1 (8) 511-14335-06 Bevarandeplan Natura 2000 Tavvavuoma SE0820619 Fastställd av Länsstyrelsen: 2007-12-11 Namn: Tavvavuoma Områdeskod: SE0820619 Områdestyp: SCI/SPA (utpekat enligt art- och habitatdirektivet /fågeldirektivet) Area: 53 966 ha Ytterligare skyddsform: Saknas Kommun: Kiruna Lägesbeskrivning: ca 40 km NO om Torneträsk Koordinat RN: 1699796, 7608567 Kartblad: 30J-K, 31J-K Ägandeförhållanden: Statligt Berörda samebyar: Lainiovuoma, Saarivuoma
2 (8) 511-14335-06 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra mest värdefulla naturområden. När Sverige blev medlem i EU blev vi också en viktig del av Natura 2000-nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura 2000. Områdena kan vara mycket olika men gemensamt för dem alla är att de är ett exklusivt urval av den mest värdefulla naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område ska det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området. Bevarandeplanen ska vara ett levande dokument och revideras vid behov. Bevarandeplanen ska fungera som : Ett vägledande dokument för myndigheter, kommuner mm som kan komma att bli berörda vid eventuella bedömningar och prövningar vid exploatering eller andra åtgärder som kan skada Natura 2000-området. Ett underlag för hur området bör skötas för att bibehålla dess naturvärden samt en bedömning om ytterligare skydd (naturreservat, biotopskydd mm) är nödvändigt för att uppnå syftet med området. En informationskälla till markägare, brukare, exploatörer och allmänhet om Natura 2000-områdets speciella värden och vad som kan skada dessa. Mer information om Natura 2000 finns På länsstyrelsens hemsida: www.bd.lst.se På Naturvårdsverkets hemsida: www.naturvardsverket.se Hos Länsstyrelsen i Norrbotten tel 0920-96000
3 (8) 511-14335-06 Innehållsförteckning 1 Allmänt... 4 2 Grunder för utpekandet... 4 3 Områdesbeskrivning... 5 4 Bevarandesyfte och bevarandemål för Tavvavuoma... 5 5 Hotbild för Natura 2000-området... 6 5.1 Verksamheter som kan påverka naturtyper och arter negativt... 6 6 Bevarandeåtgärder... 6 6.1 Områdets skydd... 7 6.2 Skötselåtgärder... 7 7 Bevarandestatus idag... 7 8 Övervakning och uppföljning... 7 9 Källor... 7 Bilaga Kartbilaga Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5 Beskrivning av naturtyper som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Beskrivning av arter som pekats ut enligt fågeldirektivet Bevarandemål för naturtyper som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Exempel på verksamheter som skulle kunna påverka de naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet negativt Exempel på verksamheter som skulle kunna påverka de arter som pekats ut enligt fågeldirektivet negativt
4 (8) 511-14335-06 Art- och habitatdirektivet: Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Fågeldirektivet: Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar. 1 Allmänt EU-länderna har gemensamt tagit fram vilka naturtyper och arter som är viktiga att skydda och bevara. Områden som ingår i det europeiska nätverket Natura 2000 innehåller en eller flera av dessa naturtyper och/eller arter som finns i art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Vissa arter och naturtyper i direktiven är prioriterade vilket innebär att extra hänsyn ska tas till dessa. Varje område som ingår i Natura 2000-nätverket föreslås av respektive länsstyrelse och beslutas av regeringen. 2 Grunder för utpekandet Tavvavuoma är utvalt att ingå i Natura 2000 eftersom det i området finns naturtyper och arter som finns med i art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Långskaftad svanmossa (1389) är felaktigt inrapporterad. Inga artfynd finns i området och arten har därför inte tagits med i bevarandeplanen. I området finns mycket välutvecklade palsmyrar och ett extraordinärt fågelliv. Naturtyper i området som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Kod Naturtyp Areal (ha) Andel (%) 1) 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell 540 1 vegetation på exponerade stränder 3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation 1619 3 4060 Rishedar ovanför trädgränsen 37053 68,66 4080 Videbuskmarker ovanför trädgränsen 1079 2 6150 Silikatgräsmarker ovanför trädgränsen 1079 2 7320 *Palsmyrar 8095 15 8110 Silikatrasmarker 1619 3 8120 Kalkrasmarker 184 0,34 9040 Fjällbjörkskog 2698 5 * = Prioriterad naturtyp 1) = Andelen utpekade naturtyper i området behöver inte uppgå till 100% av arealen. Ingående fåglar enligt fågeldirektivet Kod Art A002 Storlom (Gavia arctica) A007 Svarthakedopping (Podiceps auritus) A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) A042 Fjällgås (Anser erythropus) A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus) A091 Kungsörn (Aquila chrysaetos) A098 Stenfalk (Falco columbarius) A102 Jaktfalk (Falco rusticolus) A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) A151 Brushane (Philomachus pugnax) A157 Myrspov (Limosa lapponica)
5 (8) 511-14335-06 A166 A170 A194 A222 A272 A456 Grönbena (Tringa glareola) Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) Silvertärna (Sterna paradisaea) Jorduggla (Asio flammeus) Blåhake (Luscinia svecicia) Hökuggla (Surnia ulula) 3 Områdesbeskrivning Tavvavuoma ligger i väglöst land. Området omfattar ett stort flackt fjällområde med myrkomplexet Tavvavuoma beläget i en sänka i det stora högslättsområdet. Området präglas av ett mosaikartat myrlandskap där permafrostens inverkan skapat omfattande palsbildningar. Palsmyrkomplexet är Sveriges största och bäst utbildade med palsar på upp till 6-7 meters höjd. Palsmyrarna tillsammans med ett stort antal småvatten och inslaget av tundraavsnitt ger området en speciell karaktär. Vegetationen på högslätten som omger Tavvavuoma domineras av rishedar av olika slag. Vanligast är torr rished, med låg slutenhet, karakteriserad av blåbärs- och kråkbärsris, dvärgbjörk och smalbladiga gräs. Friska rishedar, lavrik hedbjörkskog, mossrik hedbjörkskog, block- och hällmarker förekommer i mindre utsträckning. Kring Tavvaätno och dess