ALVASTRA KLOSTERS HISTORIA MONASTERIUM DE BEATA MARIA DE ALVASTRO Inledning Alvastra kloster fångade mitt intresse redan som barn då mina föräldrar årligen tog med mig och mina systrar till Alvastra och Omberg. Vanligen vid annandag pingst. Orsaken var att min far som barn sommartid bott på Alvastra station hos sin farbror Gottfrid Linder som arbetade där. Arkeologen Otto Frödin höll då, i slutet på 20 talet, på med utgrävningar av klostret och pålbyggnaden vid Broby. Frödin tog ofta med min far som då var 8-10 år gammal och fick honom uppenbart intresserad av såväl pålbyggnaderna som klostret. Efter åratal av studier av det kristna klosterväsendets uppkomst och historia, inte minst cisterciensordens svenska historia, samt otaliga besök till Alvastra presenterar jag nu en översiktlig sammanfattande beskrivning av Alvastra klosters historia och förhistoria. Beskrivningen gör inte anspråk på vetenskaplighet i akademisk mening, men grundar sig på systematiska studier. Målet är att sammanställningen skall vara lättillgänglig för så många som möjligt. Källhänvisningar utelämnas därför utom där det av upphovsrättsliga skäl krävs. Det kristna klosterväsendets uppkomst Det kristna klosterväsendet uppstod i Egyptens öknar under de första århundradena efter Kristus. En vanligt förekommande förklaring är fortfarande att många kristna sökte förverkliga ett radikalt kristet liv när kyrkan blev mer och mer lierad med makten och till sist adopterad av den romerska statsmakten. Detta radikalt kristna liv sökte man enligt denna uppfattning förverkliga ute i öknen där ökenkloster så småningom uppstod. Dessa klosters munkar hade uppenbart en hög bildning som man vanligtvis förklarat med grekiskt och nyplatonskt inflytande. Bilden är enligt min mening helt missvisande och förklarar på intet vis vare sig klosterväsendets uppkomst, fortsatta historia eller munkarnas enastående bildning. I detalj redovisar jag mina argument i forskningsprojektet Philaes arv. Den fornegyptiska kultens roll i koptisk och katolsk kult från 1994 sidorna 89-115. Säkert fanns det ett nyplatonskt och grekiskt inflytande, men ökenklostren var egyptiska, koptiska och munkarnas språk var koptiska. De tidiga egyptiska klosterliknande gemenskaperna uppstod runt en berömd anakoret och var till en början mycket enkla. Dessa ökenbosättningar var tillflyktsorter undan ekonomiskt och religiöst förtryck från den romerska ockupationsmaktens sida. Flykten till öknen ledde till att många stannade kvar i öknens hårda liv även efter den rena förföljelsen. Den tidiga monastiska rörelsen var alltså nationell och klostren kom för all framtid att stå i opposition mot all grekisk och romersk överhöghet över den egyptiska kyrkan och nationen. Var kommer då dessa ökenflyktingars bildning från inom bokproduktion, framställande konst, arkitektur, musik, liturgi, teologi Den egyptiska befolkningens bristande bildning har överdrivits och de grekiska städernas bildning har överskattats på den koptiska befolkningens bekostnad. Man har ensidigt sökt bildningskällorna i de grekiska städerna längs Nilen och i rörelser som judendom, kristendom, gnosticism, manikeism och till och med buddhism. Vi borde snarare söka bildningskällorna bland egyptierna själva, det var ju egyptier och inte greker som flydde till öknen.
Ökenflyktingarna bosatte sig inte minst i fornegyptiska gravar. Varför? Var gravarna praktiska bostäder? Har rent av den fornegyptiska dödstron spelat någon roll? Än idag möter vi såväl i katolska som ortodoxa kloster tanken på munkcellen som munkens grav. Liksom den döde i fornegyptisk religion träder in i graven som en passage till odödligheten så träder munken in i en grav till ett nytt liv. Munkar i till exempel Gamla Valamo sov till och med i sina likkistor. Inträdet i graven ser Jan Assmann som ett regressus ad uterum (åter till livmodern), ett återvändande till Gudsmodern, i fornegyptisk religion gudinnan Isis, i kristen tro Maria. När man så småningom byggde nya munkceller i ökenbosättningarna, klostren, var den viktigaste dekorationen Kristi himmelsfärd och därunder Maria med Jesus. Förebilden är naturligtvis Isis med Horusbarnet och därovan Horusfalken, den himmelske konungen som är en central dekoration inte minst i Isistemplet på Philae. Här får jag återigen hänvisa till Philaes arv. Ett kristet kloster är alltså en slags nekropol, en gravbosättning, men inte som slutet på livet utan som början på det himmelska livet. De första ökenklostrens organisation har dessutom enastående likheter med ptoleméertidens kultordnar. När det gäller de koptiska kyrkorna så är stilen inte fornegyptisk, men grundstrukturen är densamma. Man kan också peka på musikologiska och språkliga kopplingar mellan de koptiska klostren/kyrkorna och den fornegyptiska kulturen, men det skulle föra för långt att redogöra för dessa här. Philaes arv behandlar även detta ämne. Här räcker det med att man måste förstå den monastiska rörelsens genuint egyptiska rötter. När kristendomen nådde Egypten under det första århundradet mötte den inte en kultur i förfall som många hävdar, ett kulturellt vakuum som väntar på något nytt. Kristendomen antog istället en egyptisk form, liksom den på andra håll antog en grekisk, syrisk och romersk form. Kristendomen absorberade alltså den egyptiska kulturen och transformerade den. Den egyptiska kyrkans stora bidrag till västerlandet kyrka är framförallt klostren som kom att spela en enastående och avgörande roll även i vårt land och inte minst då i Alvastra. Vägen dit var dock lång. Pachomius Pachomius 287 347 var den som först organiserade ett regelrätt kloster, en gemensam boplats för kristna eremiter med en regel för det gemensamma livet. Det första klostret grundades cirka 325 i Tabennisi i Övre Egypten, men klostren växte snabbt i antal för både munkar och nunnor. Som tidigare nämnts var det framförallt kopter som anslöt sig. Det har förts diskussioner om Pachomius från början var en icke-kristen munk. Här räcker det med att påminna om en viss kontinuitet mellan kultföreningarna under ptoleméertiden och de koptiska klostren. Det kan dessutom vara värt att påminna om att ett av Pachomiusklostren, Schenisit nära Chenoboskion, låg nära den förmodade fyndplatsen av Nag Hammadi-texterna, 58 codices vars stoppade pärmar innehöll papyrer som gör det fullt möjligt, ja kanske sannolikt, att texterna brukats i ett koptiskt kristet kloster trots att texterna huvudsakligen är gnostiska. Johannes Cassianus Johannes Cassianus födelseort är okänd, men efter en tid i Betlehem söker han sig till de egyptiska ökenfäderna och deras kloster där han stannar med kamraten Germanus i sju år. Efter dessa sju år
