Internationell straffverkställighet

Internationell straffverkställighet RättsPM 2007:20 Internationella enheten Rättsavdelningen Uppdaterad april 2015

Revidering av promemorian Promemorian utkom i december 2007. Den senaste uppdateringen skedde i april 2015 i form av ett nytt kapitel om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (avsnitt 3 s. 33 40) samt att tidigare avsnittet om överförande av verkställighet enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder har tagits bort från promemorian. Hänvisning i denna del görs i stället till Handboken om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. 1

Innehållsförteckning 1 Inledning... 5 2 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom... 6 2.1 Internationella verkställighetslagens huvuddrag och centrala lagrum... 6 2.2 Brottmålsdomskonventionen... 7 2.2.1 Verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen... 8 Hinder mot överförande... 8 Regeringens prövning... 12 Framställningen överlämnas till riksåklagaren... 12 Rättens prövning... 13 Strafföreläggande i stället för rättens prövning... 15 Tvångsåtgärder... 16 Utevarodom... 17 Specialitetsprincipen... 19 Verkställighet av påföljden... 19 2.2.2 Verkställighet utomlands enligt brottmålsdomskonventionen m.m.... 19 Utevarodom... 20 Övriga bestämmelser... 21 2.3 Överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen... 21 2.3.1 Verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen... 22 Överförandekonventionen... 22 Tilläggsprotokollet... 23 Schengenkonventionen... 25 Tvångsåtgärder... 26 2.3.2 Verkställighet utomlands enligt överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen... 27 2.4 Annan överenskommelse med främmande stat... 28 2.5 Förordnande för visst fall... 29 2.5.1 Verkställighet i Sverige efter förordnande för visst fall... 30 2.5.2 Verkställighet utomlands efter förordnande för visst fall... 30 2.6 Gemensamma bestämmelser... 30 2.6.1 Laga domstol... 30 2.6.2 Det efterföljande förfarandet med förverkad egendom m.m.. 31 2.6.3 Förordnande av annan åklagare att fullgöra riksåklagarens uppgifter... 31 2.6.4 Ne bis in idem... 31 2.6.5 Ersättning till offentlig försvarare och transitering... 32 2

2.6.6 Förhållandet mellan internationella verkställighetslagen och nordiska verkställighetslagen... 32 3 Erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen... 33 3.1 Inledning... 33 3.2 Rättskällor... 33 3.3 Lagens och förordningens tillämplighet... 34 3.4 Överförande från Sverige... 34 3.4.1 Kriminalvårdens samråd inför översändande av dom... 34 3.4.2 Tillstånd till undantag från specialitetsprincipen:... 34 3.5 Överförande till Sverige... 35 3.5.1 Förutsättningar för att erkänna och verkställa en utländsk dom i Sverige... 35 3.5.2 Anpassning av påföljden... 35 3.5.3 Förfarandet i rätten... 36 3.5.4 När förutsättningar för att döma till rättspsykiatrisk vård saknas... 37 3.5.5 Avstående från skyddet enligt specialitetsprincipen... 37 3.5.6 Kriminalvårdens samråd inför begäran om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen... 38 3.5.7 Åtalsförbud... 38 3.6 Tvångsmedel vid överförande till Sverige... 39 3.6.1 Allmänt... 39 3.6.2 Tvångsmedel på begäran av den andra staten... 39 3.6.3 Tvångsmedel vid påföljdsomvandling... 40 4 Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.... 41 4.1 Tvångsåtgärder i samband med överförande av verkställighet av frihetsstraff till Sverige... 41 4.1.1 Gemensamma bestämmelser för tvångsåtgärder enligt nordiska verkställighetslagen... 42 Vad en framställning om tvångsåtgärder ska innehålla... 42 Tvångsåtgärdernas varaktighet och upphävande... 43 4.1.2 Anhållande och häktning... 43 4.1.3 Reseförbud och anmälningsskyldighet... 44 5 Överförande av verkställighet av domar som meddelats av internationella brottmålsdomstolar... 45 6 Överförande av verkställighet enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet... 46 7 Förhållandet till lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut... 47 3

8 Förhållandet till lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål... 48 9 Källor... 49 Offentligt tryck... 49 Litteratur... 49 4

1 Inledning Utländska straffdomar är i regel inte verkställbara här i landet. Genom en tämligen utspridd lagstiftning görs undantag från denna grundregel. Den viktigaste regleringen på området finns i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen - IvL), lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen EVL) och lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen - NvL). Nordiska verkställighetslagen reglerar förhållandet mellan de nordiska länderna, europeiska verkställighetslagen reglerar förhållandet mellan EU:s stater och internationella verkställighetslagen reglerar förhållandet till övriga stater. Lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet möjliggör överförande av domar som avser kriminalvård i frihet. Utländska straffdomar kan slutligen verkställas i Sverige enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone och lagen (2003:1156) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. I denna handbok läggs tyngdpunkten på internationella verkställighetslagens bestämmelser. 5

2 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Internationella verkställighetslagen möjliggör överförande av straffverkställighet till och från Sverige. Lagen förutsätter att det föreligger en överenskommelse mellan Sverige och den stat verkställigheten ska överflyttas till eller från. Lagen är tämligen komplicerad och har en konstruktion som till stor del bygger på hänvisningar till olika internationella överenskommelser och förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetsförordningen - IvF). 2.1 Internationella verkställighetslagens huvuddrag och centrala lagrum 1 första stycket IvL finns ett bemyndigande för regeringen att förordna att frihetsberövande påföljd, böter och förverkande som ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål i en annan stat får verkställas i Sverige enligt bestämmelserna i internationella verkställighetslagen. Detsamma gäller böter eller förverkande som i den andra staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol. En förutsättning är att det finns en internationell överenskommelse om sådan straffverkställighet i förhållande till det andra landet ( i den mån det påkallas av en internationell överenskommelse ). Sådana förordnanden har regeringen meddelat i internationella verkställighetsförordningen. Av 1 andra stycket IvL framgår att regeringen samtidigt, även kan föreskriva att verkställighet av en i Sverige meddelad dom avseende frihetsberövande påföljd, böter och förverkande ska kunna anförtros myndighet i en annan stat. Detsamma gäller godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot. Gäller verkställigheten frihetsberövande påföljd i form av särskild vård, kan överlämnande endast ske för rättspsykiatrisk sådan. För förståelse av internationella verkställighetslagen är det viktigt att känna till att det alltid måste finnas en överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som möjliggör överförande av verkställighet mellan staterna, att alla bestämmelser i lagen inte är generellt tillämpliga på samtliga överenskommelser; den överenskommelse som läggs till grund för överförande styr vilka bestämmelser i lagen och förordningen som 6

