna om händelsen. Svarta Madonnan tillskrivs en mängd mirakler. När klostret belägrades 1655 av svenska trupper som ville plundra dess skatter räddades det av munkarna och lokala volontärer. Munkarna var helt säkra på att de blev hjälpta av Svarta Madonnan.
sid. 16 aktuellt inrikes Jesu Hjärtas fest. Ett hundratal pilgrimer strömmade till från olika församlingar för att vandra till Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa. Foto: Syster Zelia Pilgrimsvandring till Jesu Hjärtas kapell Jesu Hjärtas fest firades i år egentligen fredagen den 15 juni, men för att så många som möjligt skulle kunna delta i vallfärden till Sörforsa bestämdes det att festen skulle äga rum på lördag den 16 juni. Jesu Hjärtas kapell är nu 103 år gammalt och ett känt och älskat mål för församlingsmedlemmar både för Sankt Pauli församling i Gävle och Sankt Olofs församling i Sundsvall. Förutom de församlingsmedlemmar som bor i trakterna av Hudiksvall kom också bussar som plockat upp pilgrimer i både Gävle, Sandviken, Bollnäs och Söderhamn. Från Sundsvall kom de tre Sankt Josefsystrarna; sr Lila, sr Beatrice och sr Zelia. Vid kyrklunchen/ knytkalaset efteråt räknade vi in cirka 100 personer och i kapellet var det nog ännu fler. Hur vi fick plats i Jesu Hjärtas kapell är ett mysterium! Pater Damian firade den Heliga Mässan och predikade. Man märker att han tillhör Sankt Pauli Missionärer. Hans predikningar ger alltid mycket att tänka på och så var det också nu när han talade om Guds kärlek till oss, Jesu Hjärta. Eftersom regnet hängt i luften veckan innan tog vi kontakt med Forsa församling, Svenska kyrkan, som vi har ett gott samarbete med. Det var inga som helst problem att gratis få låna det stora fina församlingshemmet, Mariagården, för kyrklunchen och där rymdes vi alla! Festen pågick många timmar och jag tror att vi alla ser fram emot nästa tillfälle då vi får ses igen. Nästa pilgrimsfärd, Det Heliga Korsets upphöjelses fest 14 september, går till det 30 meter höga Korset på Älvåsen i Hassela, där pater Damian firar Mässan i S:t Staffans kapell. Svenska kyrkans pastorat bjuder oss därefter på förstärkt kyrkkaffe i Café Kraftkällan (café och vandrarhem i Hassela). Elisabeth Andersson, Sörforsa
aktuellt utrikes sid. 17 Retur. Kön ringlar lång varje dag vid det katolska soppköket och härbärget i gränsstaden Nogales, dit illegala immigranter bussas av gränspolisen. Foto: Cindy Callahan Med livet som insats fattigdomsflyktingar het fråga inte bara i Arizona Med ett par vykort i handen står jag på ICA i Stora Blåsjön och väntar på att få betala. Kön med norrmän ringlar långsamt framåt. Vid kassan går det bra att betala med både svenska och norska kronor då norrmännen ska betala sina matvaror, sitt snus, sina cigaretter och öl. Till denna lilla butik i nordvästra Jämtland, bara någon mil från Norge, kommer det busslaster med shoppande norrmän. För några år sedan gick strömmen åt andra hållet. Då var det vi som betraktades som den starka och rika storebrodern. Så kan det vara att bo vid en gräns. Vi gnabbas och berättar historier om varandra, men vi är samma familj vare sig vi är den äldre eller yngre brodern. Så är det också vid gränsen mellan USA och Mexiko, som jag nyligen besökte. Familjebanden går tvärs över gränsen och man betalar med peso eller dollar. För inte så länge sedan fanns det ingen gräns. Man red från Nogales på den mexikanska sidan till Tucson i Arizona, som nu hör till USA. Man sålde och köpte hästar. Indianerna kände inte till några passkontroller. Jorden kunde inte ägas. Banden mellan USA och Mexiko är fortfarande starka. Spanskan är, vid sidan av engelskan, ett officiellt språk i Arizona men för de amerikanska myndigheterna är det inte familjekänslan som nu uppmuntras. Nej, man ser de illegala immigranterna som ett så stort hot att man med alla medel försöker stoppa invandringen. Skräcken efter terrordåden 11 september 2009 är en av orsakerna till att man nu bygger en Forts.
