Förstudie: Provningssystem för småskalig biobränsle eldning

ETC-rapport 2005/01 Förstudie: Provningssystem för småskalig biobränsle eldning Esbjörn Pettersson Energitekniskt Centrum i Piteå Energimyndigheten P21813-1

Titel Förstudie: Provningssystem för småskalig biobränsle eldning Engelsk titel Preliminary study: Testing systems for small scale biomass firing Författare Esbjörn Pettersson Rapportnummer ETC 2005-01 Datum 2005-09-23 Språk Svenska Antal sidor/tab./ref./bilagor 39/28/53/3 Nyckelord provmetoder, emissioner, verkningsgrad, småskalig biobränsleeldning Beställare Irene Wrande, Energimyndigheten, Box 310 631 04 Eskilstuna Cirkulation Öppen Avsändare Energitekniskt Centrum i Piteå, Box 726, 941 28 Piteå Tel. 0911 23 23 86, Fax 0911 23 23 99, esbjorn@etcpitea.se Godkänt av: Datum: 2

Förord Föreliggande rapport utgör redovisningen av en förstudie inom Energimyndighetens forskningsprogram Utsläpp och luftkvalite. Syftet med förstudien har varit att i en arbetsgrupp sammansatt av representanter från myndigheter, tillverkare och organisationer som äger kvalitets-/miljömärkningssystem diskutera och eventuellt finna en gemensam syn inom området. I arbetet ingick att sammanställa de krav som produkterna möter på den Europeiska marknaden. Projekt nr 21813-1 Dnr 5110-2004-01681 3

1. Sammanfattning Syftet med förstudien var att i en arbetsgrupp sammansatt av representanter från myndigheter, tillverkare och organisationer som äger kvalitets-/miljömärkningssystem diskutera och eventuellt finna en gemensam syn inom området. Efter diskussion inom arbetsgruppen beslöts att förstudien skulle inrikta sig på att sammanställa de krav som tillverkare av småskalig biobränsleutrustning möter på den europeiska marknaden. Många länder har inga verkliga krav på utsläpp och verkningsgrad medan andra har haft krav under lång tid. I vissa länder ges bidrag vid installation av biobränsleutrustningar. Oftast ställs väsentligt högre krav på utrustningarna för att erhålla bidrag än lagkraven. Detta gäller tex. i Tyskland, Österrike och Schweiz. Kraven kan vara olika i olika delstater. Det finns flera frivilliga kvalitets-/miljömärkningssystem med högre krav än lagstiftningen, som tillverkare kan ansluta produkter till då de vill särskilja den egna produkten. I Norden kan nämnas SPs P-märkning och Nordisk Miljömärkning. Bidragskraven i Tyskland är hårdast i Europa med avseende på emissioner och verkningsgrad. Provmetoderna har varit olika i olika länder, men standardiseras nu så att de blir lika i hela Europa. När en standard blivit harmoniserad måste standarden införas i alla länder som ingår i EU. Standarderna innebär att utrustningarna provas när de uppnått drifttemperaturen, dvs. några startutsläpp ingår inte i provningen, och inte heller någon kontroll av att utrustningen fungerar acceptabelt vid felaktigt handhavande, eller vid variationer tex. på bränslekvalité. Felaktigt handhavande kan öka brandrisken dramatiskt. Modern utrustning är idag tillräckligt bra när det gäller utsläpp. Utsläppen i Sverige sker huvudsakligen från äldre anläggningar. Modern teknik skulle dock i praktisk drift kunna fungera ännu bättre. Brandriskerna finns också framförallt i de äldre anläggningarna, men även moderna anläggningar som uppfyller gällande krav kan medföra brandrisker. Teknik för att minska startutsläppen behöver utvecklas och överföras till praktisk användning. 4

Summary The aim of the prestudy was to in a working group with representatives from authorities, manufacturers and owners of quality/ecolabelling discuss and possibly find a common view in the area. After discussions in the group it was decided that the prestudy should concentrate on compiling the requirements manufacturers of small-scale combustion appliances meet on the European market. Many countries have no real requirement on emission and efficiency while others have had requirements for a long period of time. Some countries subsidise installations of appliances for biofuel and most of them require lower emissions and higher efficiencies than legislation. Examples are Germany, Austria and Switzerland. There are voluntary quality/ecolabelling systems with higher requirements than legislation, which enable manufacturers to distinguish their product as better. In the Nordic countries are SPs P-marking and the Nordic Ecolabelling the best known. The German requirements on emissions and efficiency for subsidy of installation of appliances for biofuel are the toughest in Europe. Testing methods has been different in different countries but is now standardised and will be the same all over Europe. When a standard has been harmonised it has to be implemented in all countries in the EU. The standards mean that the appliances are tested when they have reached their working temperature, i. e. no start-up emissions are included in the testing, neither that the appliance work satisfactory when operated incorrectly nor can handle variations e.g. in fuel quality. Incorrect operation can increase the risk of fire drastically. Modern appliances are acceptable regarding emissions. The emissions come mostly from elderly appliances. Modern appliances could be developed to work better in real life. The risk of fire does exist mostly in elderly appliances, but even modern appliances, which fulfil the requirements, may introduce a risk of fire. Methods to decrease the start-up emissions ought to be developed and brought into practical use. 5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING sid. 1. SAMMANFATTNING 4 2. BAKGRUND 7 3. GENOMFÖRANDE 9 4. EXEMPEL PÅ PROVNINGSMETODER OCH KRAV SOM TILLVERKARE AV SMÅSKALIG BIOBRÄNSLEUTRUSTNING MÖTER PÅ DEN EUROPEISKA MARKNADEN 10 4.1. Sverige 10 4.2. Frivilliga Miljö- och Kvalitetsmärkningssystem i Norden 14 4.3. Krav i Europa 18 5. DISKUSSION 27 6. REFERENSER 30 BILAGOR 1 Arbetsgrupp 33 2 Minnesanteckningar 35 3 Jämförelse mellan kravnivåer i Europa 38 6

