VEGETATIONEN PÅ KRÅKEBOBERG VID ULRICEHAMN MED SKÖTSELSYNPUNKTER OCH FÖRSLAG TILL RESERVATSAVGRÄNSNING

VEGETATIONEN PÅ KRÅKEBOBERG VID ULRICEHAMN MED SKÖTSELSYNPUNKTER OCH FÖRSLAG TILL RESERVATSAVGRÄNSNING GÖRAN WALLIN

INNEHÅLL sid. 1. Inledning 1 2. Allmän beskrivning av undersökningsområdet 3 3. Metodik och terminologi 5 4. Vegetationstyper inom undersökningsområdet 7 5. Några markhistoriska uppgifter 11 6. Beskrivning av delområden 13 Sydostsluttningen 15BB Delområde 1. Björkhagen och västra nedre 15 sydostsluttningen Delområde 2. Ovanför Björkhagen 19 Delområde 3. Sydostsluttningens ädellövskog 23 Nordsluttningen 29 Delområde 4. Nordsluttningens östra del 29 Delområde 5. Nordsluttningens övre, mellersta del 31 Delområde 6. Nordsluttningens granskog 32 Delområde 7. Västsluttningen 35 Delområde 8. Platån 36 7. Förslag till reservatsavgränsning 40 8. Sammanfattande naturvårds- och skötselsynpunkter 43 9. Artförteckning över kärlväxter 47 Litteratur Bilaga I Förslag till reservatsgränser II Tvärsektion genom det högsta partiet III Profil genom sydostsluttningen IV Storruteanalyser V Några uppgifter om vegetation på Åsakullens sydsluttning VI Delområden

1 1. INLEDNING Föreliggande undersökning har utförts på uppdrag av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Syftet har varit att: översiktligt dokumentera vegetationen på Kråkeboberg vid Ulricehamn beskriva och klargöra botaniska och allmänekologiska skyddsvärden ge vissa naturvårds- och skötselsynpunkter ge förslag till avgränsning av eventuellt naturreservat. Kråkeboberg har på sydostsluttningens rasbranter mellan Stora Ekered och Åsunden Sjuhäradsbygdens förnämsta ädellövskog, och denna utgör ett synnerligen angeläget naturskyddsobjekt. Förutom från rent botanisk synpunkt är hela miljön värdefull med de lodräta bergväggarna och det nedanför ansamlade rasmaterialet. Här föreligger sålunda ett förnämligt exempel på s.k. sydberg (eller sydväxtberg). Även vissa delar av den barrskogsdominerade nord-sluttningen uppvisar värdefulla fragment av vegetation med ädla lövträd. Själva barrskogen har där en för Sjuhäradsbygden säregen utformning med ganska krävande undervegetation, s.k. ängsgranskog. Övriga delar av berget har en mer trivial vegetation men är av stort intresse från landskapsmässiga och markhistoriska synpunkter, varför berget som helhet bör beaktas vid planeringen av skyddsåtgärder. Strax norr om Kråkeboberg ligger Åsakullen, vars sydsluttning hyser en rik lövskogsvegetation i det närmaste av samma angelägenhetsgrad som Kråkebobergs sydostsluttning. I en bilaga till denna redogörelse fogas några uppgifter om Åsakullen. De lokala naturskyddsföreningarna har sedan många år insett Kråkebobergs stora värde och en del försök till skyddsåtgärder har gjorts, dock utan nämnvärda resultat. En drivande kraft i dessa ansträngningar har varit notarie Gustaf Adolf Westfeldt, som även publicerat en floristisk inventering av berget (1947). Jag tackar honom för värdefull hjälp och för att han generöst ställt sina kunskaper om berget till mitt förfogande.

2 Inventeringsarbetet har bedrivits vår och sommar under åren 1971 och 1972. Huvudintresset har ägnats sydostsluttningen, eftersom denna utgör det angelägnaste avsnittet inom Kråkeboberg. Fristad i januari 1974. Göran Wallin

3 2. ALLMÄN BESKRIVNING AV UNDERSÖKNINGSOMRÅDET Sjön Åsunden omges av berghöjder i vars sluttningar ädellövskog ofta uppträder. Vid sjöns nordvästra strand reser sig två markanta höjder mitt emot Ulricehamns stadsbebyggelse. Den norra är Åsakullen och den södra Kråkeboberg eller Kråkeboberget enligt det ekonomiska kartbladet (7D Ulricehamn) och den topografiska kartan (7D Ulricehamn SV). I sin helhet domineras dessa berg av barrskog, men inslaget av lövträd är ofta starkt, och i deras sydsluttningar föreligger ren ädellövskog. Kråkeboberg är ett väl markerat berg, som med branta stup (hammare) reser sig upp från omgivande sänkor med odlingsmarker, vilka skiljer berget från intillliggande höjder. Westfeldt (1947) påpekar, att berget till sin topografi något påminner om Falbygdens silurberg. Ovanför de branta stupen har berget sålunda en platåartad utformning. Kråkeboberg är ca 1,4 km i öst-västlig riktning och ca 0,7 km i nord-sydlig riktning. Dess högsta parti når ca 264,2 m ö h eller ca 100 m över Åsundens yta. (Västergötlands högsta punkt Galtåsen, öster om Åsunden, når 382 m ö h). I sin norra del består berget av järngnejs. Den södra delen är uppbyggd av diorit, en i Sjuhäradsbygden sällsynt uppträdande bergart, och inom detta avsnitt i anslutning till punkt 264 på ekonomiska kartan får bergväggen sin mest imponerande utformning med lodräta bergstup på mest 30-35 m. Övriga mer markerat branta avsnitt finns i väster vid Stora Kråkebo och på nordsluttningen snett mitt emot växthuset nedanför Åsakullen. Annars är branterna runt berget ofta mer eller mindre sönderbrutna och försedda med klyftor och hyllor. Bergets lägre delar intages mestadels av blockrikt rasmaterial, som når sin största mäktighet nedanför sydsluttningens höga bergvägg. Här får ädellövskogen sin allra rikaste utformning. På vissa ställen finns dock öppen blockmark. Högst upp i rasmarkerna, nära bergroten, är finare material ansamlat. Österut mot Åsunden sänker sig Kråkeboberg med upprepade små klippiga avsatser. Strax intill den innersta delen av Stora Ekeredsviken övertväras berget i nord-sydlig riktning av en svacka. Denna avskiljer ett östligt lägre parti av berget intill Åsunden. Tyvärr har här längst i öster uppförts en del sommarstugor vid stranden. Även bergets västligaste del är genom en svacka skild från det centrala partiet. Svackan är dock föga framträdande. Västpartiet vid Stora Kråkebo uppvisar ansenliga branter, dock inte lodräta bergväggar utan mer i form av klipphällar och avsatser.

4 I bilaga III återges en profil genom bergets högsta parti. Kråkebobergs sydostsluttning är ett fint exempel på ett s.k. sydväxtberg (Du Rietz 1953 och 1954) även om termen mestadels användes om nordligare lokaler. Andersson och Birgers (1921) definition på den äldre benämningen sydberg: berg med tvärbrant mot söder exponerad sida, passar exakt in på situationen. Bland de ståndortsfaktorer som befrämjar den rika vegetationen på ett sydväxtbergs rasmarker må nämnas: 1. Gynnsamt lokalklimat. På de lutande rasbranterna fås en kraftigare solinstrålning. 2. Rörligt grundvatten, som kan indunstas i den solvarma sluttningen. Härvid sker anrikning av mineralsalter i marken. 3. Markens rörlighet varigenom en snabbare vittring befrämjas. 4. I vissa fall, t.ex. Kråkeboberg, tillkommer som en extra gynnsam faktor en högre kalkhalt i berggrunden.

