Promemoria 1 (14) Januari 2007 Britta Kinnemark Anders Backman Sydkorea politisk och ekonomisk översikt INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning s. 1 2. Kort historik s. 2 3. Utrikespolitik s. 3 4. De interkoreanska relationerna s. 4 5. Den nukleära frågan s. 5 6. Sexpartssamtalen s. 6 7. Inrikespolitisk historik s. 8 8. Framväxten av demokrati s. 9 9. Kim Dae-jungs och Roh Moo-hyuns politik s. 9 10. En snabb ekonomisk utveckling till tiger s. 11 11. Mänskliga rättigheter s. 13 1. Inledning Det kalla kriget och den koreanska halvöns delning har präglat det sydkoreanska samhällets utveckling sedan statens tillkomst 1948. Koreahalvön är idag ett av de mest militariserade områdena i världen. Stilleståndsavtalet från 1953 är fortfarande i kraft, då det aldrig kom till stånd något fredsavtal. Sydkorea (Republiken Korea) var i början av sextiotalet ett av världens fattigaste länder men har på kort tid utvecklats till världens tionde största ekonomi och blivit en betydelsefull handelspartner till bl.a. Kina, Japan, USA och Europa. En demokratiseringsprocess inleddes 1987, och 1996 blev landet medlem av OECD.
Sveriges Ambassad Promemoria 2(14) 2. Kort historik Koreakonflikten började där andra världskriget slutade och ledde till en uppdelning av landet i två stater. Efter att den koreanska halvön 1945 befriats från japansk ockupation kom USA, Storbritannien och Sovjetunionen överens om att ställa Korea under två allierade förvaltningar, i syd under amerikansk ledning och i nord under sovjetisk. En tillfällig koreansk regering skulle förbereda självständigheten, men stormakterna kunde inte enas om hur den skulle sättas samman. Följden blev att en centraliserad kommuniststat bildades under Kim Il-Sungs ledarskap i den Sovjetockuperade zonen i norr, medan en tillfällig regering bestående av moderata nationalister inrättades i söder av USA. I maj 1948 genomfördes allmänna val till en nationalförsamling i södra Korea, varvid Syngman Rhee valdes till president och Republiken Korea (Sydkorea) utropades. I norr etablerades Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea). Efter delningen av landet förekom provokationer på båda sidor, och sammandrabbningar ägde rum vid den provisoriska gränsen utmed den 38:e breddgraden, strax norr om huvudstaden. I juni 1950 genomförde oväntat Nordkorea ett storskaligt angrepp in i Sydkorea och intog efter tre dagar. De nordkoreanska styrkorna trängde snabbt långt söderut i Sydkorea och hade mot slutet av sommaren 1950 ockuperat allt utom ett område kring hamnstaden Pusan i sydöst. FN:s säkerhetsråd antog omedelbart en resolution där Nordkorea uppmanades att upphöra med sitt anfallskrig och två dagar senare en ny resolution där FN:s medlemsstater ombads att undsätta Sydkorea. Detta kunde ske genom att Sovjetunionen, som vid denna tid bojkottade säkerhetsrådet på grund av frågan om Kinas representation i FN, inte lade in sitt veto. Amerikanska trupper dominerade de FNstyrkor som sattes in på sydsidan, men också Australien, Belgien, Kanada, Colombia, Etiopien, Grekland, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Filippinerna, Thailand, Storbritannien, Turkiet och Sydafrika ingick med stridande förband. Sverige, Norge, Danmark och Indien bidrog med sjukvårdsresurser. FN-styrkorna drev tillbaka nordkoreanerna norrut ända till gränsen mot Kina. Inom kort ingrep Kina med s.k. frivilligstyrkor på den nordkoreanska sidan, och efter omfattande strider stabiliserades fronten
Sveriges Ambassad Promemoria 3(14) vid den ursprungliga skiljelinjen utmed den 38:e breddgraden. Fredsförhandlingar inleddes 1951, men strider förekom ända fram till juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts mellan Nordkorea och Kina å ena sidan och United Nations Command (UNC) å den andra. Än i dag utgör den några kilometer breda demilitariserade zonen (DMZ) en starkt beväpnad skiljelinje mellan Nord- och Sydkorea. Utmed DMZ och i farvattnen runt Koreahalvön har en lång serie mer eller mindre allvarliga incidenter under efterkrigstiden ägt rum. Som en del av stilleståndsavtalet upprättades FN-kommandots militära stilleståndskommission, UNCMAC, och ytterligare en kommission, de neutrala staternas