Fältsignalen Nr 2 2015 (28)

1 Fältsignalen Nr 2 2015 (28) Foto: Wikipedia

Så är det äntligen vår och sommaren närmar sig. I skogen utanför museet är marken täckt av vitsippor så den nästan ser ut som i vintras då snön lyste vit. Har något hänt med museet? En del omflyttningar har skett i museet då vi nu har en växeltelefonist och en luftbevakningslotta. 2 Dessa frivilligtjänstgörande damer var en gång en viktig komponent i vårt invasionsförsvar. I detta nummer av Fältsignalen har redaktören skrivit om Fälttelegrafkårens flygkompani. En organisation, som de flesta inte direkt förknippar med signaltrupperna. Det blev embryot till Flygvapnet tillsammans med Marinens flygverksamhet. Varje tisdag samlas personalen, eller volontärerna som SMHA vill kalla oss, i regementets traditionsrum (museet) i by 21. Vid detta tillfälle samlades 14 man och en kvinna. Ibland är vi fler, ibland färre. Våra bakgrunder varierar. Några är officerare ur armén och flygvapnet. En del är ingenjörer med förflutet i Flygvapnet och FMV. Det gemensamma är att vi alla är intresserade av militär teleteknik med förhoppning att kunna bygga ett museum utanför grindarna, när lokal kan erhållas. Nu lutar vi mot Uppsala och den tilltänkta lokalen är en lägerhydda på Polacksbacken.

In memoriam 3 TELESEUM ordförande generalmajor Kurt Blixt har avlidit. Det var ett hårt slag för styrelse och medlemmar i föreningen Teleseum vid meddelandet att vår ordförande avlidit den 27 april 2015. Det var med stolthet vi valde Kurt till ordförande vid föreningens årsmöte 2014. Vi förväntade oss mycket av denne kraftfulle general, som var signalofficer i botten. Kurt föddes den 23 augusti 1944 i Linköping, där hans far tjänstgjorde som underbefäl vid Kungl. Livgrenadjärregementet (I 4). Men tyvärr blev hans gärning kort som vår ordförande. Kurt hann endast leda två styrelsemöten och ett besök på Polacksbacken för att titta på tilltänkta lokaler för museet. Kurt hade cancer bakom örat, för vilket han opererats, detta tydde på att han nog skulle återkomma efter en viss konvalescens, som tyvärr blev lång. Vid årsmötet 2015 omvaldes Kurt eftersom rapporterna var sådana att han snart skulle återkomma. Nya komplikationer tillstötte dessvärre. Kurt hade långtgående planer att arbeta för och utveckla Teleseum. Kurt började sin militära bana på I 4 där han ville bli officer. Där fanns dock ingen ledig tjänst, vilket däremot signaltrupperna hade, varför hans sökte dit. Först fick han gå Försvarets läroverk för att ta studenten 1966. Sedan följde obligatoriska skolor, vilka slutade med Militärhögskolans högre kurs, där han gjorde så bra ifrån sig att han blev generalstabsaspirant och som generalstabsofficer placerades vid Försvarsdepartementet hos försvarsminister Roine Carlsson. Dessa två kom så bra överens att Roine förordade Kurt till generalmajor och chef för Huvudavdelning armémateriel vid Försvarets materielverk (FMV-HA). Hans sista uppdrag som general var chef för övervakningskommissionen i Korea. Kurt sörjes närmast av hustru Majvor och sina två döttrar.

