Ersättning till smittbärare. Vägledning 2002:3 Version 4

Ersättning till smittbärare Vägledning 2002:3 Version 4

Vägledningarna innehåller en samlad information om vad som gäller på ett visst område och är ett stöd i handläggningen. En vägledning kan innehålla beskrivningar av författningsbestämmelser allmänna råd förarbeten rättspraxis JO:s beslut En vägledning kan även innehålla beskrivningar av hur man ska handlägga ärenden på det aktuella området och vilka metoder som då ska användas. Vägledningarna uppdateras fortlöpande. Omtryck görs bara vid större ändringar. Mindre ändringar arbetas in i den elektroniska versionen. Den elektroniska versionen hittar du på http://www.forsakringskassan.se/om försäkringskassan/ Ladda ner vägledningar. Du som arbetar på Försäkringskassan hittar dem också på Fia. Upplysningar: Försäkringskassan Huvudkontoret Enheten för vård och arbetsskador Version 4. Beslutad 2011-06-21. Finns ej i tryckt form

Innehåll Förkortningar...5 Sammanfattning...6 Läsanvisningar...7 1 Försäkringstillhörighet...8 1.1 Allmänt om försäkringstillhörighet...8 1.2 EU:s samordningsbestämmelser...8 1.2.1 Länder som omfattas av bestämmelserna...9 1.2.2 Personkrets...9 1.2.3 Sakområden...9 1.2.4 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser...10 1.2.5 Sammanläggning av försäkringsperioder...10 1.2.6 Bestämmelser om tillämplig lagstiftning...10 1.3 Socialförsäkringskonventioner...11 1.4 Socialförsäkringsbalken...12 1.4.1 Bosättningsbaserad försäkring...12 1.4.2 Den arbetsbaserade försäkringen...12 1.4.3 Försäkringstid...13 1.4.4 Speciella försäkringssituationer...14 2 Ersättning till smittbärare...15 2.1 Bakgrund...15 2.2 Vem är smittbärare?...16 2.3 Smittsamma, allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar...16 2.4 Livsmedelshantering...16 2.5 Beslut enligt SmL och beslut om avstängning enligt LML...17 3 Ansökan...18 3.1 Ansökan...18 3.2 Retroaktivitet...18 4 Smittbärarpenning...19 4.1 Rätt till smittbärarpenning...19 4.1.1 Smittbärarpenning vid extraordinära smittskyddsåtgärder...19 4.1.2 Sjukpenninggrundande inkomst...20 4.2 Smittbärarpenningens storlek...21 4.2.1 Anställda...21 4.2.2 Arbetssökande...22 4.2.3 Studerande med studiestöd...22 4.2.4 Föräldrapenning...22 4.2.5 Föräldrar med smittförande barn...22 4.2.6 Fosterbarn...23 4.2.7 Inte sjukpenningförsäkrad...23 4.3 Nedsatt arbetsförmåga...23 4.4 Rehabilitering...24 4.5 Samordning med andra förmåner...24 4.6 Arbetstagare som omfattas av lagen om offentlig anställning...24 3

5 Resekostnadsersättning...26 5.1 Rätt till resekostnadsersättning för smittbärare...26 5.2 Vad är skälig resekostnadsersättning?...26 5.3 Beräkning...27 6 Beslut...28 6.1 Kommuniceringsskyldighet...28 6.2 Motivering av beslut...28 6.3 Omprövning och överklagande...28 6.4 Utbetalning...29 7 Övriga bestämmelser om ersättning till smittbärare...30 7.1 Upphörande och nedsättning av smittbärarpenning...30 7.2 Återkrav...30 Källförteckning...31 Sakregister...33 Bilaga 1: Allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar...35 4

Förkortningar EUF Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt FL Förvaltningslagen (1986:223) Förordning 883/2004 Förordning 987/2009 Förordning 1408/71 Förordning 574/72 Förordning 852/2004 FKFS LES Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien. Försäkringskassans författningssamling Lagen om ersättning till smittbärare LML Livsmedelslagen (2006:804) Prop. SFB SGI SjLL Proposition Socialförsäkringsbalken Sjukpenninggrundande inkomst Lagen (1991:1047) om sjuklön SmL Smittskyddslagen (2004:168) 5

Sammanfattning Denna vägledning är avsedd att vara ett stöd i det dagliga arbetet hos Försäkringskassan. Den ska bidra till att 46 kap. SFB tillämpas på ett riktigt sätt. I vägledningen beskrivs bland annat grundprinciperna för rätten till ersättning för smittbärare, vilka bestämmelser som gäller för smittbärarpenning och resekostnadsersättning, de krav som ställs på ansökan och beslutsunderlag samt övriga bestämmelser som reglerar rätten till utbetalning, återkrav m.m. Rätten till smittbärarpenning motsvarar i flera avseenden rätten till sjukpenning enligt 27 och 28 kap. SFB. Hänvisningar har då gjorts till bestämmelserna i dessa kapitel. För ytterligare information om bestämmelserna om sjukpenning enligt 27 och 28 kap. SFB hänvisas till vägledningen (2004:2) Sjukpenning och samordnad rehabilitering. Socialförsäkringsbalken (SFB) är en sammanhållen och heltäckande socialförsäkringslag. Den trädde i kraft den 1 januari 2011 och ersätter ungefär 30 av de tidigare gällande socialförsäkringsförfattningarna. SFB omfattar i stort sett samtliga socialförsäkringsförmåner som administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Aktivitetsstöd och statligt tandvårdsstöd är exempel på ersättningar som inte omfattas av SFB. SFB är indelad i åtta avdelningar som benämns A till H. Avdelning A innehåller övergripande bestämmelser för socialförsäkringen som helhet. Det är bestämmelser om personkrets, försäkringsskydd och generella definitioner. I avdelning B G finns bestämmelser om de olika förmånerna. I avdelning H finns vissa gemensamma bestämmelser för de olika förmånerna, bestämmelser om handläggning samt administrativa och organisatoriska bestämmelser. I SFB har språket moderniserats och vissa nya begrepp har införts. Viss rättspraxis från tidigare Regeringsrätten och Försäkringsöverdomstolen samt några allmänna förvaltningsrättsliga principer har blivit inskrivna i lagtexten. Men syftet med SFB har inte varit att genomföra några ändringar i sak så kallade materiella ändringar utan tidigare lagstiftning har i princip oförändrad förts över till SFB. SFB innehåller alltså samma bestämmelser som tidigare lagstiftning när det gäller förutsättningarna för att få en förmån. Ersättningsnivåerna är också oförändrade. Det finns dock några ändringar i sak som beror på att vissa bestämmelser har blivit gemensamma för de olika förmånerna. Syftet med dessa ändringar har varit att ta bort obefogade skillnader mellan förmånerna. Vad gäller utredningsskyldighet och dokumentation se vägledningen 2004:7 Försäkringskassan och förvaltningslagen. 6

