Till en pastor inom EFK: En traditionell tolkning anses i sig vara homofobisk. Konservativa pastorer och medlemmar men också kristna med en annan grundsyn har kontaktat mig i den här frågan. Jag kan hos dem inte avläsa något elakt eller ont motstånd mot homosexuella människor. Tvärtom känner dessa kristna sig ofta tillbakaträngda (även inom EFK och PR). Däremot accepterar de inte homosexuella handlingar. Detta uppfattas idag som kränkande och som ett uttryck för homofobi. På denna punkt har en ändring inträffat i användningen av ordet homofobi. Från 70-talet och fram till 90-talet (när jag ofta var engagerad av Frikyrkliga studieförbundet att föreläsa i olika församlingar) betydde ordet skräck inför och hat mot homosexuella personer, vilket existerade både i samhället och i församlingar (bland kristna ofta i en självrättfärdig form). Det väckte häpnad och irritation, även bland missionsskoleelever, att jag förespråkade respekt och kärlek till homosexuella personer. Jag har själv praktiserande och icke-praktiserande homosexuella personer som vänner, varför ett tydligt principiellt ställningstagande inte nödvändigtvis behöver få en tolkning såsom varande homofobisk. Men jag inser att praktiserande homosexuella människor nu troligen ser annorlunda på saken, nämligen att själva den traditionella tolkningen av det som då anses vara Bibelns grundsyn (om skapelseordningen som gällande sexuell relation mellan man och kvinna) i sig är homofobisk. Naturligtvis inser jag att homofobi i den första meningen fortfarande existerar men jag känner inte igen mig i att vara homofobisk på grund av den tolkning som jag företräder. Till en vän som valt en liberal tolkning:...eftersom du känner till min uppfattning i dessa frågor, hade ett beklagande över Bibelns undervisning varit lättare att bära. Du väljer istället en övergång till det som teologihistoriskt sett gäller för liberal bibeltolkning. Det utmärkande för liberal teologi är just att modern vetenskap får avgöra bedömningen av Bibelns läror. Den relativa tryggheten i detta är naturligtvis att anpassningen till kontexten ökar men otryggheten ligger i denna kunskaps föränderlighet och i den västerländska kyrkans försvagning. Ditt problem är alltså kontextuellt i den meningen att du inte enbart önskar förklara en bibeltolkning inom en viss kontext (evangelikal kontextualisering) utan låter kontextens uppfattningar påverka eller styra tolkningen (liberal teologi). Utöver att du på detta sätt anser dig skyldig att skifta teologiskt paradigm väljer du i dessa frågor en problematisk kristologi, eftersom Jesus beskrivs som okunnig i en andlig fråga (demoner) samt i en moralisk fråga (homosexualitet). Om den uppenbarade sanningen inte gäller i sådana frågor minimaliseras den sanning som Jesus stod för till att till sist bli den enda sanningen, nämligen att Gud är kärlek, vilket är svårare att tro på än under och andar, varför liberal teologi ofta är den minst attraktiva för icke kristna personer. Spänningen mellan naturvetenskap och teologi har följt kyrkan sedan 1700-talet. Historiskt sett och globalt sett har det modernistiska förslaget inte gett positiva resultat inom församlingen (med inre sekularisering som följd) och inte ens i form av ökad relevans (med minskad mission som följd).
