Tro Hopp - Kärlek TRO Gåvorna som bygger upp: Genom var och en till församlingens uppbyggnad (1 Kor. 14:1 14:40)
Den rätta förståelsen av Andens gåvor går via kärleken (kap 14) Det är först när korinthierna vandrar på Kärlekens Väg, som de kan greppa vad som är poängen med Andens gåvor. Gåvorna kan bara nå sitt syfte, när de står i samklang med kärleken. Kärleken är störst och därför kommer den först. Om kärleken finns där liksom ett liv som genomsyrar allt, så kommer också gåvorna att bli det som de var ämnade att vara. Guds nåd uppenbarad till hjälp och stöd för lemmarna i Kristi kropp. Paulus vill på allt sätt uppmuntra korinthierna att mer och mer bli grundade i kärleken. Då kommer också gåvorna att kunna fungera till församlingens uppbyggnad. a. Vilken gåva är störst? (14:1-25) Innan han avbröt sig för att grundmura sitt argument rörande kärlekens tema, så uppmanade Paulus de korinthiska kristna att söka vinna de nådegåvor som är störst. Han hade redan visat dem, att de gåvor som är mest värdefulla i gemenskapen är de som bygger upp. Nu vill han försöka återföra dem till den tanke han påbörjat, genom en liknande uppmaning: Sträva efter kärleken men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera. Fördelarna med profetians gåva i jämförelse med gåvan att tala med tungor är uppenbara: Den som talar med tungor talar visserligen med Gud men ingen annan förstår det som sägs. Därför är det bara sig själv som tungomålstalaren bygger upp. Den som däremot profeterar, talar till församlingen. Profeten uppbygger, uppmuntrar och tröstar församlingen. Paulus ringaktar inte gåvan att tala med tungor. Han tycker det är både legitimt och nödvändigt att bygga upp sig själv. Om han fick bestämma, så skulle alla kristna både tala med tungor och profetera. Är han däremot tvungen att välja, så tvekar han inte. Den som profeterar bidrar till gemenskapen, därför är den gåvan viktigare. Det finns en möjlighet att också tungomålstalaren kan uppbygga församlingen. Om gåvan att tolka tungotalet är närvarande, så kan också det bli till nytta!
- Individualism eller ömsesidigt beroende? (14:1-5) Det stora problemet med de kristna i Korinth, är att tyngdpunkten för dem ligger i det individuella. Det är det problemet som Paulus har velat komma tillrätta med, alltifrån början av sin utläggning av de andliga gåvorna. Därför ville han betona, att församlingskroppens funktion är helt beroende av gåvornas mångfald. Ingen kristen klarar sig på egen hand. För att fungera väl, så måste de kristna i församlingen i Korinth erkänna sitt beroende av alla sina medkristna. I samma syfte inplanterade han också hyllningen till Kärleken med stort K, mitt i undervisningen om de andliga gåvorna. Hur storslagna och viktiga de andliga gåvorna än må vara, så är de ändå inget värda om inte kärleken genomsyrar dem. Kärleken kan hjälpa korinthierna att behålla nästanperspektivet i deras bruk av de andliga gåvorna. Den troendes egen uppbyggelse hänger samman med församlingens. Utan att församlingen blir uppbyggd, kan de inte heller själva bli uppbyggda! - Viktigt att budskapet kan förstås (14:6-12) Korinthierna kan ju bara föreställa sig konsekvenserna, om Paulus själv hade kommit till dem och enbart talat med tungor. Om han inte hade använt sig av de gåvor som också talat till deras förstånd, hur långt skulle de då idag ha kommit i sin tro? En av språkets viktigaste funktioner är att etablera kontakt. Då räcker det inte med att prata - så länge som åhöraren inte fattar innebörden i det som sägs, så kommer skiljemuren att finnas kvar. Den som inte förstår någon annans språk, förblir en främling för den som talar och den som talar förblir en främling för den som lyssnar. I stället för att glädjas åt den nya vänskapen, så kommer åhöraren att uppleva sig missmodig. Till vilken nytta är då språket? Det syfte som Gud tänkte för Andens gåvor, var församlingens uppbyggelse. Det räcker inte att kunna stoltsera med andliga gåvor som
