# 6 7 juni 2013 Pris 40 kr Sommarlov! 800 martyrer helgonförklarade Ny serie om lekmannaordnar S:ta Eugenias heliga rum katolskt magasin
# 6 katolskt magasin 7 juni 2013 Årg 88. ISSN 1402-3385 Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: 018 13 61 40 E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: www.katolsktmagasin.se Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 40 eller 070 321 06 35 Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel. 021 12 73 20 eller 0708 659 333 Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel. 070 771 12 95 Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 41 eller 0733 500 168 Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel. 018 13 61 42 Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr 7 8 2013 utkommer 5/ 7 2013. Manusstopp 14/6 2013. För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: korset på kapellet som tillhör stiftsgården marielund. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Jesusmanifestationen något för alla? sidan 4 Bonifatiuswerk för Kyrkan i Sverige sidan 6 Industribyggnad möjlig kyrka för kaldéerna i Södertälje sidan 8 Stort intresse för KPN:s kongress sidan 8 Ny statistik visar hur Kyrkan växer sidan 9 Birgittinoblaterna först ut i Km:s nya serie om lekmannaordnar sidan 12 Heliga rum: S:ta Eugenia kyrka 30 år, ändå äldst sidan 14 Jubileumssymposium i Malmö om ediktet i Milano sidan 18 Porträttet: Kerstin Pernheim i Göteborg sidan 19 Pater Ingmar: Hur behåller man tron? sidan 22 Kultur: Tyska glasfönster visas i Chartres sidan 25 Katolsk bokhandel med lång historia sidan 28 S:t Per i Sigtuna viktig skådeplats sidan 30 Kyrktorget: Månadens kolumn: Syster Katarina OSB i blåsippsbacken sidan 35 Mässa med Kyrkans andliga rörelser sidan 37 Sista sidan: Sommarlov för kören i S:t Lars sidan 44
ledare sid. 3 Surrogatmödraskap och människovärde Statens medicinsk-etiska råd, Smer, inrättades av regeringen år 1985. Rådets uppgift är att ge vägledning till regering och riksdag vid lagstiftning i frågor rörande människovärdet och den mänskliga integriteten i samband med medicinsk forskning, diagnostik och behandling. År 1995 lade Smer fram en rapport om ofrivillig barnlöshet rapporten kom att få stor betydelse för lagstiftningen. 27 februari i år presenterade Smer en uppföljare : Assisterad befruktning etiska aspekter (2013:1). Debatten blossade upp men tycks ha avstannat. Dock ämnar Justitiedepartementet tillsätta en utredning i frågan och det finns all anledning att undersöka hur Smer resonerar innehållet i rapporten är relativt lättillgängligt. 10 15 procent av gifta eller i övrigt samboende par lär vara ofrivilligt barnlösa (därtill kommer ett antal ensamstående som önskar sig barn). Smer konstaterar inledningsvis att allt fler söker sig till länder utanför Sverige för att få tillgång till metoder som inte finns här, däribland surrogatmödraskap, insemination för ensamstående kvinnor eller donation av befruktade ägg. I massmedia är det framför allt frågan om surrogatmammor som har lyfts fram på senare tid. En majoritet inom Smer anser att surrogatmödraskap förutsatt att det är altruistiskt, alltså inte förknippat med ekonomisk kompensation kan vara en etiskt godtagbar metod att hjälpa ofrivilligt barnlösa på. Frågorna hopar sig (och kan tillämpas oavsett om det handlar om ett altruistiskt mödraskap eller om ett mödraskap där kvinnan betalas för att bära och föda barnet): Vem äger barnet sedan överenskommelse träffats om att en annan kvinna än beställaren ska bära fram det? Vad händer om endera parten ändrar sig? Om de tilltänkta föräldrarna inte vill ta emot det nyfödda barnet? Om den kvinna som åtagit sig surrogatmödraskapet vill behålla barnet för egen räkning eller tvärtom inte ämnar fullfölja graviditeten? Om tilltänkta föräldrar får information om att barnet bär på ärftlig eller annan sjukdom hur kommer de att reagera? Är barnet fortfarande välkommet eller förväntas surrogatmodern säga ja till abort? Om barnet föds fram och ingen vill åta sig ansvaret vad händer då? Graviditet och förlossning är något av det mest riskfyllda en fertil kvinna kan utsätta sig för. Kommer surrogatmodern att kompenseras för eventuella skador som kan kopplas till havandeskapet? Kommer surrogatmodern kommer barnet att uppfattas som subjekt eller som objekt av de involverade parterna? Det är inte svårt att hitta fler frågor. Hur ska vi alltså ställa oss till nyvunnen kunskap och nya metoder? Den som tror på Gud, all kunskaps källa, borde inte vara forskningsfientlig. Men om forskningsresultat, omsatta i praktiken, skulle användas på ett sätt som i själva verket hotar människovärdet och den mänskliga integriteten, då är detta något både tragiskt och paradoxalt. Det är uppseendeväckande när tre av ledamöterna inom Smer i en artikel i Svenska Dagbladet (28 februari) presenterar den just framlagda rapporten med orden: rådet tar ställning till hur man etiskt bör bedöma de nya metoder som kommit och tar hänsyn till senare års värdeförskjutningar (redaktionens kursivering). För Katolska kyrkan och för många med henne är utgångspunkten en annan. Utan en objektiv värdegrund riskerar etiska ställningstaganden att relativiseras och etiken att haverera. Det är frestande att citera Fröding: Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg. Värdeförskjutningar i all ära men i ett civiliserat samhälle är sanningsfrågan viktigare än den allmänna opinionen. Fotnot: Smer:s rapport kan man hitta via www.smer.se. Km har för avsikt att återkomma till fler aspekter av assisterad befruktning i ett kommande nummer. Det förrädiska ordet vi Vilka är det som inkluderas och exkluderas i ordet vi? Vi ställde frågan på ledarsidan i Km 2/2013, då apropå en serie om nya världsbilder i Svenska Dagbladet. På en buss i centrala Uppsala, klockan 14:45 den 3 maj 2013, aktualiserades frågan på nytt. Vart tog integrationsbefrämjandet vägen i och utanför klassrummet? En skolklass kliver på bussen åtföljd av en manlig lärare i 55-årsåldern. När bussen passerar moskén pekar en pojke, omkring tio år gammal, på människorna som rör sig utanför moskén och säger: Varför går de dit? Läraren kastar en blick ut genom fönstret, rycker på axlarna och konstaterar nonchalant: Äh, de går inte dit så ofta längre. Det är som vi, vi går ju inte i kyrkan på söndagarna. Det har man ju slutat med. Men man håller på traditionerna. Firar jul och så. Pojken följer människorna utanför moskén med blicken och svarar med ett lite osäkert mmm...
