Hänsynsplan Umeå distrikt Naturvårdsbränning på Berga. Datum: 2008-01-14 Sammanställd av: David Rönnblom Uppdateras senast: 2012-12-31 2
1. INLEDNING... 5 1.1. BAKGRUND... 5 1.2. SYFTE... 5 1.3. AVGRÄNSNING AV HÄNSYNSPLANEN... 6 1.4. FÖRÄNDRINGAR MOT TIDIGARE HÄNSYNSPLAN... 6 2. ALLMÄN BESKRIVNING... 7 2.1. NATURGEOGRAFISKA FÖRUTSÄTTNINGAR... 7 2.1.1. Beskrivning av geografi... 7 2.1.2.Berggrund och jordarter... 7 2.1.3. Klimat... 8 2.1.4. Markfuktighet och vegetation... 8 2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer... 8 2.2. SKOGSHISTORIA... 9 2.3. DAGENS SKOGSTILLSTÅND... 10 2.3.1. Åldersfördelning... 10 2.3.2. Lövbestånd... 10 2.3.3. Tall- och granbestånd... 11 2.3.4. Trädslagsblandning och virkesförråd... 12 3. KARTLÄGGNING AV NATUR- OCH KULTURVÄRDEN... 13 3.1. INVENTERINGS- OCH PLANERINGSARBETE... 13 3.1.1. Beståndsindelning... 13 3.1.2. Naturvärdesinventering i samband med nyindelning... 13 3.1.3. Riktade inventeringar... 13 3.1.4 Länsstyrelsens inventeringar... 13 3.1.5 Övrigt material... 14 3.2. PRIORITERING AV OBJEKT... 14 3.3. RESULTAT... 15 3.3.1. Områden som avsatts för gynnande av biologisk mångfald... 15 3.3.2. Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna... 17 3.3.3 Jämförelser mellan avsättningar från 2002... 18 3.4 AVSATTA OMRÅDEN... 20 4. BRISTANALYS... 32 4.1. ASIO-MODELLEN... 32 4.2. REFERENSLANDSKAPET... 32 4.3. JÄMFÖRELSE MELLAN REFERENSLANDSKAPET OCH DAGENS LANDSKAP.... 32 5. RIKTLINJER OCH MÅL... 34 5.1. AVSATTA AREALER... 34 5.1.1. Mål... 34 5.1.2. Åtgärdsförslag... 34 5.2. LÖVSKOGAR... 35 5.2.1. Mål... 35 5.2.2. Åtgärdsförslag... 35 5.3. BRAND... 35 3
5.3.1. Mål... 35 5.3.2. Åtgärdsförslag... 35 7. REFERENSER... 36 8. BILAGOR TEMAKARTA... 36 4
1. Inledning 1.1. Bakgrund Naturligt förekommande växter och djur skall ges möjlighet att långsiktigt kunna fortleva i skogslandskapet. För att detta skall uppnås krävs att det kontinuerligt och på lång sikt finns olika biotoper i skogslandskapet. Vissa biotoper, som lövdominerade skogar som uppkommit efter skogsbränder, kan inte konserveras utan måste nyskapas. Många arter, t ex tjäder, kräver tillgång till flera olika typer av biotoper. Hänsynsplanen omfattar dels en kartläggning av befintliga natur- och kulturvärden och dels en bedömning av vilka miljöer som helt eller delvis saknas i dagens skogslandskap. Utifrån resultaten utformas långsiktiga mål för att naturvärdena bibehålls eller ökar genom att bristmiljöer återskapas. Natur- och kulturhänsyn kan uppdelas i tre olika skalor: detalj-, bestånds- och landskap. Naturvård på detalj- och beståndsnivån regleras genom bl.a. lagkrav (Skogsvårdslagen) och genom skogscertifieringen. Skogsbruket på Holmens skogar är sedan december 1998 certifierat enligt den svenska FSC-standarden (Forest Stewardship Council). På detalj eller beståndsnivå kan man gynna arter som är beroende av vissa miljöer eller substrat genom att exempelvis spara träd på impediment, lämna naturvärdesträd, tillskapa död ved eller genom att gynna framtida naturvärdesträd vid röjning eller gallring. Detta finns närmare beskrivet i Holmen Skog Riktlinjer för Uthålligt Skogsbruk. Naturvårdsplanering på landskapsnivå syftar till att ha en god fördelning i tid och rum av till exempel nyckelbiotoper, äldre skog, lövdominerad skog och bränd skogsmark. Denna hänsynsplan beskriver Holmen Skogs naturvårdsarbete på landskapsnivå. Ett av åtagandena i svenska FSC-standarden är att certiferade markägare frivilligt undantar 5 % av den produktiva skogsmarken för att bevara eller främja den biologiska mångfalden. Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva skogsmarksarealen inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från avverkning. 1.2. Syfte De tre huvudsyftena med Holmen Skogs hänsynsplaner är att: - Ge ett landskapsperspektiv för natur- och kulturmiljövärden inom varje distrikt och därmed kunna prioritera hänsynen så att största möjliga naturvårdsnytta erhålls till lägsta möjliga kostnad. - Ge ett underlag för avverkningsberäkningar som tar hänsyn till lokala förhållanden. - Fungera som hjälpmedel vid extern information. 5
1.3. Avgränsning av hänsynsplanen Hänsynsplanen avfattas inom distriktets gränser. Varje distrikt utformar en eller i undantagsfall flera hänsynsplaner. Hänsynsplanen kan innehålla ett eller flera hänsynplanområden. Hänsynsplanområdet avfattas utifrån vad som kan ses som en sammanhållen enhet med hänsyn till markinnehavets arrondering, naturgeografi, lokalklimat, vattenavrinningsområde. Denna hänsynsplan omfattar två stycken hänsynplanområden: Kustlandet och Mellanbygden. Hänsynsplanen är ett resultat av en lärande process. Hänsynsplanen skapas genom att information om våra skogar insamlas och bearbetas utifrån de kunskaper vi har idag i skogsekologi samt i skoglig natur- och kulturvård. Hänsynsplanen är ett levande dokument. Förändrade förhållanden, förbättrade inventeringsunderlag, nya forskningsrön med mera medför att hänsynsplanen ska uppdateras kontinuerligt. Denna hänsynsplan gäller som längst t.o.m. utgången av 2012. Beslut om avsättning av nya områden, som ännu ej är avsatta i hänsynsplanen, görs i en samlad bedömning när hänsynsplanen uppdateras. Vägledande är beståndets befintliga naturvärden, och att naturvårdsnyttan maximeras hos avsatta bestånd. Vid uppdateringen byts bestånd ut mot sådana som har högre naturvärden, i enlighet med gällande certifieringsstandard. Kartmaterial som visar avsatta områden i hänsynsplanen lämnas ut på förfrågan. I första hand hänvisas till det material som bifogas hänsynsplanen. Tag kontakt med distriktskontoret för mer detaljerade kartor. 