Nedslag i Kistas historia Patrick Lönnberg
Innehåll Namnet Kista... 3 Kista gård... 3 Kista och istiden... 4 Bronsåldern... 5 Järnåldern... 5 Igelbäckens dalgång... 6 Igelbäckens historia... 7 Igelbäckens växt- och djurliv... 7 Skogsvaktarkärret... 7 Granholmstippen... 12 Järva begravningsplats... 12 Groddammen... 13 Grönlingen... 13 Ärvinge gård... 14 Ervinge folkskola... 14 Namnet Ärvinge... 15 Kymlinge gård... 15 Eggeby gård... 15 Berggården... 15 En skolfrökens arbete... 16 Den militära tiden från 1905-1965... 18 Barkarby flygplats F8... 18 Krutbanan... 18 Miljonprogramsprojektet... 20 Kista ett Venedig... 20 Flygbilder från 1975... 21 Kista torg... 22 Jan Stenbecks torg... 23 Arne Beurlings torg... 23 Kista galleria... 24 Kistatornen... 24 Tunnelbanan... 26 Parker i Kista... 26 Kista Science Center... 27 Universitetet, KTH... 27 Nanolaboratoriet... 28 Electrum... 28 Kistamässan... 29 Kista Science City... 29 NOD... 30 DAC... 30 Näringslivet i Kista... 31 Framtidsplaner för Kista... 31 Vägar och gator... 32 Trafiken mot Sollentuna... 33 Helenelund - Kistas pendelstation... 37 Den offentliga konsten i Kista... 38 Konsten på Kista torg... 38 Koncentration i Ärvingeskolan... 39 Stenkvinnan... 39 Skuggan... 40 Muralen vid Ärvingeskolan... 41 Målskottet... 41 Skulptur vid servicehuset... 42 Liten betraktare... 42 Lars Erik Falks aluminiumprofiler... 43 Skulpturen på Electrums atrium...43 Smeden...44 Growing Chaire...45 Venus födelse...46 Från fall till fall...46 Forumdammen...46 Årfelst Relief på Kista gymnasium...46 Blomsterställning?...47 Sofia...47 Birgit och draken...47 Get...47 Vinterlöv...48 Hällristning...48 Hundskulpturer i Husby...49 Några konstverk i Husby...50 Minnesstenen över Norgeolyckan...51 Kista kyrka...52 Kyrksalen...53 Mariaaltaret...54 Altaret...54 Kyrkbacken...54 Dopfunten...54 1600-tals skulptur...55 Kryptan, amfiteatern...56 Kapellet...56 Bronsreliefer...57 Lanterninhuven...57 De stora glasmålningarna...57 Vällingklockan från Kista gård...58 De små trädfönstren...58 Kapellets altartavla...59 Akalla kyrka...60 Spånga kyrka...60 Religiös mångfald...61 Kista runsten...62 Eggeby runsten...62 Husby runsten...62 Kummelby runsten...63 Hanstastenen...63 Granbyhällen...63 Bautastenen i Husby...63 Eggebygård...63 Dammen vid Igelbäcken...64 Granby gård...65 Kymlinge gård...65 Hägerstlund...65 Hästa gård...66 Husby gård...67 Akalla gård...67 Skålgropsstenen i Akalla by...69 Källor...70
KISTA Kista gård med koloniträdgård och arbetarbostäderna på ursprunglig plats Namnet Kista Att området fått sitt namn av Kista gård står utom allt tvivel, men det finns flera bud om namnet Kistas ursprung. Den mest populära uppfattningen tycks vara att det kommer från ett lokalt ord kvia eller kya som betyder något i stil med kreatursinhägnad, alltså fålla eller en äng omgärdad med stängsel. Den äldsta anteckningen om Kista (gäller Kista i Sollentuna) är från 1323 och stavas Kyistum Kista gård Kista `kya = inhägnad hage sta = plats,ställe Kista gård är ursprungligen en utgård till Kista gård i Sollentuna, en gård som låg mellan sjöarna Ravalen och Norrviken. De sista byggnaderna av den revs i samband med motorvägs- bygget till Arlanda och det enda som återstår där idag är namnet på en väg i Norrviken, nämligen Kistavägen. Först på 1600-talet hade Kista gård ett hemman på utjorden i Ärvinge och kallades då Norgården och tillhörde byn Ärvinge. På 1700-talet började den kallas för Kista gård. Utgården Kista gård fick sin huvudbyggnad 1717 och tillbyggdes 1780. Dock finns inte mycket kvar från den tiden. När gården var som störst, bestod den av 18 byggnader. Under andra världskriget hade militären en strängt bevakad radiostation på andra våningen i huvudbyggnaden. Man befarade en sovjetisk invasion av Stockholm och man hade någon form av beredskap för det. Det var dock inte FRA, Försvarets Radioanstalt, som stod för den här verksamheten (de opererade från Lidingö), så mer exakt vad som var syftet med radiosändningarna, är okänt för undertecknad. Sädesmagasinet från 1818 På femtitalet var Kista gård att betrakta som en fårfarm med 450 får som skulle hålla gräset kort på de militära flygfälten i området. Nämnas kan också att det magnifika sädesmagasinet mittemot Kista gård är byggt 1818 och arbetarbostäderna, som nu flyttats till Kista gårds väg är daterade till 1820. I den sydligaste delen av Kista gårds trädgård, intill Han- 3
stavägen, fanns ännu sommaren 2011 en lindbesrså bestående av 12 stora lindar men som nu är fällda i samband med bostadsbygget där. De var över 200 år gamla och har kallats De tolv apostlarna. Mitt i bersån fanns en kvarnsten, som är det enda som finns kvar av gårdens kvarn, den som fanns på kullen ovanför Kvarnbackaskolan. När kvarnen revs är okänt, men Sven Lagerberg skriver 1965 att väderkvarnen söder Kista fanns kvar 1917, men var då i fallfärdigt skick. Kista och istiden För 10 000 12 000 år sedan började det 2-3 km tjocka istäcket smälta bort från Kista och lämnade efter sig Geer-moräner (öster Hästa gård), morängrus i t.ex. Lindbersån, 12 apostlar med kvarnstenen i Kista gårds trädgård intill Hanstavägen. Anläggningen togs bort hösten 2011. Igelbäcken och stora flyttblock lite varstans i terrängen. De mest kända flyttblocken är de s.k. Tingsstenarna i Husby. Isen skapade det sprickdalsområde som präglar Kista idag, dvs lerfyllda sprickdalar och skogsbevuxna moränområden. I de nordostliga trakterna kring E4:an började sakta en ås resa sig som en direkt följd av landhöjningen. En isälv under isen drog fram i området efter issmältningen c 10 000 f Kr och lämnade efter sig inälvsmaterial som nu bildade den mäktiga Stockholmsåsen och jorden fick sin gruskaraktär som påverkat områdets utseende och utveckling. Rullstensåsen antas ha varit 15-20 mil lång och gick från skärgården genom centrala Stockholm upp mot Uppsalatrakten. Endast rester av den i form av kullar här och där finns kvar. För 9000 år sedan var det isfritt och de människor som tidigare mest ägnat sig åt jakt kunde lite smått börja med jordbruk. Dock inte i Kistaområdet för det låg under av Litorinahavets vatten (Litorina är en saltvat- tensfas i Östersjöns historia och varade 5000 till 2000 f Kr. Namnet har havet fått efter en snäcka, Litorina litorea, som hittats i avlagringarna). Här rörde sig gissningsvis bara någon enstaka säljägare, som rodde runt i det som då var skärgård med t.ex. Töjnan som en liten ö. Ännu för 6000 år sedan låg vatten nivå 50 meter högre än idag och Järvafältets högsta punkt är 45 meter över havet, men det anses att Uppland då befolkades. Vid år 0 var vattnet fortfarande 10 meter högre än havsnivån idag och ett försök att skissa hur det då såg ut i Kista, är nedanstående. Igelbäcken Tingsstenarna i Husby utgjorde en vik av Östersjön och sträcte sig enda upp till Husbytrakten. Stora områden var vid den här tiden torrlagda, men nu har klimatet åter blivit kallare från att under bronsåldern varit mycket varmare än vad det är idag. Ett märkligt bevis på denna flertusenåriga värmeperiod anses den taggiga hjorttryffeln, Elaphomyces aculeatus, vara, en svamp som egentligen växer enbart i varma lövskogar, men överlevt i Hansta naturreservat och vid Hägerstalunds gård, där den tros ha funnits sedan bronsålderstiden. 4 Kartan visar ungefärligt vilka områden som låg under vatten för 2000 år sedan.