5 3. METODIK OCH TERMINOLOGI Kråkeboberg har vid inventeringen delats in i delområden. Varje sektor har getts en allmän beskrivning. I de mest betydelsefulla delområdena har dessutom gjorts vegetationsanalyser, som redovisas i bilaga IV. Mestadels har vid analys av vegetationen storrutor av en standardstorlek på 100 m 2 lagts ut. Därigenom har träd- och buskskiktets omfattning tillfredsställande återgetts utan hänsyn till dess mer detaljerade utformning på mindre ytor. Storrutorna, som här kommer att benämnas segment, har oftast varit 10 x 10 m men i sluttningarna gärna 5 x 20 m lagda på tvären. Syftet med vegetationsanalyserna är tvåfaldigt. Dels utgör de en sammanfattande beskrivning av vegetationen inom ett avsnitt, dels ligger de till grund för urskiljande av fältskiktets växtsamhällen. Vid analys av segmenten har för uppskattning av arternas täckningsgrad en 3-gradig skala använts, som utgör en modifiering av Hult - Sernander - Du Rietz 5-gradiga skala, vars täckningsgrader 2-4 har sammanslagits till en enda mellersta täckningsgrad. För att skilja segmentanalysernas täckningsgrader från de i några fall förekommande småruteanalyserna, där den 5-gradiga skalan använts, har romerska siffror använts i den kortare skalan, som dessutom något utvidgats enligt följande: X = enstaka individ med låg täckningsgrad I = täcker mindre än 1/16 av segmentet II = täcker 1/16-1/2 av segmentet III = täcker minst halva segmentet Tecknet + har använts för att ange en arts närvaro inom segmentet utan hänsyn till täckningsgrad. Det har kommit till användning för sådana arter, som är välutvecklade endast i våraspekten, främst vitsippa. Analyserna har ofta utförts på sommaren, då dessa arter i stort sett försvunnit ovan jord. Genom bladrester och rekognosering under vår och försommar har emellertid deras närvaro i vegetationen kunnat konstateras. Vid segmentens avgränsning har eftersträvats största möjliga homogenitet, i första hand fysionomisk men även floristisk sådan. Försök har nämligen gjorts att inom segmenten få med alla de viktigaste arterna så jämnt fördelade som möjligt. Kravet på homogenitet har medfört att vid analysarbetet mellan olika typer av vegetation ytor med kontinuerliga övergångar oftast bortsetts från. Dessa övergångszoner är dock många gånger icke obetydliga.

6 I några få av segmenten har smårutor analyserats på 1 m 2 för att belysa fältskiktets variation och för studium av aspektväxlingarna. Smårutorna utlades i görligaste mån i fasta förband inom segmenten. Under analyserna särskiljdes i vegetationen träd-, busk-, fält- och bottenskikt. Det sistnämnda saknas emellertid oftast eller föreligger endast mycket glest och utgör då inget karaktäristiskt inslag i vegetationen. Därför har uppgifter mestadels inte medtagits om bottenskiktet i de återgivna analyserna. På stenar, block och trädbaser kan dock lavar och framför allt mossor vara rikligt förekommande, men anses då inte höra till bottenskiktet. Inom hedskogsavsnitt kan mossor uppträda rikligare. Särskilt på blocken i rasbrantavsnitt föreligger ett välutvecklat mosstäcke, som dock inte närmare analyserats. Westfeldt (1947) har dock en del uppgifter om förekomsten av mossor. Gränserna mellan de olika skikten har ej givits fasta höjdvärden. Som träd har räknats exemplar som är högre än ca 5 m, dock ej hassel. Ungplantor av träd och buskar som är lägre än ca 0,5 m har förts till fältskiktet, vars arter ofta grupperats efter livsformerna örter, gräs och ris. I några fall har de ordnats efter sitt uppträdande i olika växtsamhällen. För segmenten har ofta angivits den procentuella täckningen av träd-, buskoch fältskikt varjämte i anmärkningar efter varje tabell segmentens belägenhet samt stundom mer detaljerade upplysningar om trädskiktet angivits. Antal träd av olika arter har då räknats och diametern i brösthöjd mätts på mötande kant. I många fall redovisas vegetationen enbart med hjälp av artlistor, vari dominerande arter är understrukna.

7 4. VEGETATIONSTYPER INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET I följande översikt av förekommande vegetationstyper på Kråkeboberg har huvudvikt lagts vid den angelägnare ädellövskogsvegetationen. Bergets övriga vegetation är mer summariskt behandlad. De angivna växtsamhällena har urskiljts inom fältskiktet med hjälp av de viktigaste arternas frekvens och dominans. Övergångstyper beaktas ej i denna översikt, men är i praktiken icke obetydliga. A. ÄDELLÖVSKOG Trädskiktet domineras av ädla lövträd: ask, bok, alm, lind och lönn. Rikt buskskikt med hassel och buskar av trädarterna. Förekommer på rasbranten, särskilt sydostsluttningens. A. ÖRTDOMINERADE SAMHÄLLEN Förekommer framförallt i de nedre delarna av rasbranter. 1. Blåsippa (Anemone hepatica) - samhället, lungört (Pulmonaria officinalis) variant Blåsippe-samhället är vanlig i s.k. lundvegetation (eller ädellövskog). Blåsippa utgör ett betydande och konstant inslag men är oftast inte dominerande. Utmärkande är en förhållandevis växlande vegetation. I Sjuhäradsbygden är lungört knuten till Åsundenområdet, där den ofta ses i lövskogarna. Därvid bildas den här urskiljda varianten, vari lungört samdominerar med blåsippa. Våraspekten är praktfull med, förutom de nämnda, vitsippa och gulsippa. Andra viktiga arter är t ex trolldruva, nejlikrot, vårärt, harsyra, stinksyska, häckvicker, ormbär, bergslok och lundgröe. 2. Skogsbingel (Mercurialis perennis) - samhället Detta samhälle med markant dominans av skogsbingel är ett vanligt inslag i Sjuhäradsbygdens ädellövskogar, framför allt i de skuggigaste avsnitten. På Kråkeboberg ses denna typ av fältskikt huvudsakligen i sydostsluttningens nedre delar. Karakteristiskt är där ett glest övre fältskikt av majbräken, träjon, brännässla och hallon. 3. Stinknäva (Geranium robertianum) - brännässla (Urtica dioica) - sam hället

