brittisk luftlandsättning Gamilflygfältet Raswakanalen Manzalasjön 2 km Till sist gör musketören entré. Det brittisk-franska anfallet mot Port Said den 5 6 november, från luften och från sjön. Från låg höjd hoppar en bataljon ur franska Kolonialarméns 2:a fallskärmsregemente över Raswakanalen och vattenverket, strax efter klockan halv nio på morgonen. kanal sluss Medelhavet fransk luftlandsättning brittisk landstigning Port Said vattenverk Suezkanalen fransk landstigning fransk luftlandsättning att åtminstone göra det möjligt att inleda luftlandsättningen en dag tidigare den 5 november. Enligt den nya planen skulle brittiska fallskärmsjägare inta Gamilflygfältet vid kusten strax väster om staden Port Said för att skydda landstigningsstränderna, medan franska fallskärmsjägare skulle ta broarna över Raswakanalen i stadens södra delar samt det närbelägna vattenverket. Raswakanalen förde in sötvatten i staden från en akvedukt i Manzalasjön. Genom att erövra broarna över kanalen fick man kontroll över förbindelser söderut från Port Said, medan vattenverket var strategiskt viktigt, eftersom det inte bara försåg Port Said utan även grannstaden Port Fuad med dricksvatten. Under den 6 november skulle invasionen från luften följas upp från havet, resten av Port Said intas och de brittisk-franska styrkorna börja rulla söderut mot Suez. Egyptierna hade räknat med en landstigning i Alexandria, följd av en snabb framryckning mot kanalzonen västerifrån, ungefär som Stockwell ursprungligen planerat. När de senare insåg att Port Said var ett troligare anfallsmål hade stadens garnison förstärkts kraftigt. Garnisonen i Port Said leddes av brigadgeneralen Salah ed-din Moguy, som förfogade över tre reservbataljoner och tre bataljoner ur nationalgardet. Dessutom fanns en del kustartilleri och luftvärn i staden, samt fyra pansarvärnskanonvagnar (SU-100) som hade anlänt från striderna i Sinai på kvällen den 4 november. I gryningen den 5 november inledde brittiskt flyg sitt förberedande anfall mot Port Said och klockan 08.20 började sexhundra brittiska fallskärmsjägare ur 16:e självständiga fallskärmsjägarbrigaden som tills helt nyligen jagat EOKAgerillan i de cypriotiska bergen att dala ned över Gamilflygfältet. Femton minuter senare hoppade femhundra man ur franska Kolonialarméns 2:a fallskärmsregemente över vattenverket och Raswakanalen. Inom fyrtio minuter var målen intagna, utom en av broarna som egyptierna hade hunnit spränga. Under de följande timmarna var 132 Suez 1956
dock fallskärmsjägarna hårt pressade av ursinniga motanfall, särskilt fransmännen vid Raswakanalen, som fick värja sig mot egyptiskt pansar. Först klockan 13.45 fick fransmännen förstärkningar. Ett brittiskt kompani med fordon och tunga vapen fälldes ned med fallskärm över flygfältet och ytterligare en bataljon, bestående av 450 man ur Kolonialarméns 2:a fallskärmsregemente, landsattes sydöst om Port Fuad. Genom intensiva insatser med attackflyg från hangarfartygen Albion, Eagle och Arromanches blev det sedan möjligt för fallskärmsjägarna att börja avancera. Vid fyratiden kontaktade den egyptiske befälhavaren Moguy fransmännen vid vattenverket och bad om vapenvila för civilbefolkningens skull, så att hans folk skulle få tid att reparera pumpstationen. Människor saknade dricksvatten och flera bränder rasade inne i staden. För att vinna tid att omgruppera sina styrkor gick Moguy även med på att träffa den högste allierade befälhavaren, brigadgeneralen M.A.H. Butler, för att diskutera villkoren för en kapitulation. Sedan egyptierna vid halv elva-tiden på kvällen hämtat sina sårade och pliktskyldigt vidarebefordrat Butlers villkor till Kairo via radio, fortsatte de dock att strida. Under natten hann den allierade landstigningsflottan