2. BAKGRUND Olika länder har haft olika traditioner ifråga om vedeldning och har haft olika uppfattningar om problemen som funnits med vedeldning, vilket gjort att provningsmetoder och kravnivåer varit olika i olika länder. Problemen med olika provningsmetoder i olika länder har funnits inom många områden vilket gjort att över 25 länder i Europa arbetar tillsammans för att skapa gemensamma provningsmetoder inom CEN (Comité Européen de Normalisation) samarbetet. För småskaliga biobränsleutrustningar har det tagits fram ett antal EN- (Europäische Norm) standarder, som anger provningsmetoden och kravnivåer enligt standarden. Kravnivåerna är ofta uppdelade i olika klasser. Varje land som deltager i samarbetet har åtagit sig att göra dessa standarder till nationella standarder. Det finns dock inget krav att kravnivåerna måste uppfyllas i varje land, eftersom kravnivåerna sätts nationellt. Däremot när en standard har blivit en harmoniserad Europeisk standard måste varje land inom EU följa standarden. I en harmoniserad standard anges provningsmetod och vilka parametrar som skall mätas. I vissa fall anges även vissa kravnivåer som produkten måste uppfylla för att kunna bli CE-märkt. Nationell lagstiftning kan kräva högre kravnivåer för de parametrar som mäts i den harmoniserade standarden än de angivna lägsta kraven i standarden. Det viktigaste med standarderna är att undanröja handelshinder genom att en produkt enbart behöver provas i ett land. Det finns många olika intressenter inom området Provningssystem för småskalig biobränsleeldning; samhället, tillverkarna, konsumenterna, provningsinstitut och försäkringsbolag. Samhället har krav på att småskalig biobränsleeldning skall kunna ske utan negativa konsekvenser för hälsa och miljö, vilket har uttryckts i ett antal miljömål t.ex. Begränsad klimatpåverkan, Frisk luft, Giftfri miljö och God bebyggd miljö. Detta även när biobränsleeldningen ökar för att kunna minska behovet av fossil energi både direkt i oljepannor men även indirekt genom att minska elförbrukningen, vilken på marginalen nästan alltid är fossilbaserad. Det finns ett konsument- och försäkringsbolagsintresse av att utrustningarna är säkra och inte kan ge upphov till bränder. Tillverkarna har ett intresse av att kunna sälja produkterna till konkurrensmässiga priser samtidigt som det finns ett behov av att kunna särskilja de egna produkterna från konkurrerande produkter. Konsumenterna har ett intresse av att produkterna fungerar i deras hem som avsett. De provande organen har intresse av att få utföra provningar, eftersom provningarna ger inkomster. Ett antal kvalitetsmärkningssystem eller miljömärkningssystem har vuxit fram som ofta både tar betalt för en ansökan och en årlig avgift. Exempel inom Norden är Svan-märkning, som en är nordisk märkning och drivs av SIS-Miljömärkning samt P-märkningen som drivs av SP (Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut). Europeiskt finns flera andra t.ex. Blå ängeln i Tyskland och Miljömärket i Österrike. Många kommuner är idag avvaktande och kan även uppfattas som negativa till vedeldning kanske beroende på svårlösta ärenden runt dåligt fungerande vedeldning, Kommunernas inställning kan vara ett hinder i omställningsarbetet, att öka även den enskilda biobränsleeldningen för att minska användningen av fossilenergi och el för uppvärmning av småhus. Vid införandet av tjärprovtagningen som metod i Sverige kom branschen överens om att inte använda uppmätta emissionsvärden som ett väsentligt inslag vid marknadsföringen av en 7

enskild produkt. Detta eftersom man ansåg att uppmätta värden var av mindre betydelse, beroende på den spridning som kan uppkomma vid provningen. Det väsentliga var att produkten klarade provningen och därmed var bättre än den gamla tekniken. I marknadsföringen angavs enbart om en viss produkt klarat en viss provning eller inte. Detta synsätt har fortsatt i Sverige, vilket har gjort att det enda sättet att påvisa att produkten uppfyller högre krav är att ansluta produkten till något av de frivilliga kvalitets- eller miljömärkningssystemen. Detta innebär ökade kostnader för provning för tillverkarna. En del kommuner vill införa biobränsleeldning med högre kravnivåer, vilket visade sig i att de, i samband med bidrag för installation av biobränsleeldning t.ex. i LIP (lokalt investerings program) eller KLIMP (klimatinvesteringsprogram), krävde Svan-/ P-märkta produkter. Detta belyser att tidigare fanns ingen möjlighet att identifiera bättre produkter utan att produkten var ansluten till ett frivilligt märkningssystem. Dessutom finns synnerligen generösa investeringsbidrag i t.ex. olika delstater i Tyskland och Österrike som kräver att produkterna klarar i vissa fall ännu mer stringenta utsläppskrav än vad den frivilliga märkningen kräver i Sverige. I vissa fall har det dessutom krävts att produkterna testats vid ett särskilt provningsinstitut för att köparna av produkterna ska få bidraget utbetalat till sig. För att sälja i dessa länder krävs i praktiken alltså att produkterna uppfyller även dessa krav. Detta är bakgrunden till förstudien som syftade till att få en diskussion om provningsmetoder och att sammanställa kraven för småskalig biobränsleeldning i Europa. Målet var att sammanställa de krav som behövs för att få ut bra teknik på marknaden. 8

3. GENOMFÖRANDE Förstudien identifierade intresserade medlemmar genom telefonkontakter. Ett speciellt tack riktas till Irene Wrande vars kontaktnät inom området var ovärderligt. I bilaga 1 listas arbetsgruppen. Vid ett telefonmöte diskuterades synpunkter från olika deltagare i arbetsgruppen. I bilaga 2 finns en sammanställning av synpunkterna. 9

4. EXEMPEL PÅ PROVNINGSMETODER OCH KRAV SOM TILLVERKARE MÖTER PÅ DEN EUROPEISKA MARKNADEN Nedanstående översikt gäller enbart eldning med biobränsle. Många standarder gäller för alla fasta bränslen dvs. även fossila bränslen, vilket inte berörs. 4.1. Sverige 4.1.1. Nuvarande krav För Sverige gäller fortfarande enligt BFS 2002:19 att från byggnader inom tätort med fastbränsleanläggning med en effekt upp till 50 kw får utsläppet av organiskt bundet kol (OGC) uppgå till högst 150 mg/nm 3 torr gas vid 10 % O 2 samt för lokaleldstäder i byggnader med annan uppvärmning får utsläppet högst uppgå 250 mg/nm 3 vid 13 % O 2. Provning bör utföras enligt SP-METOD 1419, 1425 respektive 2107, vilka beskrivs i nästa avsnitt. Över 50 kw bör stoftutsläppet uppgå till högst 350 mg/nm 3 och medelvärdet av CO till högst 500 mg/nm 3 vid 13 % CO 2. 4.1.2. Nuvarande provmetoder och äldre provmetoder Idag utförs provningarna för pannor i princip enligt EN 303-5, som blev svensk standard 1999. Den metod som används är SP-METOD 2579, som är nästan identisk med EN 303-5. Före 1999 användes SP-METOD 1419. Dessa metoder beskrivs nedan. Jämförelse mellan SP-METOD 1419 och EN 303-5 (pannor) SP-METOD 1419 Metoden avsåg att simulera vedpanna som eldas mot ackumulatortank. Pannvattentemperaturen är 70 ºC vid provningens början. En startbrasa om 3-4 kg skapar en glödbädd på vilken hela första vedinlägget placeras. Provningen ska omfatta 400 MJ bränsle och erfordras fler vedinlägg för att komma upp till 400 MJ görs detta vid 4 % CO 2. Provtagning av CO, CO 2 och OGC påbörjas 5 minuter efter tillförsel av första vedinlägget. Provningen avslutas vid 4 % CO 2 halt i rökgaserna. Den nominella effekten beräknas som medelvärde att nyttiggjord effekt under den sammanhängande tvåtimmars period som ger det högsta medelvärdet. Pannverkningsgraden beräknas genom kvoten nyttiggjord energi och tillförd energi. Björkved klyvd enligt särskilda krav skall ha en fukthalt av 18 ± 3 %. EN 303-5 (Värmepannor - Del 5. Fastbränsleeldade värmepannor) Standarden omfattar både manuellt och automatiskt matade pannor dvs. även flis- och pelletspannor. Provningen skall ske vid nominell effekt och den lägsta effekt som tillverkaren anger. Om denna effekt överstiger 30 % av pannans nominella effekt skall tillverkaren ange hur energin skall tas hand om t.ex. genom en ackumulatortank. Pannan skall värmas upp innan provningen startar till sin drifttemperatur. Efter att pannan uppnått drifttemperaturen startar provtagningen omedelbart efter att första vedinlägget lagts in (inte efter 5 minuter). Provtagning sker kontinuerligt av CO och OGC, och stoft mäts intermittent. Provningen vid nominell effekt omfattar två vedinlägg och kravet är att effekten mellan de båda eldningscyklerna inte avviker mer än ± 20 %. Den uppgivna nominella effekten skall innehållas åtminstone vid en provning (inom ± 8 %), annars ändras den nominella effekten. Under dessa två eldningscykler tas minst 2 lika långa stoftprov per eldningscykel. Varje 10