kommer han till Konstantinopel och blir Johannes Chrysostomos lärjunge. Omkring 415 kommer han till Marseilles där han grundar två kloster, ett för munkar och ett för nunnor. Därmed var klosterväsendet etablerat i väst och Benedikt av Nursia kom inte minst att använda sig av Johannes Cassianus skrifter vid författandet av sin klosterregel och grundandet av klostret Monte Cassino. Det råder alltså en stark kontinuitet mellan de första egyptiska eremiterna, de första ökenklostren och den västerländska monastiska rörelsen. Benedikt av Nursia Benedikt av Nursia levde cirka 480 547. Vi vet egentligen ganska lite om hans liv, men han föddes i Nursia, begav sig till Rom för studier, men avbröt dessa. Istället drog han sig tillbaka till Subiaco, en bergstrakt öster om Rom för att leva som eremit och samlade där omkring sig en koloni av eremiter. 529 begav sig denna eremitkoloni till Monte Cassino och grundade ett kloster på detta berg. Omkring 540 skrev Benedikt där en klosterregel som innehåller utförliga bestämmelser om klostergemenskapens liv, detta är den så kallade Benedikts regel. 547 dog Benedikt och redan 577 förstördes klostret på Monte Cassino av langobarderna och munkarna flydde till Rom. Det var först under påven Gregorius den stores tid 590 604 som Benedikts regel fick en större betydelse i kyrkan genom de kloster som påven grundade och den mission han initierade. Naturligtvis använde sig Benedikt av olika källor vid författandet av sin regel, den grundar sig inte enbart på egna erfarenheter och Johannes Cassianus skrifter. Dessutom var Regula Magistri och det klosterlika liv Augustinus levt viktiga källor. I och med Karl den store kom dock Benedikts regel omkring år 800 att bli helt dominerande i västerlandet. Benedikts regel Här kan bara var plats att ge några få smakprov på den anda som genomsyrade regeln och det monastiska liv som Benedikt skapade på Monte Cassino och som sedan bevarats i den monastiska traditionen i vilken regeln är en viktig beståndsdel, men regeln kan aldrig ryckas loss från den obrutna klostertraditionen som går ända ned till de egyptiska ökenfäderna. Först och främst: älska Herren Gud. Därnäst: älska sin nästa som sig själv. Hedra alla människor. Förneka sig själv för att följa Kristus. Tukta sin kropp. Inte söka njutningen. Bistå de fattiga. Kläda de nakna. Besöka de sjuka. Begrava de döda.
Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar. Inte ge vreden utlopp. Inte hysa agg. Inte bjuda falsk frid. Tala sanning med hjärtat och med munnen. Inte löna ont med ont. Inte vara högmodig. Inte lat. Inte snar till förtal. Tillskriv Gud det goda man ser inom sig, inte sig själv. Frukta domens dag. Vara förvissad om att Gud ser en överallt. Inte ha lust att tala mycket. Ofta ge sig hän åt bön. Dagligen bekänna sina begångna synder. Inte tillfredställa köttets begär. Hata egenviljan. Älska kyskheten. Be för ovännerna. Ora et labora, bed och arbeta. Spridning, Förfall och Reform Under det karolingiska rikets tid blev som sagt Benedikts regel helt dominerande och rikets kloster reformerades under Benedictus av Anianes ledning. Han blev en slags riksabbot i mönsterklostret Inda nära kejsarstaden Achen. Den kontinuitet som trots alla oroligheter och förfallsperioder som präglat den västerländska monastiska rörelsen gällde den inte bara den kristna andliga traditionen från Egypten över Benedikt av Nursia till den karolingiska reformrörelsen och så vidare utan även en stor del av arvet efter antiken. Det gällde litteratur, filosofi, konst, musik, medicin och inte minst teknik. Det kommer att tydligt framgå vid redogörelsen för Alvastra kloster.
Efter karolingiska tiden inträffade åter en monastisk förfallsperiod, men i och med grundandet av klostret i Cluny i Burgund 910 följde en ny reformrörelse med ett reformprogram enligt Benedikt av Anianes riktlinjer. Liturgin och kyrkobyggnaden utstrålade en himmelsk prakt. Parallellt med de i Clunys anda reformerade benediktinklostren hade eremitlivet en renässans i kyrkan och flera kloster sökte kombinera ett cenobitiskt liv med eremitlivet. Mest känt är La Grande Chartreuse som grundades av den helige Bruno som gav upphov till kartusianorden. Ett kartusiankloster grundades i Sverige 1493, Pax Mariae, Mariefred, men detta upplöstes efter kort tid av Gustav Vasa. Detta är bakgrunden till den klosterorden som skulle föra klosterväsendet till vårt land och Alvastra, cisterciensorden. Molesme Robert av Molesme samlade en grupp eremiter i ett nytt kloster i Molesme som valt att följa benediktinregeln helt och fullt. I närheten levde den helige Bruno som eremit och Robert stödde honom i kallelsen att grunda La Grande Chartreuse. Klostret i Molesme växte och blev allt rikare av donationer. 1090 blev Alberik prior och ville återgå till den stränga askesen. En annan av bröderna, Stephen Harding var av samma mening. Man ville bort från rikedomen och tillbaka till fattigdomen som de ansåg måste prägla en munk som verkligen ville följa Kristus. Robert, Alberik, Stephen och ytterligare några munkar beslöt att lämna klostret och grunda ett nytt som strängt skulle följa Benedikts regel. Detta ledde till grundandet av klostret Citeaux 1098, men Robert tvingades återvända till Molesme eftersom han som abbot övergivit sitt kloster. Alberik blev nu abbot i Citeaux 1099 1109, det första cisterciensklostret. Under hans tid som abbot var klostret oerhört fattigt, munkarna få och nya munkar var inte i sikte. Ingen verkade vilja dela den stränga askesen. Stephen Harding blev abbot efter Alberik 1109 1133. Han gjorde klostret självförsörjande genom att motta en rad av jorddonationer och han började ta emot lekbröder samt anlita extern arbetskraft. Därmed kunde munkarna helt och fullt vistas inom klausuren och ägna sig åt bön och arbete där, det vill säga inre bön, tideböner, mässor, arbete i scriptoriet och manuellt arbete inom klausuren som örtagården, fruktträdgården med mera. Det som radikalt förändrade ordens framtid var när Bernhard av Fonaines blev novis i klostret 1113 tillsammans med fyra av sina bröder och en farbror samt åtskilliga vänner. Detta ledde till att Stephen Harding snart kunde grunda fyra nya dotterkloster, alla underställda Citeaux; La Ferté, Pontigny, Clairvaux och Morimond. Bernard blev abbot i Clairvaux endast 25 år gammal. Samtidigt skrev Stephen Harding ett dokument, Caritas Caritatis, som skulle hålla samman alla cistercienskloster. Klostren skulle vara självständiga med egen abbot, men abboten i Citeaux skulle varje år besöka sina dotterkloster och kontrollera att regeln följdes och abboten i ett annat kloster som grundat dotterkloster hade samma skylighet gentemot dessa. Klostren blev mycket självständiga gentemot de lokala biskoparna och lydde enbart under citeauxabboten och påven. Alla abbotar samlades en gång per år till generalkapitel i Citeaux där abboten i Citeaux hade det avgörande inflytandet. Orden var alltså internationell, demokratisk och fri från lokala makters inflytande. Trots det kom abboten i Clairvaux, den klara dalen, att ha ett enastående inflytande över orden, kyrkan, Europa och det Heliga landet. Han såg till att hans kloster
dagligen utspisade fattiga bönder i stor mängd, han främjade kulten av Maria, till exempel blev Salve Regina nu sista hymnen för dagen i klostren, han avgjorde schismen om påvestolen 1130-37 och han predikade korståg till det Heliga landet. Han dog 1153. Ändå är Bernhards betydelse störst på grund av att insåg behovet av att grunda nya kloster eftersom så många nya munkar anslöt sig till orden. Han insåg även att det var nödvändigt att bygga nytt i Clairvaux. Han upprättade därför en plan för hur det nya Clairvaux skulle se ut. Denna plan skulle dessutom följas av alla dotterkloster till Clairvaux. Planen innehöll dessutom anvisningar för hur platsen för en klosterstiftelse skulle vara beskaffad. Viktigast härvidlag var att klostren skulle förläggas vid vattendrag för odlingens och vattenkraftens skull med mera. Samtidigt skulle enkelhet prägla klosterkyrkan och klosteranläggningen. Klostret i Fontenay grundades 1119. Nästan alla byggnader finns bevarade. Tack vare det vet vi hur Bernards plan för Clairvaux dotterkloster såg ut, en plan som alltså även gäller Alvastra kloster som ju är dotterkloster till Clairvaux. Även om Alvastra är ruinerat vet vi hur planen såg ut och vilken funktion de olika delarna hade när klostret levde. Beskrivningar över Alvastra kloster har vanligen inte tagit hänsyn till att vi har tillgång till en standardplan för cisterciensklostren. Den beskrivning av Alvastra som jag presenterar här har utgått från standardplanen, inte från Otto Frödins antaganden från 1920 och 1930 talen.
