Vart flyttade de svenska fjällgässen?

1 Vart flyttade de svenska fjällgässen? Hakon Kampe-Persson Som regel går höstflyttningen från vårt land åt öster eller sydost. Vilka vägar fjällgässen taga från det sydligaste Norrland är ännu ej bekant sannolikt efter Indalsälven. Att de inom lappmarkerna följa älvloppen, är så gott som fastslaget. Enligt samstämmiga uppgifter från svenskar och lappar går, uppe i Tärna-trakten, flyttningen åt sydost i vattendragens riktning, och även från norska sidan skulle en del fjällgäss gå samma väg. Dock har meddelats mig från nämnda trakt att fjällgässen flytta mot nordost. I början av september församlas de i stora hopar, och i skymning och mörker kan man höra eller i månsken också se, hur de, högt i luften, draga bort. I södra Lappland skola, efter befolkningens utsago, fjällgäss bli sedda på flyttning. Vid Överuman i Lycksele-fjällen samlas de på hösten i stora skaror, genomkorsande luften under höga samlingsrop, och vid nedre ändan av sjön, på svenska sidan, kan man senare finna flockar på hundra stycken. Längre i söder går ett stråk över Abelvattnet. Vidare norrut, vid Pite älv, ha fjällgäss på hösten blivit sedda inom Arjeplougs och nordvästra delen av Arvidsjaurs socknar. Och vid Västerbottenkusten har man sett dem på hösten, så i Lövånger, tillsammans med skogsgäss, och så även vid Umeå och i Nordmalings skärgård. Även betydligt högre upp synas de flytta nerefter älvdalarna. Hösten 1867 sågos de i stor mängd flytta ner genom Tornedalen. Man har också senare sett dem på höstflyttning genom denna dalgång, om de också äro fåtaligare där än skogsgässen. Annorlunda synes det förhålla sig överst vid Muonio- och Könkämä-älven. Här äro de sällsynta på hösten. Dessa våra nordligast boende gäss synas, åtminstone till största delen, flytta norrut, över Norge, för att därifrån draga vidare mot sydost. (Rosenius 1937). Vart gick flyttningen sedan? För tre svenska fjällgäss vet vi besked, ty det är antalet återfynd som de totalt 15 fjällgäss som ringmärktes i Sverige åren 1946-1963 gett (Fransson & Petterson 2001). En fågel märkt i Torne lappmark 19 juli 1953 återfanns vid Divnoje i södra Ryssland 1 september 1957, en annan märkt i Lule lappmark 22 juli 1955 återfanns i norra Grekland 7 februari 1956, medan den tredje, märkt i juni 1956, återfanns i sydvästra Frankrike i november 1959 (Bauer & Glutz von Blotzheim 1968, Lorentsen mfl 1999, Mooij mfl 2008). Vilken rutt valde andra fjällgäss, och vart gick färden? Tog alla vägen via Finland, eller valde vissa någon annan rutt? Låt oss utnyttja de uppgifter som finns och göra ett försök att så här i efterhand följa med längs de ursprungliga flyttningsvägarna. För de fjällgäss som inledde höstflyttningen med att flytta norrut utgör satellitspårningen av norska och finska fåglar den bästa, och enda, informationskällan. För övriga redovisas kända uppgifter, i de flesta fall fram till och med 1980, längs tre tänkbara rutter; via den centraleuropeiska flyttningskorridoren, längs svenska ostkusten respektive via svenska västkusten. Norska och finska satellitgäss Fyra fjällgäss som försågs med sändare i Nordnorge sommaren 1995 kvarstannade där till slutet av augusti, då de begav sig österut till Kanin-halvön i Ryssland, där tre av dem

2 vistades 30 augusti-14 september och den fjärde 5-25 september (Lorentsen mfl 1998). Två av gässen, ett par, fortsatte till Galenbecker See i östra Tyskland, där den ena sändaren slutade fungera. Den andra individen fortsatte i slutet av september till Hortobágy i Ungern, där den kvarstannade till andra veckan i november, då den fortsatte till norra Grekland för övervintring, först vid sjön Kerkini och sedan i Evros-deltat. De andra båda valde en ostlig rutt mot Ob-dalgången, där åtminstone den ena, och troligen båda, sköts. En finsk fågel, också den märkt 1995, som följde samma ostliga rutt kunde följas till norra Kasakstan (Aarvak mfl 1996). En finsk vildfångad familj, ringmärkt 1994, flyttade först norrut till Norge, där den satellitförsedda hanen slogs av en havsörn, medan den halsringmärkta ungen senare sköts vid Asovska sjön den 19 november 1994 (Lahti & Markkola 1995). En norsk fågel märkt 1997 gjorde på sin höstflyttning från Kanin-halvön ett kort stopp mellan sjöarna Onega och Ladoga norr om St Petersburg innan den dök upp i först Polen och sedan Tyskland (Aarvak & Øien 2003). Tre norska fåglar märkta 2006 flög, efter att ha misslyckats med häckningen, 2.800 km österut för att rugga på Tajmyr (Øien mfl 2007, 2009). Efter avslutad ruggning drog de västerut för att sedan följa Ob-dalgången till norra Kasakstan, varifrån de båda överlevande via Asovska sjön och norra delen av Svarta havet nådde fram till övervintringsområdet i norra Grekland. En av dessa fåglar, färgringmärkt redan 2002, upplyste forskarna om att fjällgässen tycks ta denna omväg när de misslyckats med häckningen, men följa rutten via Kanin-halvön och Hortobágy efter lyckad häckning. Centraleuropeiska flyttningskorridoren Fjällgåsen flyttade över hela Finland enligt Alphéraky (1905), som själv hade sett arten i avsevärda antal under höstflyttningen. En något mer detaljerad beskrivning av flyttningen genom Finland fick vi av Hortling (1929), som angav att Fjällgåsen flyttar således över vårt land i N-S (SE) riktning, talrikt längs västkusten och i mindre antal i bred front över hela landet. Enligt den sistnämnde inleddes höststräcket efter den 20 augusti och fortgick till mitten av september, endast undantagsvis tidigare eller i oktober (november och december). Sedan slutet av 1960-talet har inga höstrastande fjällgäss setts i Finland (Øien & Aarvak 1993). I början av 1900-talet antogs huvudgrenen av de fennoskandiska fjällgässens höststräck gå via Pajala, Torneå, Uleåborg, Savolaks och Karelen (Munsterhjelm 1911, 1913). En stor del av den svenska stammen, åtminstone de som flyttade längs våra allra nordligaste älvar, bör i så fall ha följt denna rutt, ty tiotusentals fjällgäss sägs ha passerat Uleåborg på den tiden (Merikallio 1915). Flyttningsvägen söderut från Uleåborg och mellersta Österbotten var dock knapphändigt känd (Merikallio 1915). Först från trakten av Ladoga förelåg åter uppgifter om artens förekomst, varför det föreföll som om nästa rastplasts fanns där. Som stöd för uppfattningen att en mäktig gren av höststräcket passerade Uleåborg redovisade Merikallio (1920) såväl publicerade som opublicerade uppgifter från åren 1792-1917. Av dessa framgår att majoriteten av fjällgässen passerade denna lokal under perioden 26 augusti-12 september. Vid 1900-talets slut hade höstflyttande fjällgäss nästan helt försvunnit från Uleåborgstrakten, och ingen fågel sågs 2002, troligen beroende på intensivare jakt och ökande störning (Luukkonen & Markkola 2004). Den högsta rapporterade dagssumman för sträcket förbi Uleåborg uppgick till 500 fåglar (Merikallio 1920), vilket medfört att uppgiften om tiotusentals sträckande fjällgäss förbi denna ort ifrågasatts (Mooij mfl 2008). Det kan dock inte uteslutas att den faktiskt är helt