Läsanvisningar Denna vägledning ska vara ett hjälpmedel för Försäkringskassans medarbetare i handläggningen. Den kan också vara ett stöd vid utbildning av Försäkringskassans personal. Vägledningen redovisar och förklarar lagar och andra bestämmelser. Den redogör för de delar av lagens förarbeten som är särskilt viktiga för att förstå hur lagen ska tillämpas. Vägledningen innehåller också en beskrivning av hur man ska handlägga ärenden och vilka metoder som då ska användas för att åstadkomma både effektivitet och kvalitet i handläggningen. Rubriken till sådana kapitel eller avsnitt inleds med ordet Metodstöd. Hänvisningar I vägledningen finns hänvisningar till lagar och förordningar, interna styrdokument, förarbeten och andra vägledningar. Hänvisningen finns antingen angiven i löpande text eller inom parentes i direkt anslutning till den mening eller det stycke den avser. I en bilaga till vägledningen finns en källförteckning som redovisar de lagar och förordningar, osv. som nämns i vägledningen. Exempel Vägledningen innehåller också exempel. De är komplement till beskrivningarna och åskådliggör hur en regel ska tillämpas. Historikbilaga Denna vägledning har reviderats. I en bilaga till vägledningen finns en historikbilaga. Den innehåller en kortfattad beskrivning av de sakliga ändringar som gjorts i respektive version av vägledningen. Genom att läsa historikinformationen får man en överblick över de viktigaste nyheterna i denna version av vägledningen. Att hitta rätt i vägledningen Vägledningen beskriver ersättning till smittbärare. Vägledningen börjar med ett inledande kapitel om försäkringstillhörighet. Ett alfabetiskt sakregister finns sist i vägledningen och innehåller sökord med sidhänvisningar. 7

1 Försäkringstillhörighet I detta kapitel beskrivs översiktligt vad bestämmelserna i de olika regelverken innebär för tillhörigheten till svensk försäkring. I vägledningarna 2004:11, Tillämplig lagstiftning, EU, socialförsäkringskonventioner, m.m. samt 2000:2, Försäkrad i Sverige genom bosättning eller arbete finns bestämmelserna närmare presenterade. 1.1 Allmänt om försäkringstillhörighet Försäkringstillhörigheten baseras på var personen bor eller arbetar. Bestämmelser om vem som är försäkrad finns i nationell lagstiftning, EU:s samordningsbestämmelser, socialförsäkringskonventioner och övriga internationella överenskommelser. Förutsättningarna för att en person ska kunna få en förmån eller tjäna in en pensionsrättighet i Sverige är att han eller hon omfattas av svensk socialförsäkring och är försäkrad för motsvarande förmån i Sverige. Försäkringskassan ska med utgångspunkt i socialförsäkringsbalken (SFB), EU:s förordningar samt socialförsäkringskonventioner bedöma om en person omfattas av svensk socialförsäkring. Både EU:s förordningar och konventioner som Sverige har ingått med andra länder har företräde framför SFB i sådana bedömningar. 1.2 EU:s samordningsbestämmelser Bestämmelserna om samordning av medlemsstaternas nationella system för social trygghet har sin grund i rätten till fri rörlighet för personer. Denna rätt regleras i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EU:s samordningsbestämmelser inom socialförsäkringsområdet finns i två förordningar: Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordning 883/2004) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (tillämpningsförordning 987/2009). 8

Förordningarna tillämpas från och med den 1 maj 2010. Det finns dock vissa situationer där tidigare förordningar fortfarande ska tillämpas. Det gäller bland annat för tredjelandsmedborgare. De tidigare förordningarna är: Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 1408/71) Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 574/72). 1.2.1 Länder som omfattas av bestämmelserna De länder som omfattas av förordning 883/2004 och 987/2009 är medlemsländerna i EU. För en aktuell förteckning, se vägledning 2004:11. Förordningarna 1408/71 och 574/72 gäller i förhållande till och emellan EES-länderna (Island, Liechtenstein, Norge) och Schweiz. Det pågår arbete med att skriva nya avtal så att även dessa länder ska omfattas av 883/2004 och 987/2009. 1.2.2 Personkrets Förordning 883/2004 omfattar samtliga medborgare, statslösa och flyktingar som är bosatta i ett medlemsland och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett eller flera medlemsländer, samt deras familjemedlemmar eller efterlevande (artikel 2.1 i förordning 883/2004). Personkretsen i förordning 883/2004 har utvidgats till att omfatta fler personer i förhållande till personkretsen i förordning 1408/71 (artikel 2.1 i förordning 1408/71). Förordningen omfattar även efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen i något medlemsland, oberoende av dessa personers medborgarskap. Detta förutsätter att den efterlevande är medborgare i ett medlemsland, är statslös eller flykting och är bosatt i ett medlemsland (artikel 2.2 i förordning 883/2004). För bestämmelser avseende tredjelandsmedborgare se vägledning 2004:11. 1.2.3 Sakområden Förordning 883/2004 ska tillämpas på alla allmänna och särskilda sociala trygghetssystem oberoende av om de är avgiftsfinansierade eller inte. Den tillämpas också på system som reglerar arbetsgivares eller redares skyldigheter. Förordning 883/2004 ska också tillämpas på särskilda kontantförmåner som inte är avgiftsfinansierade. Det gäller sådana förmåner som betalas ut enligt en lagstiftning som har drag av både social trygghet och socialt stöd. 9

