Räntebidrag 433 874 424,46 879 423 649,24

18 A ktiva 31. 12. 1979 3 1. 12. 1980 Guld... 1 073 1 073 Särskilda dragningsrätter.. 430 397 Reservtranchen i Internationella valutafonden.. 225 380 Utländska masskuldebrev.. 1 749 2 125 Konvertibla valutor... 2 978 3 841 Bundna valutor... 154 208 Guld och valutafordringar. 6 609 8 024 Markandelen i Internationella valutafonden... 1 054 1 540 Övriga fordringar på utlandet... 1 054 1 540 Bankernas checkräkningar. 233 481 D agslån... 3 870 3 674 Kontantmedelskrediter... 643 Masskuldebrev... 408 527 övriga... 27 25 Fordringar pä finansieringsinstitut... 4 538 5 350 Statens skuldebrev... 346 512 Masskuldebrev... 145 288 Statens metallmyntsansvar. 372 403 övriga... 21 22 Fordringar på den offentliga sektorn... 884 1 225 Fordringar på företag... 2 520 3 399 övriga tillgångar... 73 80 Summa 15 678 19 618 Balansräkning Mmk Passiva 31. 12. 1979 31. 12. 1980 Konvertibla konton... 14 18 Bundna konton... 832 965 V alutaskulder... 846 983 Exportfinansiering... 1 230 1 502 Finansiering av inhemska leveranser... 952 1 561 Masskuldebrev... 205 220 övriga... 133 116 Internationella valutafondens markkonton... 1 385 1 864 Tilldelade särskilda dragningsrätter... 433 566 Tidsbundna sk u ld er... Övriga utländska skulder.. 1 818 2 430 4 020 4 572 Metallmynt... 355 382 Utelöpande sedlar och mynt 4 375 4 954 Utelöpande depositionsbevis 1 700 1 900 Bankernas checkräkningar. 4 1 Dagsdepositioner... 1 131 290 Kassareservdepositioner... 1 764 3 317 Kapitalimportdepositioner. 140 108 övriga... 4 23 Skulder till finansieringsinstitut... 3 043 3 739 Checkräkningar... 2 2 Konjunkturfondsdepositioner... 42 545 Konjunkturdepositioner... 37 Kapitalimportdepositioner. 339 övriga... 4 7 Skulder till den offentliga sektorn... 387 591 Investerings- och fartygsanskaffningsdepositioner.. 133 717 Kapitalimportdepositioner. 254 83 Exportdepositioner... 110 övriga... 16 68 Skulder till företag... 403 978 Övriga s k u ld e r... 13 13 Värderegleringsräkningar.. 1 252 1 767 Grundfond... 1 400 1 400 Reservfond... 636 441 Räkenskapsårets vinst/ förlust... 195 422 Eget kapital... 1 841 2 263 Summa 15 678 19 618 Aktier och andelar nominellt värde, mk 31. 12. 1979 Industriaktier... 106 586 770, Aktier i specialkreditinstitut... 48 816 500, Bostadsaktier... 1 383 380, Fastighetsaktier... 3 488 130, Övriga aktier och andelar... 10 025 950, Summa 170 300 730, SITRAs grundkapital... 300 000 000, 31. 12. 1980 107 064 170,- 48 516 500,- 1 388 720,- 2 728 800,- 10 025 950,- 169 724 140,- 300 000 000,- Finlands Banks resultaträkning för räkenskapsåret och närmast föregående år framgår nedan: Resultaträkning mk Ränteintäkter i. 31. 12.1979 1. 1. 31. 12.1980 Räntor på inhemska fordringar... 248 247 619,35 816 164 566,06 Räntor på utländska fordringar... 359 846 711,88 433 549 910,37 Räntor på inhemska masskuldebrev... Räntor på utländska masskuldebrev... 63 157 213,96 118 176 313,89 86 713 334,11 158 470 090,41 Summa 789 427 859,08 1 494 897 900,95 Räntekostnader Räntor på inhemska skulder... Räntor på och reserveringsprovisioner för utländska skulder... 293 967 088,21 61 586 346,41 562 107 275,05 53 366 976,66 Summa 355 553 434,62 615 474 251,71 Räntebidrag 433 874 424,46 879 423 649,24 Övriga intäkter Kursdifferenser... Övriga intäkter... Övriga kostnader Socialskyddsavgifter... Sedeltillverkning... Avskrivningar... Kursdifferenser... övriga kostnader... 1 979 683,80 13 545 699,73 19 1 497 348,08 295 956 122,52 18 285 841,85 Summa 15 525 383,53 315 739 312,45 48 895 507,60 3 495 575,45 14 795 589,61 31 554 134,30 85 856 459,40 442 634 491,53 16 873 023,96 57 095 889,99 3 805 265,33 16 925 532,58 33 699 500,00 42 893 467,75 18 504 116,81 Summa 644 104 781,85 172 923 772,46 Överföring till värderegleringsräkningar... 600 000 000,00 Räkenskapsårets vinst/ förlust... 194 704 973,86 422 239 189,23

20 Bankens synliga egna medel exkl. räkenskapsårets vinst uppgick enligt bokslutet till 1 841 Mmk, vilket var 195 Mmk mindre än ett år tidigare. Minskningen berodde på att 1979 års förlust hade täckts med medel ur bankens reservfond. Bankens ansvarsförbindelser belöpte sig vid slutet av 1980 totalt till 622 Mmk dvs. 158 Mmk mindre än vid slutet av 1979. I enlighet med reglementet har värdet av de fastigheter, inventarier, aktier och andelar som banken äger inte upptagits i balansräkningen. Finlands Bank äger bl.a. bankfastigheter i Helsingfors och de städer där bankens avdelningskontor är belägna. I Vanda stad är den industrifastighet där Finlands Banks sedeltryckeri finns i bankens ägo. Finlands Bank innehar även aktiemajoriteten i Mortgage Bank of Finland Oy och Tervakoski Oy. Dessutom äger banken aktier i