stoftprov skall maximalt vara 30 minuter, vilket gör att fler än 4 stoftprov kan erfordras. För beräkningarna erfordras också mätning av CO 2 eller O 2. Pannverkningsgraden bestäms med den direkta metoden, dvs. genom kvoten nyttiggjord energi och tillförd energi. Kraven på verkningsgrad finns i Tabell 1. Utsläppskraven för CO och OGC ska uppfyllas även vid provning vid den lägsta effekten. För stoft räcker det med nominell effekt. Kravet på vedens fukthalt är 16 ± 4 %. För träpellets är kravet fukthalt < 12 %. För pelletspannor med on/off reglering får pannans styrsystem starta och stoppa pannan vid prov med den lägsta effekten (Danielsson 2005). Utsläppskraven finns i Tabell 2. Tabell 1. Verkningsgradskrav enligt EN 303-5, Pn står för nominell effekt. Verkningsgrad klass 1 (47 + 6log Pn) % klass 2 (57 + 6log Pn) % klass 3 (67 + 6log Pn) % Tabell 2. Emissionskrav enligt EN 303-5 för biobränsleanläggningar (mg/nm 3 vid 10 % O 2 ). CO OGC stoft klass 1 klass 2 klass 3 klass 1 klass 2 klass 3 klass 1 klass 2 klass 3 manuellt 50 kw 25000 8000 5000 2000 300 150 200 180 150 matade 50-150 kw 12500 5000 2500 1500 200 100 200 180 150 automatiskt matade 150-300 kw 12500 2000 1200 1500 200 100 200 180 150 50 kw 15000 5000 3000 1750 200 100 200 180 150 50-150 kw 1250 4500 2500 1250 150 80 200 180 150 150-300 kw 1250 2000 1200 1250 150 80 200 180 150 Den viktigaste skillnaden mellan EN 303-5 och SP-METOD 1419 är att den senare simulerar eldning i en avkyld panna, dvs. mer realistisk förutsättning för en manuellt matad panna, medan EN 303-5 utgår från att pannan är uppeldad till drifttemperatur, vilket sannolikt innebär att spridningen i uppmätta värden mellan de två eldningscyklerna blir mindre än för SP-METOD 1419 och att utsläppen blir lägre än för SP-METOD 1419. Uppmätt verkningsgrad bör också bli högre för EN 303-5. Det snävare fukthaltskravet för SP-METOD 1419 borde innebära att reproducerbarheten blir högre mellan olika provningstillfällen. Gustavsson (2004) presenterade en mycket bra jämförelse mellan olika svenska provningsmetoder för vedeldade villapannor. Jämförelse mellan den gamla SP-METOD 1425 och EN 13240 (kaminer) SP-METOD 1425 Metoden innebar att provobjektet installeras i ett provhörn. Minsta mängden för ett vedinlägg beror på eldstadsutrymmets storlek (enligt y(kg ved) = 0,027x + 1.2, x (liter eldstadsutrymme)). Anger eldningsinstruktionen större vedinlägg används detta. Upptändningen sker enligt tillverkarens anvisningar, dock får inte vedmängden vara större än den för provet fastställda vedmängden. Direkt efter första vedinlägget påbörjas provtagning av CO, CO 2, OGC, O 2 samt rökgastemperatur. Miljöprovningen pågår minst 4 timmar och kräver i allmänhet flera vedinlägg, vilka görs vid 4 % CO 2. Björkved av specificerad storlek med fukthalt 18 ± 3 % används. Naturligt drag används. Verkningsgraden beräknas inte. Direkt efter avslutad Miljöprovning görs provning vid maximal effekt med vedinlägg enligt formeln, dock ej mindre än vad som används till normal drift. Björkved med fukthalt 12 ± 3 11

% används vid maximal effekt. Rökgastemperatur och yttemperatur på både angränsande ytor och provobjekt mäts. Provningen avslutas när angränsande ytors temperatur inte stiger eller efter tre timmar även om temperaturen fortsätter att stiga. EN 13240 (Braskaminer för eldning med fast bränsle) Metoden innebär att provobjektet installeras i ett provhörn. Provobjektet placeras på en våg för att kunna mäta bränsleförbrukning ± 20g. En startbrasa enligt tillverkarens anvisningar får brinna upp och skapa en glödbädd, som får tända vedinlägget före provningen. Detta vedinlägg kallas för förtest och skall göra att provobjektet når stabil drifttemperatur. Vedinläggets storlek beräknas utgående från tillverkarens uppgift om cykeltid, verkningsgrad och nominell effekt. För braseldning erfordras minst tre testperioder om minst ¾ timme vardera. Vågen avläses och provtagning av CO, CO 2 och ev. OGC startas. Rökgastemperatur och yttemperaturer på provhörnet registreras så att maximal temperaur kan fastställas. Ytterligare vedinlägg görs då vikten återkommit till ursprunglig plus aska inom 50 gram. Om provtiderna ligger utanför ± 15 % från beräknad tid enligt av tillverkaren angiven nominell effekt, skall en beräkning utföras som visar att tillverkarens angivna nominella effekt uppnåtts alternativt att vid testens minsta tid skulle nominell effekt ha uppnåtts. Om detta inte är fallet är testen ogiltig och skall betraktas som ett för-test. Verkningsgraden beräknas från rökgastemperatur samt oförbränt i rökgaserna (CO) och i askan. Svårigheten i denna testmetod ligger i att erhålla betingelser så att de tre eldningarna blir tillräckligt lika och att erhålla tillverkarens angivna nominella effekt. EN 13240 innehåller också en test vid låg eller reducerad effekt och en test för att se att förbränningen kan komma upp till nominell effekt igen genom att öka undertrycket till vad som anges för nominell effekt. Metoden anger ett specificerat undertryck beroende på nominell effekt för test vid nominell effekt, låg effekt och för säkerhetsprovet. Säkerhetstestet utförs med specificerad ved med fukthalt 15 ± 3 %, som läggs in på speciellt sätt och med öppna reglage för att erhålla högsta effekt. Flera vedinlägg utföres tills mäthörnet och ev. bränsleförråd erhållit stabil temperatur varvid den högsta temperaturen noteras. I Tabell 3 återfinns kravnivåerna för de olika klasserna innan EN 13240 blev en harmoniserad standard. Tabell 3. Krav enligt EN 13240 innan den blev harmoniserad standard. CO % vid 13 % O 2 Verkningsgrad % Klass 1 0,3 70 Klass 2 < 0,3 1,0 60 < 70 Klass 3 50 < 60 De viktigaste skillnaderna mellan SP-METOD 1425 och EN 13240 är att för den senare utförs provningen när lokaleldstaden uppnått stabil driftstemperatur. Någon form av startutsläpp ingår inte i provningen. EN 13240 omfattar braskaminer för både fossila fasta bränslen och biobränslen medan SP-METOD 1425 endast omfattar vedkaminer och innehåller inte någon beräkning av verkningsgrad. EN 13240 omfattar inte kaminer med fläkt för förbränningsluften men omfattar även vattenmantlade kaminer. SP-METOD 2107 Metoden avser att simulera pelletsbrännare som direkteldas mot husets värmebehov. Emissionerna av CO och OGC beräknas som ett medelvärde under ett test som tar ett dygn och omfattar effektuttagen 3 kw (12 tim), 9 kw (4 tim), 6 kw (4 tim) och 3 kw (3 tim) samt övergångar mellan dessa. Provtagning av CO, OGC, CO 2 och O 2 görs när el tillförs till brännaren. I det fall brännaren både har underhållsfyr och eltändning testas det 12