sid. 18 aktuellt utrikes mur mellan de två länderna och att illegala invandrare jagas på ett allt brutalare sätt. Överallt på gränsen möter man de vita bilar som körs av gränspatrullen. Klimatet har hårdnat avsevärt de senaste åren och konsekvensen blir splittrade familjer och katastrofer då immigranterna dör i öknen på flykt från fattigdom och arbetslöshet på vägen till frihet och välstånd i USA. Och på åkrarna dör skörden eftersom de säsongsarbetare som tidigare kom och tog hand om odlingarna nu inte får inresevisum och inte längre vågar ta sig in i landet utan giltiga dokument. 6 000 kroppar har hittats längs sydvästra gränsen mellan Mexiko och USA mellan åren 1994 och 2011. Vandringen genom öknen från den mexikanska gränsen till den närmaste staden i USA, Tucson, tar fem dagar, och vatten till fem dagars vandring orkar man inte bära med sig. Under mitt besök i Tucson och Mexiko våren 2012 kommer jag i kontakt med många människor som uttrycker avsky för den omänskliga behandlingen av immigranterna. Det är människor med olika politiska åsikter, olika bakgrund och religion. Många finns i de katolska församlingar jag besöker. Alla är överens om att det elände som den växande narkotikahandeln för med sig måste stoppas, men den handeln stoppas inte av de allt hårdare gränskontrollerna. Langarna tar sig fram på andra vägar, och går inte under i öknen. Being human is not a crime står det på små skyltar utanför många hus i Tucson. Det är inte ett brott att vara mänsklig, ändå riskerar du böter och fängelse om du hjälper immigranterna genom att ställa ut vattentankar i öknen. Det hindrar dock inte volontärer att trotsa förbudet och ge sig ut i öknen för att försöka rädda flyktingarna. De humanitära organisationerna försöker också stoppa den farliga flykten genom information. Anslag och Minnesplats. Utmed vandringsvägarna i gränstrakten mellan Mexiko och USA pryds bergshålor med helgonbilder, rosenkransar, ljus och blommor, vilket påminner om alla dem som går under på den farliga ökenvandringen i sökandet efter en ny framtid. Foto: Cindy Callahan flygblad i Mexiko varnar för den riskfyllda vandringen. Men då detta inte hindrar flyktingarna måste vi göra vad vi kan för att rädda deras liv, säger fader Ricardo, som bor i en fattig stadsdel av Tucson. Fader Ricardo har arbetat bland spansktalande flyktingar i Arizona och Mexiko i 20 år, därav det spanskklingande namnet trots att han är född i Kanada och har kroatiskt ursprung. Vi möts i gryningen för att köra ner till Mexiko, besöka El Emcomodor, matutlämningen i Nogales, och där lämna förnödenheter till behövande immigranter. Vi reser i en hyrd minibuss och med på resan är också min vän fotografen Cindy Callahan från en tidning i Tucson. Medan solen stiger över bergen kör vi genom ett varierande landskap, fält med höga kaktusar, buskvegetation och ödslig öken. De uniformerade männen hälsar vänligt på oss. Vid sidan av vägen ser vi rester av ökenvandrarna, trasiga väskor och kläder, tomma vattendunkar. Vi ser också små håligheter i berget som prytts med helgonbilder, rosenkransar och blommor. De tjänar som monument över dem som inte orkade fram. Vid flera av dessa minialtare finns lappar med namnet Josseline. Vem är Josseline? frågar jag. Hon är en av dem som inte orkade hela vägen fram, och vars historia blivit vida känd, säger Cindy och berättar: Josseline Jamileth Hernández Quinteros, ett stort namn på en liten flicka, fjorton år. Hon hade fått ett viktigt uppdrag, att föra sin lillebror, tio år, till mamman som jobbade i Los Angeles. De hade rest tillsammans i flera veckor, börjat i El Salvador, genom Guatemala, genom hela Mexiko och nu var de nära målet. De skulle bara igenom öknen, in i USA, det land där båda föräldrarna jobbade för att försörja sina barn. Nu var de nära, skulle bara ta sig genom Sonora-öknen. De var då tvungna att ta hjälp av en professionell smugglare, en coyote (prärievarg). Mamman hade skickat flera tusen dollar som smugglaren krävde som ersättning. Josseline blev sjuk, troligen av dåligt vatten, och orkade inte längre. Hon
