Överklagande av hovrättsdom häleri

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 1 (9) Byråchefen Stefan Johansson 2006-12-11 Ert ÅM 2006/6228 Er beteckning Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM Överklagande av hovrättsdom häleri Klagande: Motparter Riksåklagaren Box 5553 114 85 STOCKHOLM 1. BK Ombud och offentlig försvarare: Advokat GF 2. DK Ombud och offentlig försvarare: Advokat TP 3. AL Ombud och offentlig försvarare: Advokat PL Saken: Dom: Häleri Svea hovrätts, avd. 9, dom den 13 november 2006 i mål nr B 830-06 Yrkande Jag yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, bestämmer påföljden för envar av BK, DK och AL till fängelse. Bakgrund Rånet mot Nationalmuseum Den 22 december 2000 stal tre personer iklädda bl.a. rånarluvor och försedda med pistoler och k-pist tre tavlor från Nationalmuseum Ung Parisiska och Konversation av Renoir samt Självporträtt av Rembrandt. De tre männen flydde i en plastbåt. Flyktbåten kunde p.g.a. vittnesiakttagelser snabbt återfinnas inne i Hammarbykanalen. Som avledande manöver hade två bilar satts i brand vid Strand hotell Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 08-453 66 99 114 85 STOCKHOLM

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 2 (9) och Grand hotell. Utanför Grand hotell hade även 48 spanska ryttare lagts ut på vägbanan. Tavlan Konversation togs i beslag den 5 april 2001 i samband med att polisen grep tre personer som försökte sälja den. De två övriga tavlorna var emellertid försvunna fram till de i detta mål aktuella händelserna. Två av de nu aktuella personerna, DK och BK, åtalades vid tingsrätten för medhjälp till grovt rån. Åklagaren påstod att DK skulle ha främjat gärningen genom att dels dagen före rånet tillsammans med en av huvudmännen vid rånet ha rekognoscerat flyktvägen, dels ta emot gärningsmännen då de anlände till Södra Hammarbyhamnen efter rånet och i bil transporterat dem till BKs lägenhet. BK påstods ha främjat gärningen genom att låta gärningsmännen disponera och gömma sig i hans lägenhet efter rånet. Åtalen mot DK och BK ogillades och de friande domarna överklagades inte till hovrätten. Däremot dömdes deras bror, SK, av såväl tingsrätten som hovrätten för medhjälp till grovt rån bestående i att han deltagit i anskaffandet av flyktbåt. Genom Svea hovrätts, avd. 5, dom den 27 november 2001, mål nr B 5974-01, dömdes dels ett antal personer för grovt rån respektive medhjälp därtill, dels tre personer för häleri avseende den befattning de tagit med tavlan Konversation. Dessutom dömdes två personer för försök till utpressning, grovt brott, och grovt häleri bestående i att de i nära anslutning till rånet genom olaga tvång hade försökt förmå representant för Polismyndigheten i Stockolm att till dem och andra föranstalta om utbetalning på 30 miljoner kr för återköp av de stulna tavlorna. Nu aktuella händelser I samband med att en person, BK, i mars 2005 greps såsom misstänkt för allvarlig narkotikabrottslighet i USA, uppgav han för amerikans polis att han hade tillgång till och var beredd att lämna ifrån sig tavlan Ung Parisiska, såvitt har framkommit i syfte att inom ramen för det amerikanska systemet med plea bargaining kunna förhandla sig till en lindrigare påföljd. Ung Parisiska togs således i beslag från BK. Tavlan har sedermera hämtats av svenska myndigheter och finns nu åter på Nationalmuseum. BK erbjöd sig även att medverka till att tavlan Självporträtt skulle återbördas. Med anledning härav etablerades i april 2005 kontakt mellan amerikansk och svensk polis. Det mynnade ut i ett beslut att låta BK, under polisens överinseende, söka kontakt med innehavarna av tavlan och inleda förhandlingar med dem. BK kontaktade sin son, AL. Efter en tid kom BK i direktkontakt med BK. Ett flertal