bl.a. Industrialiseringsfonden (Teollistamisrahasto O y ), Sponsor Oy och en del industriföretag. Även Fonden för Finlands självständighets jubileumsår 1967 (SITR A ) är i Finlands Banks ägo. Det nominella värdet av bankens aktie- och andelsinnehav vid utgången av 1979 och 1980 framgår enligt huvudgrupper av sammanställningen på föregående sida. Enligt resultaträkningen ökade bankens ränteintäkter med 705 Mmk till sammanlagt 1 495 Mmk. Till ökningen bidrog räntestegringarna i Finland och utomlands, åtstramningen av penningpolitiken och tillväxten i centralbanksfinansieringen och i det kreditbestånd som hänförde sig till de särskilda finansieringsarrangemangen. Av ränteintäkterna växte räntorna på inhemska fordringar med 568 Mmk, på utländska fordringar med 74 Mmk och på masskuldebrev med 64 Mmk. Finlands Banks räntekostnader stee med 260 Mmk till 615 Mmk. Tillväxten i räntekostnaderna berodde på att de inhemska skulderna, närmast kassareservdepositionerna och depositionsbevisen ökade. Dessa skulder medförde en ränteökning om 268 Mmk. Däremot minskade räntorna på och reserveringsprovisionerna för utländska skulder med 8 Mmk. Räntebidraget, dvs. skillnaden mellan ränteintäkter och räntekostnader, blev 879 Mmk eller 446 Mmk större än ett år tidigare. Övriga intäkter växte med 300 Mmk till 316 Mmk. Största delen av ökningen härrörde från kursdifferenserna, som resulterade i nettointäkter på 296 Mmk. Ett år tidigare hade kursdifferenserna gett upphov till en förlust om 443 Mmk. övriga kostnader frånsett kursdifferenserna reducerades med 29 Mmk. Förklaringen var att avskrivningarna minskade från 86 Mmk till 43 Mmk. De andra kostnadsposterna ökade däremot med 15 Mmk till 130 Mmk. Lönerna och socialskyddsavgifterna steg med sammanlagt 9 Mmk, pensionerna med 2 Mmk, kostnaderna för sedeltillverkningen med 2 Mmk och de icke specificerade kostnaderna med 2 Mmk. Till värderegleringsräkningarna överfördes 600 Mmk av bankens intäkter. Bankens vinst för räkenskapsåret var 422 Mmk. Enligt bankens reglemente skall vinsten främst användas till att täcka den minskning i reservfonden med 195 Mmk som 1979 års förlust orsakade. Av återstoden skall åtminstone hälften eller 114 Mmk överföras till reservfonden. I den ingående balansen för 1981 har sålunda enligt reglementet 308 Mmk överförts till reservfonden. Resten av vinsten, dvs. 114 Mmk, har förts till kontot för odisponerade vinstmedel och om dess användning besluter riksdagen. Bankfullmäktige föreslår att den disponibla delen av vinsten, 113 767 107,68 mk, överförs till statsverket. Ärenden handlagda av bankfullmäktige Revisionen De revisorer som utsetts vid 1979 års riksdag, kommunalrådet Mikko Kaarna, politices kandidaten Erkki Liikanen, organisationssekreteraren Erkki Kivimäki, diplomingenjören Pentti Mäki-Hakola och agrologen Håkan Malm verkställde den 18 22 februari 1980 revision av bankens räkenskaper för 1979. I enlighet med revisorernas utlåtande beviljade bankfullmäktige direktionen ansvarsfrihet för bankens förvaltning under 1979. Granskningen av lånerörelsen och valutahandeln Bankfullmäktige har under redogörelseåret i enlighet med sin instruktion granskat bankens lånerörelse och övriga placeringar ävensom valutahandeln vid följande tidpunkter: den 22 februari, den 18 april, den 17 juni, den 5 augusti, den 22 oktober och den 18 december. Inventeringen och inspektionen av avdelningskontoren a) I huvudkontoret Bankfullmäktige har i enlighet med 6 i sin instruktion verkställt inventering av huvudkontorets kassor och kassavalv ävensom lånehandlingar och säkerheter samt panter och depositioner. Inventeringen gav inte anledning till anmärkning. b) I avdelningskontoren Bankfullmäktige har övervakat att avdelningskontorens handkassor och kassavalv en gång i månaden och växlar, skuldsedlar och panter minst tre gånger under året har inventerats av kontorens kontrollanter. Vid samtliga avdelningskontor har verkställts inspektion enligt 2 i bankens instruktion. Längmanska fonderna Bankfullmäktige har godkänt räkenskaperna för 1979 för Längmanska fonderna och tillställt riksdagens bankutskott avskrifter av räkenskaperna. Vid sitt möte den 18 april godkände bankfullmäktige redovisningarna för de understöd som under 1977 utdelades ur E. J. Längmans fond B i enlighet med föreskrifter fastställda av riksdagen den 6 maj 1969. Bankfullmäktige beslöt vid samma möte att de understöd på 62 600 mark som under verksamhetsåret fick utdelas ur E. J. Längmans fond B och som enligt ovan nämnda föreskrifter redan varit anslagna skulle fördelas bland de sökande i enlighet med ordinarie bankfullmäktiges förslag. fonden för Finlands självständighets jubileumsår 1967 (SITRAj Bankfullmäktige har godkänt 