barnhemmet i muang mai söndag 10 juli - söndag 24 juli Det här veckobrevet blir ett fjortondagarsbrev, helt enkelt för att vi inte har varit så mycket på barnhemmet p.g.a. Unicefs utbildning i Khao Lak. Och vi börjar väl med utbildningen för att göra det lätt för oss. Utbildningen började torsdagen den 14 juli och slutade den 20 juli. En lång, intensiv och väldigt matnyttig kurs visade det sig vara. Det var Toy, Piew och vi som åkte upp. Utbildningen leddes av en fantastisk kvinna som hette Joan Duncan, amerikansk professor i psykologi. Hon utstrålade intelligens, pondus, medkännande och lyhördhet. Och hon visste verkligen vad hon pratade om då hon har jobbat med barn i krissituationer på alla möjliga platser på vår jord. Rwanda och Bosnien för att nämna två som vi kommer ihåg. Med oss hem från kursen har vi nu fått praktiska och enkla redskap för att prata med barn så vi får höra deras syn på sin situation, utan att vi riskerar att skada dem. Dessa redskap ger oss möjlighet att hjälpa alla barn individuellt utifrån deras möjligheter och omöjligheter. Kursen var också väldigt nyttig för oss då vi i stort sett var de enda farangerna. Bara genom att lyssna på thailändarna lärde vi oss mycket om hur Thailand fungerar
och hur thailändare tänker och känner. Joan Duncan kommer dessutom även att stötta oss på lång sikt som en typ av mentor. Unicef är emot barnhem som något annat än det absoluta sista alternativet men är för oss. De är för oss p.g.a att vi inte är ett barnhem i traditionell bemärkelse (institution). De är för oss då de har förstått att vi vill låta barnen som bor hos oss integrera med det vanliga samhället. Att de exempelvis går i skolorna i området och får ta med kompisar hem precis som barn som bor med sin riktiga familj gör. De är för oss då vi hela tiden jobbar för att inte separera barn från släktingar. Att vi i största möjliga mån vill att någon släkting flyttar med dem hit (när det finns en släkting). De tycker också att vår tanke att försöka få tillbaks barn och släktingar till ett normalt liv så fort det är möjligt är helt rätt. Att vi vill hjälpa till självhjälp. Det är i det arbetet Joan Duncan vill hjälpa oss fortsättningsvis, hjälpa oss att hitta alternativ då vi kanske inte alltid ser dem själva. Naturligtvis tycker ingen att något barn ska släppas iväg innan vi är säkra på att vi har hittat en bättre lösning. Under tiden som barnen är här hos oss, oavsett om det är 1 månad eller 10 år, ska vi arbeta för att ge dem så mycket styrka och tilltro till livet som vi bara kan. Så att de ska få möjlighet att möta sina liv med stolthet och stark tro på sig själva. Under tiden som vi har varit borta har barnen gått i skolan, de har varit på bio och förmodligen gjort en massa annat roligt som vi inte har en aning om. Vi kom i alla fall tillbaks till ett ställe fyllt av harmoni. Vi hade dessutom turen att komma hem inför en buddhistisk långhelg som innebar att barnen var lediga från skolan torsdag, fredag, lördag och söndag. På fredagen fixade Piew, Kobb och Toy en fest för barnen, som hade något att göra med den buddhistiska helgen. Det gjordes upp en majbrasa och grillades mat på gården. Barnen, eller rättare sagt tjejerna, uppträdde. Det är kul att se att saker och ting inte skiljer sig så mycket åt när det gäller barn och vad de tycker är kul att göra. Säg den lilla tjej i åldern 7 år och uppåt som inte älskar att dansa och mima till någon poplåt. Vi har sett det i Sverige och får nu även se det här söta små tjejer som gör Ketchupdansen. Härligt! Igår tog vi en riktig slappardag och idag är alla och badar medan vi sitter här. Vi har besök av familjen Edfeldt som är här på semester och samtidigt har passat på att hjälpa oss en hel del. De har bl a inhandlat byråer till barnens rum, simglasögon till badandet och en massa annat bra. Det är skönt när det kommer folk hit med engagemang och nya ögon som kan se saker man själv inte tänker på. De funderar dessutom på att gå simlärarutbildning när de kommer tillbaks till Sverige så de kan vara med och lära barnen simma nästa gång de kommer hit på semester. En otroligt bra idé tycker vi.
Våra vänner Andreas och Camilla är här och hälsar på oss med sina söner Gustaf (13 år) och Alfred (14 år). Det är härligt att få påhälsning av sina vänner och det är fantastiskt kul att se Gustaf och Alfred leka med alla barnen här. De har hur kul som helst ihop. Och våra tonårstjejer tycker att killarna är jättesnygga och spännande. Gustaf och Alfred, som inte kan så många ord på thailändska ännu, har inga som helst problem att förstå våra barn. De kan återge långa berättelser om vad de har gjort ihop med dem och vad våra barn tycker om saker och ting. Varför är det så? Det är orättvist fast i ärlighetens namn egentligen bara häftigt. Glada hälsningar Sussi och Hans
Självporträtt taget av detta veckobrevs fotograf, Vearn. Våran nya lilla lekkamrat spelar fotboll. Två små konstnärer. Owen och Opar skapar konst. Maen och Vearn jobbar. De har listat ut att det går att hitta spel på vår dator. Den här bilden har Sussi tagit alldeles själv.
Det är fest i faggorna. Tjejerna ska träna inför kvällens uppträdande. Kobb och Piew har frågesport med våra minstingar. Nook, Kip, Owen, Opar, Don och Saman svarar på frågor vi faranger inte förstår. Dansuppvisning av våra tonårstjejer. Tina, Mioo, Jum och Prai är jätteduktiga. Det byggs och byggs...