Den fula ankungen Den fula ankungen liknar en folksaga, men berättelsen skrevs av den danske författaren H C Andersen på 1840-talet. Det var en gång en ankmamma som byggde sig ett bo vid en liten sjö. På våren låg det sex ägg i boet. Nej, det var sju ägg som låg där. Och det sjunde ägget var mycket större än de andra. Efter en tid började äggen spricka. Knack, knack, knack! lät det. En efter en tittade sex små ankungar ut. Men i det stora ägget var det tyst och stilla. Så till sist, hördes det ljud inifrån det stora ägget också. KNACK, KNACK, KNACK! lät det. Och så kikade en ganska stor ankunge ut. De andra ankungarna blev mycket förvånade. De tyckte inte om den nya ungen. Han såg inte ut som de. De sex små ankungarna var inte särskilt snälla. De skrattade åt den stora ankungen. Varför är inte du liten och gul och dunig? sa de. Du är ju stor och grå och ful! Den fula ankungen blev ledsen. Ingen tycker om mig, tänkte han. Jag är ju stor och grå och ful. Och så en dag gick han sin väg. Sid 6 Det blev sommar. Det var varmt och solen lyste på den lilla sjön. En dag träffade den fula ankungen en groda. Vilken konstig ankunge du är, sa grodan. Du är ju stor och grå och ful! Då blev den fula ankungen mycket ledsen. Så blev det höst. Det var kyligt och vinden blåste löv över sjön. En dag mötte den fula ankungen en bäver. Vilken konstig ankunge du är, sa bävern. Du är ju stor och grå och ful! Då blev den fula ankungen ännu ledsnare. Sid 7 Och så kom vintern. Det var frostigt kallt och på sjön frös vattnet till is. Den fula ankungen var alldeles ensam. Ingen tycker om mig, tänkte han. Om jag håller mig för mig själv här i vassen, kan ingen skratta åt mig. Men någonting höll på att hända med honom. Han växte och växte. Hans hals blev längre och fjädrarna ändrade färg. 9 Det blev vår igen. Den fula ankungen gömde sig i vassen. En dag fick han syn på några svanar, som simmade i sjön. Åh, så vackra de är! sa han för sig själv. Jag önskar att jag vore en svan och inte en stor och grå och ful ankunge Han flyttade sig lite, så han kunde se svanarna bättre. Plötsligt pekade en av dem på honom och sa: Titta, där är ju den som vi tappade bort! Vad menar ni? undrade den fula ankungen. Jag är väl ingen svan? Jo, visst är du det! svarade en av de vita svanarna. Se bara på din spegelbild i vattnet. Förvånad speglade sig den fula ankungen i sjön och sedan utbrast han: Det är sant. Jag är en riktig svan! Nu förstod han att han hade varit en svanunge hela tiden. Äntligen hade han vuxit sig till en stilig vit svan, och lycklig följde han med sin svanfamilj. En dag kom ankmamman simmande förbi. Se, vilken underbart vacker svan! sa hon till sina sex snattrande ankungar. Text: Mike Teresa Heapy Översättning: Gitten Skiöld
Musen och elefanten Musen och elefanten kommer från den indiska fabelsamlingen Pancatantra, som är långt över tusen år gammal. En gång för länge sedan kom en liten mus kilande genom djungeln långt borta i Indien. Den lilla musen var både varm och törstig. Så fick han syn på ett vattenhål vid ett träd. Vattnet där var klart och kallt. Men musen var så liten att han inte nådde ner till vattnet. Rätt vad det var började marken att gunga. Det var en stor elefant som var på väg till vattenhålet. Han plaskade i det kalla vattnet med sin långa snabel. Plask! Plask! Plask! Vill du hjälpa mig? frågade den lilla musen. 5 Den stora elefanten såg att den lilla musen behövde hjälp. Försiktigt lyfte elefanten upp musen på sin snabel och höll honom precis ovanför vattnet. Den lilla musen drack länge. Sedan satte elefanten ner musen på marken igen. Tack så mycket! sa musen. En dag ska jag hjälpa dig i stället. Då skrattade elefanten. Hur skulle du som är så liten, kunna hjälpa mig som är så stor och stark? sa han. Sid 6 7 Den stora elefanten vinkade adjö med snabeln och sedan vandrade han vidare genom djungeln. Han såg en apa som svingade sig mellan träden. Han hörde fåglarna sjunga. Han njöt av blommornas doft. Och han kände hur solen värmde de stora öronen. Men han märkte inte vad som höll på att hända. Plötsligt föll ett nät ner från ett träd! Nätet fångade den stackars elefanten, så att han inte kunde röra sig. Elefanten har fastnat i jägarens nät! skrek apan. Den stora elefanten var rädd. Han försökte komma loss, men han hade trasslat in sig för mycket. Då fick han syn på den lilla musen, som kom kilande genom djungeln. Vill du hjälpa mig? ropade elefanten till musen. Den lilla musen började genast gnaga sönder nätet med sina vassa små tänder. Han tänkte göra ett hål, så att elefanten skulle kunna fly. Se upp! Jägaren kommer! varnade apan. Alla de andra djuren gömde sig snabbt. Snart var den stora elefanten också fri. Försiktigt lyfte han upp musen på sin snabel och sedan sprang han långt, långt bort från jägaren. Tack för att du hjälpte mig lilla mus, sa elefanten. Nu vet jag att den som är stor och stark också kan behöva hjälp. Text: Narinder Dhami Översättning: Gitten Skiöld