8 4. Lundarv (Stellaria nemorum) samhället Detta samhälle finns endast på ett fåtal lokaler i Sjuhäradsbygden. Det hör samman med fuktig mark, oftast i små bäckdälder. På Kråkeboberg uppträder samhället på ett par smärre ytor överst i nordsluttningen. Karakteristiskt är dominansen av lundarv (Stellaria nemorum ssp. montana). Rikligt förekommer även harsyra och vitsippa. På grovblockiga avsnitt av rasmarker är detta samhälle typiskt, dels på de rikt mossklädda blockens översida och dels mellan dem. På blocken med ansamlad svart mullrik jord växer framför allt låga arter, av vilka de viktigaste är stinknäva och harsyra. Dessutom gärna gullpudra och jordreva. Mellan blocken, men inte sällan även på dessa växer mer hög- vuxna arter såsom brännässla, hallon, majbräken, träjon och framför allt vildbalsamin, varvid samhällets vildbalsamin variant anses föreligga. 5. Myskmadra (Galium odoratum) - samhället Till bergets mer ovanliga inslag hör myskmadra, som mattvis utbreder sig i vissa steniga avsnitt, varvid detta samhälle kan anses föreligga i fragmentarisk form. I övrigt uppträder flera av blåsippesamhällets arter. Förekomster på sydostsluttningen och överst i nordsluttningen. B. GRÄSDOMINERADE SAMHÄLLEN Mellan en rasbrants nedre grovblockiga del och bergväggen överst i sluttningen finns ofta en zon med ansamlat finare, mullrikt substrat. Dessa övre delar av en rasbrant präglas fysionomiskt av gräs. Miljön är här förhållandevis ljus och torr till vilket bidrager den starka marklutningen, som ger kraftig solinstrålning i sidled. Därtill bidrager att träd- och buskskikt i dessa delar ofta är mer utglesade. Vegetationen innehåller därför en del ljus- och värmeälskande arter, vilkas närvaro också befrämjas av det goda marktillståndet. Dessa avsnitt har sålunda delvis karaktär av skogbevuxna torrängar och är intressanta därigenom att ängskaraktären måste vara naturlig. Kulturpåverkan är inte tänkbar i dessa branta och svårtillgängliga delar. Den väsentliga artstocken är gemensam med blåsippesamhället, som oftast uppträder i sluttningens allra nedersta delar. Flera lundväxter saknas emellertid eller är sällsynta t.ex. skogsbingel, nejlikrot, älggräs och brännässla. Trots örtinslagen är dock rasbranternas översta delar tydligt gräsdominerade. I huvudsak efter det dominerande gräset kan på Kråkeboberg två växtsamhällen utskiljas i fältskiktet. Övergångar dem emellan förekommer gärna. De gräsdominerade samhällena tillhör framför allt sydostsluttningen.

9 1. Lundgröe (Poa nemoralis) - samhället Här dominerar lundgröe. Med lägre täckningsgrad finns dessutom följande graminider: Vispstarr, bergslok, lundelm och piprör. I det mer eller mindre glesa örtinslaget märks främst gökärt, träjon, berg-dunört och skogsviol. Med lägre frekvens uppträder några ljus- och värmeälskande arter: berg-johannesört, vippärt, bergmynta, kungsmynta och blodnäva. 2. Piprör (Calamagrostis arundinacea) samhället I detta samhälle dominerar piprör. Övriga gräs är bergslok och lundgröe. Samhället har ofta en fattigare prägel än det föregående, men innehåller liksom detta ljus- och värmeälskande arter. Lundstarr har en dragning till detta samhälle, som gärna uppträder i sluttningarnas allra översta och torraste delar. Övriga vanliga arter är gökärt, liljekonvalj, gullris och träjon. B. HEDEKSKOG Hedekskog påträffas framför allt på det lägre östpartiets krön och i den intillliggande nordsydliga svackan, dessutom fragmentariskt i platåns periferi ovanför sydostsluttningen. Fältskiktet konstituerar: Kruståtel (Deschampsia flexuosa) samhället Oftast dominerande är kruståtel. Blåbär är ofta en viktig följeslagare. I övrigt kan förekomma liljekonvalj, träjon, gökärt, ekorrbär, skogsstjärna, vårfryle samt småplantor av ek, rönn och bok. I buskskiktet en hel del ek- och rönnbuskar. C. IGENVÄXANDE BETESHAGAR Uppträder intill stora Ekered och på nordsluttningen mitt emot växthuset. Igenväxningen är långt framskriden. Endast några få smärre gläntor återstår. I trädskiktet är vårtbjörk ofta viktigast. Rödven (Agrostis tenuis) samhället Samhället är gräsdominerat genom rödven samt ofta även kruståtel. Dessutom förekommer en del anspråkslösa örter såsom te-veronika, blodrot, ängskovall, gräs-stjärnblomma, skogsviol, fyrkantig johannesört samt på vår- och försommar vitsippa.

10 D. GRANBLANDSKOG Förutom gran uppträder i trädskiktet med växlande frekvens de olika lövträden. Mestadels föreligger gran - bokskog. 1. Kruståtel (Deschampsia flexuosa) - samhället Vanligen uppträder denna vegetation, som kan ha varierande utformning. 2. Harsyra (Oxalis acetosella) samhället Hit kan föras vegetation med god närvaro av harsyra. Negativt karakteriseras samhället genom att blåsippa saknas eller visar endast sporadisk förekomst liksom andra mer krävande arter. E. GRANSKOG Framför allt vissa delar av nordsluttningen uppvisar ren granskog. Fältskiktet är dels utformat som lågörtvegetation och dels som högörtvegetation. 1. Harsyra - ekorrbär - ekbräken (Oxalis-Maianthemum-Lastrea dryopteris) - samhället 2. Dryopteris-samhället Denna typ av vegetation domineras av höga ormbunkar: Athyrium filix-femina, Dryopteris dilatata och D. filix-mas. F. KLIPPHEDVEGETATION Uppträder på platåns sydöstra kant ovanför sydostsluttningens ädellövskog. Typiska arter är blåmunkar, blodnäva, tjärblomster, styrmorsviol och rödven. Dessutom enbuskar.

11 5. NÅGRA MARKHISTORISKA UPPGIFTER Äldre lantmäterikartor kan ge upplysningar om ett markområdes utformning i gången tid. För frälsejord, t.ex. säterier, finns i regel inga äldre kartor. Därför kan inga historiska uppgifter fås rörande vegetationen på Kråkebobergs sydostsluttning, som tillhör Stora Ekered. Nordsidan av berget liksom Åsakullens sydsluttning har sedan länge tillhört gårdarna vid Stora Kråkebo by NV om berget och för dessa gårdar finns ett par äldre kartor, vars uppgifter om både Kråkeboberg och Åsakullen redovisas i ett sammanhang nedan. Kråkebo. Geometrisk avvägning 1642-1643 av Kietell Classon Felterus (Kungl. lantmäteristyrelsens arkiv: 0 3:238-39) Denna karta visar på Kråkeboberg kraftfullt markerade tecken för berg, vilka bör motsvara själva bergbranten. På bergets nordsida anges Betzhage. I dalen mellan de två bergen: Skönwalz Ängs. Där är i nutiden åkermark. Kråkebobergs krön anges som utmark. Åsakullen nedanför bergbranten anges som Hårdwalz Ängs. Där är nu välsluten ädellövskog. Upp mot bergbranterna på bägge bergen är spridda skogstecken utritade. Karta öfver inägorna till Kråkebo by 1845 av P. Lind (Kungl. lantmäteristyrelsens arkiv 0 20/91) Detaljerad indelning av ägorna i små avsnitt, vars karaktär och användning kortfattat angivits. Uppe på krönet av Kråkeboberg har markerats: betesmark, betesmark sämre, betesmark bergig, bergig anlid, berg, stenrös, bergkulle. På bergets nordsluttning är ägorna angivna som äng eller betesmark av olika kvalitet. Endast ett mindre avsnitt nära byn markeras med skogsbeväxt stenig mark. Åsakullens sydsluttning beskrivs som betesmark. Högst upp mot bergväggen anges: Berg i hagen, Anlid gräsbeväxt. Även på krönet ovan branten var det betesmark: Kohage skogsbeväxt. Dessa två kartor visar att Kråkeboberg samt Åsakullens södra del till allra största delen använts som betes- eller på sluttningarna även slåttermark. Kulturpåverkan kan spåras tillbaka till mitten av 1600-talet. Trots den branta