syns och hörs. Resultatet av gåvornas verksamhet måste också synas och höras i församlingsmedlemmarnas personliga liv. -Att tala med begripliga ord: ett sätt att nå fram till människor (14:13-20) Paulus är mån om att visa på vad konsekvensen av det här bör bli, när det gäller gåvan att tala med tungor: -Fortsätt att med iver söka undfå gåvan för din egen uppbyggelse men var då också lika ivrig att få en förmåga att tolka tungomålet för medsyskonens uppbyggelse! För den personliga uppbyggelsen räcker det med att min ande ber - förståndet kan vara bortkopplat. För att också andra ska bli uppbyggda, så måste förståndet finnas med. Församlingens gudstjänst måste också vara anpassad så, att den som kommer utifrån kan få med sig något. Annars förvandlas gemenskapen till ett slutet sällskap. Om den oinvigde inte begriper ett dugg och inte kan delta i gudstjänsten, så kommer däremot utanförskapet att bli värre än det var innan han trädde innanför kyrkans väggar. Guds väsen är en vilja att kommunicera, därför att han älskar människorna. Också Paulus drivs av en kärlek både till Gud och människor och därför vill han i tjänst för Gud ansvara för att evangeliet når ända fram. Det gör han tusen gånger bättre med begripliga ord än med ett obegripligt tungotal. I församlingen så kan bara några få begripliga ord ersätta många tusen på ett obegripligt himmelskt språk. Om undervisningen skjuts åt sidan i församlingen, så är det ett allvarligt tecken på att den andliga tillväxten håller på att stagnera. Det finns ett enda område, där Guds Ord uppmuntrar omogenhet och det är ondskan! På alla andra områden vill Gud att korinthierna ska växa åt rätt håll! - Poängen med tungotalet: gäller alla! (14:21-23) Efter det som Paulus just har sagt, så kan hans påstående i det här avsnittet verka förvånande. Guds syfte med tungotalets gåva är att överbrygga skillnader av språklig och kulturell art. På Pingstdagen skedde det på ett direkt sätt - apostlarna talade verkligen främmande språk utan att först ha lärt sig dem. I församlingen och genom de kristna sker det därefter för det mesta på ett indirekt sätt - genom att gåvan först uppbygger den
troende, så att hon eller han kan bli bättre rustad! Poängen med den här gåvan var i första hand att visa på att evangeliet gäller alla folk och folkslag. Den får aldrig bli ett instrument att främja en slags exklusivitet hos en kristen gemenskap! Profetian däremot, har Gud gett som en gåva att odlas i församlingsgemenskapen. Genom den gåvan vill Gud tala till sitt folk och ge de troende vägledning och uppbyggelse. Profetians gåva har ett företräde framför tungomålstalandet på ett annat sätt. Även om den i första hand är till för de troende, så är dess innehåll ett språk som förstås av alla. Det är alltså ett inre tecken med en naturlig öppenhet mot världen! - Exemplet från gudstjänsten (14:24-25) Inte så sällan finns det otroende med bland gudstjänstbesökarna i Korinth. Tungomålstalande kan orsaka förvirring och rädsla hos dem. Korinthierna har själva hört sådana besökare utbrista: - Ni är galna!. Om däremot profetiska ord uttalas, så kan de träffa den som kommer utifrån. Det profetiska budskapet kan få den utomstående besökaren att känna sig mitt i fokus för uppenbarelsens ljus. Hjärtats hemligheter blir uppenbarade, vilket orsakar förkrosselse. Personen kanske till och med faller ner i tillbedjan och för att bekänna Guds närvaro i gemenskapen. b. Två nyckeltankar i bruket av gåvor (14:26-36) Det finns två nyckeltankar, som alltid skulle dominera den troendes sätt att se på användningen av gåvorna: - När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt ska syfta till att bygga upp. (1) Den första nyckeltanken är att gåvorna gäller var och en. Meningen är inte att bara några få ska vara aktiva i deras samlingar. Grundprincipen är ju att det handlar om en organism i funktion - Kristi kropp. Där är det mångfalden som utgör förutsättningen för enheten. Det är inte säkert att så många kan tala med andra tungomål eller profetera. Det finns så mycket mer som lemmarna i Kristi kropp kan bidra med: kanske en sång, ett ord av undervisning eller en uppenbarelse man fått.