Bronsåldern (1800 600 f. Kr ) Under bronsåldern började människor bosätta sig på det som idag är Järvafältet, men knappast i Kistområdet, men i närområdet. Möjligen kunde någon enstaka fiskare rört sig i trakten. Möjligen är röset på Töjnanberget en bronsåldersgrav, liksom det ganska stora gravfältet på åsbildningen ett par hundra meter söder om Kymlinge gård kan innehålla något från bronsåldern. Arekologerna spekulerar i om åsen varit en kultplats under vikingatiden. I Akalla och Hansta finns ganska många bronsåldersynd. Igelbäcken var förmodligen en sjöled under bronsåldern och vilket bekräftas ortsnamnet Akalla, Akarli som det benämndes 1323, betyder åkarlarnas by. Sveriges förhistoria Paleolitikum (ca 13 000 f.kr. - 10 000 f.kr.) Mesolitikum (10 000 f.kr. - 4000 f.kr.) Neolitikum (4000 f.kr. - 1500 f.kr.) Bronsålder (1500 f.kr. - 500 f.kr.) Förromersk järnålder (500 f.kr. - Kr.f.) Romersk järnålder (Kr.f. - 375 e.kr.) Folkvandringstiden (375 e.kr. - 550 e.kr.) Vendeltiden (550 e.kr. - 800 e.kr.) Vikingatiden (800 e.kr. - 1060 e.kr.) De olika perioderna infaller naturligtvis inte samtidigt överallt i Sverige. Intressant att notera är att under äldre bronsåldern var klimatet i Sverige betydligt varmare än idag, ungefär som dagens klimat kring Medelhavet. I Hansta naturskyddsområde finns hjorttryffel som man tror att har överlevt lokalt från den tiden. Den hör inte hemma i vårt klimat. Här skall det - enligt planerna - byggas 375 lägenheter och röset måst tas bort. Eventuellt är stenhögen en bronsåldersgrav. Järnåldern (600 f.kr 1050 e Kr) Allt tyder på att även under den äldre järnåldern var Kistaområdet ödemark. Av de cirka 2000 forlämningar som finns på Järvafältet är de flesta i vårt område från yngre järnåldern och då främst vikingatid. Rösena från den tiden är ganska små och har formen av stensättningar (kvadratiska formationer), treuddar (triangulära stensättningar) och högar. 5
Ett anmärkningsvärt fynd när det gäller Kista är en grav med ett kvinnoskelett, som daterats till c. 850 e Kr. Det hittades 1976 i saband med att en parkväg anlades c 100 väster om Ärvinge gård. Kvinnan hade en Torshammarring, vilket tyder på att hennes religiösa orientering var asatron. Hon hade också en del fina glaspärlor, bronsringar runt armlederna, stora spännbucklor för att hålla klädesplaggen på plats, ett spänne som antagligen fäste en schal (kanske importerat österifrån) och en benkam. Allt detta tillsammans med att hon var relativt gammal, c 60 år, tyder på att hon tillhörde det högre sociala skiktet. Av detta förstår vi att Kista hade någon form av bosättning redan på 800-talet vid Ärvinge gård. Kistakvinnans kvarlevor finns numera i Stadsmuseets förvaring. För den som är intresserad av arkeologiska fakta kring fornlämningarna, rekommenderas Riksantikvarieämbetets imponerande kartsökning på http:// www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html Väljer man Stockholms län och Sundbybergs kommun, får man kartan för vårt område och kan se var fornfynd som har hittats. Igelbäckens dalgång Kistakvinnan, som hittades intill Ärvingegård 1976. Hon finns nu i Stadsmuséets magasin. Bäcken är 10 km lång (nämns som bäck från Stens kvarn vid Hägerstalund) och rinner från Säbysjön i Järfälla till Edsviken vid Ulriksdals slott. Vatten tillförs från flera källor på vägen, t.ex. den lilla sjön Djupan. På vårarna kan det - enligt Länsstyrelsen - rinna upp till 600 liter vatten per sekund, men vid torka är det ibland så lågt som 1,4 liter per sekund. Fallhöjden är totalt 17 meter. Vattnet syrerikt, men har också relativt höga kväve- och fosforhalter. Ursprungligen tillhörde Hästa träsk Igelbäckens våtmarker och var den viktigaste källan till Igelbäcken, men det fylldes igen med schaktmassor i slutet av 1960-talet då Norra Järva började bebyggas. Idag finns Granholmstoppen där istället. Den höga kullen där en ny begravningsplats ska anläggas är alltså inte naturlig utan konstgjord. Rent generellt gäller att Igelbäcken är starkt påverkad av mänsklig aktivitet under de hundratals år som området varit odlat. På Mellanjärva rinner bäcken idag i en nästa rak fåra och är snarare ett grävt dike än en naturligt slingrande bäck eller liten å. Jordbruket har gjort området kring Kista förhållandevis artfattigt, men är ändå en oersättlig naturresurs. Igelbäcken är dock naturreservat sedan 2004. 6
Igelbäckens historia Igelbäcken ligger i en sprickdal som för cirka 2500 år sedan höjt sig så pass mycket att leravlagringarna kunde ge lite odlingsbar mark på sina ställen, t.ex. Hansta även om stensträngarna som finns där, rester av inhängnader, är från järnåldern. Vid slutet av yngre järnåldern (ca 1000 e Kr) låg havsnivån omkring 5 meter högre än i dag. I nuvarande Igelbäckens dalgång låg en smal havsvik in från Edsviken. Igelbäckens växt och djurliv Mest känt är att den sällsynta grönlingen, Barbatula barbatula, men bäcken är mycket rik på ovanliga djur och växter. Bl.a. har en tidigare okänd art av den s.k. fåborstmasken Fridericia ulrikae hittats i bottenslammet vid Ulriksdal. Bäcken har många arter av den här masken. Bland de utrotningshotade arter som påträffats i bäcken kan nämnas nattsländan Tricholeochiton fagesii och stor blåsnäcka, Aplexa hypnorum. När det gäller fiskar så är inte grönlingen ensam i bäcken utan även abborre, gädda, mört, sutare, ruda och t.o.m öring har iaktagits. En rödlistad art, nissöga, Cobitis taenia finns vid bäckens mynning i Ulriksdal. Flodkräfta fanns i bäcken fram till 1989, men försvann efter att någon olagligt inplanterat signalkräfta och därmed kräftpesten. Djupan är en del av Igelbäcken och där inventerades grodbeståndet 1969. Då hittade man mindre vattensalamander, vanlig groda, åkergroda och padda. Större vattensalamander finns vid Hägerstalund. Några arter fladdermöss finns också kring bäcken: Mustaschfalddermus, Myotis mystacinus/brandti, stor fladdermus, Nyctalus noctula, dvärgfladdermus, Pipistrellus pipistrellus, och nordisk fladdermus, Eptesicus nilssoni. När det gäller fåglar så har t.ex. strömstare iaktagits vid bäcken. Häger och mindre hackspett finns också i bäckens omgivning. Andra arter är hornuggla, tornfalk, törnskata, buskskvätta, sånglärka, duvhök m.fl. Brun kärrhök tillhör områdets rovfåglar och för ornitologiskt intresserade kan nämnas att det finns en koloni svarthakedoppingar i Säbysjön. Backtimjan, korskovallen och orkidén Jungfru Marie nycklar är växter som man hittar i dalgången. Korskovallen och Jungfru Marie nycklar kräver kalkhaltig jord, vilket är något som finns på Järvafältet som en följd av att istiden drog med sig kalksten från Gävletrakten. Berggrunden består av granit och gnejsgranit och är alltså inte kalkhaltig. Igelbäcken är kanske inte så märklig som naturområde, men