1979 års räkenskaper för SITRA och tillställt riksdagens bankutskott avskrifter av verksamhetsberättelsen, inventariet och balanserna. Höjning av Finlands Banks räntor och av gränserna för dagslåneräntan I en skrivelse av den 29 januari konstaterade direktionen att bankfullmäktige vid sitt möte den 21 september 1979 beslutat höja räntenivån med 1.25 procentenheter den 1 november 1979. Efter beslutet hade räntorna i de flesta länder och på den internationella marknaden ytterligare stigit, även om räntestegringen utomlands föreföll att småningom avstanna. De justerade prognoserna om den ekonomiska utvecklingen i Finland under 1980 tydde på att bytesbalansens underskott skulle bli betydligt större än 21

22 23 man tidigare räknat med och att den utländska skuldsättningen åter skulle skjuta i höjden. Den låga räntenivån och det växande bytesbalansunderskottet i Finland orsakade ett avsevärt tryck på valutareserven. En sådan utveckling skulle reducera möjligheterna att bedriva en produktions- och sysselsättningsstödjande ekonomisk politik och att sålunda dämpa den recession som var att vänta under 1981 1982. Direktionen meddelade att det med tanke på det ekonomisk-politiska spelrummet vore ändamålsenligt att höja räntenivån med ytterligare en procentenhet den 1 februari 1980. Bankernas utlåningsräntor skulle då i allmänhet höjas med en procentenhet. Även inlåningsräntorna förutsattes stiga lika mycket. I enlighet med ovanstående föreslog direktionen att bankfullmäktige skulle ändra sitt räntebeslut av den 21 september 1979 så att Finlands Banks grundränta skulle höjas från 8.5 till 9.5 % per år och räntegränserna för andra inhemska krediter från 6 och 9 V4 % till 7 34 och 10 34 % per år samt gränserna för dagslåneräntan från 8.5 och 24 % till 9.5 och 25 %. Höjningarna föreslogs träda i kraft den 1 februari 1980. Bankfullmäktige behandlade direktionens förslag vid sitt möte den 30 januari. Efter diskussion ändrade direktionen sitt förslag så att räntenivån i stället för med en procentenhet skulle höjas med 0.75 procentenheter. Bankfullmäktige godkände detta förslag och beslöt ändra sitt räntebeslut av den 21 september 1979 så att Finlands Banks grundränta fr.o.m. den 1 februari 1980 skulle uppgå till 9 V4 % per ar och räntegränserna för andra inhemska krediter till 7.5 och 10.5 % per år samt gränserna för dagslåneräntan till 9 Va och 2 4% %. Sänkning av gränserna för valutaindextalets variationsområde Vid ovan nämnda möte den 30 januari behandlade bankfullmäktige även förslaget i direktionens skrivelse av den 29 januari om att sänka gränserna för valutaindextalets variationsområde. Direktionen konstaterade att statsrådet 2 1.9. 1979 på framställning av Finlands Bank beslutat ge 4 i sitt beslut av 28. 10. 1977 om markens externa värde, sådan denna lydde i statsrådets beslut av den 16 februari 1978, följande ändrade lydelse: Den övre gränsen för valutaindextalets variationsområde är 121.0 och den nedre 114.0. Genom beslutet vidgades även valutaindextalets variationsområde från c. 4.5 till c. 6 %. Därefter hade Finlands Bank hållit månadsmedeltalet av valutaindex på poängtalet 115.4, dvs. klart under variationsområdets beräknade mittpunkt. Under andra halvåret 1979 hade Finlands Banks valutareserv börjat sjunka. Till att börja med berodde nedgången på att valutakursförväntningarna försvagades. Reserven fortsatte emellertid att krympa även efter det att man kunde anse att verkningarna av revalveringen och en del justeringar av valutabestämmelserna var över. Orsaken var framför allt den snabba räntestegringen utomlands. Att kapitalexporten steg torde också i någon mån ha berott på att intervallet för valutaindex hade tolkats som om det tillät förskjutning endast i ena riktningen, dvs. mot en försämring av markens externa värde. Skärpningen av det internationella politiska läget under de närmast föregående månaderna hade också ökat osäkerheten på den internationella valutamarknaden. Detta skulle lätt kunna återspeglas i förväntningarna om markens externa värde. Förväntningarnas störande inverkan på den inhemska valuta- och penningmarknadens utveckling kunde inom ramen för valutakurspolitiken mildras om den övre och den nedre gränsen för indextalets variationsområde justerades nedåt. Härigenom skulle indextalet få lika stort svängrum i vardera riktningen. Med anledning av ovanstående föreslog direktionen att den övre gränsen för valutaindextalets variationsområde skulle fastställas till 119.0 och den nedre till 112.0 och att bankfullmäktige skulle göra en framställning hos statsrådet om en dylik ändring av motsvarande statsrådsbeslut. Bankfullmäktige godkände direktionens förslag och gjorde en framställning i