ska användas, att vad som i internationella verkställighetslagen och tillhörande förordning sägs om påföljd även gäller förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs (4 tredje stycket IvL och 3 IvF), att alla de påföljder som anges i 1 IvL inte kan tillämpas på samtliga överenskommelser; vissa överenskommelser avser t.ex. enbart frihetsberövande påföljd eller förverkande. 2 och 3 IvL är nyckelparagrafer i sammanhanget. I lagrummen räknas fyra kategorier av överenskommelser upp. Det rör sig om brottmålsdomskonventionen, överförandekonventionen (med tilläggsprotokollet samt Schengenkonventionen), annan överenskommelse och överenskommelse för visst fall. I avsnitt 2.2-2.5 görs en genomgång av dessa fyra kategorier och de överenskommelser som ingår respektive kategori. I 2 IvL görs hänvisningar till vilka lagrum i internationella verkställighetslagen som ska tillämpas då de olika kategorierna av överenskommelser läggs till grund för överförande av verkställighet. En del av hänvisningarna är missvisande. 1 Hur lagrummet bör tolkas utvecklas i avsnitt 2.2, 2.4 och 2.5.1. 2.2 Brottmålsdomskonventionen Den ursprungliga överenskommelse som internationella verkställighetslagen bygger på är den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Brottmålsdomskonventionen finns på Justitiedepartementets (BIRS 2 ) hemsida som kan nås via Rånet under fliken Brott & Straff/Internationellt samarbete/centralmyndigheten Justitiedepartementet/Svensk version/ Lagar, konventioner m.m. Brottmålsdomskonventionen tillkom genom Europarådets arbete. Tämligen få stater har tillträtt konventionen och den tillämpas därför inte i någon större utsträckning. En ytterligare förklaring till konventionens begränsade tillämpning är att den föreskriver ett ganska komplicerat förfarande. Samtliga verkställighetsformer som anges i 1 IvL kan överföras med stöd av brottmålsdomskonventionen, dvs. frihetsberövande påföljd, böter och förverkande. Av 1 IvF framgår till respektive från vilka länder överflyttning av verkställighet kan ske enligt brottmålsdomskonventionen, dvs. vilka stater som har tillträtt konventionen. 4 IvF innehåller bestämmelser om vilket språk framställningen ska vara avfattade på och vilka handlingar som ska bifogas. 1 Förhållandet är påtalat för Justitiedepartementet. Felaktigheterna beror sannolikt på förbiseenden vid de många lagändringar som skett under årens lopp. 2 Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete. 7

2 första stycket IvL anger vilka bestämmelser i lagen som ska tillämpas då brottmålsdomskonventionen läggs till grund för överförande. Som tidigare nämnts, se ovan avsnitt 2.1, är hänvisningarna delvis missvisande. Detta innebär, trots lagrummets lydelse, att 27 IvL ska tillämpas medan 34 a-34 b IvL (som avser överförandekonventionen) inte ska tillämpas. 4 IvL definierar vad som avses med europeisk brottmålsdom och utevarodom. Beträffande utevarodom, se även nedan avsnitt 2.2.1, rubriken Utevarodom. Av 4 andra stycket IvL framgår vidare att vad som i lagen anges gälla för påföljd, även gäller förverkande såvida inte annat särskilt föreskrivs. 2.2.1 Verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen 8 16 IvL innehåller bestämmelser om förfarandet, som alltid inleds genom att framställningen ges in till Justitiedepartementet (BIRS). Verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen får endast ske efter framställning av behörig myndighet i den andra staten (5 första stycket IvL). Vilken denna myndighet är får avgöras i varje särskilt fall med ledning av innehållet i den lagstiftning eller de bestämmelser som den staten har antagit och utfärdat med anledning av sitt tillträde till konventionen. 3 Huvuddragen vid verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen är följande. Regeringen gör en första prövning av om framställningen kan godkännas. Om framställningen inte avslås direkt av regeringen överlämnas den till riksåklagaren. Därefter gör rätten en ytterligare prövning av framställningen. Finner rätten att framställningen ska bifallas, ska den ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som enligt svensk lag skulle ha ådömts för samma brott i Sverige. Domstolen är därvid bunden av den bevisbedömning som framgår av den ursprungliga domen. Vid bestämmande av den nya påföljden gäller endast den begränsningen att påföljden inte får göras strängare än den påföljd som har ådömts genom den dom som begärs verkställd. Hinder mot överförande Innan reglerna kring själva förfarandet redovisas närmare, finns det anledning att redogöra för de vägransgrunder som gäller vid prövningen av en framställning. Vägransgrunderna anges i 5 och 6 IvL. 5 andra stycket IvL innehåller en uppräkning av absoluta hinder för överförande av verkställighet till Sverige. 6 första stycket IvL innehåller en uppräkning av fakultativa hinder för överförande. 5 IvL har följande lydelse. 5 Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. 3 Prop. 1972:98 s. 109. 8

Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet 1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten, 2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 6 första stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet, 3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland, 4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet, 5. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser, 6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts, 7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas eller har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, eller 8. om verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen. 5 andra stycket punkten 2 IvL innehåller ett krav på dubbel straffbarhet. Utländsk brottmålsdom får enligt denna bestämmelse inte verkställas i Sverige om gärningen inte motsvarar brott enligt svensk lag. För att kravet på dubbel straffbarhet ska vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den andra staten är identiska. Verkställighet får inte heller ske om gärningsmannen, om gärningen hade begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för gärningen i Sverige. Undantag görs för det fall att gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat fällas till ansvar i Sverige. Vid prövning av gärningens straffbarhet i Sverige, ska de allmänna straffrihetsgrunderna, t.ex. nöd, nödvärn och samtycke beaktas men inte reglerna om preskription. Hinder mot verkställighet enligt denna bestämmelse kommer sålunda att föreligga endast i fall då gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid dess begående överhuvudtaget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet. 4 I 5 andra stycket punkten 3 IvL anges som huvudregel att verkställighet inte får ske i Sverige om den dömde inte har hemvist här. Från denna huvudregel görs undantag, bl.a. om Sverige är den dömdes ursprungliga hemland. Med ursprungliga hemland avses inte endast att den dömde är svensk medborgare utan även att han eller hon utan att ha svenskt medborgarskap har tillbringat 4 Prop. 1972:98 s. 110. 9

större delen av sitt liv här i landet. Det bör ställas ganska stränga krav på anknytning för att Sverige ska anses som den dömdes ursprungliga hemland i fall då han själv bestrider att så är fallet och därför motsätter sig överförande av verkställighet. 5 5 andra stycket punkten 4 IvL innehåller ett s.k. ordre public-förbehåll. Att domen har föranletts av otillbörlig hänsyn till den dömdes kön eller sociala grupptillhörighet, torde kunna beaktas med stöd av denna bestämmelse. 6 I 5 andra stycket punkterna 6 och 7 IvL ges bestämmelser om hinder mot överförande av verkställighet i ne bis in idem-situationer. Sjätte punkten avser verkan av svensk dom och sjunde punkten verkan av dom meddelad i annan främmande stat än den konventionsstat som begärt verkställighet. 7 Av 5 andra stycket punkten 8 IvL framgår att verkställighet inte får ske om detta i övrigt skulle strida mot konventionen. Denna generalklausul kan användas t.ex. då påföljden har ålagts av administrativ myndighet, vars avgörande inte kan överklagas till domstol. 8 6 IvL innehåller en uppräkning av fall då framställning om verkställighet kan, men inte nödvändigtvis ska, avslås. Lagrummet har följande lydelse. 6 Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås 1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott, 2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt, 3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas, 4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts, 5. om påföljden ej kan verkställas här i landet, 6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten, 7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år, 8. om en tillämpning av 35 kap. 7 9 eller 36 kap. 15 brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit. Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8. Hindret i 6 första stycket punkten 3 IvL är tillämpligt inte bara då lagföring faktiskt pågår i Sverige vid tiden för mottagande av framställningen, utan också 5 Prop. 1972:98 s. 111. 6 Prop. 1972:98 s. 111. 7 Prop. 1972:98 s. 112. 8 Prop. 1972:98 s. 112. 10

när Sverige har inlett lagföring just med anledning av den mottagna framställningen om verkställighet. 9 Enligt 6 första stycket punkten 5 IvL kan framställning om verkställighet avslås om påföljden inte kan verkställas här i landet. Härmed avses faktisk omöjlighet att genomföra verkställighet, dvs. främst situationen då den dömde inte finns här i landet. 10 Genom 6 första stycket punkten 6 IvL ges Sverige möjlighet att ifrågasätta den dömande statens bedömning av frågan om verkställighet är möjlig i den staten. Syftet med bestämmelsen är att uppmuntra berörda stater att samarbeta effektivt för att uppnå den lösning som med hänsyn till den dömdes återanpassning är den lämpligaste. Den torde främst komma till användning när situationen har förändrats efter det att framställningen gjordes. 11 Det kan förefalla egendomligt att bestämmelsen i 6 första stycket punkten 7 IvL endast utgör ett fakultativt hinder. Att den som begått brott innan han eller hon fyllt 15 år inte kan dömas till påföljd är en grundläggande svensk straffrättslig princip och det skulle därför kunna ifrågasättas om inte en sådan omständighet borde utgöra ett obligatoriskt hinder mot verkställighet av påföljd i Sverige. Skälet att man valt att låta omständigheten utgöra ett fakultativt hinder är att det är viktigt att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna överta verkställighet av utländsk dom avseende en svensk som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år. Vid det särskilda verkställighetsförfarande som ska äga rum vid svensk domstol före verkställighet här i landet kan påföljden i ett sådant fall bestämmas med tillbörlig hänsyn till personens ålder. 12 Enligt 6 första stycket punkten 8 IvL kan verkställighet vägras om den påföljd eller det förverkande som ålagts genom den utländska domen är preskriberad enligt svenska preskriptionsbestämmelser. Framställningen kan däremot inte avslås p.g.a. att brottet skulle ha varit preskriberat enligt svenska regler om åtalspreskription. 13 6 andra stycket IvL innehåller bestämmelser om preskriptionsavbrytande handlingar företagna i den främmande staten. Om det i den främmande staten har vidtagits åtgärder som enligt det landets lagstiftning innebär att tiden för bortfallande av påföljd skjutits upp, så ska åtgärden vid tillämpning av 6 första stycket punkten 8 IvL ha samma verkan här i landet. Enligt 7 IvL är partiell verkställighet av domen möjlig om det framgår av domen eller om den dömande staten i samband med framställningen anger att viss påföljd hänför sig endast till det eller de brott för vilka verkställighetshinder inte föreligger. 9 Prop. 1972:98 s. 113. 10 Prop. 1972:98 s. 113. 11 Prop. 1972:98 s. 113. 12 Prop. 1972:98 s. 114. 13 Berggren m.fl.., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:12. 11