fram till kusten och förberedde sig för att anfalla. I sista stund hade Stockwell mottagit nya instruktioner från London. För att inte fresta på den internationella opinionen genom ytterligare civila dödsoffer förbjöds de allierade fartygen att använda tyngre pjäser än 105 millimeter i den förberedande beskjutningen av kusten. Det innebar att huvudbeväpningen på det franska slagskeppet Jean Bart och de tre brittiska och två franska kryssarna inte kunde användas. De stora slagskeppen hade egentligen spelat ut sin roll under andra världskriget, och när nu ett europeiskt slagskepp för sista gången i historien deltog i strid fick det inte utnyttja sitt tunga artilleri. Senare kom en order som inställde beskjutningen helt och hållet. På Stockwells order fick dock artillerifartygen avge understödjande eld med sin sekundära beväpning, vilken varade i 45 minuter. Beskjutningen räckte, tillsammans med de tio minuter långa flyganfallen, för att driva bort försvararna från stranden. Klockan 06.50 på morgonen den 6 november vadade så två bataljoner ur Royal Marines 3:e kommandobrigad iland på den sönderbombade strandpromenaden i Port Said, understödda av Centurion-stridsvagnar ur 6:e Kungliga stridsvagnsregementet. Medan dessa bataljoner kämpade sig söderut genom Port Said under hårda strider, flög den tredje bataljonen i brigaden med helikopter direkt till stadens centrum, där den landsattes vid statyn av kanalbyggaren Ferdinand de Lesseps, i ryggen på de egyptiska försvararna. Franska soldater vadar iland på stranden vid Port Fuad, morgonen den 6 november. Suez 1956 133
Alger 1957 Vi kommer att få mycket skit När polisen i Alger stod maktlös inför gerillarörelsen FLN:s terrorkampanj kallades general Massus 10:e fallskärmsdivision in. Med brutala metoder lyckades de franska fallskärmsjägarna knäcka gerillan, men deras seger i slaget om Alger skulle samtidigt bidra till att Frankrike förlorade Algeriet och blev en traumatiserad nation under många år. Läge: norra Algeriet. Miljö: stadsmiljö. Motståndare: Frankrike mot algeriska separatister (FLN-gerillan). Konflikt: Algerietkriget 1954 62. Karaktär: gerilla, stadsmiljö. Tidpunkt: 28 januari till 8 oktober 1957. Betydelse: protesterna som den brutala franska gerillabekämpningen i Alger väcker blir början till slutet på det franska Algeriet. Klockan var ungefär kvart över sex söndagen den 30 september 1956 när den 22-åriga Zohra Drif sköt in sin badväska under bordet, betalade notan och lämnade mjölkbaren vid Place Bugeaud. Efteråt medgav Drif att hon hade känt vissa kval när hon såg alla europeiska barn, som efter en dag på stranden satt och sörplade mjölkdrinkar med sina mammor vid borden runtomkring. Men hon hade då skyndat sig att tänka på hur terrorister tillhörande stadens europeiska majoritetsbefolkning bara någon månad tidigare hade sprängt några bostadshus på Rue de Thèbes i Algers muslimska stadsdel, Kasban. Sjuttio människor hade dödats, varav flera varit kvinnor och barn. Ungefär tio minuter efter att Zohra Drif hade lämnat mjölkbaren exploderade sprängladdningen i hennes väska. De glasklädda väggarna i lokalen splittrades och orsakade ohyggliga skador på människorna som var kvar därinne. Någon minut senare exploderade en annan bomb, som Zohra Drifs väninna Samia Lakhdari hade placerat på ett kafé på Rue Michelet, där unga studenter dansade mambo kring jukeboxen. När Samia Lakhdari skulle gå fick hon vänligt tacka nej till en av de unga männen som ville bjuda upp henne. Sammanlagt dödades tre människor och femtio skadades i de två attentaten. Ett dussintal skadade tvingades amputera armar och ben bland dem många barn. Den algeriska Nationella befrielsefronten, FLN (Front de Libération Nationale), tog på sig skulden för attentaten. Gerillaledaren Abane Ramdane bemötte moraliska invändningar med att det knappast fanns någon skillnad mellan flickan som placerar en bomb på en mjölkbar och den franske flygaren som bombar en mechta [muslimsk by] eller släpper napalm över en förbjuden zon. Det var i juni samma år som FLN hade inlett sin terrorkampanj i Alger. Som svar på avrättningarna av två morddömda 136 Alger 1957