Bernhard av Clairvaux standard plan för cistercienskloster Planen och bilder är hämtade från Jean-Francois Leroux-Dhuys bok Cistercienskloster. Historia och arkitektur. Könemanns förlag 1. Högaltare 2. Kapell med altare i sidokoren 3. Sakristia 4. Nattrappa
5. Porta mortuorum 6. Mur mellan lekbrödernas del och kormunkarnas 7. Kormunkarnas korbänkar 8. Bänk för sjuka och svaga bröder 9. Dörr till korsgången för kormunkarna 10. Lekbrödernas korbänkar. Vid muren till kormunkarnas del ligger lekbrödraaltaret 11. Dörr till lekbrödernas gång. 12. Narthex 13. Inre klostergården. 14. Armarium 15. Korsgång 16. Kapitelsalen 17. Dagtrappan 18. Munkarnas dormitorium 19. Latriner 20. Parlatorium 21. Gång till yttre klostergården 22. Scriptorium 23.Novisernas sal 24. Kalefaktorium (värmestuga med spis som även värmer dormitoriet) 25. Refektorium 26. Läspulpet för högläsning under måltiderna 27. Matlucka 28. Kök 29. Lagerutrymme 30. Lekbrödernas parlatorium 31. Refektorium för lekbröderna
32. Lekbrödernas gång till yttervärlden 33. Förråd och verkstad för lekbröderna 34. Lekbrödernas trappa till dormitoriet och latrinerna 35. Lekbrödernas dormitorium 36. Latriner Söder om klosterbyggnaderna skulle det enligt planen finnas rinnande vatten för avfall och latrinerna. Mittemot kormunkarnas refektorium ligger på andra sidan korsgången lavatoriet som dock inte hämtade sitt vatten från det förbiflytande vattendraget. Bilder på Fontenay idag Klosterkyrkan och munkarnas länga med dormitorium på övervåningen och bland annat kapitelsal och scriptorium i undervåningen. Klostergården med korsgången. Korsgången.
Korsgången. Abbotens hus och/eller infirmatorium? Klosterkyrkan.
Klosterkyrkan mot högaltaret. Kyrkans sidokor med nattrappan längst bort.
Dormitorium. Kapitelsalen.
Vattenhjul med stångjärnshammare. Smedjan.
Kyrkan.
Plan för Alvastra kloster Planen i stort sett från Fornvännen, Sigillstampar och gravar från Alvastra kloster av Elisabet Regner. Fornvännen 2005 (100):3. Den är i stort sett ett återgivande av Otto Frödins kartläggning från 1920-talet. Den bild av klostret som här presenteras avviker i viktiga delar från Frödins hypoteser. 1. Kyrkan 2. Ulf Gudmarssons gravkapell 3. Rum av okänd användning 4. Bibliotek. Armarium i en nisch utanför biblioteket i korsgången. 5. Sakristia 6. Kapitelsal 7. Scriptorium 8. Calefactorium, värmestuga 9. Refectorium, matsal 10. Kök 11. Arbetssal för lekbröderna 12. Refectorium för lekbröderna 13. Kapitelsal för lekbröderna 14. Korsgång 15. Lavatorium
16. Inre klostergården 17. Detta hus har ansetts vara abbotens bostad. Enligt min mening är det infirmatorium. Mer om detta här nedan. 18. Portstuga. Om detta är riktigt förutsätter det att klostermuren gick vid stugans västra vägg. 19. Gästhus? Kan mycket väl vara verkstäder, mer om detta nedan. 20. Detta hus har ansetts vara infirmatorium. Det kan knappast ha varit det för munkarna så långt från klostergemenskapen. Möjligen för icke kommunitetsmedlemmar, eller också har huset haft en helt annan funktion. Verkstad? Mera om detta här nedan. På övervåningen över munkarnas och lekbrödernas kapitelsal, matsal och arbetssal låg dormitorium för munkar och lekbröder med dels en dagtrappa ned i korsgången, dels en nattrappa direkt ned till kyrkan. I rummen bortom munkarnas scriptorium har noviserna haft en egen avdelning.
Bilder på Alvastra idag Kyrkan och delar av klostret. Balkongen är resterna av munkarnas dormitorium. Den lilla öppningen i muren är gången från den inre klostergården till den yttre. Kyrkan med högkoret närmast.
Munkarnas kor med nattrappan från dormitorium direkt till kyrkan. Användes vid nattofficiet, matutin. Kyrkan från väster.
Kyrkan från munkarnas kor mot lekbrödernas. Mellan dessa delar fanns en mur som delade kyrkan i två delar med ett altare i kormunkarnas kor och ett i lekbrödernas. Deras böner var skilda åt som kommer att framgå vid redogörelsen för livet i klostret. Kyrkans ena sidoskepp bort mot lekbrödernas ingång i kyrkan bakom vilken deras nattrappa ligger.