övervakningskommission (Neutral Nations Supervisory Commission, NNSC). Till den senare nominerades Sverige och Schweiz av sydsidan, medan nordsidan utsåg Polen och Tjeckoslovakien. När Tjeckoslovakiens delades den 1 januari 1993 vägrade Nordkorea att acceptera Tjeckien som dess efterträdare, och något senare tvingade Nordkorea även bort den polska NNSC-delegationen från den norra delen av den demilitariserade zonen. Idag är fem svenska och lika många schweiziska officerare stationerade i sydsidans område i Panmunjom vid demarkationslinjen. Polen deltar två gånger per år i sammanträden inom NNSC med tillresande representanter. Nyligen hölls det 3 000:de mötet inom NNSC. 3. Utrikespolitik Det kalla kriget och den koreanska halvöns delning har präglat Sydkoreas utrikespolitik och gjort Koreahalvön till ett av de mest militariserade områdena i världen. Stilleståndsavtalet från 1953 är fortfarande i kraft, och något fredsavtal har ännu inte kommit till stånd. Den nordkoreanska krigsmakten anses omfatta omkring en miljon man och den sydkoreanska omkring 680 000 man. Inom militärsamarbetet med USA finns idag drygt 30 000 amerikansk militär personal i Korea. I UNCMAC som övervakar stilleståndsavtalet utgörs av 16 FN-stater men domineras av USA. Sydkorea upprättade diplomatiska relationer med Sovjetunionen så sent som 1990 och med Kina 1992. Efter Sovjetunionens upplösning överfördes banden till Ryssland och andra forna Sovjetrepubliker i Centralasien, där många personer av koreansk härstamning lever. Relationerna till Kina har utvecklats, inte minst ekonomiskt, och sedan
Sveriges Ambassad Promemoria 4(14) 2001 är Kina Sydkoreas främsta handelspartner. En förändrad politik gentemot Kina och Ryssland möjliggjordes genom det kalla krigets slut och kommunismens fall i Östeuropa, vilket samtidigt bidrog till Nordkoreas ökade internationella isolering som oreformerad kommuniststat. Förhållandet till Japan utgör ett känsligt kapitel alltsedan den japanska ockupationen 1910-1945 men också av äldre historiska skäl. Formella diplomatiska relationer upprättades inte förrän 1965. Trots den historiska känsligheten och tvister om territorialgränser, t.ex. Dokdo/Takeshima-reven i Japanska sjön (som Korea vill ska kallas East Sea) har utbytet på områden som handel, ekonomi, turism och kultur aldrig varit så intensivt som under de senaste åren. Sydkoreas starka band till USA är en följd av USA:s ledande roll i den internationella insatsen för Sydkorea under Koreakriget och betydelse för återuppbyggnaden av landet efter kriget. För närvarande finns cirka 30 000 man i amerikansk trupp stationerad i Sydkorea inom ramen för ländernas bilaterala allians och i enlighet med FN:s mandat från 1950. 1978 etablerades ett gemensamt amerikansk-koreanskt befäl över de kombinerade styrkorna, och 1994 övergick befälet i fredstid över de sydkoreanska styrkorna till den egna militären. I oktober 2006 kom de båda länderna överens om att även befälsordningen under krigstid skulle övergå till Sydkorea någon gång efter den 15 oktober 2009, dock inte senare än den 15 mars 2012. USA:s roll ska då vara understödjande. 4. De interkoreanska relationerna På 1970-talet inleddes kontakter om splittrade familjer mellan nordoch sydsidans representanter för Röda korset. Försöken till dialog mellan Nord- och Sydkorea fick dock begränsade resultat. Atmosfären försvårades av flera terrorattentat som Nordkorea ansågs skyldigt till. 1968, 1970 och 1974 genomfördes mordförsök på dåvarande president Park Chung-hee, och vid det sista dödades presidentens hustru. Till andra uppmärksammade attentat hörde ett försök 1983 att med en bomb döda dåvarande presidenten Chun Doo-Hwan under ett statsbesök i Burma. Fyra sydkoreanska statsråd och ytterligare 13 personer i Chuns delegation omkom vid attentatet. 1987 sprängdes Korean Airlines flyg 858, varvid samtliga 115 ombordvarande omkom. Under