12 terrängen och den oftast starka anhopningen av stenar och block har varje möjlig del utnyttjats. Den nutida utformningen med välsluten och högstammig lövblandad granskog på Kråkebobergs nordsluttning är sålunda en relativt sen företeelse. Ännu vid mitten av 1800-talet bör de aktuella sluttningarna ha haft en mer öppen karaktär liksom även bergens krön. Någon uppgift om trädvegetationen finns tyvärr inte på dessa kartor. Man har dock anledning förmoda att granen i relativt sen tid här invandrat i en utglesad lövskog. Den öppnare karaktären bör ha varit rådande in på 1900-talets början för åtminstone den mer lövträdsrika östra delen av Kråkebobergs nordsluttning och de nedersta delarna av Åsakullens sydsluttning. Enligt en av markägarna (Göran Lindgren, Kråkebo) förekom nämligen betesgång av hästar och nötkreatur på ovan nämnda del av Kråkeboberg i början av 1930-talet. Den besvärliga terrängen gav dock upphov till en del olycksfall bland betesdjuren. Likaså användes nedre delen av Åsakullens sydsluttning till slåtter in på 1930-talet. Sedermera har betesgång ägt rum där. Det är detta avsnitt som på Felteruskarta beskrivs som Hårdwalz Änghs, och det har alltså använts till slåtter i minst 300 år. I nutiden är där ett kraftigt, välslutet hasselbestånd med ekar. Efter 1940-talet har på nordsidan och på Åsakullen kulturpåverkan skett endast i form av avverkningar inom begränsade delar. På Åsakullen har strödda granar gallrats bort i en strävan att hålla lövskogen ren. Däremot har granskog fått bli dominerande på större delen av Kråkebobergs nordsluttning. Lindgren, som kom till trakten på 1920-talet, anser att granskogen vuxit upp på 1900-talet, varvid den tidigare öppnare prägeln med strödda inslag av lövträd successivt förändrats till dagens situation. Ännu idag kan man dock spåra det gångna stadiet i t ex förekomsten av stora lövträd bland granarna och framför allt genom små öppnare gläntor med Agrostis tenuis-samhälle, särskilt på nordsluttningens östra del, där lövträdsinslaget är kraftigare och buskskiktet ofta tätt. Tidigare betesmarker är även skönjbara i bergets sluttningar kring Stora Ekered genom t.ex. den rika förekomsten av masurbjörkar och spärrgreniga ekar i den numera slutna skogsvegetationen. En intressant rest från äldre tiders jordbruk utgör den fägata med stenmurar, som från Stora Kråkebo leder genom en inäga på västsluttningens nedre delar upp mot Kråkebobergs platå. Fägatan utgör ett minne från den tid då man noga skiljde på inägor och på utmarker, där kreaturen betade.

13 6. BESKRIVNING AV DELOMRÅDEN (BILAGA VI) SYDOSTSLUTTNINGEN (DELOMRÅDE 1, 2, 3) Delområde 1. Björkhagen och västra nedre sydostsluttningen Nedanför bergets sydostsluttning finns på utplanad mark en smalare remsa lövkog. Enligt Westfelt (1947) var avsnittet tidigare betat och hade ett svagt utbildat buskskikt. Sedan flera år har betningen emellertid upphört och därigenom har skett igenväxning med sly. I de östra delarna ner mot Åsunden har området närmast sluttningen fått en sluten lundkaraktär, medan de perifera delarna mot åkermarken mer har prägel av förbuskad betesmark. I sluttningens nedersta delar finns ställvis kvar ett sönderrostat trådstängsel, ett ytterligare tecken på den tidigare betningen. De nämnda östra delarna av lövskogen nedom rasbranten ansluter sig genom sin i nutiden lundartade karaktär till rasbrantens rika ädellövskog och skildras tillsammans med denna i delområde 3. Till delområde 1 förs de västra delarna, där fragmentariskt ännu finns kvar något av den tidigare utbredda björkhagen samt ett övergångsområde med mer sluten lundartad karaktär dock ej så rikt utformad som längre österut. Den lämpligaste vägen till sydsluttningen på Kråkeboberg är den bruksväg, som från Stora Ekered leder ner mot åkrarna vid Åsunden. Via ett litet parti med alsumpskog på höger hand och några stora ekar och bokar på vänster hand strax intill trädgården vid mangårdsbyggnaden når man ett öppet avsnitt med en hamlad ask. Längre mot öster breder åkrarna ut sig. Här ser man också framför sig de västra delarna av sydostsluttningen, som saknar hammare och vars vegetation är mer trivial till sin typ. Lövskogsridån vid bergets fot begränsas ut mot den öppna marken av en stenmur. Genom en öppning i denna (f.d. grind) når man det avsnitt som fortfarande delvis har kvar sin karaktär av björkhage. Avsnittet har här som mest en bredd på ca 70 m, och trädskiktet domineras av typiska masurbjörkar med nertill grov, svart och sprucken näver. Som helhet är dock avsnittet igenvuxet med sly framför allt i de mer steniga delarna ut mot åkern samt mot blockansamlingen i sluttningens nedre del. För de öppnare gläntorna med endast glest förekommande träd och små buskar gäller följande artlista: Trädskikt: Betula verrucosa vårtbjörk Betula pubescens glasbjörk Picea abies gran

14 Buskskikt: Acer platanoides lönn Betula sp. björk Corylus avellana hassel Juniperus communis en Picea abies gran Quercus robur skogsek Sorbus aucuparia rönn Rhamnus frangula brakved Fältskikt: Achillea millefoliurn rölleka Alchemilla sp. daggkåpa Anemone hepatica blåsippa A nemorosa vitsippa Campanula rotundifolia blåklocka Fragaria vesca smultron Geranium silvaticum skogsnäva Geum rivale humleblomster Glechoma hederacea jordreva Hieracium pilosella gråfibbla Hypericum maculatum fyrkantig johannesört Lathyrus montanus gökärt Leontodon autumnalis höstfibbla Lotus corniculatus käringtand Melampyrum pratense ängskovall M. silvaticum skogskovall Oxalis acetosella harsyra Plantago lanceolata svartkämpar Potentilla erecta blodrot Primula veris gullviva Ranunculus acris smörblomma Rumex acetosa ängssyra Stellaria graminea gräs-stjärnblomma Trifolium medium skogsklöver Vicia cracca kråkvicker V. sepium häckvicker Veronica chamaedrys te-veronika V. officinalis ärenpris Viola canina ängsviol V. riviniana skogsviol Agrostis tenuis rödven

