MEDITATION MED FREDRIK LAUTMAN PÅ BERGET MARS 2012 Meditation 1: Skärtorsdag. Markus 14:32-42, 120316 Getsemane - De svåra valen Getsemane. Stunden är laddad. Man har firat den sista måltiden tillsammans i salen i övre våningen. De kommer till trädgården. Jesus bävar, har ångest. Han vet sin väg, men skulle helst vilja slippa att gå den. Han brister ut: "Abba Fader, för dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill". Vi kan känna igen situationen. Jag är vid ett vägskäl i Livet. Jag måste välja en livsväg. Jag måste ta ett viktigt beslut. Helst skulle jag inte vilja ta beslutet och gå åt det håll, som beslutet leder till. Jag vill inte välja, men måste. Jag svettas blodstårar, jag vaknar på småtimmarna. Tankarna maler. Hur ska jag välja? Vilken väg skall jag gå? Vilket beslut ska jag ta? Jag kan bli som handlingsförlamad! Vi kan tänka på våra Getsemanestunder. Det kan ha varit val av utbildning, val av skilsmässa från en partner eller inte, val av livsinriktning, om jag ska våga prata med någon om en svår sak eller inte. Ångesten är där. Helst skulle jag inte vilja välja, inte vilja följa vägen. Jesu ord blir mina egna:" Abba Fader, för dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill". Vi stannar upp och tänker efter.. l det svåraste, när beslutet, vägvalet sker, finns det ingen annan människa, som kan ta beslutet åt oss. Det är jag själv som har ansvar för mitt eget liv, även om jag skulle önska att någon annan kunde ta det. Ångesten är min. Jag måste igenom den, Jag kan inte fly den. Beslutet, vägvalet kan bara jag göra. Vi kan använda en bild från djurriket. Hästen har lärt sig att det aldrig går att springa ifrån elden på prärien, där vindarna är så snabba. Då stupar hästen av utmattning och förtärs av elden. Istället springer en häst in i elden. På prärien går elden så snabbt fram att springer man emot den, kommer man igenom bara svedd och hästen klarar sig i allmänhet. Det är gott att vännerna är med. Det är ett stöd att ha någon att dela ångesten med! Vi har ansvar för egna liv. Ingen annan människa kan ta beslut åt oss. Vi f'år kämpa med det själva. Men vi får lägga allt i Guds hand. Lugnt och stilla i tystnaden i avskildheten. Stora beslut i Livet, vägval ska tas med omsorg. Vi får gå in i dem, tala med goda vänner om dem, men sedan gå in i bön och stillhet och med Guds hjälp, ta det stora steget.
Meditation 2: Långfredag. Markus 15:21-42, 120316 Korsfästelsen- Mörkret- Övergivenheten Vi är på väg mot Golgata, huvudskalleplatsen, där Jesus skulle korsfästas. Jesus själv får bära sitt kors, som sed var. Han orkar inte, han faller. Så korsfästs Jesus. Han spikades upp på korset. Smärtan måste ha varit fruktansvärd. Jesus korsfästes som en av samhällets utstötta. Nu är vi i mörkret. Nu är vi i långfredagen. Allt var förutsagt i Gamla Testamentet. Vi kan känna igen Psaltarpsalmen 22. Jesajas 53:e kapitel:" Han var föraktad, utan värde i våra ögon.. " Ja, lidandet, mörkret övergivenheten har ingen ände. Är det inte så, att vi känner igen oss? De flesta av oss har säkert varit i långfredagsmörker. Vi är eller har varit i ett lidande, som aldrig verkar ta slut. Vi har kanske blivit hånade för vår tro, hånade för att vi engagerat oss i kyrkan eller vågat stå för något. Engagemanget för Gud och Jesus, som vi hoppats så mycket på, ledde inte till att mitt liv blev något bättre. Det är som om vi med hela skapelsen vill ropa: "Min Gud min Gud varför har du övergivit mig?" Vi får och vi ska ropa ut vår förtvivlan. Vi får och vi ska klaga inför Gud över allt lidande, vi själva eller andra får stå ut. Långfredagen finns för oss. För att vi ska känna igen oss. "För det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led." Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Vilket var Jesu sista ord? Lukas evangeliet ger svaret: "Fader i dina händer befaller jag nu min ande". I förtvivlan i övergivenheten, så finns till slut, trots allt en Gudsförtröstan. Det är mångas erfarenhet, att mitt i lidandet, mitt i övergivenheten är han där. Långfredagens budskap vill säga oss, att Gud genom Jesus gått före oss i allt. Arne H Lindgren uttrycker det så här i psalmen 358: "Han gick in i din kamp på jorden... " Kanske också vi till slut kan skönja, att vi inte är ensamma i vårt lidande, i vår övergivenhet och till slut kan lägga fram allt inför Gud med förtröstan:" Fader i dina händer lämnar jag allt". De utvalda lärjungarna, som Jesus satsade på. De misslyckades alla och övergav Jesus. Det var andra, utanför den trogna kretsen, som fick träda in och göra de avgörande insatser eller förstå, vad som var sant. Simon från Cyrene, den romerske officeren vid Jesu kors, Josef från Arimatea.. Många gånger är det som om, det är från de, vi inte väntar oss, som stödet, hjälpen kommer. Gud och Jesus kan använda sig av många olika händer och fötter. Vi får känna en ödmjukhet och bara ta emot.
