Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård

Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Sveriges Ornitologiska Förening

Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård

Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Sveriges Ornitologiska Förening Finansiärer:

Grafisk form: Niclas Eklund/Odenkontoret ISBN 978-91-633-4749-8 Första upplagan 2009 Kustfågelgruppen och resp. författare/fotograf Utgiven av Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm Tryckt hos Brommatryck & Brolins, Stockholm 2009

förord Till minne av Lars Olsson Skärgård, vår och alfågelns sång. Saltdoft, vågskvalp och ådans skrockande. Finns det något mer lockande? När jag formulerar dessa enkla och inledande ord infinner sig en känsla av sinnesro eller varför inte kalla det skärgårdsro? I skärgården är det många som finner ro. Utö, i skärgårdens södra del, kom att bli min skärgårdsro. Här tillbringade jag allt mer tid, sökte lugn och iakttog. Utöfladen var 1975 ett av Stockholms skärgårds främsta häckningsområden för våra kustfågelarter. Då fanns här bland annat sex par bergand, fyra par tobisgrissla och sjutton par roskarl. Just det sistnämnda gjorde mig fundersam. Några roskarlar fanns det fortfarande men hela sjutton par... Kunde det verkligen stämma? Med kajak gav jag mig ut i Fladen och påbörjade vad som skulle bli upptakten till den slutrapport du nu håller i din hand. Efter genomförda inventeringspass sammanställdes resultatet och det var ingen upplyftande läsning. En bekant (tillika journalist) bad om att få ta del av resultatet för att skriva en kort artikel. När, var och hur detta skulle publiceras var oklart! Klockan kvart över sex en tisdagsmorgon i augusti ringer telefonen. Sömndrucken kliver jag upp och svarar. Någon i andra ändan säger något om Ekot, intervju och fågeldöd! Stillsamt ber jag att få återkomma om ett par... tio minuter. Det visar sig att tidningen Metro måste ha lidit av nyhetstorka, dess löpsedel löd Fågeldöd i feta versaler följt av underrubriken Skärgården tystnar. Denna dag ringde telefonen flitigt och nyhetstorkan tycktes vara utbredd; både press, radio och tv ville ha sin beskärda del. De flesta kontaktade experter tycktes ha blivit tagna på sängen och med viss besvikelse kunde jag konstatera

att deras gemensamma försiktiga svar var: Nej, nej. Så här allvarligt är det inte! Uppenbarligen var vår bild av kustfågelbeståndets utveckling olika. Sören Lindén, Sveriges Ornitologiska Förening föreslog att vi tillsammans skulle samla berörda myndigheter, organisationer och personer vilka varit inblandade i kustfågelinventeringen på 1970-talet. Syftet vara att undersöka möjligheterna att på nytt inventera hela länets kustfågelbestånd. Ingen av oss anade vad som skulle komma. Mötet bjöd på många överraskningar. Min bild av Skärgårdsstiftelsen som en organisation vilken värnar om skärgårdens natur förändrades. Deras representant uppvisade ett, i mina ögon, oförsvarbart ointresse. Allt var dock inte negativt. Vad som kom att bli direkt avgörande för kustfågelinventeringen var dels mötet med Lars Olsson, ordförande i Roslagens Ornitologiska Förening och dels länsstyrelsens stora intresse. Länsstyrelsen kunde inte bekosta hela inventeringen men har under projektets gång bidragit ekonomiskt och framför allt gav de oss rådet att kontakta Regionplanenämnden. Lars Olsson anmälde sig direkt som frivillig inventerare och bara några dagar efter mötet stod ett gäng inventerare redo att ta sig an roslagens kustfåglar. Att medlen ännu saknades var inget problem! Projektets budget beräknades till svindlande 2,8 miljoner kr och situationen kändes nästan hopplös. Vi följde dock länsstyrelsens råd och i en handvändning förändrades sedan allt projektet var finansierat till 50 %. Med detta besked i bagaget var det nu enklare att få övriga ansökningar beviljade! Så här i efterhand är det överraskande hur enkelt finansieringsfrågan löste sig. Förvisso var våra ansökningshandlingar mycket gedigna men... Samma år som inventeringarna avslutades gick Lars hastigt bort. Vi förlorade en vän och projektet förlorade en mycket driftig och drivande person. Nu när rapporten är färdig kan vi inte annat än hoppas att den lever upp till de förväntningar Lars hade. De resultat som här presenteras är mycket oroande. Skärgården och dess fåglar mår inte bra. Tyvärr kan vi endast peka på symptomen, själva sjukdomen förblir okänd för oss. Med detta lämnar vi nu över stafettpinnen till myndigheter och forskargrupper agera! Å kustfågelgruppens vägnar vill jag här framföra ett tack till följande personer: Björn Welander, Janne & Karin Lien, Siv & Lasse Schröder. En stort tack riktas även till Regionplanenämnden utan vars mod denna inventering antagligen aldrig blivit genomförd. Niclas Eklund Blidö den 12 april 2009

sammanfattning I Stockholms läns skärgård (ca 3 600 km 2 ) häckar 167 216 kustfågelpar (2000 05). Ejder, med 100 756 par, är dominerande. Den näst vanligaste häckfågeln är fiskmås, följd av gråtrut, tordmule och silvertärna. Sedan den första heltäckande kustfågelinventeringen (1971 76) har kustfågelbeståndet minskat med 8 % och omfördelats inom skärgården. Bortsett från den antalsmässigt dominerande ejdern är minskningen 27 %. Bland de 38 arter som i huvudsak är hemmahörande i skärgården har 14 st ökat i numerär och 20 st minskat. Situationen är allvarlig för svärta, skräntärna, sothöna, tobisgrissla, roskarl och vigg vars populationer minskat mer än 70 % sedan 1970-talet. I den södra regionen, där minskningen är som tydligast för arter med negativa trender samtidigt uppvisar även den största tillväxten för arter med positiva trender. Förhållandet är det motsatta i den norra regionen. Här har tillväxten varit låg för arter med positiva trender samtidigt som minskningen varit sparsam för arter med negativa trender. När kustfågelarterna tycks favorisera antingen norr eller söder resp. inner- eller ytterskärgård tydliggörs detta genom att mellanskärgården (zon) och mellersta skärgården (region) har den sämsta utvecklingen. Totalt 33 skärgårdsområden, i framför allt ytterskärgården, pekas ut som refugier vilka i möjligaste mån bör hållas minkfria. Slutligen påpekas att Projekt Levande skärgårdsnaturs inventering av kustfågelbeståndet ej fungerar.