3 korrekt. Jämför den med storleken på några av de ruggningsflockar som rapporterats från de svenska fjällen! Tusentalet fåglar påträffades till exempel vid Jägnafo (Cnattingius 1868), vid Mavasjaur fann man någon gång före 1937 omkring 400 slaktade fåglar (von Essen 1982) och så sent som 1940 påträffades 270 skallar vid Virihaure (Curry-Lindahl 1959). Det ursprungliga finska beståndet beräknas ha uppgått till 6-10.000 fåglar (Øien & Aarvak 1993), men det råder oklarhet om hur många av dessa som passerade Uleåborg om hösten. Ännu på 1930-talet rastade 10-20.000 fjällgäss årligen om våren på Hailuoto, den stor ön utanför Uleåborg (Riihimäki 1999). Jägerskiöld & Kolthoff (1926) tycks ha varit först med att rapportera om att en del av den svenska populationen sträckte över Norra Kvarken till Finland (för ytterligare referenser, se Hansson 2005 och Mooij mfl 2008). Det finns endast några få direkta iakttagelser av sträckande fjällgäss, men de kommer nästan alla från Holmöarna, och främst från Holmögadd, mitt i Norra Kvarken. Sannolikt var det dessa gäss som senare sågs sträcka längs med kusten i sydvästra Finland. Längs kusten vid Pori i landets sydvästra del var fjällgåsen den talrikaste gåsarten under 1920-talet, med bland annat en flock på 400 den 5 september 1920 (Soumalainen 1927). Under fågelstudier vid närbelägna Ytterö hösten 1926 sågs åtta flockar med totalt 139 fjällgäss under perioden 24 augusti-12 september samt en flock med ytterligare sju fåglar den sista september (Hortling 1927). Under 1950-talet sågs arten endast tillfälligtvis i denna del av landet (Soikkeli 1960). Eftersom arten vid den tiden var tämligen sällsynt i centrala och östra Finland betraktades detta som en möjlig larmsignal om att en kraftig nedgång nyligen inträffat i den fennoskandiska fjällgåspopulationen (Soikkeli 1973). På sträckan mellan Finland och Ungern måste vi räkna med fåglar även från den ryska populationen, ty enligt Kumari (1971) sträckte ännu i slutet av 1960-talet 10.000 fjällgäss genom Baltikum. Enligt Alphéraky (1905) sågs arten på flyttning i Livonien, dvs Estland och norra Lettland, i områdena kring Olonets, Sankt Petersburg och Novgorod samt i mellersta Preussen. Fjällgåsen flyttade enligt Bauer & Glutz von Blotzheim (1968) ofta i stora flockar genom östra delen av det forna Ostpreussen samt regelbundet genom östra Slovakien, men uppträdde endast oregelbundet i västra Slovakien och Mähren, och från Böhmen förelåg endast två fynd. I Estland var fjällgåsen en regelbunden men inte talrik genomflyttare fram till 1960-talet (Leito 1994); 2-3 % av samtliga sträckande gäss var fjällgäss (Kumari & Jőgi 1972). Arten sträckte framförallt över landets västra del, över öarna och längs med kusten (Kumari & Jőgi 1972), men sågs även i landets östra del (Leito 1994). Ett nationellt nätverk av observatörer räknade endast in totalt 453 fjällgäss under höstarna 1956-1962 (Kumari & Jőgi 1972), och från 1970-talet saknas fynd helt och hållet (Leito 1994). Från Lettland föreligger endast fyra fynd av totalt fem fåglar fram till och med 1980, dock inget efter 1937 (www.putni.lv), förutom en obekräftad uppgift om 90 fåglar den 22 september 1958 (Aarvak mfl 1997). I Litauen räknades fjällgåsen som en mycket sällsynt och oregelbunden genomsträckare i månadsskiftet september/oktober (Švažas 1996), med fynd av endast ensamma fåglar och små flockar (Ivanauskas 1959, Valius 1980, Nedzinkas 1990), men rastande flockar på upp till 600-800 fåglar sågs under 1960-talet, framförallt längs kusten (Švažas 1996). Observationer av flockar på upp till 230 fjällgäss under höstarna 1989-1997 gör troligt att arten förbisetts tidigare (Švažas mfl 1997).

4 Det finns fynd från alla delar av Polen, men regelbundet och tämligen talrikt uppträdde arten endast i landets östra del (Tomiałojċ 1972). Arten förekom september-december, men vid de masuriska sjöarna ibland även i augusti. I den östra delen av det masuriska sjödistriktet sågs flockar på upp till 100 individer. Höstflyttningen genom Ungern följde en smal korridor öster om floden Tisza. Mellan Tisza och Donau var fjällgåsen en raritet och väster om Donau saknades arten helt (Sterbetz 1968). Flyttningen föregick i två klart åtskilda vågor (Sterbetz 1982), men en del fåglar anlände tidigare, ibland redan i augusti. Den första vågen ankom i slutet av september eller början av oktober, men om födobetingelserna var ogynnsamma drog gässen snabbt vidare. Under åren 2004-2008 sågs den första fjällgåsen under perioden 16-21 september (Tar mfl 2009). Den andra vågen anlände i november och dessa flockar stannade kvar tills snön tvingade bort dem. På artens viktigaste rastplatser under första hälften av 1900-talet (Hortobágy, Biharugra, Kardoskút, Nagyszénás och Csabacsüd) uppgick höstmaximum till cirka 800.000 Anser-gäss, varav 80-120.000 var fjällgäss (Sterbetz 1982). Dessa enorma koncentrationer försvann abrupt på 1950-talet och under perioden 1971-1980 sågs i genomsnitt endast 3.620 fjällgäss årligen, dvs en nedgång med 95-97 % (Sterbetz 1982). Minskningen fortsatte och höstarna 1984-1988 rastade högst 500 fjällgäss i Ungern (Faragó mfl 1991) och under perioden 2004-2008 rastade endast 31-54 fåglar (Tar mfl 2009). Vart gässen flyttade när de lämnade Ungern är inte känt, men enligt Sterbetz (1982) gjorde äldre litteratur från Balkan, i kombination med den information som gavs av Timmerman mfl (1976), det sannolikt att gässen fortsatte till vinterkvarter i Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Albanien och norra Grekland. Mot bakgrund av att majoriteten av de fjällgäss som idag häckar i Norge övervintrar i Grekland är det förvånande att det till och med 1980 endast föreligger 18 fynd i det landet (Handrinos & Goutner 1990). Till detta antal skall dock fogas den svenskmärkta fågel som omnämndes ovan. Hälften av fynden är gjorda i Evrosdeltat, där 1.630 fjällgäss sågs 21-22 februari 1963 (Nisbet & Swift 1963) och 480 den 18-19 januari 1973 (Johnson & Carp 1973). Från sjön Kerkini föreligger ett fynd, 7 fåglar 14 januari 1973 (Johnson & Carp 1973), och bland de övriga åtta fynden kan nämnas 40 fåglar vid sjön Mitrikou 24 januari 1974 (Hafner & Hoffmann 1974). Från 1900-talets första hälft, då 80-120.000 fjällgäss årligen rastade om hösten i Ungern, finns endast fyra fynd, nämligen 1 par 1902 (Reiser 1905), många vintern 1918 (Harrison 1918), tre fåglar 1921 (Chasen 1921) och ett par 1931 (Kattinger 1934). Svenska ostkusten Vid studier av det synliga sträcket genom Kalmarsund 1958-1961, sågs fjällgås under tre av de fyra höstarna (Edberg 1960, 1961, 1965). Den största flocken utgjordes av 14 fåglar den 14 oktober 1960. Vid Ottenby sågs fem sträckande fåglar den 9 september 1951 och en ensam fågel 1965 (Fritz & Knutsson 1992). Arten rapporterades längs med Ostkusten redan av Nilsson (1858). Det stora antalet observationer i Skåneland ännu så sent som under slutet av 1970-talet (för referenser, se Kampe-Persson 2008) gör det troligt att dessa gäss tog vägen mot Nederländerna/Belgien.