källsjöar dominerar palsmyrar som främst består av en blandning av torra kärr och rismyrar. Myrvegetationen är relativt fattig men även intermediära stråk förekommer. Den som helhet mycket mosaikartade vegetationen i området ger gynnsamma förutsättningar för en art- och individrik fågelfauna och området är känt för sitt mycket rika fågelliv. Speciellt vadartätheten är extremt hög och myrarna utgör viktiga jaktmarker för flertalet rovfågelarter. Vid inventeringar har man bland annat påträffat rariteter som rödstrupig piplärka, fjällgås och myrspov. Myrkomlexet Tavvavuoma är internationellt utpekat som ett så kallat RAMSARområde enligt våtmarkskonventionen. Inom hela Natura 2000 området finns även tre stora myrområden som är klassade som högsta klassen i den nationella våtmarksinventeringen (VMI). Två av objekten ligger inom myrkomplexet Tavvavuoma och det tredje är beläget på den högt liggande förfjällsplatån, Tsåksoplatån, söder om Tavvavuma, på gränsen till högfjäll. 4 Bevarandesyfte och bevarandemål för Tavvavuoma Syftet med Natura 2000-området Tavvavuoma är att det ska bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för de ingående naturtyperna och arterna på biogeografisk nivå. Att upprätthålla gynnsam bevarandestatus innebär i grova drag att de utpekade naturtyperna och arterna ska finnas kvar långsiktigt. För att gynnsam bevarandestatus ska råda måste vissa bevarandemål uppfyllas. Bevarandemål för naturtyperna och arterna i Tavvavuoma finns sammanställda i bilaga 3. En
6 (8) 511-14335-06 basinventering av Sveriges Natura 2000-områden har påbörjats 2004 och förväntas pågå till och med år 2008. Efter denna inventering kan uppgifter komma att ändras samt x, y eller liknande mål att ersättas med siffror och arter. Specifika bevarandemål för populationsutvecklingen av varje fågelart kan i dagsläget inte anges på grund av bristfällig kunskap om antalet individer i området. Ett övergripande mål som gäller häckande fåglar är att de ska finnas i livskraftiga bestånd inom ramen för naturlig variation. Ett bevarandemål som gäller alla arter är att det ska finnas goda förutsättningar för födosök, häckning eller rastning i området. Varje arts ekologiska krav finns beskrivna i bilaga 2. När tillräcklig kunskap finns tillgänglig kommer mer uppföjningbara bevarandemål att formuleras. 5 Hotbild för Natura 2000-området Här beskrivs de viktigaste hot som vi idag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Det är viktigt att ha i åtanke att andra hotbilder, som idag är okända, kan bli aktuella i framtiden. De faktorer som är av global karaktär, till exempel klimatförändringar och luftföroreningar kan inte lösas genom områdets skötsel utan måste lösas i den politiska debatten. I bevarandeplanen ligger tyngdpunkten därmed främst på kända och potentiella, lokala hot. 5.1 Verksamheter som kan påverka naturtyper och arter negativt Området har ett rikt fågelliv och är därför känsligt för störningar under fåglarnas häckningsperiod. Störningar från det rörliga friluftslivet är dock begränsat eftersom området ligger i väglöst land. Områdets palsmyrar är särskilt känsliga för markslitage. Körning med terrängfordon sommartid eller en avsevärd ökning av antalet besökare i området skulle kunna medföra skador på markskikt och vegetation. I bilaga 4 och 5 finns exempel på verksamheter som skulle kunna påverka de utpekade naturtyperna och arterna negativt. Vid eventuella tillståndsprövningar samt vid verksamheter som kan påverka området bör dessa och andra likvärdiga åtgärder beaktas. Detta är av stor vikt för att bevarandesyfte och bevarandemål ska uppnås över tiden. 6 Bevarandeåtgärder Bevarandeåtgärderna i området ska leda till att de uppsatta bevarandemålen uppfylls över tiden. Det innebär att området måste ha ett tillfredställande skydd mot bland annat exploatering samt att de skötselkrävande naturtyperna och arterna får den skötsel som krävs för att de skall vara i gynnsam bevarandestatus. Bevarandeåtgärderna bör även
7 (8) 511-14335-06 kopplas till miljömålsarbetet, samt till åtgärdsprogrammen för fjällgås. För att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs tillstånd. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av det berörda området (7 kap 28 a miljöbalken). 6.1 Områdets skydd Förutom Natura 2000-bestämmelserna (7 kap 28-29 miljöbalken) är Tavvavuoma obrutet fjällområde och omfattas därmed av särskilda bestämmelser (4 kap 5 miljöbalken). Tavvavuoma är även utpekat som ett riksintresseområde för naturvården. Inget ytterligare skydd bedöms som nödvändigt i dagsläget. 6.2 Skötselåtgärder Området bör lämnas för fri utveckling. Åtgärder som ökar förutsättningarna för att uppnå bevarandemålen för området kan dock bli aktuella i framtiden. När det gäller tillsyn i området bör eventuellt markslitage på områdets palsmyrar särskilt uppmärksammas. 7 Bevarandestatus idag Bevarandestatusen för de utpekade naturtyperna och arterna i området är i dagsläget bedömd som gynnsam, med undantag för fjällgås (Anser erythropus) där statusen ej är bedömd. Ingen inventering för detta syfte har dock utförts i området vilket gör att statusen är svårbedömbar. Inför säkrare bedömning avvaktar vi den information som basinventeringen kan ge. 8 Övervakning och uppföljning Det pågår för närvarande ett nationellt arbete med att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna och naturtyperna (Abenius m fl 2004). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika naturtyperna och arterna ska följas upp och bedömas. 9 Källor Abenius J, Aronsson M, Haglund A, Lindahl H, & Vik P. 2004. Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet, samt arter i Fågeldirektivet. Naturvårdsverket. 54 s. Gretener et al. 1982. Tavvavuomaområdet. Naturinventering. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Rapportserie 182:13. Naturvårdsverket 2004. Art och naturtypiska vägledningar för Natura 2000. Naturvårdsverket. Hemsida http://www.naturvardsverket.se Länsstyrelsen i Norrbottens län. 2004. Våtmarker i Norrbottens län.