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 3 (9) telefonsamtal hölls mellan å ena sidan AL och/eller BK och å andra sidan BK. Vid förhandlingarna fördes diskussioner bl.a. om hur, när och på vilka villkor en överlåtelse av tavlan till BK skulle kunna ske. Vid dessa telefonsamtal diskuterades även en skuld som BK hade till innehavarna av tavlan Självporträtt. Såvitt framgår av utredningen hade denna skuld uppkommit som en följd av att BK tidigare hade fått tavlan Ung Parisiska i sin besittning. Efter en del kontakter bestämdes att BK skulle hämta tavlan Självporträtt i Köpenhamn den 15 september 2005 och att han då skulle betala 245 000 US-dollar. BK och AL, som då hade sin dotter med sig, träffades i Köpenhamn den 14 september 2005. Därefter återvände AL och dottern till Sverige. Den 15 september åkte BK, DK och AL tillsammans till Köpenhamn. Tidigare samma dag hade MF, som medförde ett paket som innehöll tavlan, gjort samma resa. I Köpenhamn sammanträffade BK med BK och ett ombud för den påstådde köparen av tavlan, FBI-agenten Bob. Mötet ägde rum på BKs hotellrum och vid detta möte, som i hemlighet filmades av dansk polis, förevisade Bob en väska med pengar, 245 000 US-dollar, för BK, som kontrollräknade dem. Därefter lämnade BK ett meddelande till DK, som hämtade paketet med tavlan från Marcus Fowler, varpå han transporterade paketet till det hotell där BK bodde. Paketet lämnades sedan till AL som i sin tur lämnade det till BK och BK, vilka förde det till BKs hotellrum där det öppnades och tavlans äkthet kontrollerades. Sedan Bob kontrollerat att tavlan var äkta gavs en signal som föranledde dansk polis att ingripa och slå till mot hotellrummet och gripa BK. Strax därpå greps även AL, DK och Marcus Fowler. Grunderna för överklagandet Gärningen Som såväl tingsrätten som hovrätten funnit är det styrkt att AL, BK och DK har vidtagit de åtgärder som påstås i gärningsbeskrivningen samt att de var införstådda med att deras befattning avsett den vid rånet i december 2000 från Nationalmuseum tillgripna Rembrandttavlan. Såväl de objektiva som de subjektiva rekvisiten för häleri, grovt brott, är alltså uppfyllda. De i målet intressanta frågorna är således om de tilltalade har utsatts för en otillåten brottsprovokation och vilka konsekvenser det i så fall skall få. Provokation De brottsbekämpande och brottsutredande myndigheternas användning av provokation är inte reglerad i lag. Användningen av provokativa åtgärder och gränserna för dem har i stället vuxit fram i rättstillämpningen. I betänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 4 (9) brottsbekämpningen, SOU 2003:74, föreslogs att det i rättegångsbalken skulle införas bestämmelser för att reglera provokativa åtgärder under förundersökningen. Enligt förslaget skall de brottsutredande myndigheterna få, för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet, vidta åtgärder som kan föranleda någon att begå brottslig gärning, om det kan antas att denne skulle komma att begå samma eller liknande gärning även om åtgärderna inte vidtogs. Förslaget har emellertid ännu inte lett till lagstiftning. När de brottsbekämpande myndigheterna skall använda sig av provokativa åtgärder måste de således falla tillbaka på de allmänna principer som utvecklats i rättstillämpningen. Dessa principer torde kunna sammanfattas enligt följande (se bl.a. SOU 2003:74 s. 113 ff., SOU 1982:63 s. 140 ff. och prop. 1983/84:111 s. 44 ff.). Det är aldrig tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne aldrig annars skulle ha begått. Det skall föreligga en stark misstanke om brott. Provokativa åtgärder får endast användas för att avslöja allvarlig brottslighet. Behovs- och proportionalitetsprinciperna skall beaktas. Vidare gäller att de provokativa åtgärderna noga skall dokumenteras samt beslutas av åklagare. Då BK greps i USA i mars 2005 förfogade han över tavlan Ung Parisiska som tillgreps vid rånet mot Nationalmuseum 2000. Han hade fortfarande inte sålt tavlan och hade en skuld gentemot dem som han erhållit tavlan av och som ännu inte var reglerad. Mot denna bakgrund måste hans uppgifter om att han kunde se till att Rembrandts Självporträtt skulle kunna återbördas bedömas som mycket trovärdiga. Det fanns således starka skäl att anta att BK kunde skaffa fram och lämna sådan information att tavlan skulle kunna återfinnas och att de som på olika sätt hade befattning med den skulle kunna avslöjas. Likaså måste det anses på goda grunder ha förelegat stark misstanke om att de personer BK valde att kontakta hade sådan anknytning till tavlan att deras åtgärder innefattade straffbar gärning som dessutom var av allvarligt slag. Mot denna bakgrund torde, vilket även underinstanserna synes ha ansett, den i målet mest relevanta frågan vad gäller bedömningen av de provokativa åtgärderna och vilka konsekvenser de skall ha för den straffrättliga bedömningen vara huruvida AL, BK och DK har förmåtts att begå ett brott de annars aldrig skulle ha begått.