En vandring genom det medeltida klostret i Alvastra Med hjälp av klostret i Fontenay och ruinerna i Alvastra kan vi nu företa en vandring genom klostret i Alvastra som det såg ut när det var färdigbyggt. Inget kan vara naturligare än att börja i dormitoriet och därefter gå ned i kyrkan och till munkarnas kor vid kyrkans högaltare. Dormitorium ligger på övervåningen i östra klosterlängan. Dormitorium var en enda stor gemensam sovsal för samtliga munkar. Lekbröderna har ett motsvarande dormitorium i västra längan. Längst i söder finns en dörr till ett rum, en romersk latrin, där munkarna kunde göra sina behov. Mer om denna latrin när vi kommer in på klostrets omgivning. Vi går nedför nattrappan och kommer ned i kyrkans högkor. Munkarnas kor är skilt från lekbrödernas med en mur och ett skrank mitt i kyrkan. I koret står korstolar där de bakre är högre än de främre, en slags amfiteater alltså. Noviserna sitter i de främre korstolarna och munkarna i de bakre beroende på tid i klostret. Korstolarna som alltså står i en slags hästskoform har en öppning längst i väster. Korstolen direkt söder om denna öppning är abbotens plats och den direkt norr om öppningen är priorns plats. Öppningen heter introitus inferior och munkarna kommer in här genom att först gått bakom korstolarna. Andra bröder kommer till sina korstolar genom att komma in framifrån, introitus superior. Rakt åt öster ser vi högkoret som ligger högre än övriga kyrkan. Man når det genom några trappsteg. Ovanför altaret som står fritt i koret ser vi ett stort fönster åt öster. På vardera sidan om högkoret finns två små kapell med altaren eftersom man läser åtskilliga mässor varje dag och ett altare får bara begagnas en gång per dag. Till höger om högkoret ser vi dörren till sakristian. Vi går in där och finner klostrets liturgiska kläder och mässkärl. Även här finns ett altare. I korets norra sida finns en dörr, porta mortuorum, där munkarna bärs ut efter sin död för sin begravning. Kistor används inte utan munken begravs i sin munkdräkt. När vi går in kyrkan igen så skall vi finna att bakom korstolarna åt väster finns ytterligare platser för munkar. Detta kor kallas chorus infirmorum. Det är platsen för sjuka munkar som visserligen inte kan delta i tidebönerna, men som kan närvara. I kyrkans västra del finner vi lekbrödernas kor, chorus conversum. Altaret i denna del kallas Heliga korsets altare. Ovanför detta altare hänger ett stort triumkrucifix som i alla medeltidskyrkor mellan högkor och den övriga kyrkan. I munkarnas kor finns ett enklare vitt träkors på väggen bakom altaret med en kristusbild målad på korset. I kyrkans sydvästra hörn har lekbröderna sin ingång till kyrkan och alldeles utanför den går deras nattrappa upp till deras dormitorium. I kyrkans nordvästra hörn finns en dörr till ett mindre rum i kyrkan. Icke munkar har i princip inte tillträde till kyrkan, men vid vissa speciella tillfällen kan utvalt folk få komma in i detta rum och lyssna till liturgin. Mitt i högkoret står som sagt högaltaret som är invigt åt Jungfru Maria. I altaret finns relikgömman, med reliker nedlagda. Dekorationerna i kyrkan är minimala. Inga färger annat än vitt i glas och på väggar. En Mariaskulptur finns dock i koret. I sakristian finns inga kärl av guld utan enbart i silver. Invid sakristian finns ett rum som rymmer klostrets bibliotek, främst liturgiska böcker. Nedanför högaltaret finns en rad gravar, men vi återvänder till dem senare i beskrivningen. Konstitutionerna förbjuder begravning av lekmän i klostret, men redan på 1200-talet börjar man göra undantag från denna regel. Vi lämnar nu kyrkan genom dörren till korsgången i söder som är den dörr munkarna använder under dagen. Vid sidan om dörren ute i korsgången finns ett vigvattenkärl där munkarna doppar fingrarna och gör korstecknet innan de går in kyrkan för att påminna sig om sitt eget dop. I norra korsgången finns plats för munkarna att sitta och läsa samt kontemplera det de läser. Abboten har sin plats i
korsgångens norra vägg mitt i korsgången. Vi väljer dock att gå vidare i den östra korsgången. Fönster i korsgången släpper in ljus från inre klostergården. Direkt till vänster finner vi armariet, en nisch för böcker som munkarna kan läsa i korsgången, böcker som bland andra finns i armariet eller i det intilliggande biblioteket är Benedikts regel, mässböcker, evangelierna och epistlarna, graduale, antifonale, lektionarium och psaltaren. Efter att ha passerat armariet kommer vi till en dörr som leder till kapitelsalen, klostrets näst viktigaste rum efter kyrkan. Där läses varje morgon kapitel ur regeln och munkarna bekänner brott mot regeln och mottar abbotens krav på bot. Abboten inhämtar också här munkarnas synpunkter inför viktiga beslut även om abboten alltid har ansvar för besluten. Förutom dörren finns här öppningar ut i korsgången som släpper in ljus från korsgången. Dessutom finns fönster åt öster som släpper in den värmande morgonsolen. Runt väggarna finns stenbänkar för munkarna. Taket är välvt och pelare bär valven. Vi går vidare i korsgången och kommer till dagtrappan upp till dormitoriet. Här kan munkarna gå upp om de behöver vila under dagen eller besöka latrinerna. Bredvid dagtrappan finns ett litet rum där priorn har sitt arbetsrum. Utrymmet under dagtrappan är priorns klosterarkiv där viktiga handlingar förvaras. Priorn rum kallas parlatorium eller auditorium eftersom det är tillåtet att tala där. Vi fortsätter vår vandring i korsgången och kommer till gången ut till den yttre klostergården med sina odlingar. Vi går inte ut där, vi skall senare se på byggnaderna där ute. Istället fortsätter vi i östra korsgången och kommer till scriptorium där munkarna kopierar böcker. Innanför detta rum har noviserna ett rum för sin undervisning. I scriptorium har var och en av munkarna en pulpet för sin kopiering. Kopieringen går så till att en munk läser och flera skriver så att man får flera böcker på en gång. En skrivpulpet rymmer nämligen inte två volymer. I detta scriptorium utfördes alltså en av klostrets viktigaste uppgifter, att föra den kristna litteraturen vidare, men inte bara den kristna. Kopieringen gällde även antikens litteratur. Klostren är alltså länken mellan vår tid och antiken, forntiden. Vi går nu in i södra korsgången och finner dörren till calefaktorium, värmestugan, som dessutom har en kanal upp till dormitorium. Efter calefaktorium kommer vi till refektorium, matsalen för munkarna med bord längs väggarna där munkarna sitter på en bänk längs väggen, men alltså inte har en medbroder på andra sidan bordet. Munkarna äter under tystnad, men lyssnar till högläsning från en pulpet på ena långväggen. Mitt emot ingången till refektorium ligger lavatorium där munkarna kan tvätta händerna innan de går in i matsalen. I lavatorium finns rinnande rent vatten! Köket ligger innanför refektorium och har även det rinnande vatten och avlopp. Hur denna antika modernitet fungerar kommer vi till längre fram. Nu kommer vi till lekbrödernas klosterlänga, den västra, med refektorium, arbetsrum, dagtrappa och arbetsrum. På övervåningen finns lekbrödernas dormitorium och latriner samt nattrappan längst åt norr som leder direkt ned till kyrkan som redan nämnts då vi var i kyrkan. Från östra och västra korsgången kan vi gå in i inre klostergården med sin brunn mitt i klostergården där man bland annat kan tvätta sina kläder. Under denna rundvandring har vi sett de inre delarna av klostret. Det var den anläggning som munkarna hade att färdigställa när de kom till Alvastra 1143. Låt oss dock inte gå händelserna i förväg utan återvända till Clairvaux en stund. Expansion Av de fyra första dotterklostren till Citeaux, La Ferté, Pontigny, Morimond och Clairvaux var det framförallt Clairvaux och Morimond som grundade dotterkloster. Efter 1139 kom nyetableringarna igång på allvar. 1150 fanns 322 cistercienskloster, år 1200 531 och år 1300 697. Det var alltså under