8 (8) 511-14335-06 Länsstyrelsen i Norrbottens län, 1986. Områden av riksintresse för naturvård, objekt 13-30.
511-14335-06 Kartbilaga Tavvavuoma SE0820619
BILAGA 1 1 (5) Beskrivning av ingående naturtyper som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder beskrivs generellt som näringsfattiga eller svagt näringsrika sjöar med förekomst av flacka, ibland betespräglade, stränder och grunda bottnar. Vattenvegetationen på de grunda bottnarna består av perenn kortskottsvegetation och på blottlagda stränder och bottnar förekommer lågvuxen annuell pionjärvegetation. Sjöhabitatet omfattar stranden upp till medelhögvattenlinjen. Representativa sjöar av naturtypen har naturliga vattenståndsvariationer, regelbunden ishyvling och/eller strandbete. Störningen i strandlinjen är en förutsättning för karaktäristisk annuell vegetation som utgör ett betydande inslag på de flacka stränderna som blottas eller utsätts för störning. Vass och annan högre vattenvegetation förekommer relativt sparsamt liksom slingor och flytbladsvegetation, men kan dominera i skyddade vikar. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Bibehållna eller förbättrade förhållande avseende vattenståndsfluktuationer och hydrologi. En för naturtypen naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. Naturligt näringsfattigt eller svagt näringsrikt och relativt klart vatten med låg grad av mänsklig belastning av bl a humus, försurande ämnen, partiklar (grumlande ämnen), näringsämnen och miljögifter. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de aktuella hotfaktorerna. 3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation beskrivs generellt som alpina och subalpina vattendrag med naturliga vattenståndsfluktuationer. Vattendynamik, is och annan störning skapar flodbäddar och öppna stränder som koloniseras av örtrik strandvegetation med stort inslag av fjällväxter. Naturtypen förekommer endast ovanför gränsen för sammanhängande barrskog och utgörs ofta av käll- och biflöden till naturtypen 3210, naturliga fennoskandiska vattendrag. Naturtypen avgränsas mot land av medelhögvattenlinjen. Vattendrag inom naturtypen bör ej vara avsevärt påverkad av försurning. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Bibehållna eller förbättrade förhållanden avseende vattenföring och flödesdynamik. Oreglerad vattenföring upprätthåller en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer och därmed förutsättningar för naturligt förekommande arter. Fria vandringsvägar i anslutande vattensystem (inga antropogena vandringshinder) är en förutsättning för vissa av naturtypens typiska arter. Naturliga omgivningar med örtrik vegetation, salix, fjällbjörk, våtmarker och mader.
BILAGA 1 2 (5) God vattenkvalitet; näringsfattigt, ofta klart (förutom nedströms glaciärer eller vid snösmältning) och neutralt vatten. Låg grad av mänsklig belastning avseende försurande ämnen, närsalter och miljögifter. En för naturtypen naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de aktuella hotfaktorerna. 4060 Rishedar ovanför trädgränsen beskrivs generellt som fjällhedar ovanför trädgränsen. De domineras av dvärgvuxen och krypande busk- och risvegetation på såväl kalkfattiga som kalkrika marker. Vegetationen är vanligen påverkad av ett långvarigt renbete. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Extensivt renbete. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 4080 Videbuskmarker ovanför trädgränsen beskrivs generellt som Videbuskdominerade marker ovanför trädgränsen. Videbuskar täcker mer än 50 % i ris-, gräs- eller högörtsvegetation. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: För vissa typer är översilning med näringsrikt vatten en förutsättning. Extensivt renbete. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 6150 Silikatgräsmarker ovanför trädgränser är generellt dominerade av gräs, halvgräs och örter. Jordtäcket är i regel tunt och består till största delen av vittringsmaterial. Vegetationen är vanligen påverkad av ett långvarigt renbete. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Vanligen ett extensivt renbete. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen.
BILAGA 1 3 (5) Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 7320 *Palsmyrar utgörs generellt öppen blandmyr, med mycket kärrytor och vattenfyllda partier samt förekomst av palsar. Palsar är kull- eller kupolformade bildningar av torv som har en åretruntfrusen kärna. De är vanligtvis 1-4 meter höga. Palsarna på myren befinner sig i olika utvecklingsstadier och varierar då det gäller form och vegetation. Palslaggar, palskar och palsgölar är andra morfologiska strukturer som kan förekomma på palsmyren. Habitatet finns i de norra boreala, alpina och subarktiska regionerna där årsmedeltemperaturen är under -1 C. Myrens hydrologi och hydrokemi får inte vara starkt generellt påverkad av antropogena ingrepp. Reversibla, mindre ingrepp som orsakat lokal störning i begränsade delar av myren kan medges. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Kallt klimat med en årsmedeltemperaturen som understiger 0 grader Celsius, så att permafrostprocesser kan verka i torven. Hydrologi och hydrokemi bör inte påverkas negativt. Täckningsgraden av botten- fält- busk och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare. De strukturer/formelement (ex. tuvor, strängar, palsar, palslaggar) som finns på myren bibehålls. Ingen påtaglig minskning av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 8110 Silikatrasmarker är naturliga rasmarker av silikatrika, ofta svårvittrade och näringsfattiga bergarter i bergsområden i alpin region, men även t.ex. ultrabasiska silikatrasmarker (t.ex. med serpentinit) räknas hit. Rasmarkerna har i regel bildats på naturlig väg, genom erosions- och vittringsprocesser, men kan i enstaka fall förekomma i gamla stenbrott. Lutningen är mer än 30º i minst 20 m och minst 70 % av ytan består av block, sten, grus eller annuell vegetation. Hela rasmarken omfattas, från de högt liggande, ofta finmaterialrika delarna till de grovblockiga lägre liggande partierna, dock inte det fasta berget ovan eller vid sidan om. Typiska silikatrasmarker utgörs av en s.k. talusbildning. Silikatrasmarker domineras av ytor som saknar sammanhängande växttäcke av kärlväxter och är, p.g.a. störningar som ras och snöskred, oftast mer eller mindre trädlöst (<30% krontäckning av träd). Nedanför kalfjället är rasmarkernas nedre delar ofta glest trädbevuxna. Vegetationen karaktäriseras av mossor, lavar och ormbunksväxter men innehåller ibland många kärlväxtarter, i synnerhet om berggrunden är något rikare. I lokalklimatiskt gynnade lägen, t.ex. sydväxtberg, och på mer lättvittrad berggrund kan artrikare växtsamhällen med ett större lövinslag förekomma. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Opåverkad hydrologi.