(2) Den andra nyckeltanken som måste vägleda deras bruk av gåvorna, är att de ska bygga upp. Det är inte fråga om en uppvisning. Precis som lemmarna i kroppen betjänar varandra, så ska också målet för de korintiska kristnas bidrag vara att församlingen utvecklas och mognar. Var och en får bygga upp - men med ordning!(14:27-33a) Eftersom det är uppbyggnaden av gemenskapen som är viktig och inte den individuella tillfredsställelsen, så är det viktigt att det finns en ordning omkring bruket av gåvorna. Gåvan är inte herre över utövaren. Bäraren av gåvan har möjlighet att själv, med hjälp av sitt sunda förnuft bestämma när och på vilket sätt gåvan ska användas. Det sanna tecknet på att Gud själv är källan till det som sägs, är en gudstjänst som präglas av harmoni och ordning! När det motsatta förhållandet råder i gemenskapen, så saknas förutsättningarna för att församlingen ska kunna bli uppbyggd. Den nyvunna frihetens tillämpning måste verka i positiv riktning! Var och en får bygga upp - även kvinnorna! (14:33b-36) Genom evangeliet har kvinnan fått samma rättighet som mannen att utöva sin tro. För många av de kvinnor som kommit till församlingen tillsammans med sina män, har den situationen inneburit en revolution. Från att ha varit ingenting, är de nu varelser som Jesus har gett livet för och som han vill ge av sitt goda. Det innebär, att också kvinnorna måste finnas med och ge sitt bidrag i gudstjänsten, enligt de nådegåvor de har fått. Paulus ser här ingen skillnad mellan man och kvinna! Paulus har nu fått reda på, att hans undervisning om kvinnans offentliga deltagande i gudstjänsten har stött på patrull hos en inflytelserik grupp av judekristna i Korinth. Deras högljudda protester har gjort verkan och hotar nu att helt slå ner modet hos de kvinnor i församlingen, vilka med glädje har delat med sig av sina gåvor i gemenskapen. Paulus är beredd att gå i svaromål och han vill göra det på ett effektivt sätt. För att avslöja bråkmakarnas motiv, så väljer han att citera dem: Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som
också lagen säger. Om de vill ha reda på något, skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsterna! Paulus kan inte dölja sin upprördhet när han svarar. Deras uttalanden är inte bara ett tecken på att de är bakåtsträvare, som inte vill utveckling. Även om de inte skulle tillstå det själva, så visar deras beteende att de vill lägga beslag på ensamrätten till uppenbarelsen! Deras högljudda krav visar att de bara tolererar sin egen tolkning av vilka som får vara med och aktivt ge sitt bidrag i gudstjänsten. Paulus ställer två frågor till dem, på vilka han inte förväntar sig något svar: -Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är de bara till er som det har kommit? Paulus vet att varje ärlig kristen i Korinth skulle svara nekande på dessa frågor. Det som han hoppas är att korinthierna ska ta till sig den underförstådda följdfrågan: -Varför beter ni er då, som om ni skulle ha detta monopol? c. Positiv slutsats: Korset - de troendes gemensamma utgångspunkt (14:37-38) För Paulus är svaret på den frågan uppenbar. Han har redan formulerat sig på samma sätt två gånger tidigare i brevet och när han nu gör det för tredje gången, så vill han därmed peka på det som han ser som en grundläggande orsak till de problem som ständigt dyker upp i korinthiernas liv och i den korinthiska församlingsgemenskapen: -Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor, skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Det enda som dessa män har att luta sig på, är den mosaiska lagen. För att hävda sin åsikt, så tar de dessutom hjälp av höga andliga anspråk. De talar som profeter och män med speciella andliga nådegåvor! De har förlorat perspektivet av nåd och tar sin ställning som given. Därför låter de sig inte bedömas av någon eller något. Därför är de beredda att köra över andra kristna. Paulus har en ännu högre instans att hänvisa till. De ord som han talar är Herrens bud. Det allmänna prästadömet och kvinnans likställighet med
mannen, tillhör evangeliets verklighet som har kommit med Kristus. Därför är dessa mäns försök att tysta ner kvinnorna, ett angrepp mot evangeliet och mot Kristus själv! Deras handlingssätt är allvarligt och därför vill Paulus skicka med dem en varning: Den som inte erkänner detta, blir själv inte erkänd Paulus har åtskilliga gånger tidigare velat återföra korinthierna till korset. Det är alla troendes gemensamma utgångspunkt. Där upplever sig syndaren oförskyllt älskad och erkänd. I mötet med den gränslösa nåden, så blir det därför naturligt att älska vidare. Problemet med korinthierna, är att de väljer sin egen stolthet framför att erkänna sitt beroende av Herren. Därför har de också så svårt att se omvärlden ur kärlekens perspektiv, som innebär att alla är accepterade och var och en är värdefull! Deras stolthet är allvarlig, eftersom de tror sig ha rätt till Guds nåd, samtidigt som de förkastar andra människors rätt till samma nåd. Sammanfattning (14:39-40) Nu har Paulus kommit till slutorden på sin utläggning av de andliga gåvorna. Med sina förmaningar har han velat korrigera det som är fel i bruket av de andliga gåvorna. Han vill på allt sätt uppmuntra dem att söka komma längre på det här området. Däremot har han velat poängtera, hur viktigt det är att inte söka gåvorna för sin egen del, utan att försöka få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. Det är gåvor som uppbygger gemenskapen, som tillhör de största nådegåvorna. Bruket av de andliga gåvorna ska ske på ett sätt som kan förhärliga Gud och med en ordning som kan leda fram till det önskade målet - nämligen församlingens uppbyggnad! Det avgörande beviset på ett fungerande andligt liv, är en kärlek som är mer beredd att ge än att ta!