sid. 4 aktuellt inrikes Jesusmanifestationen Och huvudstaden fylldes av lovsångsljud Upphöj kung Jesus, upphöj Emanuel! Kungars kung, allsmäktig Gud, lysande stjärna! Så inleddes Jesusmanifestationens ekumeniska stormöte i Kungsträdgården på pingstaftonen. Det var mulet väder men stämningen var varm. Tänk att det inte blev något regn! 10 000 deltagare sjöng med, högt och med stor glädje. Hundratals händer lyftes mot himlen. Den här sången är populär i svenska frikyrkor just nu så alla vet när händerna ska sträckas uppåt. Alla kyrkor och samfund har sina riter. Det är vackert. I två timmar varade programmet med många lovsånger och böner, meningsfulla ord om alla kristnas enhet, om uppdraget att vittna om Jesus, predikan och appeller om att sprida en sverigebön inför nationaldagen. Syndabekännelse, bönen Fader vår och den nicenska trosbekännelsen lästes gemensamt från storbildsskärmen. Mot slutet fick biskop Anders Arborelius, som suttit lite skymd bakom talarstolen under mötet, tillsammans med de ortodoxa biskoparna Abakir Gobra och Benjamin Atas be en förbön för lidande och förföljda kristna i världen. Allsång. Vi vill lyfta våra händer, vi vill upphöja ditt namn. Många kunde melodierna men inte alla. Kanske kunde man sjunga en vanlig psalm också, som till exempel Jesus för världen, tycker Stanley Sjöberg. En timme tidigare hade en bönevandring runt Stockholms city satts i rörelse med många tusen deltagare, mitt i skaran biskop Anders. Ännu tidigare hade det varit förbönsgudstjänster, seminarier och föredrag i olika frikyrkor i staden. I parken hade 30 utställare sina stånd, bland dem det katolska bokförlaget Veritas. Framemot kvällningen blev det ännu mer lovsång med gospelkörer vilken höjdardag! Text och foto: Kerstin Elworth Biskopsbön. Pastor Sten-Gunnar Hedin introducerade de tre biskoparnas förbön för alla torterade, fängslade, förföljda kristna. Bookshop. Veritaschefen Hans Hellström fick hjälp av notarie Nausikaa Haupt att sälja böcker intill samlingen på Kungsträdgården.
aktuellt inrikes sid. 5 Men vilka är egentligen involverade? Det var en påtagligt vänlig stämning över Kungsan hela denna eftermiddag. Människor log mot varandra, satt på det konstgjorda gräset, beredde plats på bänkarna. Barnen kastade bollar. Men en katolik eller ortodox kristen kunde nog känna sig lite vilsen, som en inbjuden gäst. Hade det platsat med till exempel en bön av en kyrkofader, att nämna den Heliga Jungfruns namn, att sjunga en psaltarpsalm som omväxling till de nya lovsångerna? I programmet, som publicerats i press och på nätet under lång tid, nämns inte något katolskt eller ortodoxt inslag. Först dagen före pingstaftonen tillkom de tre biskoparnas namn, Anders Arborelius, Abakir Gobra och Benjamin Atas. Hur pass bred är Jesusmanifestationens representation? Katolskt magasin frågar några av de inblandade. Den kristna enhetens bredd i Jesusmanifestationen har minskat väsentligt på senare tid. Den karismatiska rörelsen har kommit att dominera för mycket på de historiska kyrkornas bekostnad. Det säger pastor Stanley Sjöberg, initiativtagare till Jesusmanifestationen för sex år sedan men inte längre med i mötets ledningsgrupp. De ser mig väl som en knarrig gammal gubbe om jag kommer med någon kritik, säger han. Men jag menar att enhetens bredd delvis gått förlorad. Jag tycker att det är viktigt att ge alla kristna kyrkor och samfund utrymme, både för de katolska och ortodoxa kyrkornas skull och för alla invandrare. Det har också blivit för mycket av uppbyggelse för de redan troende i stället för en förkunnelse av den gemensamma tron i Jesus Kristus som kyrkan ägt under århundraden. Jag vill ha mer apologetik, försvar av den kristna trons grunder, som Benedikt XVI uttryckt det. Jag önskar att vi ska kunna ha ett öppet samtal om fortsättningen, en ordentlig utvärdering med nystart. Berit Simonsson, inspiratör inom Oas-rörelsen, beklagar att den ekumeniska bredden smalnat men gläds över att Sveriges kristna råd är med. Lennart Möller, som är Jesusmanifestationens ordförande, stannar till under en ensam vandringstur i Kungsan inför stormötet. Han betonar att mötet är öppet för alla troende och att ingen blir utesluten. Han tvekar en stund inför frågan om han tror att en katolsk präst skulle kunna hålla mötets predikan. Ja, säger han sen, visst. Lite gäller det faktiskt att tränga sig fram när det gäller plats på scenen och i programmet. Det kräver också mycket tid för en mindre kyrka att organisera egna torg och seminarier. Inspiratören i Oas-rörelsen Berit Simonsson är medveten om att den ekumeniska bredden smalnat med åren och att också hennes kyrka, Svenska kyrkan, i ännu lägre grad saknar officiell representation. Men många enskilda troende från Svenska kyrkan deltar. Jag är också glad över att Sveriges kristna råd finns med i år genom generalsekreteraren Karin Wiborn. Bengt Malmgren representerar Katolska kyrkan i Jesusmanifestationens ledningsgrupp efter diakon Kennet Pålsson. Lennart Möller, ordförande för manifestationen, betonar att ingen är utesluten men att man kan få tränga sig fram för att få plats på scenen. Tillsammans med pastor Linda Bergling ledde han förböner om Den helige Andes kraft över den knäböjande jätteförsamlingen. Han är djupt engagerad. Men det är svårt att hitta människor som har tid att på frivillig väg organisera nya aktiviteter. Jag önskar att kyrkoherdarna i de katolska församlingarna skulle informera bättre om detta. Tidigare år har det katolska stiftet haft egna torgmöten med körer, predikningar, vittnesbörd och processioner med Mariastandar, men inte nu. Pater Fredrik Emanuelson, katolsk handläggare för ekumenik, har inte personligen varit indragen i Jesusmanifestationen. Men jag uppmuntrar gärna katoliker att delta i Jesusmanifestationen som jag ser som en typisk spontan, karismatisk gräsrotsrörelse. Det är värdefullt att kunna samla 10 000 kristna på det här viset. Jag välkomnar också att Sveriges Kristna Råd, de ortodoxa biskoparna och vår katolske biskop är med och önskar dem större utrymme i fortsättningen. Men jag efterlyser större tydlighet beträffande målgrupp och avsändare. Text och foto: Kerstin Elworth