Jag måste tyvärr gå emot dig på nästan varje punkt i det som du skriver om homosexualitet. Jag lägger min egen text om detta på hemsidan åt sidan och svarar utifrån de tankar jag har just nu efter läsningen av en nyutkommen bok. Naturligtvis erkänner vi alla förekomsten av rubbningar och avvikelser, vilket bl a min text från 70-talet tydligt visar (även om omfattningen av dessa s k oklara kön alltid varit omdiskuterad. Enligt det jag läst är all statistik osäker.). Jag har inte, som du, hört någon förneka förekomsten av otydligt kön, trots att jag haft många samtal och diskussioner kring homosexualitet under föreläsningar i FS regi. Men att vara född med s k oklart kön är inte den vanliga förklaringen till homosexualitet utan berör en mycket begränsad grupp. Tvärtom anser de flesta inom gayrörelsen att deras homosexualitet är en önskad följd av att vara född med en sådan natur (natur ett svåranvändbart ord idag), som då inte ska ses som en avvikelse från en norm utan som en variant inom ett i princip könlöst spektrum. Särskilt kristna homosexuella personer (och kristna som stöder homosexuell livsstil) vill tillägga att Gud har skapat dem sådana. Men en sådan genetiskt betingad orsak till homosexualitet är alls inte klarlagd inom forskningen utan är en myt inom gayrörelsen. Både American Psychiatric Association (2013, the causes of sexual orientation (whether homosexual or heterosexual) are not known at this time ) och American Psychological Association (2008, no findings have emerged that permit scientists to conclude that sexual orientation is determined by any particular factor or factors. ) hävdar att vetenskapen inte kan fastställa orsak. (Av en artikel som blivit mig tillsänd framgår att mycket kända icke-kristna debattörer i USA starkt betonar handlingens betydelse och förnekar genetikens roll.) Jag menar inte att varje homosexuell person har bestämt sig för denna livsstil i ett medvetet val (även om vissa av dem mycket bestämt önskar se det så) men homosexualitet kan inte på ett avgjort sätt knytas till det biologiska spåret. Vi är ett resultat av både arv och miljö, idag en miljö som kraftigt befordrar homosexuellt samliv. Men om forskningen till sist skulle kunna fastställa en genetisk orsak ändrar detta ändå inte Guds skapelseordning, eftersom all vår biologiska tillvaro från syndafallet är påverkad av synden. Att vara född på ett visst sätt är inte detsamma som att det är Guds ordning. Det gäller också mitt eget personliga biologiska liv. Däremot är skapelseordningen som tolkningsprincip tydlig som en följd av Gen 1-2. Kvinnan är lik och olik mannen. Frasen ett kött förutsätter en förening mellan två personer av motsatta kön (ish och isha) och endast en sådan förening kan fullborda det syfte om barnalstring som anges i Gen 1 utan att vara det enda syftet. I denna Guds goda ordning ingår åtskillnaden mellan man och kvinna, en åtskillnad som medföljer in i evigheten (men observera att äktenskapet inte är en evig institution). Eden kommer att återställas i Guds rike som ett naturligt mänskligt liv. Jesus själv betonar ju denna norm (Matt 19:4-6) när han diskuterar skilsmässofrågan. Bland judar behövde inte Jesus undervisa om synen på homosexualitet, som Paulus till hedningar. Enligt en klassisk tolkning refererar sedan de bibliska texterna till denna skapelseordning i deras avvisande av homosexuella handlingar. Ingenting i exempelvis Lev 18 och 20 visar att det skulle handla om någon specifik typ av homosexualitet (exempelvis antingen frivillig eller påtvingad). To ebah är det som Gud avskyr. Som en skapelsegiven princip gäller denna lag i dess avståndstagande som norm men inte i dess historiskt bestämda följder. Lägg märke till att det straff Paulus räknar med är istället att Gud överlämnar människan till möjligheten av större fördärv (Rom 1:24,26, 28). Homosexuella handlingar är för Paulus en avgudadyrkan, där man avviker från Guds syften. Han talar inte om någon särskilt dålig form av homosexualitet. Modern könsidentitet,