driftfall som bedöms ge det högsta utsläppet. Vid nominell effekt fastställs verkningsgraden för kombinationen av testad pelletsbrännare och referenspannan. 4.1.3. Föreslagna krav i reviderad BBR Flera förändringar föreslås i revideringen av BBR (Boverkets byggregler), t.ex. att tätorts begreppet tas bort. Vidare föreslås utsläppskrav för OGC för byggnader med fastbränsleeldning enligt klass 3 i EN 303-5 (Boverket 2005). Det specificeras att kravet på ackumulator vid fastbränsleeldning gäller manuellt matade pannor. För sekundära värmekällor är kraven i Sverige idag 250 mg OGC/nm 3 vid 13 % O 2. Ett antal standarder för sekundära värmekällor är harmoniserade europeiska standarder från 1 juli, 2005, dessa måste följas av medlemsländerna i EU. I dessa standarder mäts CO och verkningsgrad men inte OGC. En harmoniserad standard innebär att man kommit överens om vad som ska provas och hur provningen ska gå till. Kravnivån ställs av nationella myndigheter på de i standarden provade parametrarna. Produkter som provats enligt standarden kan CEmärkas av anmält organ. I CE-märkningen ingår att ange resultatet från provningen. För lokaleldstäder finns ett tröskelvärde på 1 % CO vid 13 % O 2 för att produkten skall få CEmärkas. Boverket föreslår att kraven skall bli 0,3 % CO för vedeldade kaminer, spisinsatser o. dyl. och 0,04 % CO vid 13 % O 2 för pelletskaminer alternativt 250 mg OGC/nm 3 för vedeldade kaminer, spisinsatser o. dyl. och 100 mg OGC/nm 3 för pelletskaminer vid 13 % O 2 (Boverket 2005). Det finns en möjlighet att kraven även fortsättningsvis kan få vara uttryckta i OGC. Provningen föreslås utföras enligt EN 12809, EN 12815, EN 13240, EN 13229 och pren 14785. Verkningsgradskravet förslås bli 70 % för pelletskaminer, 60 % för kaminer och 50 % för insatser. Utsläppskraven förslås inte gälla för öppna spisar och kakelugnar avsedda för trivseleldning och inte heller för vedspisar främst avsedda för matlagning. 4.1.4. Nya provmetoder EN 13240 (Braskaminer för eldning med fasta bränslen), EN 13299 (Insatser för eldning med fasta bränslen), EN 12809 (Kökspannor med eldning med fasta bränslen) och EN 12815 (Köksspisar för eldning med fasta bränslen) blev harmoniserade europeiska standarder 1 juli, 2005 och skall ett år senare vara införda i lagstiftningen i alla EU-länder (EU 2005). Dessa provmetoder beskrivs kortfattat nedan förutom EN 13240 vilken beskrivits tidigare. I de harmoniserade standarderna ingår inte utsläppskrav för olika klasser. Nedan redovisas utsläppskraven som de var formulerade i standarderna innan de harmoniserades. EN 13299 (Öppna spisar och insatser för eldning med fasta bränslen) Metoden liknar EN 13240 och hade innan den blev harmoniserad 4 klasser för verkningsgrad, vilket innebar förutom klasserna i EN 13240 en klass 4 med verkningsgrad 30 < 50 %. Utsläppskraven var desamma som i EN 13240. EN 12809 (Kökspannor med eldning med fasta bränslen) En kökspanna är avsedd att producera varmvatten för tappvarmvatten och/eller centralvärme med öppet vattensystem med max tryck 2 bar och kan vara avsedd att avge värme i det rum där den är installerad. Den kan vara manuellt eller automatiskt matad och kan ha fläkt för förbränningsluften. Metoden liknar EN 13240. För styckeved krävdes verkningsgrad från 60 % vid 5 kw till 70 % vid 50 kw medan motsvarande för pellets var 73 % till 77 %. För utsläppskraven fanns tre klasser med < 0,3, 0,3-0,8 och 0,8 1,0 % CO vid 13 % O 2. Detta gällde före harmoniseringen. 13

EN 12815 (Köksspisar för eldning med fasta bränslen) Köksspisar används primärt för matlagning men också för värmeavgivning i det rum där de är placerade. Dessutom kan de vara vattenmantlade för att producera varmvatten och/eller centralvärme. De har inte automatisk bränslematning och har ej heller fläkt för förbränningsluften. Metoden liknar EN 13240. Utsläppskraven var desamma som för EN 12809 och hade 4 verkningsgrads klasser enligt Tabell 4 före harmoniseringen. Metoden innehåller också ett kokprov för att verifiera att köksspisen fungerar för matlagning. Tabell 4. Verkningsgradskrav före harmonisering. Verkningsgrad (%) klass 1 75 klass 2 70 < 75 klass 3 65 < 70 klass 4 60 < 65 pr EN 14785 (Pelletskaminer) Förslaget till metod gäller mekaniskt matade pelletskaminer med eller utan fläkt för förbränningsluft och med och utan vattenmantling. Provmetoden liknar EN 13240. Två eldningar erfordras om minst 3 timmar vardera för nominell effekt och 6 timmar vardera för dellast. Inställningar ska följa tillverkarens anvisningar. För kaminer med on/off reglering görs inte någon dellast test. Vid säkerhetstestet ställs alla reglage (förutom reglage enbart för starten) så att maximal effekt uppnås och eldning fortgår tills maximal temperaur uppnåtts. Kraven i förslaget är 0,04 % CO vid 13 % O 2 vid nominell effekt och 0,06 % vid dellast. Verkningsgrad vid nominell last min 75 % och 70 % vid dellast (pren 14785). pren 15250 (Kakelugnar) Förslaget omfattar kakelugnar. Provmetoden innebär mätning från ilägg av en specificerad startbrasa tills CO 2 halten sjunkit till 4 % eller 25 % av CO 2 toppens max värde (minsta CO 2 värde). Tiden från att maxtemperaturen nåtts i kakelugnen tills temperaturen sjunkit till hälften skall inte understiga 4 timmar. Rökgaserna för analys extraheras med en sugpyrometer för att mäta rökgastemperaturen. Kraven i förslaget är 0,3 % CO och verkningsgrad 70 % som medelvärde av två fulla eldningscykler (pren 15250). 4.2. Frivilliga miljö- och kvalitetsmärkningssystem i Norden Vid sidan av olika SP-METODer och EN-standarder finns ett antal frivilliga miljö- och kvalitetsmärkningssystem som använder allmänt förekommande provningsmetoder och i vissa fall speciella provningsmetoder. I Sverige är SP s (Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut) P-märkningssystem och Nordisk Miljömärkning med svanen som symbol de mest kända märkningarna och beskrivs därför nedan mer i detalj. 4.2.1 P-märkning P-märkning finns för ett stort antal produktområden bl. a. för pelletsbrännare, pelletskaminer och vedeldade lokaleldstäder. P-märket visar att t.ex. en kamin uppfyller grundläggande krav på säkerhet (CE-märkning) men dessutom att den har en hög kvalitet, med högre krav på t.ex. utsläpp och verkningsgrad än enbart CE-märkta kaminer. Vid P-märkning sker även en fortlöpande kvalitetskontroll (tillverkningskontroll). För tex. kaminer ställs krav på att de ska kunna eldas vid låg effekt med bibehållen hög verkningsgrad och låga utsläpp. P-märket är 14