Fälttelegrafkårens flygkompani 4 1903 lyckades bröderna Wright flyga ett av dem byggt flygplan. Därmed startade en ny era för luftfärder. Det är början av den eran, som denna artikel handlar. Inom Svenska Aeronautiska Sa llskapet (SAS) hade fra gan om en introduktion av flygkonsten i va rt fo rsvar la nge diskuterats. Som ett resultat av detta sta llde na gra medlemmar i bo rjan av 1912 medel till fo rfogande, fo r inko p av ett aeroplan till arme n under fo rutsa ttning att staten ko pte ett andra plan. I februari 1912 beviljade riksdagen det bega rda anslaget pa 63 000 kr vilket tillsammans med donationen anva ndes fo r anskaffning av arméns tva fo rsta flygplan. Ordförande för SAS var K A B Amundson. Flygplanen var ett monoplan, Nieuport IV-G och ett biplan, Bre guet C.U 1. tilldelades Fa lttelegrafka ren. Flygplanen levererades under sommaren 1912 och togs till Axevalla hed. Breguet-planet flo gs fo rsta ga ngen den 12 juli 1912 men havererade tva dagar senare. Nieuport-planet flo gs dagligen fra n den 21/7 till den 31/7 da en hund kom in i propellern. Biplanet Neuport IV-G. Flygplan M 1 tillverkades 1912 och flög fram till 1919 Foto Flygvapenmuseet Brégeuet C.U 1 Anlände i juli 1912 i packlådor till Axevalla hed i Västergötland där det monterades ihop. Flygning påbörjades samma månad. Efter ett allvarligt haveri 1915 skadades maskinen svårt och kom aldrig mer att tas i tjänst. Foto Flygvapenmuseet

5 Under va ren 1912 sa ndes officerare och tekniker till Frankrike pa flygutbildning och de a terva nde hem dels utbildade pa de franska plan som inko pts och dels med fa rsk information om franskt och europeiskt milita rflyg. Chef för delegationen var kapten greve Henrik Hamilton, dessutom ingick löjtnanterna Gösta von Porat och Allan Jungner. Efter hemkomsten organiserades på Axvalla Kungl Fälttelegrafkårens Flygavdelning med kapten Hamilton som chef. Övriga var löjtnanterna Gösta von Porat och Allan Jungner. Teknisk personal var sergeant Andersson, tygverkmästare Aurell och tyghantverkare Karlsson samt biträdande mekaniker och handräckningsmanskap. Det visade sig att fo rha llandena pa Axevalla hed inte var de ba sta. Behovet av en permanent o vningsplats med verksta der och hangarer framstod som no dva ndigt. Detta resulterade i att arme flyget 1913 flyttade till Malmen da r det under la ng tid fick sin fasta uppeha llsplats. Friherre Carl Cederstro m hade i maj 1912 startat en flygskola pa Malmen och dess koppling till arme flyget sa gs som en o msesidig tillga ng. 1914 a rs ha rordning inneho ll ett beslut om att Fa lttelegrafka ren den 1/1 1916 skulle organisera ett 5:e kompani med bena mningen Flygkompaniet vid Malmen. Detta kompani fick ansvaret fo r arme ns flygva sende. Flygkompaniets tre fo rsta chefer var pionja rer inom det svenska milita rflyget och trots de sma anslagen byggde de upp plattformen fo r det som senare skulle bli det svenska flygvapnet. Kapten Henrik Hamilton (1878-1917) och löjtnant Gösta von Porat (1896-1972) Sä här skrev kapten J A Nordenskiöld 1912: Aeroplanet är för närvarande användbart till spaningstjänst och förbindelsetjänst. Möjligen torde i framtiden härtill komma att läggas användning som förstörelsemedel. Luftspaning förringar på intet vis betydelsen af kavalleriets eller bevakningstruppernas verksamhet utan kompletterar densamma. Aeroplanet har särskikt visat sig vara ett värdefullt hjälpmedel vid ledning av artilleriets eld. Ännu är det ej vanligt att militära aeroplan utrustas med anordningar för trådlös telegrafi. Frågan kan numera anses vara tekniskt löst. Så har man exempelvis i Frankrike under militärövningar lyckats åvägabringa trådlös korrespondens på ända upp till 60 km distans. Den förste kompanichefen var som ovan sagts Henrik Hamilton, som avled redan 1917. Han efterträddes av Ernst Fogman mellan 1917 och 1920. Näste kompanichef var Gösta