könsorientering, könsexploatering eller sexuell dominans diskuteras inte här. Argumentet mot Paulus är ju ofta att han inte kände till jämlika, älskande, trofasta monogama äktenskap av samma kön. Men här är det handlingen i sig som fördöms. Det fanns ord för exempelvis pedofili, men dessa används inte av Paulus. Och andra grekiska texter visar att man kände till lesbisk kärlek, orgastiska relationer, en typ av samkönade äktenskap eller livslånga relationer med samma kön. De visste lika mycket som vi om allt detta i den kulturen. Även flera av de teologer eller debattörer som förespråkar samkönade relationer erkänner att Paulus fördömer alla former av homoeroticism. Det handlar inte om vem som begår denna handling eller av vilka motiv den sker utan som en handling i sig går den emot Guds goda tanke. Och denna synd beskrivs inte som adiaphora. Para physin används av flera antika författare om homosexuella handlingar. För Paulus är det alltså motsatt Guds skapelseordning, som ju förutsätts i hela kapitlet (v 20, 25, 23, 27, 32). Det finns ingen tvetydighet i Bibelns undervisning i ämnet. Detta erkänns som sagt också av många pro-homosexuella exegeter, som sedan väljer att inte följa det de egentligen anser att Bibeln lär. Med detta i tankarna går det för dig oväntat fort när du av biologiska kunskaper om en viss livssituation (oklart kön) drar slutsatser om all homosexuell aktivitet: Så jag har heller inte så lätt att avfärda all homosexuell aktivitet som synd. Du går över till terapi innan bibeltolkningen är klar. Som bibeltolkning betraktad stämmer det alls inte att Paulus trodde det var självvalt. Paulus uttalar sig om själva handlingen men säger ingenting om att benägenheten som sådan skulle vara självvald. Människan har ansvar för sina handlingar (vilket är en positiv människosyn), även där jag tvingas leva med en natur som jag inte har valt utan som formats av arv och miljö i en samverkan, som sällan kan redas ut. Likaväl som du mött denna grupp av människor med oklart kön finns inom själavården (säkert också för din del) mötet med andra som har motsvarande svåra lidanden kring sin heterosexualitet. Jag möter i min själavård personer som i sin natur har starka begär efter porr och äktenskapsbrott, men som går emot sin natur i en svår kamp. Om det jag är i min natur ska bestämma det jag får eller bör göra måste alla sexuella orienteringar och handlingar godkännas (vilket märks genom att pedofili alltmer försvaras). Evangeliet innehåller en uppmaning till syndabekännelse för oss alla. Nåden är inte billig. Bibelns svar är inte att vi gör alla våra misstag eller att Guds nåd är ovillkorlig. Nåden orsakar en förändring. Gud som kärlek får inte bli ett förnekande av andra Guds attribut. Och Guds kärlek får inte tolkas kontextuellt som en total bekräftelse av människan. Gud är inte tolerant mot allt. Församlingen i Tyatira älskade rätt men den tolererade fel, bl a omoral. Det blev lättare att vara en kristen men det byggde på en kompromiss och Jesus tolererade inte detta. Jag tror ändå att jag vill citera från det som jag tidigare skrivit: Överfört till homosexualiteten, som du nämner, finns å ena sidan svårigheten med att många konservativa kristna bara följer sanningen i Bibeln och föraktar människors inre känslor. Å andra sidan ignorerar homosexuella kristna ofta, att kärleken är lydnad för Guds bud. Det gäller här en paradox mellan sanning och kärlek. John Stott påpekar till 2 Joh v 3 att sanningen ensam ofta blir kylig och stel, t o m grym, om den inte mjukas upp av kärleken. Kärleken ensam blir gärna ostadig och nyckfull och behöver därför stärkas av sanningen. Å ena sidan får vår kärlek till människor inte undergräva vår lojalitet till sanningen, men å andra sidan får vi inte kämpa för sanningen på ett kärlekslöst sätt. Vi måste alltså stå för uppenbarelsens sanning, samtidigt som vi visar vår kärlek till de homosexuella. Faran just nu ligger väl mest i att vi överger en
biblisk syn för att anpassa oss till en modernare åsikt. Denna risk berättigar dock inte till något slags korståg mot de homosexuella. Det stämmer inte heller inom teologin kring denna fråga att Det många kräver av homosexuella är ju att de måste leva helt ensamma hela livet. Om detta ibland sägs ute bland kristna finns i den medvetna litteraturen en helt annan förståelse för den kamp som föreligger. I dessa böcker, liksom i min text, beskrivs möjligheten av antingen bearbetning till heterosexuellt samliv eller, vilket är vanligare som alternativ, en positiv beskrivning av vänskap inom samma kön. Denna vänskap kan naturligtvis innebära kroppsliga uttryck men inte i sexuell form. Homosexuell inriktning kan ändras, även om det i vår kultur är ovanligt. Inte heller ett äktenskap innebär ett slut på den sexuella kampen. Vi är mer lika än olika när det gäller sexualitet. Den punkt där jag dock till alla delar samstämmer med dig är Möjligen skulle de kunna