Regeringens prövning Efter att framställningen kommit in till Justitiedepartementet ska regeringen göra en första prövning av framställningen. Finner regeringen uppenbart att framställningen inte gäller dom eller avgörande som avses i 1 första stycket IvL eller att hinder mot verkställighet möter enligt 5 andra stycket punkterna 1 7 IvL, ska regeringen omedelbart avslå framställningen (8 andra stycket IvL). Avser framställningen utevarodom gäller inskränkningar i regeringens möjlighet att avslå. Angående utevarodom, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Utevarodom. Regeringen ska därefter pröva om framställningen ska avslås p.g.a. förhållanden som anges i 5 andra stycket punkten 8 eller 6 första stycket punkterna 1, 4, 5 eller 6 (8 tredje stycket IvL). Endast regeringen kan pröva om dessa hinder föreligger, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Rättens prövning. Utöver den nu beskrivna prövningen kan regeringen även avslå framställningen om det är uppenbart att förhållande som avses i 6 första stycket punkterna 2, 3, 7 eller 8 föreligger (8 tredje stycket IvL). 14 Framställningen överlämnas till riksåklagaren Om framställningen inte avslås ska den överlämnas till riksåklagaren för fortsatt handläggning (8 fjärde stycket IvL). Riksåklagaren förordnar normalt en annan åklagare att utföra riksåklagarens uppgifter, se avsnitt 2.6.3. Efter att framställningen överlämnats till riksåklagaren, kan ärendet avgöras genom prövning av rätten efter ansökan av åklagaren eller genom strafföreläggande. Avser framställningen en utevarodom gäller ett särskilt förfarande (se nedan under särskilda rubriker). Om riksåklagaren finner att det föreligger hinder mot verkställighet p.g.a. framställningen, ska denne omedelbart hänskjuta ärendet till regeringen med ett eget yttrande (5 IvF). 15 Detta är en fråga riksåklagaren inte får delegera till annan åklagare (23 IvF e contrario). Huvudregeln är att åklagaren ska begära rättens prövning av framställningen. Med rätten avses i detta sammanhang Stockholms tingsrätt (35 IvL). 14 Tjänstemännen vid Justitiedepartementet (BIRS) lyfter frågan om hinder till regeringen för bedömning endast om de finner anledning att anta att regeringen skulle avslå framställningen. Denna rutin innebär att de ärenden som överlämnas till riksåklagaren och därefter till av riksåklagaren förordnad handläggande åklagare, sällan innehåller regeringsbeslut enligt 8 IvL. Handläggande åklagare kan som huvudregel utgå från att den prövningsskyldighet som åligger regeringen har uppfyllts. 15 Det innebär att riksåklagaren kan påkalla regeringens prövning av någon av de avslagsgrunder som regeringen har att pröva enligt 8 IvL (se fotnot i anslutning till 8 under rubriken Regeringens prövning). 12

Rättens prövning 9 IvL innehåller grundläggande bestämmelser för åklagarens och domstolens handläggning av saken. Vid handläggningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegång i brottmål om inte annat framgår av internationella verkställighetslagen. Rättens avgörande sker genom dom. Hänvisningen till rättegångsbalkens bestämmelser omfattar både de allmänna reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Tingsrättens avgörande i målet kan alltså överklagas på vanligt sätt. 16 Lagrummet innehåller vidare föreskrifter om vad som gäller då framställningen avser förverkande som angår någon annan än den dömde, t.ex. den som erhållit förverkad egendom som gåva av den dömde. 17 Se även nedan angående 14 tredje stycket IvL. Av 9 andra stycket IvL framgår att den dömde ska höras personligen vid förhandling i domstol om han begär det. Undantag gäller för det fall vederbörande är berövad friheten i den stat där domen meddelats. Avsikten med undantaget är att den dömde inte ska överföras till Sverige förrän domstolen har godkänt framställningen. Om överförande sker tidigare riskerar han att föras tillbaka till domslandet om rätten finner att framställningen ska avslås. 18 Den dömde har dock rätt till personlig närvaro i domstolsprövningens andra skede, dvs. när domstolen efter att ha godkänt framställningen bestämmer påföljd för brottet, se 11 andra stycket IvL. 19 10 första stycket IvL innehåller bestämmelser om rättens prövning av framställningen. Rätten ska pröva om det föreligger något annat hinder mot överförande än de som avses i 5 andra stycket punkten 8 eller 6 första stycket punkterna 1, 4, 5 eller 6 IvL. De uppräknade vägransgrunderna prövas exklusivt av regeringen, se ovan, rubriken Regeringens prövning. Beträffande frågan om övriga förutsättningar för bifall till framställningen är uppfyllda, så är domstolen inte bunden av regeringens bedömning, som i princip inte innebär annat än ett konstaterande att det inte finns hinder mot att framställningen underkastas domstolsprövning. 20 10 andra stycket IvL innehåller en av brottmålsdomskonventionens huvudprinciper som innebär att domstolen inte får göra en ny prövning av om den dömde är skyldig till brottet. Domstolen är alltså bunden av den främmande statens bedömning av skuldfrågan. Av 11 första stycket IvL framgår att rätten, efter att ha konstaterat att det inte föreligger hinder mot överförande, med iakttagande av bestämmelserna i 12-15 IvL, ska bestämma en ny påföljd enligt vad i svensk lag är före-skrivet om påföljd för motsvarande gärning. Den nya påföljden kan vara av annat slag eller annan varaktighet än den ursprungliga domen. 21 Domstolen ska alltså döma om såvitt avser påföljden eller förverkandet och tillämpa det nationella påföljdssystemet med de begränsningar som anges i 12-15 IvL. Den nya 16 Prop. 1972:98 s. 115. 17 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. IvL:15. 18 Prop. 1972:98 s. 116. 19 Prop. 1972:98 s. 116. 20 Prop. 1972:98 s. 116. 21 Prop. 1972:98 s. 117. 13