sid. 6 aktuellt inrikes På besök i Sverige Bonifatiuswerk följer upp sina projekt En ung, livfull, internationell kyrka så sammanfattar Bonifatiuswerks generalsekreterare monsignore Georg Austen bilden av Stockholms katolska stift efter ett styrelsebesök här. Tidigare i år har Km uppmärksammat Ansgarwerk, en organisation på fyra platser i Tyskland och i Schweiz som sedan 1920-talet samlar in pengar bland lekmän för att bistå olika projekt i Skandinavien. En liknande organisation är De tyska katolikernas Bonifatiuswerk som startade med inhemsk mission i Tyskland 1849 och som sedan 1974 stödjer bygg- och bildningsprojekt i Skandinavien, sedan 1995 även i norra Baltikum. Msgr Georg Austen blev utnämnd till generalsekreterare för Bonifatiuswerk 2008 och Km träffade honom samma år när han var på sitt första besök i stiftet. Redan då utryckte han sin beundran för svenska katoliker, särskilt i den norrländska glesbygden, som trots få trossyskon i sin närhet och trots långa avstånd till kyrkan håller fast vid sin tro. Denna gång följde Bonifatiuswerks styrelse med på resan. Dess ordförande, Georg Freiherr von und zu Brenken, har besökt Sverige en gång tidigare tillsammans med msgr Austen, nämligen våren 2010 när Newmaninstitutet i Uppsala firade sin status som högskola. Newmaninstitutet har varit ett av Bonifatiuswerks största projekt under de senaste åren. För de övriga styrelsemedlemmarna hade Schweden tidigare mest varit en plats på biståndskartan. Nu var de här för att skapa kontakter och få egna Efter välkomstmässan. På gården bakom domkyrkan samlas styrelsen för Bonifatiuswerk och deras värdar under besöket i stiftet. I den främre raden ser vi Caroline von Ketteler, msgr Georg Austen, som är Bonifatiuswerks generalsekreterare, biskop Anders Arborelius, Georg von und zu Brenken som är werkets ordförande, msgr Hermann Wieh och generalvikarien i vårt stift Pascal René Lung. intryck av utvecklingen av det katolska livet i Sverige. Att ha personliga relationer till våra mottagare är ytterligt viktigt för oss. Och donatorerna vill bli informerade om våra projekt, förklarar msgr Austen. Styrelsen gör en resa vartannat år till ett land där Bonifatiuswerk driver projekt. Förra gången var vi i Estland och Finland. Gruppen besökte församlingarna i Linköping och Stockholm, den kaldeiska församlingen i Södertälje, Birgittasystrarna i Vadstena och Newmaninstitutet i Uppsala. Det var glädjande att konstatera att Newmaninstitutet tar en allt större plats i den sekulariserade akademiska världen och i samhället i hela norra Europa. Totalintrycket efter resan är att det finns mycket att lära av Katolska kyrkans arbete i Sverige, menar msgr Austen. Vi är medvetna om att det finns problem i en kyrka där flyktingar och invandrare från hela världen ska hitta ett nytt andligt hem. Det ligger en stor utmaning i att integrera dem i Kyrkan i Sverige. Samtliga representanter för Bonifatiuswerk var imponerade av vitaliteten både i församlingslivet och hos enskilda katoliker. I den internationella kyrkan här finns trots allt optimism, hopp och glädje. Vi märkte hur tron lever i Sverige och hur man stöttar varandra, även om det är få katoliker på en plats. Ingen kan ju vara ensam om sin tro. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse
aktuellt inrikes sid. 7 Tyska volontärer prövar livet i Norden Ett nytt inslag i Bonifatiuswerks arbete är ett volontärprogram i norra Europa. Newmaninstitutet i Uppsala deltar, likaså Birgittaklostret i Vadstena. Det är underbart, säger ansvariga syster Monica. Volontärprogrammet har enligt Bonifatiuswerks generalsekreterare Georg Austen blivit framgångsrikt. Unga människor från Tyskland får åka till något av de nordiska länderna, arbeta, lära känna landet och pröva hur det är att leva bland katoliker i minoritet. Volontärtiden kan variera mellan tre månader och ett och ett halvt år. Programmet är värdefullt också för dem som tar emot volontärerna, menar msgr Austen och det bekräftas av syster Monica i Birgittasystrarnas kloster i Vadstena. Hon har haft ansvar för två unga tyska kvinnor som just har lämnat klostret efter åtta månader respektive ett halvår. Redan från början var de inställda på att delta i vårt arbete och de har mest varit i gästhemmet, serverat och städat, men också lärt sig baka bröd. De unga kvinnorna hade just tagit studenten och det var fascinerande att Den helige Bonifatius Bonifatiuswerk har fått sitt namn efter Den helige Bonifatius. Han var född i sydvästra England omkring år 675. Efter många år som missionär i nordvästra Europa blev han den förste ärkebiskopen av Mainz cirka år 746. Hans önskan att få bege sig som missionär till Norden blev inte förverkligad. Han dödades år 754 av hedningar i Friesland och hedras som Tysklands apostel och främste skyddshelgon. Hans reliker förvaras i benediktinklostret i Fulda i Tyskland. Fulda-sakramentariet från 900-talet med illustrationer som visar Bonifatius verksamhet och martyrium. Entusiastisk. Hos Birgittasystrarna i Vadstena har volontärprogrammet slagit väl ut, berättar syster Monica. uppleva hur de sökte sina vägar att bli vuxna, säger syster Monica. Vi systrar kunde dela med oss av våra erfarenheter och fick lyssna på deras tankar. En av dem drabbades av dödsfall i sin familj och det ledde till samtal på djupare nivå. Volontärerna deltog i mässorna där de fick kontakter utanför klostermiljön. Vår kock såg till att de blev hembjudna till folk på stan så där fick de nya vänner. De lärde sig att förstå, och till och med tala, svenska, berättar den entusiastiska syster Monica och ser fram emot nästa volontär som kommer nu i juni. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Hjälp till katoliker i Norden De tyska katolikernas Bonifatiuswerk grundades 1849 som en missionsverksamhet inom Tyskland, för att stödja kyrkan i diasporan. Då Tyskland var delat i öst och väst betydde organisationens hjälp mycket för katolikerna i DDR. 1974 gav den tyska biskopskonferensen i uppdrag till de katolska lekmännen att utvidga sin solidaritet till de nordiska länderna, senare också till norra Baltikum. En förutsättning för att få hjälp från Bonifatiuswerk är att katolikerna är i absolut minoritet, högst 12 procent av befolkningen. Bonifatiuswerks bidrag är hjälp till självhjälp vid byggen av kyrkor, samlingslokaler och katolska skolor samt i ungdomsverksamhet. En andra hjälporganisation i Bonifatiuswerk är Diaspora-Kommissariatet som stödjer präster och diakoner med löner, bostadsbyggen, bilinköp, utbildning och fortbildning. Projekt i Sverige för drygt 100 000 euro Under 2013 stödjer Bonifatiuswerk sju byggprojekt i Sverige med sammanlagt 100 000 euro. Några exempel: Renovering av kyrkan i Sankta Birgittas församling i Norrköping Renovering av Sankt Josef Arbetarens kyrka i Luleå Inventarier till det nya kapellet i Vår Fru av Lourdes kyrka i Katrineholm Ny kyrka för maroniterna i Enköping Dessutom ges stöd till den kateketiska kongressen i september. Inför etableringen av Newmaninstitutet 2010 bidrog Bonifatiuswerk med 350 000 euro och Diaspora-Kommissariatet med 1,1 miljoner euro. Under tiden 1974 2010 har Bonifatiuswerk förmedlat 29,3 miljoner euro till projekt i Sverige.