den är det enda vattendrag som återstår inom Stockholms stad. Naturhistoriska Riksmuseet har registrerat ett hundratal arter bottendjur av vilka somliga är sällsynta för Stockholmsområdet. Dock på inget sätt unika för Sverige som helhet. Bäckens värde är nog främst att det skapapar ett naturligt grönområde för boende i området. Skogsvaktarkärret Skogsvaktarkärret vid Kymlingelänken var ett naturligt träsk innan Kista byggdes, men torkade ut när regnvattnet avleddes från området. År 2007 restaurerade Stockholms stad kärret och den 3000 kvm stora dammen. Långsamt har markerna återhämtat sig och är idag hemvist för bl.a. grodor (vanlig groda, åkergroda, padda) och mindre vattensalamandrar. Skogvaktarkärret får sitt vatten från både dagvatten och från närliggande bebyggelse, liksom från inläckande grundvatten vilket leds till den anlagda dammen via öppna diken. Efter dammen leds vattnet vidare via utloppsdiket till Igelbäcken.Torra somrar upprätthålls kärrets vattennivå på konstgjord väg med kommunalt dricksvatten. Våtmarken är häckningsplats för en hel del fåglar, men framförallt ett tiotal olika arter sländor tagit den till sig. Skogsvaktarkärret 7
Skogsvaktarkärret Texten klippt från en rapport som CONEC gjort för Stockholms stad. Här publicerad med tillstånd från Exploateringskontoret En stor del av Igelbäckens kulturreservat utgörs av öppen mark som brukas på något sätt, en mindre del utgör blandskog med olikåldriga träd, en del inte äldre än 30 år, liksom en del riktigt gamla fi na tallar och granar. Nästan alla granar nära Skogvaktarkärret är angripna av röta, vilket kan innebära att det finns vedinsekter i träden, som är en viktig födoresurs för t.ex. hackspettar. Skogvaktarkärret utgör den del av området där flest olika miljöer fi nns inom en begränsad yta. Här fi nns själva våtmarken med all den mångfald det innebär av sländor, dykarskalbaggar, vattenväxter m.m. som är bra födoresurser för många fåglar samtidigt som man inte långt därifrån kan hitta häckande kungsfågel i en stor granskog, men även sånglärkor vid en betad äng. Genom byggandet av dammen har många positiva effekter uppnåtts. Vadarfåglar, simänder, gäss, hägrar och vasslevande sångare är arter som gynnats av restaureringen. Det är också bra att fuktighetsgraden höjs generellt i området. Häckningsförsöken från tofsvipa och enkelbeckasin vid Skogvaktarkärret talar sitt tydliga språk om nyttan av detta. För födosökande fåglar i gemen har det också en positiv effekt eftersom insektsfaunan blir rikare. Ett exempel är lärkfalk som jagar trollsländor, vilka har etablerat sig i dammarna. Tornseglare, hussvala och ladusvala utnyttjar dammen som födosöksområde och för att dricka vatten och har gynnat dem även om de inte häckar i närheten. De nya våtmarkerna kommer att ha särskilt stor betydelse under torra somrar eftersom det förhoppningsvis alltid kommer att fi nnas tillgång till vatten där. Som rastlokal har våtmarkerna också stor betydelse. Norr om Stockholm finns viktiga rastlokaler för vadarfåglar i Angarnssjöängen och Hjälstaviken, men även Säbysjön (som 30-meterskärret ). De behöver kompletteras med fler vadarlokaler närmare stan. Söder om Stockholm har vi överhuvudtaget inte många rastlokaler för dessa arter. Vid Skogvaktarkärret sågs rastande gluttsnäppa 2007 och 2008. Grönbenor rastande bara 2007 men visade kriterier på säker häckning 2008 för att åter vara tillfällig 2009. Antalet arter som kan ha lockats till området genom bygget av dammen och att omgivningen betas är 20 st., av dessa är elva arter troliga eller säkra häckfåglar något av åren (troliga eller säkra häckare har kursiverats - år som trolig eller säker häckare anges efter artnamnet smådopping (2009), gråhäger, kanadagås (2007, 2008, 2009), gräsand (2007, 2008, 2009), knipa, mindre strandpipare (2007), kornknarr (2009), tofsvipa (2007), rödbena (2008), grönbena (2008), skogssnäppa (2009), enkelbeckasin (2008, 2009), sothöna (2009), skrattmås, fi skmås, gråtrut, silltrut, ängspiplärka (2007, 2008, 2009), sävsångare, kärrsångare och sävsparv (2009)). Under 2009 har alltså smådopping och sothöna tillkommit som säkra häckare, arter som defi nitivt är knutna till dammen. Smådoppingen är en ganska kräsen fågel i sitt biotopval, den föredrar mindre vattensamlingar med tät vegetation av just det slag som skogvaktarkärret utgjorde 2009. Att just smådoppingen kom till kärret måste ses som ett mycket högt betyg åt hela våtmarksprojektet som helhet (I rapporten från 2008 har vi angett arten som en framtida häckningsart, men att den skulle komma redan året efter är överaskande). Att sothönan häckade och även fi ck ut ungar 2009 visar på att småkryp som dykarbaggar, virvelbaggar m.m. har ökat i dammen så att ungarna kan födas upp. Enkelbeckasin som också tillkommit som säker häckare är knuten till sankängar och kan troligen ha blivit gynnade av framförallt betet av våtmarksängarna (tyvärr betades inte ängarna 2009). Att kornknarren spelade 2009 intill kärret kan också vara en effekt av att det nu fi nns en fungerande våtmark, men denna art varierar ofta mellan olika år. Skogssnäppan har under 2009 visat sitt intresse för dammen och kärrmarkerna och kan vara en säker häckare kommande år. Sävsparven har 2009 fått ett något högre kriterium än tidigare år och är troligen inom en snar framtid en säker häckare då den är knuten till strandmiljöer. En art som visade sig första året var mindre strandpipare men som nu är 8
försvunnen, den är knuten till öppen störd mark vilket fanns just under dammbygget. Arter som visserligen inte häckar i området men som drar nytta av dammen är måsfåglar, svalor och häger, men även lärkfalken. Bottenfauna Undersökningen av bottenfaunan gav ett ganska magert resultat där sötvattensgråsugga var den vanligaste arten, om än inte så vanligt förekommande som väntat. 2009 har den dock ökat i antal och blivit vanlig. Flera exemplar av fl icksländor, som dock inte har gått att bestämma till art, hittades. I dammen fanns också på ett ställe gott om gul dammslända som är en dagslända. Denna slända är vanlig i stillastående vatten. Andra arter som hittades i enstaka exemplar var sötvattensmärla, dammsnäcka, kärrtrollslända, buksimmare, dykare och fjädermyggor. Nyttan med våtmarker Våtmarker är bra av fl era anledningar; dels renas det vatten som transporteras till sjöar och hav genom att växtligheten tar upp närsalter på vattnets väg mot havet, dels skapar de habitat för en mängd organismer som är beroende av vatten. Antalet våtmarker i naturen har dock minskat p.g.a. mänsklig aktivitet. Jämfört med hur det såg ut för kanske tvåhundra år sedan, har vi idag bara en liten del kvar. Även skogen har förlorat många våtmarker av samma anledning; man dikar ut och dränerar fuktig skog, myrar m.m. för att kunna plantera skog istället. De kvarvarande våtmarkernas viktiga förmåga att rena vatten från närsalter har också försämrats när vi gjort avrinningen rakare och snabbare. Hur viktigt är då Skogvaktarkärret i sammanhanget? Tveklöst spelar kärret en positiv roll för de djur som uppehåller sig i området. Det vatten som passerar kärret på sin väg till havet kommer att ha renats till viss del, vilket till slut resulterar i att Östersjön belastas mindre. En annan viktig miljö i Skogvaktarkärret är den betade fuktängen kring dammen. Det var därför tråkigt att området inte kunde betas 2009, men förhoppningsvis kommer området betas igen nästa år. Fåglar i Skogvaktarkärret 1. Smådopping Bo med ägg och ungar. Ungarna matas. 