den första expansiva fasen som Alvastra grundades 1143. I och med hungersnöd och pest i mitten av 1300-talet började dock ordens stora prövningar. Det kom dock flera som krig, protestantisk reformation, franska revolutionen Varför leva i kloster Klosterväsendets ursprung i Egypten ger en del förklaringar. Det är frågan om en flykt från världen till öknen, en ökenvandring på väg mot det förlovade landet. Munken, eremiten, strävar efter den himmelska födelsen genom att gå in i graven, munkcellen, klostret. För att nå målet ägnar han sig åt bön och arbete. Bönen utgörs nästan uteslutande av mässan, tidebönerna och kontemplation. Man ber alltså framförallt med de ord Gud givet kyrkan i den Heliga Skrift. Mera därom när vi kommer till det liv som levdes i Alvastra. Bön och lovsång är alltså närmast synonyma begrepp i ett kloster. En känd historiker har sagt att det som utmärkte medeltidsmänniskan var en strävan efter makt (till skillnad från nutidsmänniskan?). Inget kan vara felaktigare. Det som utmärker människan är längtan efter oändlig frihet, så även munken. Som vi skall se är dock frihet något svåruppnåeligt för ett kloster då som nu. Munkarna glömmer inte världen utanför klostret. Bidraget till världen är såväl andligt som materiellt. Även detta skall vi se när vi ser närmare på livet i Alvastra kloster och i de anläggningar som munkarna anlade i direkt anslutning till klostret. Bernhard sänder munkar till Alvastra 1143 Alvastra kloster grundade 1143 som det fyrtionde dotterklostret till Clairvaux. Som grundläggningsdag firades medeltiden igenom den 6 juni! Det var säkert Sverker den äldre och hans hustru Ulfhild samt biskopen i Linköping, Gislo, som bett Bernhard av Clairvaux att sända munkar till landet i den yttersta nord för att grunda ett kloster. Varför? Såväl biskopen som Sverker och Ulfhild var säkert väl informerade om cisterciensklostrens expansion och betydelse i Europa. I själva verket var kontakterna med övriga Europa väl utvecklade sedan århundraden tillbaka. Det visar fynd i Norden från folkvandringstiden, Vikingatiden och tidig medeltid. Många vill säkert idag ha klarhet i om kallelsen till Norden hade religiösa eller världsliga orsaker. Ville man helt enkelt få tillgång till de kunskaper man visste att cistercienserna besatt, till exempel nyodlingsteknik, vattenkraftens utnyttjande, smidesteknik, kvarnteknik, tegelbränning, odling, medicin Den skillnaden gör många idag, men definitivt inte medeltidsmänniskan. All mänsklig verksamhet, andlig, intellektuell och materiell ingick i en odelbar enhet. Bernhard svarade på Sverkers och Ulfhilds begären genom att skicka en skara munkar trots ihärdiga protester från munkarnas sida. Krönikan från klostret i Clairvaux skildrar när Bernhard informerar munkarna i klostret att ett nytt kloster skall grundas i Alvastra och Nydala i den yttersta nord. Som alltid när något sådant sker läser klostrets abbot upp namnen på de munkar som skall resa för att grunda det nya klostret. Ingen av de utsedda lär ha rört på sig utan Bernard fick upprepa beslutet. Gerard, den som utsetts till det nya klostrets abbot föll gråtande på knä inför sin abbot och bad att få slippa landsförvisningen. Uppenbart var munkarna informerade om landet i norr, inte minst dess klimat och dess mörker. Efter att Bernard lovat att Gerard skulle få återvända till Clairvaux för att dö så gav Gerard med sig och begav sig till Tåredalen i tistelöknen som munkarna kallade det nya klostret att jämföras med Clara Vallis, den ljusa dalen, Clairvaux.
Vanligen slog sig munkar som sänts ut för att grunda ett nytt kloster ned på en provisorisk plats för att lära känna trakten närmare. Sedan började de bygga klostret när de hittat en plats som uppfyllde alla krav för ett cistercienskloster, för att man skulle kunna bygga ett kloster enligt Bernhards plan. Att cistercienserna slog sig ner i öde trakter långt från allfarvägar stämmer inte. Vanligen är det snarare tvärtom. De villkor som skulle uppfyllas för att platsen skulle vara lämplig för ett cistercienskloster var: 1. Skydd från någon storman. 2. Platsen skulle ligga nära en allfarväg, om än inte nödvändigtvis alldeles intill den. 3. Närheten till rinnande vatten. 4. Tillgång till friskt källvatten som kunde ledas in i klostret genom röranläggningar. 5. Möjlighet att ta upp ny odlingsbar mark eftersom man inte fick lägga beslag på redan befintliga odlingar. 6. Tillgång till byggnadsmaterial inom rimligt avstånd. Idag verkar Alvastra inte uppfylla många av dessa punkter, men 1143 var situationen annorlunda. Låt oss gå igenom punkt efter punkt. 1. Sverker d.ä. och Ulfhild var säkert i stånd att garantera säkerhet för munkarna och att de hade någon provisorisk bosättning att komma till sommaren 1143. Om Otto Frödins teorier om en sverkersk stormannagård på Ombergs sydsluttning stämmer är knappast sannolika. Där finns visserligen åtskilliga gravar och en kryptkyrka (förcisterciensisk), men inga fynd talar för en stormannagård där. Snarare har en sådan gård legat alldeles i närheten av den plats där klostret idag ligger. Där har man 2014 hittat lämningar av en stormannagårds långhus som verkar ha varit i bruk fram till munkarnas ankomst. 2. Vägen genom Östergötland och vidare till Småland och upp genom Västergötland gick över Rök, Heda, Broby längs Omberg förbi klosterplatsen till Hästholmen och Ödeshög. Därmed låg klostret längs den viktigaste vägen i det som skulle bli Sverige. 3. Närheten till rinnande vatten var ett absolut måste för ett cistercienskloster och med närhet menas alldeles intill klostret. Idag finns inte något sådant vatten, men som jag visat i Medeltiden i nytt ljus måste en vik av Tåkern sträckt sig till klostrets närhet. Tåkern har avvattnats genom det som idag är den lilla Ålebäcken som rinner ut i Vättern. När Daniel Rantzau slår läger vid det övergivna klostret 1567 beskrivs området nedanför klostret som ett moras, det vill säga ett kärr. Rinnande vatten krävdes för munkarnas kvarndrift som kom att anläggas vid utloppet till Vättern. Dessutom behövdes det för verkstäder i själva klostret och klostrets latriner som låg i södra änden av dormitorierna. Dessutom behövdes avloppen i klostrets kök för allt avfall. Infirmatoriets behov av latriner kommer vi till senare då vi skall titta närmare på byggnaderna utanför den inre klausuren. Dessutom krävdes närheten till en grund sjö för att skapa ny odlingsbar mark. Cistercienserna var nämligen experter på sjösänkningsföretag som jag visat i Medeltiden i nytt ljus. 4. Fritt källvatten fanns uppe på Omberg och kunde ledas till klostrets lavatorium och kök genom rör från källorna. Genom självtryck fick man alltså rinnande vatten. Sådana rör har återfunnit i Varnhem från Billingen. Tekniken är romersk liksom det mesta av cisterciensernas teknik. Cistercienserna förde antik teknik till Sverige. Kyrkan är alltså även på detta område länken mellan antiken och medeltiden.