SPs eget certifieringsmärke. Utveckling av P-märket sker i samarbete mellan SP och tillverkarna. och grundar sig på marknadens önskemål och har lett till en produktutvecklig som i sin tur gjort att kraven i P-märkningen reviderats och skärpts. Kostnaden för P- märkning består dels av en ansökningsavgift/provningskostnad och kostnaden för ett årligt besök hos företaget. P-märkning av pelletsbrännare och pelletspannor För att en pelletsbrännare/pelletspanna skall bli P-märkt ställs krav på säkerhet, effektivitet, utsläpp och driftsäkerhet. Certifieringsreglerna omfattar pelletsbrännare med en nominell effekt av maximalt 25 kw, avsedd för montering i varmvattenpannor och pelletspannor med en nominell effekt av maximalt 100 kw (SP1999). Reglerna omfattar inte bränsletransportsystemet. En provningsrapport från ett ackrediterat laboratorium ska visa att de tekniska kraven på säkerhet mot bakbrand, rensbarhet, askhantering, tillgänglighet, utsläpp och verkningsgrad är uppfyllda. Ritningar skall uppvisas som styrker att den testade produkten är lika med den produkt som är föremål för P-märkning. Produkten skall även uppfylla villkoren för CEmärkning enligt lågspänningsdirektivet, EMC-direktivet och maskindirektivet. Manual till produkten granskas. Den skall innehålla en teknisk produktbeskrivning, installationsanvisningar samt drift- och skötselanvisningar som möjliggör att produkten kan hanteras på rätt sätt. Leverantören skall teckna avtal med SP om en fortlöpande kontroll. Denna kontroll ska säkerställa att certifierade produkter under godkännandetiden inte förändras på ett sådant sätt att villkoren för certifieringen äventyras. Den fortlöpande kontrollen utförs dels som en egen kontroll som tillverkaren själv ansvarar för och dels som en årlig besiktning som utförs av SP, eller av SP godkänt företag. För pelletsbrännare/panna utan sammanbyggt bränsleförråd krävs två av varandra oberoende säkerhetssystem mot bakbrand. Dessutom skall förbindelsen mellan brännare och bränsleförråd utgöras av avbrännbar, slocknade slang. Pelletsbrännare/panna sammanbyggda med bränsleförråd skall ha minst tre av varandra oberoende säkerhetssystem. Exempel på säkerhetssystem är fallschakt, tät cellmatare, nödutmatning av bränsle, vattensprinklersystem. Tätslutande lock på bränsleförrådet med brytare som bryter bränslematning vid locköppning räknas också som säkerhetssystem för brännare sammanbyggda med bränsleförrådet. Minst ett system skall fungera oberoende av strömförsörjning. Med en anordning skall brännaren låsas fast på pannan. Brännare med automatisk tändning skall vara försedd med exempelvis en gränslägesbrytare som blockerar brännarens start om brännaren inte är ansluten till pannan. Exempel på funktionskrav är att automatisk återstart efter ett strömavbrott får bara kunna ske om brännaren/pannans automatik först kontrollerar att alla säkerhetssystem är i funktion. För pelletsbrännare gäller att verkningsgraden skall vara minst provpannas verkningsgrad vid motsvarande oljeeldning minskad med 10 procentenheter. Provning utförs enligt SP-METOD 2108, som omfattar hela SP-METOD 2107, som tidigare beskrivits. SP-METOD 2108 innehåller också prov med avvikande pelletsdiameter och prov för tillgänglighet genom att elda vid effektuttaget 6 kw under en vecka. CO och OGC mäts under början och slutet av provperioden och förekomsten av slaggbildning undersöks. För pelletspannor skall pannverkningsgraden vara 80 % testad enligt SP-METOD 2502 respektive 86 % testad enligt SP-METOD 2503. SP-METOD 2502 används för pelletspannor 25 kw och innehåller samma effektsteg som SP-METOD 2107 och 2108 (9, 6, 3 kw). SP-METOD 2503 används 15

för pelletspannor > 25 kw och innehåller istället för fasta effektsteg procentuella effektsteg i procent av nominell effekt (60, 40 och 20 %). Utsläppet av OGC och CO får maximalt vara 75 mg/nm 3 respektive 2000 mg/nm 3 vid 10 % O 2, vilket gäller för både pelletsbrännare och pelletspannor testade vid de olika effektstegen. P-märkning av pelletskaminer För att en pelletskamin skall kunna erhålla P-märket måste den uppfylla både konstruktionsoch funktionskrav i fråga om bl. a. säkerhet, verkningsgrad och utsläpp av både buller och oförbränt och stoft i rökgaserna (SP 2000). Reglerna omfattar pelletskaminer med en effekt upp till 15 kw. Konstruktionskraven är bl. a. tre av varandra oberoende säkerhetssystem mot bakbrand varav minst ett system ska fungera oberoende av strömförsörjning. För exempel se pelletsbrännare. Exempel på funktionskraven är att automatisk återstart av pelletskamin efter ett strömavbrott får bara kunna ske om kaminens automatik först kontrollerar att alla säkerhetssystem är i funktion. Bullerkrav på 45 dba, vilket motsvarar kraven på köksfläktar. Utsläppskraven är 75 mg OGC/nm 3 och 2000 mg CO/nm 3 vid 10 % O 2. Kaminen eldas vid olika effekter. Provtiden är 12 timmar vid lägsta effekt, 4 timmar vid 3-5 kw och 2 timmars provtid vid maximal effekt. För kaminer som är avsedda att gå mot rumstermostat (kräver eltändning) simuleras eldning mot rumstermostat vid medeleffekt av 1,6 kw. För OGC och CO beräknas medelvärdet under provningen. Under provningen vid 3-5 kw provtages även stoft, som har en kravnivå på 100 mg/nm 3 vid 10 % O 2. Dessutom undersöks tillgängligheten genom att elda kaminen en vecka vid 3-5 kw eller mot termostat. CO- och OGC-kraven ska uppfyllas även efter en veckas eldning. Verkningsgradskravet är 75 % vid effektintervallet 3-5 kw och även vid eldning mot termostat. Provningen ska utföras enligt SP-METOD 2453. P-märkning av vedeldade lokaleldstäder För att en vedeldad lokaleldstad skall kunna erhålla P-märket måste den uppfylla både konstruktions- och funktionskrav i fråga om bl. a. säkerhet, verkningsgrad och utsläpp av oförbränt i rökgaserna (SP 2003). Reglerna omfattar braskamin, spisinsats, insats med omramning, köksspis samt kakelkamin liksom lokaleldstäder med vattenvärmning med maximal effekt till vatten 10 kw. Ackumulerande eldstäder eller automatiskt matade produkter omfattas ej. Kravnivåerna är samma som för klass 1 i EN 13240 förutom att temperaturkravet på brännbara byggnadsdelar är satt till 60 C istället för 65 C och att OGC mätts och inte får överstiga 200 mg/nm 3 vid 13 % O 2. Dessutom gäller att OGC kravet skall innehållas även vid eldning vid 3-4 kw enligt tillverkarens anvisningar. 4.2.2. Nordisk Miljömärkning ( Svan-märkning ) Nordiska Ministerrådet beslutade 1989 att införa en frivillig och positiv miljömärkning i Norden. Verksamheten leds av Nordiska Miljömärkningsnämnden som bl.a. beslutar om vilka produktgrupper som kan miljömärkas och kriteriernas slutliga utformning. Varje land har ett sekretariat och en styrelse/nämnd som ansvarar för arbetet. I Sverige är det SIS Miljömärkning AB som ansvarar för arbetet. Kriterierna fastställs efter en grundlig bedömning av miljöbelastningen under produktens hela livscykel. Kostnaden för att märka en produkt består dels av en ansökningsavgift (och eventuell provningskostnad) samt en årsavgift baserad på produktens omsättning. 16