1 Inledning Läsanvisningar 3 Tidigare kunskaper 7 Skärgårdens skydd 11 15 Genomförande Organisation & mål 17 Metod 19 21 Resultat Översiktlig presentation 23 Artvis presentation 31 Refugier 173 Kalibrering 179 Slutord 181 Källförteckning 183 Register 185

Inledning

28 Åkeröfjärden 29 Rävsnäs 30 Tjockö 31 Spjutsten 32 Inre Hamnskär 33 Söderarm 34 Hemmarö 35 Spillersboda 36 Furusundsfjärd. 37 Gräskö-Marö 38 Sundskär 39 Vidinge-Kudoxa 40 Rammskären 41 Bergshamraviken 42 Ängsö 43 Högmarsö 44 Själbottna 45 Furusundsleden 46 Blidö södra 47 Blidösund 48 Blidö östra 49 Norröra 50 Systrarna 51 Sundaskären 52 Lillskärgården 53 Svartlöga 54 Rödlöga 55 Vidingsöra Norrtälje 1 Understen 2 Hållskären 3 Stor-Roten 4 Norrfjärden 5 Singö östra 6 Måssten 7 Singöfjärden östra 8 Edeboviken 9 Singöfjärden södra 10 Fogdö 11 Väddöviken 12 Väddökusten 13 Bagghusfjärden 14 Björkö Arholma norra 15 Björköfjärden 16 Björkö-Arholma södra 17 Vätösundet 18 Lidöfjärden 19 Arholma 20 Norrtäljeviken västra 21 Norrtäljeviken östra 22 Lidö 23 Idö 24 Gisslingö 25 Hämtfjärden 26 Tjärven 27 Hattsundet Österåker 1 Ljusteröleden 2 Vättersö 3 Östra Lagnö 4 Norra Ljusterö Waxholm 1 Rindö/Tynningö 5 Gälnan 6 Östra Gälnan 7 Ingmarsö 8 Husarö 9 Storskäret 7 8 13 2 3 1 4 5 2 6 3 4 7 5 41 42 43 47 45 1 44 46 2 3 5 6 8 7 14 4 12 13 7 8 1 11 10 15 25 10 28 36 14 9 2 23 24 22 3 1 2 20 2 3 4 21 29 1 28 5 6 9 Haninge 1 Jungfrufjärden 2 Smådalarö 3 Sandemar Nynäshamn 1 Ö:a Himmerfj. 2 Ö:a Svärdsfj. 48 51 50 9 26 23 25 22 24 33 29 30 31 32 38 37 40 39 57 49 55 54 56 62 53 61 17 26 25 36 30 34 35 33 40 32 31 39 Värmdö 1 Rödkobbarna 2 Stora Nassa 3 Ormskär 4 Björkskär 5 Lilla Nassa 7 Blistafjärden 8 Långgarn 9 Ornö västra 10 Ornö östra 3 Fållnäsviken 4 Rassavikarna 5 Nynäsviken 2 1 67 5 4 6 37 6 Horsten 7 Västra Saxarfj. 8 Sandöfjärden 9 Sollenkroka 10 Hjälmö 11 Svartsö 12 Älgöfjärden 13 Skarpö 14 Stavsudda 15 Träskö-Storö 16 Möja 17 Angö 18 Bockö-Lökaö 19 Norrharorna 20 Ingaröfjärden 11 Fjärdlång 12 Horsfjärden 13 Vitsgarn 14 Mysingen 15 Frinsholmen 16 Muskö västra 17 Bjurshagen 6 Bedarön 7 Svärdsfjärden 8 Järflotta 63 66 65 59 60 64 58 3 52 16 19 18 27 12 13 8 28 35 38 12 13 10 11 14 15 16 17 18 19 20 12 21 22 23 24 4 Ornöström 11 5 Kymmendö 26 27 6 Kvarnö 6 8 9 27 34 Tyresö 1 Kalvfjärden 2 Ängnö-Härsö 7 21 20 1 1 16 19 18 17 1 Södertälje 1 Järnafjärden 2 Stavbofjärden 3 Mörkö norra 4 Tullgarn 5 Mörkö södra Botkyrka 6 Fifång 1 Kaggfjärden 1 14 15 2 Stockholm 1 Ekoparken 1 Nacka 2 Baggensfj. 1 Nacka 3 Erstaviken 10 9 11 12 10 11 3 Lidingö 1 Lidingö 2 3 4 5 6 10 Svinninge 11 Trälhavet 12 Östra Saxarfj. 13 Södra Ljusterö 14 Östra Ljusterö 2 Waxholm 3 Stora Värtan 56 Åsmansboda 57 Norrpada 58 Kallskär 59 Ängskär 60 In-Fredeln 61 Skrakfjärden 62 Röder 63 Svenska Björn 64 Ut-Fredeln 65 Söderskärgården 66 Skarv 67 Gillöga 68 Svenska Högarna 1 68 21 Björnö 22 Fällström 23 Stavsnäs 24 Runmarö 25 Eknö 26 Harö 27 Storö 28 Mörtö-Bunsö 29 Nämndö 30 Vidskär 31 Villinge 32 Jungfruskär 33 Hamnskär 34 Bullerö 35 Brandfjärden 36 Sandön 37 Grönskär 38 Norsten 39 Biskopsö 40 Långviksskär 18 Gåsstensfj. 19 Gåssten 20 Huvudskär 21 Muskö östra 22 Utö västra 23 Utöfladen 24 Stabbo 9 Herrhamraöar. 10 Gunnarsten. 11 Yxlö 25 Nåttarö 26 Utö östra 27 Storskär 28 Grän 12 Herrön

Läsanvisningar Två omfattande kustfågelinventeringar har genomförts i Stockholms läns skärgård. Den första inventeringen skedde 1971 76 (Andersson & Staav 1981). Den andra inventeringen, som genomfördes 2000 05, presenteras i denna publikation. En s.k. vatten/landruta består antingen av i stort sett endast vatten eller landmassa men där fanns fågelpar vilka ansetts ha ingått i det häckande beståndet. Ett bra exempel är gräsanden vars hane uppehåller sig i närheten av häckplatsen men ofta kan födosöka vid någon närbelägen grynna (som saknar lämplig häckningsmiljö). Om denna grynna utgör den enda fasta punkten i en ruta har denna karaktäriserats som vattenruta. Den har inventerats men dess areal används ej vid t. ex. täthetsberäkningar. En typisk landruta uppstår längs kustlinjen och den lämpliga häckningsytan utgörs ofta av mindre än 5 meter strand. Terminologi Med kustfåglar avses här sådana arter som är direkt beroende av vattenmiljön, dvs. andfåglar, lommar, doppingar, rallfåglar, vadare, måsfåglar och alkor. Inventeringens minsta ytenhet utgörs av 1 km2 i enlighet med rikets kartnät. För att undvika långa och otympliga formuleringar som kvadratkilometerruta används istället synonymen ruta. Inventeringen 1971 76 omtalas som inventeringen -75. Den nuvarande inventeringen, som genomfördes 2000 05, benämns som inventeringen -00. Benämningar som metodik -75 ska uttydas som metodiken vilken användes vid inventeringen 1971 76. Förkortningen jmf används när numerärer från de två inventeringarna jämförs. Dessa jämförelser baseras endast på rutor vilka inventerats under båda inventeringarna. Subfix 1 4 används för att markera vissa ofta återkommande beräkningsmetoder. T. ex. silvertärna3 ska tydas som silvertärna enligt beräkningsmetod 3. Beräkningsmetod 1 3 förklaras i kapitlet Artvis presentation under fisk-/silvertärna. Beräkningsmetod 4 innebär att ejder, storskarv, häger och tordmule uteslutits ur totalnumerären, mer information återfinns i kapitlet Översiktlig presentation. Geografisk utbredning Synsättet på vad som egentligen är skärgård skiljer sig något mellan de två inventeringarna. I första hand har inventeringen -00 fokuserats på samma område som tidigare, men när det varit möjligt har även omgivande områden inventerats i enlighet med synsättet att all bräckvattenmiljö öster om Slussen resp. söder om Södertälje är skärgård. Detta ställningstagande och Stockholms länsgränser har avgränsat inventeringsområdet. Zoner och regioner I enlighet med växtgeografisk indelning har skärgården indelats i tre zoner: inner-, mellan- och ytterskärgård. Indelningen överensstämmer med indelningen -75. Därtill har en indelning i regioner även skett: norra, mellersta och södra skärgården. Här skall framhållas att regionerna syftar till att underlätta en grov bedömning av de olika kustfågelarternas utbredningsmönster och är inte helt jämförbara med vad man i folkmun avser med t. ex. södra skärgården. Karta 1 (t.v.). Skärgårdsområden.