Av artikel 3.1 i förordning 883/2004 framgår vilka sakområden som förordningen gäller. Motsvarande uppgifter i förordning 1408/71 finns i artikel 4.1. Skrivningen i förordning 883/2004 innebär ett förtydligande jämfört med tidigare. 1.2.4 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser Ett medlemsland ska ta hänsyn till likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som inträffat i ett annat medlemsland. Det innebär att förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som har rättsverkningar enligt ett medlemslands lagstiftnings ska beaktas även om de förvärvats eller inträffat i ett annat medlemsland. En tillämpning av bestämmelsen får dock inte leda till att ett medlemsland blir behörig eller att dess lagstiftning blir tillämplig. (Beaktandeskäl 9 12 samt artikel 5 i förordning 883/2004) Detta är en ny bestämmelse som inte har någon motsvarighet i förordning 1408/71. Den bygger på uttalanden från EU-domstolen i ett antal avgöranden. 1.2.5 Sammanläggning av försäkringsperioder Både i förordning 883/2004 och i förordning 1408/71 finns bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder för att garantera att de personer som rör sig inom gemenskapen ska få behålla rättigheter och förmåner de har eller håller på att förvärva. Om lagstiftningen i ett medlemsland innehåller bestämmelser som kräver att försäkrings- anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för rätt till ersättning ska perioder fullgjorda enligt ett annat medlemslands lagstiftning räknas med. (Beaktandeskäl 13 och 14 samt artikel 6 i förordning 883/2004 och bland annat artiklarna 18 och 45 i förordning 1408/71) 1.2.6 Bestämmelser om tillämplig lagstiftning Förordningarna 883/2004 och 987/2009 innehåller bestämmelser som reglerar vilket medlemslands lagstiftning som ska tillämpas när personer flyttar inom EU eller arbetar i ett annat EU-land. För EES-länder och tredjelandsmedborgare finns motsvarande regelverk i förordning 1408/71. Att förordningen pekar ut ett medlemslands lagstiftning innebär inte att en person faktiskt kommer att omfattas av landets försäkring eller att den personen kommer att ha rätt till förmåner. Det är alltid medlemslandets nationella lagstiftning som avgör vem som uppfyller villkoren för att omfattas av försäkringen och ha rätt till förmåner. En grundläggande princip för fastställandet av tillämplig lagstiftning är att en person ska omfattas av lagstiftningen i endast ett medlemsland (artikel 11.1 i förordning 883/2004 och artikel 13.1 i förordning 1408/71). De så kallade lagvalsreglerna bestämmer vilket detta medlemsland är (artiklarna 11 16 i förordning 883/2004 och artiklarna 13 17 i förordning 1408/71). 10

Huvudregeln är att personen ska omfattas av arbetslandets lagstiftning, vilket innebär att en person som är anställd eller egenföretagare i ett medlemsland ska omfattas av lagstiftningen i det medlemslandet (artikel 11.3 a i förordning 883/2004 samt artikel 13.2 a b i förordning 1408/71). I vissa situationer är det lämpligare att en person omfattas av ett annat lands lagstiftning än där han eller hon faktiskt arbetar. Det finns därför en rad undantag från principen om arbetslandets lagstiftning. Det gäller bland annat då en anställd är utsänd av sin arbetsgivare och när en egenföretagare tillfälligt utför verksamhet i ett annat medlemsland samt då en person normalt arbetar i två eller flera medlemsländer (artiklarna 1 16 i förordning 883/2004 och artiklarna 14 17 i förordning 1408/71). Det finns dock ett antal särskilda bestämmelser för offentligt anställda, personer som får arbetslöshetsersättning från sitt bosättningsland efter att ha omfattats av ett annat medlemslands lagstiftning, den som är inkallad eller återinkallad till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat samt för den som inte förvärvsarbetar. 1.3 Socialförsäkringskonventioner Förutom EU:s förordningar om samordning av systemen för social trygghet kan de konventioner om social trygghet som Sverige ingått med andra länder reglera en persons försäkringstillhörighet. Konventionerna innehåller också regler om bland annat samordning av och rätten till förmåner. Konventioner om social trygghet har på samma sätt som EU:s förordningar till syfte att samordna och reglera tillämpningen av ländernas socialförsäkringssystem i olika försäkringssituationer. De är uppbyggda enligt liknande principer som förordning 1408/71 och innehåller i huvudsak motsvarande bestämmelser om likabehandling, sammanläggning av försäkrings- och bosättningsperioder samt om export av vissa förmåner. Det finns både bilaterala och multilaterala konventioner. De bilaterala konventionerna är avtal mellan två länder medan multilaterala konventioner ingås mellan flera länder. Av de konventioner Sverige har ingått är nästan alla bilaterala. En annan sorts konvention är de sjukvårdsöverenskommelser som Sverige ingått med andra länder. En sådan överenskommelse behandlar endast sjukvård. Sverige har också ingått andra internationella överenskommelser för personal vid internationella organisationer. För en förteckning av vilka länder Sverige har socialförsäkringskonventioner med, se vägledning 2004:11. 11

1.4 Socialförsäkringsbalken SFB innehåller bestämmelser om vem som är försäkrad enligt svensk lagstiftning, under vilken tid en person är försäkrad hur länge en förmån kan betalas ut till en försäkrad som vistas utomlands. Socialförsäkringen är indelad i en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad del. Det innebär att vissa förmåner grundas på bosättning i Sverige medan andra kräver arbete här. (5 kap. 9 och 6 kap. 6 SFB) Reglerna om tillhörighet till svensk försäkring enligt SFB finns närmare beskrivna i vägledning 2000:2. 1.4.1 Bosättningsbaserad försäkring Den som anses bosatt i Sverige omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen. Även familjemedlemmar till den som är försäkrad kan i vissa fall omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen (5 kap. 8 SFB). Till den bosättningsbaserade försäkringen hör sådana förmåner som utgör bidrag, t.ex. barnbidrag, samt förmåner som betalas med garantibelopp, t.ex. föräldrapenning på lägstanivån och grundnivå. De förmåner som är bosättningsbaserade finns i 5 kap. 9 och 10 SFB. För att kunna få en förmån krävs givetvis att personen uppfyller kraven enligt den aktuella förmånens lagstiftning och inte endast kraven för att omfattas av försäkringen. Bosättning i Sverige Den som har sin egentliga hemvist i Sverige ska anses som bosatt här (5 kap. 2 SFB). Den som kommer till Sverige och har för avsikt att vistas här under längre tid än ett år ska också anses bosatt här. Omvänt gäller att en person som lämnar landet fortfarande ska anses bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. (5 kap. 3 SFB) Det finns särskilda bestämmelser om undantag från dessa huvudprinciper för vissa grupper. Det gäller utsända, statsanställda, personer som tillhör en annan stats beskickning, studerande och biståndsarbetare. 1.4.2 Den arbetsbaserade försäkringen En person som arbetar i Sverige omfattas av den arbetsbaserade försäkringen. Med arbete avses både anställning, uppdrag och arbete i egen verksamhet (6 kap. 2 SFB). Till den arbetsbaserade försäkringen hör sådana förmåner som kan sägas utgöra rena inkomstbortfallsförsäkringar. Det är alltså fråga om förmåner som betalas i relation till förlorad arbetsinkomst, t.ex. sjukpenning och föräldrapenning över lägstanivån (6 kap. 6 SFB). 12