aktuellt utrikes sid. 19 blev liggande men gruppen måste gå vidare, sa smugglaren. Tolv dagar senare var Dan Mills ute i öknen för att lämna förnödenheter till ökenvandrarna. Han fick syn på Josselines gröna skor, och en bit längre bort låg hon, död. Hon hade levt fyra eller fem dagar efter att gruppen lämnat henne. När Cindy avslutat sin berättelse sitter vi tysta i bussen tills vi nått gränsen. Vi parkerar bilen och går mot passkontrollen. Proceduren är smidig och många hälsar hjärtligt. Fader Ricardo är välkänd eftersom han besöker Mexiko flera gånger i månaden. Vi behöver inte gå långt i Nogales förrän vi är framme vid El Emcomodor. Denna matutlämning stöds av jesuiter från båda sidor av gränsen. Vi möter också en syster, från den irländska orden Sisters of Mercy. Vi har besök av ungefär 100 flyktingar varje dag. Här får de äta och stanna över natten, ringa gratis till sina anhöriga, förklarar systern för oss, och visar oss den välstädade lokalen med dukade bord i rader. Hit kommer alltså de som tagits av polisen för att de saknar giltiga dokument. Det kan uppdagas vid en vanlig poliskontroll, eller av en ren slump att de vistas illegalt i landet. De fraktas hit i bilar med galler. Om de åker fast en and ra gång riskerar de sju månaders fängelse, och nästa gång 20 år. I den långa kön kommer jag att prata med Pedro, 31 år. Jag förvånas över hans perfekta engelska utan spansk brytning. Inte så konstigt, jag kom ju till USA då jag var fyra år, förklarar Pedro. Jag har bott där i hela mitt liv. Inte heller mina föräldrar har giltiga uppehållstillstånd men de har jobbat med jordbruk hela tiden. Nu har jag egen familj, jobb, en liten dotter. Jag känner ingen i Mexiko. Vart ska jag ta vägen? Ja, vart ska Pedro och de andra som köar för mat och nattlogi ta vägen efter natten på El Emcomodor? Det finns ingen bra och enkel lösning säger fader Ricardo. Men det som nu sker är oacceptabelt. Och det har blivit så mycket värre de senaste åren. Innan det blir mörkt måste vi lämna Mexiko och vi säger adjö åt personalen och besökarna på El Emcomodor. Vi går till fots över gränsen till vår minibuss. Resan tillbaka tar många timmar. Fader Ricardo måste stanna några gånger och ringa tjänstesamtal. Dagen efter vår resa skulle han besöka en äldre församlingsbo för de sjukas smörjelse, men han får per telefon veta att hon nu avlidit. Ricardo suckar. Man räcker inte till, hinner inte alltid fram, så är det. Ännu ett viktigt samtal väntar, men när han kommer tillbaka till bussen denna gång ser han glad och lättad ut. Tillbaka på ruta ett. På härbärget El Emcomodor i Nogales får illegala immigranter, som tagits av gränspolisen i Arizona och sedan bussats tillbaka till Mexiko, möjlighet till mat, övernattning och gratis telefonsamtal till anhöriga (vilket skylten upplyser om). Cirka 100 flyktingar varje dag omhändertas av Sisters of Mercy. Foto: Cindy Callahan Min katt är tillbaka, grannfrun hittade honom och gav honom mat, vilken tur! Det har hunnit bli sen kväll innan vi är tillbaka i Tucson och tar farväl av varandra och fader Ricardo får återvända till sitt lilla hus och sin katt. Vi skyndar oss därifrån, hans bostadsområde