läsanvisningar Delområden Utifrån zon (inner-, mellan- och ytterskärgård) och region (norra, mellersta och södra skärgården) bildas nio delområden (Karta 2) vilka underlättar en mer ingående analys av arternas förändrade antal och utbredning. Skärgårdsområden Dessa bildas i möjligaste mån av naturligt avgränsade områden så som ögrupper, fjärdar och större vikar. Indelningen har gjorts utifrån faktisk kunskap om hur de olika arkipelagerna är sammansatta och härvidlag har många inventerare, som besitter kunskap om "sina" områden, varit inblandade. Därefter har samtliga områden bearbetats för att uppnå en likartad bedömning gällande vatten-/landrutor. Syftet har varit att förenkla värdering och jämförelse. I stort sett följer indelningen den som använts i rapporten -75 men de största områdena har delats för att uppnå högre jämförbarhet. Skärgårdsområdenas genomsnittliga storlek är 20,9 km 2 (1 42 km 2 ). Totalt har skärgården delats in i 179 skärgårdsområden -00 (Karta 1) mot 153 st -75. Mått I presentationen används genomgående måttten par och par/km 2 (täthet). Användandet av dessa två mått är inte helt oproblematiskt, vilket framkommer i kapitlet Värdering. Detta kan vara bra att ta i beaktande när tabeller gällande viktiga skärgårdsområden studeras. När täthet (par/km 2 ) har beräknats används endast de rutor som inventerats. T. ex. hyser mellanskärgården 1336 gräsandspar i de rutor som inventerats (1313,5 km 2 ). Tätheten för mellanskärgården är 1336 par dividerat med 1313,5 km 2. Att mellanskärgården, med sina stora öppna fjärdar, egentligen är större än 1313,5 km 2 är här inte relevant. Kartor Det finns två huvudtyper av kartor i denna rapport: täthetsbaserad resp. förekomstbaserad. Båda typerna av kartor bygger på rutor som är 2 x 2 km. Den förekomstbaserade kartan redovisar endast förekomst och hänsyn tas ej till numerär. Gult motsvarar förekomst under inventeringen -75, och blått motsvarar förekomst under inventeringen -00. Grönt innebär förekomst under bägge inventeringarna. Den täthetsbaserade kartan använder en femgradig skala. Skalan utgår från den ruta (2 x 2 km) som har det högsta antalet par vilket motsvarar 100 %. De olika graderingarna motsvarar: > 50,0 % > 25,0 % > 12,50 % > 6,25 % > 0 % Karta 2. Nio delområden bildas av zon och region. Därtill har grått infogats för rutor utan par. Till exempel har den karta som redovisar knölsvanens täthet (Karta 4, s. 33) en ruta (2 x 2 km) med toppnoteringen 4,5 par/km 2. 4

Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård Den mörkröda färgen mostvarar här minst hälften av högsta täthet 4,5 2,25 par/km 2. De rutor som färgats mörkorange har ett täthetsvärde som överstiger 25 % av 4,5 par/km 2, dvs. intervallet från 1,125 upp till 2,25 par/km 2. Tabeller Färgsättningen av täthetstabellerna följer tillvägagångssättet för motsvarande kartor. Dessa tabeller är uppdelade i nio delområden vilka bildas av zon och region. I de tabeller som redovisar förändring används en stoppljusskala där grönt innebär att numerären ökat mer än 10 % sedan -75. Gult innebär att förändringen varit ringa (±10 %). Rött markerar en nedgång större än 10 %. I de fall där artens populationen är liten anges förändringen i antalet par. Tolkning av numerärer Det är av yttersta vikt att mottagaren, tillika läsaren och tillämparen, av denna rapport förstår skillnaden mellan redovisningen av den nuvarande inventeringens fulla material och jämförelsen mellan de två inventeringarna. Samtliga kartor och tabeller gällande inventeringen -00 redovisar materialet i sin fulla utsträckning, d.v.s. all insamlad fakta, och det är detta som ligger till grund för texten Resultat i respektive artpresentation. För att möjliggöra en korrekt jämförelse mellan inventeringarna används enbart numerärer från rutor där inventeringar genomförts både -75 resp. -00. Detta innebär att t. ex. ejdernumerär endast hämtats från rutor som inventerats under båda inventeringarna. Samtliga kartor och tabeller som baserats på det jämförande materialet har i bild- och tabelltexter markerats med förkortningen jmf. Notera också att delområdet som bildas av mellanskärgårdens mellersta del är oproportionerligt stort (Figur 1) i jämförelse med övriga delområden. Tolkning av förändring Bedömningarna av arternas beståndsutveckling utgår endast från två punkter i tiden; inventeringen -75 resp. -00. Detta ger bara möjlighet till en grov bedömning. T. ex. ejder verkar idag minska i antal men i denna studie har ejdern ökat med 11 % (eller mer korrekt uttryckt: ejderns bestånd är 11 % större -00 Period I (15 30 april): norra regionen mellersta regionen södra regionen Period II (15 31 maj): norra regionen mellersta regionen södra regionen Period III (1 15 juni): norra regionen mellersta regionen södra regionen Figur 1. Yta (km 2 ) -00 i de olika delarna, värde inom parentes avser jmf. En närmare förklaring av periodindelningen ges i kapitlet Metod. jämfört med -75). I några fall har beståndsförändringar tillkommit efter -00 och kan då givetvis peka på en annan utveckling än den som beskrivits. Författare Anders Haglund (AH) Bill Douhan (BD) Henri Engström (HE) Lars Olsson (LO) Niclas Eklund (NE) Roland Staav (RS) Sören Lindén (SL) Åke Andersson (ÅA) inner mellan ytter 523 (279) 499 (300) 258 (248) 313 (268) 724,5 (663) 276 (274) 475 (423) 312 (294) 131 (130) inner mellan ytter 523 (303) 493 (305) 264 (258) 313 (265) 731,5 (695) 283 (281) 475 (377) 312 (288) 136 (134) inner mellan ytter 523 (304) 476 (290) 261 (254) 313 (269) 715,5 (646) 280 (278) 475 (442) 298 (292) 223 (109) ne 5