von Porat fram till bildandet av Flygvapnet 1926. Han blev då major och chef för 4:e flygkåren i Östersund. Om dessa två senare står att Fogman använde hela sin kraft, idérikedom och förslagenhet för att skapa resurser som utgjorde nödvändiga förutsättningar för att utbilda och öva personal i den utsträckning som krävdes för en utökad organisation och resurser i fråga om flygmateriel, flygstationer, byggnader och verkstadskapacitet. För att i det kärva ekonomiska klimatet åstadkomma detta använde sig Fogman många gånger av okonventionella metoder. Då flygvapnet bildades blev han överstelöjtnant och byråchef för flygstyrelsens militärbyrå. Porat ägnade sitt liv åt flyget. Från första begynnelsen var han inriktad på flygmaterielens tekniska utveckling och förmågan att hantera den. Fogman skaffade resurserna och överlämnade dem i von Porats höjder. Citat ur Flyghistorisk revy nr 26. Generalstabschefen K G Bildt skrev 1913 till Konungen ett förslag om upprättande av en luftflotta för armén. Denna bör bestå av både luftskepp och flygmaskiner. För fjärrspaning är behovet luftskepp med stor aktionsradie av cirka 700 km. En sådan bör finnas i Boden och en i Uppsala. För närspaning nämns flygmaskiner med en aktionsradie på 150 km. Dessa kan ingå i flygenheter omfattande 4 st flygfärdiga maskiner och 2 st maskiner i reserv. För att täcka behovet erfordras fyra flygenheter. Men det är ej tillräckligt att anskaffa flygmaskiner, det erfordras också automobiler och övriga fordon, trådlös telegrafi o s v, det krävs också hangarer samt start- och landningsplatser på lämpliga ställen. Här nämns Uppsala, Boden, Umeå, Duved, Sundsvall-Härnösand, Åmot, Stockholms skärgård, Norrköping, Göteborg, Tingstäde, Lund och Karlskrona. Under åren 1911-1917 anskaffades 42 flygplan för arméflyget, varav 12 gåvomedel. Som jämförelse fick marinflyget 22 flygplan varav 14 var gåvomedel. Ett flertal av maskinerna byggdes på flygkompaniets egen flygverkstad där också utbildning av mekaniker ägde rum. En del maskiner köptes utomlands och en del tillverkades vid civila svenska verkstäder. Till utbildning av piloter kommenderades officerare från armén i övrigt. Utbildning skedde dels i egen regi på Malmen, men också vid industrin såsom Thulins Aeroplanfabrik i Landskrona och Ljungbyhed samt Södertälje Verkstäder. Den utökade verksamheten vid flygkompaniet krävde stora resurser, Det var behov av verkstäder och hangarer. Förläggning, matsalar o dyl fanns på den nedlagda lägerplatsen Malmen. Där hade Första Livgrenadjärregementet (I 4) och Andra Livgrenadjärregementet (I 5) haft sina övningsplatser under indelningsverkets tid. Flygkompaniet blev en rätt imponerande inrättning och det hände nog, att höga vederbörande från Fortifikationen blev ganska konsternerade vid sina - för övrigt rätt sparsamma - besök på Malmen. Särskilt var det byggnaderna, vilka sköt upp som svampar ur marken, som mest föll i ögonen och ibland föranledde närgångna frågor. Ibland fick kårchefen träda in som syndabock, vilket han - vilken som än innehade befattningen - i allmänhet gärna gjorde. Citat von Porat 6

Flygkompaniet expanderar 7 Under 1910-talet fanns flygfält för arméflyget vid följande platser. Årtalen refererar till startåret för flygverksamhet, som vid vissa flygplatser skedde med civila flygplan. Linköping Malmen 1911 Fristad hed 1913 Ljungbyhed 1911 Boden/Klinten 1914 Trossnäs/Värmlands reg 1911 Uppsala/A 5 (AUS) 1914 Bonarpshed 1911 Karlsborg/Gräshult 1915 Göteborg/Kviberg 1911 Vårgårda/Tånga hed 1915 Örebro/Svea trängkår 1911 Gnesta/Södertuna 1915 Östersund A 4 1911 Vänersborg 1916 Gävle/Valla 1911 Boden/I 19 1916 Axevalla hed 1912 Växjö/Kronbergsheden 1916 Falköping/Redberga 1912 