ärendet till statsrådet, som genom ett beslut samma dag (72/80) godkände framställningen och gav 4 i sitt beslut av den 28 oktober 1977 om markens externa värde, sådan denna lydde i beslutet av den 21 september 1979, följande ändrade lydelse: Den övre gränsen för valutaindextalets variationsområde är 119.0 och den nedre 112.0. Beslutet trädde i kraft den 30 januari 1980. Fortsättning av verksamheten på dagslånemarknaden I en skrivelse av den 18 november till bankfullmäktige påpekade direktionen att Finlands Banks dagslånemarknad hade varit i funktion i drygt fem år eller fr.o.m. den 1 september 1975. Dess användning som penningpolitiskt medel hade grundat sig på bankfullmäktiges tidsbegränsade beslut. Enligt dessa hade direktionen berättigats att inom vissa gränser för dagsdepositioner kreditera och på dagslån debitera en årlig ränta. Det senaste beslutet av den 18 november 1977 var i kraft till utgången av 1980. Därför hade det nu blivit aktuellt att besluta om den fortsatta verksamheten på dagslånemarknaden. Erfarenheterna av verksamheten på dagslånemarknaden hade alltjämt varit positiva. Dagslånemarknaden hade under årens lopp utvecklats från marginalfinansieringskälla och instrument för penningpolitisk finjustering till ett allt viktigare medel för reglering av centralbanksfinansieringen. Efter de strukturella förändringar av centralbanksfinansieringen som trädde i kraft den 1 juli 1979 och den 1 februari 1980 hade dagslånemarknaden haft en central ställning inom affärsbankernas upplåning i centralbanken. Vidare hade de kortfristiga svängningar på penningmarknaden som statshushållningen gav upphov till smidigt kunnat utjämnas via dagslånemarknaden och kunde det alltjämt. Direktionen ansåg det därför motiverat att göra verksamheten på dagslånemarknaden mer bestående genom att tillstånden för dagslåneräntan från ingången av 1981 skulle få gälla tillsvidare. Dessutom vore det skäl att binda den högsta tillåtna räntan på dagslånemarknaden vid grundräntan, så att särskilda beslut om dagslåneräntan inte skulle behövas vid ändringar av grundräntan. Med anledning av ovanstående föreslog direktionen att bankfullmäktige skulle besluta att Finlands Bank från den 1 januari 1981 tillsvidare för depositioner på dagslånekonton skulle få kreditera och på dagslån debitera en ränta högst 15 procentenheter högre än grundräntan. På dagslånen skulle minst grundränta debiteras. vid sitt möte den 26 november. Tilläggsränta på affärsbankernas dagslån I en skrivelse av den 23 januari föreslog direktionen att bankfullmäktige skulle berättiga Finlands Banks direktion att enligt prövning debitera tilläggsränta på affärsbankernas dagslån. Jämte dagslåneräntan skulle tilläggsräntan få stiga till högst den övre gräns som bankfullmäktige fastställt för dagslåneräntan. Direktionen motiverade sitt förslag med att Finlands Bank under de senaste årtiondena så gott som oavbrutet för affärsbankernas centralbanksfinansiering tillämpat ett system enligt vilket varje bank inom ramen för sin kvot kunnat utnyttja centralbankskredit till grundränta. Dessutom hade det varit möjligt att mot en stigande tilläggsränta överskrida kvoten. För kvotöverskridningen hade dock i allmänhet dragits en övre gräns. Sedan 1975 hade affärsbankerna även kunnat bruka dagslån upp till en viss gräns för varje bank. Då rätten till centralbankskredit och dagslån helt utnyttjats hade bankerna kunnat erhålla centralbanksfinansiering genom terminshandel med obligationer. Finlands Banks direktion hade genom bankfullmäktiges beslut av den 24 november 1970 berättigats att enligt prövning debitera en tillläggsränta om högst 4 % av hela kreditbeloppet på diskonterings- och rediskonteringskredit till inhemskt penninginstitut. Vid terminshandeln med obligationer hade kursdifferensen i allmänhet varit V2 % per vecka, vilket motsvarade 26 % årlig ränta. Den 1 juli 1979 hade ett nytt system för centralbanksfinansieringen införts. Enligt detta beviljades affärsbankernas centralbankskredit enbart i form av checkräkningskredit. Kvoterna för denna avsåg månadsmedeltal och fick inte överskridas. På checkräkningskrediten uppbars Finlands Banks grundränta. Sitt behov av centralbanksfinansiering utöver kvoten för kredit till grundränta kunde affärsbankerna tillgodose genom att uppta dagslån på Finlands Banks dagslånemarknad. För dagslånen hade en rätt hög gräns fastställts för varje bank. Om en affärsbanks behov av centralbanksfinansiering översteg det sammanlagda beloppet av kvoten och dagslånerätten, hade banken möjlighet till terminshandel med obligationer. Kursdifferensen för denna hade i samband med reformen sänkts till Vi % per vecka, vilket motsvarade 17 Vi % årlig ränta.