Skärgårdens skydd eventuella hot, områdesskötsel etc. Underlagen tas fram i samverkan mellan ornitologer, regionala ornitologiska föreningar, nationella BirdLifepartners (här SOF) och får sitt slutliga godkännande efter prövning av BirdLife International. BirdLife International förfogar över en databas där samtliga IBA-områden i världen finns registrerade. Varje EU-land är skyldigt att skydda de viktigaste fågellokalerna för arter som har hög prioritet inom EU:s fågelskyddsarbete. Ett sätt att välja ut de viktigaste platserna är med hjälp av IBA-kriterierna. Därför har utpekandet av IBA-områden stor betydelse och kan påverka fågelskyddet positivt i Europa, framför allt i eu-länderna. För närvarande finns 71 st iba-områden i Sverige varav fyra i Stockholms skärgård (Tabell 2). Det är viktigt att känna till att iba inte innebär något formellt skydd. Däremot fäster myndigheter stor vikt vid iba och många omiba, spa, naturreservat och fågelskyddsområde är benämningar på olika former av skydd, ämnade för områden som bedöms särskilt värda att värna för fågellivet. Stockholms läns skärgård har ett gott skydd på pappret. I spa-områden och naturreservat krävs regelbundna uppföljningar. Important Bird Areas Important Bird Areas (iba) är ett system för identifiering och utpekande av viktiga fågelområden i världen. Systemet har särskilt fokus på arter som koncentreras till specifika platser under fåglarnas livscykel. Målet är att nå ett långsiktigt skydd för områdena och motverka olika former av störning och exploatering. För att ett område ska utses till iba krävs att vissa tröskelnivåer nås avseende arter och deras antal (Tabell 1). Vidare krävs beskrivningar av områdenas naturtyper och Tabell 1. Applicerbara IBA-kriterier för skärgårdsområden i Stockholms skärgård. kriterie A4I A4II A4III B1I B1II B1III B2 B3 C1 specifikation Området hyser regelmässigt 1 % av en vattenfågelarts biogeografiska population. Området hyser regelmässigt 1 % av arts globala population. Området hyser regelbundet 20000 vattenfåglar eller 10 000 sjöfågelpar av en eller flera arter. Området hyser 1 % av en i Europa avgränsad vattenfågelpopulation. Området hyser 1 % av en i Europa avgränsad sjöfågelpopulation. Området hyser 1 % av en arts europeiska population. Området är ett av de främsta i Sverige för en art i SPEC-kategori* 2 eller 3 och områdeskydd verkar vara en lämplig skyddsåtgärd. Området är ett av de främsta i landet för en art i SPEC-kategori* 4 och områdeskydd verkar vara en lämplig skyddsåtgärd. Området hyser regelmässigt minst 1 % av antingen en avgränsad population, eller EU-populationen för en art som omnämns i annex 1 (Tabell 5). Fotograf: Stefan Oscarsson/N *Spec 2-arter som häckar i Stockholms skärgård: tofsvipa, rödbena, fiskmås och tobisgrissla. Spec 3-arter som häckar i Stockholms skärgård: storlom, gråhakedopping, snatterand, skedand, årta, svärta, drillsnäppa och skräntärna. Spec 4-arter som häckar i Stockholms skärgård: knölsvan, vitkindad gås, ejder, strandskata, större strandpipare, skrattmås, silltrut, gråtrut, havstrut och tordmule (BirdLife International 2004b). 7

skärgårdens skydd Tabell 2. Stockholms läns skärgårds iba-områden. IBA-kod benämning area (km 2 ) 093 Tullgarn 48,46 027 Stockholms ytterskärgård 1443,16 030 Sandemar 21,09 064 Torö Muskö 453,90 råden blir efterhand skyddade. Mer information kan erhållas på sof:s och BirdLife Internationals webbplatser (www.sofnet.org resp. www.birdlife.org). Ramsarområden Ramsarkonventionen är en global överenskommelse att bevara våtmarker av internationell betydelse. Våtmarker definieras enligt konventionen som sumpmarker, kärr, torvmossar eller vattenområden I detta innefattas sådana havsområden vilkas djup vid lågvatten icke överstiger sex meter. Bland de åtaganden som följer med konventionen kan bl. a. nämnas: att inkludera bevarandet av våtmarker vid planeringen av markanvändning att bilda naturreservat att utpeka och bevara minst ett våtmarksområde till listan över internationellt värdefulla våtmarker, vanligen kallad Ramsarlistan. Sverige har utsett 51 ramsarområden. Det enda området i Stockholms läns skärgård är Stockholms yttre skärgård (150 km 2 ). Natura 2000 Natura 2000 är ett nätverk av skyddsvärda naturtyper och livsmiljöer inom eu. Nätverket bygger på två eu-direktiv: fågeldirektivet och habitatdirektivet. Fågeldirektivet kan sägas ha två utgångspunkter; en internationell och en nationell. Baserat på arternas internationella status pekas 185 arter ut (sk. annex 1-arter) som skyddsvärda. Av dessa uppträder 66 st regelbundet i Sverige varav 6 st häckar i Stockholms skärgård (Tabell 3). För att säkra dessa arters fortlevnad ska "speciella åtgärder vidtas" och särskilda skyddsområden (Special Protection Areas, spa) bildas. Därtill ska Tabell 3. Omnämnda arter i fågeldirektivet (annex 1) vilka häckar i Stockholms skärgård. fågeldirektivet, bilaga 1 vitkindad gås, storlom, svarthakedopping, skräntärna, silvertärna och fisktärna. samtliga fågelpopulationer inom varje medlemsnation bevaras i gynnsam bevarandestatus genom att "liknande åtgärder vidtas". Några mer exakta kriterier för skyddsområdena saknas och de flesta medlemsländer har valt att använda kriterierna för IBA, rödlistan och förekomsten av annex 1-arter som vägledning. I Stockholms skärgård finns fyra spaområden (Tabell 4). Tabell 4. Stockholms läns skärgårds spa-områden. SPA-kod benämning area (km 2 ) SE0110083 Gunnarstenarna 3,38 SE0110015 Sandemar 3,91 SE0110092 Stora Nassa 29,50 SE0110096 Svenska Högarna 26,67 Habitatdirektivet är mycket bredare och behandlar både geologiska formationer, växtsamhällen och djurgrupper. På basis av detta bildas områden av gemenskapsintresse (Sites of Community Importance, SCI). Alla områden inom Natura 2000 ska ha antagna bevarandeplaner. Rödlistade arter ArtDatabankens huvudsakliga uppgift är att sammanställa information om hotade och sällsynta växter och djur i Sverige. Arterna klassificeras i endera av kategorierna Kunskapsbrist (dd), Försvunnen (re), Akut hotad (cr), Starkt hotad (en), Sårbar (vu) Missgynnad (nt) och Livskraftig (lc) i enlighet med IUCN:s (2001) internationella kriterier. Rödlistan (Tabell 5) ligger till grund Tabell 5. Rödlistade arter (Gärdenfors 2005) som häckar i Stockholms skärgård. rödlistade kustfågelarter skedand NT, årta VU, svärta NT, brunand NT, bergand VU, svarthakedopping VU, storspov VU, roskarl VU, silltrut VU, skräntärna VU och tobisgrissla VU. 8

Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård för beslutsprocesser inom svensk naturvård, samhällsplanering samt jord- och skogsbruk. Mer information finns på ArtDatabankens webbplats (www.artdata.slu.se). Områden av riksintresse Med stöd av naturresurslagen kan områden utpekas som riksintressanta. Områden som anses vara av naturvårdsriksintresse utses av Naturvårdsverket och ska representera huvuddragen i svensk natur, belysa landskapets utveckling och visa mångfalden i naturen. Förekomst av skyddsvärda arter kan bidra till att ett område betraktas som riksintressant, men områdets biotoper (livsmiljöer) väger betydligt tyngre än enskilda arter vid urvalet. Miljöbalken kräver att områden av riksintresse för naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Dessa bestämmelser gäller emellertid endast vid ändrad markanvändning. Vid fortsatt markanvändning av hittillsvarande slag har bestämmelserna endast en rådgivande funktion. I Stockholms skärgård finns fyra områden av riksintresse: Stockholms ytterskärgård (nro01001, 3949 km 2 inkl. vattenytor), Gräsö- Singö skärgård (nro01002, 10 km 2 ), Stockholms skärgård mellersta delen (nro01003, 88,7 km 2 ) och Koholmen (nro01054, 0,35 km 2 ). Strandskydd Strandskyddet gäller alla kuster, vattendrag och sjöar. Skyddet sträcker sig normalt 100 meter från strandkanten, såväl in mot land som ut i vattnet. Syftet är att stränderna ska vara tillgängliga för friluftslivet. I syftet ingår även att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv. Inom ett strandskyddat område är det inte tillåtet att: bygga nytt eller ändra befintliga byggnader så att de kan användas till något annat ändamål gräva eller förbereda för byggnationer utföra anläggningar eller anordningar som hindrar eller försvårar för allmänheten att beträda ett område som annars är tillgängligt enligt allemansrätten ingreppen får heller inte väsentligt försämra livsvillkoren för djur och växter. Strandskyddet kan hävas av länsstyrelsen och kommunen. För detta fordras dock särskilda skäl, vilket innebär att länsstyrelsen eller kommunen måste redovisa hur man beaktat strandskyddets syften i detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Just nu (2009) är ett nytt omdebatterat lagförslag gällande strandskyddet under beredning. I korthet innebär förslaget att: kommunerna skall få besluta om dispenser (vilket de också hittills fått göra men på delegation från länsstyrelsen) det skall bli lättare att få dispens i så kallade områden för landsbygdsutveckling det skall bli svårare att få dispens i övriga områden översynen flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. Naturreservat Det är länsstyrelsen och kommunerna som ansvarar för att bilda naturreservat. Oftast finns flera orsaker till att bilda ett reservat, men bevarandet av den biologiska mångfalden samt vård och bevarande av värdefulla naturmiljöer är de vanligaste. För varje naturreservat upprättas en skötselplan som beskriver hur området ska skötas för att naturvärdena ska bevaras och utvecklas. Naturreservat upprättas i samråd med berörda markägare. Drygt 70 naturreservat återfinns i vår skärgårsmiljö. Fågelskyddsområden Det är också möjligt att skydda t. ex. häckande fåglar eller sälkolonier genom att förbjuda tillträde till ett område under vissa delar av året. Av länets drygt 1 000 skyddsområden är drygt ett femtiotal fågelskyddsområden i Stockholms läns skärgård. Skötselplaner och uppföljning krävs ej. En uppdatering av fågelskyddsområdena har uppskjutits i avvaktan på denna rapport. ne & he 9

Tidigare kunskaper Fotograf: Stefan Oscarsson/N Sedan inventeringen -75 har ingen heltäckande studie av kustfågelbeståndet i Stockholms skärgård genomförts och utvecklingen är i stort okänd. Norr om oss, i Bottniska viken, är kunskapsläget desto bättre. Där finns nya inventeringar och uppföljningar att tillgå. Sämre är det längs Östersjökusten, där det längs långa sträckor endast gjorts stickprovsinventeringar i ytterskärgårdsområden. Utöver okunskap finns givetvis fler hot mot kustfågelbeståndet (habitat, hälsa, predationstryck samt direkt mänsklig störning) och dessa presenteras här kortfattat. Länets kustfågelbestånd Trots närheten till huvudstaden är kunskapen om kustfågelfaunan och dess utveckling i Stockholms skärgård begränsad. Wibecks (1939) linjetaxeringar ger en ungefärlig bild av arternas utbredning på 1930-talet. Kustfågelinventeringen, som var en del av naturresursinventeringen vilken genomfördes under 1970-talet, innebar en milstolpe för svensk ornitologi och för myndigheternas naturresursplanering. För första gången presenterades en allomfattande bild av kustfågelfaunans bestånd och utbredning (Andersson & Staav 1981). Nu, drygt trettio år senare, kan vi konstatera att få och endast lokala uppföljningar gjorts. Enstaka arter, som t. ex. storskarv, skräntärna och alkor har studerats ingående (Staav 2007a & 2007b) sedan 1985 som en del av projekt Levande skärgårdsnatur. I detta projekt, som drivs av Skärgårdsstiftelsen, ingår också att inventera skärgårdens vanligaste arter: ejder, storskrake, gräsand, svärta och småskrake (Amcoff 2003). Projektet har utsatts för allvarlig kritik vad gäller den vetenskapliga kvaliteten, bl. a. bristande 11 reliabilitet. Lokala studier från Bullerö (Andersson 1992) och Utöfladen (Eklund 2000) finns också till hands men kunskapsluckorna har åter vidgats. Ostkustens kustfågelbestånd Ett flertal inventeringar har genomförts längs ostkusten. Resultatet från den nyss genomförda/pågående inventeringen i Norrbotten har ännu ej presenterats. I Västerbottens län ökade kustfågelbeståndet från 13 429 till 44 522 par under perioden 1976 2001/02 och inte en enda art uppvisade vikande trend (Sundström & Olsson 2005). Fiskmås stod för den kraftigaste ökningen (+4 357 par). Intressant är att både svärta och tobisgrissla hade ökat betydligt. Fiskmås (6 551 par) var den vanligaste arten, följd av skrattmås, silvertärna och tobisgrissla. Tätheten uppgick totalt till 60,64 par/km 2. Västernorrlands län har inventerats vid tre olika tillfällen, 1973, 1987 och 1999 (Pettersson 1999). Vid den sista inventeringen inventerades i stort sett hela länets kust med undantag av några innerskärgårdsvikar. Under perioden 1973 1999 ökade ejder, havstrut och tordmule kraftigt, och ingen art uppvisade någon markant minskning. I ett kortare perspektiv (1987 1999) har dock skrattmås och roskarl minskat betydligt och ligger nu på ungefär samma nivå som 1973. Fiskmås är den vanligaste arten, följd av gråtrut och ejder. I Gävleborgs län har Gästrikland inventerats vid upprepade tillfällen (1971/72, 1988 och 1997/98) (Aspenberg & Axbrink 1998). Hälsingland har dock bara inventerats vid det senare tillfället. Under perioden 1971/72 1997/98 minskade svärta, silltrut och tobisgrissla, samtidigt som ejdern ökade. Den