Arbete i Sverige Den som arbetar i verksamhet här i landet anses arbeta i Sverige. För att arbete som en egen företagare utför ska räknas som arbete i Sverige ska företagaren bedriva näringsverksamhet som går att hänföra till ett fast driftställe i Sverige. (6 kap. 2 SFB och 2 kap. 29 inkomstskattelagen [1999:1229] [IL]). Det finns vissa situationer där arbete som faktiskt utförs utanför Sverige ska räknas som arbete här. Omvänt gäller också att visst arbete i Sverige inte ska räknas som arbete här. 1.4.3 Försäkringstid En person är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner så länge han eller hon kan anses bosatt i Sverige (5 kap. 9 och 10 SFB). För arbetstagare gäller den arbetsbaserade försäkringen från och med den dag då anställningen börjar. För andra än anställda gäller försäkringen från den dag arbetet har påbörjats. (6 kap. 8 första stycket SFB) Den arbetsbaserade försäkringen gäller för den tid då personen arbetar i Sverige. Det finns också ett generellt efterskydd i tre månader efter det att en person slutat att arbeta av annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande. För inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning är efterskyddet ett år. Efterskyddet upphör dock om personen börjar arbeta i ett annat land och då omfattas av motsvarande försäkring i det landet, eller om det finns andra särskilda skäl. (6 kap. 8 andra stycket SFB) I vissa fall kan den arbetsbaserade försäkringen gälla under längre tid. För den som till exempel får en arbetsbaserad förmån gäller försäkringen så länge förmånen betalas ut (6 kap. 9 SFB). Arbetsskadeförsäkringen, försäkringen för inkomstgrundad ålderspension och försäkringen för efterlevande och efterlevandestöd till barn ska gälla när rätten till förmånen kan härledas från ett arbete i Sverige. Detsamma gäller försäkringen för föräldrapenning på grundnivå eller över grundnivå. Försäkringen för pensioner ska också gälla om rätten till förmånen kan härledas från någon av de speciella försäkringssituationer som avses i 6 kap. 19 och 20 SFB. (6 kap. 11 SFB) För en biståndsarbetare som ansetts bosatt i Sverige under utlandsarbetet börjar efterskyddet att löpa efter återkomsten till Sverige (6 kap. 12 SFB). En person som omfattas av ett skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI-skydd) enligt 26 kap. 11 16 SFB är också fortsatt försäkrad för arbetsbaserade förmåner (6 kap. 10 SFB). 13

1.4.4 Speciella försäkringssituationer SFB anger också speciella situationer som innebär att en person är försäkrad för en viss eller vissa förmåner. Dessa bestämmelser finns i 6 kap. 19 22 SFB. Om en person på grund av EU:s samordningsbestämmelser i förordningarna nr 1408/71 och 883/2004 ska omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning är personen inte försäkrad enligt SFB för sådana förmåner som omfattas av förordningarna (4 kap. 5 SFB). 14

2 Ersättning till smittbärare I detta kapitel beskrivs grundförutsättningarna för vem som kan få smittbärarersättning. Det regleras i 46 kap. SFB, smittskyddslagen (2004:168) (SmL), livsmedelslagen (2006:804) (LML) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien. Ersättning till smittbärare omfattar smittbärarpenning och resekostnadsersättning (46 kap. 4 SFB). 2.1 Bakgrund Möjligheten till ersättning för dem som förorsakas förluster till följd av ingripande i hälso- och sjukvårdens intresse går långt tillbaka. Redan 1919, vid epidemilagens tillkomst, infördes regler om att det allmänna skulle svara för kostnader för läkarundersökning och sjukhusvård i specifika situationer. I samband med 1947 års lag om allmän sjukförsäkring föreslogs att den som avstängdes från sitt arbete därför att han eller hon misstänktes föra smitta skulle få ersättning från sjukförsäkringen. Först 1953 då en paratyfusepidemi bröt ut aktualiserades frågan på nytt och 1956 infördes lagen om ersättning till smittbärare, som den 1 juli 1989 ersattes av tidigare lag om ersättning till smittbärare (LES). LES ersattes den 1 januari 2011 av nuvarande bestämmelser i 46 kap. SFB. De huvudsakliga bestämmelserna om åtgärder för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar finns i SmL. Lagen trädde ikraft den 1 juli 2004 och ersatte tidigare smittskyddslag (1988:1472) och smittskyddsförordningen (1989:301). Syftet med SmL var att tydliggöra inriktningen på smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Det övergripande målet med SmL är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. Med anledning av den nya smittskyddslagen förändrades även omfattningen av LES något. Av förarbeten till SmL framgår att ersättningsbestämmelserna i LES skulle vara knutna till de allmänfarliga sjukdomarna (prop. 2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m.). Att ersättningsbestämmelserna i LES ersatts av nuvarande bestämmelser i 46 kap. SFB innebär ingen ändring i sak. 15

2.2 Vem är smittbärare? Grundförutsättningen för ersättning till smittbärare är att personen kan definieras som smittbärare. Med en smittbärare avses den som har eller kan antas ha en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbetsförmåga till följd av sjukdomen, för eller kan antas föra smitta utan att vara sjuk i en smittsam sjukdom eller, i annat fall har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av en samhällsfarlig sjukdom utan att själv vara sjuk i en sådan sjukdom (46 kap. 3 SFB). 2.3 Smittsamma, allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar Med smittsamma sjukdomar avses alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa (1 kap. 3 första stycket SmL). Allmänfarliga sjukdomar är smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom, svårt lidande eller andra allvarliga konsekvenser och det går att förebygga smittspridning genom åtgärder riktade till den smittade (1 kap. 3 andra stycket SmL). Vissa allmänfarliga sjukdomar kan också få klassificeringen samhällsfarliga sjukdomar. Om dessa sprids, skulle det kunna innebära en allvarlig störning eller överhängande risk för störning i viktiga samhällsfunktioner som i så fall kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. (1 kap. 3 tredje stycket SmL) Av de smittsamma sjukdomarna är det enbart de sjukdomar som klassificerats som allmänfarliga (inklusive samhällsfarliga) som kan ge rätt till smittbärarpenning när det finns ett beslut enligt SmL. Man kan också ha rätt till smittbärarpenning utan att det finns ett beslut enligt SmL. Det gäller när någon behöver genomgå en läkarundersökning eller hälsokontroll i syfte att klarlägga om hon eller han är smittad av en allmänfarlig sjukdom. (46 kap. 5 SFB) En lista på vilka sjukdomar som räknas till allmänfarliga respektive samhällsfarliga finns som bilaga till smittskyddslagen, dessa framgår även av bilaga 1 till denna vägledning. 2.4 Livsmedelshantering Regler om livsmedelshantering finns i livsmedelslagen, vars syfte är att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och ta tillvara konsumenternas intressen när det gäller livsmedel (1 LML). Lagen kompletterar de bestämmelser som finns i EG-förordningar som har samma syfte som LML (5 LML). När det gäller smittbärarersättning är det främst förordning 852/2004 som blir aktuell. 16