24 25 De gällande formerna för affärsbankernas centralbanksfinansiering med undantag av den tydligt föråldrade terminshandeln med obligationer uppfyllde de administrativa och tekniska kraven på ett modernt finansieringssystem. Om man ville att penningpolitiken skulle bidra till att dämpa totalefterfrågan hade det rådande systemet den svagheten, att det var svårt att höja marginalräntan för centralbanksfinansieringen så mycket som en effektiv penningpolitisk styrning hade förutsatt, utan att den genomsnittliga räntebördan samtidigt blev alltför stor. Detta kunde undvikas ifall kvoterna för checkräkningskredit till grundränta avsevärt förstorades och dagslåneräntan höjdes, men då skulle problemen med kvotfördelningen mellan bankerna åter tillspetsas. Ett annat alternativ vore att fastställa så små dagslånerätter att bankerna för sin marginalfinansiering skulle bli tvungna att tillgripa terminshandel med obligationer. Dagslåneräntan kunde i så fall sänkas. Problemet med denna lösningsmodell skulle inte endast vara dagslånerätternas fördelning mellan bankerna utan också accentueringen av den föråldrade obligationshandeln. Direktionen meddelade därför att den beslutat föreslå en sådan lösning att ingen absolut övre gräns för affärsbankernas dagslånerätt skulle ställas. Om emellertid månadsmedeltalet av de olika affärsbankernas dagslån översteg en viss gräns, skulle Finlands Bank på överskridningen debitera en stegvis växande tilläggsränta. Avsikten var dessutom att i någon mån höja affärsbankernas kvoter för kredit till grundränta och att sänka dagslåneräntan. Då skulle de banker som relativt sett utnyttjade mycket centralbanksfinansiering komma att betala en förhållandevis hög ränta på sin marginalfinansiering, medan den genomsnittliga räntan på centralbanksfinansieringen liksom räntebördan för de banker som utnyttjade jämförelsevis litet centralbanksfinansiering skulle minska. Direktionen ansåg att det med de aktuella framtidsperspektiven var möjligt att nå en tillräcklig penningpolitisk styreffekt, om direktionen fick rätt att på affärsbankernas dagslån debitera en tilläggsränta som jämte dagslåneräntan skulle få stiga till högst den övre gräns som bankfullmäktige fastställt för dagslåneräntan. Då bankfullmäktige hade berättigat direktionen att vid behov uppbära 24 % ränta på samtliga dagslån, skulle den föreslagna lösningen i praktiken vara klart skonsammare för bankernas lönsamhet, samtidigt som den i förhållande till lönsamhetsbelastningen skulle ha en anmärkningsvärt stor penningpolitisk styreffekt. vid sitt möte den 30 januari. Räntan på exportdepositioner I en skrivelse av den 13 juni hänvisade direktionen till statsrådets beslut av 29. 5. 1980, enligt vilket depositioner som avses i lagen om exportdeposition (578/ 79) skulle börja uppbäras den 1 juni 1980 på sågvaror och pappersmassa. Lagen om exportdeposition förutsatte att Finlands Bank erlade minst 5 % årlig ränta på depositionerna. Emedan 5 % ränta i förhållande till den allmänna räntenivån måste betraktas som låg, föreslog direktionen att Finlands Bank på exportdepositionerna skulle få erlägga en årlig ränta 3 procentenheter lägre än respektive grundränta, minst dock 5 % såsom föreskrevs i lagen om exportdeposition. vid sitt möte den 17 juni. Räntan på investeringsdepositioner I en skrivelse av den 31 mars konstaterade direktionen att ett statsrådsbeslut beretts i finansministeriet om att förlänga den tid under vilken en räkenskapsperiod kunde utgå för att maximibeloppet av motsvarande investeringsreservering skulle få uppgå till 70 % av räkenskapsperiodens vinst, till 31. 12. 1980. Att förlänga tiden för den höjda reserveringsrätten kunde med hänsyn till de justerade prognoserna om den ekonomiska utvecklingen 1980 anses motiverat. Det vore även skäl att i motsvarande mån förlänga den period på basen av vilken investeringsdepositioner i Finlands Bank kunde göras mot högre ränta än lagstadgad minimiränta. I enlighet med ovanstående föreslog direktionen att bankfullmäktige skulle komplettera sitt beslut av den 27 november 1979 om räntan på investeringsdepositioner sålunda, att Finlands Bank även på investeringsdeposition som gjordes från vinsten för räkenskapsperiod avslutad 1.4 31. 12. 1980 skulle erlägga en årlig ränta IV2 procentenhet lägre än respektive grundränta. vid sitt möte den 18 april. I en skrivelse av den 9 oktober meddelade direktionen att ett statsrådsbeslut var under beredning i finansministeriet om att till 31.3. 1981 förlänga den tid under vilken en räkenskapsperiod kunde utgå för att maximibeloppet av motsvarande investeringsreservering skulle få uppgå till 70 % av räkenskapsperiodens vinst. Emedan det vore skäl att i motsvarande mån förlänga den period för vilken investeringsdepositioner kunde göras mot högre ränta än lagstadgad minimiränta, föreslog direktionen att bankfullmäktige skulle komplettera sitt beslut av den 18 april om räntan på investeringsdepositioner sålunda, att Finlands Bank även på investeringsdepositioner som gjordes från vinsten för räkenskapsperiod avslutad 1.1 3 1.3. 