skärgårdens skydd vanligaste arten var fiskmås, följd av gråtrut och ejder. Under 2002 03 inventerades Uppsala läns skärgård (830 km 2 ) och totalt inräknades 26 296 kustfågelpar vilket gav en partäthet på 31,68 par/km 2 (Pettersson & Landgren 2005). Den vanligaste häckfågeln är fiskmås följd av ejder, silvertärna och skrattmås. Delar (74 km 2 ) av ytter- och mellanskärgården i Östergötland inventerades 1981, och 1997 gjordes en uppföljning (Gezelius 1999). Antalet häckande par hade då ökat från 3 605 till 5 146 par. Ejder, gräsand och knipa inventerades ej. Silvertärna stod för den numerärt största ökningen (+431 par), följd av storskarv och fiskmås. Svärtan uppvisade den numerärt största minskningen, tätt följd av silltrut. Totalt 10 arter hade minskat i antal medan 17 uppvisade stabila eller ökande populationer. Under uppföljningen inventerades en något större areal (90 km 2 ) vilket gav en täthet på 92,87 par/km 2. På Gotland har strandängsinventeringar genomförts 1996, 2001 och 2006 ( Johansson m. fl. 2007). Dock är inventeringsområdet litet (26,73 km 2 ) varvid trenderna för Gotland i helhet inte med säkerhet kan utläsas. Vad gäller storskarv och vitkindad gås finns dock goda data, framtagen av Kjell Larsson. Vad gäller Kalmar läns kustfågelutveckling brukar Johansson & Larssons (2001) studie användas som bedömningsgrund. Ytterskärgården i norra Kalmar län inventerades 1984 och därefter årligen under perioden 1990 2000. Småskrake och havstrut uppvisade starkt ökande numerärer medan skäggdopping, svärta och roskarl minskade kraftigt. Antalet kustfågelpar uppgick 1984 till 4814 par, vilket ska jämföras med 6841 par 2000. Strandängarna på Öland är välinventerade (Ottvall & Larsson 2005). Dock saknas inventeringar från andra områden. Detta innebär att någon helhetsbild av kustfågelbeståndets utveckling ej kan presenteras. Hela Blekinges skärgård inventerades 1979 och 2003. Antalet fågelpar har minskat från 15 499 till 11 421 (Wolgast & Carlsson 2003). Vigg, skrattmås och silltrut har minskat mest medan grågås, vitkindad gås och gräsand har ökat. I Skåne får bedömningarna huvudsakligen baseras på tre studier. (1) Nordostskånes skärgård mellan Valje och Fårabäck, har vid upprepade tillfällen inventerats sedan 1983 (Waldemarsson 2008b). Där har kustfågelbeståndet minskat från 7 600 till 5 600 par under perioden 1983 2004. Kraftigast har gråtrutsbeståndet minskat, följd av silltrut och rödbena. Den största tillväxten uppvisar ejder och grågås (Waldemarsson 2008b). (2) Kustfågelbeståndet i Vellinge kommun (ca 8 km 2 ) har följts sedan 1997. Därtill finns data redan från 1988 från några utvalda områden (Karlsson 2008). I detta område har kustfågelbeståndet till synes minskat från 2 619 till 2 000 par under perioden 1997 2008. Antalet par var dock 3 192 så sent som 2007, innan områdets skarvkoloni övergavs. Grågås, fiskmås och havstrut visar en stigande trend, medan ejderns och silvertärnans tillväxt tycks ha avstannat. Storskarv, gråtrut och skrattmås har minskat. (3) Tärnornas utveckling längs Skånska östersjökusten har följts sedan 1983/84 (Waldemarsson 2008a). Silvertärnan har ökat från 60 till 123 par längs den skånska Östersjökusten under perioden 1991 2007. Allmänt om hotbilden Denna rapport har inte för avsikt att redogöra för de exakta orsakerna bakom populationsförändringar. Orsakerna är i många fall komplexa och i vissa fall okända. Vissa faktorer har dock på ett avgörande sätt påverkat miljön och därmed fåglarna. I ett försök att ta ett helhetsgrepp kommer texten nedan att utgå från fyra grundläggande faktorer för kustfågelbeståndets utveckling: habitat, hälsa, predationstryck och direkt mänsklig störning. Beskrivningen nedan gäller i första hand Stockholms skärgård men kan generellt överföras till flyttningsvägar och övervintringsområden. Habitat Kustfågelarternas livsmiljö påverkas av en rad olika faktorer. Den kraftigaste påverkan kan antagligen tillskrivas övergödningen (tillförsel av kväve och fosfor). Den har inledningsvis gynnat många arter genom att möjliggöra ökad biomassproduktion (Rönkö m. fl. 2005), dvs. ökad födotillgång. De inledande positiva biverkningarna har idag bytts mot mer negativa. Synbara symptom är massiv algblom- 12

Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård ning inkl. cyanobakterier, bottendöd, minskat siktdjup och en kraftig ökning av fintrådiga alger som grönslick (Boesch m. fl. 2006). I Östersjön är tillgången på kväve god och det är fosforbristen som begränsar biomassproduktionen. I Bottniska viken är förhållandet det omvända (Bernes 2005). Reningen av fosfor har sedan 1970-talet förbättrats avsevärt och kväverening står nu i fokus. De högsta halterna av kväve och fosfor finns i vattnen utanför centrala Stockholm. Här är även bottendöden som mest utbredd (Bernes 2005). Utöver att påverka födounderlaget har det föreslagits att övergödningen även kan leda till att häckningsöar växer igen. Försök visar att kustfåglarna snabbt ökar i antal på häckningsskär som röjts (Landgren 2007 & Lars Olsson muntl.). En omfattande studie (Ljunggren m. fl. 2005) visar att rekryteringen av abborre längs Östersjökustens ytterskärgård är svag eller obefintlig. Däremot har de inre delarna överlag en fungerande rekrytering. Det finns inga tecken på liknande problem i Ålands hav och norrut. Man påpekar att detta problem inte specifikt tycks gälla enbart abborre utan att hela ekosystemet tycks vara i förändring, vilket innebär att även kustfåglarna drabbas. Brist på djurplankton utpekas som orsak. I en nyligen presenterad studie (Casini m. fl. 2009) används termen regimskifte. Resultatet visar att när skarpsillsbeståndet överstiger en viss kritisk nivå styrs mängden djurplankton inte längre av salthalt och temperatur utan av skarpsillens betande. Den kritiska nivån ska ha överskridits redan i början av nittiotalet. Orsaken till att skarpsillen kunnat öka så kraftigt är inte känd, men möjligen skulle minskad torskpredation kunna vara bidragande. Sillgrissla och tordmule torde ha gynnats av skapsillens dominans. Konkurrens från introducerade arter utgör ett annat potentiellt hot mot inhemska arter (Berg & Nilsson 1997). I Stockholms skärgård förekommer kanadagås och vitkindad gås vilka får anses som introducerade. Här verkar dessa arter inte utgöra ett reellt hot. Även utplanteringar av naturligt förekommande arter, som t. ex. gräsand, kan påverka beståndet negativt. Korsningar mellan olika bestånd kan leda till att genetiska anpassningar till lokala miljöförhållanden försämras eller går förlorade (Naturvårdsverket 2008b). Indirekt mänsklig störning kan påverka habitatet. T. ex. vindkraftverk, byggnation och båttrafik utgör potentiella hot mot kustfågelfaunan. Vindkraftverkens påverkan är omdiskuterad men kollisioner, undvikandebeteenden och störning samt barriäreffekter har beskrivits (Widemo 2007). Det finns gott om exempel på att lämpliga habitat kan förloras p.g.a. byggnation. Under inventeringen -00 har bl. a. nybyggda bryggor i anslutning till skäggdoppingkolonier observerats. En nyligen påbörjad studie vid SLU ska fokusera på hur exploateringen i Stockholms skärgård har påverkat fågelfaunan (Pär Forslund i brev). I en studie av fyra skärgårdskommuners hantering av strandskyddet i Stockholms län (Beckman 2001) framkommer att dispensgivningen ofta är mycket frikostig och att strandskyddets syften sällan beaktas. Värmdö kommun utpekas som synnerligen oansvarig. Vetenskapliga studier saknas men flera tillfrågade gästhamnar i skärgården är ense: båttrafiken kan ha ökat och därtill förefaller fritidsbåtarna ta sig längre ut i skärgården än tidigare, tack vare moderna uppfinningar som gps. Särskilt dykänder, doppingar och skrakar påverkas negativt av båttrafik då vågsvall sköljer bort bon, och kullarna splittras när båtar söker sig in i skyddade vikar (Naturvårdsverket 2004). Klimatförändringar har inte diskuterats ovan. Detta beror på att dess verkningar på Östersjön inte är utredda. Framtidsutsikterna beskrivs grovt på ett bra sett av Bernes (2005). Hälsa Att den s.k. trutdöden kan vållas av botulism framförs ofta (Neimanis m. fl. 2007). Botulism är ett förgiftningstillstånd som vållas av förruttnelsebakterien Clostridium botulinum vilken frodas i döda vattenlevande djur och där bildar toxiner (SVA 2007). Nyligen har en alternativ förklaring presenterats (Balk m. fl. 2009): brist på vitamin B 1 (Tiamin). Den vida omfattningen av trutdöden har inte beskrivits tidigare i Sverige och tycks vara en ny företeelse. Möjligen finns en koppling till både övergödning och klimatförändring. 13