BILAGA 1 4 (5) Fortgåenden sluttningsprocesser som ras, laviner eller slasklaviner med talusbildning. Måttlig störning. Ingen påtaglig minskning av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 8120 Kalkrasmarker är naturliga rasmarker av kalksten, kalkrika skiffrar eller andra lättvittrade, kalkrika bergarter i bergsområden i alpin region. Rasmarkerna har i regel bildats på naturlig väg, genom erosions- och vittringsprocesser, men kan i en del fall påträffas i gamla stenbrott. Kalkrasmarker kan utgöras av en s.k. talusbildning, men materialet är oftast mer småblockigt, förskiffrat eller nedvittrat än hos silikatrasmarker (8110). Dolomitkalk är emellertid hårdare och ger grövre rasmaterial. Lutningen är mer än 30º på minst 20 m och minst 70 % av ytan består av block, sten, grus eller annuell vegetation. Det fasta berget ovan eller vid sidan om rasmarken ingår dock inte. Basiska rasbranter domineras av ytor som saknar sammanhängande växttäcke av kärlväxter och är, p.g.a. störningar såsom ras och snöskred, oftast mer eller mindre trädlöst (<30% krontäckning av träd). Vegetationen domineras av småtuvor och av konkurrenssvaga, ettåriga örter jämte rikligt med mossor och lavar. Artrikedomen är mycket stor och många av arterna som förekommer i kalkrasmarker är sällsynta. Nedanför kalfjället är rasmarkerna i den nedre delen ofta glest trädbevuxna (dock <30 % krontäckning). Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Intakt omkringliggande skog (då sådan finns) som påverkar fuktighetsförhållandena i branten Opåverkad hydrologi Måttlig störning från tramp (såväl människor eller djur) Fortgåenden sluttningsprocesser som ras, laviner eller slasklaviner med talusbildning Ingen påtaglig minskning av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal. 9040 Fjällbjörkskog förekommer generellt i subalpin miljö ovan barrskogsgränsen på mark som är torr till fuktig och näringsfattig till näringsrik. Trädskiktet domineras av fjällbjörk. Övriga trädslag som kan förekomma är hägg, rönn, sälg, gråal, asp, viden, tall och gran. Skogen ska vara, eller i en relativt nära framtid kunna bli naturskog eller likna naturskog m.a.p. egenskaper och strukturer. Den kan ha påverkats av t.ex. plockhuggning, bete eller naturlig störning. Renbete har förekommit och förekommer ofta även idag. Boskapsbete i fjällbjörkskog på fäbodvallar kan förekomma men får anses som mycket ovanligt. Skogen ska vara i ett sent eller i ett relativt sent
BILAGA 1 5 (5) successionsstadium. Det ska finnas gamla träd och död ved och en kontinuitet för de aktuella trädslagen. Om naturliga störningsprocesser eller skötselåtgärder i syfte att imitera sådana har påverkat området kan även områden i yngre successionsstadier ingå. Fältskiktet kan variera beroende på jordart, vattentillgång och snötäckets varaktighet. En grov indelning i undergrupper kan göras efter produktiviteten; lavtyp, mosstyp, lågörttyp och högörttyp. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus beskrivs för naturtypen på följande sätt: Kontinuitet av fjällbjörk, bl.a. för lavar i trädskiktet. Topografi och klimat med mycket snö och sen snösmältning gör fjällbjörken konkurrenskraftig. Översilade eller genomsilade sluttningar, alternativt kalkrik jordmån eller berggrund, är en förutsättning för de rikare typerna Naturlig dynamik, med störningar, som t.ex. stormfällningar, insektsangrepp (t.ex. massangrepp av fjällbjörkmätare), översvämningar och laviner. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella. Frånvaro av markexploatering och liknande saker som tar mark i anspråk och minskar naturtypens areal.