5. Munkarna fick som sagt inte lägga beslag på redan uppodlad mark. Då återstod att bryta ny odlingsmark i skogen eller att sänka grunda sjöar och vinna bördig odlingsbar mark på den gamla sjöbottnen. Det senare blev cistercienserna mästare på och anlade alla sina kloster i Sverige vid grunda sjöar som kunde sänkas genom att gräva ut utloppet. Detta har jag visat i Himladrottningens tempel. 6. Tillgång till byggnadsmaterial fanns i kalkstensbrottet i Borghamn. Därifrån kunde huggna stenar fraktas antingen över Vättern (sommar som vinter) till Ålebäckens mynning eller över Tåkern ända fram till klostret (sommar som vinter). Med detta har jag visat att Alvastra i mitten av 1100-talet var en exemplarisk plats för ett cistercienskloster. Allt detta var helt säkert klart för alla inblandade innan de första munkarna gav sig av för att grunda klostret. Det är till och med osannolikt att inte några munkar från Clairvaux varit i Alvastra för att besikta platsen innan Bernhard sände iväg en grupp för att för att grunda dotterklostret. Vi får alltså förutsätta täta och ingående kontakter mellan Sverker och Bernhard innan företaget sjösattes. Ankomst 1143 Vad mötte då de första munkarna som kom till Alvastra 1143. Ett landskap helt olikt det vi ser idag. Byggnader och levnadssätt var helt annorlunda än den kultur de lämnat i Frankrike. Låt mig försöka beskriva något av vad som mötte dem i Alvastra. Vi måste glömma det landskap vi ser idag. Till att börja med rymde det vi idag kallar östgötaslätten flera stora sjöar och träskmarker. Bland sjöar kan nämnas Kälven, Hogstadsjön, en stor sjö vid Väderstad och Harstad gamla kyrkor och så Tåkern med avsevärt större utbredning än idag. 1844 sänktes Tåkern med 1,7-2,5 meter. Idag ligger sjöns yta på cirka 94 meter över havet. Före 1844 borde den legat på cirka 96 meter med stora variationer. Under 1100-talet har nivån med all sannolikhet varit ännu högre vilket skulle förklara den 2014 funna stormannagårdens plats i Alvastra. Alvastra kloster anlades alltså som alla cistercienskloster vid en stor grund sjö. Tåkern hade troligen sitt utlopp vid Ålebäckens mynning. Sannolikt sträckte sig alltså sjön över hela den äng nedanför klostret som finns utmärkt på 1600-talets jordebok. Jorden betecknas där som örjord! Att så varit fallet framgår av klostrets grundplan som förutsätter rinnande vatten nära klostret. När det gäller landhöjningens betydelse för slättsjöarnas försvinnande krävs ytterligare forskning om den östgötska landhöjningen liknar den uppländska som är vida mer utforskad. Är det möjligen som Monica Lantz skriver i Eriksgata i Östergötland, kungsvägen till historien från 2003 så är det ytterligare ett argument för att sjösänkningen av Tåkern var cisterciensernas verk för att erhålla ny odlingsbar mark. Kols bro över Mjölnaån är omsvept av sägner och berättelser Den var uppförd i fem valv av huggen kalksten som skalmur och med fyllning av murbruk och sten. När en ny bro skulle byggas på 1700-talet kunde man inte riva den gamla, den var alltför bastant, så den nya bron byggdes på den gamlas fundament. Det var antagligen alvastramunkar som byggde denna bro. På 1900-talet lyckades man tyvärr riva vad som nog var landets äldsta stenbro, nu återstår bara fragment av stenfundamenten något tiotal meter från den moderna bron.
Möjligtvis byggdes Kols bro i samband med att man grävde sig igenom åsen mellan Tåkern och Vättern som är vattendelare, för att ändra strömmens riktning i Mjölnaån. I övrigt var östgötaslätten vid munkarnas ankomst präglad av skogar och sankmarker vilket gjorde området ytterst svårframkomligt förutom den väg som beskrivits ovan och de vattenvägar som fanns. Alvastra kom alltså att ligga vid ett berg, vid en sjö, vid en landsväg och med tillgång till utmärkt byggnadsmaterial och skyddat av en storman. Platsen var alltså ytterligt lämplig, men krävde en oerhörd arbetsinsats som nu låg framför munkarna. Anläggandet av klostret Vi vet inte i vilken ordning arbetet utfördes, men mycket gjordes säkert parallellt. Kyrkan invigdes 1185, men det betyder inte nödvändigtvis att hela kyrkan då var färdig, det rörde sig troligen bara om kordelen. Stenen fraktades från Borghamn till Alvastra. Klostrets vattenförsörjning måste snarast tryggas. Från källor på berget har vattnet letts genom rör ned till klostret genom självtryck. Detta har varit nödvändigt för matlagning och hygien. Dessutom måste vatten från Tåkern ledas genom en mindre kanal in i klostret som framgår av grundplanen för Fontenay. Detta för verkstäder, latrin och köksavfall. Till detta byggnadsarbete kom att snarast skapa odlingsbar mark och dammar för fiskodling. Projektet att skapa odlingsbar mark var ett gigantiskt projekt. Här sker alltså med stor sannolikhet Tåkerns första sänkning. Troligen har sänkningen skett genom det som idag kallas Mjölnaån. Bränder har alltid varit ett gissel. Alvastra kloster drabbades av flera svåra bränder. Belagda är branden 1312 och 1415. 1524! återinviger biskop Hans Brask Alvastra klosterkyrka. En dag i klostret Låt oss följa en munk i Alvastra kloster en vanlig dag om det nu finns några vanliga dagar i ett kloster. Tider för olika aktiviteter kan knappast anges eftersom några mekaniska urverk inte fanns på 1100- talet. På dagen vid klart väder kunde man använda solur och på natten ett så kallat vattenur, en egyptisk uppfinning som tog vägen över Rom till kyrkan och klostren. Ett vattenur är en kruka med glaserad insida med timmarkeringar längs sidan. I botten finns ett hål där vattnet sakta rinner ut och hastigheten kunde regleras genom att hålets storlek ändras. Så kunde tiden avläsas även under dygnets mörka timmar och då det var mulet. Det utrunna vattnet kunde ledas till ett annat kärl som påverkade en mekanism vid en viss mängd vatten som väckte sakristanen då det var dags för nattofficiet. Det var viktigt att kunna reglera bottenhålets storlek eftersom timmarnas längd varierade beroende på årstid enligt romerskt timsystem. I Egypten liksom i Rom var dygnet indelat i 12 dagtimmar och 12 nattliga timmar oavsett årstid. I Egypten spelade det inte så stor roll, men i Europa är ju skillnaden större mellan natt och dag under olika årstider. I Alvastra är skillnaden som bekant mycket stor. Trots det använde cisterciensklostren det romerska timsystemet. Tredje timman i Rom, det vill säga tredje timman efter solens uppgång var vid vintersolståndet ca 9 9.45 enligt vår tids klockor. Vid sommarsolståndet ca 7 8.15. I Alvastra var skillnaden som sagt betydligt större vilket i allra högsta grad påverkade klostrets dygnsrytm. Därför väljer jag att inte ange några tider för den vanliga dag vi nu skall följa.