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 5 (9) Det är aldrig tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne aldrig annars skulle ha begått Det finns ingen fast innebörd av denna grundläggande princip, men den har ofta sammanfattas så att provokation får ske om brottet ändå skulle ha blivit begånget, men vid en annan tidpunkt, kanske på annan plats och med andra personer. I enlighet med detta synsätt bör principen kunna förstås så, att det är tillåtet att framkalla den individualiserade brottsliga handlingen, men inte att väcka en brottslig vilja. Med denna utgångspunkt får således provokationen inte påverka gärningsmannens handlande i annat hänseende än till tid, plats och andra yttre omständigheter (se Axberger Brottsprovokation s. 28 f. och 62 f. samt Brottsprovokation en uppdatering, Festskrift till Nils Jareborg, s. 69). Enligt min uppfattning stämmer detta synsätt väl överens med hur principen har utvecklats i den svenska rättstillämpningen. Som Petter Asp har angett framgår av Europadomstolens dom i Teixeira de Castro mot Portugal (1998) att Europakonventionen sätter gränser för på vilka sätt provokation kan användas i den polisiära verksamheten. I likhet med Asp menar jag emellertid att det av domen inte är helt lätt att utläsa exakt i vilka situationer förekomsten av en provokation kan medföra brott mot artikel 6. Enligt Asp är dock frågan om den provocerade förmåtts att begå ett brott som han annars inte hade begått central för bedömningen enligt Europakonventionen. Man måste emellertid, vilket även Asp anger, ha klart för sig att Europadomstolens (och den tidigare Kommissionens) praxis är mager och att det egentligen bara är i avgörandet Teixeira de Castro mot Portugal som frågeställningen varit någorlunda renodlad. Det bör också framhållas att det i princip är en fråga för medlemsstaterna att reglera vilka åtgärder som får vidtas av nationella myndigheter för att förebygga och utreda brott och att Europadomstolens prövning inskränker sig till huruvida förfarandet som helhet varit rättvist i den mening som avses i artikel 6. Enligt Asp synes det vara förenligt med konventionen att lagföra ett brott som framprovocerats av polisen under förutsättning av att initiativet till brottet inte kommit från polisen eller (min understrykning) att den provocerade kan sägas ha varit beredd att begå brott av ifrågavarande slag oberoende av den ifrågavarande provokationen. I vart fall menar Asp att dessa faktorer beaktas vid bedömningen av om artikel 6.1 har trätts förnär (Asp, Brottsprovokation, 2001, s. 209 ff.). Enligt min uppfattning tyder Asps redogörelse och de avgöranden han hänför sig till att den svenska rättstillämpningen i fråga om gränsdragningen mellan tillåten och otillåten provokation står i god överensstämmelse med Europakonventionen. Den innebörd som principen det är aldrig tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne aldrig annars skulle ha begått har fått i den svenska

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 6 (9) rättstillämpningen, torde alltså tämligen väl överensstämma med vad som gäller enligt Europakonventionen. I det sammanhanget kan också framhållas att Axberger anser att en från svensk synpunkt intressant slutsats av Teixeiradomen är att det som är en otillåten brottsprovokation enligt de regler som gäller för svensk polisverksamhet i princip också är konventionsstridig (Axberger, Brottsprovokation en uppdatering, s. 74). Den rättsliga betydelsen av otillbörlig provokation Hovrätten har på ett utförligt sätt redogjort för vad som hittills ansetts vara gällande rätt i Sverige samt de olika uppfattningar som framförts angående vilken inverkan Europadomstolens dom i Teixeira de Castro mot Portugal bör ha på praxis. Jag anser därför att det inte är nödvändigt att här ytterligare utveckla dessa frågeställningar utan återkommer till dem då jag redogör för de omständigheter som jag åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Vidare vill jag redan här säga att jag