Pannor för uppvärmning med fasta biobränslen Provningen sker i stort enligt EN 303-5 och har verkningsgradskrav enligt Tabell 5. Tabell 5. Verkningsgradskrav. Verkningsgradskrav manuellt matade pannor (69 + 6log Pn) % automatiskt matade pannor (72 + 6log Pn) % Manuellt matade pannor provas vid endast nominell last medan automatiskt matade pannor provas både vid nominell last samt låglast med 20, 40 och 60 % av nominell last. Utsläppskraven finns angivna i Tabell 6. Tabell 6. Gränsvärden för luftutsläpp (mg/nm 3 vid 10 % O 2 ). 100 kw 100 < x 300 kw OGC 70 50 CO 1000 a /2000 b 500 a /1000 b stoft 70 70 a automatiskt matade pannor, b manuellt matade pannor Stoft mäts enbart under nominell last. För automatiskt matade pannor bilder de tre låglastpunkterna ett medelvärde som också skall uppfylla angivna utsläppskrav. Manuellt matade pannor skall vara utrustade med ackumulatortank. Dessutom finns det materialkrav tex. plastmaterial får inte ha tillsatser baserade på kadmium, bly, kvicksilver eller deras föreningar, ett antal namngivna ftalater eller halogenerade flamskyddsmedel med några undantag (NM 2004). Slutna eldstäder för biobränsle Produktgruppen omfattar slutna eldstäder som kan vara ackumulerande eller icke ackumulerande. De värmer rummet de är placerade i men kan även distribuera värme med vatten- eller ventilationssystem. Bränslet kan tillföras både manuellt och automatiskt. Provningen utförs enligt EN 13240 med ett tillägg om stoftmätning enligt NS 3058 med en vedförbrukning om 0,8-1,25 kg torr ved/h ( 2 kw) och 1,26-1,9 kg torr ved/h (3-5 kw). Utsläppskraven anges i Tabell 7. 17

Tabell 7. Utsläppskrav för lokaleldstäder. OGC CO Stoft (g/kg bränsle) (mg/nm 3 tg vid 13% O 2 ) (mg/nm 3 tg vid 13% O 2 ) Ackumulerande 180 2500 3 eldstäder (nominell last) Övriga Manuellt matade 180 2500 (nominell last) Låglastpunkter + nominell < 10 * < 20 (enskilt prov) Automatiskt matade 55** 1250 (nominell last) Låglastpunkter + nominell < 10* < 20 (enskilt prov) * För övriga eldstäder skall kravet uppfyllas även som medelvärde av nominell last och de två låglastpunkterna. ** även medelvärde av de två låglastpunkterna För ackumulerande eldstäder skall verkningsgraden 80%. För övriga eldstäder skall verkningsgraden 75%. Provningen är en blandning av EN 13240 och NS3058. Generellt gäller att provningen vid nominell effekt genomförs enligt EN13240 och vid reducerad effekt enligt NS 3058. Dessutom finns det materialkrav på samma sätt som för pannor (NM 2005). 4.3. Krav i Europa Ovan beskrevs de svenska kraven. Bilden är splittrad i Europa. Många länder har inga verkliga krav alls på småskalig biobränsleeldning med avseende på utsläpp och verkningsgrad medan andra har haft krav under lång tid, vilket tex. gäller Österrike, Tyskland och Schweiz. I dessa tre länder har också under ett flertal år funnits bidragssystem för installation av biobränsleanläggningar. För att få bidrag har oftast högre krav ställts på verkningsgrad och utsläpp än enligt lagstiftningen. Frankrike, som använder mycket ved för småskalig uppvärmning, har inte haft några krav alls men ger nu bidrag till utrustningar som klarar måttliga krav. Storbritannien har inte haft någon betydande småskalig vedeldning tidigare och har infört bidrag för installation. Kraven för att erhålla bidrag är inte speciellt höga. I Norden är det skillnad mellan olika länder vilka utrustningar som används. I Norge är det mest braskaminer som används som komplement till elvärme. I Finland är ackumulerande eldstäder mycket vanliga. De flesta nybyggda hus har en murad tung eldstad eller en ackumulerande täljstenskamin eller dylikt. I Danmark är kaminer vanligast. I länder där de lokala myndigheterna bestämmer behöver det inte finnas några lagkrav utan praxis blir ett faktiskt krav, som tex. i Nederländerna. 18