skärgårdens skydd Det är svårt och komplicerat att med säkerhet påvisa miljögifternas påverkan på populationsnivå. Det är också svårt att peka ut ett enskilt miljögift som orsak till observerade effekter, då det likväl kan vara en samverkan mellan flera olika ämnen. Sedan 1970-talet har spridningen av giftiga metaller och organiska miljögifter begränsats kraftigt. Vad gäller miljögifterna DDT och PCB har halterna i Östersjöns organismer minskat men halterna av t. ex. dioxiner, bromerade flamskyddsmedel och kadmium är oförändrade eller t. o. m. ökande (Naturvårdsverket 2008a). Under åren 1999 2001 genomfördes en undersökning av abborre i vattnen kring Stockholm (Hansson m. fl. 2006). Fiskbeståndet uppvisade en rad effekter som tyder på en relativt kraftig påverkan av miljöstörande ämnen. Bland effekterna kan nämnas minskad kroppstillväxt och förhöjd aktivitet hos avgiftningsenzym, vilket indikerar potenta miljögifter. Tydligast var påverkan i vattnen runt centrala Stockholm. Effekten avtog ut mot mellanskärgården för att åter öka i ytterskärgården (Linderoth m. fl. 2006). Kopplingen mellan ddt och skalförtunning hos t. ex. tordmule och sillgrissla är sedan tidigare känd. Inom Naturvårdsverkets miljöövervakning mäts skaltjockleken hos sillgrissleägg på Stora Karlsö och efter en ökande trend sedan början av 1980-talet är nu skaltjockleken åter "normal" (Naturvårdsverket 2008a). på att arten ökat i antal. Överlag pekas ofta "trutarna" ut som bovarna i dramat, men även här saknas studier att stödja sig på. Direkt mänsklig störning Om den tidigare iakttagelsen stämmer, att fritidsbåtar tar sig allt längre ut i skärgården, så har även risken för direkt störning i de stora kolonierna ökat. I många fall räcker det med en lösspringande hund eller kort mänsklig närvaro i en fågelkoloni för att hundratals häckningar ska spolieras. En annan faktisk iakttagelse under inventeringen var att det i stort sett var omöjligt att finna sträckor utan mänsklig närvaro (sportfiskare, badgäster och båtturism) längs långa sträckor av fastlandskusten, t. ex. Gålö. ne Predation Att minken utgör ett av hoten och hårt kan decimera kolonihäckande fågelarter är ställt utom all rimlig tvivel (Andersson 1992 resp. Amcoff 2001). Gensvaret hos kustfåglarna är snabbt vid kraftig decimering av minkbeståndet (Amcoff 2008). Uppgifter om att minkbeståndet i stort är på tillbakagång förekommer men faktum är att detta inte är vetenskapligt belagt. Observationerna av havstrut vilka attackerar ejderungar tycks ha ökat sedan 1980- talet. I vilken utsträckning detta påverkar ejderbeståndet är idag okänt. Man kan fråga sig om det ökade antalet predationsobservationer beror på ett förändrat beteende hos havstruten eller om det helt enkelt beror 14

Genomförande

Organisation & mål Fotograf: Stefan Oscarsson/N Projektet, vars huvudman varit Sveriges Ornitologiska Förening (SOF), leddes av Kustfågelgruppens styrgrupp vilken bestod av representanter från Sällskapet Utö Ornitologer (Niclas Eklund), SOF (Sören Lindén) och Roslagens Ornitologiska Förening (Lars Olsson resp. Bill Douhan). Utöver styrgruppen deltog även Åke Andersson, Anders Haglund och Roland Staav i det redaktionella arbetet. Som korrekturläsare fungerade Sönke Eggers, Henri Engström, Petter Simonsson, Julia Stigenberg och Martin Tjernberg. Målsättning Projektets grundläggande syfte var att presentera ett underlag för en värdering av skärgårdsområdets fågeltillgång samt kartlägga de beståndsförändringar som skett sedan 1971. En förutsättning härför var att utbredning och numerär kartlades för samtliga häckande kustfågelarter inom Stockholms läns skärgård. Målet var att bidra med kunskap som möjliggör en hållbar utveckling för kustfågelbeståndet. För att uppnå detta ska denna rapport: Ge en ögonblicksbild av kustfågelbeståndets numerär och utbredning men även påvisa de långsiktiga förändringar som skett utifrån flera olika värderingsgrunder. Ge ett korrekt och modernt planeringsunderlag för skärgårdens framtida utnyttjande, vilket skall kunna användas även av personer som saknar mer djuplodande biologiska kunskaper. Peka ut refugier för kustfågelbeståndet vilka fortsättningsvis bör hållas minkfria. Fungera som kalibrering av Projekt Levande skärgårdnatur. 17 Utifrån ovanstående punkt utarbeta en fungerande metod för en fortlöpande uppföljning av kustfågelbeståndets utveckling. Inventerare Anders Andersson, Åke Andersson, Stefan Bengtsson, Lars-Erik Berg, Oskar Berg, Martin Bergström, Magnus Bladlund, Michael Broström, Oscar Carheden, Peter Carlsson, Kurt Carlström, Lennart Cederlund, Per Coliander, Bill Douhan, Niclas Eklund, Paul Elfström, Elias Berg, Kjell Eriksson, Karin Fagergren, Rickard Flodin, Mats Gothnier, Bo Granberg, Måns Grundsten, Eva Hermansson, Anders Haglund, Claes Hallin, Ulrika Hamrén, Joel Hedlund, Britt Hjertstrand, Gunnar Hjertstrand, Bo Holst, Lena Håkansson, Bengt Jansson, Joakim Johansson, Rune Johansson, Bengt Jonsson, B. Karlsson, Göran Karlsson, Jonas Karlsson, Roine Karlsson, Klas Karp, Tomas Kjelsson, Claes Kyrk, Gunnar Lagerkvist, Nils Lagerkvist, Ragnar Lagerkvist, Tina Lantee, Lena Larsson, M-L Larsson, Sören Lindén, Bo Ljungberg, L-O Ljungdahl, Björn Lundberg, Lars Magnusson, Tony Mattsson, Einar Melander, Linus Meyer, Calle Mobach, Rolf Nilsson, Sören Nygren, Kjell Olsson, Lars Olsson, Donald Rehn, Anders Renlund, Karl-Arne Rosling, Helge Röttorp, Acko Schager, Petter Simonsson, Björn Sjögren, Roland Staav, Julia Stigenberg, Kristofer Stighäll, Thomas Strid, Karl-Erik Sundström, Anders Svensson, Viveka Söderbärg-Åhs, Sten Söderlund, Johan Westerlund, Tomas Viktor, Micke Wilson, Peter Zetterberg, Svante Åberg, Bo Åhs, Mikael Åsberg, Per Åsberg och Lasse Öberg. ne