5 I Danmark finns det totalt 40 fynd av fjällgås fram till och med 1980 (Pedersen 1984, Boertmann mfl 1986). Dessutom finns det en del användbar jaktstatistik, ty i Danmark var fjällgåsen jaktbar fram till och med 1966 (Weitemeyer 1973). Gåsjägare som svarade på specialutskickade frågeformulär 1961, 1965 och 1966 rapporterade sig dessa höstar ha skjutit nio, två respektive sexton fjällgäss (Fog 1977). Om vi antar dels att de jägare som inte besvarade frågeformulären hade skjutit gäss med samma artsammansättning som de som svarade, vilket det finns goda skäl att göra med tanke på att 45-54 % av samtliga gäss som ingick i det totala nationella jaktbytet redovisades, och dels att en fjärdedel av de skjutna gässen inte återfanns (jfr Owen 1980), sköts under dessa tre höstar i genomsnitt 25 fjällgäss och inte mindre än 44 hösten 1966. Fjällgåsen övervintrade i smärre antal i såväl Nederländerna (Koffijberg mfl 2005) som Belgien (De Smet 2005). Enligt gåsfängare i Nederländerna anlände fjällgässen alltid tillsammans med sädgäss, och tycktes aldrig sällskapa med bläsgäss (Blaauw 1923). Svenska västkusten Varje höst 1956-1975, utom 1958, sågs vid Kungsbackafjorden 1-5 fjällgäss bland de där rastande taigasädgässen (Lennerstedt 1962, Larsson 1965, Unger 1967, 1971, 1974, Jacobsson 1972, Alström mfl 1979). Även om lokalen var känd sedan lång tid tillbaka, åtminstone bland lokalbefolkningen, kontrollerades inte gässen före 1956 (Lennerstedt 1962). Vid Veselången sågs årligen 3-4 fjällgäss åren 1972-75, men om arten rastade där också före/efter denna period är inte känt (Alatalo mfl 1985). Längs vilken flyttningsled gässen nådde Västkusten är okänt. Det kan ha varit via den för sädgässen bäst kända rutten, vilken löpte från Orsa i nästan rät linje via Östen (Söderberg 1917, Jägerskiöld & Kolthoff 1926), eller via någon av de mindre kända. Från trakten av Umeå angav Haglund (1937, 1940) att fjällgässens flyttning skedde huvudsakligen i ostlig led, men han förnekade inte en viss sydvästlig flyttrörelse. Från Västkusten följde fjällgässen sannolikt taigasädgässen till Nordjylland och sedan eventuellt vidare till England. Från Nordjylland finns det visserligen endast ett godkänt fynd (Møller 1978), men dessutom ett antal observationer som inte ingår i den officiella statistiken (Schiøler 1925, Møller 1978). På de Brittiska öarna sågs fjällgäss tillsammans med taigasädgäss såväl i Norfolk 1949-1967 (Davies 1949, Boyd mfl 1956, Smith 1974) som i Skottland 1954-1960 (Watson 1955, 1956, Smith 1974). Majoriteten av de brittiska fynden gjordes dock bland bläsgäss vid floden Severn (Vinicombe 2006). Första gången någon aktivt sökte efter fjällgås på de Brittiska öarna var den 16 december 1945, då Peter Scott, Howard Davis, John Winter och Clive Wilson spanade igenom en bläsgåsflock på c:a 2.000 fåglar vid Severn (Davis & Scott 1946, Scott 1961). Efter fem timmars fältarbete under goda observationsbetingelser hade de förutom bläsgäss funnit c:a 70 spetsbergsgäss, en ung taigasädgås, en ung grågås, en ung vitkindad gås, en ung mörkbukig prutgås och två adulta fjällgäss, en hane och en hona, men i olika delar av flocken. De enda tidigare fynden av fjällgås utgjordes av en ungfågel som sköts i Northumberland 1886 samt av en fågel som 1943 landade intill ett tamt par (Scott 1961). Att inte fler fynd av fjällgås gjordes på de Brittiska öarna före 1945 kan tillskrivas det enkla faktum att nödvändig kunskap för säker artbestämning saknades - till och med skjutna fåglar förblev obestämda (Bannerman 1957, Scott 1961). Fjällgåsen förväxlades