2. Häger Tillfällig besökare. 3. Kanadagås Spolierad häckning, störd av hund 2007. Ruvade på ägg och senare observerades ungar 2008. Sex ungar efter en lyckad häckning 2009. 4. Knipa Hona besöker kärret regelbundet 2009. 5. Gräsand Uppskattningsvis 3-4 par 2007. 2 par 2008. 8 ungar ute efter häckning 2009. 6. Ormvråk Häckar vid andra sidan Kymlingelänken 2007 och 2008. 7. Tornfalk Häckar 2008 i den holk där en skogsduva häckade i 2007. 2009 ruvar honan men byter senare till annat område. 8. Fasan Allmän- 5 revirhävdande tuppar 2007. 2008 minst 3 tuppar 1 höna med äggsamling. Äggskal påträffade i närheten av misstänkt rede 2009. Senare vid växtinventeringen påträffas en hona med tio ungar i hagen. 9. Mindre strandpipare Ett par 10. Kornknarr Ett ex spelade på betesängen norr om kärret 2009. 11. Sothöna Ett par 2007. Födosökande 2008. 2009 en hona ruvar och matar en unge under växtinventeringen. 12. Tofsvipa En födosökande kanten av dammen 2008. 2009 uppehöll sig tofsvipan i samma område där de häckade 2007. 13. Morkulla En spelflygande 2007 och 2008. Ett rede med ägg påträffades 2009. Men ruvningen misslyckades eftersom folk går där, men de verkar ha lagt om på bättre plats senare. 14. Rödbena Sex spelflygande. 15. Grönbena En tillf. Avledningsbeteende spelade skadad 2008. 16. Skogssnäppa Födosökte i strandlinjen 2008. 2009 sågs den på samma ställe i skogspartiet väster om 9
dammen vid fler tillfällen, i en stor gran troligen har den bo där. 17. Enkelbeckasin Spelflygande 2008. 2009 rede med ägg i närheten av Vattenfalls byggplats vid Kymlingelänken. 18. Skrattmås Troligen från Säbysjön. 2009 är den mycket mer frekvent än föregående år, sågs vid alla tillfällen. 19. Fiskmås Häckar troligen på hustak i Kista. Häckar nära och förekommer vid varje tillfälle 2009. 20. Gråtrut Häckar troligen vid Kista. Förekommer vid varje tillfälle 2009. 21. Silltrut Häckar troligen vid Kista. Förekommer vid varje tillfälle 2009. 22. Skogsduva Ett par. häckar troligen vid skogen nära kolonilotterna 2008. 2009 tar duvan över tornfalkens bo och häckar där. 23. Ringduva Minst 1 par troligen 2 par 2007-2008. Häckar 2009 i skogen väster om kärret. 24. Tornseglare Häckar troligen i Kista och jagar över dammen. 25. Göktyta En hane som reagerade på min närvaro 2009 och ropade ihärdigt. 26. Gröngöling Tillfälliga observationer 2007. Ses 2008 i samma område som skogsduva. 2009 hittades inget bo men de uppehöll sig i samma område vid fl era tillfällen. 27. Spillkråka Tillfälliga observationer. 28. Mindre hackspett Häckar i skogen väster om kärret. 29. Större hackspett Två par 2007-2008. Häckar 2009 i skogen väster om kärret. 30. Sånglärka Ett par på betesmarken 100 från Kymlingelänken. Ett ex sjöng tillfälligt i betesmarken bredvid 31. dammen 2009. 32. Ladusvala Tillfälliga observationer2007-2008, häckar troligen vid Eggeby. Jagar frekvent över dammen och kan mycket väl häcka i närheten 2009. 33. Hussvala Häckar troligen vid Kista jagar över dammen. 34. Trädpiplärka Uppskattningsvis 4 par 2007 och 2 par 2008. Häckar 2009 intill bryggan ut mot kärret. 35. Ängspiplärka Endast ett par noterade 2007. 1 par vid samma mark som sånglärkan 2008. Häckar 2009 vid betesmarken söder om kärret. 36. Sädesärla Tre par 2007 och 1 par med ungar vid bron 2008. Häckar 2009 intill plattformen i kärret. 37. Gärdsmyg Troligen 1 par i skogsdungen nära kärret 2007. Sjöng vid några tillfällen 2009 i skogen väster om kärret. 38. Järnsparv Sjungande hane i blandskogen nära kärret. 39. Rödhake Tre par 2007 och 2 par 2008. Häckar i skogen väster om kärret 2009. 40. Näktergal Svåruppskattat, möjligen 3 par 2007 och 1 par 2008. Bobygge 2009 V om kärret 41. Buskskvätta Observerades vid några tillfällen Ö om kärret 2009. 42. Stenskvätta Ett par uppehöll sig S om kärret och ett par NV om den norra betesmarken 2009. 43. Rödstjärt Observerad endast 1 gång 2007. 44. Koltrast Minst 3 par 2007-2008. Häckar med fl era par runt kärret 2009. 45. Björktrast Minst 5 par 2007 och 3 par 2008. Häckar med fl era par runt kärret 2009. 46. Taltrast Endast 1 säkert par 2007. 1 par 2008. Ett par häckade 2009 i den västra delen om kärret. 47. Rödvingetrast Endast 1 säkert par 2007 och 2 par 2008. Två par häckade 2009, dels ett vid NO-hörnet av skogen väster om dammen dels ett par direkt väster om dammen. 48. Sävsångare Observerad endast 1 gång. 49. Kärrsångare Observerad endast 1 gång. 50. Härmsångare Observerad endast 2 gånger. 2007-2008. 2009 sjöng den sporadiskt i björkdungen väster om dammen. 51. Ärtsångare Sjöng vid några tillfällen vid Igelbäcken intill dammen 52. Törnsångare Minst 1 par 2007-2008. Ett bobygge i kanten vid östra delen av dammen 2009. Vid växtinventeringen matar ett par minst tre ungar. 53. Trädgårdssångare Ett par 2007 och 2008. Bobyggen nära Igelbäcken 2009. 54. Svarthätta Två par 2007 och 2008. 2009 är de mycket oroliga och spelar skadad i skogen väster dammen. 55. Grönsångare Ett par 2007 och 1 sjungande hane 2008. 56. Lövsångare Tre par 2007 och flera par 2008. Häckar 2009 med åtminstone 2 par i skogen väster dammen. 57. Gransångare En hane sjöng vid 2 tillfällen i granskogen vid kärret. Kommer med bomaterial 2009 i granskogen väster om dammen. 10