Meditation 3: Påsklördag. Markus 15:42-47, 120317 Gravläggningen och väntan på uppståndelsen. Vår väntan på klarhet, bönesvar Då det hade blivit kväll, tog Josef från Arimataia, en ansedd rådsherre, troligen en från Stora rådets verkställande tio-mannautskott, mod till sig och gick till Pilatus och bad om Jesu kropp. Det var starkt gjort! Som rådsmedlem fanns det i detta läge, risk får att han kunde tappa sin position, därför att han bad om att få begrava Jesus. Men han vågar! Vi har sett, att de utvalda lärjungarna, alla fegat ut och övergett Jesus. I stället är det andra, som Gud använder, för att föra sitt budskap vidare. Jesus läggs i Josefs redan färdiga grav, en grav uthuggen i klippan. Så vilar allt. Så går sabbaten in. Så står det inget mer i våra evangelier, om den dagen. Det är påsklördag och väntan på uppståndelsen! En dag vi inte så ofta tänker på. I vårt påskfirande blir det mest praktiska förberedelser inför påskdagen, en massa Martauppgifter. Men påsklördagen får en djup innebörd. Väntan på uppståndelsen är många gånger både längre och tyngre än vi tror. Vi känner igen oss i lidandet, i mörkret, som ibland känns som om Gud övergivit oss helt och hållet. "Var är du nu, svara mig Herre, mörk ensamhet, följer mig var jag går". Tänk, vad vi ibland får vänta på klarhet, på ljus i mörkret. Det är lätt att känna igen sig. Vi vill ha svaren på en gång. Vi vill se ljuset strax! Vi vill få bönesvar på en gång. Påsklördagen är viktig. Den hjälper oss att se betydelsen av att vänta i stillhet på ljuset, svaret! Det är inte lätt. För många är det en bitter erfarenhet. Tänk efter hur det är i ditt liv! Har du tålamod att vänta in ett svar från Gud? Har du tålamod att vänta in uppståndelsen, klarheten. Tålamod, väntan i stillhet inför Herren är svår. Vi får be om kraft och mod till det.
Meditation 4: Påskdagen. Markus 16:1-8, 0120317 Uppståndelsen- Vår uppståndelse. Klarhet. Så var sabbaten över. Samma kvinnor som var vid korset på långfredagen, Maria från Magdala, Maria Jakobs mor och Salome, köpte välluktande kryddor, för att gå och smörja Jesu döda kropp. De bekymrade sig för hur de skulle kunna rulla undan den stora stenen, som rullats för graven. Så ser de att stenen redan var bortrullad. De gick in i graven och blev alldeles förskräckta. Ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Uppstånden! Tankarna snurrar i huvudet på dem. Den unge mannen fortsätter: "Men gå... De bägge Mariorna och Salome springer därifrån och skyndar sig för att berätta för de andra lärjungarna vad som hänt. Det glada påskbudskapet har gått ut i världen i 2000 år. På uppståndelsen vilar hela vår kristna tro. Och det mest fantastiska, uppståndelsen, har du och jag del av i dopet. Tanken hissnar... En bild. Påsknattsmässan i en kyrka. Allt är mörkt! Så tänds ett ljus, Kristusljuset, uppståndelseljuset Vi får ropa: "Kristus är uppstånden. Ja, Han är sannerligen uppstånden." Så brukar hela kyrkan tändas upp, allt blir ljust och jublet släpps lös. Men den första lilla ljuslågan är ofta svag, den kan lätt blåsas ut, innan ljuset sprider sig till fler. Så är det ofta i våra egna liv. Vår uppståndelse, vår klarhet, vårt bönesvar kan först vara knappt synbart. Så ser vi det, så växer det fram. Så stiger jublet fram! Jag är inte ensam. Gud är med mig. Har alltid varit det även om jag inte sett och förstått. Ylva Eggehorn uttrycker det här fint i en av sina psalmer nr 256: "Var inte rädd... " Var inte rädd! Jesus har uppstått! Allt har han gått igenom för vår skull. Jesu uppståndelse är vårt hopp. Det innebär att döden inte längre är ett djupt mörker, en upplösning i atomer, utan prästen säger tryggt vid varje jordfästning: "Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli. Jesus Kristus uppväcke dig på den yttersta dagen." Jesu uppståndelse går igen i vårt dop. (Rom 6:4-5) Så ser jag på mitt eget liv. Vågar jag lita på Guds löfte i dopet, att jag har dött och uppstått med Kristus? Vågar jag frimodigt och utan rädsla, möta livet och sedan en gång möta döden, som leder till det stora Livet i evigheten? "Rädsla finns inte i kärleken står det i 1:a Johannesbrevet 4:18. Rädslan är det som låser oss från att ta tillvara på varje dag. Påskdagens uppståndelsebudskap, som jag har del av i dopet, genom syndernas förlåtelse, hjälper mig att leva fullt ut. Vi stannar i förundran inför Jesu uppståndelse och mitt eget doplöfte, som jag alltid kan gå tillbaka till. Rädslan för vad jag möter i mitt liv försvinner. Jag får tryggt lägga allt i Guds hand. Jag slipper inte sjukdom, lidande, död. Vare sig jag själv eller mina närmaste. Men Gud genom Jesus, är med i allt detta. Jag bärs, jag kan känna en tillit. Att förtrösta på Gud är inte några tomma ord.