6 inte enbart med nominatrasen av bläsgås utan även med grönländsk bläsgås. Uppgifter om förekomst av fjällgås på Grönland berodde till exempel på förväxling med grönländsk bläsgås (Salomonsen 1950). Värt att notera är att den grönländska bläsgåsen faktiskt inte beskrevs vetenskapligt förrän efter andra världskriget (Dalgety & Scott 1948). Kom fjällgässen på de Brittiska öarna framförallt från de sydligast belägna lokalerna i Sverige, har eventuella flockar endast kunnat uppträda där innan ornitologerna började spana efter dem, ty häckning i den delen av utbredningsområdet antas ha upphört före 1940 (Persson 1943, 1946, Curry-Lindahl 1959, Svensson mfl 1999). Det finns i det sammanhanget en intressant uppgift i Peter Scotts självbiografi från dennes första besök vid Severn, den 18 september 1928: He said that last year the geese had been mostly the little goose instead of the ordinary big one, but a diversion came, and I forgot to ask him what he meant. Kan denna uppgift tolkas som att vintern 1927/28 var på denna övervintringslokal fjällgåsen talrikare än bläsgåsen? Diskussion Förhoppningsvis bidrar den ovan givna presentationen till att bilden av hur de svenska fjällgässen en gång i tiden flyttade blir något klarare, men glasklar blir den förvisso inte. Detta beror dels på att uppgifterna är ofullständiga och dels på att sättet att presentera fakta förändrats med tiden. Det första man slås av är hur få antalsuppgifter det faktiskt finns från 1900-talets första hälft, dvs från tiden innan den fennoskandiska populationen kraschade. Uttryck som många, stora hopar, stora flockar, mycket allmän, avsevärda antal, oerhörda skaror, stora skaror osv är i detta sammanhang till föga hjälp, ty bakom dessa uttryck kan dölja sig vad som helst från något tiotal individer till sexsiffriga antal. Dessutom är flertalet av de antalsuppgifter som ändock finns grova skattningar eller uppgifter framräknade långt i efterhand. Undantaget som bekräftar regeln är Peter Scotts uppgift från sitt första besök i den iranska delen av Kaspiska havet vintern 1937/38. Han var den gången på jakt efter övervintrande rödhalsade gäss, men fann inga utan fick istället nöja sig med en flock på 30-60.000 övervintrande fjällgäss, eller med hans egna ord: there cannot have been fewer than thirty thousand lesser whitefronts, and I think there were twice as many (Scott 1939). Uppgiften om att det höstetid regelbundet rastade 80-120.000 fjällgäss i Ungern under 1900-talets första hälft tillkom på följande sätt (Sterbetz 1982). I Hortobágy, det område som hyste flest rastande gäss, sköts enligt tillgänglig jaktstatistik årligen 12-14.000 gäss, varav ungefär 80 % utgjordes av bläsgås och 6-8 % av fjällgås. Antalet skjutna fjällgäss i detta område låg följaktligen inom intervallet 720-1.120. Enligt Sterbetz uppvisade äldre jaktstatistik liknande procentsiffror (Szomjas 1920, Szomjas 1926, Graefel 1934). Dessa procentsiffror gav dock inte en helt korrekt bild, eftersom höstens första flyttningsvåg av fjällgäss redan hade passerat då jakten inleddes. Kontinuerlig bevakning av de rastande flockarna visade att fjällgåsen utgjorde 10-15 % av det totala antalet gäss i Hortobágy (Tarján 1926, 1931, Nagy 1938). Sterbetz egna observationer vid Nagyszénés, Biharugra och Hortobágy under åren 1947-1951 gav liknande resultat, och enligt honom var dessa procentsiffror giltiga för samtliga höstrastlokaler i Ungern. En motsvarande beräkning för vårt sydvästra grannland, utnyttjande jaktstatistik och inventeringsdata för höstarna 1965 och 1966 (Fog 1977), påvisar att det i Danmark höstetid rastade drygt 100 fjällgäss i mitten av 1960-talet.

7 Ett ofta framfört argument mot tidigare övervintring i den atlantiska flyttningskorridoren är att det inte finns några fynd av flockar därifrån, vilket är korrekt. Men vad de flesta då glömmer bort är att detsamma i stort sett gäller för alla de fjällgäss som tidigare rastade i Ungern. Accepterar man för vinterförekomsten fram till och med 1960 endast godkända fynd blir slutsatsen att nästan samtliga fjällgäss som höstetid rastade i Ungern tillbringade vintern på månen, ty på jorden sågs de inte till. Det självklara förfaringssättet är istället att ta hänsyn till all tillgänglig information, samt att behandla dessa likformigt oavsett geografiskt ursprung. Genom god kunskap om andra gåsarters ekologi går det sedan att utnyttja denna information till att lägga ett pussel som rimligen kommer den historiska sanningen nära. I det följande presenteras först övervintringsområdena och därefter hur dessa nåddes. Detta har gjorts under antagandet att inga genomgripande förändringar av flyttningsrutterna skedde under 1900-talet. Bredden på flyttningsfronterna varierade sannolikt kraftigt. Rutten som den förstärkta svenska populationen följer utgör en god illustration på detta (von Essen 1999). Majoriteten av de svenska fjällgässen övervintrade väster om Svarta havet, framförallt i Ungern, Ukraina, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Turkiet, men troligen också i några av de länder som utgjorde det forna Jugoslavien. Ett mindre antal tillbringade vintern i Nederländerna/Belgien och på de Brittiska öarna. En kvalificerad gissning är att 98-99 % tillbringade vintern i det förstnämnda området, medan övriga 1-2 % återfanns på de Brittiska öarna samt i Nederländerna/Belgien och Spanien (för uppgifter om Spanien, se Kampe-Persson 2008). Däremot finns det inget som tyder på att några svenska fåglar övervintrade vid Kaspiska havet. Övervintringsområdet vid Svarta havet nådde de svenska fjällgässen via tre huvudrutter, var och en av dessa synbarligen kopplad till sin del av häckningsområdet, medan de mindre betydelsefulla vinterkvarteren nåddes via två andra rutter. I. Ett antal nordligt häckande inledde höstflyttningen med att först flyga åt norr eller nordost, för att sedan följa de norska fjällgässen till Kanin-halvön. Efter att ha rastat under några veckor flyttade de sedan antingen via en västlig rutt till Ungern eller via en ostlig rutt som tog dem till Ob-dalgången, norra Kasakstan, Asovska sjön och norra delen av Svarta havet innan de nådde fram till sina vinterkvarter. II. Majoriteten av de nordligt häckande tog vägen via Torneå, Uleåborg, Savolaks och Karelen, sannolikt till ett rastområde vid eller i närheten av Ladoga. Därifrån tycks flyttningen följt en smal korridor ner till Ungern, via de östra delarna av Lettland, Litauen, Polen och Slovakien. III. Majoriteten av de övriga tog vägen över Norra Kvarken, vartefter de sannolikt, i likhet med tranor från norra Sverige, följde den finska kusten söderut. Mycket talar för att gässen då de nådde Finska viken fortsatte att flytta som tranorna, dvs söderut genom Baltikum, och att det var dessa fjällgäss som rastade i de litauiska kustvattnen, och kanske också utgjorde den del av populationen som först nådde fram till Ungern, ibland redan i slutet av augusti eller i början av september. IV. Vinterkvarteren i Nederländerna/Belgien nåddes via svenska ostkusten och Skåneland. V. De Brittiska öarna nåddes sannolikt framförallt via svenska västkusten och norra Jylland. Av dessa traditionella flyttningsrutter existerar endast två idag (I och IV), men sannolikt finns det inte längre några svenska fjällgäss som följer den förstnämnda, medan den andra utnyttjas av den av Projekt Fjällgås förstärkta populationen. Inför framtiden finns det dock förhoppningar om att fjällgässen återigen skall följa rutten över Norra Kvarken.