1.4. Förändringar mot tidigare hänsynsplan 2006 förändrade Holmen Skog region och distriktsindelning i en omorganisation. Regionerna Lycksele och Örnsköldsvik slogs samman till en region och antalet distrikt minskade från 8 till 5 stycken. Nuvarande Umeå distrikt består av gamla Bjurholm och Robertsfors distrikt. Den avsatta arealen inom regionen är inte jämnt fördelad mellan distrikten utan högre i de distrikt där vi har högre befintliga naturvärden. Inom Umeå distrikt är andelen avsatt areal, inklusive försålda reservat, 5 % vilket är samma andel som i den förra hänsynsplanen. Inriktningen inför denna revidering av hänsynsplanen har varit att öka kvaliteten i avsättningarna genom att ta bort bestånd med lägre naturvärdeskvalitet och tillföra nyupptäckta naturområden med högre kvalitet. Ambitionen har också varit att öka storleken på avsättningarna för att minska kanteffekter och därmed minska påverkan från framtida angränsande avverkningar. 6
2. Allmän beskrivning Umeå distrikt omfattar 126 835 ha produktiv skogsmark i östra Västerbotten. Distriktets marker ligger inom kommunerna Bjurholm, Robertsfors, Vindeln, Vännäs, Skellefteå, Nordmaling och Umeå. Hela distriktet ligger öster om gränsen för samernas året-runt-marker, men markerna används för vinterbete av samebyarna; Vilhelmina norra, Vapsten, Ubmeje Tjälddie, Ran, Gran, Svaipa, och Malå. 2.1. Naturgeografiska förutsättningar 2.1.1. Beskrivning av geografi Området består av två naturgeografiska regioner, enligt Nordiska Ministerrådets indelning från 1983, och den regionindelningen har använts till att dela distriktet i två hänsynsområden, se bilaga 2 Den östra delen, som omfattar 40 350 ha av Holmens produktiva skogsmark, tillhör kustslätt och dalar kring norra Bottenviken, i hänsynsplanen kallas detta planområde för Kustlandet. I denna region är terrängen relativt flack och älvdalarna är svagt markerade. Hela området ligger nedanför högsta kustlinjen. Den västra delen av distriktet tillhör norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala skogsområden och omfattar resterande 86 450 ha, och detta planområde kallas i denna hänsynsplan för Mellanbygden. Mellanbygden utgör en övergångszon mellan det egentliga inlandet och kustlandet. Här är terrängen relativt kuperad med tätt liggande berg och med markerade och djupt nerskurna älvdalar. 2.1.2.Berggrund och jordarter Distriktets skogar ligger inom det urbergsområde som täcker merparten av Sveriges yta. Bergrunden utgörs huvudsakligen av granitblandade gnejser mestadels bildade ur sedimentära bergarter som lerskiffrar, glimmerskiffrar och liknande. Delar av områdets berggrund ingår i det s k nickelbältet med större fyndigheter kring Lappvattnet utanför Burträsk och Rörmyrberget norr om Vindeln. Dessa fyndigheter sitter i en basisk bergart kallad ultrabasit. I norr finns en viktig sulfidmalmsprovins med en mängd kända mineraliseringar och ett flertal gruvor som kallas Skelleftefältet. Det finns områden med omväxlande lagerföljder av morän och sediment. Moränformerna och jordlagren på djupet kan vara betydligt äldre än den sista nedisningens slutfas. Lokalt i dalgångar påträffas älvsediment av grus, sand och mo. Sediment utgörs av block, stenar, grus, sand, mo och finkornigare varianter som sorterats av inlandsisen och i vatten. Varianter som svallade moräner, klapperstensfält och kalspolade områden finns under högsta kustlinjen. Kustlandet är i huvudsak en låglandsregion där jordarterna till största delen utgörs av sediment och svallade moräner. Drygt 11 % av den produktiva skogsmarken är torvmarker. 7
Mellanbygden har 55 % av den produktiva skogsmarken på sandiga- moiga moräner. Finjordsrika sedimentområden finns söder om Vindeln och finjordsrika moränområden finns runt Bygdsiljum. I mellanbygden är 7 % av den produktiva skogsmarken torv. 2.1.3. Klimat Kustlandet är en sommartorr region där klimatdata visar att avdunstningen under vegetationsperioden är större än nederbördsmängden. Vegetationsperiodens längd uttryckt i antalet dygn under året då medeltemperaturen varaktigt överstiger +5 grader C var för den kustnära delen 150-180 dygn. Mellanbygden har ca 50 mm mer nederbörd/ år än avdunstning under vegetationsperioden. I mellanbygden var vegetationsperiodens längd 120-150 dygn/ år. 2.1.4. Markfuktighet och vegetation Friska marker dominerar båda hänsynsområdena, dock bör noteras att det finns större andel fuktig och blöt skogsmark i kustlandet och större andel torr mark i mellanbygden. Vegetationstyperna inom distriktet består till drygt hälften av blåbär på båda planområdena. Kustlandet har större andel av lingon och kråkbär-ljung än mellanbygden men mindre andel av gräs och örttyper, så även av lavtyper. 2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer Distriktet gränsar i öster mot Bottenviken, men det är dock liten del av den egna skogen som gränsar mot havet. Egna kustremsor finns i Sikeå, Norrfjärden, Ostnäs, Hörnefors och Nordmaling. Holmen äger ett tiotal öar vid Norrbyskär och Snöan. Inom distriktet finns två stora älvar, Umeälven och Vindelälven. Umeälven är reglerad för vattenkraft medan Vindelälven är en av landets fyra outbyggda storälvar. Båda älvarna har sina källflöden i den svenska fjällkedjan. Umeå distrikt hyser 9 skogsälvar/ åar och det är Sikån, Risån, Tallån, Rickleån, Sävarån, Täfteån, Hörneån, Öreälven och Lögdeälven. 8