Personer som lider av eller är bärare av en sjukdom som kan överföras via livsmedel, eller som t.ex. har infekterade sår, hudinfektioner, andra sår eller diarré får inte tillåtas att hantera livsmedel eller vistas på en arbetsplats där livsmedel hanteras om det finns risk för direkt eller indirekt smitta (bilaga II kapitel VIII i förordning 852/2004). Personer som arbetar med livsmedelshantering kan därför ha rätt till smittbärarpenning och resekostnadsersättning till smittbärare trots att de inte har drabbats eller utsatts för en allmänfarlig sjukdom (46 kap. 5 och 20 SFB). När det gäller avstängning från arbete med livsmedel så är det livsmedelsföretagaren som ansvarar för att producerade livsmedel är säkra (artikel 1 i förordning 852/2004). Det innebär att en arbetsgivare är skyldig att besluta om avstängning när en anställd antingen har en misstänkt smittsam sjukdom eller till exempel ett sår som skulle kunna göra livsmedel otjänligt som människoföda. Alla personer som är anställda i ett livsmedelsföretag och som kommer i kontakt med livsmedel ska, när de tror sig lida av sjukdom som kan överföras till livsmedel, omedelbart rapportera symtom, sjukdom och om möjligt deras orsak till livsmedelsföretagaren (bilaga II kapitel VIII i förordning 852/2004). 2.5 Beslut enligt SmL och beslut om avstängning enligt LML Beslut enligt SmL fattas av behandlande läkare, smittskyddsläkare eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Syftet med beslutet är att man ska förhindra smittspridning och därför innehåller det också förhållningsregler, till exempel att smittbäraren inte får arbeta eller gå i skolan. Ett beslut i enlighet med SmL krävs emellertid inte för rätt till resekostnadsersättning för smittbärare (46 kap. 20 och 21 SFB). Det finns även bestämmelser för smittbärarpenning och resekostnadsersättning som gäller vid avstängning från arbete med livsmedel enligt LML och förordning 852/2004. Beslut enligt LML fattas av smittbärarens arbetsgivare. 17

3 Ansökan I detta kapitel beskrivs reglerna för ansökan om smittbärarpenning och resekostnadsersättning till smittbärare. Det är Försäkringskassan som prövar rätten till ersättning. 3.1 Ansökan En ansökan om ersättning till smittbärare ska vara skriftlig och egenhändigt undertecknad (110 kap. 4 SFB). Den som ansöker om smittbärarpenning ska till ansökan bifoga: en kopia av beslut enligt SmL eller LML, ett intyg med uppgift om beslutets innehåll, eller ett intyg om den företagna åtgärden om ansökan grundas på läkarundersökning eller hälsokontroll. Den som ansöker om smittbärarpenning ska anmäla sådan ändring i inkomstförhållandena som påverkar rätten till ersättning (110 kap. 46 SFB). Om ansökan gäller resekostnadsersättning ska man bifoga ett intyg om den företagna åtgärden (110 kap. 24 SFB). I de fall som det behövs ska den försäkrade kunna styrka sina kostnader i form av till exempel en bussbiljett eller ett taxikvitto. 3.2 Retroaktivitet I 46 kap. SFB saknas bestämmelser som säger att ersättning till smittbärare inte får betalas ut för tid före ansökan har kommit in till Försäkringskassan. Kristina meddelar den 5 maj till Försäkringskassan att hon till följd av beslut enligt SmL har behövt avstå från förvärvsarbete sedan den 3 maj. Hon lämnar ett läkarintyg där läkaren intygat att Kristina enligt SmL har avstängts från sitt arbete från den 3 maj och längst till och med den 31 maj. Som diagnos har angetts salmonella. Försäkringskassan skickar en ansökan om smittbärarpenning till Kristina. Ansökan återlämnas till Försäkringskassan den 4 juni. Kristina har intygat att hon helt har avstått från förvärvsarbete under tiden 3 maj 31 maj. Smittbärarpenning kan betalas för hela perioden. 18

4 Smittbärarpenning I detta kapitel beskrivs reglerna för bedömningen av rätten till smittbärarpenning och hur smittbärarpenning beräknas. 4.1 Rätt till smittbärarpenning För att en smittbärare ska ha rätt till smittbärarpenning måste han eller hon, trots arbetsförmåga, avstå från förvärvsarbete på grund av 1. beslut enligt SmL eller LML eller 2. en läkarundersökning eller hälsokontroll som smittbäraren genomgår utan föregående beslut för att man behöver klarlägga om han eller hon är smittad av en allmänfarlig sjukdom. Detsamma gäller om smittbäraren har en sjukdom, en smitta, ett sår eller annan skada som kan göra ett livsmedel som hon eller han hanterar otjänligt som människoföda (46 kap. 5 SFB). Barbro arbetar som barnmorska. Efter en semesterresa konstaterar en läkare att Barbro blivit smittad av hepatit A. Barbro är helt arbetsförmögen trots smittan, men läkaren fattar ett beslut enligt SmL om avstängning från arbetet. Barbro skickar in en ansökan om smittbärarpenning samt bifogar ett läkarintyg där beslutet framgår. Ansökan om smittbärarpenning samt läkarintygetstyrker att Barbro varit tvungen att avstå från förvärvsarbete med anledning av ett beslut enligt SmL. Försäkringskassan beviljar Barbro smittbärarpenning. 4.1.1 Smittbärarpenning vid extraordinära smittskyddsåtgärder Vid vissa extraordinära smittskyddsåtgärder har man inte rätt att få smittbärarpenning. Det gäller när ansökan grundas på hälsokontroll vid inresa i Sverige enligt 3 kap. 8 SmL eller ett beslut om avspärrning enligt 3 kap. 10 SmL (46 kap. 5 andra stycket SFB). Om det finns anledning att misstänka att någon som anländer till Sverige har smittats av en samhällsfarlig sjukdom, får smittskyddsläkaren besluta att denne och andra personer som anländer med samma transportmedel ska genomgå hälsokontroll på platsen för inresan (3 kap. 8 SmL). Om det har varit utbrott av en samhällsfarlig sjukdom i ett visst geografiskt område så får Socialstyrelsen besluta att personer som anländer till Sverige från detta område och andra personer som anländer med samma transportmedel, ska genomgå hälsokontroll på platsen för inresan (3 kap. 8 SmL). 19