8 Rutten över Norra Kvarken är av speciellt intresse, inte enbart för att det var däröver som Västerbottens fjällgäss flyttade, utan även för att antalet fåglar som valde denna väg fram tills helt nyligen kraftigt underskattats. Hos Norderhaug & Norderhaug (1984) finns den med som en av flera rutter mellan Finland och Sverige, men den omnämns inte i texten. Fjällgässen väljer ofta olika rutter höst och vår, men i detta fall kan vi nog utgå ifrån att det var samma gäss båda årstiderna. I brist på antalsuppgifter från hösten kan vi därför utnyttja material från våren. Den följande antalsuppgiften kan tyckas djärv i överkant, men faktum är att det antal som följde denna rutt under 1900-talets början sannolikt var ännu högre. Därmed lämnar jag ordet till Per Hansson (pers. comm.): Haglund (1937) poängterar att fjällgåsen var den talrikaste gåsarten i Umedeltat vid denna tid. Vi har relativt säkra uppgifter på antalet sädgäss från 1955, nämligen c:a 3.000 ex som flög upp från Änget, dvs de slåttermarker och ordinarie våtmarker som nu tagits i anspråk av Umeå flygplats (Carl-Fredrik Wachtmeister pers. comm.). Det är alltså inte uteslutet att det rastade upp emot 4.000 fjällgäss i Umedeltat under tidigt 1900-tal. Att denna summa inte alls är orimlig visas av uppgifterna i Dehlin mfl (1957), där man skriver om förekomsten vid Vindelälvens fjälldelta: Det som emellertid är märkligast med denna art är att den om våren uppträder i väldiga flockar på de låga deltalanden vid Laisan och Ahasjön. Vid Laisan har närmare tusen gäss setts på en gång vissa vårar. Det normala antalet är mindre men utgör dock flera hundra. Gässen betar på de låga gräsmarkerna, som delvis är översvämmade. Det ska inte förglömmas att de fåglar som rastade vid Umedeltat rimligen måste ha fördelats även till den större Umeälven, vars källflöden ligger på andra sidan om norska gränsen. Även en del av de fjällgäss som rastade vid Gärdefjärden, Lövånger samt vid Skellefteälvens och Luleälvens deltaområden bör ha passerat Norra Kvarken och Umedeltat. Förekomsten i fjällvärlden tyder på att bara i södra Lappland ett par tusen fanns kvar under 1930-1950-talen. Projekt Fjällgås Från allra första början fick det svenska fjällgåsprojektet utstå hård kritik, särskilt från danskt håll, för att introducera en ny flyttningsrutt, genom att fosterföräldrarna ledde de utsatta fåglarna till områden som aldrig hyst övervintrande fjällgäss i historisk tid (Madsen 1983, Meltofte 1987). Trots att några fakta som stödjer denna uppfattning aldrig presenterats, har kritiken fortsatt (t.ex. Aarvak mfl 2001, Ullman 2002, SOF 2002, UNEP WCMC 2003, Lindell 2004a, 2004b, Engström 2007, Jones mfl 2008). Låt oss därför en gång för alla slå fast att: Fjällgässen från den förstärkta svenska populationen flyttar med största sannolikhet längs en traditionell rutt. Fjällgäss av den ursprungliga populationen fanns kvar i litet antal i utsättningsområdet när de första utsättningarna gjordes (Andersson 2009), vilket enligt IUCN:s regler gör att utsättningarna inom Projekt Fjällgås skall klassificeras som beståndsförstärkning (reinforcement) och inte som återintroduktion (reintroduction). Paret i den första säkerställda häckningen i utsättningsområdet, konstaterad 1987, bestod av en märkt hona i par med en omärkt hane (von Essen 1991). Teoretiskt skulle denna hane kunna vara resultatet av en tidigare häckning av utsatta fåglar i området, men detta förefaller föga troligt, dels med tanke på att mindre än fem år förflöt mellan första utsättningen och första observationen av detta par (3 maj 1986) och dels med tanke på med vilken energi Lambart, och av honom engagerade observatörer, bevakade de utsatta fåglarna året runt. Därför kom denna hane med största sannolikhet från den ursprungliga populationen. Den

9 population som finns i de svenska fjällen idag är sannolikt en blandning av de ursprungliga gässen och fåglar från Projekt Fjällgås (Andersson & Holmqvist 2007). Det hela började den 3 maj 1986. Jag satt då och slöskådade tillsammans med familjen vid Tunasjöns nordöstra änden nedanför Hälsingtuna kyrka. Plötsligt kom då två fjällgäss inflygande och landande bland övriga grå- och kanadagäss. Den ena fjällgåsen var färgringmärkt och den andra omärkt - första obsen i Hälsingland! Den ringmärkta gåsen hade kodnumret 394: en hona född 1983 och utsläppt i Lappland 1984. 394:and blev sedemera något av en kändis då den kunde följas under flera år mellan övervintringsplatsen i Holland och sommarvistet i Lappland där hon genomfört åtminstone en lyckad häckning (1987). Sista gången hon sågs var i Enånger i maj 1990, fortfarande tillsammans med en omärkt partner. (Fagerström 1992). Var det en ren tillfällighet som gjorde att detta par landade på just denna lokal? Frågan är befogad med tanke på att Hudiksvall sedan dess utvecklats till den svenska populationens främsta rastlokal, med upp till 78 individer inräknade i månadsskiftet augusti/september. Hos gäss är det honan som väljer häckplats, medan hanen avgör var paret skall övervintra. Men hur är det med val av vår- och höstrastlokal? Har det funnits en traditionell rastlokal längs med kusten som förblivit oupptäckt, en lokal som började överges till förmån för Hudiksvall den dag då de ursprungliga och utsatta fåglarna började bilda par? Att en rastlokal skulle ha kunnat förbli oupptäckt håller jag faktiskt inte för osannolikt, efter den erfarenhet som jag själv nyligen gjort i Skåne. Den 1 december 2005 flyttade jag och min fru till Lövestad, beläget 17 km öster om Vombsjön. Redan veckan därpå upptäckte jag en större flock med taigasädgäss längs med Tolångaån vid Eggelstad. Vid förfrågan bland de lokalt boende fick jag svaret att det normalt övervintrar drygt 1.000 gäss på denna lokal. De fyra mittmånadsinventeringar som genomförts sedan dess tycks bekräfta det påståendet, ty förutom andra arter i varierande antal har jag inräknat 825, 1.500, noll respektive 1.065 taigasädgäss. Att inga gäss sågs 2008 betyder inte med nödvändigtvis att de inte fanns någonstans i området. Sedan hur lång tid tillbaka som denna lokal utnyttjats av stora antal övervintrande gäss vet vi inte, men i detta sammanhang är det värt att notera att dessa övervintrare undgått upptäckt trots att det bedrivits gåsstudier och gåsinventeringar i denna del av Skåne sedan slutet av 1950-talet. Framtiden För fyra år sedan frågades i denna tidskrift: Kan fjällgåsen, Anser erythropus, någonsin komma tillbaks till Västerbotten? (Hansson 2005). På den frågan skulle jag vilja svara ett obetingat ja! Det kommer dock inte att bli någon lätt uppgift, speciellt inte om man med det avser ett återupplivande av flyttningsrutten över Norra Kvarken, vilket jag tar för självklart. Till skillnad från den redan återupplivade rutten till Nederländerna kan man i detta fall inte utnyttja metoden med fosterföräldrar. Istället måste man göra bruk av ultralätta flygplan, en metod som inte föll odelat positivt ut vid första försöket. Även om dylika utsättningar fortfarande ligger en bit in i framtiden, finns det all anledning att redan nu arbeta för att möjliggöra dem, ty det är en lång resa mellan häckningsplatserna i de svenska fjällen och de tilltänkta vinterkvarteren i Grekland. Avståndet är inte speciellt långt för fåglarna, ty de kan tillryggalägga långa sträckor mellan var gång de rastar (Aarvak & Øien 2003). Men när fjällgäss leds av ultralätta flygplan måste rutten passa såväl gässen som planen. Dessutom är det många nationsgränser som skall passeras. Även om samtliga länder utom Kaliningradområdet kommer att vara medlemmar av EU den dag den första flygningen kommer att företas, kan problem uppstå. Vad som redan