15 Fältskikt: (forts.) Anthoxanthum odoratum vårbrodd Deschampsia flexuosa kruståtel Festuca ovina fårsvingel Luzula bilosa vårfryle Melica nutans bergslok Phleum pratense timotej Sieglingia decumbens knägräs Rubus idaeus hallon Calluna vulgaris ljung Vaccinium myrtillus blåbär V. vitis idaea lingon Ungplantor: Acer planoides lönn Quercus sp. ek Rhamnus frangula brakved Bottenskikt: Hylocomium splendens husmossa Pleurozium schreberi väggmossa Vegetationen på öppnare gläntor i hagmarksavsnittet exemplifieras i bilaga IV, segment 1 och 2. Buskskiktet inom de slyartade partierna behärskas mestadels av hassel, men vanligt är också inslag av lönn, björk och rönn. Mer måttlig förekomst visar en, bok, ask, asp och ek. Något enda ex av oxbär har noterats. Inne i skuggan bland de mer eller mindre täta buskagen får fältskiktet en annan karaktär än på de öppnare gläntorna. Vanligt är att stenbär här breder ut sig. Vidare tillkommer gärna harsyra mer rikligt samt maj-smörblomma och lungört. Vitsippa är under vår- och försommar ett dominant inslag överallt i fältskiktet. Blåsippa har dock en svagare ställning i detta avsnitt. Ju mer man rör sig österut dess mer betydande blir dock lundinslaget. I denna övergångszon är ek ofta samdominerande med björk och örtinslaget något rikare med t.ex. skogsbingel och träjon samt ytor med stenbär och harsyra. Lungört påträffas allestädes inom Kråkebobergs södra del. Strax intill det hagmarksartade partiet ansluter en brant sluttning med rasmaterial av block och stenar. Här finns dock ingen hammare i sluttningens övre del. Trädskiktet är här uppbyggt av mestadels ganska klenstammiga träd. Lind är ofta helt dominerande. I övrigt är vanligaste träden björk och ek. Buskskiktet behärskas av hassel. Fältskiktet är mestadels mycket glest eller saknas stundomhelt. Miljön är nämligen skuggig genom det tätt stående träden och buskarna. För detta avsnitt av sydostsluttningen gäller följande artlista:

16 Trädskikt: Betula pubescens glasbjörk B. verrucosa vårtbjörk Acer platanoides lönn Fagus silvatica bok Fraxinus excelsior ask (enstaka små ex) Quercus sp. ek Tilia cordata lind Ulmus glabra alm Buskskikt: Corylus avellana hassel Fagus silvatica bok Picea abies gran Quercus sp. ek Sorbus aucuparia rönn Tilia cordata lind Ulmus glabra alm Betula sp. björk Fältskikt: Ajuga pyramidalis blåsuga Anemone hepatica blåsippa A. nemorosa vitsippa Athyrium filix femina majbräken Dryopteris filix mas träjon Geranium silvaticum skogsnäva Oxalis acetosella harsyra Pulmonaria officinalis lungört Viola riviniana skogsviol Veronica officinalis ärenpris Calamagrostis arundinacea piprör Carex digitata vispstarr Anthoxanthum odoratum vårbrodd Deschampsia flexuosa kruståtel Luzula pilosa vårfryle Melica nutans bergslok Milium effusum hässlebrodd Poa nemoralis lundgröe Ungplantor: Acer platanoides lönn Corylus avellana hassel Quercus sp. ek Sorbus aucuparia rönn

17 Utanför delområde 1 längre västerut intill gårdsbebyggelsen vid Stora Ekered fortsätter vegetationen med karaktär av igenvuxen hagmark. Trädskiktet behärskas av gran med rikt inslag av stora, glest stående björkar, som vittnar om att det nu ganska täta trädskiktet tidigare haft en mer öppen prägel intill gården. Buskskiktet är tätt och det innehåller mest björk, brakved, gran, hassel, bok och rönn. Dessutom finns inslag av ask och oxel. I fältskiktet märks mest harsyra, daggkåpa, skogsviol, smultron, blåbär, blodrot, rödven, hallon samt här och var något av blåsippa, vitsippa och kungsmynta. Delområde 2. Ovanför björkhagen a) Nära ingången till den numera igenvuxna björkhage, som ovan beskrivits leder en stig upp mot bergets övre barrskogsklädda delar. På sydsluttningen är det här man lättast når bergets platå. Till höger om stigen i riktning uppåt ser man efter några få tiotal meter en grupp rätt kraftiga bokar. Även mycket masurbjörk finns här i sluttningen. Trädskiktet är delvis glest efter tidigare avverkningar. En del smågran och lövsly tränger på från omgivningarna. Fältskiktet är svagt eller saknas. Marken är täckt av torra bruna boklöv. Genom att fullfölja och vidmakthålla de röjningar som här skett för några år sedan, kan här skapas ett litet rent bokhult i sluttningen. Boken finns spridd över hela Kråkeboberg i olika typer av vegetation. Den visar överallt mycket god förmåga till föryngring, men får sällan möjlighet att som här dominera i trädskiktet. I det torftiga fältskiktet kring bokarna finns i det här fallet mest kruståtel med inslag av harsyra, skogsviol, vispstarr, vårfryle, piprör och ärenpris. b) Ovanför den förhållandevis promenadvänliga sluttningen med bok och björk vidtager på mer utplanad och långsamt sluttande mark granskog, som är mogen och förhållandevis fältskiktssvag. Granbeståndet är ganska praktfullt (diam 40-50 cm) och man önskar det finge stå kvar i all synnerhet som stora delar av Kråkebobergs krön numera är kalhuggna. En del stormfällda granar ger dock avsnittet en risig karaktär. Fältskiktet är delvis av fattigare typ med dominerande kruståtel och glesare inslag av blåbär, harsyra skogsviol samt ungplantor av ek, bok och hassel. Här och var blir emellertid fältskiktet rikare så att det konstitueras en ängsgranskog av lågörttyp med t.ex. fläckvis tät förekomst av harsyra eller på andra håll blåsippa, lungört, skogssallat, fyrkantig johannesört, ängskovall, smultron. Även en del andra växter uppträder såsom skogsnäva, stor blåklocka, örnbräken, hallon samt gärna småplantor av lönn. I trädskiktet märks vid sidan av den dominerande granen en hel del björk. En rotvälta visar att mullskiktet är brunjordsliknande, men det vilar på rostjord.