Alvesta/Gustavsberg 1917 Skillingaryd hed 1913 Karlstad/I 22 1917 De militära flygfälten utgjordes av tilltrampade militära övningsområden med stora öppna gräsytor som möjliggjorde start och landning från godtycklig riktning. Landningshjälpmedlen var enkla och bestod av ett antal vindstrutar, samt tydliga märkningar vid brytningspunkterna vid fältets ytterkanter. Artilleriskjutskolan i Skillingaryd, blev den plats där samordningen mellan flyg och artilleri utvecklades. Flygkompaniets tygverkstäder Malmslätt (FVM) bildades för reparation och underhåll av flygplan, som växte ut med tillverkning av flygplan efter egen konstruktion. Under Flygkompaniets chef Ernst Fogman anställdes Peter Koch som verkstadschef. Som konstruktör anställdes civilingenjör Henry Kjellson 1917. Gösta von Porat var tygofficer och svarade för provflygning och vapensystem. 78 personer var anställda vid FVM 1918. Henry Kjellson var flygingenjör och sedermera flygdirektör av 1.graden. Han var far till skådespelaren Ingvar Kjellson och världsmästare i bågskytte. Han konstruerade och modifierade själv, och i samarbete med andra, ett stort antal flygplan. Det mest berömda är Ö 1 Tummelisa som han 1919 konstruerade efter skisser av Gösta von Porat. Redan som teknolog var Kjellson tekniskt ansvarig på friherre Carl Cederströms flygskola på Malmen 1912. Kjellson var född i Malmslätt. Flygkompaniet var delat i fyra flygavdelningar med subalternofficerare som chefer. En avdelning var den på Malmen. Flygavdelningar fanns också i Boden, Vänerssborg och Skillingaryd med 4 flygplan i varje. Den i Boden kallades 2. Flygavdelningen och den i Vänersborg för 1.flygavdelningen. Organisationen i Boden var 3 officerare som flygmaskinförare 3 officerare flygspanare 1 underbefäl 6 mekaniker 16 menige vakt och handräckning

Man kan förmoda att samma organisation också gällde i Vänersborg och Skillingaryd. Detta gällde vid mobiliseringen 1914. Underlaget för denna organisation är ganska ofullständig. Ibland står det tre ibland 4 avdelningar. Antalet flygplan varierar också. Enligt von Porat tjänstgjorde ett 60-tal officerare vid kompaniet av olika slag då detta uppgick i Flygvapnet. Även siffran 66 officerare har nämnts. Fler än något regemente hade i armén. Det fanns således en bra grund för fortsatt verksamhet i det av riksdagen beslutade Kungliga Flygvapnet. Kapten Gösta von Porat skriver: Den 1 juli 1926 klockan 9 på morgonen samlade jag mina skaror utanför Fogmans långa hangar och förkunnade för dem, att gamla Flygkompaniet samlats till sina fäder och att vi inte längre tillhörde armén utan Flygvapnet. Jag orienterade dem om den nya organisationen men måste tillfoga, att i avsaknad av grundläggande föreskrifter, så fortsatte vi vårt arbete på Malmen, som om ingenting hade hänt. Stämningen var en aning tryckt - man kallades för gökungen i boet, som efter 13 år nu skulle husera ensam på den gamla fina lägerplatsen. Arméns och marinens flygväsende hade alltså slagits samman efter moderna principer. Men processen visade sig vara betydligt mera komplicerad än man kanske anat: försvarsgrenstänkande fanns ju Och nu skulle man trots allt dela på den lilla, gemensamma kakan. Trångsynthet, formalism och prestige gjorde sitt på den negativa sidan - men gott kamratskap flygarna emellan, konstruktivt tänkande och en viss rivalitet sporrade ändå till positiva insatser. Då det nyorganiserade Flygvapnet tog över den 1 juli 1926 bestod flygplansflottan av 53 flygplan tillverkade utomlands, 120 plan tillverkade vid flygkompaniets verkstad och 42 st tillverkade vid övriga svenska industrier. Det blir summa 215 plan. Dessa fördelades på fyra flygkårer. F 1 skulle vara försvarsledningens flygkår. Förslaget var att denna skulle ligga i Uppsala, men i och med att Västmanlands regemente