Om en samhällsfarlig sjukdom har eller misstänks ha fått spridning inom ett avgränsat område utan att smittkällan eller smittspridningen är fullständigt klarlagd, får Socialstyrelsen besluta att ett visst område ska vara avspärrat. Ett beslut om avspärrning innebär förbud för den som vistas i området att lämna det och förbud för den som befinner sig utanför området att besöka det. (3 kap. 10 SmL) 4.1.2 Sjukpenninggrundande inkomst En förutsättning för att smittbärarpenning ska kunna betalas ut är att smittbäraren har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). För att en SGI ska kunna fastställas krävs det att den försäkrades årliga inkomst: 1. kommer från arbete i Sverige, 2. kommer från arbete som kan antas vara under minst sex månader i följd eller vara årligen återkommande och 3. kan antas uppgå till minst 24 procent av prisbasbeloppet (25 kap 3 SFB). Abel är inskriven på Arbetsförmedlingen som arbetssökande och har en SGI som uppgår till minst 24 procent av prisbasbeloppet. Abel blir lovad en dags jobb som flyttstädare, men den dagen är han på grund av beslut enligt SmL avstängd från arbete. Abel har rätt till smittbärarpenning i enlighet med 46 kap. SFB. Patricia har just slutat skolan och ska om några månader åka på en lång utlandsresa. Fram till avresan arbetar Patricia en helg i månaden i en kiosk. Hennes årsinkomst uppgår inte till 24 procent av prisbasbeloppet. Patricia stängs av från sitt arbete på grund av smitta. Hon uppfyller inte förutsättningarna för att få en SGI fastställd och smittbärarpenning kan därför inte betalas ut. Personer som inte är försäkrade för sjukpenning kan i vissa fall ändå ha rätt till smittbärarpenning. Det kan exempelvis vara personer som inte är bosatta eller som inte arbetar i Sverige (prop. 1988/89:112 med förslag till ny lag om ersättning till smittbärare, s. 32 33). För dessa personer gäller att smittbärarpenningen lämnas med samma belopp som sjukpenning skulle ha uppgått till om SGI:n hade beräknats utan att 25 kap. 3 andra stycket 1 och 2 SFB beaktats (46 kap. 15 SFB). Som inkomst av anställning kan även räknas ersättning från en utländsk juridisk person, när arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet utomlands (46 kap. 16 SFB). Detta betyder att det enda kravet för att kunna räkna fram en SGI är att personen har en inkomst som antas uppgå till minst 24 procent av prisbasbeloppet. Det är dock viktigt att komma ihåg att för 20

dessa personer är det en fiktiv sjukpenninggrundande inkomst som räknas fram. Denna kan bara användas när det gäller smittbärarpenning och registreras inte i Försäkringskassans system. Ivan kommer från Ryssland och ska arbeta i Sverige som hantverkare i fem månader. Eftersom arbetet är begränsat till fem månader får han ingen SGI fastställd. Efter att ha arbetet i två veckor blir han avstängd från sitt arbete på grund av beslut enligt SmL. Ivan ansöker om smittbärarpenning. Eftersom hans årsinkomst uppgår till minst 24 procent av prisbasbeloppet beviljar Försäkringskassan smittbärarpenning. 4.2 Smittbärarpenningens storlek Smittbärarpenning betalas ut med ett belopp som motsvarar smittbärarens sjukpenning på normalnivån enligt 28 kap. SFB (46 kap. 14 SFB). Smittbärarpenning betalas även ut för den första dagen i ersättningsperioden (46 kap. 7 SFB). Smittbärarpenning kan betalas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels smittbärarpenning beroende på i vilken omfattning smittbäraren måste avstå från förvärvsarbete (46 kap. 11 SFB). Smittbärarpenningen beräknas enligt samma principer som för sjukpenning enligt 28 kap. SFB. Det innebär att smittbärarpenningen beräknas enligt bestämmelserna om arbetstidsberäkning och kalenderdagsberäkning. Vid båda beräkningssätten är utgångspunkten den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). Smittbärarpenning betalas inte ut för samma tid som hel sjukersättning, hel aktivitetsersättning eller hel efterlevandepension betalas (27 kap. 34 SFB). För mer information hänvisas till vägledningen (2004:5) Sjukpenningsgrundande inkomst och årsarbetstid och vägledningen (2004:2) Sjukpenning och samordnad rehabilitering. 4.2.1 Anställda Smittbärarpenningen arbetstidsberäknas under de första 14 dagarna när smittbäraren har en SGI, som helt eller delvis grundas på anställning. Därefter betalas ersättning per kalenderdag (prop. 1988/89:112, s. 48). När det gäller delad SGI vid smittbärarpenning och sjuklön så gäller samma regler som vid sjukpenning och sjuklön. Samuel har två arbetsgivare, en där han arbetar som lagerarbetare på förmiddagen och en där han har ett lättare livsmedelsarbete på eftermiddagen. Samuel drabbas av ryggskott och får helt nedsatt arbets- 21