Skomakaren och pysslingarna Skomakaren och pysslingarna är en folksaga, som skrevs ner av de tyska bröderna Jacob och Wilhelm Grimm i början av 1800-talet. Det var en gång en skomakare, som bodde utanför en liten stad. Skomakaren och hans fru var mycket fattiga och nu hade de bara en enda liten bit läder kvar. Den lilla läderbiten skulle bara räcka till ett enda par skor. Skomakaren skar till lädret så försiktigt han kunde. Han fick inte göra fel. På kvällen när han gick och lade sig, tänkte han: I morgon ska jag sy ihop läderbitarna till ett par nya skor. Men om ingen köper dem, så kommer vi inte att ha några pengar till mat. Nästa morgon fick skomakaren och hans fru en stor överraskning. Läderbitarna var borta! På bordet i verkstaden stod i stället de finaste skor man kunde tänka sig. Skomakaren undrade: Vem kan ha gjort de vackra skorna? En rik dam gick förbi skomakarens hus och fick syn på de stiliga skorna genom fönstret. De skorna måste jag ha! sa damen. De är finast i hela landet. Hon betalade skomakaren med ett mynt av guld. Han blev mycket glad och för guldpengen köpte han mera läder. Den här gången räckte lädret till två par skor. Sid 6 Hela dagen arbetade skomakaren med att skära till det nya lädret. På kvällen lät han läderbitarna ligga kvar på arbetsbordet. Sedan gick han och lade sig. Jag undrar vad som kommer att hända i natt, tänkte han. Sid 7 Morgonen därpå ropade skomakarens fru: Kom och titta! Nu står det två par underbara skor på bordet! Men vem kan ha gjort dem? De nya skorna blev sålda med det samma, så skomakaren kunde köpa ännu mer läder och skära till ännu fler bitar till skor. Och så fortsatte det. Skomakaren köpte mer och mer läder och varje morgon stod det nya skor på bordet. Alla i den lilla staden kom för att handla av skomakaren och hans fru. De fick bra betalt och snart var de inte fattiga längre. Men fortfarande visste de inte hur det gick till, när läderbitarna blev till skor. Så en kväll gömde sig skomakaren och hans fru i verkstaden. När klockan slog tolv, öppnades dörren försiktigt och två små pysslingar smög in. De var barfota och klädda i gamla paltor. Pysslingarna började genast sy och spika. De arbetade så snabbt att det inte dröjde länge förrän de var klara. Då försvann de genom dörren, ut i natten. Vi måste göra något för att tacka pysslingarna, sa skomakaren. Deras kläder är trasiga och de har inte ens några egna skor, sa hans fru. Vi gör nya åt dem! På natten kom pysslingarna tillbaka igen. Men den här gången hittade de inga läderbitar på bordet. I stället låg där två små paket. Skomakaren och hans fru kikade nyfiket fram från sina gömställen. När de små pysslingarna öppnade sina presenter, blev de så glada att de klappade händerna. De tog genast på sig sina nya fina kläder och skor. Sedan hoppade de ut genom fönstret och försvann i natten. Skomakaren och hans fru såg aldrig till pysslingarna igen. Men de behövde ändå aldrig mer vara fattiga. Text: Mike Brownlow Översättning: Gitten Skiöld
Den kloka hönan Den kloka hönan är en rysk folksaga, som påminner om den urgamla fabeln om myran och gräshoppan. Av båda berättelserna kan man lära sig att som man sår, får man skörda och den som spar, han har. Det var en gång en klok höna, som bodde på en bondgård med sina vänner hunden, katten och ankan. Men hönans vänner var inte alls lika flitiga som hon. Hunden var så slö att han nästan inte orkade stiga upp på morgonen, och den lata katten var inte ett dugg bättre. Och ankan ja, han ville bara leka och leka hela dagen lång. En dag fick den kloka hönan syn på några vetekorn som låg på marken. Nu fick hon en idé. Vem vill hjälpa mig att så vetet i jorden? frågade hon sina vänner. vaggade ner till dammen för att ta sig ett bad. När vetet hade vuxit färdigt, frågade den kloka hönan sina vänner: Vem vill hjälpa mig att skörda vetet? flaxade bort till ängen för att jaga fjärilar. Den kloka hönan slet från gryningen till skymningen, och till slut hade hon skördat allt vete. Sid 6 7 Hon var mycket trött, när hon frågade sina vänner: Vem vill hjälpa mig att köra vetet till kvarnen, så att det kan malas till mjöl? burrade upp sig och putsade sina fjädrar. Allt vete maldes till mjöl och den trötta hönan släpade ensam hem de tunga mjölsäckarna. Sedan frågade hon sina vänner: Vem vill hjälpa mig att baka brödet? lekte kurragömma med de andra ankorna i dammen. Doften från det nybakade brödet svepte ut genom köksfönstret och spred sig över bondgården. Nu frågade den kloka hönan sina vänner: Vem vill hjälpa mig att äta upp brödet? Det vill jag! skällde den slöa hunden. Och jag! spann den lata katten. Jag med! sa ankan, som kom vaggande över gårdsplanen så snabbt han kunde, just när hönan tog ut det varma brödet ur ugnen. Å nej, det gör jag allt själv sa den kloka hönan. 11 Men när hon såg hur ledsna hennes vänner blev, ändrade hon sig och bjöd dem på brödet ändå. Text: Nikki Gamble Översättning: Gitten Skiöld