Det fanns ett muslimskt Algeriet som var lojalt med Frankrike. Här en veteran från första världskriget på en 14-julimottagning i Colomb-Béchar 1958. Förutom krigskorset 1914 18 är han dekorerad med Kolonialmedaljen och Hederslegionens band. gerillamän hade under tre dagar 49 slumpvis utvalda europeiska män skjutits ned på öppen gata. Europeiska extremister hade svarat med bombattentatet mot Rue de Thèbes i augusti. Det var tanken på den händelsen som hade fått Zohra Drif att övervinna sina samvetskval inne på mjökbaren. Nu spred sig skräcken i Alger, och misstron mellan de europeiskättade pieds noirs och muslimerna fördjupades till irreparabel nivå. Den 29 december samlades tusentals européer för att närvara vid begravningen av en hårdför europeisk nationalist, borgmästaren Amédée Froger, som hade mördats av FLN. Sedan en bomb hade exploderat på kyrkogården att ingen dödades berodde på att begravningståget blivit försenat drog rasande pieds noirs genom gatorna och lynchade alla muslimer de mötte. Tonårsgrabbar sågs misshandla slöjklädda kvinnor med järnrör. Fyra människor dödades och femtio skadades. De 1 500 polismännen i Algeriets huvudstad stod maktlösa. Den 7 januari 1957 vände sig därför generalguvernören i Algeriet, Robert Lacoste, till den militäre befälhavaren, general Raoul Salan, med en begäran om att militären skulle överta ansvaret för att upprätthålla den allmänna ordningen. Algeriet var ingen koloni, som Marocko eller Tunisien, utan hade efter erövringen 1830 statsrättsligt omvandlats till en del av Frankrike. Här fanns en betydande europeisk befolkning, som hade invandrat under 1800-talets sista decennier från Italien, Spanien eller Malta och bosatt sig längs kusten i norr. För fransmännen var Algerietkriget därför inte ett kolonialkrig, utan snarare ett inbördeskrig i en underutvecklad landsända. Att minst lika många muslimer slogs på den franska sidan som för FLN tycktes bekräfta detta. De flesta som dödades av FLN under de åtta år kriget varade (1954 62) var också muslimer, inte européer. Zohra Drif, som utförde bombattentatet mot mjölkbaren på Place Bugeaud, när hon gripits i september 1957 en representant för den yngre generationens brutala uppror i Algeriet. Hon frigavs 1962, blev advokat och är idag vice talman i den algeriska senaten. Alger 1957 137
Den enorma logistiska apparaten vid uppmarschen inför Kuwaitkriget behövdes också vid avvecklingen. Fotot är taget i juni 1991 under hemskeppningen av amerikanska pansarfordon från Saudiarabien. Över elva miljoner ton gods, materiel och förnödenheter fraktade FN-koalitionen till Persiska viken under Kuwaitkriget, och 95 procent av detta gick sjövägen. Endast genom en omfattande chartringsverksamhet över hela världen var det möjligt att skrapa ihop tillräckligt med fartyg för denna insats. Den amerikanska huvudstridsvagnen M-1A1 Abrams. Av de omkring 1 850 Abrams som USA hade i operationsområdet gick 9 förlorade. Över 99,5 procent av stridsvagnarna kunde fraktas hem igen. 454 Kuwait 1991
Reservmotorer till Abramsstridsvagnar. Motorn byts i ett stycke. 155-millimeters bandhaubitser på rad. Containrar med förnödenheter och materiel. Som all annan transocean logistik är även den militära underkastad containersjöfartens villkor. Containrarna stannar inte i hamnen utan följer med ut till förbanden. Kuwait 1991 455