4.3.1. Norge I Norge används främst vedkaminer, vilka kan ge stora utsläpp då de eldas vid låg effekt. Eldningsmönstret i Norge har varit annorlunda då kaminerna använts som komplement till elvärme, vilket gör att deras provmetod avviker från andra provmetoder för kaminer. Den norska metoden innebär att partikelutsläppet mäts efter utspädning av rökgaserna då kaminerna eldas vid låg effekt. Rökgaserna späds ut så att temperaturen på de provtagna gaserna är under 35 C, vilket gör att högre kolväten har kondenserat och bidrager till partikelmassan. Klass 1 eldstäder klarar utsläppskraven vid lägre effekt (<0,8 kg ved/h) än klass 2 eldstäder (<1,25 kg ved/h). Inga kaminer är godkända i Norge enligt klass 1. Provtagning sker vid 4 effektnivåer. För klass 1 är de <0,8; 0,8-1,25; 1,26-1,9 och >1,9 kg ved/h. För klass 2 är de <1,25; 1,25-1,9, 1,9-2,8 och >2,8 kg ved/h. NS3058 omfattar provningsmetoden medan NS3059 omfattar krav, enligt Tabell 8. Tabell 8. Utsläppskrav från slutna eldstäder. Partiklar gram/kg ved (NS 3059). Högsta tillåtna värde Högsta tillåtna medelvärde (av de fyra mätningarna) Kaminer med katalysator 10 gram/kg 5 gram/kg Kaminer utan katalysator 20 gram/kg 10 gram/kg Endast slutna eldstäder omfattas av kraven. Öppna spisar, ackumulerande eldstäder och spisar för matlagning omfattas inte av kraven (SBE 2003). Kommunerna ska godkänna installationen och kräver därför att EN 13240 ska uppfyllas i fråga om säkerhet. De kan också ställa miljökrav på andra eldstäder än slutna eldstäder (Karlsvik 2005). Fastbränslepannor ska inte ge högre partikelutsläpp än vad som anges i NS 3059. Kravet ska anses vara uppfyllt om klass 3 i EN 303-5 uppfylls i fråga om verkningsgrad och utsläpp (SBE 2003). Tidigare gällde en rekommendation för biobränsleeldade pannor 20-500 kw att stoftutsläppen skulle vara maximalt 200 mg/nm 3 (SFT 1995). (Okänt vilken O 2 halt detta skulle gälla vid.) 4.3.2. Danmark I Danmark finns inga emissionskrav enligt Winther (2005) för biobränsleanläggningar under 120 kw. Däremot finns krav mot bakbrand för automatisk matade anläggningar. Reglerna är skrivna så att öppet kärl krävs i praktiken vid biobränsleeldning. För anläggningar större än 120 kw 1 MW gäller stoft 300 mg/nm 3 och CO 500 mg/nm 3 vid 10 % O 2 (Mst 2002) 4.3.3. Finland I Finland finns varken miljö- eller verkningsgradskrav enligt Oravainen (2005). Det finns däremot säkerhetsregler som är olika i olika delar av Finland. Oftast används säkerhetstest enligt EN 13240. 4.3.4. Tyskland I Tyskland gäller för eldningsanläggningar upp till 15 kw att de måste eldas med rent biobränsle (1. BImSchV). Vid högre effekt än 15 kw gäller stoft 150 mg/nm 3 vid 13 % O 2. Kravet på CO beror på effekten enligt Tabell 9. 19

Tabell 9. Utsläppskrav för CO i Tyskland (mg/nm 3 vid 13 % O 2 ). CO (mg/nm 3 vid 13 % O 2 ) 50 kw 4000 50-150 kw 2000 150-500 kw 1000 >500 kw 500 Det finns obligatoriska krav även på lokal eller regional nivå. I München krävs vid vedeldning CO under 1500 mg/nm 3 och stoft mindre än 150 mg/nm 3 vid 13 % O 2 (München 1999). I praktiken sätts kraven av att det finns ett gemensamt bidragssystem i hela Tyskland som sätter kravnivån för Erneuerbara Energie (förnyelsebar energi). För privatpersoner gäller: manuellt matade vedpannor 15-100 kw ger bidrag 50 Euro/kW om pannverkningsgraden 88% uppnås och är utrustade med effekt- och eldningsreglering (temperaturmätning bakom brännkammaren och/eller en lamdba-sond för mätning av syrehalten i rökgaserna), samt ackumulatortank 55 liter/kw. Dessutom gäller att om pannverkningsgraden är minst 90 % erhålls minst Euro 1500. Automatiskt matade biobränslesystem (pellets) 8-100 kw ger Euro 60/kW om verkningsgrad över 88 % uppnås. Dessutom gäller att om pannverkningsgraden är minst 90% erhålls minst Euro 1700. För anläggningar som ger värme till rummet där anläggningen står erhålls minst Euro 1000 om förbränningsverkningsgraden är över 90 %. Anläggningen måste ha en effektoch eldningsreglering och en automatisk tändanordning. Om effekten är över 50 kw måste det handla om centralvärmesystem. I Tabell 10 anges utsläppskraven för bidrag. Tabell 10. Utsläppskrav för bidrag (vid 13 % O 2 )(BAFA 2005). mg/nm 3 CO (både nominell last och dellast) 250 stoft 50 Dessutom finns det möjlighet att få lån med låg ränta för installation av biobränsleanläggningar tex. från kfw-foerderbank.de i samband med renoveringar för att sänka energiförbrukningen. Därutöver finns oftast flera möjligheter att få bidrag/lån i de olika delstaterna, som dock oftast inte vänder sig till privatpersoner utan mindre företag och myndigheter. Ett exempel på en delstat som också ger bidrag till privatpersoner är Nordrhein- Westfalen, som ger bidrag utöver det nationella programmet till automatiska anläggningar. Bidraget är Euro 1500 för anläggningar upp till 27 kw och Euro 55/kW för anläggningar mellan 28 och 100 kw (Hafö). Ett annat exempel är Sachsen, som har angivet ett utsläppskrav på 250 mg/nm 3 vid nominell last och 500 mg/nm 3 vid dellast för CO och enbart en rekommendation på stoft på 50 mg/nm 3 vid 13% O 2 (Sachsen 2001). Bidraget omfattar Euro 80/kW upp till 30 kw och över 30 kw Euro 40/kW. Blauer Engel (Blå ängeln) är ett frivilligt miljömärkningssystem i Tyskland som har kriterier både för pelletspannor och pelletskaminer med krav enligt Tabell 11. 20

Tabell 11. Krav på pelletspannor och pelletskaminer enligt Blauer Engel (Blå ängeln 2005). Pelletspanna Pelletskamin Testmetod EN 303-5 DIN 18 894 Max effekt 50 kw 15 kw Min verkningsgrad 90 % (nominell last) 88 % (dellast, max 30 % av nominell last) 90 % (nominell last och dellast) NO x mg/nm 3 13 % O 2 150 150 CO mg/nm 3 13 % O 2 100 (nominell last) 300 (dellast, om nominell last < 15 kw) 200 (nominell last) 400 (dellast) 250 (dellast, om nominell last 15-50 kw) OGC mg/nm 3 13 % O 2 5 (nominell last och dellast) 10 (nominell last) 15 (dellast) Stoft mg/nm 3 13 % O 2 30 35 (nominell last) Med dellast menas lägsta möjliga last för pelletskaminer. 4.3.5. Österrike I Tabell 12 och 13 anges obligatoriska krav i Österrike för biobränsleanläggningar. Tabell 12. Utsläppskrav för biobränsleanläggningar upp till 400 kw (mg/mj bränsle) (Lasselberger 2003). CO NO x OGC stoft manuellt matade 1100 150 80 60 automatiskt matade 500 * 150 40 60 * Vid dellast (30 % av nominell effekt) får gränsvärdet överskridas med 50 %. NO x värdet gäller enbart för vedeldning. Tabell 13. Verkningsgradskrav. Verkningsgradskrav (%) manuellt matade 10 kw 73 >10-200 65,3 + 7,7log Pn > 200 kw 83 automatiskt matade 10 kw 76 >10-200 68,3 + 7,7log Pn > 200 kw 86 För anläggningar över 50 kw hos företag är kraven hårdare. Rökgasförluster på maximalt 19 % och utsläppskrav enligt Tabell 14 ska visas vid den årliga besiktningen. Tabell 14. Utsläppskrav för pannor hos företag (mg/nm 3 vid 13 % O 2 ) (FAV 1997). 100 kw 100-350 kw stoft 150 150 CO 800* 800 NOx 250-500** 250-500** HC 50 50 * vid dellast (30 % av nominell last) får värdet överskridas med 50 % ** beroende på vilket träbränsle som används 21