sid. 8 aktuellt inrikes Kyrka för kaldéerna i Södertälje dröjer Ett kommande projekt där Bonifatiuswerk går in med anslag är en kyrka för kaldéerna i Södertälje. Men det dröjer innan projektet går i mål, säger stiftets ansvarige, generalvikarien pater Pascal René Lung OP. För två år sedan tog biskop Anders Arborelius det första spadtaget till en byggnad som skulle innehålla kyrka och församlingslokaler för det växande antalet kaldéer i Södertälje. Då hade planerna på en ny kyrka pågått i sex år, medan platsbristen blivit ett allt större problem. Men projektet lades omedelbart därefter på is eftersom en ny kalkyl visade att bygget skulle kosta 100 miljoner kronor i stället för de 25 miljoner som stiftet hade reserverat. I den summan inräknades ett stöd på fyra miljoner kronor från Bonifatiuswerk. I nya diskussioner har man kommit fram till att det enda rätta är att söka efter ett befintligt hus, helst en stor före detta industrilokal, som kan byggas om till kyrka och församlingshem. Kaldéerna vill ha en kyrka som rymmer 600 personer och ett nybygge är därmed ekonomiskt omöjligt, kommenterar pater Pascal. Han påpekar att biskopen känner ett stort ansvar för kaldéernas framtid. Det handlar inte bara om en byggnad utan om ett pastoralt åliggande. Flera kaldeiska familjer har redan lämnat Katolska kyrkan och gått till andra kyrkor. Det hela är också en assimileringsoch integrationsfråga. Kaldéerna är registrerade i romersk-katolska kyrkan, i S:t Ansgars församling, men vill hålla fast vid sin orientaliska identitet. Lokalbekymmer. Generalvikarien pater Pascal René Lung OP söker efter en industrilokal som kan byggas om till kyrka för kaldéerna. För att överbrygga klyftorna är nu en arabisktalande kyrkoherde stationerad i Södertälje. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Inspirerande teman i kateketisk kongress Undervisning på face book för konfirmander och trons uttryck i konsten är ett par workshop-teman som ska väcka fantasin hos stiftets kateketer när de samlas till kongress i september. Fantastiskt roligt! Så kommenterar Ulrika Erlandsson, ordförande i Katolska pedagogiska nämnden, KPN, uppskattningen som kateketer i stiftet har visat kongressen den 27 29 september på Lidingö i Stockholm. Just den 29 september 2013 har påven Benedikt utlyst som dagen för världens alla kateketer under Trons år. Kongressen tar emot 200 deltagare och inkluderar även dem som undervisar förskolebarn. Huvudtemat för kongressen är Tecken på hopp. Vi ska samlas för att stärka vår tro och inspireras av Andens hopp, Fullmatat. KPN:s ordförande Ulrika Erlandsson berättar att den kateketiska kongressen även ska innehålla tre festliga mässor med olika körer under ledning av Ulf Samuelsson. säger Ulrika Erlandsson som är säker på att trosundervisningen får en allt större betydelse i ett samhälle där kunskaperna om den kristna tron minskar. Ett workshop-tema är därför Katoliken och politiken, som tar upp samhällsinriktade frågor. Andra teman ska väcka fantasin och stimulera till nya infallsvinklar på undervisningen, exempelvis att arbeta med bilder, dans och rörelse. Även användningen av sociala medier, som face book, ska tas upp. Biskop Anders Arborelius är självskriven i kongressen men även nuntien, ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki, har förklarat att han vill delta. Kongressen anordnas av KPN i samarbete med studieförbundet Bilda och med ekonomiskt stöd från Bonifatiuswerk. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse
aktuellt sid. 9 Katolska kyrkan växer med ny fördelning Antalet katoliker ökar. År 2010 fanns 1 196 miljoner katoliker, ett år senare 1 214 miljoner, en ökning med 1,5 procent. Samtidigt har antalet ordenssystrar minskat med 10 procent under det senaste decenniet. I Europa har antalet präster minskat med mer än 9 procent under samma tid. Annuarium Statisticum Ecclesiae för år 2011 har just presenterats och siffrorna väcker som vanligt intresse. Afrika och Asien förblir pulserande kontinenter där antalet katolskt troende och präster växer. Detsamma gäller antalet icke prästvigda ordensbröder, antalet seminarister och i motsats till vad som är fallet i resten av världen antalet systrar. Antalet katoliker har från 2010 till 2011 ökat från 1 196 miljoner till 1 214 miljoner, en ökning på 1,5 procent. Samtidigt har jordens befolkning ökat med 1,23 procent. Katolikerna utgjorde år 2011 17,5 procent av befolkningen, i stort sett samma siffra som året innan. Tittar man på varje kontinent för sig märker man att antalet katoliker i Afrika vuxit med 4,3 procent medan befolkningen ökat med 2,3 procent. Även i Asien har antalet katoliker stigit mer än befolkningen i dess helhet: 2 procent fler katoliker medan befolkningsökningen uppgår till 1,2 procent. I Amerika (Nord- och Sydamerika) och Europa råder på det hela taget överensstämmelse mellan tillväxten av katoliker och befolkningstillväxten. Andelen katoliker uppgick under år 2011 till 16 procent i Afrika, 48,8 procent i Amerika, 10,9 procent i Asien, 23,5 procent i Europa och 0,8 procent i Oceanien. Under de senaste tio åren har antalet präster ökat från 405 067 till 413 418. Den stora tillväxten har skett i Afrika och Asien där antalet stigit med 39,5 Kontinentalförskjutningar. I Afrika ökar antalet katoliker betydligt snabbare än befolkningen i stort. Även i Asien är ökningen större än befolkningstillväxten, till skillnad från i Europa och Amerika. respektive 32 procent. I Amerika är siffran stabil, antalet präster har under de senaste åren legat på 122 000. Utvecklingen i Europa pekar i en annan riktning: antalet präster har minskat med mer än 9 procent det senaste decenniet. Diakonerna blir alltflera. År 2001 var de drygt 29 000, tio år senare 41 000. Största tillväxten har skett i Amerika och Europa. I Europa steg antalet från 9 000 till 14 000 och i Amerika från 19 100 till mer än 26 000 under samma period. Dessa två kontinenter svarar för 97,4 procent av den totala tillväxten. Icke prästvigda ordensbröder uppgick år 2011 till 55 000, en siffra som står sig väl om man jämför med hur det såg ut tio år tidigare. Om man jämför de olika kontinenterna med varandra framträder dock betydande skillnader. 