2.2. Skogshistoria Skogen i norrlands kustland tillhör norra barrskogsbältet och består av skogbildande bestånd av tall, gran, asp, björk och sälg. I de obrukade urskogarna var skogarnas ålder och andel av respektive trädslag beroende av markens produktionsförmåga, fuktighet och den tid som förflutit sedan senaste brand, översvämning eller storm. Det fanns större områden med lövdominans som uppkommit efter kraftiga bränder, skogsområden med grandominans som inte brunnit på mycket lång tid och glesa skogar med riktigt gamla tallar som brunnit med låg intensitet. Människans påverkan av landskapet inom Umeå distrikt har pågått under mycket lång tid. De äldsta fynden tyder på att det förekommit odling och boskapsskötsel sedan stenåldern. Skogen har påverkats genom omföring till jordbruksmark samt svedjebruk, bete och husbehovsavverkningar. Från början av 1700- talet fram till 1860-talet var pottaskebränning en viktig inkomstkälla, och lövträd, framförallt björk, avverkades då i stor utsträckning. Tjärbränning var också en viktig inkomstkälla under hela 1800- talet och fram till 1920- talet. Centrum för tjärbränning i Västerbotten var Vindeln. Dimensionsavverkningar under sågverksepoken samt avverkningar för brännved och kolproduktion har påverkat skogarna i betydande grad. Inom Holmens markinnehav finns även gamla bruksskogar (Hörnefors, Sävar och Robertsfors). Här har skogen påverkats kraftigt av kolproduktion för järnbruken sedan slutet av 1700-talet. Uttaget av virke gjordes genom plockhuggning eller dimensionshuggningar ända fram till slutet av 1940 talet. Den långa perioden av avverkning hade utarmat stora arealer på virkesvolymer och under 1950 talet antogs trakthyggesbruket som huvudmetod att avverka på. De områden som i första hand avverkades var sådana som hade låga volymer och skulle ersättas med ung, växtkraftig skog. De äldre skogar som finns idag på distrikt Umeå har under de senaste 150 åren plockhuggits på stora träd, stubbrutits för tjärframställning, huggits löv i för att bränna pottaska eller för att ta brännved. Skogarna har sedan passerat restaureringsepoken utan att betraktas som så dåliga att de ska avvecklas och ersättas med ung växtlig skog. 9
ha, planområde ha, distriktet 2.3. Dagens skogstillstånd 2.3.1. Åldersfördelning Ungefär 40% av Umeådistriktets areal består av skog yngre än 30 år. Ca 7% av distriktets skogar är äldre än 120 år. (figur 3). 13000 12000 11000 10000 9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 kal mark 0-10 Kustlandet Mellanbygden Umeå 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161- Figur 3. Åldersklassfördelning för Umeå distrikt. Inklusive naturområden. 20000 15000 10000 2.3.2. Lövbestånd 5 % av distriktets areal eller 6465 ha utgörs av bestånd med mer än hälften löv. Andelen löv är högre i mellanbygden, 6% mot kustlandets 3,5 %. Av distriktets lövdominerade skogar är 40 % yngre än 30 år och 15 % är äldre än 70 år. 5000 0 10
ha, planområde ha, distriktet ha, planområde ha,distriktet 1000 900 800 700 600 500 400 300 200 100 0 0-10 11-20 Kustlandet Mellanbygden Umeå Figur 4. Åldersfördelning av lövdominerade bestånd 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161-2.3.3. Tall- och granbestånd 52 400 ha eller 40 % av distriktets areal består av talldominerade skogsbestånd, definierade som mer än 7/10 tall. Andelen äldre tallskogar är högre i kustlandet. 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 kal mark 0-10 Kustlandet Mellanbygden Umeå Figur 5. Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 tall. 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161-12230 ha av distriktets produktiva areal utgörs av grandominerade bestånd. Det är bara en fjärdedel så stor areal jämfört med talldominerade bestånd. De grandominerade bestånden är dock äldre; i både Kustlandet och i Mellanbygden är 25 % äldre än 120 år. De grandominerade bestånden är jämnt fördelade mellan planområdena. (figur 6). 1200 1000 800 600 400 200 0 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 11
ha, planområde ha, distriktet 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 kal mark 0-10 Kustlandet Mellanbygden Umeå Figur 6. Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 gran. 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 161-2.3.4. Trädslagsblandning och virkesförråd Distriktets totala virkesförråd uppgick 2008 till 13927 km3sk, vilket är 110 m3sk/ ha. 55 % av volymen är tall, 33 % gran, 11 % löv och 1 % contorta. Mellanbygden innehåller mindre tall och mer löv än kustlandet, se figur 7. Tall Gran Löv Contorta 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 0 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Kustlandet Mellanbygden Umeå Figur 7. Trädslagsblandning baserat på volym. 12
3. Kartläggning av natur- och kulturvärden 3.1. Inventerings- och planeringsarbete 3.1.1. Beståndsindelning Holmen Skogs nyindelning av skogsmark genomfördes inom distriktet under åren 1996, 1997 och 1998. Indelningen av skogen i bestånd gjordes av ett fristående företag som med hjälp av flygbilder och stereoinstrument delade in skogsmarken. För bestånd äldre än ca 25 år mätte flygbildstolkarna även medelhöjd, trädslagsblandning och slutenhet. Därefter besöktes alla bestånd äldre än 25 år av en fältkontrollant anställd av Holmen Skog som tog in uppgifter på trädslagsfördelning, ålder, grundyta, höjd, markfuktighet, vegetationstyp och jordart. 