Meditation 5: Annandag Påsk. Lukas 24:13-35, 120318 Emmausberättelsen- Vandringen med den uppståndne Två av lärjungarna på väg till Emmaus, en by, som ligger en mil från Jerusalem. De är helt förtvivlade. Den som de satsat allt på, deras mästare Jesus hade blivit korsfäst och begraven. Så kommer Jesus själv och slår följe med dem. De känner inte igen honom. De två lärjungarna var helt förvirrade. Jesus säger då till dem: "Förstår ni så lite." Och så började Jesus förklara får dem hela frälsningshistorien, ända ifrån Moses och framåt. "Kan du inte stanna hos oss." Jesus accepterar deras inbjudan och stannade hos dem. Så äter de tillsammans. Då öppnades deras ögon och de kände igen att det var Jesus. Men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra:" Brann inte våra hjärtan, när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna får oss?" Påskdag- Annandag. Emmausberättelsen ger flera tolkningsnycklar för livet. Många gånger kan vi uppleva, att det vi satsat hela vårt liv på inte verkar hålla. Det känns förtvivlat. Efter påskdag, festdag kommer vardag, annandagar med allt slit, alla svårigheter, alla bekymmer. Var är du Gud? Var är du Jesus kan vi fråga? Många har här gett upp i förtvivlan. Precis som for lärjungarna är våra ögon förblindade. Vi ser inte klart. Hur möter Jesus lärjungarna på vägen mot Emmaus? Han kastar sig inte över dem. Han väntar in dem. Börjar förklara sammanhangen utifrån deras frågor för att få dem själva att upptäcka och förstå. Så ber de honom stanna. De bjuder in honom att dela deras villkor. Trots att han tänkt gå vidare, accepterar han deras inbjudan, delar deras gemenskap. Bjuder vi in Jesus i våra liv, accepterar han. Där tillsammans, delar han den främsta formen av gemenskap med dem. De äter tillsammans. Under måltiden, tar han ett bröd, läser tackbönen, bryter det och ger åt lärjungarna. Då känner de igen honom. Då förstår de. De ser det klart, att det är den uppståndne Jesus. I nattvarden, i mässan är det kanske, som det är lättast att känna igen den uppståndne Jesus. Därför kan vi egentligen aldrig fira mässa för ofta. Vi får del av Gud själv genom Jesus, när han kommer till oss i brödets och vinets gestalt. Där intellektet inte hänger med, ser vi tydligt, när prästen lyfter brödet och vinet och vi får t o m del av det kroppsligt, när brödet och vinet kommer in i vår kropp. När de två lärjungarna mött den uppståndne, fick de kraft att bryta upp och skynda till Jerusalem och berätta får de andra, vad som hänt. De hade Kristus med sig i sina hjärtan. Kristus hade uppstått i dem själva. När vi firar mässa har vi del av Kristus själv i oss. Brödet och vinet. Kristi kropp och blod finns i våra blodådror. Annandagen visar på vardagen. Mitt livs vandring med Jesus i mitt hjärta. Han finns där, är med mig alla dagar, bara jag vill se. Måltiden, nattvarden är Guds stora gåva till oss, för att ge mod att möta vardagen. Hos evangelisten Markus är den sista måltiden placerad mellan Judas svek och Petri får nekelse. Jesus nåd övervinner t o m lärjungars svek och feghet. Vi stannar upp i tacksamhet och precis som de två lärjungarna i Emmaus, bryta upp från de här stilla dagarna till vår vardag. Kanske något styrkta och med Jesus i våra hjärtan och med ögon, som lite klarare ser hur Gud vandrar med oss genom livet.