bo i ett kollektiv men både frikyrka och svenska kyrkan är ju så oerhört familjistiska (vilket jag tycker lika illa om som egoism) att det knappast finns plats för några annorlunda. Hundraprocent sant! Detta har jag tydliggjort både i min text om ensamstående och om homosexualitet. Men den sociala förändringen av kristen livsstil, som vi ansåg möjlig och till och med trolig på 70-talet, har verkligen vänts till dess motsats av total materialism och småborgerlighet. Jag blev för två veckor sedan påmind om den ilska som uppstod i en kyrka när jag för flera år sedan predikade mot detta. Vi kan bara bära våra kors i en kristen gemenskap. Gud placerar den ensamme i en gemenskap (Ps 68:7). Om vi alla kan vara öppna om kampen och öppna mot den som kämpar skulle den som har en attraktion till samma kön inte behöva känna sig vara utan vänner eller utan hopp. Vår avgudadyrkan av kärnfamiljen med fru och två barn måste upphöra. NT relativiserar äktenskapet och betonar husförsamlingen! Samtidigt måste vi avmytologisera sex. Sex har inte i Bibeln den upphöjda ställning som det har i vår kultur. Vår identitet avgörs inte av vad som sker med våra könsdelar. Jesus hade aldrig sex trots att han är den fullkomliga människan. Du tycker nog att jag är rak (vilket stämmer) och kanske hård (vilket också kan vara riktigt) i mina svar. Jag befinner mig gärna på fel sida i den historiska utvecklingen, särskilt som jag inte förutsätter en självklart positiv utveckling. S k progressiva idéer kan vara lika fördärvliga som traditionella... Till en pastor inom EFK: Jag får alltfler indikationer på hur stort problem som homosexfrågan blivit inom EFK. Det finns inte anledning att mellan oss gå vidare i en prövning av argumenten. Däremot har jag ofta under dessa dagar kommit att hamna i en jämförelse, som eventuellt kan hjälpa dig, främst till försiktighet vad gäller förhoppningar. Jag menar nämligen att man inte kan ha alltför stora förhoppningar kring den typ av överläggningar som du nämner även om de naturligtvis inte är negativa Erfarenheten visar nämligen att det är andra faktorer som bestämmer utvecklingen. På 70-80-talen fördes flera samtal bland ledare och vid bibelhelger om skilsmässofrågan. De flesta som deltog vid dessa tillfällen beslutade sig för en konservativ bibeltolkning. Skillnaden låg i hur långt man ansåg sig kunna gå i själavårdsmässigt
hänseende. Många pastorer lovade undervisa kring ämnet och undervisning ansågs lösa de flesta problemen på den här tiden! Det som hände var att ytterst få vågade (!?) eller förmådde (?!) att tala i ämnet. Främst berodde detta på att själavården flyttade in på predikstolen. De själavårdsmässiga övervägandena tog överhanden och man tystnade. Men hela frågan förändrades av helt andra orsaker. Det som skedde var att denna principiella tolkning maldes sönder av två tunga kvarnstenar: den ena kan vi kalla oviljan att vara annorlunda och den andra oviljan att naturligt lyda Guds Ord. Egentligen är dessa enbart två sidor av samma sak. En traditionell syn på skilsmässa hade förutsatt att vi kunde ta ställning mot samhällsutvecklingen, bli annorlunda. Denna identitetsfråga, friförsamlingen som en positiv sekt, försvann helt och ersattes av en självklar anpassning, ibland under sken av s k kontextualisering. Förhållandet till Bibeln ändrades främst genom att den började betraktas som nästintill omöjlig att tolka. Det var inte bibelkritik som förstörde vår bibellydnad utan mest intrycket av att det krävdes akademisk kunskap om nu ens det räcker för att något förstå den. Vårt läge idag i skilsmässofrågan är därför, enligt en EFK ledare för några veckor sedan, att det egentligen inte är någon större skillnad mellan församlingarna och samhället. Jag betraktar mig inte som profet men det krävs ingen profetisk förmåga för att förutse att detta kommer att ske även om man fattar beslut om en traditionell tolkning rörande homosexualiteten. Vi är redan fast i en fälla där käftarna slagit till runt oss, anpassningen och bibelnonchalansen. Detta är kanske deprimerande att höra. Det kan å andra sidan vara utmanande att tänka igenom var krafterna ska sättas in. Det skulle från Guds sida säkert finnas en möjlighet till återerövring av förlorade domäner. Det är på den punkten som jag drömmer om att invandrarkristna och nykristna ska vägleda oss i respekt för det konservativa och i djärvhet kring det utmanande. Men du får själv avgöra om det ligger något berättigat i det jag skriver.