36 procent av de icke prästvigda ordensbröderna finns i Afrika och Asien (år 2001 uppgick siffran till 28 procent). I Europa, Amerika och Oceanien sjunker däremot antalet för varje år. Antalet ordenssystrar har minskat med 10 procent mellan 2001 och 2011, från 792 000 till drygt 713 000 systrar. Det är framför allt i Europa, Amerika och Oceanien som nedgången skett (-22 procent, -17 procent och -21 procent). Afrika och Asien visar en betydande ökning: mer än 28 procent i Afrika och 18 procent i Asien. Ordenssystrarna i Afrika och Asien utgör nu 33 procent av hela systraskaran (år 2001 24,4 procent) medan Europa och Amerika svarar för 66 procent (år 2001 74 procent). Antalet kandidater till prästämbetet (sekularpräster och ordenspräster) uppgick år 2011 till 120 616 mot 112 244 tio år tidigare. Utvecklingen skiljer sig i hög grad mellan de olika kontinenterna. Afrika och Asien har registrerat en tillväxt på 30,9 respektive 29,4 procent, i Europa och Amerika har antalet sjunkit med 21,7 respektive 1,9 procent. Av det totala antalet prästkandidater kommer i dag 16,8 procent, mot för tio år sedan 23,1 procent, från Europa. (Vatican City, Asia News)
sid. 10 aktuellt utrikes Påven helgonförklarade 800 martyrer I sin första helgonförklaring, söndagen den 12 maj, har påven Franciskus helgonförklarat 800 italienska martyrer och två latinamerikanska ordenssystrar. Inför flera tusen människor på Petersplatsen påminde han om de kristna i hela världen som också idag är utsatta för våld och fiendskap. Må Gud ge dem modet att tro, bad påven. Under mässfirandet uppmanade påven den närvarande presidenten i Colombia, Manuel Santos, att fortsätta fredsprocessen med rebellerna. Peterskyrkans fasad var prydd med stora framställningar av de nya helgonen. Den colombianska ordensgrundarinnan Laura di Santa Caterina da Siena Montoya y Upegui (1874 1949) var framför allt engagerad i landets urbefolkning. Hon är det första helgonet från Colombia. Det andra nya helgonet från Latinamerika är den mexikanska ordenssystern Maria Guadalupe Garcia Zavala (1878 1963), som främst vårdade sig om sjuka och fattiga. Och slutligen gällde det på söndagen också de så kallade Martyrerna från Otranto. År 1480 avrättade osmanerna skräddaren Antonio Primaldo och hans stora skara vänner i den syditalienska staden Otranto sedan de vägrat avsvärja sig sin tro. Alla dagens helgonförklaringar hade redan förebådats av påven Benedikt XVI vid det konsistorium den 11 februari där han också överraskade med att tillkännage sin avgång. Därmed blev det efterträdaren Franciskus sak att genomföra helgonförklaringarna. Det var i juli 1480 som en osmansk flotta på 128 skepp anlände till den apuliska staden Otranto. Stadens försvarare och borgare tog sin tillflykt till kastellet, som erövrades i augusti. Stadens manliga invånare fängslades och två biskopar samt den lokala militärbefälhavaren avrättades. Vittnen. I katedralen i Otranto förvaras relikerna av de 800 martyrer som halshöggs 1480 i samband med att osmanerna intagit staden och krävt omvändelse till islam för att undgå döden. Några dagar senare fördes 800 civila till en avrättningsplats. De fick välja mellan omvändelse till islam eller döden. En av männen, skräddaren Antonio Primaldi, trädde fram och uppmanade de sina att stå fast vid sin tro. Alla följde hans uppmaning och dödades. En del av deras kvarlevor förvaras idag som reliker i katedralen i Otranto och i kyrkan Santa Caterina a Formiello i Neapel. Turkiska historiker har ifrågasatt att massavrättningen verkligen ägde rum och menat att relikerna tillhör soldater som försvarade staden under det turkiska angreppet. Från italienskt håll hävdas att de turkiska terrordåden genomfördes för att skrämma och avskräcka befolkningen i och kring Otranto. 27 år tidigare hade Konstantinopel erövrats av turkarna, och i Europa fruktade man att samma öde väntade staden Rom. Ungern, Frankrike och ett antal italienska stadsstater samlade ihop en armé under kungen av Neapel, Ferdinand I, och belägrade Otranto i maj 1481. Under belägringen dog det osmanska rikets sultan Mehmet II, och i brist på förstärkningar kapitulerade turkarna i Otranto och tilläts dra sig tillbaka med sina skepp till Albanien. Kaj Engelhart
aktuellt utrikes sid. 11 utrikesnotiser Ärkebiskop Romero snart saligförklarad? President Mauricio Funes av El Salvador besökte påven Franciskus i slutet av maj. Som gåva överlämnade presidenten ett relikviarium med ett fragment av ärkebiskop Oscar Romeros mässhake. Ärkebiskopen av San Salvador, som betraktades som de fattigas och rättslösas försvarare, mördades i mars 1980 av en dödsskvadron medan han firade mässan. Funes har förklarat att han ville förorda en snar saligförklaring av Romero. Romero möts även idag av respekt och hedersbevisning och bilder av ärkebiskopen är spridda över hela landet, sade Funes till påven. Det fragment av Romeros mässhake som Funes skänkt påven bär tydliga blodspår, som uppenbarligen härrör från mordet. Nuntien i San Salvador, Manuel Lopez, säger till nyhetsbyrån AP att valet av Franciskus har givit saligförklaringsförfarandet av Romero ny schvung. Påven har sagt till honom att jag hoppas att vi kan saligförklara Romero under detta pontifikat. 