BILAGA 2 1 (4) Beskrivning av ingående arter som pekats ut enligt fågeldirektivet A002 Storlom (Gavia arctica) behöver tillgång till lämpliga bytesdjur, dvs. fiskar, i viss mån vatteninsekter. Den behöver även lämplig plats att bygga sitt bo på, vilket nästan uteslutande innebär öar, särskilt mindre holmar och skär, belägna i klarvattenssjöar (oligotrofa och mesotrofa), i sällsynta fall längs ostkusten. Tillgång till områden med minimal mänsklig störning är viktig. Arten är störningskänslig under häckningen (majjuli/augusti), främst under ruvningsperioden. Arten är långlivad art med relativt låg reproduktion och är därför känslig för jakt. Under häckningen rör sig arten normalt inom 1-10 km radie från häckningslokalerna. Storlommen övervintrar dels i östra Medelhavet och Svarta havet, dels i mindre utsträckning i västra Europa. Övervintrar även regelbundet längs södra Sveriges kuster. A007 Svarthakedopping (Podiceps auritus) behöver tillgång till lämplig föda, vilket under häckningstiden består huvudsakligen av evertebrater, speciellt akvatiska, men också terrestra insekters larvstadier, samt till en mindre del fisk, salamandrar och grodyngel. Arten är mycket känsligt för näringskonkurrens med fisk. För lyckad reproduktionen bör häckningsvattnen sakna, eller ha starkt reducerad fiskförekomst. Tillgång till lämplig häckningsplats, vilket i allmänhet innebär små och fisktomma sötvatten i form av viltvatten, dammar, kärr, agmyrar och vattenfyllda lertag. Kan även häcka i större sjöar, både eutrofa slättsjöar som mer näringsfattiga skogssjöar. I de senare fallen bör undervattensvegetationen vara riklig om där finns fisk. Förekommer även vid vissa kustlokaler i Östersjön och Bottenhavet/Bottenviken. Under häckningen är arten bunden till det vatten där boet anläggs. Övervintrar i marin miljö i västra och mellersta Europa. Svarthakedopping är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A038 Sångsvanen (Cygnus cygnus) häckar i grunda, vegetationsrika vatten. Den kräver god tillgång på undervattensväxter under häckningssäsongen, liksom lämplig och god tillgång på grön växlighet under vintersäsongen. Arten kräver relativt ostörda områden under sin flyttning och övervintring. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett mycket begränsat område runt boplatsen. Sångsvanen blir könsmogen först vid 4 års ålder och fram till dess för de unga svanarna en ambulerande tillvaro i stora landskapsavsnitt. Arten övervintrar i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna. A042 Fjällgåsen (Anser erythropus) kräver för sin häckning orörda och störningsfria områden i fjällens björk- och videzon,där det finns större och mindre sjöar med förekomst av öar. Betesområden i form av myrar och gräsmarker måste finnas i nära anslutning till häckningsplatsen. Arten kräver rast- och övervintringslokaler med gott om lämplig föda (främst gräsvegetation) och möjlighet att övernatta ute på vatten. De svenska fjällgåspopulationen är resultatet är resultatet av ett återutplanteringsprojekt och fåglarna övervintrar på kulturbetesmarker i främst Holland. Under häckningen uppehåller sig fjällgässen inom ett begränsat område i närheten av sin boplats (storleksordningen 2-5 km 2 ). Svenska fåglar flyttar mellan Sverige och Holland. Fjällgås är rödlistad i kategorin Akut hotad (CR) i Sverige.
BILAGA 2 2 (4) A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus) bygger alltid sitt bo på marken i öppen terräng av olika karaktär; på myrar, hyggen, i kraftledningsgator, kärr eller på hedar, men även i vass samt i unga barrskogsplanteringar, i vide- eller björksnår eller t.o.m. i sädesfält. Födan utgörs av fåglar och smågnagare som den fångar i öppen terräng, allt ifrån hygge och myr till åker och äng. Biotopvalet under övervintringen utgörs av öppna, trädfria marker som t.ex. åkrar, ängar, hedar, våtmarksområden. Arten jagar under häckningstiden över arealer i storleksordningen 25-50 km 2. De svenska blåhökarna övervintrar i Västeuropa från södra Skandinavien till Medelhavsområdet. Ett mindre antal fåglar övervintrar i Nordafrika. Blå kärrhök är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A091 Kungsörn (Aquila chrysaetos) vill ha tillgång till lämpliga bytesdjur, vilket skiftar mellan olika geografiska områden (mestadels däggdjur och fåglar i storleksklassen 0,5 5 kilo). I områden som saknar klippor/bergsbranter är arten hänvisad till att bygga boet i träd med grova sidogrenar. I Norrlands skogsland innebär detta oftast tallar äldre än 200 år. Cirka hälften av den svenska kungsörnsstammen är beroende av tillgång till lämpliga boträd. Föredrar områden med låg störningsfrekvens från människor och undviker därför bebyggda områden. De häckande örnarna är som mest störningskänsliga under januari maj. Artens hemområde varierar mellan 75 200 km 2 beroende på bytestillgång. De könsmogna örnarna är i huvudsak stannfåglar, men de etablerade paren i Norrland drar sig åtminstone till en viss del söderut under december februari. Ungfåglarna rör sig över betydande områden under de första levnadsåren, men ytterst få lämnar landet. När de etablerar sig vid 4 5 års ålder sker detta i allmänhet i närheten av födelseområdet. Kungsörn är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. A098 Stenfalken (Falco columbarius) är en småfågelspecialist som häckar i anslutning till öppna, småfågelrika områden. Under gnagarår livnär den sig även i hög utsträckning på lämmel och sork. I fjällen häckar arten huvudsakligen i fjällbjörkskogen, men går i stor utsträckning även ned i det intilliggande barrskogslandet. Nedanför fjällområdena häckar stenfalken i mindre antal i anslutning till öppen mark som myrar, mossar, hedar, öppna kustmiljöer och alvar. Stenfalken bygger inget eget bo utan utnyttjar risbon av framför allt kråka och korp, men även av fjällvråk, kungsörn och fiskgjuse. De utnyttjade bona kan vara placerade i träd likaväl som i klippor. Stundom häckar stenfalken direkt på en klipphylla eller på marken. Under vintern uppehåller sig stenfalken i öppna miljöer av olika slag, ofta större slättområden eller längs öppna kusttrakter. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 15-25 km 2. Övervintrar i västra Europa, fåtaligt även i södra Sverige. A102 Jaktfalken (Falco rusticolus) häckar i klippbranter (sällsynt i träd) främst inom björkskogsbältet eller videregionen i fjällkedjan. Jaktfalken är helt beroende av tillgång på risbon för sin häckning. Det vanligast utnyttjade boet tillhör korpen, men även fjällvråkens och kungsörnens bo utnyttjas tidvis. Ett korpbo blir nedslitet och obrukbart efter 2-3 års användning. Jaktfalken är framför allt vintertid helt beroende av en god tillgång på byten i form av fjäll- och dalripa. Är tillgången på ripor dålig under vårvintern så uteblir häckningen. Häckningsframgången är bättre under lämmelår, främst genom att predationen på ripa från andra rovdjur minskar, men även genom att jaktfalken utnyttjar lämmel som föda. Ett jaktfalkpar med ungar behöver cirka 180-200 ripor (medelvikt 550 g) under perioden maj t.o.m. augusti (beräknat på 2,3 ungar/kull).