påföljden eller förverkandet blir i alla avseenden likställt med en dom i vanligt brottmål. 22 Bestämmelsen 11 andra stycket IvL har berörts ovan i kommentaren till 9 andra stycket IvL och innebär en ovillkorlig rätt för den dömde att när-vara vid förhandling innan ny påföljd bestäms. 12 första stycket IvL stadgar att om den utländska domen avser frihetsberövande påföljd, så får rätten inte bestämma strängare påföljd än vad som framgår av den utländska domen. Det ska inte göras någon exakt jämförelse mellan den utländska och svenska påföljden. Den nya påföljden ska, med hänsyn till samtliga omständigheter som har betydelse för verkställigheten, bestämmas så att den dömdes situation vid verkställigheten här i landet inte blir sämre än den skulle ha varit om domen verkställts i den anmodande staten. Detta är en annan bedömning än den som t.ex. görs när ställning ska tas till fråga om ersättning för rättegångskostnad i högre rätt enligt 31 kap. 10 rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen ska högre rätts dom anses som fällande bl.a. om den ådömda påföljden är att anse som svårare än den påföljd vartill lägre rätt har dömt. I bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 rättegångsbalken finns motsvarande uttryckssätt. Det är här också fråga om en annan bedömning än den som görs enligt brottsbalken vid jämförelse mellan olika slag av påföljder, t.ex. enligt 1 kap. 5 brottsbalken. För att markera skillnaden har i 12 IvL valts uttrycket strängare istället för svårare. 23 Av lagrummet framgår vidare att regeln om att den svenska domstolen inte får döma till strängare påföljd än vad som framgår av den utländska domen även gäller för det fall den utländska påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljden som enligt svensk lag kan följa på brottet. 12 andra stycket IvL föreskriver att om den utländska domen avser böter så ska rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, bestämma ett bötesbelopp som i svenska kronor motsvarar det utländska bötesbeloppet. Särskilda maximibelopp gäller om det i svensk lag är föreskrivet penningböter för det motsvarande brottet och om det enligt svensk lag inte är föreskrivet svårare straff än böter för gärningen. Om fängelse ingår i straffskalan behöver däremot maximibeloppen inte iakttas men inte i något fall får högre bötesbelopp bestämmas än vad som motsvarar beloppet av de böter som ådömts genom det utländska avgörandet. Liksom i fråga om frihetsberövande påföljd gäller nämligen att bötesstraffet i den utländska domen inte får skärpas. 24 Enligt 13 IvL ska rätten när den bestämmer påföljd, i den mån det kan ske, beakta och räkna den dömde till godo dels vad vederbörande kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen, dels den tid som han eller hon med anledning av den utländska domen varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet. Rätten får härvid bestämma lindrigare 22 Prop. 1972:98 s. 117. 23 Prop. 1972:98 s. 117 f. 24 Prop. 1972:98 s. 119. 14

straff än vad som är stadgat för gärningen eller helt efterge påföljden. Angående frihetsberövande här i landet, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Tvångsmedel. 14 första stycket IvL innehåller bestämmelser om beräkning av förverkandebeloppet när domstolen ska omvandla en utländsk dom avseende förverkande av visst belopp i pengar samt värdeförverkande. För att domstolen ska kunna förverka krävs inte att det även är möjligt att förverka enligt svensk rätt. Detta innebär exempelvis att det är möjligt att verkställa ett utländskt s.k. utvidgat förverkande i Sverige. 14 första stycket andra meningen IvL innehåller emellertid en bestämmelse som möjliggör jämkning av förverkandebelopp som enligt svensk rättsuppfattning är uppenbart orimligt. Huvudregeln är dock att förverkandebeloppet bestäms efter en ren omräkning till svenska kronor. Nedsättning av beloppet bör således ske endast i undantagsfall när det förverkade beloppet uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas vid svensk domstol enligt svensk lag. 25 14 andra stycket IvL reglerar sakförverkande och innehåller, till skillnad från vad som gäller värdeförverkande, en bestämmelse som innebär att sakförverkande endast får ske om föremålet kunnat förverkas enligt svensk rätt. 14 tredje stycket IvL reglerar situationen då framställningen avser förverkande som angår annan än den dömde, se även ovan angående 9 första stycket IvL. Lagrummet gör ingen skillnad mellan sak- och värdeförverkande. 15 IvL föreskriver att svensk strafflag ska tillämpas vid bedömningen av frågan vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott. Bestämmelsen är nödvändig för att domstolen vid tillämpning av vissa bestämmelser i rättegångsbalken i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom, t.ex.1 kap. 3 a rättegångsbalken (domförhetsbestämmelser i brottmål), inte ska behöva tveka om vilket lands strafflag som ska vara avgörande i processuellt hänseende. 26 Är den utländska påföljden böter ska, enligt 15 andra meningen IvL, rättegångsbalkens bestämmelser om bötesmål tillämpas även om det enligt svensk lag kan följa fängelse på brottet. 27 Strafföreläggande i stället för rättens prövning Om den främmande statens framställning endast avser verkställighet av böter eller förverkande kan riksåklagaren, istället för att begära rättens prövning, själv pröva framställningen (motsvarande prövning som enligt tidigare beskrivet förfarande ska göras av rätten) och utfärda strafföreläggande för det brott som påföljden avser. Detta samt vilka begränsningar som gäller för riksåklagarens behörighet att pröva sådan framställning framgår av 16 IvL. Till skillnad från vad som gäller enligt 48 kap. rättegångsbalken kan i dessa fall ett strafföreläggande utfärdas enbart för förverkande. Förverkandet behöver alltså inte knytas till ett bötesstraff. Förklaringen till denna avvikelse från 25 Prop. 1989/90:82 s. 42 f. 26 Prop. 1972:98 s. 120. 27 Prop. 1972:98 s. 120. 15