Metod Båda inventeringarna (-75 resp. -00) genomfördes med liknande, men inte fullt ut jämförbar metodik (Andersson 1998). Därför har råmaterialen bearbetats för att göra resultaten jämförbara. Metodik Metodiken som användes -75 är antagen som biologisk inventeringsnorm (Statens Naturvårdsverk 1978). Inför inventeringen -00 uppdaterades denna norm (Andersson 1998). Kustfågelinventeringen är en inventering av det häckande kustfågelbeståndet. Det är dock svårt och olämpligt (p.g.a. störningsrisken) att fastställa häckning genom boletning. Istället används olika indicier för häckning. Vid inventeringen räknas antal kustfågelpar, varvid principen är att varje art endast räknas under en av totalt tre perioder. Tidigt häckande arter inventeras under period i (slutet av april) och sent häckande arter under period ii (slutet av maj). Skäggdopping och sothöna inventeras genom boräkning under ruvningstiden. Andfåglar (änder, svanar och gäss) inventeras under tiden före och under artens normala äggläggningstid i området då paret eller hanen vanligen ligger utanför eller vilar på häckningsskäret. Vadare, måsfåglar och alkor räknas under ruvningstiden eller i början av ungarnas uppväxttid under period iii (början av juni). båtens framförande och navigering medan den andre räknade och bokförde. Enmansbesättningar förekom sällsynt, tidsåtgången blev 20 30 procent större eftersom betydligt lägre hastighet krävdes. Perioderna placerades för att passa Stockholms läns skärgård under säsonger som följer på isfria vintrar. Tidpunkterna var preliminära och smärre justeringar (någon vecka) gjordes för att anpassa tiderna efter fåglarnas fenologi. Inventeringen bedrevs under dygnets ljusa timmar och inventerarna uppmanades att börja tidigt då morgontimmarna erbjuder de bästa ljus- och vindförhållandena, störningarna är ofta små varvid änder och alkor ligger utanför sina häckningsskär. Båtlagsledaren erhöll kartor med rutorna markerade. I fält antecknades antal och klockslag oftast direkt på kartan. I samband med hemkomst renskrevs dessa anteckningar på bifogade protokoll. Dataläggning av inventeringsprotokoll Originalprotokollen från kustfågelinventeringen 1970 76 finns fortfarande bevarade men det datalagda materialet har gått förlorat. Materialet har nu åter datalagts. Protokollen från den nuvarande inventeringen har fortlöpande datalagts under det att inventeringen fortskridit. Dataläggningen har skett i Microsoft Excel. Fotograf: Stefan Oscarsson/N Inventeringsförfarandet Med mycket få undantag har inventeringen skett från båt. Varje båtlag bestod av en båtlagsledare som ansvarade för planering av fältarbetet, genomförande och rapportering av framtaget underlag. Besättningens storlek utgjordes oftast av två personer inkl. båtlagsledaren. En svarade huvudsakligen för 19 Bearbetning av råmaterialet Bearbetningen av råmaterialet har huvudsakligen skett med Microsoft Excel. De datalagda protokollen från båda inventeringarna har slagits samman i en stor fil och bearbetats utifrån dagens metodik. Detta har bl. a. inneburit att totalnumerären för knölsvan minskat då denna art räknades i både period i

metod och ii under inventeringen -75. Enligt den nu gällande metodiken räknades knölsvan endast i period ii. Även skrattmås inventerades i två perioder (ii och iii) vilket justerats till dagens standard (endast period iii). Arbetssätt Det bearbetade råmaterialet har överförts till Microsoft Access. För kartplottning har data extraherats från Access och plottats med hjälp av javascript direkt i Adobe Illustrator. Detta tillvägagångssätt har inneburit en ökad möjlighet till kontroll och anpassning. Många statistiska beräkningar och kontroller har gjorts på Wessa.net (Wessa. 2009). Finansiering Kustfågelinventeringen -00 finaniserades genom bidrag från: Regionplanenämnden (1 127 000 kr) Naturvårdsverket (400 000 kr) Länsstyrelsen i Stockholms län (350 000 kr) Norrtälje kommun (169 000 kr) SOF (100 000 kr) Österåkers kommun (43 000 kr) Nynäshamns kommun (25 000 kr) Värmdö kommun (20 000 kr) Södertälje kommun (20 000 kr). Regionplanenämnden (Landstingets miljöanslag) beviljade totalt upp till 1,4 miljoner kr men hela beloppet har inte behövts rekvireras. ne & lo 20

Resultat

Tabell 7. Samtliga arter -00 täthet (par/km 2 ). norra 28,13 42,63 64,85 44,90 mellersta 16,35 36,40 100,89 42,99 södra 28,64 66,66 126,47 63,69 totalt 23,64 44,24 85,89 47,62 Karta

Översiktlig presentation Tabell 8. Kustfågelarternas bestånd och procentuella andel av det totala beståndet -00. I Stockholms läns skärgård häckar 167 216 kustfågelpar varav ejdern utgör drygt 100 000. Sedan -75 har en omfattande omdisponering av det häckande beståndet skett. En förskjutning av bestånden dels mot norr, och dels mot ytterskärgården är tydlig. Av 38 arter kustfågelarter uppvisar 20 vikande trender. Av dessa placeras 14 på den regionala rödlistan. Allvarligast är situationen för svärta och skräntärna. Desto bättre uppvisar knipa, storskarv, gråtrut och tordmule positiva trender. Beräkningsmetoder Fyra olika metoder för beräkning av numerärer används i denna rapport. De markeras med ett subfix (nedsänkt siffra). Beräkningsmetod 1 3 används för fisk-/silvertärna och förklaras ingående i dessa arters presentationer. Beräkningsmetod 4 innebär att numerärt dominanta arter, som ejder, storskarv, häger och tordmule, exkluderas från totalnumerären. Resultat: 167 216 par Den nuvarande inventeringens täckningsgrad är hög, vilket innebär att numerärerna torde ligga nära den faktiska verkligheten. Luckor finns dock i mellersta innerskärgården, dvs. skärgården närmast centrala Stockholm. Här är partätheten låg, bortsett från vitkindad gås och silltrut, varvid den totala sammansättningen av kustfågelbeståndet ej torde påverkas. Vad gäller silltrut har dessutom kända kolonierna inventerats. Karta 3 (t.v.). Samtliga kustfågelarter -00 täthet (par/km 2 ). art bestånd (par) andel (%) Ejder 100756 60,25 % Fiskmås 9264 5,54 % Gråtrut 6616 3,96 % Tordmule 6153 3,68 % Silvertärna 0 5180 3,10 % Storskrake 4956 2,96 % Gräsand 3600 2,15 % Knipa 3140 1,88 % Skäggdopping 2535 1,52 % Storskarv 2114 1,28 % Vigg 2102 1,26 % Knölsvan 2010 1,20 % Skrattmås 1918 1,15 % Strandskata 1568 0,94 % Havstrut 1515 0,91 % Tobisgrissla 1461 0,87 % Silltrut 1349 0,81 % Grågås 1320 0,79 % Fisk-/silvertärna 1231 0,74 % Fisktärna 0 1171 0,70 % Drillsnäppa 1022 0,61 % Svärta 895 0,54 % Sothöna 867 0,52 % Småskrake 835 0,50 % Kanadagås 649 0,39 % Sillgrissla 494 0,30 % Vitkindad gås 465 0,28 % Häger 431 0,26 % Rödbena 408 0,24 % Roskarl 288 0,17 % Labb 228 0,14 % Snatterand 111 0,07 % Större strandpipare 105 0,06 % Brunand 84 0,05 % Gravand 78 0,05 % Skedand 73 0,04 % Tofsvipa 68 0,04 % Kricka 57 0,03 % Skräntärna 53 0,03 % Svarthakedopping 21 0,01 % Storspov 13 0,01 % Årta 6 0,00 % Gråhakedopping 2 0,00 % Alfågel 1 0,00 % Rörhöna 1 0,00 % Stjärtand 1 0,00 % Mindre strandpipare 1 0,00 % Totalt 167216 100,00 % 23