BILAGA 2 3 (4) Jaktfalken är störningskänslig vid boplatsen, speciellt från mars till mitten av maj. Arten jagar över arealer i storleksordningen 200-300 km 2. Jaktfalken är stannfågel. Under de mörkaste vintermånaderna är det troligt att åtminstone en del falkar förflyttar sig ut mot den norska kusten. Jaktfalken är rödlistad i kategorin Starkt hotad (EN) i Sverige. A140 Ljungpiparen (Pluvialis apricaria) häckar huvudsakligen i fyra olika miljöer. I norra Sverige är det en karaktärsart på fjällhedar och lokalt även på större, trädlösa myrar. I södra Sverige finns ett tynande bestånd på trädlösa högmossar, samt ett tämligen starkt bestånd på Ölands alvar. Gemensamt för de olika populationerna är kraven på stora öppna områden, med låg och gärna något gles växtlighet. Arten kräver stora sammanhängande öppna områden - ljungpiparen är ytterligt sällsynt när den sammanhängande arealen öppen mark understiger 15 ha. Överstiger den öppna arealen 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark är större än 90 ha som arten finns på alla mossar. De häckande fåglarna utnyttjar gärna närliggande åkrar under födosöket. I övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Arten hävdar revir och rör sig då huvudsakligen inom ett område i storleksordningen 15-30 hektar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa. A151 Brushanen (Philomachus pugnax) häckar i Sverige i två helt olika typer av miljöer, med olika ekologiska krav och populationsutveckling. Det sydliga beståndet kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av hävdade strandängar. I bra häckningsmiljöer finns en mosaik av gräs- och starrmarker, öppna dy- och jordytor och grunda vattensamlingar. Det nordliga beståndet kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Hanarna spelar på gemensam plats, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Som rastlokaler utnyttjas öppna områden med grunt vatten och sandiga eller gyttjiga bottnar, men även översvämmade åker- eller betesmarker. Under häckningen rör sig fåglarna inom ett begränsat område, gissningsvis någon km 2. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara (Sahelzonen). Brushanen är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A157 Myrspoven (Limosa lapponica) behöver tillgång till lämpliga häckningsmiljöer i form av öppna, gärna lite fuktiga hedar i lågfjällsområden. Arten kan i lämpliga områden häcka i glesa kolonier. Tillgång till störningsfria häckningsplatser är nödvändig. Myrspoven rastar främst längs våra kuster i grunda våtmarksmiljöer utan högre vegetation. Hemområdet under häckningstid är gissningsvis i storleksordningen 15-25 km 2. Myrspoven övervintrar längs Europas och Afrikas västra kuster samt i Medelhavsområdet. Myrspoven är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. A166 Grönbenans (Tringa glareola) lämpliga häckningsmiljöer utgörs av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. Arten kräver tillgång på öppet vatten och dyiga stränder. Den är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. De högsta tätheterna hittar man i stora sammanhängande våtmarkspartier, men arten häckar regelbundet även vid mindre skogsomgärdade myrar. Under flyttningen påträffas grönbenan både längs kusten samt vid olika inlandsvåtmarker av öppen karaktär. Grönbenan hävdar revir och rör sig då inom ett
BILAGA 2 4 (4) område i storleksordningen 1-5 km 2. Arten övervintrar främst i tropiska Afrika, men delvis även i södra Afrika. A170 Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) behöver tillgång på lämplig föda i form av mygglarver, små vattenlevande insekter och stora planktiska kräftdjur. Lämpliga häckningsplatser är fisktomma fjällsjöar, myrgölar eller större flarkmyrar. Arten håller främst till i områden med vattenomflutna starrtuvor eller där starren bildar en gles bård ut mot öppet vatten. Det bestånd som finns i Bottniska viken och Skärgårdshavet häckar främst på små öar med rik förekomst av små vattensamlingar samt i grunda vikar. Under häckningen rör sig paret inom ett begränsat område runt boplatsen. Övervintrar i Indiska oceanen, till stor del ute till havs. A194 Silvertärnan (Sterna paradisaea) behöver tillgång på fiskrika sjöar och/eller grunda kustområden samt till störningsfria häckningsplatser. För att större kolonier ska kunna etableras krävs rovdjursfria områden framför allt frånvaro av mink och räv. Under häckningen födosöker silvertärnorna inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Arten övervintrar längs södra Afrikas kust och i Södra Ishavet. A222 Jorduggla (Asio flammeus) kräver tillgång på lämplig föda i form av sork och andra smågnagare. Arten är knuten till områden med större sammanhängande ytor öppen mark. Vanliga häckningsmiljöer är myrar och hedar, kalhyggen, kraftledningsgator, strandängar samt stora områden med permanenta ängsmarker eller extensivt bete i jordbrukslandskapet. Häckar även sällsynt i skärgårdsmiljö. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 5 25 km 2. Jordugglan övervintrar i västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. Jordugglan är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. A272 Blåhake (Luscinia svecicia) kräver tillgång till lämpliga häckningsmiljöer i form av fjällbjörkskog och områden med täta videsnår. Arten hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 1 ha. Blåhaken övervintrar i södra Asien. Skandinaviska blåhakar flyttar i mindre omfattning även till Afrika. A456 Hökuggla (Surnia ulula) behöver tillgång på lämpliga häckningsplatser i form av håligheter i träd, skorstensstubbar eller holkar. När lämpliga håligheter saknas, liksom under perioder med mycket höga beståndstätheter, kan arten tvingas häcka i öppna risbon. Boet läggs ofta i täta barr- eller blandskogsbestånd. För födosök krävs tillgång på öppna marker. Arten utnyttjar såväl öppna myrmarker som hedar, kalhyggen, kraftledningsgator och vägrenar. Födan utgörs av smågnagare, främst olika sorkar, men även småfågel. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 3-10 km 2. Hökugglan är huvudsakligen en stannfågel, men efter dåliga gnagarår rör sig arten under vintern över stora områden och kan därvid påträffas även söder om Sverige.