Sveriges Ambassad Promemoria 5(14) hela perioden från Koreakriget har det också förekommit ett antal incidenter utmed demarkationslinjen genom Korea och till sjöss. När Roh Tae-woo blev president 1988 inleddes en utrikespolitisk linje som kom att kallas "Nordpolitik" (efter Willy Brandts "Ostpolitik"), som bl.a. ledde till att diplomatiska förbindelser öppnades med Sovjet och Kina. Sedan Nordkorea 1991 gett upp sitt motstånd mot FN-medlemskap för både Syd- och Nordkorea valdes de båda in i världsorganisationen. Året därpå träffades två interkoreanska avtal: ett avtal om brett samarbete på Koreahalvön och en gemensam deklaration som specifikt förbjöd framställning och lagring av kärnvapen samt upparbetning och anrikning av kärnbränsle. Avspänningen medförde att Sydkorea avbröt de årliga gemensamma militärövningarna med USA, och Nordkorea ingick ett senkommet säkerhetsavtal med det internationella atomenergiorganet IAEA. 1995 vände sig Nordkorea för första gången till omvärlden med en vädjan om bidrag för att lindra landets hungersnöd, som sades vara en följd av naturkatastrofer. Sedan dess har bristen på mat varit ett återkommande allvarligt problem, och svälten beräknas ha skördat ett stort antal människoliv. Över en tredjedel av barnen i landet är enligt Unicef undernärda. Sydkorea inledde 1995 betydande leveranser av ris och konstgödsel, som en del i de internationella insatserna. När president Kim Dae-Jung tillträdde 1998 initierade han en ny engagemangspolitik gentemot Nordkorea, kallad solskenspolitiken, som syftade till ökade kontakter och ekonomiskt samarbete. Det första och enda statsbesöket ägde rum då Kim Dae-Jung besökte Pyongyang i juni 2000. President Roh Moo-hyun som tillträdde i februari 2003 har fortsatt denna engagemangspolitik, som bl.a. resulterat i två större sydkoreanska investeringsprojekt i Nordkorea: en turistanläggning för sydkoreanska och utländska besökare i berget Kumgang, och en industripark i närheten av staden Kaesong, där sydkoreansk industri bedriver produktion med hjälp av nordkoreansk arbetskraft. President Roh har också ställt sig positiv till ett möte med Nordkoreas ledare Kim Jong-il, på villkor att framsteg görs i förhandlingarna om Nordkoreas nukleära program.
Sveriges Ambassad Promemoria 6(14) 5. Den nukleära frågan I och med att säkerhetsavtalet slöts kunde IAEA i juni 1992 inleda inspektioner i Nordkorea. Men efter att inspektörerna förvägrats tillträde till vissa anläggningar för att utreda misstankar om att Nordkorea lämnat oriktiga uppgifter om sitt nukleära innehav, skärptes motsättningarna till IAEA och det internationella samfundet. Den förvärrade nukleära krisen ledde till att de processer som de interkoreanska avtalen påbörjat stannade av. I juni 1994 drog Nordkorea tillbaka sitt medlemskap i IAEA. Efter medling av den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, slöts 1994 en uppgörelse mellan USA och Nordkorea (Agreed Framework) som innebar att Nordkorea skulle frysa sina befintliga grafitreaktorer med tillhörande anläggningar i Yongbyon och låta IAEA övervaka denna process. I utbyte skulle Nordkorea från USA och det internationella samfundet erhålla två lättvattenreaktorer och vissa oljeleveranser för att lösa den akuta bristen på energi. För genomförandet av uppgörelsen om lättvattenreaktorn inrättades KEDO (Korean Peninsula Energy Development Organisation) med bl.a. USA, Japan, Sydkorea och EU som medlemmar. Trots en rad tekniska möten IAEA-Nordkorea under åren som följde på avtalet från 1994 gjordes inga framsteg för IAEA:s möjligheter att övervaka säkerhetsavtalet. Leveransen av den första lättvattenreaktorn blev också försenad från KEDOs sida. I oktober 2002 meddelade USA:s förhandlare att Nordkorea, då det konfronterats med amerikanska satellituppgifter, medgivit att man i hemlighet också hade ett program för höganrikning av uran. Därmed kom den nukleära konflikten in i ett nytt kritiskt läge. IAEA krävde information av Nordkorea som svarade med att stänga av övervakningsutrustningen och köra ut IAEA:s inspektörer ur landet. I januari 2003 meddelade Nordkorea sin avsikt att lämna NPT, och i februari 2003 bekräftade Nordkorea offentligt att man hade ett kärnvapenprogram. Urananrikningsprogrammet som antas ha pågått under ett flertal år innebar inte bara ett brott mot Agreed Framework utan även mot säkerhetsavtalet med IAEA och FN:s icke-spridningsavtal NPT, liksom mot den interkoreanska deklarationen från 1992. I och med denna utveckling avbröts oljeleveranserna inom KEDO:s ram.