1981 skulle erlägga en årlig ränta IV2 procentenhet lägre en respektive grundränta. vid sitt möte den 22 oktober. Beviljande av räntefri kontantmedelskredit till bankerna 1 en skrivelse av den 17 oktober meddelade direktionen följande. Särskilt då penningpolitiken är stram försöker bankerna dagligen noggrant minimera sitt innehav av kontanta medel och därigenom reducera sitt behov av centralbanksfinansiering och kostnaderna för denna. Det vanliga var att bankerna vid arbetsdagens slut transporterade nästan alla sina kontanta medel till den lokala postanstalten eller Finlands Banks kontor för att följande morgon avhämta ungefär motsvarande penningbelopp från samma platser. Därför förekom det mellan Finlands Banks, postens och bankernas kontor en massa penningförsändelser som var helt onödiga från penningförsörjningens synpunkt. E tt av målen för Finlands Banks penningförsörjning är att säkra en så trygg och ändamålsenlig tillgång på kontanter som möjligt. Till Finlands Bank borde därför i regel sändas endast sedlar och mynt i dåligt skick och från banken felfria eller nya sedlar och mynt i enstaka större partier. Ifall de överflödiga penningförsändelserna kunde avskaffas, skulle sorteringen, räknandet, emballeringen, transporten och bokföringen av kontanter i bankerna avsevärt minska. Dessutom skulle säkerhetsrisken vid penningtransporterna sjunka, samtidigt som bankerna skulle vara bättre beredda att möta säsongmässiga och exceptionella behov av kontanter. Direktionen ansåg att onödig behandling och transport av kontanter kunde undvikas genom att bankerna beviljades en daglig kontantmedelskredit motsvarande bankernas dagsinnehav av inhemska sedlar och mynt. Krediten skulle ha penningpolitisk betydelse endast i introduktionsskedet, då bankerna skulle få en räntefri kredit även för sina minimikassor på sammanlagt c. 400 Mmk. Dessa hade dittills finansierats med räntebelagd centralbankskredit. Den lättande effekten härav kunde vid behov smidigt neutraliseras genom att villkoren för den övriga centralbanksfinansieringen justerades i motsvarande mån. Till den del arrangemanget ledde till den eftersträvade tillväxten i bankernas kassor, skulle detta ha varken penningpolitiska verkningar eller andra bieffekter, eftersom en räntefri fordran alltid motsvaras av en lika stor räntefri skuld. Med anledning av ovanstående och med hänvisning till punkt 1 av moment 1 i 17 av reglementet för Finlands Bank föreslog direktionen att bankfullmäktige skulle besluta att Finlands Banks direktion kunde bevilja affärs-, spar- och andelsbank samt Postbanken en räntefri kredit som motsvarade respektive banks innehav av kontanta medel, förutsatt att denna kunde bestyrka sitt kontantmedelsinnehav på ett sätt som godkänts av Finlands Bank. Andels- och sparbank skulle beviljas kontantmedelskredit via sina centrala penninginstitut och på dessas ansvar. vid sitt möte den 22 oktober. Finlands Banks utländska kreditreserveringar Vid sitt möte den 30 januari beslöt bankfullmäktige i enlighet med direktionens förslag, att maximibeloppet av de kreditreserveringar Finlands Bank fick ingå avtal om med utländska banker skulle höjas från 1 000 milj. dollar till 1 200 milj. dollar. Bankfullmäktige höjde vid sitt möte den 18 april beloppet till 1 500 milj. dollar.

26 Tillstånd till köp av fastighet I en skrivelse av den 9 december uppgav direktionen att Finlands Banks kontorsbyggnad i S:t Michel är belägen på tomt nr 18 b i hörnet av Vilhonkatu och Päiviönkatu i kvarter nr 13 i statsdel I. Tomten omfattar 1 289 m2 med en byggnadsrätt om 1 050 m2 våningsyta. Byggnadsrätten är praktiskt taget helt utnyttjad. Granntomten nr 18 a vid Vilhonkatu omfattar 1 323 m2 med en byggnadsrätt om 1 330 m2 våningsyta. Finlands Bank hade i flera års tid underhandlat med ägaren till tomt nr 18 a om inköp av tomten åt banken för eventuella framtida behov, men underhandlingarna hade varit resultatlösa på grund av meningsskiljaktigheter om priset. Den senast begärda köpeskillingen var 900 000 mark. På basen av de utredningar som direktionen skaffat kunde 900 000 mark i det aktuella läget anses som ett skäligt gängse pris för tomten. Direktionen förslog därför att bankfullmäktige skulle berättiga direktionen att för en köpeskilling om 900 000 mark och på sådana övriga villkor som denna fann lämpliga åt Finlands Bank inköpa tomt nr 18 a i kvarter 13 i stadsdel I i S:t Michel. vid sitt möte den 18 december. Mortgage Bank of Finland Oy:s upplåning och kreditanvändning Vid sitt möte den 22 oktober beslöt bankfullmäktige