gängse bestämmelser är att brottmålsdomskonventionen förutsätter att en begäran om verkställighet kan avse enbart förverkande. 28 De beloppsgränser som anges i 16 första stycket IvL (25 000 och 30 000 kr) gäller endast strafföreläggande för böter och det torde således vara möjligt att utfärda strafföreläggande angående förverkande som avser högre belopp. 29 Vid ärendets handläggning gäller i övrigt 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar samt 10 och 11, 12 andra och tredje styckena samt 13-15 IvL. Att 48 kap. rättegångsbalken endast gäller i tillämpliga delar innebär bl.a. att åklagaren inte ska anmana den dömde att erkänna gärningen, eftersom åklagaren, på samma sätt som domstolen, har att beakta att skuld-frågan inte får omprövas. 30 Då åklagaren utfärdar strafföreläggande med stöd av 16 IvL gäller 5-12 strafföreläggandekungörelsen (1970:60) i tillämpliga delar (7 IvF). Om strafföreläggandet inte godkänns, ska åklagaren enligt 16 tredje stycket IvL begära rättens prövning enligt det tillvägagångssätt som beskrivits ovan, se innevarande avsnitt, rubriken Rättens prövning. Riksåklagaren har viss underrättelseskyldighet i förhållande till den främmande staten (6 IvF). Underrättelseskyldigheten avser bl.a. vilka åtgärder som vidtagits på grund av framställningen. Av 24 IvF framgår att sådana underrättelser ska sändas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den främmande staten. Eventuell översättning ombesörjs av departementet. Tvångsåtgärder Av 17 IvL framgår att om en stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen har meddelat Justitiedepartementet att den har för avsikt att göra en framställning om verkställighet av påföljd i Sverige, eller om sådan framställning redan gjorts, så kan åklagaren under vissa förutsättningar anhålla den dömde. På ansökan av åklagaren kan rätten, under motsvarande förutsättningar, besluta om häktning, reseförbud eller anmälningsskyldighet. Lägg märke till att reseförbud och anmälningsskyldighet endast kan meddelas av rätten, som givetvis också är ensam behörig att besluta om häktning. 31 Lagrummet innehåller bestämmelser som avviker från det gängse regelverket i rättegångsbalken, bl.a. beträffande tvångsmedlens varaktighet. Lagrummet hänvisar till vilka delar av 24 respektive 25 kap. rättegångsbalken som är tillämpliga. Vid tillämpningen av 24 och 25 kap. rättegångsbalken bör vad som där föreskrivs om tid för åtals väckande gälla tid för ansökan enligt 9 IvL. 32 18 IvL innehåller bestämmelser som innebär att om en framställning om verkställighet gjorts, så kan egendom som genom domen förklarats förverkad tas i beslag om beslag hade kunnat ske enligt svensk lag i en svensk rättegång. Sådant beslut meddelas av riksåklagaren (Denna uppgift kan inte delegeras till annan åklagare; se avsnitt 2.6.3.) eller rätten. Vid tillämpningen av detta 28 Prop. 1972:98 s. 120 f. 29 Beloppen överensstämmer med de högsta belopp som enligt tidigare lagstiftning kunde bestämmas genom strafföreläggande, se prop. 1972:98 s. 121. 30 Prop. 1972:98 s. 121. 31 Prop. 1972:98 s. 122. 32 Prop. 1972:98 s. 123. 16

lagrum ska det inte ske någon prövning av huruvida de i 27 kap. 1 rättegångsbalken angivna förutsättningarna för beslag föreligger. De ska anses omedelbart uppfyllda i kraft av det utländska beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. rättegångsbalken angivna förutsättningar för beslag måste däremot vara uppfyllda. Där intagna regler om förfarandet och bestämmelser om beslagsförordnandets rättsverkan samt verkställighet ska enligt den uttryckliga hänvisningen i 18 IvL till bestämmelserna i nämnda kapitel i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad i 27 kap. rättegångsbalken sägs om väckande av åtal kommer vid tillämpning av 18 IvL istället att avse ansökan om förhandling enligt 9 IvL. 33 Den generella rätten för åklagare att använda straffprocessuella tvångsmedel är knuten till förundersökning och rättegång. Åklagaren har således inte någon rätt att använda tvångsmedel för att säkra ett lagakraftvunnet beslut om förverkande, om det inte finns en särskild regel om det. 18 IvL är en sådan särskild regel. I övrigt är den andra staten hänvisad till att ansöka om rättslig hjälp enligt 4 kap. 23 lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte egendomen är föremål för ett frysningsbeslut som har verkställts i Sverige. Angående internationell rättslig hjälp och frysning, se handböckerna - Internationell rättslig hjälp i brottmål och - Erkännande och verkställighet inom EU av frysningsbeslut. Utevarodom 19 22 IvL behandlar förfarandet då framställningen om verkställighet grundas på en s.k. utevarodom. Begreppet utevarodom definieras i 4 andra stycket IvL. Uttrycket omfattar inte bara dom som meddelats av domstol (såväl över- som underrätt inbegrips) efter förhandling där den tilltalade inte varit personligen närvarande. Även sådant av annan myndighet meddelat avgörande som enligt brottmålsdomskonventionen betecknas som ordonnance pénale, dvs. för Sveriges vidkommande straff- och ordningsbotsföreläggande, omfattas av begreppet. 34 Det särskilda förfarandet tillämpas enbart om utevarodomen meddelats efter talan av annan än den dömde (19 IvL). Undantag görs således för dom som meddelats efter talan av den dömde. Därmed avses i första hand fall då utevarodomen meddelats av högre instans med anledning av den dömdes talan men undantaget gäller även fall då den utländska statens rättsordning medger att samma instans efter särskild talan kan ompröva ett tidigare avgörande samt den dömde begagnat sig av denna möjlighet med resultatet att avgörandet fastställts eller att ny dom meddelats efter förhandling i den dömdes frånvaro. 35 Av 20 första stycket IvL framgår att när framställningen om verkställighet av utevarodomen, efter regeringens prövning enligt 8 IvL överlämnats till riksåklagaren, ska den dömde personligen delges domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan begära omprövning av domen, s.k. opposition. 8 IvF innehåller ytterligare föreskrifter om vad underrättelsen till den dömde ska innehålla och att ett exemplar av underrättelsen, genom riksåklagarens försorg, ofördröjligen ska sändas till myndigheten i den främmande staten. Av 24 IvF framgår att underrättelsen ska sändas till Justitiedepartementet för 33 Prop. 1972:98 s. 123 f. 34 Prop. 1972:98 s. 109. 35 Prop. 1972:98 s. 124. 17