Sakristanen ansvarade för att tiderna för olika aktiviteter hölls och han hade kunskap om hur han skulle variera timmarnas längd beroende av årstid. Det var sakristanen som vattenuret väckte när det var dags för Vigilian, nattens tidebön (även kallad matutin). Klostret hade tre klockor för att kalla munkarna till olika aktiviteter: Stora klockan som ringde till mässa, måltider och gudstjänster som lekbröderna deltog i. Den hördes långväga eftersom lekbröderna ofta arbetade utanför klausuren. Horologium kallas den klocka som kallade kormunkarna till sina gudstjänster. Den hängde på tvärskeppets gavelvägg nära dormitoriet och kormunkarnas östra länga. Nola var en klocka som hängde ovan refektoriet. Abboten ringde i den med ett rep från refektoriet vid måltidernas början och slut. Det vill säga vid bordsbönerna. Därmed kan vi börja vår skildring av fader Benedictus vanliga dag i Alvastra kloster cirka 50 år efter klostrets grundande 1143. Vid midnatt ligger alla munkarna och sover i dormitoriet, deras stora sovsal i östra längans övervåning. Vi kan uppskatta antalet till cirka fyrtio munkar i samma sal. Kropparna värmer lokalen, men vintertid kan dormitoriet dessutom värmas genom att man eldar i kalefaktoriet och därifrån leds värmen genom en kanal upp till dormitoriet. Fyrtio munkar i en sovsal! Det låter som en enda stor botgöring. Alla förstår att här snarkas det en hel del och även munkar måste vrida och vända på sig och kanske besöka latrinen under natten. 2000- talets människor måste dock erinra sig att enskilda sovrum är ett mycket sent påfund. De flesta sov i gemensamma utrymmen långt in på 1950-talet och under medeltiden var man van att sova tillsammans och kände det som en stor trygghet. Ett par timmar efter midnatt väcker vattenuret sakristanen som ringer i horologiumklockan som väcker alla kormunkarna i dormitoriet som nu mornar sig. Vid behov besöker de latrinen och tar på sig sina kåpor. Hinner de kan de reda till sängen som består av brädor och en halmmadrass. Horologiumklockan ringer ännu en gång och fader Benedictus och alla de övriga går i procession nedför nattrappan ned till kyrkans kor och var och en går till sin korstol. Fader Benedictus som varit munk i trettio år sitter i en korstol på norrsidans bakre del. Noviser och munkar som varit i klostret kortare tid sitter i de främre korstolorna. I kyrkan brinner några få ljus för kantorn och vid pulpeten från vilken läsningar skall ske. Sakristanen ringer ännu en gång i horologiumklockan och Vigilian kan börja med sina två eller tre nocturner. Först Invitatorium då kantorn sjunger: Domine, labia mea asperies och alla fortsätter Et os meum annuntiabit laudem tuam. (Herre öppna mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov) Domine est terra et plenitudo eius; venite adoremus eum. (Världen är Herrens med allt vad den rymmer, kom låt oss tillbedja honom)
Därefter sjungs psaltarpsalm 3 med Gloria Patri. Så följer psaltarpsalm 95 Venite exultemus Domino (Kom låt oss höja glädjerop till Herren ) Fader Benedictus minns sin första tid i klostret då han hade mycket svårt för alla tideböner. Hans tankar for än hit, än dit under dem. Han hade mycket svårt att koncentrera sig. Nu var det annorlunda. Nu såg han att Tystnaden, Mässan och Officiet (tidebönerna) och Mörkrets fasa var givet åt honom för en enda sak, att han skulle finna Kristus och lära känna Honom, ja bli ett med Honom. Nattofficiet fortsätter med den första Nocturnen, först en hymn och sedan sex psaltarpsalmer följda av tre läsningar från Gamla Testamentet, Nya Testamentet eller heliga texter av kyrkans fäder. Varje läsning följs av ett responsorium. Den andra Nocturnen har även den sex psaltarpsalmer, men följs enbart av en kort läsning samt responsorium. Under en vecka skall hela Psaltaren vara genomsjungen. Allt detta tar tid, men för en erfaren munk som fader Benedictus är det en vila. Alla munkar kan naturligtvis de 150 psaltarpsalmerna utantill. Det första noviserna får lära sig är dessa 150 psalmer utantill. Vigilian avslutas med en litania med kyrie eleison. På söndagar tillkommer ytterligare en Nocturn och bland annat Te Deum. Här följer nu en paus, olika lång beroende på årstid, fram till Laudes, morgonbönen som skall sjungas vid gryningen. Munkarna har alltså tid för annat en stund. Fader Benedictus stannar i kyrkan och ägnar tiden åt kontemplation, men snart ljusnar det i klosterkyrkans stora östfönster och sakristanen ringer i horologiumklockan ännu en gång. Nu börjar Laudes som inleds med Deus in adiutorium meum intende Domine ad adiuvandum me festina Gloria Patri et Filio et Spiritui Sancto nunc et in saecula saeculorum. Amen Alleluia (Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande nu och i evigheters evighet, Amen. Halleluja) Därefter sjungs nio psaltarpsalmer, en kort läsning ur apostlarnas skrifter, responsorium, en hymn, Benedictus och en litania. Sist läses Pater Noster. Efter Laudes är det dags för nästa tidebön, Prim, som rymmer tre psaltarpsalmer, två hymner och en kort läsning. Därmed är natten och morgonens officier fullgjorda. Beroende på årstid rör det sig om tre till fyra moderna timmars bön. Det är dock inte tal om ett långt stillasittande. Munkarna ber med kropp och själ. Man sitter, står och bugar sig vid bestämda tillfällen. Vid varje Gloria Patri som avslutar psaltarpsalmerna reser sig munkarna och bugar sig djupt.