på direktionens förslag att berättiga Mortgage Bank of Finland Oy att 1981 1982 uppta utländsk kredit till ett motvärde av högst 550 Mmk; att bevilja Mortgage Bank of Finland Oy tillstånd att 1981 1983 emittera debenturer och obligationer till ett sammanlagt värde av högst 300 Mmk, med en årlig ränta om minst 7 och högst 9 % och med en låneperiod om högst 15 år, och att berättiga Finlands Bank att teckna dessa debenturer och obligationer, om vilkas villkor Finlands Bank och Mortgage Bank of Finland Oy inom de ramar som bankfullmäktige dragit upo skulle komma överens vid respektive tidpunkter; att berättiga Mortgage Bank of Finland Oy att använda medlen från debenturlånen även för finansiering av sådana lönsamma industriföretags vattenskvddsinvesteringar som inlett sin verksamhet efter 1.9.1973 liksom för finansiering av andra industriers miljövårdsinvesteringar. Finlands Banks direktion skulle fastställa principerna för finansieringen av investeringarna. Utländska agenturbanker Vid mötena den 18 april och den 18 december beslöt bankfullmäktige att Privatbanken A.S., Köpenhamn, Bayerische Vereinsbank, Miinchen, Fuji Bank Ltd, Tokyo, Nippon Credit Bank Ltd, Tokyo, Sanwa Bank Ltd, Osaka, The Tokay Bank Ltd, Nagoya, Mitsui Bank Ltd, Tokvo, National Bank of Abu Dhabi, Abu Dhabi, Gulf International Bank B.S.C., Manama, Bahrain, National Bank of Kuwait S.A.K., Kuwait, Riyad Bank Ltd, Jidda, PSP & Company (U.K.) Ltd, London, National Bank of Canada, Montreal, The Taiyo Kobe Bank Ltd, Tokyo, Union Bank of Finland (Singapore) Ltd, Singapore, Warburg (S.G.) & Co. Ltd, London, och Salomon Brothers, New York, skulle antas som utländska agenturer för Finlands Bank. Donation till stiftelsen för Urho Kekkonens motionsinstitut Vid sitt möte den 5 augusti beslöt bankfullmäktige på direktionens förslag att ge sitt samtycke till att Finlands Bank med anledning av republikens president Urho Kekkonens 80-årsdag donerade 50 000 mark till stiftelsen för Urho Kekkonens motionsinstitut (Urho Kekkosen Kuntoinstituuttisäätiö) för att stöda siftelsens verksamhet. Justering av befattningshavarnas avlöning Arbetsmarknadsparterna undertecknade före utgången av mars 1980 nva arbets- och tjänstekollektivavtal för perioden 1.3.1 9 8 0 2 8.2. 1981. I en skrivelse av den 14 april föreläde direktionen bankfullmäktige ett förslag till lönebeslut för Finlands Banks befattningshavare för samma period. Förslaget följde huvudlinjerna i statens tjänstekollektivavtal. Enligt förslaget skulle tabellönerna med verkan från 1.3.1980 höjas med 1.3 % plus 145 mark, minst dock med 4.6 %, vilket skulle innebära att lönekostnaderna totalt steg med ca 6 % ; den allmänna löneförhöjningen 1.11.1980 vara 2.5 % och den regleringsmarginal som framsköts från våren till hösten 1 %, vilket enligt statens beräkningar då skulle innebära sammanlagt 3.9 %. Direktionen föreslog dessutom att Finlands Banks lönebeslut och andra villkor för tjänsteförhållandena, för avtalsperioden 1.3.1 9 8 0 28.2. 1981 i tillämpliga delar också i övrigt skulle följa ändringarna i statens tjänstevillkor. Samtidigt föreslog direktionen att befattningshavare i förmansställning i Finlands Bank i samband med höstens löneavgöranden skulle få egna lönegrader inom vilka lönehöjningarna skulle ha samma totaleffekt som de allmänna förhöjningar som lönekommissionen samtidigt föreslog. vid sitt möte den 18 april. Arvode åt tf. medlem av direktionen Vid sitt möte den 21 mars beslöt bankfullmäktige i enlighet med direktionens förslag att åt sådan befattningshavare i Finlands Bank, som bankfullmäktige förordnar till tf. medlem av direktionen under direktionens ordinarie semester eller som direktionen med stöd av 12 i bankens instruktion förordnar att handha direktionsmedlems tjänst, skulle erläggas skillnaden mellan direktionsmedlemmens grundlön och den tillförordnade befattningshavarens totallön vid den aktuella tidpunkten. Bankfullmäktige beslöt samtidigt att beslutet skulle träda i kraft den 1 april 1980. Ändring av Finlands Banks semesterstadgar Vid sitt möte den 17 juni beslöt bankfullmäktige att ändra semesterstadgarna för Finlands Banks ordinarie och extraordinarie befattningshavare i enlighet med direktionens skrivelse av den 11 juni. Ändringarna skulle för första gången tillämpas på semestrar och semesterersättningar fastställda på basen av det kvalifikationsår som utgått 31. 3. 