lades ned förlades flygkåren i de friställda kasernerna i Västerås. Där fanns också mark lämplig som flygplats. Lokalerna i Uppsala, där Upplands artilleriregemente lades ned, blev i stället Arméns underofficersskola AUS. Marinens flygväsende i Hägersnäs blev F 2. Fälttelegrafkårens flygkompani på Malmen blev F 3 och flygavdelningen i Östersund, som ovan nämnts, blev F 4. Sven Bertilsson sven.bertilsson@teleseum.se 8 Källor: Flygkompaniet på Malmen 1912-1926 av Gösta von Porat Svenskt militärflyg, propellerepoken av Lennart Andersson Flygvapnets radiosystem Del 1. 1916-1945 av Arne Larsson FHT Kungl. Fälttelegrafkåren och arméflyget av G von Porat. Signaltruppernas historia, 1952 Arméflygets historia 1997, red Per-Anders Lundström SMB Wikipedia och internet

9 Sagan om ätten Signalström Del 4 David Från Uppsala till Enköping och ut i världen David Signalström tog studenten vid Thorildplans tekniska gymnasium 1964. Det var en lämplig skola, ej långt från hemmet på Kungsholmen. Davids inriktning var officer vid Signalregementet enligt familjetradition. På gymnasiet läste han en teleteknisk linje och gick ut med fina betyg. Stora A i matematik och elektroteknik. Direkt efter skolan inkallades han till förberedande plutonchefskolan (FPCS) vid S 1 i Uppsala. Han hade givetvis besökt Polacksbacken tidigare med sin far, så miljön var välkänd. Det blev ingen svår anpassning. Han kom snabbt in i rutinerna och uttogs till utbildningslinje radiolänk. Mycket av den tekniska grundutbildningen skedde i radiolänkhallen under förvaltare Lindström och rustmästare Geites ledning.. Personal i teknisk tjänst fanns på StabSbS, där en av hans studiekamrater från gymnasiet blivit antagen som vpl signaltekniker. Där var undertecknad en av lärarna. FPCS varade fram till jul, därefter hette det AspS med utryckning i augusti. De som anmält intresse för officersutbildning fick därefter göra trupptjänstgöring fram till mars nästa år då officerskursen på Karlberg började. Den varade i 1,5 år varefter utnämning till fänrik skedde. Det var högtidligt med examen och baler. Vid examen var självklart också pappa Caesar närvarande. Återkommen till regementet i Uppsala placerades David som stf plutonchef vid en radiolänkpluton eftersom fänriksåren räknades som utbildning, men trots det blev han plutonchef redan nästa utbildningsår och efter ytterligare ett år befordrades han till löjtnant. RL 320 Radiolänk var en svår och tung tjänstegren. Radiolänkstationer skulle upprättas, antenner resas, elverk och bärfrekvensutrustning anslutas samt förbindelse sökas med motstation. Detta var en lång procedur, som övats mycket i radiolänkhallen. Då man sedan kom ut i fält var det inte lättare. Det gällde att ha kontroll över materielen och få den genomgången vid tekniska detaljen, där tyghantverkare Anders Gustafsson var radiolänk och bärfrekvensexperten. Gällde det en radiolänkkedja gick det väl an men skulle denna anslutas till en radiolänkcentral var det knivigare. Ibland kunde en radiolänkkedja vara ganska lång, då krävdes relästationer, som helst skulle stå uppe på en höjd. Då kunde det bli aktuellt att bära all materiel upp på höjden med bilarna parkerade nedanför. Vid slutövningarna i februari fick man se hur man lyckats med utbildningen av plutonen och då skulle man betygsättas. David fick alltid ett gott omdöme, tekniskt utbildad och intresserad som han var. Efter ytterligare ett år på trupp var det dags för AIHS kurs 71/72. Det var en kurs med mycket teknik och matematik. Där trivdes David eftersom han hade sinne för matematik