Efter Vigilian, Laudes och Prim har munkarna möjlighet till läsning och studier av den litteratur klosterbiblioteket rymmer. Kontemplation eller enskild bön kan man också ägna sig åt nu. Några går även till lavatoriet för att tvätta sig. Fader Benedictus sitter kvar i koret för att be. Alla som inte vill det lämnar kyrkan för att inte störa dem som vill fortsätta be under tystnad. Snart är det dock dags för nästa tidebön, Ters, tredje timman till minne av frälsarens dödsdom och korsvandring. Tersen börjar som vanligt med Deus in adiutorium Så en hymn, tre psaltarpsalmer, kort läsning och slutbön. Efter tersen går fader Benedictus som är prästvigd kormunk till det norra sidokoret för att läsa sin dagliga mässa. Sakristanen har lagt fram mässkläder, de heliga kärlen med bröd och vin Vid konsekrationen då fader Benedictus uttalar orden Hoc est Corpus Meum och håller hostian i händerna upplever han att han befinner sig i den djupaste ensamhet, som någon annan, men samtidigt betyder det han gör något för resten av världen, mänskligheten. Han upplever att han är den ende som kunde ge detta något/någon till resten av mänskligheten och om han inte gjorde det skulle denna mässa aldrig komma mänskligheten till del. Efter mässan går fader Benedictus till kapitelsalen där alla munkarna samlats under fader abbotens ledning. Alla sitter på bänkar längs väggarna. Solen skiner in genom östfönstren och värmer rummet. Kapitlet består av läsning av Benedikts regel. Brott mot regeln tas upp och abboten utdelar bot. En predikan hålls och abboten inhämtar munkarnas synpunkter på beslut som han har att fatta. Nu är det dags för alla att ta itu med dagens arbetsuppgifter. Noviserna går till sin avdelning för undervisning av novismästaren. Andra går till köket, trädgården, infirmatoriet, verkstäderna Fader Benedictus går till scriptoriet och sin pulpet där. Han håller på att kopiera en mässbok och några andra munkar har samma uppgift. Det är ett arbete som kräver oerhörd koncentration och lång utbildning. Det gäller både själva hantverket och gedigna språkkunskaper i latin. Vid sjätte timman, mitt på dagen, ringer klockan för tidebönen Sext som börjar på sedvanligt sätt med Deus in adiutorium Därefter firar hela klostret dagens högmässa följd av tidebönen Non. Sedan går alla till lavatoriet för att tvätta händerna och vidare till matsalen, refektoriet, för att äta middag. En stor del av året är detta dagens enda måltid. Abboten ringer i klockan vid refektoriet och bordsbönen läses. Lektorn stiger upp i refektoriets läspulpet och läser en helig text. Alla äter under tystnad och lyssnar till läsningen. Man sitter längs väggarna och abbotens bord står vid refektoriets kortsida. Ingen har alltså någon medbroder på andra sidan bordet. Benedikts regel föreskriver måttfullhet när det gäller mat, men man kan välja mellan två rätter. När abboten åter ringer i klockan läses tackbönen och alla går till sitt arbete, fader Benedictus till scriptoriet. Vid skymningen är det åter dags för en tidebön, Vesper. Den börjar som vanligt med Deus in adiutorium en hymn, fyra psaltarpsalmer, Magnificat, litania, en slutbön och allra sist Pater Noster. Efter Vesper följer dagens sista tidebön, Completorium, där man sjunger tre psaltarpsalmer. Allra sist vänder sig munkarna till Jungfru Maria i kyrkan och sjunger Salve Regina. Därefter går de upp för nattrappan till dormitoriet för att sova. På grund av den romerska timräkningen är dagsschemat mycket mer komprimerat på vintern med mindre tid för arbete och mer tid för sömn jämfört med sommaren då det finns mer tid för arbete och till och med vila under dagen, men mindre tid för sömn. På detta sätt kan man säga att det
romerska timschemat är mer anpassat för människan och årstiderna än vårt nutida då vi snarare arbetar mer på vinterhalvåret och egentligen inte då får den sömn vi behöver. Istället borde vi arbeta mer på sommarhalvåret då vi är starkare och har tid att vila en tid mitt på dagen. Just som i det gamla jordbrukssamhället. Mekaniska urverk och elektrisk belysning har vänt upp och ned på årstiderna samt natt och dag. Så såg en vanlig dag ut för en kormunk i Alvastra runt år 1200. Cisterciensklostren har in i vår egen tid inte anammat den moderna tidsuppfattningen utan fortsatt med sin anpassning till årstiderna. Som jag visat i När tiden kom till Mjölby har det nutida samhället valt en helt annan väg. Alla är vi som Hans Ruin säger fångade i den mekaniska tiden, inte minst genom att de flesta yrken är utsatta för tidsstudier på ett eller annat sätt. Vi lämnar den inre klausuren Vi får inte tro att munken var instängd i den inre klausuren på livstid. Det fanns åtskilliga tillfällen då en eller flera munkar var tvungna att lämna klostret i olika ärenden, men det skedde bara då det fanns viktiga skäl. Det kunde till och med gälla längre resor, men sådana utflykter kringgärdades av andligt stöd i form av böner och riter från klostergemensakens sida för att stödja de resande. Innan vi lämnar den inre klausuren skall vi först se på det hus som ligger inom den inre klausuren, men ändå avskilt. När vi går ut från den östra korsgången åt öster har vi en mur till höger och innanför den en liten gård med ett stort hus åt söder. Detta ansåg Otto Frödin vara abbotens bostad. Så var enligt min mening inte fallet. Här låg infirmatoriet med en egen gård för de sjuka munkarna som dessutom inte hade så långt till klosterkyrkan om de orkade bevista något officium. Mässan firades annars i ett särskilt kapell i infimatoriet. De brunnar som finns i källaren är som sagt inga brunnar utan avlopp ned i den vattenkanal som rann längs med och delvis under klosteranläggningen och som fungerade både som kraftkälla till verkstäderna och som kloak. Att detta hus fungerat som infirmatorium är säkert. I Fonenay ligger infirmatoriet på denna plats. Om huset dessutom haft andra funktioner är fullt möjligt. Husen som vanligen benämns hospitium och infirmatorium på kartor över klostret är istället enligt min mening verkstäder av olika slag som haft tillgång till vattenkraften i kanalen på samma sätt som i Fontenay och Varnhem. Man har vid kartläggningen av de svenska cisterciensklostren helt bortsett från att klostren även i dess omedelbara närhet haft verkstäder av olika slag som krävde vattenkraft. Ökad rikedom Redan Sverker den äldres och Ulfhilds donation till cistercienserna innebar en stabil grund för klostret. Efter några år har klostret dessutom genomfört omfattande nyodlingsverksamhet främst genom det stora sjösänkningsföretaget då Tåkern sänktes och den gamla sjöbottnen kunde börja odlas. Till detta kom att donationer började komma klostret till del under 1200-talet och än mer under 1300 och 1400-talen. Den andliga grunden för dessa donationer har ofta missförståtts varför en förklaring av den medeltida katolska försoningsläran kan vara på sin plats.