för egen del ansluter mig till vad underinstanserna anfört, nämligen att det inte kan anses stå i strid med Europakonventionen att beakta otillbörliga provokationer, inte som ett processhinder eller en ansvarsfrihetsgrund, utan som ett skäl för strafflindring eller påföljdseftergift. Jag menar således, i likhet med hovrätten, att otillbörliga provokationer bör beaktas vid påföljdsbestämningen och inte påverka lagföringen eller skuldfrågan. Bedömningen av de i målet aktuella provokativa åtgärderna Utredningen i ärendet kan, som underinstanserna har angett, inte anses ha visat att AL, BK och DK hade någon rådighet över tavlan vid tiden för BKs första kontakter, även om det inte är uteslutet att så var fallet. Däremot menar jag att utredningen, innefattande de tilltalades egna uppgifter, visar att de åtminstone visste vart de skulle vända sig för att få reda på vem som förfogade över tavlan samt, som tingsrätten angett, att det inte var samtalen med BK som föranledde dem att ta den befattning med tavlan som de åtalats för. Enligt vad de själva uppgett gick ALs och BKs åtgärder i det inledande skedet ut på att etablera en kontakt mellan BK och dem som innehade tavlan. Dessa åtgärder övergick emellertid, enligt vad de själva uppgett, sedermera till att de agerade som mellanhand och därvid skötte såväl kontakten med BK som utväxlingen av tavlan mot pengarna. De har själva uppgett att detta mer aktiva handlingssätt föranleddes av hot och påtryckningar från dem som innehade tavlan. Mot denna bakgrund menar jag, i likhet med tingsrätten, att provokationen visserligen var den utlösande, men inte avgörande orsaken till att de begick den åtalade gärningen och att detta utgör en inte oväsentlig skillnad i förhållande till omständigheterna i fallet Teixeira de Castro.

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 7 (9) En annan skillnad gentemot Teixeira de Castro är det sätt på vilket brottet har genomförts. Teixeira de Castro förmåddes sent på kvällen/natten på initiativ av två polismän skaffa fram 20 g heroin. Vid provokationstillfället visade polismännen Teixeira de Castro pengar och han gick då med på att omgående skaffa fram narkotikan. Som tidigare angetts får det anses vara utrett att de tilltalade redan när de första gången kontaktades av BK var på det klara med vart de skulle vända sig för att ta reda på vem eller vilka som innehade tavlan. Det har inte gjorts gällande att BK har erbjudit de tilltalade någon ersättning för deras medverkan. Tvärtom har de själva uppgett att de endast skulle förmedla en kontakt mellan BK och dem som innehade tavlan. De tilltalade har således inte utsatts för några frestelser av BK. Såvitt är utrett skedde de första kontakterna mellan AL och BK redan i april 2005. Därefter har kontakterna och förhandlingarna pågått i fem månader. De tilltalade har således inte pressats till några oöverlagda eller hastiga beslut utan de har haft mycket god tid på sig att överväga om de ville inlåta sig på åtgärder som skulle innebära att de gjorde sig skyldiga till ett mycket grovt brott. Trots det har de valt att ta aktiv del i förhandlingarna och dessutom ansvara för utväxlingen av tavlan. De har uppgett att beslutet att gå vidare och ta aktiv del vid överlåtelsen föranleddes av hot och påtryckningar från dem som innehade tavlan. De har emellertid endast i allmänna ordalag beskrivit bakgrunden till och innehållet i hoten och påtryckningarna. De har inte velat röja de hotandes identitet och för övrigt inte lämnat några upplysningar som gjort det möjligt att verifiera uppgifterna om hotets art och allvar. Under sådana förhållanden framstår deras uppgifter som så löst grundade att de inte bör påverka bedömningen i målet (jfr NJA 1998 s. 512). Enligt min uppfattning visar även dessa omständigheter på de betydande skillnader som föreligger i förhållande till vad som var fallet i Teixeira de Castro och ger också stöd för att de tilltalade varit beredda att begå brott av ifrågavarande slag oberoende av de provokativa åtgärderna. Mot