58. Kungsfågel Observerad 1 gång 2007. Hona på bo samt upprörd hane 2008. Häckar 2009 i granskogen väster om dammen. 59. Grå flugsnappare Ett par 2007. Besökte trolig boplats 2008 men kunde inte fi nna boet. Samlar bomaterial bredvid plattformen 2009. 60. Svartvit flugsnappare Ett par 2007 och troligen 1 par 2008. Bobygge i skogen väster dammen 2009. 61. Tofsmes Varnade och var mycket upprörd över min närvaro vid en specifi k plats 2009. 62. Entita Sjungande hane vid 2 tillfällen 2008. Varnade och var mycket upprörd över min närvaro vid en specifik plats 2009. 63. Blåmes Två par 2007 och 2008. Häckar i skogen norr dammen 2009. 64. Talgoxe Ett par 2007 och 2008. Häckar i skogen norr dammen 2009. 65. Nötväcka Ett par 2007 och 2008. Häckar i skogen norr dammen två par 2009. 66. Trädkrypare Ett par 2007 och 2008. Nyligen fl ygga ungar i skogen norr dammen sågs 2009. 67. Nötskrika Ett par 2007 och 2008. Svårt att hitta deras bo 2009, men är övertygad om att de häckar i närheten 68. Skata Ett par 2007 och 2008. 2009 var inte kvar där de var förra året men de häckar i Kista. 69. Kaja Häckar troligen i Kista och besökte området 2009 mer frekvent nu än tidigare. 70. Kråka Ett par 2007 och 2008. Det är svårt att hitta boet men de häckar i närheten 2009. 71. Stare Minst 1 par 2007 och 2008. Ett par matar ungar direkt norr dammen 2009. 72. Gråsparv Två par 2007 och 1 par vid betesmarken 2008. Samma ställe som förra året men 2009 är de betydligt mer anonyma. 73. Pilfink Ett par 2007 och 1 par vid bron 2008. Samlar bomaterial 2009 vid bron men sågs inte sedan. 74. Bofink Minst 3 par 2007 och 2008. Häckar 2009 med fl era par i skogen väster om dammen. 75. Grönfink Ett par 2007 och 2008. Matar ungar 2009 i björkdungen norr kärret. 76. Grönsiska Sjungande vid granskogen nära kärret 2008. Sågs i skogen väster om kärret 2009. 77. Steglits Ett par 2007. 1 par höll till mot kanten av betesmarken 2008. En hane sjöng 2009 i beteshagen nära Igelbäcken (där rosenfi nken sjön 2008). 78. Stenknäck Ett par 2007 och 2008. Bobygge 2009 i skogen väster om kärret. 79. Gulsparv Endast enstaka exemplar 2007. Håller till i aspdungen nära kolonilottsområdet 2008. Samlar bomaterial i beteshagen väster om kärret 2009. 80. Sävsparv Observerad vid 1 tillfälle 2007. 1 par i salixbuskagen vid kärret 2008. Uppehöll sig en lång tid 2009 81. öster om kärret eventuellt också bobygge. 82. Rosenfink En hane sjöng vid ett tillfälle vid beteshagen nära Igelbäcken. Damm- och bottenlevande småkryp Sötvattengråsugga Asellus aquaticus Mest förekommande av arterna, men ej så vanlig som man kan förvänta i den här typen av vattendrag Vanlig Har troligen ökat mellan åren därför att en organiskt fi lt har bildats. Sötvattensmärla Gammarus pulex Enstaka Gul dammslända Cloeon dipterum Flera exemplar hittades på ett ställe Vanlig i stillastående vatten Dammsnäcka Radix balthica Mycket vanlig Posthornssnäcka Planorbis sp. Ganska vanliga Ärtmussla Psidium sp. Vanlig i möjan Kärrtrollslända Leucorrhinia sp. Enstaka Enstaka. Gick bara att bestämma till huvudgruppen Anisoptera. Flickslända Coenagrion sp. Enstaka. Gick bara att bestämma till huvudgruppen Zygoptera 2009. Röd flickslända/ Flodflickslända Pyrrhosoma nymphula/platycnemis pennipes Enstaka. Gick bara att bestämma till huvudgruppen Zygoptera 2009. Buksimmare Sigara sp. Enstaka Dykare Coleoptera Enstaka Fjädermygga Psectrocladius sp. Enstaka 11
Granholmstoppen Kullen på Järvafältet söder om Akalla är en 26 meter hög konstgjord hög. Den består huvudsakligen av schaktmassor från tunnelbygget av den blå linjen på 70-talet. Kullen är populär bland skärmflygare. Nedanför kullen finns en bana för frisbeegolf. Granholmstoppen - eller Granholmstippen, som den också kallas - sedd från Akalla by. I bakgrunden skymtar Tensta. Järva begravningsplats En helt ny begravningsplats planeras på och kring Granholmstoppen. Det förslag som vunnit arkitekttävlingen om utformningen av den nya begravningsplatsen är Arkitekt Kristine Jensens Tegnestue och Arkitekt Poul Ingemann genom Kristine Jensen, Line Krath, Anna Rämert och Poul Ingemann. Förslaget kallas Öar och innebär att gravarna blir placerade i klasar. Publicerad med tillstånd av Arkitekt Kristine Jensens Tegnestue 12
Groddammen Groddammen intill Granholmstoppen är ett tredje restaureringsprojekt av intresse. Det är en liten damm som grävts för återställa grodstammen på Järvafältet. Dräneringsvatten som pumpas upp från en el- och teletunnel intill Hästa gård och leds till dammen via dikessystemet. Från dammen går sedan vattnet vidare till Igelbäcken. Volymen som pumpas upp är ca 40 kubikmeter per dygn. Som groddamm förefaller projektet fortfarande inte ha lyckats, men grodyngel har nu setts. Däremot har fåglar hittat hit. Arter som setts är bl.a. häger, kanadagås, grågås, gräsand, knipa, brun kärrhök, mindre strandpipare, större strandpipare, tofsvipa, mosnäppa, storspov, skogssnäppa, grönbena, dvärgmås, skrattmås, fiskmås, silltrut, gråtrut, sävsångare, kärrsångare, gulärla och sävsparv. Blötängen I närheten av Kymlinge tunnelbanestation, den som tågen inte stannar vid, finns blötängen, ett område som Solna har restaurerat på ett föredömligt sätt. Bäcken har återgivits sin naturliga meandrande krökning och en ganska stor öppen vattenspegel har skapats. Groddammen sedd från Granholmstoppen, den konstgjorda kullen som skapades av bl.a. schacktmassor från tunelbanebygget på 70-talet Grönlingen Grönling är en karpfisk och tillhör familjen Balitoridae, med många artr runt om i världen. Fisken är liten, 12-20 cm, och långsträckt, liknar nissöga men saknar en tagg vid ögat och har en benkapsel runt simblåsan. Den har sex 3-5 mm långa skäggtömmar runt munnen, som den använder vid sökandet efter föda. Grönlingen lever på bottnen, huvudsakligen i rinnande vatten och är nattverksam. Det kan vara orsaken till att få sett den. I Igelbäcken registrerades den första gången 1896. Namnet grönling tros vara en förvanskning av det västgermanska ordet gründling, vilket betyder grundlevande. När det gäller fiskens historia i Igelbäcken, Blötängen i Järvaskogen är den inte helt fastställd. Tidigare trodde man att det var en endemisk art som vid istiden skulle ha blivit isolerad från omvärlden. Det är inte längre den mest sannolika förklaringen utan istället förefaller det nu troligast att den inplanterades på 1700-talet av Fredrik I eller Adolf Fredrik. I Tyskland, Böhmen, ansågs den på den här tiden vara en delikatess och mycket nyttig. Det kulinariska intresset bland kungligheterna skulle alltså ha varit orsaken till att den inplanterades i Ulriksdals. Frimärkena på föregående sida är utgivna i en serie om utrotningshotade fiskar. Här har den fått ett latinskt namn, som också används. Kanske beror det på att fisken inte är så ovanlig som man trott utan finns 13