3.1.2. Naturvärdesinventering i samband med nyindelning Vid indelningen med hjälp av flygbildstolkning markerades bestånd där sannolikheten var stor att hitta hög naturvärden, exempelvis vid bäckar, hällmarker, lövrika områden eller områden med mycket liggande död ved. En fältkontrollant tog sedan ställning till om det markerade beståndet höll kvaliteter för att gå vidare till en noggrannare inventering eller om den skulle strykas. Fältkontrollanterna markerade även ut egna bestånd för vidare inventering. Därefter inventerades alla områden med potentiellt höga naturvärden av distriktstjänstemän på respektive distrikt som bedömde beståndets naturvärde. Metodiken innebär att den utförda inventeringen inte är helt fullständig, då all Holmens mark inte har fältbesökts av naturvärdesinventerare. Mindre områden med höga natur- eller kulturvärden kan därför fortfarande vara oregistrerade. Vid all avverkningsplanering görs en naturvärdesbedömning för att återfinna dessa områden, som då kan undantas och registreras. 3.1.3. Riktade inventeringar Holmen tillämpar skogsbiologernas metodik för naturvärdesbedömning. Inventeringsmetoden, kort beskrivet, bygger på att befintliga substrat och element ger ett poäng per förekomst och ju fler poäng desto större underlag finns för biologisk mångfald. Metodiken används vid avverkningsplanering, vid avsättningar av naturområden och för att kvalitetssäkra befintliga avsättningar och ge underlag för prioriteringar. Holmens centrala skogsvårdsavdelning genomförde 2004 en inventering av samtliga distrikts avsättningar som gjorts vid 2002 års hänsynsplanering. Då naturvärdesbedömdes 20 % av alla avsättningar på vart och ett av Holmens distrikt. Inventeringen visade vilken nivå respektive distrikt har på sina avsättningar. Undersökningen visade att distrikten i Västerbottens kustland hade lägst naturvärdespoäng av Holmens alla distrikt. Därefter har distriktet gjort riktade inventeringar både i befintliga avsättningar och för att hitta nya naturvårdsavsättningar. Totalt är det mellan 2004-2007 gjort naturvärdesbedömningar på 5100 ha i syfte att förbättra våra avsättningar. 3.1.4 Länsstyrelsens inventeringar Sedan 2002 och framåt har Västerbottens länsstyrelse arbetat för att öka länets skyddade skogsmarksareal med 40 000 ha enligt riksdagsbeslut. Deras arbete har påverkat oss i hög grad och Holmen har aktivt deltagit i processen. Samarbetsklimatet har varit gott och flera av 13
länsstyrelsens reservatsförslag är Holmens frivilliga avsättningar som samhället vill ge ett permanent skydd. Vi har inte varit eniga på alla förslag och Holmen har då gjort inventeringar för beslut om vårt ställningstagande. I de fall som länsstyrelsen vill göra reservat på vår mark och vi har accepterat detta så har vi också avsatt detta i vår hänsynsplan. Vid hänsynsplanearbetet har värdetrakter och prioriterade naturtyper enligt länsstyrelsens strategi för skydd av skogsmark använts för att söka kandidater till avsättningar och att planera framtida skötsel. 3.1.5 Övrigt material Vid kartläggningen av distriktets naturvärden 2002 studerades även Vindeln, Umeå och Skellefteå kommuners naturvärdesinventeringar liksom Länsstyrelsens våtmarksinventering. Naturskyddsföreningen har sedan föregående hänsynsplan skrevs lämnat synpunkter på ett antal avsättningar inom Skellefteå kommun, liksom ej avsatta områden som de anser borde vara avsatta. Vid avsättandet av arealer har studier av egna skogskartan gjorts med avsikt att identifiera bestånd som ligger geografiskt nära områden med höga naturvärden eller på annat sätt förstärker landskapets naturvärden. Som stöd för arbetet liksom vid utsökningen för riktade inventeringar har GIS-system använts. 3.2. Prioritering av objekt Prioritering av objekt som avsätts i hänsynsplanen har gjorts med beaktande av följande parametrar: Befintliga naturvärden Bestånd i närhet av befintliga naturvärden för att öka sammanhållen areal Prioriterade naturtyper som kan utveckla höga naturvärden Geografisk fördelning inom distriktet Kärnan i hänsynsplanen är områden med dokumenterat höga naturvärden. Hit räknas nyckelbiotoper och naturreservat. 14
3.3. Resultat 3.3.1. Områden som avsatts för gynnande av biologisk mångfald Region Örnsköldsvik har som mål att avsätta 5 % av den produktiva skogsmarksarealen. Som en planeringsreserv till framtida reservatsförsäljningar avsätter regionen tillfälligt 1 procentenhet ytterligare under den här 5 års perioden. Arealerna avsatt skog är inte jämnt fördelade inom regionen utan varierar beroende på befintliga naturvärden. Distrikt Umeå har avsatt 5 % inklusive försålda reservat som utgör 0,8 %. Andelen avsatt är högre i kustlandet än i mellanbygden. Nyckelbiotoper utgör 0,7 % av arealen på distriktet, (tabell 2). 15
Tabell 2. Avsatta arealer som ingår i regionens miljömål Kustlandet Mellanbygden Umeå Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal Naturområden Naturreservat 65,5 5 0,2 65,5 5 0,1 Holmenreservat Nyckelobjekt 291,2 56 0,7 605,8 117 1 897,0 173 0,7 Objekt med naturvärden 983,5 241 2,4 1949,4 433 2,3 2932,9 674 2,3 Övrigt FSC-område 546,3 133 1,4 824,8 219 1 1371,1 352 1,1 Sålda naturområden 289,3 79 0,7 680,5 86 1 969,8 165 0,8 Delsumma 1886,5 435,0 4,7 3380,0 769 3,9 5266,5 1204 4,2 Naturarealer Nyckelbiotoper 0,3 1 0,0 13,6 13 0,0 13,9 14 0,0 Objekt med naturvärden 14,9 9 0,0 31,1 23 0 46,0 32 0,0 Florahänsyn Faunahänsyn 9,9 8 0,0 15,2 7 0 25,1 15 0 Övrigt FSC-område 4,3 1 0,0 23,9 20 0 28,2 21 0 Delsumma 29,4 19 0,1 83,8 63 0,1 113,2 82 0,1 Totalt 2205,2 533,0 5,5 4144,3 918,0 4,8 6349,5 1451,0 5,0 16