vidarebefordran till den främmande staten. Eventuell översättning ombesörjs av departementet. Opposition innebär att den dömde hos riksåklagaren anhängiggör talan om omprövning av utevarodomen. Begärs inte omprövning inom föreskriven tid tillämpas något av de två ovan beskrivna förfarandena med rättens, alternativt riksåklagarens prövning av framställningen, se ovan innevarande avsnitt, rubrikerna Rättens prövning och Strafföreläggande istället för rättens prövning (20 första stycket IvL). Den dömde kan i samband med sin begäran om opposition begära att omprövningen ska ske av behörig domstol i den stat där utevarodomen meddelats. Riksåklagaren ska då överlämna framställningen till Justitiedepartementet som underrättar den främmande staten (20 andra stycket första meningen IvL). Om den främmande statens domstol tar upp oppositionen till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet av påföljden vid svenska myndigheter. Om den utländska domstolen avvisar oppositionen och avvisningsbeslutet vinner laga kraft, tillämpas det ovanstående beskrivna förfarandet med rättens, alternativt riksåklagarens prövning, dvs. den ordning som gäller i fråga om dom meddelad efter den dömdes hörande (22 IvL). Om den dömde vid oppositionen begär prövning vid svensk domstol eller anför opposition utan att ange var prövningen ska ske, ska riksåklagaren vid Stockholms tingsrätt (35 IvL) ansöka om förhandling för prövning av den dömdes talan (20 andra stycket IvL). En sådan ansökan kan inte delegeras till allmän åklagare (23 IvF e contrario; se avsnitt 2.6.3). Rätten kallar därefter till för-handling. Förhandlingen får inte hållas förrän viss tidsfrist löpt ut. Om den dömde uteblir från förhandlingen eller om rätten av annat skäl finner att oppositionen inte kan tas upp till prövning, ska rätten avvisa den dömdes talan. Som exempel på annat skäl till varför oppositionen inte kan upptas till prövning kan nämnas situationen där den dömde återkallar sin oppositionstalan eller då närmare utredning visar att den aktuella domen inte kan betecknas som en utevarodom. 36 När avvisningsbeslutet vunnit laga kraft tillämpas det ovan be-skrivna förfarande med rättens, alternativt riksåklagarens prövning av framställningen (21 första och andra stycket IvL). Följden av ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut blir alltså att saken behandlas som om talan om opposition aldrig förts, dvs. att domen anses meddelad efter den dömdes hörande och den kan således verkställas enligt bestämmelserna för vanliga domar. 37 Om den anförda oppositionen inte avvisas, ska rätten ompröva utevarodomen. Detta innebär att rätten ska göra en ny prövning i sak av målet i dess helhet enligt svensk lag. 38 Detta innebär avsteg från den viktiga huvudprincipen i 10 andra stycket IvL om att en ny prövning av skuldfrågan inte får göras. 21 tredje stycket IvL innehåller detaljerade bestämmelser om vad rätten har att beakta vid sin prövning. Av lagrummet framgår bl.a. att jurisdiktions- och åtalsreglerna i 2 kap. brottsbalken liksom åtalspreskriptionsreglerna inte utgör hinder mot omprövning av målet. Frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag ska bedömas som om motsvarande brott begåtts i Sverige (21 tredje stycket IvL). Med svensk lag menas de materiella bestämmelserna i svensk strafflagstiftning. 39 Detta innebär inte att kravet på dubbel straffbarhet efterges. Gärningen måste alltså ha varit straffbar enligt lagen på gärningsorten samt utgöra brott i Sverige. Den prövning som skett i den anmodande staten av 36 Prop. 1972:98 s. 126. 37 Prop. 1972:98 s. 126. 38 Prop. 1972:98 s. 126. 39 Prop. 1972:98 s. 127. 18

frågan om åtalspreskription måste också respekteras. 40 Den svenska domstolen är oförhindrad att döma till strängare påföljd än vad som ålagts av den främmande statens domstol. 41 Vid den ovan beskrivna handläggningen av utevarodomar gäller rättegångsbalkens regler i den mån inte annat föreskrivs i internationella verkställighetslagen (19 IvL). Rättegångsbalkens regler är tillämpliga även beträffande den del av förfarandet som äger rum innan domstolen tar upp en anförd opposition till prövning. Därav följer bl.a. att bestämmelserna om återställande av försutten tid i 58 kap. rättegångsbalken kan bli tillämpliga när den dömde inte anfört opposition inom föreskriven tid. 42 Specialitetsprincipen 23 första stycket IvL är en s.k. specialitetsregel som innebär skydd mot rättsliga åtgärder i form av åtal och frihetsberövande m.m. på grund av tidigare brottslighet då verkställighet av påföljd överförs till Sverige och den dömde är berövad friheten i den främmande staten. I lagrummets första och andra stycke anges undantag från denna huvudregel. Förbudet mot rättsliga åtgärder avser i princip varje inskränkning av den personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott. Bestämmelsen utgör emellertid inte hinder mot omhändertagande som innebär frihetsberövande t.ex. psykiatrisk tvångsvård när helt andra omständigheter än den dömdes föregående brottslighet motiverar sådan åtgärd. 43 Angående den 45-dagarsfrist som anges i lagrummet kan hänvisas till NJA 2003 s. 76 och s. 133, som avser den motsvarande frist som gäller enligt den europeiska utlämningskonventionen. Det är emellertid inte självklart i vad mån dessa rättsfall har betydelse för tolkningen av 23 IvL. 44 Verkställighet av påföljden 24 IvL innehåller regler om verkställigheten av den påföljd som bestämts enligt verkställighetsförfarandet i 11-16 IvL. Påföljden ska verkställas enligt de svenska verkställighetsreglerna med vissa undantag som betingats av brottmålsdomskonventionens bestämmelser. 24 IvL innebär att den lagstiftning och de förordningar som gäller i fråga om beräkning av strafftid, kriminalvård i anstalt och i frihet samt verkställighet av bötesstraff är fullt ut tillämpliga i här aktuella fall. 45 2.2.2 Verkställighet utomlands enligt brottmålsdomskonventionen m.m. 26 34 IvL innehåller bestämmelser om tillvägagångssättet då verkställighet av en i Sverige ådömd påföljd överförs till en främmande stat enligt brottmålsdomskonventionen. 40 Prop. 1972:98 s. 127. 41 Prop. 1972:98 s. 127. 42 Prop. 1972:98 s. 124 f. 43 Prop. 1972:98 s. 128. 44 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:20. 45 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:20. 19