10 idag kan göras, och som bör göras, är att välja den rutt som skall följas, en rutt som bör ligga så nära den historiska som möjligt är. Men tänk om de ansvariga hade tagit fasta på vad som skrevs redan för ett sekel sedan och gjort alla tidskrävande och dyrbara åtgärdsprogram överflödiga. Medan fjällgåsen ännu var en vanlig art i våra fjälltrakter och innan Sverige fått sin första nationalpark riktade Akka följande vädjan till Nils Holgersson (från Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven 1906-1907): Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad också för en sådan som jag. Tack Hade det inte varit för att Peter Greenstreet på eget initiativ åt mig införskaffat Peter Scotts båda böcker Wild Chorus och The eye of the wind, böcker som jag inte kände till, hade nog aldrig denna artikel blivit skriven. Sedan jag väl kommit igång med skrivandet, var Åke Andersson, Bosse Fagerström och Per Hansson till stor hjälp med litteratur, opublicerade uppgifter, kommentarer och förslag till förbättringar av presentationen. Referenser Aarvak, T. & Øien, I.J. 2003. Moult and autumn migration of non-breeding Fennoscandian Lesser White-fronted Geese Anser erythropus mapped by satellite telemetry. Bird Conservation International 13: 213-226. Aarvak, T., Øien, I.J. & Nagy, S. 1996. The Lesser White-fronted Goose Monitoring Programme. Annual Report 1996. NOF Rapportserie Report No. 7-1996. Norwegian Ornithological Society, Klæbu. Aarvak, T., Øien, I.J., Syroechkovsky Jr, E.E. & Kostadinova, I. 1997. The Lesser Whitefronted Goose Monitoring Programme. Annual Report 1997. NOF Rapportserie Report No. 5-1997. Norwegian Ornithological Society, Klæbu. Aarvak, T., Tolvanen, P., Øien, I.J. & Markkola, J. 2001. Introduction. Sidorna 5-9 i Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Annual report 2000 (Tolvanen, P., Øien, I.J. & Ruokolainen, K., red.). WWF Finland Report 13 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie report no. 1-2000. Helsingfors & Klæbu. Alatalo, M., Andersson, B.-Å., Andersson, T., Kumlin, B. & Lundgren, S. 1985. Fåglar i Södra Älvsborg 1984. Gavia 11: 45-61. Alphéraky, S. 1905. The geese of Europe and Asia. Rowland Ward, London. Alström, P., Blidberg, G., Götmark, F., Hirsimäki, H., Klinteroth, L., Olsson, S., Olsson, U. & Wirdheim, A. 1979. Fågelrapport från Västkusten 1976-77. Fåglar på Västkusten, Supplement 1. Andersson, Å. 2009. Projekt Fjällgås. Verksamhetsberättelse för år 2008. Rapport, 4 sidor. Andersson, Å. & Holmqvist, N. 2007. Lyckat år för fjällgässen. Svensk Jakt Nyheter 10/2007: 4.

Bannerman, D.A. 1957. The Birds of the British Isles. Vol. 6. Oliver and Boyd, Edinburgh. Bauer, K.M. & Glutz von Blotzheim, U.N. 1968. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 2: Anseriformes. Akademische Verlagsgesellschaft, Frankfurt/Main. Blaauw, F.E. 1923. On the Breeding of Anser erythropus at Gooilust. Ibis 11/5: 415-417. Boertmann, D., Olsen, K.M. & Pedersen, B.B. 1986. Sjældne fugle i Danmark og Grønland i årene 1982, 1983 and 1984. Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift 80: 35-57. Boyd, H., Harrison, R.H. & Seago, M.J. 1956. Lesser White-fronted Goose in Norfolk. British Birds 49: 228-229. Chasen, F.N. 1921. Field notes on the birds of Macedonia, with special reference to the Struma plain. Ibis 11/3: 185-227. Cnattingius, A. 1868. Ornitologiska anteckningar. Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift 6: 58-63. Curry-Lindahl, K. 1959. Våra Fåglar i Norden. Vol. 1. Natur och Kultur, Stockholm. Dalgety, C.T. & Scott, P. 1948. A new race of the White-fronted Goose. Bulletin of the British Ornithological Club 68: 109-121. Davies, H. 1949. Lesser White-fronted Goose in Norfolk. British Birds 42: 95. Davis, H.H. & Scott, P. 1946. Lesser White-fronted Geese on the Severn. British Birds 39: 77-79. Dehlin, H., Myhrberg, H. & Svensson, S. 1957. Tärnasjön, Ahasjön och Laisan tre fågelsjöar i Västerbottensfjällen. Sveriges Naturs årsbok 48: 136-156. Edberg, R. 1960. Fågelsträcket genom Kalmarsund 1958 och 1959. Vår Fågelvärld 19: 19-30. Edberg, R. 1961. Fågelsträcket genom Kalmarsund 1960. Vår Fågelvärld 20: 47-57. Edberg, R. 1965. Fågelsträcket genom Kalmarsund 1961. Vår Fågelvärld 24: 97-106. Engström, H. 2007. Hur skall det gå för fjällgåsen? Vår Fågelvärld 66(1): 22-25. Essen, L. von 1982. Ett försök att återinplantera fjällgåsen i den skandinaviska fjällkedjan. Sidorna 109-110 i De svenska gässen (Svensson, S. red.). Vår Fågelvärld, supplement 9, Stockholm. Essen, L. von 1991. A note on the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus in Sweden and the results of a re-introduction scheme. Ardea 79: 305-306. Essen, L. von 1999. The Swedish reintroduction project of Lesser White-fronted Geese. Sidorna 53-55 i Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Annual report 1998 (Tolvanen, P., Øien, I.J. & Ruokolainen, K. red.). WWF Finland Report 10 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie report no. 1-1999. Helsingfors & Klæbu. Fagerström, B. 1992. Hudiksvall Sveriges säkraste fjällgåslokal? Fåglar i X-län 23: 121-124. Faragó, S., Kovács, G. & Sterbetz, T. 1991. Goose populations staging and wintering in Hungary 1984-1988. Ardea 79: 161-164. Fog, M. 1977. Gänse, Gänseforschung und Gänseprobleme Dänemarks. Vogelwelt 98: 121-141. Fransson, T. & Petterson, J. 2001. Svensk ringmärkningsatlas. Vol. 1. Naturhistoriska riksmuseet & Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm. Fritz, Ö. & Knutsson, T. 1992. Backspegeln fågelfaunan på Öland för 100 år sedan och i dag. Calidris 21: 129-138. Graefel, A. 1934. Über Wildgänse im Herbst 1934 auf der Puszta Hortobágy. Kócsag. Hafner, H. & Hoffmann, L. 1974. Waterfowl counts in N. Greece, January 1974. IWRB Bulletin 32: 95-97. 11