2010 bad president Funes i statens namn officiellt om förlåtelse för mordet på Romero. (Vatikanradion) Kritik mot kloningsförsök Försöket att klona mänskliga stamceller, som för första gången lyckats i Oregon i USA, är inte bara etiskt tvivelaktigt utan också medicinskt överflödigt. Det säger Enrique Prat, bioetiker och ledare för det kyrkliga Institutet för medicinsk antropologi och bioetik, i en tidningsintervju. Forskarteamet i USA har, trots bättre metoder för stamcellsutvinning för terapeutiska ändamål, forskat vidare med en onödig teknik. Detta har dessutom en tvivelaktig baksida, nämligen att möjliggöra reproduktiv kloning, betonar Prat. Det möjliga har här överskridit det förnuftigas gränser, säger han i intervjun. (Vatikanradion) Påven: Be för enhet i Kinas kyrka! Kristna måste förenas i bön för Kina, sade påve Franciskus på böndagen för kyrkan i Kina som påve Benedikt XVI införde år 2007, Guds Moder av Sheshans dag. Framför allt behöver Kina försoning mellan de kristna, säger den tidigare docenten vid prästseminariet i Peking, Johannes Chen, i en radiointervju. Det största problemet är kyrkans splittring i de romtrogna katolikernas underjordiska kyrka och den Patriotiska föreningen som kontrolleras av staten. Det här problemet är hårt belastat av missionshistorien och går inte att lösa snabbt. Vi måste ha tålamod. För de vanliga troende utgör det inget problem, de känner sig friare än prästerna. Om prästerna däremot inte går med i föreningen, möter de olika hinder, säger Chen. Vi bör inte fördöma medlemmarna i föreningen utan visa dem hur kristna kan leva i Kina utan detta politiska tryck. (Vatikanradion) Indien: Maria korsar religionsgränserna Så mycket som 80 procent av pilgrimerna till Mariahelgedomar i Indien är ickekatoliker. De kommer med alla möjliga gåvor blommor, kransar, kokosnötter och det är inte ovanligt att se kvinnor klädda i burka be till Vår Fru, säger pater Errold Fernandes S.J. i en intervju och anknyter till påve Franciskus ord nyligen. Påven påminner om att Gud är för stor för att kunna placeras i ett fack eller stoppas i en låda. Gud är större än allt vi kan föreställa oss. Modergudinnan har i alla tider vördats högt i Indien, exempelvis i form av Kali och Durga. Detta trots att nyfödda flickor ofta betraktas som mindre önskvärda i Indien och kvinnor traditionellt ses som objekt. Jag tror att alla som vördar Vår Fru är på rätt spår, säger fader Errol. Det har aldrig blivit känt att någon som flytt till hennes beskydd blivit lämnad utan hjälp och Maria låter aldrig någon hängiven stanna hos henne utan leder alltid människor vidare till Gud. (AsienNews) Kina: Myndigheterna hindrar pilgrimer Kinesisk polis omringade staden Donglu i ett försök att förhindra pilgrimer att förena sig med lokala katoliker i firandet av Jungfru Maria i slutet av maj. Inom stiftets gränser är omkring 90 procent katoliker och Mariafromheten är djupt rotad. Invånare berättar att polisen sedan många år satt upp vägspärrar runt staden, som har cirka 10 000 invånare, under maj månad för att hindra pilgrimer att nå Mariahelgedomen. Katoliker i Donglu bekräftar att mirakel upprepas oavbrutet på den plats där Jungfrun uppenbarade sig och att katolikernas tro blir allt starkare trots restriktioner från myndigheterna. År 1900 rapporterades från Kina tre Mariauppenbaraelser: i Peking, då Maria var omgiven av ärkeängeln Mikael och många andra änglar, i staden Santai under boxarupproret och i Donglu, som är en av Katolska kyrkans fästen i Kina. Kyrkan i Donglu erkändes officiellt som Mariahelgedom 1932 av påven Pius XI och fram till 1995 brukade 50 000 pilgrimer besöka platsen 23 24 maj. Därefter har myndigheterna avsatt stora resurser för att hindra folket från att genomföra pilgrimsfärden till Donglu. (AsiaNews)
sid. 12 lekmannaordnar Vad är en lekmannaorden? Km söker svaret, börjar med Birgittinoblaterna och möter i kommande nummer Den Franciskanska sekularorden OFS, Dominikanordens lekmannagren och Karmeliternas sekularorden. Birgittinernas lekfolk kallas oblater eller "bröder och systrar ab extra". Birgittinoblaterna, som i år fyller 90 år, är inneslutna i Birgittinorden Den Allraheligaste Frälsarens Orden och underställda en priorinna i sina liv utanför klostret. Ordet oblat kommer från latinets oblatus som betyder offergåva. I de nordiska länderna finns ett sjuttiotal birgittinoblater som hålls ihop av Elsa Casselbrant. kyrkans lekmannaordnar Lekfolket kring Heliga Birgitta Den birgittinska oblatgemenskapen är mycket gammal och mycket svensk. Den har sitt ursprung i 1300-talets Vadstenakloster. Där fanns leksystrar och lekbröder, anknutna till klostret, som antingen kunde utföra praktiskt arbete åt klostret eller erhålla broderskapsbrev och bli soror et frater ab extra ute i samhället. Dagens svenska birgittinoblater kommer i år att fira sitt 90-årsjubileum. 1923 bildades Birgittaklostret i Djursholm och samma år anlände sex unga människor dit för att uttala sin vilja att leva sina liv i birgittinsk anda ute i samhället. Oblaterna tillhör den gren av ordensfamiljen som Saliga Maria Elisabeth Hesselblad förde in i Sverige och har därför sitt moderhus i Rom. Spiritualiteten är centrerad kring den korsfäste Herren. Amor Meus Crucifixus est, min kärlek är korsfäst, är ordens devis. Oblaterna söker följa Kristi kallelse till helighet i Heliga Birgittas anda och vill lära känna Kristus i evangeliet, i eukaristin och på korset. Med innerlig kärlek vördar och älskar birgittinoblaterna Maria, Kyrkans Samling runt Birgitta. En gång i månaden träffas stockholmsoblaterna i Birgittaklostret i Djursholm. Efter mässa, birgittinsk rosenkrans och tillbedjan i kapellet blir det sammanträde med kaffe i biblioteket. Den här gången deltog från vänster Elsa Casselbrant, Johannes Östfeldt, Kimberly Koenig, syster Veronica, Daisy Nithamre, Denyse Friding, Birgitta Mesch, andlige ledaren p Fredrik Emanuelson och moder Silvana. Foto: Kerstin Elworth moder, står det i en folder om oblaterna. De helgar sitt apostolat till henne. De vördar henne genom att söka efterfölja hennes dygder... Kärleken till kyrkan vill man visa i lydnad, lojalitet med påven, och i bön och arbete för de kristnas synliga enhet. Oblaterna ber varje dag gemensamma böner och om möjligt delar av tidegärden. På så vis är man aldrig ensam i sin bön, säger för oblatgemenskapen ansvariga Elsa Casselbrant. Grupperna, spridda över landet, träffas en gång i månaden och vart Rom i centrum. Karin von Horn var en av de första oblaterna i modern tid, här med syster Riccarda i Rom. Foto: Birgittinoblaternas arkiv.