Överflyttning av verkställigheten sker som huvudregel utan åklagares medverkan. Förfarandet kan i korthet beskrivas med att Kriminalvården (vid fängelsepåföljd), Socialstyrelsen (vid rättspsykiatrisk vård) eller Kronofogdemyndigheten (vid böter eller förverkande) via Justitiedepartementet gör framställning om verkställighet hos den främmande staten. I 26 IvL anges vissa förutsättningar för att framställning ska få göras. Framställning får inte göras om det med motsvarande tillämpning av 5 andra stycket punkterna 1-8 IvL kan antas föreligga hinder mot verkställighet i den främmande staten. Vidare får framställning inte göras om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. 27-29 IvL innehåller bestämmelser om offentligt biträde, hur framställningen ska vidarebefordras till den andra staten och hinder mot påbörjande av avtjänande i Sverige efter det att framställning gjorts. Utevarodom 30 32 IvL innehåller bestämmelser om överförande av verkställighet av i Sverige ådömd utevarodom. I avsnitt 2.2.1, rubriken Utevarodom beskrivs hur en inkommande framställning om överflyttning av verkställighet av utevarodom ska hanteras. Bestämmelserna i 30-32 IvL avser den spegelvända situationen, dvs. överförande av verkställighet från Sverige till främmande stat. 30 IvL stadgar att om svensk myndighet gjort framställning om överförande av verkställighet och den dömde anför opposition mot domen (eller ordningsboten eller strafföreläggandet) hos behörig myndighet i den främmande staten och därvid begär att hans talan prövas vid svensk domstol, så ska riksåklagaren ansöka hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. Sådan förhandling får hållas först efter att en viss tidsfrist löpt ut. Av 30 IvL framgår vidare att om rätten avvisar oppositionen och avvisningsbeslutet vinner laga kraft, så sänds underrättelse om detta tillbaka till den främmande staten via Justitiedepartementet. Om oppositionen inte avvisas, ska rätten, med undanröjande av domen eller föreläggandet, göra en ny prövning av frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Framställningen till den främmande staten förfaller i och med detta. Vid handläggningen av målet gäller rättegångsbalkens bestämmelser (30 tredje stycket IvL). Prövning ska alltså äga rum vid huvudförhandling. Om domstolen fäller den tilltalade till ansvar och på nytt ådömer honom påföljd, kan frågan om verkställighet av denna påföljd i främmande stat aktualiseras på nytt. Den frågan får emellertid då bli föremål för en helt ny prövning enligt 26 IvL. 46 31 IvL innehåller bestämmelser om vad som gäller om den dömde, med anledning av en framställning enligt 26 IvL, anhållits eller häktats i den främmande staten och överförs till Sverige för att närvara vid sådan förhandling som beskrivs i 30 första stycket IvL. Den dömde ska då anses som anhållen av svensk myndighet från den tidpunkt då han anlände hit. Från det att personen anlänt till Sverige gäller de allmänna reglerna om anhållande och häktning i 24 kap. rättegångsbalken. För det fall utevarodomen (eller föreläggandet) endast 46 Prop. 1972:98 s. 136. 20

avser böter innebär bestämmelsen att den dömde i allmänhet ska friges omedelbart efter det att han har överförts till Sverige. 47 I 31 IvL anges vidare den längsta tid för hur länge frihetsberövandet kan bestå. 32 IvL innehåller en s.k. specialitetsregel till skydd för den som kallats till domstolsförhandling i Sverige efter anförd opposition mot utevarodom som man från svensk sida har begärt att få verkställd i annan brottmålsdomskonventionsstat. Lagrummet ger, med vissa angivna undantag, straffrättslig immunitet avseende brott begångna innan han lämnade den främmande staten. Övriga bestämmelser 33 IvL reglerar när själva överförandet av den dömde kan ske till den främmande staten då vederbörande är frihetsberövad i Sverige eller av någon annan orsak befinner sig här. 34 IvL innehåller bestämmelser om den spegelvända situationen jämfört med vad som beskrivits beträffande 23 IvL, se ovan avsnitt 2.2.1, rubriken Specialitetsprincipen. Bestämmelsen gör det möjligt för regeringen att, på begäran av behörig myndighet i främmande stat och efter prövning av Högsta domstolen, medge att den dömde får åtalas, dömas eller frihetsberövas i den främmande staten för verkställighet av påföljd m.m. med anledning av brott som begåtts före överförande till den främmande staten och som inte omfattas av framställningen om verkställighet. 2.3 Överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen Den andra huvudkonventionen i internationella verkställighetslagen är den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Denna konvention är liksom brottmålsdomskonventionen ett resultat av Europarådets arbete. Ytterligare två överenskommelser har knutits till överförandekonventionen. Det rör sig om det i Strasbourg den 18 december 1997 undertecknade tilläggsprotokollet till överförandekonventionen (tilläggsprotokollet) och artiklarna 67-69 i den i Schengen den 19 juni 1990 undertecknade tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen). Tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen kompletterar överförandekonventionens bestämmelser. 48 Överförandekonventionen och tilläggsprotokollet återfinns på Justitiedepartementets (BIRS) hemsida som kan nås via Rånet under fliken Brott & Straff/Internationellt samarbete/centralmyndigheten Justitiedepartementet BIRS/Svensk version/lagar, konventioner m.m. Schengenkonventionen 47 Prop. 1972:98 s. 137. 48 I prop. 1999/2000:45 behandlades frågan om Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet och den lagstiftning som protokollet och artiklarna 67-69 i Schengenkonventionen föranledde. 21