1980. Beviljade understöd Bankfullmäktige beviljade under verksamhetsåret ett understöd. Direktionen Direktionens sammansättning och arbetsfördelning var under redogörelseåret oförändrad. Den 18 april beslöt bankfullmäktige att direktionens ordförandes och ledamöters löner skulle justeras enligt likadana principer som samma dag fastställts för bankens befattningshavares löner och att det tredje periodtillägget, liksom enligt statens tjänstekollektivavtal, skulle höjas med 1.5 procentenheter samt att tiden för medlemskap i statsrådet och riksdagen också skulle berättiga till periodtillägg. Kontrollanterna vid avdelningskontoren Som kontrollanter vid bankens avdelningskontor och som deras suppleanter fungerar 1981 enligt bankfullmäktiges beslut följande personer: kontoret i Björneborg: kontrollanter borgmästaren, vicehäradshövdingen Olavi Einar Koivisto och verkställande direktören, kommerserådet Heimo Kalervo Kaitila samt suppleanter verkställande direktören Eino Kivikoski och biträdande stadsdirektören, vicehäradshövdingen Mikko Iisakki Sävelä; kontoret i Joensuu: kontrollanter undervisningsrådet, filosofie magistern Aulis Olavi W aldemar Koivusalo och vicehäradshövdingen Otto Alvar Gustaf Sorasalmi samt suppleanter polisrådet, vicehäradshövdingen Leo Ilkka Kalevi Hupli och riksdagsmannen, verkställande direktören Mauri Heimo Kalervo Vänskä; kontoret i Jyväskylä: kontrollanter vicehäradshövdingen Uuno Osmo Volmari Aarnio och f.d. borgmästaren, vicehäradshövdingen Jaakko Wilhelm Krogerus samt suppleanter länsskattedirektören, vicehäradshövdingen Martti Ilmari Lahtinen och distriktschefen Esa Mikael Riihimäki; kontoret i K otka: kontrollanter f.d. polismästaren Eero Johannes Kettunen och vicehäradshövdingen Leif Gunnar Thuresson Häggblom samt suppleanter justitierådmannen Heikki Pajari och skattedirektören, vicehäradshövdingen Toivo Verneri Rikkinen; kontoret i Kuopio: kontrollanter länsrådet Toivo Kalevi Kopponen och polismästaren, vicehäradshövdingen Erkki Juhani Vahronen samt suppleanter hovrättsrådet Esko Juhani Kilpeläinen och direktören, agronomen Pauli Uolevi Ilva; 27

28 kontoret i Labtis: kontrollanter vicehäradshövdingen Timo Johannes Tuori och f.d. rektorn Ilmari Johannes Vartiainen samt suppleanter f.d. merkantilchefen Toivo Voitto Kullervo Koponen och ekonomichefen, diplomekonomen Pertti Juhani Lares; kontoret i Rovaniemi: kontrollanter vicehäradshövdingen Vilho Johannes Haataja och länsskattedirektören, juris kandidaten Erkki Emanuel Ollila samt suppleanter diplomekonomen Erkki Antero Vähälä och kontorschefen, diplomekonomen Seppo Olavi Söderlund; kontoret i S:t Michel: kontrollanter rektorn Pauli Veli Vainio och länsrådet Viljo Uolevi Lehtolainen samt suppleanter justitierådmannen Jorma Kalevi Pekonen och marknadschefen, merkonomen Erkki Heikki Nevasaari; kontoret i Tammerfors: kontrollanter borgmästaren Jyrki Jalo Unto Tuominen och förvaltningsdirektören, kandidaten i förvaltningslära Eero Einar Lindfors samt suppleanter vicehäradshövdingen Lasse Joutsiniemi och tulldirektören, politices kandidaten Veikko Armas Seppänen; kontoret i Uleåborg: kontrollanter stadshushållningsinspektören, diplomekonomen Ville Kalevi Matturi och vicehäradshövdingen Erkki August Korhonen samt suppleanter verkställande direktören, konsuln Jorma Jalmari Sallamo och polismästaren, vicehäradshövdingen Erkki Eino Haikola; kontoret i Vasa: kontrollanter vicehäradshövdingen Åke Johannes Helanko och länsrådet Henrik Matias Palomäki samt suppleanter verkställande direktören, juris kandidaten, diplomekonomen Hans-Erich Slotte och ekonomie doktorn Kauko Kalervo Mikkonen; kontoret i Åbo: kontrollanter verkställande direktören, diplomekonomen Heikki Alarik Löyttyniemi och chefredaktören, filosofie doktorn Keijo Kalevi Kulha samt suppleanter professorn Jaakko Ilmari Nousiainen och biträdande stadssekreteraren, vicehäradshövdingen Paavo Aarne Sakari Heinonen. Bankfullmäktige Som bankfullmäktige fungerade 1980 följande personer som riksdagens elektorer utsett för uppdraget: Jaatinen, Matti, diplomekonom, Laine, Jermu, vicehäradshövding, Maijala, Matti, verkställande direktör, Sorsa, Kalevi, magister i samhällsvetenskaper, Björklund, Ilkka-Christian, politices kandidat, Saarinen, Aarne, ordförande i FKP, Jokela, Mikko, vicehäradshövding, Melin, Ingvar S., ekonomie licentiat, Miettinen, Mauri, forstmästare. De tre förstnämnda utgjorde de ordinarie bankfullmäktige. Ordförande var hela året ledamoten av bankfullmäktige Jaatinen och vice ordförande ledamoten av bankfullmäktige Laine. Revisorer Till revisorer av bankens räkenskaper för 1980 utsåg riksdagens elektorer följande personer: Liikanen, Erkki, politices kandidat; suppleant Aaltonen, Markus, magister i ekonomiska vetenskaper; Kivimäki, Erkki, tf. generalsekreterare; suppleant Aitamurto, Aarno, vicehäradshövding; Kaarna, Mikko, kommunalråd; suppleant Mattila, Kalevi, revisor; Mäki-Hakola, Ventti, diplomingenjör; suppleant Lampinen, Arto, vicehäradshövding; Malm, Håkan, agrolog; suppleant Luukko, Unto, politices licentiat. Helsingfors den 27 februari 1981. Jermu Laine Kalevi Sorsa Aarne Saarinen Ingvar S. Melin M ATTI JAATINEN Matti Maijala Ilkka-Christian Björklund Mikko Jokela Mauri Miettinen Eino Helenius