och fick därför förord till den högre tekniska kursen på MHSatkv, som var treårig. Efter AIHS skedde utnämning till kapten. 10 Den 1 juli 1972 skedde stora förändringar för befälskårerna. Befälsnivåerna officer, underofficer och underbefäl ändrades till regements-, kompani- och plutonsofficer. Den främsta anledningen till reformen var 1960 års befälsordning. Denna fastställde att officerare skulle vara kompanichef i fred och bataljonschef i krig, underofficerare plutonchef i fred och kompanichef i krig, underbefälet kompanikvartermästare. En gradmässig anpassning borde därför göras, som efter flera utredningar blev 1972 års tjänsteställningsreform. Denna var kontroversiell till att börja med, eftersom det t ex fanns kaptener som var endera regementsofficerare, kompaniofficerare eller reservofficerare. Därför infördes prefixen R/, K/ och RO/ för dessa samt P/ för plutonsofficerare. Allt yrkes-befäl befordrades därmed minst ett steg, utom överstelöjtnanter. Reserv- och värnplikts-officerare berördes inte alls. Det var ingen bra befälsreform, därför tillsattes nästan genast en ny utredning, som benämndes Ny Befälsordning, NBO, som infördes 1983-06-01. Men det är en annan historia. En liten parentes. Officersförbundet ville att överstar med högre tjänster som stf militärbefälhavare, inspektörer m fl skulle benämnas brigadgeneral. Utredningen föreslog brigadör (som i England), men det gick Officersförbundet inte med på, de vidhöll brigadgeneral. Så det fick bli överste av första graden. År 2000 infördes dock graden brigadgeneral. Överstelöjtnanter fick så småningom tillägget mst (med särskild tjänsteställning) för vissa befattningar och steg i karriären. Graderna vicekorpral, rustmästare och förvaltare försvann liksom konstapel, styckjunkare och ryttmästare. Men, hur gick det för David? Jo han blev kapten efter AIRS, den graden fick han behålla, men blev regementsofficer och betecknades R/Kn. För att bli major krävdes 11 år som officer. På kursen vid AIHS ingick i utbildningen att ett nytt radiolänksystem var på gång inom armén. Denna länkstation hette Rl 340. I systemet ingick nya bärfrekvensapparater och gruppmodulatorer, vilket var nytt. Dessa hette Bf 541 respektive GM 332 och tillverkades i Norge. Stabsplatserna skulle bli mobila med stabs- och sambandshytter. Försök hade sedan några år pågått vid StabSbS försöksavdelning. Spännande, det vill jag syssla med då kursen är slut, tänkte David. Så blev det också, men i stället för Uppsala blev det ett år vid S 3 i kalla Boden där försök skulle göras under vinterförhållanden. Men det gick bra det också, för försöken var så intressanta att det höll värmen uppe. En ny Fördelningstabsbataljon org 73 blev resultatet. David hade fått förord till den tekniska kursen vid MHS vilken var treårig, som han kunde börja först på hösten 1974, efter att först även ha gjort ett kompanichefsår på S 1 för ett radiolänkkompani. Sedan blev det tre år i Stockholm. På MHSatkv fanns en teleanpassad linje, som nästan ledde fram till civilingenjör. En del föreläsningar var också förlagda till KTH. Då kursen var klar blev David major. Efter MHS HK antogs David som generalstabsaspirant med tjänstgöring på FMV med den nya tunga radiolänken, som var ett mobilt komplement till FFRL, försvarets fasta radiolänk, som beställts av Flygvapnet. Det blev några år vid FMV avlöst av tjänstgöring vid S 1 och Arméstabens signalavdelning (Ast/Sign). Bataljonschefsåret gjorde han vid S 1 i Uppsala 1980/81. 1982 flyttade S 1 och

StabSbS till Enköping. David fick två års tjänst som lärare vid StabSbS. Sedan blev det åter stabstjänst i Stockholm med utnämning till överstelöjtnant 1989. 11 RL 340, tillverkad av SRA, Svenska radioaktiebolaget samt tre st BF 541 och en gruppmodulator GM 332 till-verkade av Elektrisk Bureau i Oslo. Båda dessa företag ingick i Ericsson-koncernen. Fördelningsstabsbataljon Org 73 med stabs- och sambandshytter, radiolänkhytter och radio 630. Den första systeminriktade organisationen. Sedan kom TS 8000 och TS 9000.