18 Längst upp i den långsamma sluttningen ovanför ett trådstängsel (ägo-gräns, se ekon kartan) finns ett tätare och mer dystert parti med granskog. Det befinner sig helt nära det lilla bergstup ovanför vilket själva krönet på Kråkeboberg breder ut sig. Granskogen här uppe är starkt inblandad med tynande bokbuskar och småträd av bok. Även en del hassel finns här bland granarna. Det glesa fältskiktet uppbygges mestadels av harsyra med inslag av främst blåsippa, skogsnäva samt småplantor av bok. Detta parti utgör ett exempel på att de centrala delarna av berget är föga skyddsvärda från botanisk synpunkt. c) Strax öster om den nu beskrivna granskogen utbreder sig ett parti med en frodig men föga tilltalande slyvegetation, som kommit upp efter kalhuggning för flera år sedan. Den ovan beskrivna granskogen har alltså tidigare omfattat även denna del. I hyggets nedre del ovanför sluttningen ner mot björkhagen finns en smal ridå av lövinblandad granskog kvar. I dess sydöstra del alldeles intill delområde 3 är vegetationen särskilt frodig med en relativt rik förekomst av en av bergets och hela Sjuhäradsbygdens stora floristiska sällsyntheter: nästrot (Neottia nidus-avis). En provyta inom denna ängsgranskog återges i bilaga IV, tabell 2. d) De ovan beskrivna avsnitten b och c inom delområde 2 omfattar som nämnts en större långsamt sluttande avsats, som längst upp övergår i en rasbrant av måttliga dimensioner. Följande schematiserade profilskiss vill ge en uppfattning om topografin inom delområde 2: HÄR FANNS ETT MELLANRUM (INGEN BILD/FOTO). Inom detta avsnitt är alltså hammaren förskjuten inåt berget och bildar där en övre rasbrant. Denna har i västra delarna ovanför det av slyvegetation igenvuxna hygget en torr karaktär. Genom kalhuggningen nedanför bör solinstrålningen i senare tid ökat. Fuktigare och skuggigare avsnitt finns dock, och där blir vegetationen frodigare. Mot öster svänger rasbranten söderut och skapar den situation som råder i delområde 3. Rasbranten ovanför slyvegetationen på det gamla hygget innehåller en hel del bok, en del förhållandevis grova (ca 50 cm i diam). Ställvis är därför marken i rasbranten täckt med boklövsförna och är då mer eller mindre fältskiktlös. Även lönn är ett förhållandevis vanligt inslag i denna övre rasbrant, vars vegetation sammanfattas i följande artlista: Trädskikt: Acer platanoides lönn Fagus silvatica bok Fraxinus excelsior ask

19 Trädskikt: (forts.) Picea abies gran Pinus silvestris tall Quercus petraea bergek Q. robur skogsek Sorbus aucuparia rönn Tilia cordata lind Ulmus glabra alm Buskskikt: Acer platanoides lönn Corylus avellana hassel Fagus silvatica bok Fraxinus excelsior ask Picea abies gran Quercus sp. ek Sorbus aucuparia rönn Tilia cordata lind Ulmus glabra alm Fältskikt: Actaea spicata trolldruva Anemone hepatica blåsippa A. nemorosa vitsippa Campanula persicifolia stor blåklocka Cardamine bulbifera tandrot Chamaenerion angustifolium mjölkört Dryopteris filix-mas träjon Epilobium collinum back-dunört E. montanum berg-dunört Fragaria vesca smultron Galeopsis tetrahit pipdån Geranium robertianum stinknäva G. silvaticum skogsnäva Geum urbanum nejlikrot Hypericum perforatum äkta johannesört Lactuca muralis skogssallat Lastrea dryopteris ekbräken Lathyrus montanus gökärt Oxalis acetosella harsyra Polypodium vulgare stensöta Pulmonaria officinalis lungört Scrophularia nodosa flenört Sedum telephium kärleksört Stachys silvatica stinksyska

20 Fältskikt: (forts.) Urtica dioica brännässla Veronica officinalis ärenpris V. rivianiana skogsviol Calamagrostis arundinacea piprör Carex digitata vispstarr Deschampsia flexuosa kruståtel Festuca ovina fårsvingel Luzula pilosa vårfryle Melica nutans bergslok Poa nemoralis lundgröe Roegneria canina lundelm Rubus idaeus hallon Acer platanoides lönn Fagus silvatica bok Fraxinus excelsior ask Picea abiea gran Quercus sp. ek Sorbus aucuparia rönn Vaccinium myrtillus blåbär Delområde 3. Sydostsluttningens ädellövskog Detta delområde omfattar Kråkebobergs mest värdefulla delar. Sydbergskaraktären är här tydligast framträdande med en oftast storblockig rasbrant nedanför den mer eller mindre lodrätta bergväggen, som kan bli som mest ca 30 m hög. På mer utplanad mark nedanför rasbranten ansluter ett numera lundartat parti av den ovan nämnda f.d. beteshagen. Följande morfologiska avsnitt kan urskiljas inom delområdet: 1 Det nedersta utplanade avsnittet, som är stenigt och småblockigt. Det gränsar mot åkern. 2 Själva sluttningens nedre delar, som är blockiga-storblockiga. 3 Sluttningens övre delar närmast bergbranten, materialet är här stenigt med ansamlad finjord mellan stenarna. Torrare prägel. I delområdets västligaste del saknar sluttningen markerad bergbrant. Här svänger nämligen stupet inåt-uppåt berget och i sluttningen bildas därigenom en svacka, genom vilken bergets övre delar förhållandevis lätt kan nås.

21 I den östligaste lägre delen av Kråkeboberg är bergstupet lägre och även hela sluttningen, som saknar utpräglad grovblockansamling. Här bildar sluttningens nedre delar stranden vid Åsunden. Vegetationen har inom detta delområde studerats bl.a. genom tre profiler utefter sluttningen, profilerna A, B och C. Se bilaga III, IV. Därvid har segment på 100 m 2 analyserats. Segmenten har ej lagts kontinuerligt utan med luckor. Vissa av segmenten har därvid förskjutits i sidled för att de mest typiska delarna av vegetationen skulle bli medtagna. Profil A (tab 3) är lagd i den västra delen av delområdet upp genom den nyss nämnda svackan där. Profil B (tab 5) är placerad centralt inom delområdet genom det mest storblockiga avsnittet strax väster om den stora boken, som nämns nedan. Profil C (tab 6) är dragen i sektorns östra delar ovanför sjöstranden strax öster om båthuset, som befinner sig i det inre av Stora Ekeredsviken helt nära stranden (på ekon kartan 6 mm Stora Ekeredsviken). Inom det nedersta segmentet i profil A har aspektväxlingen studerats med hjälp av småruteanalyser, som återges i tab 4. Några ytterligare segmentanalyser återges i tab 7. Nedan beskrivs vegetationen inom delområde 3 med utgångspunkt från de tre profilerna. Profil A (bilaga III, IV) Inom det nedre utplanade avsnittet är i trädskiktet ek och alm mest framträdande utan dominans av någondera. Vanligt inslag är dessutom lönn. Mer enstaka uppträder ask, bok, lind, björk, asp och rönn. Bland de lummiga trädkronorna finns även en och annan gran instucken. Den tidigare beteshagen omfattade även detta delområde, som dock i nutiden helt har karaktär av sluten lund. De perifera delarna ut mot åkern i söder behärskas av spärrgreniga ekar och björk, vittnesbörd om ett tidigare mer öppet stadium. Buskskiktet inom det nedre plana partiet är ofta tätt. En del små gläntor förekommer dock. Viktigast är hassel men vanligt är också unga individ av trädarterna framför allt lönn. Av övriga egentliga buskarter märks spridda ex av hägg, hagtorn, krusbär, brakved. Även en del granbuskar förekommer. Våraspekten är praktfull inom en begränsad zon närmast själva sluttningen. Täta mattor av vitsippa breder ut sig. Starkt är också flerstädes inslaget av blåsippa, lungört och skogsbingel. Dessutom finns inslag av harsyra och majsmörblomma. Anmärkningsvärt är ett glest men iögonfallande inslag av gul-