ha, planområde ha, distriktet De avsatta naturområdena i Mellanbygden är generellt äldre än de avsatta naturområdena i Kustlandet. I Kustlandet är 34 % av de avsatta arealerna äldre än 120 år och motsvarande siffra för Mellanbygden är 52 %, se figur 8. 600 500 400 300 200 100 0 kal mark 0-10 Kustlandet Mellanbygden Umeå 11-20 21-30 31-40 41-50 51-60 61-70 71-80 81-90 91-100 101-110 111-120 121-130 131-140 141-150 151-160 1000 Figur 8. Naturområdenas åldersklassfördelning i ha per hänsynsområde och åldersfördelning i avsatta arealer på distriktet. 3.3.2. Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna I biotopgruppen barrskogar inräknas urskogslika barrskogar, barrnaturskogar, lövrika barrskogar med mer än 2/10 löv, myrholmar samt skiktade tallskogar. De avsatta arealerna barrskogar uppgår till 3 400 ha och är den största biotopgruppen (figur 9). De avsatta arealerna som klassats som lövskogar är 100 ha. Med avsatta lövskogar menas sådana som innehåller mer än 50 % löv. Höga naturvärden knutna till lövträd kan finnas i biotopgruppen lövrika barrskogar, men dessa redovisas som barrskogar. De avsatta lövskogarna domineras av sekundära lövnaturskogar, dvs lövdominerade områden som saknar kontinuitet. 500 0 17
Barrskogar Lövskogar Ädellövskogar Sumpskogar Hävd Brandpåverkat Topografi Vatten ha, planområde ha,distriktet 2500 2000 1500 1000 500 0 Kustlandet Mellanbygden Umeå 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 Figur 9. Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna. Arealen avsatta sumpskogar omfattar 600 ha. 370 av dessa är gransumpskogar och 135 ha är tallsumpskog. Av de avsatta arealerna är 160 ha nyligen brandpåverkad areal. All areal är med stående skog som det utförts naturvårdsbränningar i. Brandfälten är avsatta för att utvecklas fritt och är ej aktivt beskogade. De flesta avsatta brandfälten ligger i distriktets östra del. I biotopgruppen topografi räknas bergbranter, hällmarksskog, rasbranter och raviner. Den avsatta arealen i biotopgruppen är 395 ha och består till största delen av hällmarkskog. Biotopgruppen vatten i de avsatta arealerna utgör 221 ha. Omkring 15 % av arealen är strandskog och resten är miljöer vid strömmande vatten som bäckar och åar. 3.3.3 Jämförelser mellan avsättningar från 2002 De avsatta bestånden i denna hänsynsplan innehåller i snitt 214 m3sk/ha vilket kan jämföras med att produktionsskogar äldre än 89 år innehåller 200 m3sk/ha. I den förra hänsynsplanen var volymen lika stor i det avsatta som produktionsskogen. 18
ha Figur 10. Sammanslagning av bestånd som ligger närmare varandra än 100 m till trakt. Om man med hjälp av GIS verktyg slår samman bestånd som ligger närmare varandra än 100 m till en trakt, se figur 10, så var den genomsnittliga trakten i den förra planen 9,2 ha och 22 trakter var större än 50 ha. I den här planen är snittrakten 12,3 ha och 28 trakter är större än 50 ha. Snittarealen har således ökat med 33 % och antalet trakter över 50 ha har blivit 6 st fler. Snittarealen är högre i kustlandet än i mellanbygden. I den här sammanställningen är inte reservaten Västermark, Sjulsmyran och Hålvattsmyran inräknad som såldes före den tidigare planen (2002) skrevs. Naturarealer och landskapsvård är inte heller medräknad. Se figur 11. Sammanlagd areal/ storleksklass 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 2002 2007 0 0-1.99 2-4.99 5-9.99 10-19.99 20-49.99 50-99.9 100-200 200+ Storlek på avsättning i ha Figur 11. Sammanlagd areal/storleksklass på avsättningarna. 19
Enligt de inventeringar som har gjorts enligt skogsbiologernas inventeringsmetodik var naturvärdespoängen på det som avsattes 2002 8,1 poäng i medeltal. I 2007 års avsättning är medlet 9,2 poäng. 3.4 Avsatta områden Nedan följer ett antal exempel på större avsatta områden inom Umeå distrikt. Kustlandet Storskogsberget ligger 5 km öster om Bullmark. Hela området omfattar 270 ha. På toppen av berget finns en brandpräglad tallskog med spår av flera bränder i stubbar och levande tallar. Den senaste branden inträffade 1934. Skogen är skiktad och innehåller ovanligt mycket död tallved för att vara i Västerbottens kustland. På den döda tallveden är dvärgbägarlav, kortskaftad ärgspik och mandelticka hittad. Den talldominerade, brandpräglade kärnan av 20
Storskogberget omfattar 70 ha inklusive bergimpediment och är klassad som nyckelobjekt. På västra sidan av berget växer granskog med inslag av grov asp, på asparna är collemalavar hittade. Längst i väster finns en bäck djupt nedskuren i finjordssediment som rinner fram i grov granskog. På bergets norra del finns en gammal bosättning som var bebodd fram till 1940 talet. De gamla åkrarna är planterade med tall och av husen finns bara grunderna kvar. Öster om bosättningen finns en tallås som saknar egentliga naturvärden men som skulle vara möjlig att restaurera till högre naturvärde genom att bränna. Mellan bosättningen och Skogbergssjön finns ett lövrikt område med gammal glasbjörk och närmast sjön är skogen rik på grov och gammal asp. I den västligaste delen utfördes 2007 åtgärder för att öka traktens variation genom att tillskapa död ved, skapa luckor och friställa gamla lövträd. Berga ligger 15 km väster om Robertsfors vid byn Ytterklintfäboda och omfattar totalt ca 700 ha. Hälften av arealen är produktiv skogsmark och resten är impediment med lika delar berg och myr. Området är tydligt brandpräglat och det finns några tallnyckelbiotoper registrerade. 8 bränder finns daterade inom området; den tidigaste från 1620 och den senaste från 1996. Området har en egen skötselplan där inriktningen är att utföra omfattande naturvårdsbränningar för att återskapa brandbiotoper. Fem naturvårdsbränningar är redan 21
utförda sedan 2001 på sammanlagt 100 ha och ett viltstängsel är uppsatt på 4 ha för att det ska bli möjligt att utveckla en lövbränna. Sydväst om Storbergstjärn i Andersvattnet finns en nyckelbiotop på 13 ha som innehåller gammal grov gran med lågor i olika nedbrytningsstadier och flera gamla sälgar. I nyckelbiotopen finns flera gamla aspar varav en är riktigt stor. I den västra delen finns en nedskuren bäck. Vid inventeringen hittades doftskinn, ullticka, rynkskinn, rosenticka, stor aspticka och skinntagging. 22