Sveriges Ambassad Promemoria 7(14) 6. Sexpartssamtalen Nordkoreas kärnvapenprogram oroar omvärlden. Under flera decennier har intensiva ansträngningar gjorts från den internationella samfundets sida att förmå Nordkorea att respektera de internationella kontrollmekanismer som syftar till att begränsa utveckling och spridning av massförstörelsevapen. Under tiden har Nordkorea fortsatt att framställa plutonium, i en mängd som bedöms räcka till över 10 kärnvapen och även inlett ett urananrikningsprogram. Fortsatta ansträngningar att lösa den nukleära krisen på diplomatisk väg inleddes med de så kallade sexpartssamtalen. I detta forum ingår förutom Nord- och Sydkorea Kina, som står värd för samtalen, samt USA, Japan och Ryssland. De första tre samtalsrundorna gav begränsat utbyte, men den fjärde i juli 2005 fördes under en längre tid och inbegrep även bilaterala möten USA- Nordkorea. Samtalen avslutades med ett gemensamt uttalande den 19 september 2005 som upprepade målet från den gemensamma förklaringen 1992 om att Koreahalvön skulle vara fri från kärnvapen. I paketet ingick även energibistånd och ekonomiskt samarbete, och USA förband sig att respektera Nordkoreas suveränitet. Men oenighet kvarstod i fråga om Nordkoreas krav på en lättvattenreaktor, som USA vägrade att gå med på förrän Nordkorea hade gjort sig av med alla kärnvapen och avbrutit sitt nukleära program. Nordkorea svarade med att vägra underkasta sig icke-spridningsavtalet NPT. Samtalen skulle fortsätta i november. Strax därefter övertalade USA Banco Delta Asia (BDA) i Macau att stänga sina nordkoreanska konton, då man ansåg sig ha bevis för att de användes för överföring av pengar som härrörde från illegal verksamhet, såsom framställning av falska sedlar. Nordkoreas reaktion blev häftig, och Pyongyang krävde att sanktionerna skulle upphöra innan man gick med på att sätta sig vid förhandlingsbordet igen. Återigen hade de diplomatiska ansträngningarna kört fast. Efter en längre tids dödläge fattade Nordkorea det drastiska beslutet att den 5 juli 2006 testa en långdistansmissil, Taepodong II och sex medeloch kortdistansrobotar. FN:s säkerhetsråd antog resolution 1695 där man kräver att Nordkorea ska upphöra med all missilverksamhet och återgå till sexpartssamtalen. En blockad utlystes för alla FN:s medlemsstater mot tillförsel av finanser och materiel som kunde bidra till Nord-
Sveriges Ambassad Promemoria 8(14) koreas program för massförstörelsevapen. För första gången ställde sig både Kina och Ryssland bakom en resolution riktad mot Nordkorea. Trots intensiv diplomati från Kinas och Sydkoreas sida gick Pyongyang vidare och genomförde den 9 oktober en provsprängning av en plutoniumbomb. Åtgärden fördömdes i praktiskt taget hela världen, och säkerhetsrådet antog enhälligt resolution 1718 med ännu mer långtgående sanktioner mot Nordkorea. Efter kinesiska påtryckningar återgick Nordkorea i december till de sedan över ett år avbrutna sexpartssamtalen i Peking. Nordkorea vidhöll dock kravet att USA skulle häva de finansiella sanktionerna mot BDA innan man var beredd att diskutera den nukleära frågan. Parallellt med samtalen hölls också bilaterala möten mellan USA och Nordkorea om denna fråga. 7. Inrikespolitisk historik från 1960-talet Trots massivt ekonomiskt bistånd från USA för att bygga upp Sydkorea efter kriget försvagades president Syngman Rhees ställning, och ett studentuppror 1960 framtvingade hans avgång. De ledare som parlamentet då utsåg lyckades inte få bukt med landets allvarliga ekonomiska problem, och nya oroligheter utbröt. 1961 genomförde en grupp unga militärer en statskupp under ledning av general Park Chung-hee. Undantagslagar infördes och nationalförsamlingen upplöstes, men två år senare tilläts åter politisk verksamhet och nyval utlystes. Park vann igen och i parlamentet fick det nybildade "Demokratiska Republikanska partiet" (DRP), som hade militärledningens stöd, majoritet. 