förmåga som lagerarbetare och får sjuklön. På sitt arbete med livsmedel är han avstängd för salmonella och har smittbärarpenning. Samuel får hel smittbärarpenning beräknat enbart på inkomsten från livsmedelsarbetet. För ytterligare information om delad SGI hänvisas till Vägledningen (2004:2) Sjukpenning och samordnad rehabilitering. För tid som jämställs med tid för förvärvsarbete för rätten till smittbärarpenning se 46 kap. 13 SFB. 4.2.2 Arbetssökande En person kan få smittbärarpenning även om han eller hon inte har någon inkomstförlust (prop. 1988/89:112, bilaga 1, s. 53). Därför kan också arbetslösa ha rätt till smittbärarpenning. För den som är helt eller delvis arbetslös och anmäld som arbetssökande på Arbetsförmedlingen ska smittbärarpenningen beräknas per kalenderdag. Vilket innebär att smittbärarpenning betalas för alla dagar i veckan. Arbetslösas smittbärarpenning begränsas av arbetslöshetstaket (28 kap 11 SFB). För mer information om beräkning av ersättning till arbetslösa hänvisas till vägledningen (2004:2) Sjukpenning och samordnad rehabilitering. 4.2.3 Studerande med studiestöd En studerande har rätt att behålla studiemedel, rekryteringsbidrag och studiehjälp även om hon eller han som smittbärare måste avstå från utbildningen (6 kap. 1 studiestödsförordningen [2000:655]). Under studietiden är hans eller hennes SGI vilande. Det innebär att smittbärarpenning inte kan betalas ut under studietiden. Om den studerande har ett förvärvsarbete vid sidan om studierna kan han eller hon få smittbärarpenning som grundas enbart på inkomsten av arbete hon eller han har under studietiden (prop. 1988/89:112, s. 28 29). 4.2.4 Föräldrapenning När en person som har föräldrapenning har en tidpunkt bestämd för återgång i arbete, blir avstängd från sitt arbete på grund av smitta så kan smittbärarpenning betalas ut från och med den första planerade arbetsdagen. Smittbärarpenningen ska då arbetstidsberäknas de första 14 dagarna (28 kap. 5 SFB). 4.2.5 Föräldrar med smittförande barn Föräldrar till smittförande barn har inte rätt till smittbärarpenning. De kan i stället ansöka om tillfällig föräldrapenning för vård av barn på samma villkor som i övrigt gäller för denna förmån (Se vidare vägledningen [2001:6] Tillfällig föräldrapenning.) Smittförande föräldrar kan däremot ha rätt till smittbärarpenning. 22

4.2.6 Fosterbarn Om en person som uppfyller kriterierna för smittbärarpenning har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem ska smittbärarpenningen beräknas med bortseende från den del av SGI som grundar sig på ersättning för denna vård (28 kap. 9 SFB). 4.2.7 Inte sjukpenningförsäkrad I de fall smittbäraren inte är sjukpenningförsäkrad men ändå berättigad till smittbärarpenning ska denna kalenderdagsberäknas (46 kap. 17 SFB). 4.3 Nedsatt arbetsförmåga Den som har nedsatt arbetsförmåga på grund av en smittsam sjukdom har, i stället för smittbärarpenning, rätt till sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) eller sjukpenning enligt 27 kap. SFB. SjLL är däremot inte tillämplig när en anställd, utan att arbetsförmågan är nedsatt, avstår från förvärvsarbete på grund av beslut enligt SmL eller LML. Vid ett läkarbesök konstateras att Samira är smittad med salmonella. Läkaren skriver ett läkarintyg där det framgår att Samira på grund av smitta är avstängd från sitt arbete som skolbespisningsbiträde. Vidare styrker läkarintyget att Samiras arbetsförmåga är helt nedsatt på grund av sjukdomen. Samira kan ha rätt till sjuklön och därefter sjukpenning. Metodstöd En ansökan om smittbärarpenning kommer in och på läkarintyget står det att den försäkrade är avstängd och det finns en indikation på att denne är arbetsoförmögen. Du som handlägger smittbärarersättning ska då kontakta den försäkrade för att utreda arbetsförhållandena. Om den försäkrade är arbetsoförmögen ska du göra följande: 1. Om den försäkrade har en arbetsgivare ska du informera arbetsgivaren att den försäkrade kan ha rätt till sjuklön under de första 14 dagarna i sjukperioden. Om den försäkrade redan har fått 14 dagars sjuklön meddelar du att arbetsgivaren ska sjukanmäla den försäkrade till Försäkringskassan. 2. Om den försäkrade är arbetslös informerar du om att han eller hon ska göra en sjukanmälan till Försäkringskassan. I båda dessa fall avslår du ansökan om smittbärarpenning. 23

När du får in ett läkarintyg från tidig bedömning, där det står att den försäkrade är avstängd och Försäkringskassan har beslutat att arbetsförmågan inte är nedsatt trots att symtom finns, så anses detta som att arbetsoförmågan är utredd. Du utreder då endast om det finns rätt till smittbärarpenning. 4.4 Rehabilitering För den som får smittbärarpenning gäller bestämmelserna om Försäkringskassans rehabiliteringsansvar i 30 kap. 8 14 SFB (46 kap. 9 SFB). 4.5 Samordning med andra förmåner Smittbärarpenning ska minskas i de fall följande förmåner betalas ut för samma tid: sjukpenning enligt 27 och 28 kap. SFB och rehabiliteringspenning enligt 29 31 kap. SFB, graviditetspenning och föräldrapenningförmåner enligt 9 13 kap. SFB, närståendepenning enligt 47 kap. SFB, livränta enligt 41 och 43 kap. SFB eller motsvarande äldre författning som betalas på grund av att den försäkrade är smittbärare och sjuklön eller annan ersättning enligt SjLL. Detta gäller även ersättning som betalas till smittbäraren enligt utländsk lagstiftning (46 kap. 18 SFB). Eftersom smittbärarpenning kan betalas ut för del av dag, kan den i vissa fall betalas för samma dag som annan ersättning enligt SFB eller annan lagstiftning. Johans arbetsförmåga är nedsatt till hälften på grund av sjukdom och han får halv sjukpenning. På grund av ett beslut enligt SmL måste han helt avstå från förvärvsarbete. Försäkringskassan beslutar att bevilja Johan halv smittbärarpenning och halv sjukpenning. 4.6 Arbetstagare som omfattas av lagen om offentlig anställning För en smittbärare som har inkomst av anställning från en arbetsgivare som avses i 1 eller 2 lagen (1994:260) om offentlig anställning betalas smittbärarpenning ut endast om den överstiger arbetsinkomsten (46 kap. 19 SFB). 24

Här menas anställda hos riksdagen och dess myndigheter, myndigheterna under regeringen, kommuner, landsting eller kommunalförbund. Genom avtal har den som är anställd hos någon av dessa arbetsgivare rätt att i vissa fall behålla sina avlöningsförmåner när arbetsgivaren, efter att ha hört läkare, meddelat arbetstagaren förbud att arbeta för att förhindra smitta. I sådana situationer ska smittbärarpenning endast betalas ut om den överstiger arbetsinkomsten. Det är arbetsgivaren som fattar beslut om det finns skyldighet att betala ut lön under avstängningen. Om den försäkrade är offentligt anställd och inte får behålla sina avlöningsförmåner när hon eller han har meddelats förbud att arbeta för att förhindra smitta, ska smittbärarpenningen betalas ut utan att minskas. Ulrik är anställd som undersköterska av landstinget. Han har i sitt arbete smittats av MRSA och är helt avstängd från sitt arbete efter att arbetsgivaren hört läkare som tog beslut om avstängning enligt SmL. Enligt ansökan för smittbärarpenning har Ulrik under frånvaroperioden fått lön från sin arbetsgivare. Lönen från arbetsgivaren är 75 kronor lägre per dag än smittbärarpenningen. Smittbärarpenning betalas med 75 kronor per dag. Sara arbetar som köksbiträde på ett äldreboende och har kommunen som arbetsgivare. Hon smittas av salmonella under en utlandsresa och är efter ett beslut enligt SmL avstängd från sitt arbete. Hennes arbetsgivare bedömer att denne inte är, enligt det avtal som finns, skyldig att betala lön under frånvarotiden. Smittbärarpenning beviljas utan minskning. 25