I Mullsjö, norr om Bjännberg vid Hörneån är ett nytt område avsatt som är 90 ha stort. Området är präglat av bäckraviner och branta åkanter med stort inslag av löv. Ravinerna är klassade som nyckelobjekt. Trakten är virkesrik och av barrträden så dominerar gran. 23
Mellanbygden Vid Mjötjärn är ett 70 ha stort område avsatt. Norrsluttningen är en nyckelbiotop bestående av högproduktiv granskog med stort inslag av asp och mycket död ved. Området är utökat i areal sedan tidigare hänsynsplanen. I söder slutar avsättningen mot en gammal bosättning som var bebodd fram till 1940 talet. 24
I Rödåbäck vid Ängesbäcken är ett 85 ha stort område avsatt med lavgranskog. I södra delen rinner Ängesbäcken som är nedskuren i finjord. Trakten präglas av senvuxen gran med inslag av björk och asp. Granarnas lavpåväxt är riklig med skägglavar, tagellavar och fertil garnlav. I norra delen vid rågången finns ett område med mer död ved. 25
Ett avsatt område på 180 ha vid Eriksbo består av två berg, Rengårdsberget och Ärterberget, som sinsemellan är mycket olika. Ärterberget är talldominerat medan Rengårdsberget mest består av granskog. De riktigt höga naturvärdena finns på Rengårdsbergets topp och norrslutning, med stor andel död ved i olika nedbrytningsstadier och gamla aspar och sälgar. Vid inventeringarna har hittats rosenticka, doftskinn, rynkskinn, ullticka, lappticka, doftticka, skinntagging, stor aspticka, koralltaggsvamp, kandelabersvamp, collemalavar, violettgrå tagellav, småflikig brosklav, och gammelgranskål. 26
Vid Norsträsket är 70 ha avsatt. Den södra delen består av en nordsluttning med lövrik barrskog och den norra delen är en brandpräglad tallnyckelbiotop på 20 ha. Hela tallnyckelbiotopen brändes i juni 2007 utan föregående avverkningsingrepp. I det brända området finns nu ett tiotal tallar/ha som är riktigt gamla och har överlevt två bränder, det finns mycket gott om äldre tallar som kommer att utveckla brandljud. Merparten av de befintliga granarna fick sådana skador av branden att de kommer att dö. På en av tallågorna har mandelticka hittats. I Storsävarträsket är tre öar, om sammanlagt 17 ha, avsatta. Skogen på öarna är tidigare skött men det finns flera riktigt gamla och grova tallar och flera av dessa har gamla brandljud. I juni 2002 brändes två av öarna utan föregående avverkning. Öarna ska nu lämnas till fri utveckling och förhoppningen är att en stor del av de gamla tallarna har klarat branden men att en del dör och bildar död ved. Den tredje ön kommer att brännas inom några år. 27
Norr om Balsjö ligger Vitstensberget som av topparna på Ångermanbalen. Arealen är 80 ha Den norra delen är glest beskogad med gammal tall och har tunt jorddjup. Den södra delen består av mycket gammal granskog som är virkesrik och bördig. Visst inslag av löv i sluttningen som övergår i en brant sydvänd bergsida 3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker Vattnet och miljön runt vattendragen i skogslandskapet hyser en biologisk mångfald allt från ex mikrosvampar, större växter som alger eller träd och buskar i vattenkanten till större djur som ex fiskar, fåglar och utter. Gemensamt för de flesta av dessa arter är att de är helt hänvisade till ett liv i denna miljö. Skador på deras vattenmiljö kan vara förödande. Samtidigt 28
som arterna är beroende av miljön är de beroende av varandra. De bildar tillsammans steg i olika näringskedjor. I den hänsynsplan distriktet har så finns ett antal större vattendrag. Gemensamt är att avrinningsområderna är geografiskt stora. Många vattenflöden har sin början långt utanför planområdenerna vilket medför att vattenmiljön kan vara påverkad i någon grad innan den passerar distriktets marker. Inom distriktet finns två större älvar, Vindelälven och Umeälven samt en mindre, Öreälven. Dessutom finns 9 stycken skogsåar; Tallån, Risån, Sikån, Rickleån, Sävarån Täfteån, Fällforsån, Hörneån och Lögdeälven. Ett antal mindre bäckar som håller fina kvalitéer finns i anslutning till dessa. Vindelälven, Öreälven och Sävarån är klassade som natura 2000 områden. I Öreälven finns sällsynta växter som älvsallat och mandelpil. Vindelälven, Öreälven, Sävarån och Rickleån har en population av vild lax. Dikning var förr en vanlig åtgärd för att höja markens produktionsförmåga. Många dikesföretag handlade om att dika torvmarker där oftast dikena utmynnade i åar och bäckar. Vattenmiljöerna och ekosystemen blev i hög grad negativt påverkade. För att slå vakt om den biologiska mångfalden dikas ingen mark för markavvattning. Behov finns att skyddsdika för att tillfälligt underlätta för de kommande föryngringarna. I samband med att slutavverkningar eller gallringar görs runt vatten eller vattendrag lämnas kantzoner. Kantzoner har olika biologisk nytta beroende mot vilken typ av vatten den lämnas. Kantzonernas effekt är av större betydelse för dom vattenlevande organismerna i ett mindre vattendrag än i en sjö. 3.2.4. Vandringshinder Inom distriktet finns ett stort antal skogsbilvägar och flera kommer i framtiden att byggas. Vid överfarter på fiskförande bäckar är det speciellt viktigt att vägtrummor blir riktigt ilagda så att det inte uppstår ett vandringshinder för bl.a. lekande öring. Distriktet har gjort och gör löpande inventeringar av trummor. Urvalet har i första hand varit inriktat på fiskförande bäckar och vattendrag med särskilda naturvärden. Mätningar har gjorts på vattenflöden, trummors lutning/diameter, vattendjup, hopphöjd, ansatsdjup och tröskeldjup. Halvtrummor har också börjats användas där det finns behov. Inventeringarna är inte färdigställda men kommer att ske löpande med extern personal. 3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål Bestånd som av annan anledning än egentliga naturvärden undantas från skogsbruk redovisas nedan (tabell 3.2). 29