Haglund, B. 1937. Från kust till kalfjäll. Bilder från Västerbottens natur och fågelliv. Lars Hökerbergs Bokförlag, Stockholm. Haglund, B. 1940. På vårsträck i Västerbottens skärgård. Svensk Jakt 78: 216-222. Handrinos, G.I. & Goutner, V. 1990. On the occurrence of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus in Greece. Journal für Ornithologie 131: 160-165. Hansson, P. 2005. Kan fjällgåsen, Anser erythropus, någonsin komma tillbaka till Västerbotten? Fåglar i Västerbotten 30: 2-8. Harrison, J.M. 1918. Bird notes from Macedonia. British Birds 12: 14-18. Hortling, I. 1927. Das Vogelleben bei Ytterö im Sommer und Herbst 1926. Helsingfors. Hortling, I. 1929. Ornitologisk Handbok med beskrivning över alla i Finland anträffade fågelarter och raser jämte avbildningar och enkom uförda ving- och äggmått mm samt namnförklaringar. J. Semelii Arvingars Boktryckeri, Helsingfors. Ivanauskas, T. 1959. Birds of Lithuania. Anatidae. Vol. 2. Vilnius. (Litauiska). Jacobsson, S. 1972. Fågelobservationer 1970-71. Fåglar på Västkusten 6: 34-45. Johnson, A. & Carp, E. 1973. IWRB Midwinter waterfowl census in Greece, with observations in Italy and Yugoslavia, January 1973. IWRB Bulletin 35: 47-57. Jones, T., Martin, K., Barov, B. & Nagy, Sz. (kompilatorer) 2008. International Single Species Action Plan for the Conservation of the Western Palearctic Population of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus. AEWA Technical Series No. 36. Bonn, Germany. Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Andra upplagan. Albert Bonniers Förlag, Stockholm. Kampe-Persson, H. 2008. Historisk förekomst av fjällgås Anser erythropus i den atlantiska flyttningskorridoren. Ornis Svecica 18: 68-81. (Engelska med svensk sammanfattning). Kattinger, E. 1934. Beiträge zur Vogelkunde Nordgriechenlands. Verhandlungen der Ornithologische Gesellschaft in Bayern 20: 349-437. Koffijberg, K., Cottaar, F. & van der Jeugd, H. 2005. Pleisterplaatsen van Dwergganzen Anser erythropus in Nederland. SOVON-informatierapport 2005/06. SOVON Vogelonderzoek Nederland, Beek-Ubbergen. Kumari, E. 1971. Über die Resultate der Wasservogelforschung in den Baltischen Sowjetrepubliken. Beiträge zur Vogelkunde 17: 231-243. Kumari, E & Jőgi, A. 1972. Passage of geese through the Baltic area. Sidorna 80-92 i Geese in the USSR (Kumari, E., red.) Proceedings från en konferens i Estland 1970. (Ryska med engelsk sammanfattning). Lahti, K. & Markkola, J. 1995. Ringing recovery of a Finnish Lesser White-fronted Goose from the Russian wintering areas. IWRB Goose Research Group Bulletin 6: 27-28. Larsson, L. 1965. Intressantare fågelobservationer på Västkusten 1963-64 från Sotenäs i norr till Morups Tånge i söder. Sidorna 49-62 i Fåglar på Västkusten 1963-64 (Larsson, L., Lennerstedt, R. & Lindberg, P., red.). Ornitologiska klubben, Göteborg. Leito, A. 1994. Lesser-White-fronted Goose Anser erythropus (L.). Sidan 46 i Birds of Estonia. (Leibak, E., Lilleleht, V. & Veromann, H., red.). Estonian Academy Publishers, Tallinn. Lennerstedt, R. 1962. Sädgässen (Anser fabalis) i norra Halland. Vår Fågelvärld 21: 174-181. Lindell, L. 2004a. SOF anser: Sverige måste få en handlingsplan för fjällgåsen. Vår Fågelvärld 63(3): 21. Lindell, L. 2004b. Värdefull diskussion. Vår Fågelvärld 63(5): 37. 12

Lorentsen, S.-H., Øien, I.J. & Aarvak, T. 1998. Migration of Fennoscandian lesser whitefronted goose Anser erythropus mapped by satellite telemetry. Biological Conservation 84: 47-52. Luukkonen, A. & Markkola, J. 2004. The autumn migration survey of Lesser Whitefronted Goose in Bothnian Bay area, Finland, in 2002. Sidan 29 i Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project. Report 2001-2003 (Aarvak, T. & Timonen, S., red.). WWF Finland Report No 20 & Norwegian Ornithological Society, NOF Rapportserie report no. 1-2004. Helsingfors & Klæbu. Madsen, J. 1983. Dansk Ornitologisk Forenings kritik av Projekt Fjällgås svar till projektledaren, Lambart von Essen. Vår Fågelvärld 42: 232. Meltofte, H. 1987. What kind of bird fauna do we prefer? Acta Regiae Societatis Scientiarum et Litterarum Gothoburgensis. Zoologica 14: 176-181. Merikallio, E.F. 1915. Fjällgåsens flyttningsväg öfver trakterna kring Uleåborg. Finlands Jakttidskrift 12: 311-313. Merikallio, E. 1920. Flyttar fjällgåsen (Anser erythropus L.) till Lappland öfver trakterna kring Uleåborg? Finlands Jakttidskrift 15: 81-88 + 110-114. Mooij, J.H., Hansson, P., Kampe-Persson, H. & Nilsson, L. 2008. Analysis of historical observations of Fennoscandian Lesser White-fronted Geese Anser erythropus in Sweden and the West Palearctic. Vogelwelt 129: 269-280. Munsterhjelm, L. 1911. Om fågelfaunan i Könkämädalen uti Lappmarken. Acta Societatis pro Fauna et Flora 34(8): 1-81. Munsterhjelm, L. 1913. Fjällgåsen (Anser erythropus) i Skandinavien och Finland. Tidskrift för Jägare och Fiskare: 1-5. Møller, A.P. 1978. Nordjyllands Fugle deres yngleutbredelse og trækforhold. Scandinavain Science Press, Klampenborg. Nagy, J. 1938. Nordische Gänsearten auf der Puszta Hortobágy. Sidorna 595-601 i Proceedings of the Eight International Ornithological Congress, Oxford, July 1934. Oxford. Nedzinskas, V. 1990. Swans and geese. Sidorna 70-90 i Lietuvos Fauna. Vol. 1. (Logminas, V., red.). Mokslas Publishers, Vilnius. (Litauiska). Nilsson, S. 1858. Skandinavisk fauna. Foglarna. Gleerups, Lund. Nisbet, I.T.C. & Swift, J. 1963. IWRB Newsletter 15: 9-11. Norderhaug, A. & Norderhaug, M. 1984. Fjällgåsens (Anser erythropus) status i Fennoskandien. Viltrevy 13: 171-185 + 219-220. (Engelska med svensk sammanfattning). Owen, M. 1980. Wild Geese of the world. B.T. Batsford, London. Pedersen, B.B. 1984. Rapport fra Sjældenhedsudvalget for 1981. Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift 78: 81-92. Persson, C. 1943. Fåglar vid Ånnsjön. Uppsala. Persson, C. 1946. Fågellivet vid Ånnsjön. Sveriges Natur 37: 141-148. Reiser, O. 1905. Ornis Balcanica. III: Griechenland und die griechischen Inseln. Wien. Riihimäki, J. 1999. The hunt of White-fronted Geese in Russia a threat to Lesser Whitefronted Geese. Alula 5: 24-25. Rosenius, P. 1937. Sveriges fåglar och fågelbon. Vol. 4. C.W.K. Gleerups förlag, Lund. Salomonsen, F. 1950. Grønlands Fugle. The Birds of Greenland. Ejnar Munksgaard, København. Schiøler, E.L. 1925. Danmarks Fugle. Vol. 1. Indledning og andefugle (Anseriformes). Gyldendalske Boghandel & Nordisk Forlag, Copenhagen. Scott, P. 1939. Wild Chorus. Country Life, London. Scott, P. 1961. The eye of the wind. Hodder and Stoughton, London. 13