Kraven i TRVB H 118 97 Automatische Holzfeuerungsanlagen gällande brandskydd skall också uppfyllas. Det finns bidrag både centralt och regionalt för installation av biobränsleanläggningar. För småskalig vedeldning gäller dock i första hand de regionala bidragssystemen. I tex. delstaten Salzburg kan man få 30 % i bidrag till flis- och pelletsvärme med max Euro1962 och till vedpanna max Euro 1744. Provning enligt EN 303-5 ska ge verkningsgrad som lägst enligt Tabell 15 och med utsläpp enligt Tabell 16. Tabell 15. Verkningsgrads krav för bidrag i Salzburg. 10 kw >10 kw manuellt matade 76 % (68,3 + 7,7logPn) % automatiskt matade 79 % (71,3 + 7,7log Pn) % Tabell 16. Utsläppskrav mg/mj. CO OGC NO x stoft manuellt matade 500 60 150 50 nominell last Låglast (50 % Pn) 1000 60 automatiskt matade 250 30 150 50 nominell last låglast (30 % Pn) 500 30 Elbehovet vid stabildrift får max vara 1,5 % av den nominella effekten (Salzburg 2005). I Kärnten kan privatpersoner och juridiska personer få bidrag vid installation av utrustningar, exempelvis ger vedpanna med ackumulatortank Euro 1100, pelletspanna Euro 1800 och flisanläggningar Euro 2200. Vid övergång från olja, gas, el eller kol kan man få ytterliggare ett bidrag på upp till Euro 1100. Utsläppskraven för att få bidrag i Kärnten anges i Tabell 17. Tabell 17.Utsläppskrav (mg/mj) (Kärnten 2005). Flis- och pelletspanna vedpanna CO 300 800 OGC 7 50 stoft 100 100 Wien kan ge bidrag på till 33 % till 51 %, beroende emissionsvärden, till biomassa värmeanläggningar. Maximalt kan bidraget beräknas på Euro 14 000 per lägenhet. Utsläppskraven anges i Tabell 18. Tabell 18. Utsläppskrav för anläggningar upp till 350 kw (mg/nm 3 vid 13 % O 2 ). Nominell last Dellast (30 % av nominell last) CO 500 750 OGC 40 40 NO x 150 150 Stoft 50 50 Stoft i stoftbelastade områden 25 25 22

Bidraget ges för vedpannor med ackumulatortank, fliseldning, pelletseldning (både pelletspannor och pelletskaminer), kakelugnar (om de är huvudsakliga värmekällan) (Wien 2005). Das Umweltzeichen (Miljömärket) är ett officiellt ekomärke som används inom tex. turistnäringen för att visa att anläggningen är miljöanpassad. För att anläggningen ska få använda märket måste ett antal riktlinjer följas. För biobränsleeldning (Umweltzeichen 2004) måste lägst verkningsgrad enligt Tabell 19 uppfyllas. Tabell 19. Verkningsgradskrav för Das Umweltzeichen. Panna Rumsuppvärmning Manuellt matade 10 kw 79 80 >10-200 71,3 + 7,7logPn 80 > 200 kw 89 - automatiskt matade 10 kw 86 88 >10-100 82 + 4,0logPn 88 > 100 kw 90 88 I Tabell 20 och 21 anges provningsmetoderna och utsläppskraven för Das Umweltzeichen. Tabell 20. Använda provningsmetoder. Provningsmetod Pannor EN 303-5 Kaminer manuellt matade EN 13240 Kaminer automatiskt matade DIN 18894 Kakelugnar ÖNORM B 8303 Köksspis för centralvärme EN 12815 Kamininsats EN 13229 Tabell 21. Emissioner mg/mj. Pannor Manuellt matad Rumsuppvärmning Manuellt matad Automatiskt matade CO nominell last 500 250 700 250 CO dellast (50 %) 750 750 CO dellast (30 %) 375 375 Automatiskt matade NO x 150 100 (1) 150 100 120 (2) OGC nominell last 30 10 70 10 OGC dellast 10 10 stoft 30 20 (1) 30 20 30 (2) (1) pelletseldning (2) fliseldning 23

Alla anläggningar som kan användas för vattenburen centralvärme måste ha ackumulatortank. Det finns krav på använda material och manualer både för användning och installation samt krav på dokumentation. 4.3.6. Schweiz Enligt Luftreinhalte-verordnung (LRV 2005) måste vedeldade utrustningar mindre än 40 kw ovillkorligen endast eldas med ren ved, dvs. styckeved eller bindemedelsfria briketter, naturren ved i form av flis, kutter- och sågspån, slipdamm eller bark. Över 40 kw får restprodukter (restträ) från träbearbetande industri och byggrester användas under förutsättning att träet inte tryckimpregnerats eller erhållit någon beläggning som innehåller halogenorganiska föreningar. Tabell 22 visar att de obligatoriska kraven är lågt satta. Tabell 22. Utsläppskrav för eldning med rent trä (mg/nm 3 vid 13 % O 2 ). 20-70 kw 70-200 kw 200-500 kw CO (rent trä) 4000 2000 1000 CO (restträ) 1000 1000 800 stoft - 150 150 För NO x gäller generellt 150 mg/nm 3 om massflödet av 1,5 kg NO x /h överskrides, dvs. några NO x krav finns inte för småskalig vedeldning då det krävs över 500 kw för att kunna komma upp till 1,5 kg NO x /h. För nya manuellt matade pannor som inte klarar utsläppskraven vid 30 % av nominell last måste utrustas med ackumulatortank. Förbränningsanläggningar skall besiktas vartannat år av Feuerungskontrolle, som mäter utsläpp och bedömer verkningsgrad. Detta gäller inte mindre anläggningar. För ved gäller gränsen 70 kw om anläggningen endast eldar ren ved. I Schweiz finns inga rikstäckande bidragssystem, men alla kantoner har något slags bidragsprogram. I de flesta, om inte alla, bidragsprogram krävs att anläggningen innehar ett Qualitätssiegel fur Holzfeuerung och verkningsgradsgaranti från EnergieSchweiz, vilket tidigare inneburit att anläggningen måste ha provats på vissa särskilda provningsanstalter i Tyskland, Österrike och Schweiz. Numera accepterar Holzenergie Schweiz fler provningsanstalter bl. a. SP. Qualitätssiegel für Holzfeuerung Tabell 23 och 24 visar kraven för att erhålla Qualitätssiegel für Holzfeuerung. Tabell 23. Krav på pannor, som provas enligt EN 303-5 (utsläpp mg/nm 3 vid 13 % O 2 ) (EnergieSchweiz 2004). CO HC Stoft Verkningsgrad Vedpanna 800 40 60 83 % Flis och pelletseldning 400 20 90 85 % Pelletspanna 300 20 60 85 % 24