I samband med avverkning avsätts arealer i form av hänsynstagande som vi i dagligt tal brukar benämna 30 hänsyn. I den gruppen finns den mesta arealen inom distriktet som avsätts och inte räknas med i regionens miljömål. Det mesta består av kantzoner i olika former och trädgupper. Syftet med kantzoner är att skapa funktionella övergångszoner mellan impediment och produktionsskog. Holmen har i avverkningsberäkningarna antagit att 5 % kvarlämnas som 30 hänsyn. Ett antal bestånd som avsätts får benämningen Landskapsvård. I den gruppen återfinns ex små myrholmar, öar i sjöar och kantzoner mot sjöar. Många av de områden som avsätts för ändamålet består av estetisk hänsyn I begreppet Teknisk-ekonomiska impediment återfinns områden med svåra terrängförhållanden. I gruppen hänförs objekt som på grund av ex rasbranter är svåra att avverka. Oftast är kostnaderna vi avverkningen så höga att objektet blir ointressant av den anledningen. När virkesproduktionen understiger 1 msk/ha/år räknas det som impediment. Hällmarker och mindre myrar hör till den kategorin. Sådana områden finns överallt i landskapet och omfattas inte av avverkningar. Många av de bestånd som är avsatta håller inte några större naturvärden i dag, men i ett längre perspektiv kommer säkert vissa av dessa att utvecklas så det innebär ett lyft för den biologiska mångfalden. Runt fornminnen och kulturlämningar blir sällan några större sammanhängande områden lämnade kvar. Det som blir kvar är oftast en markering för att göra exempelvis en markberedningsförare uppmärksam på att det finns något av värde när har ser gruppen. 3.2.6. Viktiga områden för renskötseln Inom Umeå distrikt bedriver Malå, Svaipa, Gran, Ran, Ubmeije Tjälldie, Vapsten och Vilhelmina Norra samebyar renskötsel vintertid. Samråd sker en gång per år och omfattar hela markinnehavet som distriktet förfogar över. Samebyarna tar del av temakartor som distriktet tillhandahåller före samråden. Representanter från distriktet och berörd sameby träffas och samråder om gödsling, markberedningar och avverkningar som är planerade. Samrådet protokollförs och skrivs under av båda parter. I enstaka fall förekommer fältbesök för att få ett bättre beslutsunderlag. Hänsyn tas på viktiga och betydelsefulla områden. Några samebyar har upprättat renbruksplaner som distriktet använder som planeringsunderlag. Där har man möjligheter att på ett överskådligt sätt se områden som är klassade som kärn- och nyckelområden och som anses ha stor betydelse för rennäringen. Det kan innefatta marker med stort inslag av lav i markvegetationen men även områden med hänglavar. Hänsyn tas efter samebyarnas flyttningsvägar, runt arbetshagar och övernattningsställen som finns beskrivet i deras markanvändningskartor. Det kan handla om ändrade hyggesutformningar eller markberedningsmetoder. 3.2.7. Områden vid bebyggelse Endast en mindre del av Holmens markinnehav inom distrikt Umeå ligger vid tätorterna men däremot i nära anslutning till byarna som finns runt bygderna. Närheten till bebyggelse innebär ofta ett större hänsynstagande vid exempelvis slutavverkningar. Trädgrupper som hindrar sikten in mot hyggen snitslas ut vid planeringstillfället. 30
31
4. Bristanalys 4.1. ASIO-modellen Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på skogsekosystemen. Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar sammansättningen av skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut innan människans påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där skogsmark indelas i typer av mark efter hur ofta de brann: Aldrig (A-mark), Sällan (S-mark), Ibland (I-mark) eller Ofta (O-mark). 4.2. Referenslandskapet För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden. Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man skatta fördelningen av olika skogstyper i ett tänkt referenslandskap på distriktets 2 hänsynsplanområden. 4.3. Jämförelse mellan referenslandskapet och dagens landskap. Jämförelsen visar att i referenslandskapet för Umeå distrikt utgjordes omkring 8 % av arealen av granskogar med lång kontinuitet, 15 % av lövbrännor och 22 % var en- eller flerskiktade tallskogar. 55 % av arealen i referenslandskapet täcktes av blandskogar med tall, gran och löv, se figur 10. Skillnaden mellan planområdenas referenslandskap är försumbar. Stor differens mellan referenslandskapet och dagens skogstillstånd uppvisar skogstypen granskog med lång kontinuitet. I referenslandskapet uppgick andelen gran äldre än 120 år till 8,5 % medan det i dag finns 1,5 % inom distriktet. Arealen tallskogar på Umeå distrikt är i dag större än i referenslandskapet. Majoriteten av dagens tallskogar är dock enskiktade och unga, medan tallskogarna i referenslandskapet ofta var flerskiktade med överståndare av gamla tallar som överlevt flera skogsbränder. Referenslandskapet hade 14 % lövbrännor och i nuläget är den siffran 5 %. Det är större andel lövdominerade arealer i mellanbygden än i kustlandet. I referenslandskapet uppgick den årliga brandpåverkade arealen till 900 ha (0,9 %). Inom Umeå distrikt har det under perioden 98-02 bränts på 223 ha, vilket motsvarar 45 ha per år eller 5 % av referenslandskapets årliga areal. 32