är inte säkert. Ofta hörs skottlossning och det var inte längesedan en man hittades skjuten utanför Ricardos hus. Dagen därpå har jag bestämt träff med redaktören Giulio Grecchi. Han redigerar De fattigas röst, en informationsskrift från den katolska församlingen St. Vincent de Paul, och är aktiv i församlingsarbetet. Giulio är bankman från Italien och betonar det ansvar som de kristna har för sina medmänniskor. I tidningen vädjar man till de demokratiskt valda, såväl republikaner som demokrater, att i senaten arbeta för en mänsklig lösning av problemet. I det senaste numret publiceras också ett konkret förslag till en minimal, första Immigrationsreform: 1. Tillfälliga, säsongsbundna uppehållstillstånd för att tillgodose det amerikanska jordbrukets behov. 2. Realistiska möjligheter för återförening av familjer för dem som redan befinner sig i USA. 3. Tillstånd för dem med universitetsexamen, som studerat vid amerikanska skolor och universitet, att förbli i USA. Det är inga stora eller radikala krav, men det kan vara början till en mänskligare behandling av immigranter, säger Giulio Grecchi. Sedan måste hela problemet få en genomarbetad politisk lösning via våra senatorer. Ännu kommer många att dö under sin ökenvandring, men vi har ett uppdrag som kristna att kämpa för våra medmänniskor. Elisabet Finné Läkare som studerade vid University of Arizona i Tucson 1968-69
sid. 20 vatikankonciliet Vaticanum II Johannes XXIII kallar till koncilium Söndagen den 25 januari 1959 lämnar påven Johannes XXIII Vatikanstaten för att bege sig till basilikan San Paolo fuori le mura. Klockan är 10 på morgonen. Under resan förefaller påven samlad men något spänd och tystlåten. Angelo Giuseppe Roncalli, sedan tre månader påve, är på väg att förkunna en omvälvande nyhet. Officiellt ska påven avsluta böneoktaven för kristen enhet. Han ska för första gången som påve besöka San Paolo, en av de fyra påvebasilikorna. Ceremonin varar längre än väntat. Därefter sammankallar påven de 17 närvarande kardinalerna till ett extra möte i en av salarna. Dörrarna stängs sedan ceremonimästaren monsignor Dante förkunnat: Extra omnes. Inga obehöriga får närvara. Mötet varar en halvtimme. Johannes inleder, talar om sina första månader som påve och om staden Rom och om hur den har förändrats sedan han studerade där som ung seminarist. Han talar på sitt nära och familjära sätt. Så vänder han blickarna mot världen, han är inte bara biskop av Rom utan också en universell herde. Han analyserar världsläget, betonar de mörka sidorna. Det är olikt honom men tolkas sedan som en pedagogisk väg att få kardinalerna med sig i det som är talets egentliga budskap. Men det kommer först mot slutet. Johannes säger att han kommit fram till ett beslut som grundar sig på traditionen. Det finns perioder i kyrkans liv av förnyelse (rinnovamento) då hon söker större tydlighet i sitt tänkande, förstärkning av enhetens band och fördjupad andlighet. Överraskande. På den 90:e dagen som påve förkunnade Johannes XXIII sitt beslut att sammankalla ett ekumeniskt koncilium för att hjälpa kyrkan att förstå sin egen position i den moderna världen. Foto: KNA-bild Därefter yttrar påven: Ärade bröder och älskade söner. Skälvande av rörelse men samtidigt med ödmjuk beslutsamhet framlägger vi för er förslaget om ett tvåfaldigt firande: en stiftssynod för Rom och ett ekumeniskt koncilium för den universella kyrkan. De närvarande kardinalerna förblir tysta utan att ge uttryck åt den uppskattning som påven hade förväntat sig. På vägen tillbaka till Vatikanen frågar hans sekreterare, monsignor Loris Capovilla, hur påven känner det efter