22 sippa, som liksom lungört är inom Sjuhäradsbygden begränsad till Tolken- Åsunden-området. I fuktiga svackor uppträder svalört. Vegetationen har här benämnts dels blåsippe-samhället och dels skogsbingelsamhället. Det förra kännetecknas av god om än icke dominant närvaro av blåsippa och flera andra lundörter. Karakteristiskt är det markanta inslaget av lungört, varför här har urskiljts samhällets lungört-variant. Skogsbingel-samhället kännetecknas genom dominans av skogsbingel i täta mattor med glesare inslag av föregående samhälles arter. Ofta märks glidande övergångar mellan de två typerna av vegetation. Sluttningens nedersta delar hyser inom profil A ansamling av stenar och småblock, som dock, till skillnad från förhållandena i profil B, utan större svårigheter kan forceras. I detta steniga avsnitt breder ut sig små mattor av myskmadra och bestånd med kransrams. Trädskiktet behärskas här av smäckra ex av lind, dessutom alm och lönn. Buskskiktet är glest och innehåller mest lind, alm och lönn men även try och en del hassel. Längre upp på starkt sluttande mark och nedanför den här sönderbrutna bergbranten uppträder på några få 100-tal m 2 ett av Kråkebobergs floristiskt rikare avsnitt. Trädskiktet innehåller markant inslag av lönn men även alm, ek och lind. Buskskiktet är glest med framför allt hassel och lönn. I fältskiktet ses rikligt med ormbär och vårärt. Viktiga är också blåsippa, vitsippa, skogsviol, tandrot och vispstarr. I övrigt märks bl.a. vätteros och trolldruva. Längst upp mot en liten bergvägg i fuktigare miljö finns bestånd av stinksyska och sårläka. Här även svalört. Se vidare tab 3 segm 5-6. Uppåt-västerut vidtager delområde 2 c, som här i övergången mot delområde 3 har ett litet bestånd av stora granar med den ovan nämnda förekomsten av nästrot. Strax öster om den övre delen av profil A uppträder på torrare mark ett litet bestånd av en av bergets rariteter: strävlosta (Bromus benekenii). Westfeldt (1947) omnämner på denna plats ett 20-tal individ av arten. 1972 var antalet ungefär detsamma. Sålunda bestyrkes regeln att rariteterna förblir konstant fåtaliga och lokala. Förekomsten finns alltså i en stenig, blockig sluttning. Ut över växtplatsen lutar sig en liten lönn, en liten lind samt två flerstammiga lindar. Intill står ett par stora granar och en liten torraka. Av buskar märks endast en liten ek och en dito lind. Avsnittet är förhållandevis torftigt utformat och fältskiktet hyser omkring och alldeles intill förekomsten: blåsuga, blåsippa, vitsippa, träjon, berg-dunört, harsyra, lungört, stinksyska, ärenpris, piprör, vispstarr, bergslok, lundgröe, lönn (ungträd).

23 Profil B (bilaga III, IV) Här är skogsbingel helt dominerande på det utplanade partiet nedanför sluttningen. Viktigaste följeslagare år lungört, blåsippa, vitsippa, harsyra samt träjon. Vidare märks främst trolldruva, nejlikrot, hundkäx, brännässla samt här och var små hallonbestånd. Fysionomiskt präglas avsnittet av skogsbingel och träjon i ett övre glesare skikt. Trädskiktet närmast blockraset domineras av alm med inslag av ek, ask, lönn, rönn och gran och som nämnts en stor bok. I det glesare buskskiktet ses hassel, alm, lönn, rönn, gran. Vid den stora boken är marken täckt av boklövsförna. Fältskiktet intill boken domineras av harsyra och ekbräken. Dessutom: blåsippa, skogsviol, häckvicker, träjon samt småplantor av alm och lönn. Strax ovanför reser sig den branta sluttningen. I dess nedre del utbreder sig ett mäktigt parti med ansamlade grova block. Inom ett smärre avsnitt i blockraset rakt ovanför boken saknas träd och buskar. Men även i övrigt är här ett glest trädskikt efter stormen 1969. En hel del kullvräkta stammar ligger kvar över blocken. Genom denna lucka i trädskiktet får man en fin vy upp mot rasbrantens övre delar, där ekarna reser kring bergbranten och krönet ovanför. Strax öster om den stora boken är dock trädskiktet intakt, och här reser sig ett bestånd av lindar med höga, smäckra stammar upp ur blockmassorna. Inslag finns även av ask, rönn, hägg. Blockpartiets buskskikt är glest med främst hassel, hägg och lind. Fältskiktet inom dessa svårtillgängliga delar finns dels på blockens övre yta och dels mellan dem. På de rikt mossklädda blocken med ansamlad svart, mullrik jord växer framförallt låga arter: stinknäva, harsyra, jordreva, gullpudra och lundgröe. Mellan blocken men inte sällan även på dessa växer mer höga arter: majbräken, lundbräken, träjon, hallon, älggräs, brännässla samt vildbalsamin, som till stor del präglar denna vegetation med sina gula blommor under senare delen av sommaren. Vegetationen har benämnts stinknäva (Geranium robertianum) brännässla (Urtica dioica)-samhällets vildbalsamin (Impatiens)-variant. Mellan blockansamlingen i rasbrantens nedre del och bergväggen överst i sluttningen finns en zon med ansamlat finare, mullrikt substrat, som dock är starkt grus- och steninblandat. Miljön är här ljusare, varmare och torrare genom den starka marklutningen, som ger en kraftig solinstrålning i sidled. Därtill kommer hår att träd- och buskskikten är mer utglesade. I dessa övre delar är linden fortfarande viktig men dessutom tillkommer särskilt ek (ofta bergek), lönn och bok men även ibland ask och alm. Delvis finns ett lägre trädskikt av yngre individ. I buskskiktet: hassel och try samt buskar av de i sluttningen förekommande trädarterna. I de allra översta och torraste delarna en.

24 Denna zon ovanför blockraset präglas fysionomiskt av gräs. Närmast blockansamlingen dominerar lundgröe, Trots den tydliga gräsdominansen finns dock ett påfallande inslag av örter, delvis lundväxter som också påträffas nedanför blockraset t.ex. blåsippa, vitsippa, träjon, skogssallat, häckvicker. En del kan påträffas i nedre lunden men har sin tyngdpunkt här uppe: vispstarr, lundstarr, flenört, berg-dunört, tandrot och lundelm. Å andra sidan är en hel del arter helt knutna till denna övre zon såsom berg-johannesört, blåsuga, kungsmynta och vippärt. Längre upp mot själva bergbranten blir i allmänhet piprör det dominerande gräset. Miljön är här som torrast, och vegetationen har ofta en mindre rik prägel. Efter det dominerande gräset dels lundgröe-samhället och dels piprör-samhället. Det påtagliga örtinslaget är till stor del gemensamt för de två samhällena, men det sistnämnda hyser en del utmärkande arter såsom fyrkantig johannesört, back-dunört, gökärt, ärenpris och fibblor. En vidare fortsättning uppåt av profil B når den klippvegetation, som intager krönet ovanför den mäktiga bergväggen och som beskrives inom delområde 8. Från den skuggiga och dunkla miljön i lunden vid bergets fot når man sålunda via det svårforcerade blockraset de övre gräsdominerade och ljusa delarna och till sist krönet med dess vida utsikt över Åsunden. Man bör dock inte som nu behöva mötas av ett fult kalhygge på krönet. Den tydliga zoneringen i vegetationen i form av efter varandra avlösande växtsamhällen återges i bilaga III. Innan området kring profil C behandlas må här inskjutas några ord om de perifera delarna av nedre lunden ut mot åkern och från den stora boken ner mot båthuset. Underlaget är här uppbyggt av sten och småblock, som ligger i en utplanad sträng och egentligen bildar det allra nedersta och yttersta avsnittet av rasbranten. Vegetationen är torftigare än närmare ansamlingen av grova block. Buskskiktet är tätt och slyartat. Inom dessa förhållandevis tristare delar blir fältskiktet gärna behärskat av kirskål, harsyra och stenbär. Här och var finns sparsamt inslag av t.ex. blåsippa, lungört, liljekonvalj, hallon och skogsnäva. Enstaka större björkar och spärrgreniga ekar finns här och vittnar om ett tidigare mer öppet stadium. Den i delområde I beskrivna hagen sträckte sig ända hit, men hagkaraktären är numera helt försvunnen. Lövridån längst ut mot åkern innehåller ner mot sjön som ett anmärkningsvärt inslag gråal, klibbal, skogsek, lönn, hassel, sälg, nätvide och gran.