lite här och där, men med olika namn. Kända namn i Sverige är gråmört, sandkrypare (egentligen en annan art), smerler, smärling, smörling, stengrönling och tånglake. I Danmark kallas den smerling Ärvinge gård Kista av idag var nog det som tidigare kallades Erwinge (Heruinge, Erffwinge) efter Ärvinge gård och som nämns i ett testamente redan i början på 1300-talet. Under Gustav Vasas tid var den här gården/byn ganska stor och betydelsefull med ägor som sträckte sig enda ner till Edsviken. Torpen Sofielund, båtmanstorp, Kasbytorp och Silverdalen var alla underställda Ärvinge. Sofielund och Båtmanstorp låg ungefär där Grönlandsparken finns idag och revs 1974. Platsen är för övrigt ett sedan vikingatid känt vägkors. De andra två torpen finns kvar. Den bevarade lilla Ärvinge mangårdsbyggnaden har dock nog inte så mycket med de forna glansfulla tiderna att göra. Ärvinge gård. Bilden tagen från Science Tower 2005. En av byggnaden står inte på sin ursprunliga plats utan flyttades i samband med att bostadsområdet byggdes Ervingeskolan Någonstans i trakten av Gallerians entré från Kista torg fanns en liten folkskola, Ervinge mindre folkskola, verksam 1889 1934. Det sägs att skolfröken den sista terminsavslutningsdagen satt och väntade på att någon från kommunen skulle komma och avtacka henne, men ingen kom. Byggnaden revs 1974. Skolan lades ner den 5 oktober 1934 och eleverna flyttades till Helenelunds A-skola. Beteckningen A-skola betydde att varje årskurs utgjorde en samlad klass. I Ervinge hade sex årskurser undervisats samtidigt och det behövs inte så mycket fantasi för att inse att det inte fungerade särskilt bra. 14
Namnet Ärvinge Ursprunget till namnet Ärvinge är fortfarande ett ämne för diskussion, men en plausibel förklaring är att gården/byn tillhört de som har flyttat dit från Järva. Den språkliga kopplingen är alltså lärvingarnas gård. Namnet Järva härleds å sin sida från det forvästnordiska ordet jorvi som betyder grus. Stora delar av Kistaområdet ligger ju på en bädd av morängrus. Tydligast ser man detta i grusåsen i Ulriksdal. Ervinge mindre folkskola 1906. Skolan byggdes 1894 och var bruk som skola till vårterminen 1934. De sista åren använde huset av en brukhundsklubb innan den revs 1974 Fotograf okänd Kymlinge gård Kymlinge by finns nämnt i skriftliga handlingar redan 1347. Ortnamnsforskare tror att gården är ett nybygge av folk från Kummelby vid dagens Sollentunavägen nära Helenelundsskolan. Kymlinge betyder alltså Kummel(by)bornas by. Kymlinge gård Arkeologoiska utgrävningar tyder på att människor i Kymlinge sedan järnåldern. Den nuvarande gårdsbyggnaden, Övre Kymlinge, tillkom dock först cirka 1800. Resterna (ett par lador) av den äldre delen av byn, Nedre Kymlinge, som var bebodd ännu 1920, revs på 1970-talet i samband med att Kymlingelänken byggdes. Eggeby gård Den första kända bonden på Eggeby var Anund Svensson på mitten av 1400-talet. På den tiden var gården också prästgård, Spångas första. Gårdens huvudbyggnad är dock från 1886. En gissning är att namnet Eggeby har sitt ursprung i något med ek att göra. Eekby har blivit Eggeby på andra håll. Ruinerna av Berggården i närheten av korsningen E18 och Kymlingelänken 15 Eggeby gård Berggården Här ses foderbordet till det som ännu 1980 var en ladugård. Sommaren 1981 var den borta. Bostadshuset brann ner i mitten på 70-talet. // Uppgifterna har givits av Jocke Arvidsson Sveriges sista spårvagnshäst avslutade sina dagar på Bergagården. Det var rödskimmeln Drott, som pensionerades 1905. Hans grav finns under nuvarande E18 och hans gravsten finns på Spårvagnsmuseet.
En skolfrökens arbete på Järvafältet i början av 1900-talet Båtmanstorp i Akalla by. Torpet har anor från 1700, men låg då några hundra meter norrut. Det var då en naturaförmån för soldat i flottan. Åren 1892-1907 användes det som en byskola för traktens barn. Se nedan. Därefter blev det ett militärt förråd. Idag nyttjas det av Järva fotbollsklubb. Fröken Fanny Sjögren berättar om livet som lärare i Båtmanstorp, Akalla, år 1901 Livet för fröken i Erwinge folkskola, som fanns intill vad som är dagens Kista torg, tedde sig säkert på ett liknande sätt För barnen i Hägerstalund, Åkalla och Hasta startades 1892 en mindre folkskola i Åkalla Båtsmanstorp. Torpet hade en golvyta på ca 50 kvadratmeter, och där undervisades sex klasser. Från 1901 undervisades barnen av Fröken Fanny Sjögren, och hon berättar: En vacker sommardag 1901 gick jag den då för tiden slingriga och buktiga vägen från Spånga station uppåt kyrkhållet. Där någonstans bort i skogarna skulle ligga en skola,ungefär en timmes väg från stationen. Vid den skolan ämnade jag söka plats. Skolan var inrymd i ett båtsmanstorp.det lät inte precis tilltalande, fast man på den tiden inte hade stora pretentioner. Men möjligheten att någon gång med tåget komma in till Stockholm och träffa släkt och vänner uppvägde allt. Dessutom var man ju ung, såg framtiden an och skulle väl inte stanna där så länge. Så besågs skolan i skogen och lärarinnetjänsten söktes och erhölls. Ja, så flyttade jag dit, möblerade, styrde och ställde i den lilla båtsmanskammaren. Det blev helt enkelt alldeles förtjusande trevligt, enligt min och andras utsago, trots att golvytan inte var mer än kanske 6 kvm. Så kom dagen den 15 september, då skolan skulle börja i båtsmansköket, som var skolsalen. Aldrig skall jag glömma den fasa, som grep mig den första skoldagen, då barnen från kringliggande gårdar infunno sig, stora drängar med storstövlar, flera lika långa som jag och nästan lika gamla. Men det var ju mindre barn också, och så de små, som voro nybörjare. Det var sex klasser på en gång. När förskräckelsen efter den första dagen något gått över, grep jag mig 16
an med arbetet på rena allvaret. Här gällde det att göra rätt för sin stora lön, som utgjorde omkring 360 kr om året plus 50 kr för bristande bostad, därtill ved samt 25 kr för städningen av skolan. Skolan började klockan nio och slutade klockan fyra. Därav bortgick en timme till frukost. Man läste alla dagar utom lördag. Då var det handarbete 4 timmar. När skolan var slut för dagen, var jag också slut, dels av den tjocka luften i den lilla lokalen, dels av pluggande med barnen, som om de skulle ta någon högre examen. Sällan fick jag sitta, ty varenda plats runt lärarinnans bord var upptagen, i synnerhet vid skrivning. Och allt detta tog på mina krafter. På kvällen, då barnen försvunnit bort på skogsstigarna, blev det hemskt tyst. Jag brukade ofta stå ute på trappan och lyssna till de bortdöende ljuden efter dem. Men det var inte tid att länge stå och drömma. Nej, nu var det att skynda in och städa skolan och ta itu med skrivböckerna. Men nog hade jag sällskap i stugan. Där var massor av råttor, som sökt sig in på hösten. Nattbesök En fredagskväll satt jag och ordnade med sy arbetena till sydagen. Det var vid 12-tiden. Plötsligt hördes smygande steg kring stugan. Vad kunde det vara? Jag blev alldeles stel. Sä dog de bort, men kom snart åter. Jag reste mig sakta och blåste ut lampan. Men i detsamma slogs kraftiga slag på de väl tillskruvade fönsterluckorna och en kraftig röst ropade: Kom ut och visa oss vägen. Jaså, det var någon som gått vilse. Utan betänkande sprang jag ut i förstugan, tog av haken och öppnade. Det var becksvart höstkväll, men små ljus lyste överallt och hästtramp hördes. Då jag blev van vid mörkret, märkte jag att skogen var full av militär till häst. De satt ivrigt läsande på sina kartor vid skenet av sina ficklampor. Närmast