lekmannaordnar sid. 13 Äldstebroder. Johannes Östfeldt är 99 år och en av de trognaste deltagarna i birgittinoblaternas månadsmöten i Djursholm. Här har han besök av Elsa Casselbrant och hennes dotter Sofia i sitt hem i Östergötland. Foto: privat På väg. Kimberly Koenig i Bandhagen går ett så kallat prövoår och hoppas få avlägga löften och bli birgittinoblat under hösten. Elsa Casselbrant, till vänster, är van vägvisare. Foto: Kerstin Elworth Mor, sjuksköterska och oblatkontakt tredje år har man ett gemensamt nordiskt riksmöte i något Birgittakloster. För att bli birgittinoblat ska man vara fast förankrad i den kristna tron och praktiserande katolik sedan några år men även protestanter har möjlighet att bli aggregerad medlem. Man genomgår en prövotid innan man avlägger sina oblatlöften, så kallade enkla löften, då man inför Guds altare lovar att leva sitt liv som birgittin. Den heliga Birgitta, hennes dotter Katarina och andliga dotter Elisabeth Hesselblad är våra andliga mödrar och förebilder i Kristi efterföljd, i styrka och handlingskraft, i kärleksfull omsorg om de sjuka och fattiga och i hängiven bön. Så beskriver Elsa Casselbrant birgittinoblaternas livskall i en skriven sammanfattning. Alla som har någon kunskap om Heliga Birgitta minns då orden i hennes mest kända bön: Så uppfyll då min längtan och visa mig vägen. Kerstin Elworth Elsa Casselbrant är de nordiska birgittinoblaternas sambandscentral. Hon drogs tidigt till Heliga Birgitta. Jag har alltid varit kristen men i början var jag ensam med min tro. Jag var vilsen, hade inte någon förankring och längtade efter gemenskap och ett radikalt liv. När Elsa var 17 år upptogs hon i Katolska kyrkan. Ganska snart därefter upptäckte hon Birgittaklostret i Djursholm. Jag blev glad eftersom jag kände igen mig i den spiritualitet jag fann där, jag drogs in i den, säger hon. Birgittinoblaterna Det finns för närvarande 51 birgittinska ordenshus i världen tillhöriga grenen från Rom, varav två i Sverige, i Djursholm och i Falun. De cirka 70 nordiska birgittinoblaterna finns i Djursholm, Falun, Eskilstuna, Borås, Göteborg, Ystad, Malmö, Åbo, Trondheim och Maribo. Jag tyckte om korset. Så en dag råkade jag hitta en gammal folder som informerade om birgittinoblaterna. Då visste jag vad jag ville, kallelsen var klar kanske skulle jag rent av gå in i klostret. Men så träffade hon sin man Roland och har fött fem barn, som nu är i åldrarna 21, 16, 15, 9 och 4 år. Hon arbetar som nattsköterska, det passar väl in i kallelsen, tycker hon. Så nu står jag stadigt med en fot i familjen och en hos birgittinerna, konstaterar hon sakligt och förnöjt. Text och foto: Kerstin Elworth Hur många oblater som finns i världen är svårt att precisera i siffror. Heliga Birgitta, Europas skyddshelgon, firas i hela den katolska världen på hennes dödsdag den 23 juli och traditionsenligt som högtid i Sverige på kanoniseringsdagen den 7 oktober. Den 6 augusti, på Kristi förklarings dag, infaller birgittinordens så kallade titelfest.
sid. 14 heliga rum Varierande utsmyckning. S:ta Eugenia kyrka rymmer 400 personer men ofta får man öppna dörrarna till kyrktorget för att ge plats åt ytterligare 150. Den 11 meter höga korväggen har ingen fast utsmyckning. I stället hängs olika bilder och gobelänger upp för att förstärka kyrkoårets olika tider. Till vänster ser vi körplatsen i dopkapellet under orgelläktaren, till höger sakramentskapellet och Mariakapellet. S:ta Eugenia Ny kyrka med gamla, kungliga, minnen S:ta Eugenia kyrka, där den ligger vid Kungsträdgården i Stockholm, är visserligen bara drygt 30 år men den har inventarier som berättar att församlingens historia är gammal, ja äldst i stiftet. S:ta Eugenia församling fick en egen kyrka redan 1837, på initiativ av drottning Josephina (1807 1876). Drottningen samlade in pengar på kontinenten för att bygga en kyrka på Norra Smedjegatan, den första katolska kyrkan i Sverige efter reformationen, berättar Hans Åke Bergström, en av församlingens trotjänare sedan pojk åren. Men det är inte drottningens kyrka vi befinner oss i nu utan i den kyrka som byggdes mellan åren 1979 och 1982.
heliga rum sid. 15 Den gamla revs i slutet av 1960-talet för att ge plats åt en ny citykärna. Att flytta från Norra Smedjegatan var som att riva sitt hem, säger Hans Åke som tillsammans med sin kamrat Erik Kellner hjälpte till att tömma kyrkan och frakta de flesta av inventarierna till magasin. Sedan levde vi i 12 år på väg, som vår dåvarande kyrkoherde pater Hornung sa. Åren på väg tillbringades i en före detta biograf på Drottninggatan i väntan på en ny kyrka på Kungsträdgårdsgatan. Där hade arkitekten Jörgen Kjaergaard i uppgift att rita en kyrka i ett K- märkt hus vars fasad inte kunde förändras. Han fick en bakgård med krav från grannen att inte bygga högt och att inga fönster skulle finnas på österväggen. Projektet genomfördes med många genialiska lösningar. Det konstaterar vi redan på det djupa, överbyggda kyrktorget som förbinder husets alla lokaler. Torget får dagsljus genom en kupol över den runda brunnen som står på ett korsformat betongfundament i rät linje in mot altaret. Inne i kyrkorummet ser vi hur den östra väggen har ett dolt ljusinsläpp som låter solens strålar flöda diagonalt över koret. Tabernaklet omges av smala partier med tjocka glaskuber av den typ som man kan se i offentliga badhus. De släpper in dagsljus men ger ingen insyn. Samma sorts glas finns på långväggarna, i stora rektanglar högt uppe under taket. Placeringen skänker ljus åt kyr- En magnifik pjäs. Tabernaklet, utfört 1842 i carrarramarmor, är en gåva av ärkehertig Maximilian d Éste. Den brännförgyllda dörren har reliefer av det tomma korset, lammet och veteaxen, symboliserande uppståndelsen, Kristi offer och brödet som bryts och delas. Forts.
sid. 16 heliga rum Ständig bön. Till Mariakapellet kommer människor av alla kategorier, tänder ljus och sitter ner en stund. Mariaskulpturen är från sen medeltid. Den fristående korväggen utgör tillsammans med grindarna en gräns mot nästa kapell. Helige Ignatius. Eftersom det är jesuiter som ansvarar för S:ta Eugenia församling var skulpturen av Helige Ignatius självskriven i den nya kyrkan. Den står på korets högra sida. kan men låter sidokapellen ligga i dunkel, särskilt dem på södra sidan som är djupa och har betydligt lägre takhöjd. Därmed skapas en kontrast mellan det stora rummets inbjudan till samlad gemenskap och de små kapellens möjligheter till enskild bön och meditation, i stillhet. Det indirekta ljuset tas upp och förstärks av väggarna, byggda i tegel med extremt breda fogar mellan stenarna. Fogmassan inverkar kanske menligt på akustiken men det är den som gestaltar rummets rymd i förening med den generösa takhöjden. Stödpelaren mitt i kyrkan skapar märkligt nog ingen tyngd. Tvärtom bidrar den, rund och dynamisk, till en större volym i rummet. Till höger om de stora entrédörrarna ligger Mariakapellet, avskilt genom grindar i konstsmide. Där inne står Jungfru Maria och Helige Antonius, Bakom galler. Grindarna mellan kyrkan och Mariakapellet infattar nattvardsornament från den gamla kyrkan. Grindarna öppnas till mässorna. Vid andra tider är kapellet avskilt för enskild bön och meditation. Här ser vi Helige Antonius med fattigbössan. På väggen hänger bilder av nutida helgon. Smäcker men tung. Dopfunten, huggen i älvdalsporfyr, står liksom tabernaklet och altaret på kalkstensplattor från den första Eugeniakyrkan.