Smet, G. De 2005. Status en herkomst van zeldzame ganzen in België. Oriolus 71 (Supplement): 76-89. Smith, F.R. 1974. Report on rare birds in Great Britain in 1973 (with additions for ten previous years). British Birds 67: 310-348. Soikkeli, M. 1960. Hanhien ja joutsenen muutosta Porin rannikkoseudulla. Luonnon Tutkija 64: 1-5. Soikkeli, M. 1973. Decrease in numbers of migrating Lesser White-fronted Geese, Anser erythropus, in Finland. Finnish Game Research 33: 28-30. SOF. 2002. Sveriges fåglar. Tredje upplagan. Stockholm. Sterbetz, I. 1968. Der Zug der Zwerggans auf der Ungarischen Puszta. Ardea 56: 259-266. Sterbetz, I. 1982. Migration of Anser erythropus and Branta ruficollis in Hungary 1971-1980. Aquila 89: 107-114. Suomalainen, E.W. 1927. Kokemäenjoen laakson ja laheiesen merenrannikon linnusto. Porvoo. Švažas, S. 1996. The Lesser White-fronted Goose in Lithuania. Wetlands International Goose Specialist Group Bulletin 7: 8-9. Švažas, S., Stanevicius, V. & Čepulis, M. 1997. The status, numbers and distribution of swans and geese in Lithuania. Acta Zoologica Lituanica, Ornithologia 6: 66-78. Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm. Szomjas, G. 1920. Brief aus der Hortobágy Puszta. Aquila 27: 1-273. Szomjas, L. 1926. Die relative Häufigkeit der Wildgänse in Hortobágy. Aquila 32-33: 158-160. Söderberg, R. 1917. Flyttfågelstudier. Fauna och Flora 12: 49-62 + 140-143. Tar, J., Ecsedi, Z. & Lengyel, Sz. 2009. Monitoring of Lesser White-fronted Geese in Hortobágy, Hungary in 2004-2008. Sidorna 48-52 i Conservation of Lesser White-fronted Goose on the European migration route. Final report of the EU LIFE-Nature project 2005-2009 (Tolvanen, P., Øien, I.J. & Ruokolainen, K., red.). WWF Finland Report No 27 & NOF Rapportserie report no. 1-2009. Helsingfors & Klæbu. Tarján, T. 1926. Nordische Wildgänse in der Hortobágy. Aquila 32-33: 152-156. Tarján, T. 1931. Ornithologische Nachrichten aus der Hortobágy. Aquila 36-37: 332-334. Timmerman, A., Mörzer Bruyns, M.F. & Philippona, J. 1976. Survey of the winter distribution of Palaearctic geese in Europe, western Asia and North Africa. Limosa 49: 230-292. Tomiałojċ, L. 1972. Ptaki Polski. Wykaz gatunków i rozmieszenie. Państwowe Wydawnictwo Naukowe, Warsawa. Ullman, M. 2002. Fåglarnas värld en dokusåpa? Vår Fågelvärld 61(8): 31. Unger, U. (1967) Intressantare fågelobservationer på Västkusten 1965 och 1966. Sidorna 42-66 i Fåglar på Västkusten 1965-66 (Unger, U., Lindborg, P. & Lennerstedt, R., red.). Ornitologiska klubben, Göteborg. Unger, U. 1971 Fågelobservationer på Västkusten 1967-1969. Sidorna 1-33 i Fåglar på Västkusten 1967-1969 (Unger, U., red.). Göteborgs Ornitologiska Förening, Göteborg. Unger, U. 1974. Rariteter på Västkusten 1972. Fåglar på Västkusten 8: 7-12. UNEP WCMC 2003. Report on the status and perspective of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus. United Nations Environmental Programme, World Conservation Monitoring Centre, Cambridge. 14

15 Valius, M. 1980. Geese. Sidorna 212-232 i Lithuanian waterbirds and their ecology (Valius, M., red.). Vilnius. Vinicombe, K. 2006. Lesser White-fronted Goose. Birdwatch 174: 27-29. Watson, D. 1955. Lesser White-fronted Geese in Kirkcudbright. British Birds 48: 323-325. Watson, D. 1956. Lesser White-fronted Goose in Kirkcudbrightshire. British Birds 49: 227. Weitemeyer, Aa. 1973. Nyt dansk Jagtleksikon. Vol. II. Branner og Korch, København. Øien, I.J. & Aarvak, T. 1993. Status for dverggås Anser erythropus i Fennoskandia. En oversikt over dverggåsprosjektets virksomhet 1987-1992. Rapport nr. 52 från Dverggåsprosjektet. Norsk Ornitologisk Forening, Klæbu. Øien, I.J., Aarvak, T. & Ekker, M. 2007. Imre er død leve dverggåsa! Vår Fuglefauna 30: 26-28. Øien, I.J., Aarvak, T., Ekker, M. & Tolvanen, P. 2009. Mapping of migration routes of the Fennoscandian Lesser White-fronted Goose breeding population with profound implications for conservation priorities. Sidorna 12-18 i Conservation of Lesser White-fronted Goose on the European migration route. Final report of the EU LIFE-Nature project 2005-2009 (Tolvanen, P., Øien, I.J. & Ruokolainen, K., red.). WWF Finland Report No 27 & NOF Rapportserie report no. 1-2009. Helsingfors & Klæbu. Hakon Kampe-Persson Pulmaņi Glūdas pagasts Jelgavas rajons LV-3040 kampepersson@hotmail.com