25 Profil C (Bilaga III) Inom detta avsnitt saknas utplanat parti nedanför sluttningen. I stället går Åsunden in mot berget. Bergbranten överst i sluttningen tillhör här det lägre östpartiet av Kråkeboberg, och den har nedanför sig storblockansamling endast i de västra delarna. Österut blir sluttningen av stenig karaktär med spridda småblock. Omedelbart söder om båthuset finns vid stranden ett parti alsumpskog med klibbal och älg-gräs-vegetation. Strandens vegetation strax nedanför sluttningen innehåller: strandklo, videört, älggräs, vattenmåra och hallon samt en trädridå av klibbal. Den nedre delen av sluttningen i detta avsnitt har en örtrik vegetation, som kan rubriceras som blåsippe-samhälle. Viktigaste arter är: blåsippa, vitsippa, harsyra och lungört. Dessa är konstanta och har mestadels medelhög täckningsgrad. Vanligt inslag bildar dessutom skogsviol, trolldruva, träjon, nejlikrot, stenbär, skogsnäva, stinksyska och lundgröe. Även vårärt är här väl representerad. I övrigt förekommer underviol, skogsbingel, ormbär, kransrams, skogssallat och vispstarr. I trädskiktet finns främst ek, alm, lind och enstaka individ av asp, gran och längst ner klibbal. Buskskiktet, som är ganska glest, uppbygges mest av hassel. Dessutom inslag av alm, lönn, lind, rönn, hägg, krusbär, asp och try. Tar man sig uppåt sluttningen så vidtager den gräsdominerade vegetationen, här mestadels utformad som lundgröe-samhälle med lundgröe förhärskande. Övrigt graminidinslag utgöres av bergslök, piprör, lundelm, vispstarr och lundstarr. En del av lundörterna uppträder även i dessa övre, torrare och ljusare delar såsom blåsippa, vitsippa, trolldruva och skogsviol. Typiskt är närvaron av några värme- och ljusälskande samt mer fordrande arter såsom kungsmynta, vippärt, blodnäva, bergmynta, flenört, berg-johannesört, stinknäva, bergdunört och häckvicker. Som alltid i lövskog tillkommer ett påfallande inslag av småplantor av förekommande trädslag, som här utgöres av främst lind, bergek och lönn. Det glesa buskskiktet saknar hassel i dessa övre delar. I stället mest lönn och lind samt dessutom alm, bok, hägg, try, ask, rönn, asp och gran. NORDSLUTTNINGEN (DELOMRÅDE 4, 5, 6) Sett i stort domineras nordsluttningen av högrest ängsgranskog med ofta starkt inslag av alm, bok, lind, lönn och andra lövträd. Även denna sida av berget har överst i sluttningen en tvärbrant bergvägg, som är mäktigast i östra delarna, frånsett det lägre östpartiet av berget, samt i västra delen mot Stora Kråkebo. I de mellersta delarna är bergväggen lägre och kan på några håll lätt passeras på väg upp mot platån. Sluttningens nedre delar hyser ansamling av grova block och terrängen är där mestadels mycket svårframkomlig.

26 Delområde 4 Mitt emot handelsträdgården intill Åsakullen bryts nordsluttningens grandominans genom ett avsnitt präglat av lövträd och buskar i anslutning till den svacka, som avskiljer det lägre östpartiet. Detta lövskogsparti med väl utvecklat buskskikt har till största delen karaktär av igenvuxen betes- och slåttermark. Dessutom finns spår av avverkningar i senare tid. Enligt uppgift från en av markägarna (se kapitel 5) har avsnittet betats senast på 1930-talet. Den tidigare kulturpåverkan avslöjas genom förekomsten av smärre öppna gläntor med rödven-vegetation, vari framförallt märks rödven, fyrkantig johannesört och blodrot. Avsnittet i övrigt karakteriseras av en tämligen rik men instabil och mindre attraktiv vegetation dominerad av ett välutvecklat till stor del slyartat buskskikt vari rönn och björk är viktigast. Dessutom uppträder här och var rikligt med hassel och bok. I övrigt finns alm, brakved, ek, krusbär, olvon och sälg. Trädskiktet är påfallande glest och uppbygges mestadels av björk och rönn men även alm, bok, lönn och gran. Träden är mestadels yngre och småvuxna. Gamla, stora stubbar vittnar om tidigare avverkning. Fältskiktet uppvisar en mosaik av fattigare steniga avsnitt och mer artrika. På de senare kan uppträda trolldruva, blåsippa, vitsippa, kirskål, smultron, fyrkantig johannesört, skogssallat, ekbräken, hultbräken, harsyra, stenbär, flenört, lundarv, kärrviol, skogsviol, blekstarr och bergslok. Oftast uppträder hallonsnår vari gärna finns majbräken samt en del andra högre örter såsom mjölkört, lund-bräken, träjon, älggräs, skogsnäva, vildbalsamin, gullris, smörbollar samt gräsen piprör, tuvull och hässlebrodd. Vegetationen är mest stabiliserad intill hasselbuskagen. Vid stenar blir vegetationen mer utarmad med framförallt blåbär, kruståtel och vårfryle. På större mossbelupna block ses mest stinknäva. I övre sluttningen mitt emot växthusen blir bok ett markant inslag i trädskiktet samt även lönn. Här finns en del större träd. Vid bergväggen överst i sluttningen snett mitt emot växthusen finns ett mindre avsnitt med blockrikt rasmaterial och stabiliserad vegetation. Här står bl.a. en del almar. En provyta i detta avsnitt redovisas i bilaga IV, tab 9, segment 1. Något längre västerut rycker bergväggen närmare dalgången. Sluttningen blir därför kortare. I dess mellersta del finns här ett mindre avsnitt med öppen blockansamling och med endast spridda ex små björkar, rönn och gran. Flera större rönnar inramar denna glänta. På de mossklädda blocken växer harsyra och stinknäva. Mellan blocken uppträder ganska rikligt en del ormbunkar: lundbräken, träjon, skogsbräken, ekbräken och majbräken. Även inslag av hallon och mjölkört. Några murkna stubbar vittnar om tidigare avverkning.