heliga rum sid. 17 På trä mot teglet. Korsvägens bilder kommer från ett kapell i Ängby i Bromma där Mariasystrar från Osnabrück tidigare hade en kommunitet. Mariasystrarna har länge arbetat i församlingen och en, syster Elisabeth, är fortfarande där. Levande stenar. Vid invigningen av en katolsk kyrka smörjs 12 stenar som påminner om apostlarna. Till S:ta Eugenia kyrka skänktes stenar från tolv länder. Denna kommer från Kölnerdomen. två av de 15 skulpturer som fanns i den första kyrkan. På vardera sidan om koret står ytterligare två, Helige Ignatius och Helige Francisco Xavier. Andra skatter som har tillvaratagits och som skapar kontinuitet i församlingens andliga liv är tabernaklet, ett arbete från 1842, evighetslampan, en gåva från August Strindbergs dotter Karin som var katolik, och dopfunten, skänkt av kung Karl XIV Johan och drottning Desirée. Flera föremål med kunglig glans ser vi i ett förråd, fyra jättelika kandelabrar som tas fram till påskliturgins firande. De skänktes av kung Gustaf III till den första offentliga katolska mässa som på påskdagen 1784 firades i det dåvarande Stockholms stadshus, på Götgatan 1. Tillbaka i kyrkan ser vi ytterligare minnen. Tabernaklet och dopfunten, liksom det nya altaret, står på kalkstensplattor från den första kyrkan. Därifrån finns också, bland mycket annat, en relik av Heliga Birgitta, skänkt till drottning Josephina av påven Pius IX. Uppifrån. Altaret och tabernaklet binds samman genom den mjukt rundade trappformen. Altaret har reliker från Helige Ansgar, Heliga Eugenia och andra helgon och martyrer. Korset är tillverkat av takbjälkar från den gamla kyrkan. Den lilla Kristusgestalten härstammar från 1200-talets Dalarna. Men vi ser nya detaljer också, exempelvis korsvägen från Mariasystrarnas kommunitet i Bromma och de tolv konsekrationsstenarna inmurade i väggen. Stenarna, berättar Hans Åke, kommer från tolv olika länder i världen. De påminner om hur människor har kommit hit från främmande länder och kulturer och fått en hemvist här. Samtidigt är de symboler för de levande stenar som vi är allihop, vi som bygger en församling. Under stenen från Kölnerdomen står denna text: Så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse
sid. 18 reflexion Ediktet i Milano Religions- och samvetsfrihet i praktiken År 313 utfärdade kejsarna Konstantinus och Licinius ediktet i Milano. Därmed godkändes kristendomen i det romerska riket, kristna kunde utöva sin tro offentligt. Eusebios av Caesarea beskriver i sin Historia ecclesiastica den euforiska stämning som rådde: En ljus och strålande dag har grytt för Kristi kyrkor överallt på jordkretsen. Den dag kom som inte längre fördunklades av moln utan lyste av glansen från himlen. För att uppmärksamma denna milstolpe anordnades Fridhem Forum, ett Opus Dei-centrum i Malmö, nyligen ett symposium vid Malmös Konserthus. Tre kompetenta föredragshållare bidrog: Historieprofessorn Yvonne Maria Werner bjöd på en fascinerande resa genom 1 700 år där hon beskrev olika sätt att förstå religionsfriheten på. Universitetslektor Douglas Brommesson ifrågasatte den sekulära staten som inte ger plats för religion. Han pläderade för ett alternativt postsekulärt ideal, grundat på pluralism, tolerans, respekt och dygder som klokhet, mildhet och styrka. kd-riksdagsledamoten Tuve Skånberg ställde frågan om vad europeisk politik kan lära av ediktet i Milano. Han påpekade att religions- och samvetsfrihet redan är skyddad, såväl i Sveriges grundlag som i FN-förklaringen och i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Föredragen följdes av en stimulerande frågestund under Charlotta Levays ledning. En viktig fråga var den om hur individen kan värna om sina rättigheter. Två modiga och uthålliga kvinnor från Skottland fick exemplifiera detta. Mary Doogan och Concepta Wood, som arbetade som labour ward co-ordinators (förlossningsavdelningssamordnare), hade under många år inte behövt delta när det handlade om aborter, detta i enlighet med abortlagens samvetsklausul. År 2007 omorganiserades det sjukhus där de arbetade och de ombads då administrera också sena aborter. De vägrade och ärendet fördes till domstol. De förlorade vid första instansen: man menade att hänsyn tagits till deras samvete eftersom de inte var tvungna att delta i själva aborterna. Kvinnorna överklagade och sa att samvetsklausulen borde omfatta alla steg i processen. Den 24 april i år vann de vid appellationsdomstolen. Ståndaktiga. Barnmorskorna Mary Doogan och Concepta Wood från Skottland valde att ta strid för friheten från att tvingas handla mot sitt samvete när deras arbetsgivare ville ändra deras arbetsuppgifter. Barnmorskorna gjorde följande uttalande: Dagens domslut är en välkommen bekräftelse av alla barnmorskors rättigheter att vägra utföra handlingar som strider mot deras samvete och som med tiden skulle avskräcka många från att träda in i ett yrke som alltid har varit både ädelt och givande. Det är med stor lättnad vi nu återgår till ärenden som rör själva förlossningarna och inte juridiska frågor. Beslutet kan överklagas till högsta domstolen, House of Lords. Men Concepta Wood och Mary Doogan, som visat prov på äkthet och trofasthet förblir en inspiration för oss alla. Frågan om samvetsklausul är värd att ta upp i den offentliga debatten också i Sverige. Ett samhälle där medborgare tvingas handla mot sitt samvete är ett samhälle där respekt för andra riskerar att kvävas. Det är absurt att säga att folk ska välja ett annat yrke om deras samvete säger ifrån. Som Concepta Wood och Mary Doogan påpekade handlar barnmorskeyrket om att främja livet, inte döden. Till sist: Dessa två kvinnor har uppfört sig med värdighet under hela processen, i enlighet med aposteln Petrus ord: Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak (1 Pet 3:15-16). Domstolens ordförande motiverade beslutet med att samvetsklausulen ska tolkas generöst eftersom många betraktar aborter som moraliskt motbjudande. Fotnot: Mera om ediktet i Milano i Km 4/2013. fader Richard Hayward, Malmö