denna bakgrund menar jag att den provokation som skett i förevarande fall inte i någon större utsträckning bör påverka straffmätningen. Under alla förhållanden har de provokativa åtgärderna inte varit av så uppenbart otillbörligt slag att det finns förutsättningar att meddela påföljdseftergift, vilket enligt min uppfattning endast bör komma i fråga vid extrema undantagssituationer. Sammanfattningsvis menar jag således att AL, BK och DK skall dömas till kännbara fängelsestraff. Prövningstillstånd Högsta domstolen har i NJA 1985 s. 544 och 1989 s. 498 angett att det förhållandet att någon påverkats till att begå brott genom provokativa åtgärder som syftar till att förmå honom eller henne att

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 8 (9) röja egen eller annans brottslighet enligt vedertagen uppfattning i princip inte inverkar på gärningens straffbarhet. Grund för strafflindring kan emellertid tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder som framstår som uppenbart otillbörliga, t.ex. om polisen själv deltar i brottslig gärning och i samband därmed förmår någon att begå ett brott som denne sannolikt annars aldrig skulle ha begått. Som Asp anger torde man rimligen förstå HD:s uttalanden så att det krävs relativt extrema (uppenbart otillbörliga) omständigheter för att en provokation skall kunna beaktas vid straffmätningen (Asp, a.a. s. 191). I likhet med hovrätten menar jag att Europadomstolens dom från 1998 i målet Teixeira de Castro mot Portugal torde innebära att användandet av otillbörliga provokativa åtgärder bör beaktas i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Det råder emellertid delade meningar om hur de bör beaktas. Petter Asp menar att den mest tilltalande lösningen är att beakta förekomsten av brottsprovokation såsom ett billighetsskäl. Han anser att en sådan lösning medför dels att domstolarna ges möjlighet att beakta brottsprovokation i olika grad, dels att de i extremfall ges möjlighet att bevilja påföljdseftergift (Asp, a.a. s. 331). Samtidigt bör det framhållas att Asp i en artikel i Juridisk Tidskrift anfört, att det torde kunna sägas att det är tvivelaktigt om den svenska återhållsamma linjen, enligt vilken förekomsten av brottsprovokation kan beaktas vid straffmätningen om polisen använt sig av metoder som framstår som uppenbart otillbörliga, är förenlig med Europadomstolens praxis (JT 2003/04 s. 226 ff.). Ulf Lundqvist går längre än Asp och menar att Teixeiradomen visar att det under vissa förutsättningar råder ett förbud att använda den bevisning som provocerats fram. Han menar också att en annan rättsverkan som kan diskuteras är om åtalsplikten under vissa villkor faller bort för åklagaren eller med andra ord att talerätten förverkas (SvJT 1999 s. 903 ff.). Även Dag Victor har gett uttryck för detta senare alternativ. Han menar att en möjlighet är att behandla sådana brott mot konventionen på motsvarande sätt som exempelvis preskription dvs. som en utanför brottsbegreppet liggande straffbarhetsbetingelse. Det skulle innebära att domstolen utan att ingå i någon närmare prövning skall lämna åtalet utan bifall (SvJT 2001 s. 736 ff.). Högsta domstolen har inte sedan Europadomstolen meddelade sitt avgörande i Teixeira de Castro mot Portugal haft möjlighet att pröva frågan om användandet av provokativa åtgärder och vilka konsekvenser otillbörliga sådana skall ha för den straffrättsliga bedömningen. Det torde vara så att otillbörliga provokativa åtgärder bör beaktas i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Däremot råder det delade meningar om hur och i vilken utsträckning

ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 9 (9) detta bör ske. Det nu aktuella målet aktualiserar samtliga dessa frågor. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen. Bevisning Jag hemställer om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Fredrik Wersäll Stefan Johansson Kopia till - Internationella åklagarkammaren i Stockholm (C09-16-109-05) - Utvecklingscentrum Stockholm