Samma år skedde stora förändringar i Östeuropa. Berlinmuren föll och Warszawapakten upplöstes och 1991 kollapsade Sovjetunionen. Det blev signalen till stora neddragningar av den svenska försvarsmakten. David hade som mål att bli överste och regementschef, men nu försvann plötsligt mängder med sådana befattningar. Det började med sammanslagningar av militärområden. Sex milon blev tre då Västra milot, Bergslagens milo och Nedre Norrlands militärområden försvann. Samma hände med miloförvaltningarna. I stället tillkom tre underhållsregementen. En annan förändring var att fördelningsstaber och brigadstaber skulle vara kaderorganiserade. Det gav en del högre befattningar. Arméstabens truppslagsavdelningar flyttade ut till respektive truppslagsskola, vilket gjorde att Ast/Sign flyttade till Enköping och sammanslogs med StabSbS vilken fick namnet LSC - Lednings- och sambandscentrum. Balkan blev ett oroligt hörn. Serbien ville bli Storserbien, samma som hände före första världskriget. Nu var omvärlden mer observant och bidrog med FN- och NATO-trupper för att undvika ett nytt storkrig. Sverige bidrog med trupp i orosområdet i flera år. Krig bedrevs även i Mellanöstern. Först mellan Iran och Irak. Sedan av USA i Afghanistan och Irak. Dessa krig studerades noga vid Försvarsstaben där David tjänstgjorde ett par år. Han var också tidvis lärare vid MHS och FHS. Vi gick med i EU 1995. Detta gjorde att Sverige blev mer och mer engagerat internationellt. David utnämndes till överste med placering i Bryssel ett år. Sedan följde flera internationella befattningar bl a i New York och London. Enköping var inte längre Sveriges närmaste stad, åtminstone inte för överste David Signalström. Nedläggningsivern av regementen och staber fortsatte. Så kom Försvarsbeslut 2000. Det blev dödsstöten för det svenska invasionsförsvaret. Cirka 25 regementen lades ner, samtliga milo- och fostaber, skolor och truppslagscentra m m. Att vara duktig i skolan innebär att man kan få många intressanta arbeten i framtiden, men det innebär också att privatlivet kan bli lidande. Så blev det för David. Han gifte sig, men skildes ganska snart. Hustrun var inte så intresserad av att flytta runt. Det blev heller inga barn, så denna gren av familjen Signalström dog ut, men det fanns fler grenar, så namnet finns kvar. Det var med tillfredsställelse som David gick med pension 2005 tillsammans med nästan hela försvaret. Hans gamla Upplands regemente fick leva kvar i ytterligare två år, sedan blev det Försvarsmaktens ledningsregemente. David blev tyvärr aldrig chef för farfarfars, farfars och fars regemente, det fanns så många andra enheter där en duktig officer med teknisk utbildning behövdes. Numera njuter han sitt otium i det soliga Spanien. Sven Bertilsson sven.bertilsson@teleseum.se 12 Fältsignalen är information från föreningarna TELESEUM och S 1 Musei Vänner. E-post: info@teleseum.se Redaktör Sven Bertilsson tfn 070-321222. Postadress Museet. Ledningsregementet. Pl 920, 749 81 ENKÖPING