trappan satt en officer till häst. Vad är det här för ställe? frågade han barskt. Det är Åkalla, svarade jag. Är vi nu här igen, drog han till med ett långt ordsvall. Det är tredje gången. Hur skall vi komma ned till stora vägen?. Då gick jag före genom den mörka byn, och så försökte jag förklara hur de skulle komma ned genom skogsvägarna till stora vägen. Så gick jag tillbaka hem. Dörren stod på vid gavel. Den hade jag glömt stänga. Det blev att titta i alla vrår om någon obehörig fanns där. Ljus i mörkret Men ljuspunkter fanns också där uppe i vildmarken. Först och främst den härliga skogen, som man så bra kunde gå vilse i. Själv gick också jag en gång vilse i den i flera timmar, då jag skulle gå tvärs över skogen till Turebergs station. Jag gick runt, runt och kom gång på gång till Töjnans gård, som låg där i skogen. Nu är där ett stort villasamhälle. En annan ljuspunkt var ett gammalt rart par, som bodde uppe i Mellangärden i Akallabyn. Det var en blind lärare med sin fru. De var från Stockholms-Näs. Nu var han förtidspensionerad på grund av sin blindhet. Han hade 300:- kr om året i pension. Hur de bägge kunde reda sig på det, var en gåta, ty det skulle ju räcka till hyra, ved, mat och allt annat. I deras hem hade jag många trevliga stunder. På kvällarna tände jag min lykta och kilade över backen till dem, där man alltid kände sig välkommen. Jag föreläste ur böcker och tidningar, som de hade. Det var riktigt lärorikt för mig. Jag inhämtade inte så litet insikter och kunskaper där. När jag så hade slutat, var det jag, som fick njuta den härligaste musik. Jag njöt i fulla drag och försökte glömma, hur rädd jag var att gå hem i den sena kvällen till den tomma och dystra båtsmansstugan. Ibland hände det, då diskussionens vågor gick höga eller musiken förtrollade, att man alldeles glömde tiden. Men då jag reste mig för att gå, sa tant Klara: Nej, nu dricker vi en kopp te, och det är så ruskigt ute, så nu stannar du hos oss i natt. Jag har förresten bäddat i förmaket. Ja, den välsignade tant Klara! Flera gånger då jag efter skolans slut skyndade mig genom byn ned till handelsboden vid station, hade tant Klara sett mig, och då jag var halvvägs på hemväg mötte hon mig. Jag förstod att du skulle ned och handla och jag gick för att möta dig, sa hon bara. Och jag var ju inombords jublande glad att slippa gå ensam i mörkret. Men första gången innan jag anade, vem det var, som kom emot mig i mörkret, höll jag på att bli dödsförskrämd. Men vid igenkännandet fick jag bara fram: O, tant Klara! och sä kramade jag om henne. Källa: Spånga Fornminnes- och Hembygdsgille 1944 17
Den militära tiden från 1905 1965 Enda sedan 1600-talet hade Ladugårdsgärdet inne i Stockholm varit försvarets övningsområd, men vid sekelskiftet 1900 hade sättet att föra krig förändrats och vapnen fått en betydligt större räckvidd än tidigare och ett nytt större övningsområde behövdes. År 1905 beslöt därför riksdagen att köpa mark på det vi idag kalla Järvafältet. Så småningom hade man köpte ett område som var nästan 20 km långt och upp till 5 km brett. Jordbruket förändrades naturligtvis genom att militären reglerade markanvändningen och inte tillät någon utvidgning. I praktiken ledde det till att åkerbruket i hög grad ersattes med kreaturshållning. En konsekvens blev också att gårdarna konserverades och de i många fall mycket gamla vägarna bevarades. Elström blev inte vanligt för de boende här förrän i slutet på 30-talet och jordbruksmetoderna var omoderna. Under valrörelsen 1962 bestämdes att militären skulle lämna Järvafältet och bostäder skulle byggas på området. Det gällde dock inte Barkarby flygfält som fortsatte att vara militärt. Barkarby flygplats, F8 Redan 1913 finns Hägerstalunds ängar omnämnt i flygsammanhang. Åren 1915-1916 användes fältet för övningsflygningar runt Stockholm. Namnet var då Hägerstalunds flygfält eller Barkarby Flygstation. År 1919 började man med utrikesflygningar och var fram till dess Bromma var klart 1936 den enda flygplats i Sverige med flygförbindelser med utlandet. Bl.a. trafikerades Helsingfors och Berlin. Från 1926 var Barkarby ett militärt flygfält. Tidigare hade armén använt sig av flygplan, men nu blev ett självständigt vapenslag och 1936 beslöts att förlägga Kungliga Svea (F8) flygfotilj till Barkarby. Landningsbanan på Barkarby flygfält är idag öde. År 1974 lades flygfotiljen ner och ett par år senare bildades Barkarby flygklubb och flygfältet fick karaktären av en sportflygplats. Järfälla kommun ville lägga ner flygfältet och 31 maj 2010 lyfte det sista det sista flygplanet. Den officiella motiveringen var att det skulle byggas bostäder på området, men föroreningarna i marken lär omöjliggöra detta och startbanorna finns kvar. Likaså bergshangaren. Som kuriosa kan nämnas att svenskättlingen och flygpionjären Charles Lindbergh besökte F8 på Barkarby i september 1933, där han fick provflyga skolflygplanet SK 10. Krutbanan En banvall går från Ulriksdals station till Tygverket vid stora Ursvik. På 1940-talet byggdes denna hemliga krutbana för att transportera ammunition till övningsfältet på Järva. Rälsen är sedan många år tillbaka borttagen och banvallen idag en vacker stig, som det går bra att cykla på. Omgivningarna är vackra och den som vill se rester av de militära aktiviteterna här, kan se spår av skjutbanor för kulsprutor, övningsområden för handgranatkastning samt gropar och skyttevärn. Krutbanan är idag en cyklingsbar naturstig i ett vackert landskap 18
Järvafältet - livet på ett militärt övningsområde Sven Lagerberg berättar i sin artikel Minnen från den militära verksamheten på Järvafältet under 1920-30-talen, Sankt Eriks årsbok 1965. Jag glömmer aldrig den högsommardag 1917, som jag, den infödde storstadsbon, från höjden vid Kymlingc övre gård fick skåda ut över en typisk bild av det uppländska landskapet och konfronterades med ett stycke äkta svensk landsbygd. Till höger lyste Kistas vita fasad, och hitom i den lilla dungen syntes det lilla skolhuset, där då ännu landsbygdens barn fingo sitt första vetande. Litet längre till vänster syntes över skogen väderkvarnen söder Kista vilken då ännu fanns kvar i fallfärdigt skick. Rakt fram och mitt på fältet, låg på en liten höjd Ervinge vitrappade mangårdsbyggnad med sitt brutna tegeltak, skuggad av en stor lönn. Byggnaden är för länge sedan riven. Långt bortom Ervinge skymtade Eggeby och Granby inom sina lövmassor. Under den militära tiden hölls fälten öppna, men andra odlingar än hö - som också tillvaratogs - var mycket begränsat. Området var alltså ett ganska naturligt ängsområde. Skjutbanorna på anlades på så sätt att skjutriktningen oftast var mot norr. Redan under första världskriget placerades dock en kulsprutebana vid Killingtorp med