BILAGA 3 1 (2) Bevarandemål för ingående naturtyper som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet Bevarandemål för arealer och populationsstorlekar tillåts fluktuera inom ramen för naturlig variation. Art/Naturtyp Bevarandemål 3130 Oligo-mesotrofa Naturtypens areal ska vara minst 540 ha. sjöar med strandpryl, Värdet för totalfosforhalt, ph-värde och absorbans ska uppfylla minst braxengräs eller annuell tillståndsklass 2. vegetation på exponerade Siktdjupet ska vara minst x m. stränder Vass och flytbladsvegetation får täcka högst x % av vattenytan. Vattenståndsvariationerna skall uppfylla god ekologisk status. 3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation 4060 Rishedar ovanför trädgränsen 4080 Videbuskmarker ovanför trädgränsen 6150 Silikatgräsmarker ovanför trädgränsen De typiska arterna x, y etc. ska finnas i z % av provytorna. Naturtypens areal ska vara minst 1619 ha. Värdet för totalfosforhalt och ph-värdet ska uppfylla minst tillståndsklass 2. Vattenlevande organismer ska ha fria vandringsvägar senast år x. Vattenståndsvariationerna skall uppfylla god ekologisk status. De typiska kärlväxtarterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna Populationerna av de typiska fisk- och musselarterna ska vara minst x eller öka. Naturtypens areal ska vara minst 37053 ha. Täckningsgrad av buskar är högst x %. Täckningsgrad av träd är högst x %. Påverkan av markslitage är försumbar. Täckningsgrad av stigar och terrängkörningsspår är högst x %. De typiska fågelarterna ska vara minst x eller öka. De typiska kärlväxtarterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna. Naturtypens areal ska vara minst 1079 ha. Täckningsgrad av vide- och trädskikt är högst x %. Påverkan av markslitage är försumbar. Täckningsgrad av stigar och terrängkörningsspår är högst x %. De typiska fågelarterna ska vara minst x eller öka. De typiska kärlväxtarterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna. Naturtypens areal ska vara minst 1079 ha. Snölegevegetationens genomsnittliga utbredning varierar med högst ± x %. Andelen örter (ej dvärgvide) i fältskiktet är x %. Täckningsgrad av träd och buskar är högst x % respektive y %. Påverkan av markslitage är försumbar. Täckningsgrad av stigar och terrängkörningsspår är högst x %. De typiska fågelarterna ska vara minst x eller öka. De typiska kärlväxtarterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna. 7320 *Palsmyrar Naturtypens areal ska vara minst 8095 ha. Täckningsgrad av palsar ska vara minst x %. Hela arealen ska ha ostörd hydrologi, det ska inte finnas diken med avvattnande effekt som påverkar området eller slitagespår djupare än 0,3 m. Antal häckande par av typiska fågelarter (x, y etc) ska vara minst x eller öka. 8110 Silikatrasmarker Naturtypens areal ska vara minst 1619 ha.
BILAGA 3 2 (2) Andelen vegetationsfri mark (exklusive skorplavar) är minst x %. Täckningsgrad av träd och buskar är högst x %. Lövträdsandelen ska vara minst x % av respektive trädslag. Förekomsten och täckningsgraden av typiska lavar och kärlväxter är x %. 8120 Kalkrasmarker Naturtypens areal ska vara minst 184 ha. Andelen vegetationsfri mark (exklusive skorplavar) är minst x %. Täckningsgrad av träd och buskar är högst x %. Lövträdsandelen ska vara minst x % av respektive trädslag. Förekomsten och täckningsgraden av typiska lavar och kärlväxter är x %. 9040 Fjällbjörkskog Naturtypens areal ska vara minst 2698 ha. Det ska finnas minst x m³ död ved per ha. De typiska arterna x, y etc ska finnas i z % av provytorna.
BILAGA 4 1 (2) Exempel på verksamheter som skulle kunna påverka naturtyper och arter som pekats ut enligt art- och habitatdirektivet negativt 3130 Oligo-mesotrofa sjöar 3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation Skogsbruk i när- och tillrinningsområdet inklusive dikesrensningar och körvägar, kan ge ökad belastning av bl.a. humusämnen och tungmetaller, orsaka grumling och igenslamning. Avverkning av strandnära skog har stora negativa effekter, bl.a. förändrad hydrologi och ändrad tillförsel av organiskt material. Vägar/järnvägar och skogsbilvägar anläggning och visst underhåll kan orsaka grumling och utsläpp av miljöfarliga ämnen i diken och vattendrag. Broar, trummor eller passager över till- eller utflöde kan orsaka vandrings-/spridningshinder. Fiske som är ensidigt mot vissa arter eller som är för hårt i förhållande till sjöns naturliga produktionsförmåga. Utsättning av främmande arter, eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden och sprida smitta. Det hotar även den genetiska sammansättningen hos inhemska arter. Gruvor/prospekteringar riskerar att ge en ökad belastning av miljöfarliga ämnen som tungmetaller och näringsämnen. Under anläggningstiden utsätts ofta närområdet av stora fysiska påfrestningar. Prospekteringar kan i vissa fall då stora mängder vatten används, även innebära påverkan på vattenföringen. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex gruva, avlopp, industri, täkt eller annan verksamhet. Läckage av miljöfarliga ämnen kan förekomma, även under och efter verksamhetens avveckling. Kalkning av omgivande våtmarker förändrar de fysiska och kemiska förutsättningarna för strandmiljöernas naturligt förekommande arter. Kalkning av naturligt sura (icke antropogent försurade) tillflöden och sjöar påverkar förutsättningarna för de arter som är anpassade till naturligt sura förhållanden. Skogsbruk i när- och tillrinningsområdet inklusive dikesrensningar och körvägar, kan ge ökad belastning av bl.a. humusämnen och tungmetaller, orsaka grumling och igenslamning. Avverkning av strandnära skog har stora negativa effekter, bl.a. förändrad hydrologi, ljusinstrålning och vattentemperatur samt ändrad tillförsel av organiskt material. Reglering av vattenföringen kan orsaka störd flödesdynamik, fragmentering (vandrings-/spridningshinder), överdämning av våtmarks- och strandområden, torrläggning av vattendragssträckor och/eller ändrade näringsförhållanden. Byggande av terrängvägar/överfarter kan innebära vandrings- /spridningshinder. Vägar/järnvägar och skogsbilvägar anläggning och visst underhåll kan orsaka grumling och utsläpp av miljöfarliga ämnen. Broar och vägtrummor kan utgöra vandrings-/spridningshinder och vara flaskhalsar vid höga flöden. Utsättning av främmande arter, eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden och sprida smitta. Det hotar även den genetiska sammansättningen hos inhemska arter. Fiske som är för hårt eller som är ensidigt mot vissa arter. Gruvor/prospekteringar riskerar att ge en ökad belastning av miljöfarliga ämnen som tungmetaller och näringsämnen. Under anläggningstiden utsätts ofta närområdet av stora fysiska påfrestningar.