Tallskogar Blandskogar Lövbrännor Granskogar, lång kont 100% 80% 60% 40% 20% 0% ref nu ref nu ref nu Kustlandet Mellanbygden Umeå Figur 10. Jämförelse mellan dagens landskap och referenslandskapet. 33
5. Riktlinjer och mål Distrikt Umeå har för avsikt att bibehålla och utnyttja skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga. Inom dessa ramar ska vi ge naturligt förekommande växter och djur förutsättningar att fortleva långsiktigt i skogslandskapet. För att bevara olika djur och växter i långsiktigt livskraftiga populationer är dessa beroende av olika livsmiljöer. Vissa arter är beroende av opåverkade livsutrymmen medan andra gynnas av olika störningar i landskapet. Jämfört med en naturskog så är dagens skogar inom distriktet förändrade och påverkade på olika sätt. Död ved i olika nedbrytningsstadier, nyligen brandpåverkad mark, lövområden med gammalt grovt löv, tillgång på gammal granskog med lång kontinuitet och brandpåverkad skog med gamla träd är biotoper och element som det finns lite av i dagens skogar jämfört med orörd naturskogskog. Vår strävan är inte att återskapa urskogar utan att minska skillnaden mellan brukad skog och naturskogar. Bristen på element såsom gamla, grova träd och död ved i den brukade skogen beaktas vid varje avverkningstillfälle genom sparande av hänsynsytor och naturvärdesträd, samt genom tillskapande av högstubbar och restriktivt tillvaratagande av vindfällen. Inom avsatta naturområden utvecklas också dessa element. Bristbiotoper, såsom lövbrännor, brandpåverkade biotoper och gamla granskogar avsätts som naturområden och sköts med inriktning på att bevara eller utveckla deras naturvärdeskvalitéer. På tre objekt, Storskogsberget, Eriksbo och Norsträsket är skötselplaner skrivna. Planerna gjordes under 2007 som en förlängning på ett examensarbete om skötsel för att öka befintliga naturvärden (Forsmark, 2007). Kunskap om hur man ökar befintliga naturvärden genom skötsel är begränsade men går i princip ut på att öka ett skogsområdes variation i rumsliga mönster och att skapa bristelement som död ved. 5.1. Avsatta arealer 5.1.1. Mål Mål 1 är att 5 % av skogsmarksarealen skall undantas från konventionellt skogsbruk. På Umeå distrikt är 6350 ha avsatt från skogsbruk till biologisk mångfald. Detta arealmål är redan uppfyllt under senaste 5-årsperioden. Mål 2 är att genom aktiva åtgärder höja naturvärdet på minst 200 ha av de avsatta arealerna under kommande 5-årsperiod. 5.1.2. Åtgärdsförslag Under kommande 5-årsperiod ska minst 100 ha brännas som naturvårdsbränningar i avsatta områden. För att få variation i brandens påverkan kan avverkningsingrepp utföras så att det som ska brännas är varierat och luckigt. På 100 ha ska åtgärder utföras under kommande 5-årsperiod för att på kort och lång sikt öka andelen död ved, skapa rumsliga variationer och gynna lövträd att bli stora och gamla i bestånden. 34
5.2. Lövskogar 5.2.1. Mål Målet är att på distriktet ska 5 % av arealen på frisk och fuktig mark bestå av lövdominerade bestånd. Detta mål är uppnått. Målsättningen för kommande 5-årsperiod är att bibehålla lövdominansen i de bestånd som är äldre än 30 år. Se även målsättningen för avsatta arealer 5.1.1. 5.2.2. Åtgärdsförslag När de lövdominerade bestånden ska gallras ska gallringen utföras så att lövdominansen kvarstår och att asp, sälg och rönn friställs och får utvecklas till stora träd. 5.3. Brand 5.3.1. Mål Målet är att distriktet ska bränna minst 5 % av den årligen avverkade arealen på torr och frisk mark under kommande 5-årsperiod. Det innebär minst 350 ha. Se även målsättningen för avsatta arealer 5.1.1. 5.3.2. Åtgärdsförslag Bränningarna ska genomföras både som hyggesbränningar och som naturvårdsbränningar. Bränningarna ska koncentreras till sådana områden som antingen ligger i närhet av tidigare brandfält eller inom områden som skogsbruket tillsammans med länsstyrelsen har prioriterat. Sådana prioriterade områden är Rönnäs, Berga, Mickelsträsk, Storsävarträsk och Rönnliden/ Storsandsjön. Se även målsättning för avsatta arealer 5.1.1. 5.4. Värdefulla vattendrag och våtmarker 5.4.1. Mål Senast 2010 skall en åtgärdsplan ha upprättats för vägtrummor som utgör vandringshinder, så att fri passage skapas för organismer i vattendrag med särskilda naturvärden. Planen beaktar både normal restaurering av vägtrummor och behov av särskilda riktade insatser. Möjligheter till samordning med andra markägare beaktas vid prioriteringen. Prioriterade vandringshinder enligt inventeringar utförda 2006 och 2007 åtgärdas senast 2012. I Holmens engagemang i Våtmarksfonden ingår att skapa nya våtmarksområden. Varje distrikt ger förslag på minst en ny lämplig våtmark. På region Ö-vik skapas minst en ny våtmark under perioden 2008-2011. 5.4.2. Åtgärdsförslag Kostnader för åtgärdande av vandringshinder bedöms och lämnas in vid sökande av t.ex. NOKÅS-bidrag. Möjligheten till samordning med andra vägåtgärder beaktas. Distriktet har planer på en ny våtmark, Krokvattnet, öster om Sävar. Objektet har besökts av regionens våtmarksman som tillsammans med en entreprenör har planerat området. 35
36 7. Referenser Forsmark, Linnea, 2007,. Länsstyrelsen, 1993, Våtmarker i Västerbottens län Lundmark, Jan- Erik, 1988, Skogsmarkens ekologi Nordiska ministerrådet, 1983,. Skellefteå Kommun, 1998, Skogar med höga natutrvärden i Skellefteå kommun Sveriges nationalatlas, 1994, Berg och jord SVS Västerbotten, 1998, Naturvårdsstrategi för skogsbruket i Västerbottens län. Umeå kommun 1991, Översiktlig Naturinventering 8. Bilagor temakarta Regionöversikt Hänsynsplaneområden Avsatta arealer (Exempelområde, Berga)