sydlig skjutriktning. Ännu på 20-talet användes skjutbanor öster om Granby med skogen vid Fågelsången (norr om Helenelund) och Töjnan som kulfång. Man var noggrann med eldskjutningen eftersom risken att någon förlupen kula hamnade i Tureberg var påtaglig. Även i Kista lär den lilla folkskolan där ha varit i riskzonen. En marsch genom Akalla by Artilleriet var uppställt i Eggeby, Akalla och Hästa. Målområdet var markerna norr om Säbysjön. När det gäller motoriserade förbanden, skriver Sven Lagerberg: År 1923 kom det första tecknet till en ny tids inbrott på Järvafältet. Då uppenbarade sig de första svenska stridsvagnarna eller»tanks» som man sade på den tiden. Det var i Tyskland byggda stridsvagnar av märket Benz: marschfart 4 km/tim. och beväpning en vattenkyld kulspruta eller en infanterikanon. Fr. o. m. hösten 1924 förlades det då vid Svea livgarde uppsatta stridsvagnskompaniet under ganska långa perioder till Granby. I stridsvagnarnas följe uppenbarade sig även åtskilliga andra motorfordon och terrängen blev i denna trakt ganska»uppbökad». Men det skulle dröja länge innan infanteriet och de övriga vapenslagen i nämnvärd grad motoriserades. När det gäller de sanitära förhållandena berättar samma författare: Under dessa fältmässiga förläggningar lämnade ju helt naturligt de sanitära förhållandena mycket övrigt att önska. Vid varje förläggning måste en latrin uppgrävas i närmaste skogsbacke, för att efter uppbrott från platsen åter igenläggas. Vattenfrågan var alltid svårlöst och kunde under torra somrar bli prekär. Källor och brunnar lågo inte alltid i förläggningarnas närhet, utan vatten måste hämtas i hinkar och ofta bäras långa vägar. Det var mera sällan man kunde få disponera häst med vattentunna på fordon. Tillgång till bad i öppen sjö fanns praktiskt taget inte. Det var endast vid förläggning på fälten norr om Bög, som man kunde begagna en bra badplats vid sjön Rafvaln, som hade ganska friskt vatten. Så småningom anlade man på några ställen betongdammar med dammluckor i Eggebybäcken. Dessa anläggningar visade sig ganska ändamålsenliga, då bäcken hade ett svalt och friskt källvatten. Ingen elkraft fanns att tillgå, varför all belysning utgjordes av fotogenlampor av olika slag och stearinljus. Någon hjälp vid vedkapning och sågning blev det följaktligen aldrig fråga om i det fallet, utan allt fick göras med handkraft. Lite varstans på Järvafältet finns betongrester kvar från den militära tiden, som upphörde 1965 med en viss eftersläpning på vissa håll. Mest sevärt är kanske den s.k. krutbanan, dvs järnvägen som transporterade ammunition från Ulriksdals station till tygverket i Ursvik. Tygverket är för övrigt fortfarande kvar som militäranläggning. Krutbanan är idag en vacker promenad- och cykelväg. Ovan en av de första tanksen på Järvafältet. Här med en vattenkyld kulspruta 19
Kista sista spiken i miljonprogramsprojektet År 1966 köpte Stockholms stad mark för att bygga en ny ABC-förort inom ramen för miljonprogramsprojektet, det som senare skulle bli Kista, Husby, Akalla. Nyheten slog ner som den s.k. Järvabomben inför riksdagsvalet 1962. En generalplan upprättades för området 1967 (Planförfattare: Göran Sidenbladh, Igor Dergalin och Thomas Atmer) och enligt den skulle centrum ligga i Hansta och kallas Järva City. 160 000 människor tänkte man sig skulle bo i nybyggena på Järvafältet. Sämre konjunkturer och allt starkare folkopinion mot projektet gjorde att det lades ner och skrotades definitivt när Hansta år 1989 blev naturskyddsområde. Eftersom miljonprogramtänkandet hade hunnit få sina skamfläckar när det var dags att börja bygga Kista var det bara Husby och Akalla som drabbades av det förhärskande storskaliga tänkandet. Kista blev miljonprogrammets sista projekt, men här bröt man med den likriktning som karakteriserar andra bostadsområden inom miljonprogrammet. Istället fick arkitekterna Jon Höjer och Sture Ljungqvist (död 2004) visa sina kreativa sidor med Kistaleran och blanda radhus, stjärnhus och terrasshus till en spännande miljö. Arkitekterna är för övrigt samma radarpar som har ritat Vällingby, monumentet över det svenska folkhemmet! År 1975 påbörjades byggandet av bostadsområdet i Kista och avslutades 1980. Totalentrepenör blev Platzer Bygg AB. Resultatet väckte förundran världen över och arkitektkontoret Höjer och Ljungqvists - numera Origo arkitekter - tilldelades bl.a. Ytongpriset 1977 för sina bostadslösningar i Kista. Dock skulle allt göras billigt och den tekniska kvaliteten på husen blev lidande. Byggfusket var omfattande även i Kista. ABC står för arbete, bostad, centrum. Idéen var att man aldrig skulle arbeta och bo på platsen och aldrig behöva lämna den Miljonprogrammet, bostadspolitiskt program antaget av riksdagen 1965 med målet att en miljon bostäder skulle färdigställas under tioårsperiosden 1965-74. Programmet genomfördes men många av dessa bostadsmiljöer blev mycket montona och tråkiga vilket ledde till att deras status blev låg med sociala problemområden som konsekvens Bostadsområden med Venedig som förebild Kista, Akalla, Husby planerades för totalt 20 000 invånare och tanken var att de flesta också skulle få sin utkomst här. Det kallades för ABC-planering, dvs. arbete, bostad och centrum på gångavstånd. Att det sedan inte blivit så, kan förmodligen säkra arbetstillfällen för många utredande samhällsplanerare under en lång tid framöver. Bostadsområdena skulle vara så bilfria som möjligt. Trafikseparering kallades det och de som tvivlade på idéerna vanns för saken med argument som att Venedig hade en liknande trafiklösning med undantag för att italienarna hade kanaler istället för bilvägar. Gångbanor med grändkaraktär skulle ge en speciell social närhet åt bostadsområdet där husen stod tätare än vad som var normalt vid den här tiden. Små torg var här och där insprängda mellan huskropparna och färgen på fasaderna målades med ljusa och jordnära färger. Pulpettaken tillförde kvarteren mera spänning i form av vinklar, vrår och brutna ytor - inte minst i Römö. Som en barriär mot bullret utanför bostadsområdena byggdes terrasshus med loftgångar. Garage och parkeringsplatser förpassades under jord och centrala sopsugstationer skulle se till att stinkande och skramlande sopbilar höll sig på så långt avstånd som möjligt från den anständiga tillvaron. Kista centrum, som var ett av Sveriges allra första köpcentra helt under tak, invigdes 1977 med 40 butiker. Torget fick starka drag av ett gammaldags hederligt torg. Nu ombyggt. Kyrkan vid torget är ritad av arkitekten Zoltan Bedec och blev - efter bråk om den skulle vara rödbrun eller gulbrun - klar 1978. Till höger Helsingörsgatan. Vi ser här planerarnas idé om att gatorna skall vara klart avskilda från bostadsområdena, ett slags kanaler. 20