BILAGA 4 2 (2) 4060 Rishedar ovanför trädgränsen Prospekteringar kan i vissa fall då stora mängder vatten används, även innebära påverkan på vattenföringen. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex gruva, avlopp, industri, täkt eller annan verksamhet. Läckage av miljöfarliga ämnen kan förekomma, även under och efter verksamhetens avveckling. Kalkning av omgivande stränder och våtmarker förändrar de fysiska och kemiska förutsättningarna för strandmiljöernas naturligt förekommande arter. Kalkning av naturligt sura (icke antropogent försurade) vattendrag påverkar förutsättningarna för de arter som är anpassade till naturligt sura förhållanden. Alltför hårt tryck från terrängkörningsfordon. Markexploatering och annan markanvändningsförändring i objektet. 4080 Videbuskmarker ovanför trädgränsen 6150 Alpina och subalpina silikatgräsmarker 7320 *Palsmyrar Palsarna kan vara känsliga för slitage, och nya leder, anläggningar och liknande kan förstöra eller skada palsmyrarna. 8110 Silikatrasmarker Bergtäkt Skogsbruk som exempelvis kan ge markskador. Förorening av vatten pga exempelvis aktiviteter på toppen. Utebliven störning av tramp (såväl människor som djur) som kan leda till igenväxning. 8120 Kalkrasmarker Bergtäkt Skogsbruk Utebliven störning av tramp som kan leda till igenväxning. Alltför intensiv störning orsakat av ovarsamt friluftsliv vilket kan orsaka slitage och störningar. 9040 Nordisk Stora virkesuttag är ovanligt, men är i förekommande fall ett hot mot fjällbjörkskog gynnsam bevarandestatus. Exploatering.
BILAGA 5 1 (2) Exempel på verksamheter som skulle kunna påverka arter som pekats ut enligt fågeldirektivet negativt Storlom (Gavia arctica) Mänsklig störning på häckningslokalerna under främst maj genom landning av båtar på häckningsskär, badande folk, båtsport och sportfiske. Onaturliga vattenståndsvariationer till följd av regleringar. Miljögifter och försurning. Nylonnät för fiske. Svarthakedopping (Podiceps auritus) Total igenväxning eller dess motsats totalt borttagande av vattenvegetationen påverkar artens numerär negativt. Utdikning eller kraftig vattenståndssänkning i tidigare goda häckningsmiljöer medför att arten minskar i antal eller försvinner. Ökad predation av mink, men även kråka m.fl. arter. Sångsvan (Cygnus cygnus) Ingen uppenbar hotbild finns för närvarande. Fjällgås (Anser Högt jakttryck i övervintringsområden och längs flyttningsvägarna erythropus) genom Ryssland. På rastplatser och i vinterkvarter har även biotopförsämring (torrläggning, överdämning, ändrat jordbruk och industrialisering) Blå kärrhök (Circus cyaneus) Kungsörn (Aquila chrysaetos) inverkat. Minskning av arealen naturliga fasta gräsmarker, leder med stor sannolikhet till minskat födoutbud. Illegal jakt i centrala och östra Europa. Illegal jakt. För Norrland och nordvästra Svealand medför försvinnandet av gammelträd (evighetsträd) svårigheter för den skogslevande populationen att finna lämpliga boplatser, vilket i sin tur kan medföra reducerad reproduktionstakt och minskande bestånd. Det starkt utbyggda skogsvägnätet samt omfattande trafik med flyg och snöskoter har medfört att de flesta platser är lättåtkomliga för friluftslivet och därmed finns en ökad risk för störning (allvarligast från januari fram till mitten av maj). Försämrad tillgång på lämpliga byten, t.ex. lokalt i vissa fjällområden p.g.a. den fria småviltjakten eller p.g.a. biotopförändringar orsakade av skogsbruket. Kraftledningsdöd och problemet med tågdödade örnar vid renkadaver. Äggsamlare och falkenerare. Något direkt hot mot stenfalkens häckningsbiotoper i Norrland torde inte föreligga i dagens läge. Stenfalk (Falco columbarius) Jaktfalk (Falco rusticolus) Den fria småviltjakten på statens mark ovan odlingsgränsen samt delar av renbetesfjällen kan medföra ett minskat födounderlag (ripor) och därmed färre häckningar eller sämre häckningsutfall. Det fria fisket på statens mark ovan odlingsgränsen samt delar av renbetesfjällen innebär en ökad störningsrisk under vårvintern. Direkt eller indirekt störning i samband med skidåkning, snöskotertrafik, exploatering av häcknings- och jaktbiotoper för vattenkrafts-, vindkrafts- och vägutbyggnad, liftanläggningar och vandringsleder. Boplundring, främst handel med falkungar. Alltför intensiv skyddsjakt på korp i fjällen kan möjligen medföra bostadsbrist för jaktfalk. Ljungpipare (Pluvialis Hoten utgörs främst av lokala planer på storskalig torvbrytning.