5 Resekostnadsersättning I detta kapitel beskrivs reglerna för bedömningen av rätten till resekostnadsersättning för smittbärare, hur dessa ska tillämpas samt reglerna för beräkning av resekostnadsersättning för smittbärare. En person kan ha rätt till resekostnadsersättning även om man inte avstår från förvärvsarbete, inte omfattas av socialförsäkringsskyddet, inte har ett svenskt medborgarskap eller inte är folkbokförd i Sverige (prop. 1988/89: 112, s. 35). 5.1 Rätt till resekostnadsersättning för smittbärare En smittbärare har rätt till skälig ersättning för resekostnader i samband medläkarundersökning,hälsokontroll, vård, behandling eller annan motsvarande åtgärd som sker på grund av bestämmelserna i SmL eller LML. Smittbäraren har alltså rätt till resekostnadsersättning så snart det är fråga om en sådan allmänfarlig sjukdom som avses i SmL eller en sådan sjukdom som enligt LML kan göra livsmedel som smittbäraren hanterar otjänligt till människoföda. En smittbärare har rätt till ersättning för resekostnader även om resan inte är föranledd av ett beslut enligt SmL eller LML. Det kan handla om en läkarundersökning eller hälsokontroll som smittbäraren genomgår för att klarlägga om han eller hon är smittad av allmänfarlig sjukdom eller har en sjukdom, en smitta, ett sår eller annan skada som kan göra livsmedel som han eller hon hanterar otjänligt till människoföda. (Prop. 1988/89:112, s. 35 och 36) 5.2 Vad är skälig resekostnadsersättning? Ersättningsanspråk på grund av resekostnader bör avgöras efter en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Skälighetsbedömningen har sin grund i bestämmelserna i SmL och LML och har till syfte att hindra smittspridning. Det kan till exempel vara olämpligt att en person med en allmänfarlig sjukdom färdas med allmänna kommunikationsmedel. Det innebär att smittbäraren kan få sina kostnader för resor med allmänna kommunikationsmedel och resor med egen bil eller taxi ersatta (prop. 1988/89:112, s. 35 och 36). Ersättning kan också betalas ut för eventuella merkostnader i form av parkeringsavgifter, broavgifter och trängselskatt. För mer information se vägledningen (2004:2) Sjukpenning och samordnad rehabilitering. 26

Karin som arbetar som kallskänka har skurit sig i handen. Såret blir infekterat och läkare fattar beslut om avstängning från arbetet enligt LML. Såret måste behandlas vid sjukhus ett flertal tillfällen. För att ta sig till sjukhuset måste Karin åka taxi. Karin ansöker om resekostnadsersättning för smittbärare som beviljas av Försäkringskassan. Efter en utlandsvistelse misstänker Henrik att han smittats av tuberkulos. För att klarlägga om han är smittbärare kör han till närmaste sjukhus där han undersöks av en läkare. Läkaren konstaterar att Henrik inte är smittad av tuberkulos. Dagen efter läkarundersökningen lämnar Henrik in en ansökan om resekostnadsersättning för smittbärare till Försäkringskassan. Till sin ansökan bifogar Henrik ett intyg som styrker att läkarundersökningen varit föranledd av en misstanke om allmänfarlig smitta. Försäkringskassan beviljar resekostnadsersättning för Henriks bilresa till och från sjukhuset. En flyktingfamilj bor på en flyktingförläggning i avvaktan på beslut från Migrationsverket. Fadern och dottern i familjen misstänks ha tuberkulos och hela familjen kallas därför till sjukhuset för att undersökas. Familjen får underlag från vårdgivaren som intygar att undersökningen skett med stöd av SmL. Resekostnadsersättning ska beviljas till hela familjen. Ersättning för resekostnader betalas inte till den del ersättning för resan kan betalas enligt andra bestämmelser i SFB, någon äldre författning som motsvarar bestämmelserna i 39 43 kap. eller bestämmelser i någon annan författning om ersättning av allmänna medel för sjukresor och sjuktransporter (46 kap. 21 SFB). 5.3 Beräkning Resekostnader ersätts utan avdrag för karensbelopp (prop. 1988/89:112, s. 35). Vid resa med egen bil eller taxi kan man beräkna ersättningen enligt bestämmelserna i 7 förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. 27

6 Beslut Detta kapitel behandlar kortfattat kommuniceringsskyldighet motivering av beslut omprövning och överklagande utbetalning 6.1 Kommuniceringsskyldighet Försäkringskassan får inte avgöra ett ärende som till någon del går den sökande emot utan att han eller hon underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan, så kallad kommunicering (17 FL). Kommuniceringen är viktig för att personen ska få möjlighet att yttra sig och också förstå vad som ligger till grund för beslutet. Se närmare om kommunicering i vägledningen (2004:7) Försäkringskassan och förvaltningslagen. 6.2 Motivering av beslut Ett beslut ska motiveras, dvs. innehålla de skäl som har bestämt utgången. Detta gäller om beslutet går den enskilde emot. Motiveringen hjälper den enskilde att förstå om beslutet stämmer med yrkandet och ger också stöd om hon eller han vill begära omprövning eller överklaga det. Ett beslut i ärende om ersättning till smittbärare ska gälla omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol. För en närmare beskrivning av bestämmelserna för motivering av beslut se närmare i Försäkringskassans riktlinjer (2005:14) Att skriva beslut i Försäkringskassan och vägledningen (2004:7) Försäkringskassan och förvaltningslagen. 6.3 Omprövning och överklagande Den försäkrade får begära att Försäkringskassans beslut om ersättning till smittbärare omprövas. Ett omprövat beslut kan överklagas till förvaltningsrätten. Även det allmänna ombudet hos Försäkringskassan får överklaga Försäkringskassans beslut. Förvaltningsrättens avgöranden får överklagas hos kammarrätt, vars dom i sin tur får överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Det krävs prövningstillstånd i kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. 28