1971 var Park nära att förlora presidentvalet till oppositionens Kim Dae-jung från "Nya Demokratiska partiet" (NDP). Många bedömare ansåg att resultat var manipulerat och att Kim var den verklige segraren. Kim utsattes sedan för flera mordförsök. Park upplöste nationalförsamlingen 1972 och genomdrev en ny grundlag, den s.k. Yushinförfattningen, som kraftigt stärkte presidentens befogenheter. Direktval till presidentämbetet kom att ersättas med ett valkollegium av elektorer, som presidenten i praktiken lätt kunde manipulera. Yushinförfattningen möttes av protester som tilltog då Park 1975 utfärdade den s.k. antikommunistlagen (National Security Law), som bl.a. kraftigt begränsade möjligheterna för studenter m.fl. att demonstrera och ledde till ett flertal verkställda dödsdomar och långa fängelsestraff. Detta skedde samtidigt som den snabba ekonomiska tillväxttakten mattades av. Park
Sveriges Ambassad Promemoria 9(14) försökte blidka opinionen, men en stor orosvåg utbröt under 70-talets sista år. Park mördades 1979 av chefen för landets underrättelsetjänst. Efter Parks död valdes premiärminister Choi Kyu-ha till president. Det indirekta valet följdes emellertid omedelbart av en armékupp. General Chun Doo-hwan lade beslag på den verkliga makten och styrde i kulisserna bakom den nyvalde presidenten. Efter omfattande studentdemonstrationer i maj 1980 infördes krigslagar, all politisk aktivitet förbjöds och ett 30-tal politiska ledare greps, däribland Kim Dae-jung. I staden Kwangju utbröt oroligheter, som slogs ner av armén efter flera dagars blodiga sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Den s.k. "massakern i Kwangju" kom att prägla bilden av Sydkorea länge, liksom de årligen återkommande våldsamma demonstrationerna. Kim Dae-jung dömdes till döden 1980, anklagad för att ha legat bakom Kwangju-upproret. Efter omfattande internationella protester omvandlades straffet till livstids fängelse, och Kim tilläts gå i exil i USA. Efter upproret stärkte Chun sitt grepp om makten. 1981 valdes han till president, och Chuns parti, Demokratiska Rättvisepartiet (DJP), blev störst i parlamentsvalet strax därefter. 8. Framväxten av demokrati 1987 var tiden mogen för en politisk liberalisering i landet. En ny grundlag förhandlades fram och godkändes i en folkomröstning. Direktval till presidentposten återinfördes. 1985 kunde den politiska oppositionen verka i landet, men inför presidentvalet i december 1987 var oppositionen splittrad genom att de båda tidigare dissidenterna Kim Dae-jung och Kim Young-sam ställde upp mot varandra, vilket medförde att det sittande partiet DJP:s kandidat Roh Tae-woo vann valet. 1990 förändrades den politiska bilden radikalt när Roh och oppositionsledarna Kim Young-sam och Kim Jong-pil gick samman och bildade ett nytt parti, det Demokratiska Liberala Partiet (DLP). Genom sammanslagningen fick DLP kontroll över två tredjedelar av platserna i parlamentet. Oppositionspolitiker lämnade i protest och återvände inte förrän regeringen lovat att hålla lokala val, vilket medförde att de första lokala valen i landet på 30 år hölls i mars 1991. DLP vann, men oroligheterna fortsatte. På hösten samma år gick flera oppositionspartier samman i en ny allians, Demokratiska Partiet (DP), där Kim Dae-jung blev en av ledarna. Efter en segsliten kamp utsågs Kim Young-sam till
Sveriges Ambassad Promemoria 10(14) DLP:s kandidat inför presidentvalet i december 1992. Han segrade då över oppositionens Kim Dae-jung. När den forne dissidenten och politiske fången Kim Young-sam övertog presidentposten från Roh Tae-woo i februari 1993, fick Sydkorea för första gången på tre decennier en president utan militär bakgrund. Underrättelsetjänsten, som dittills anses ha tagit sig en betydande inrikes roll, fick nu inskränkta befogenheter. 9. Presidenterna Kim Dae-jungs och Roh Moo-hyuns politik Kim Dae-jungs tillträde som president 1998 innebar ett brott mot den traditionella strukturen för politisk och ekonomisk makt i landet. Sydkoreas elit hade sedan gammalt sin bas i Gyeonsang-provinserna i sydöst, som genom historien stått i motsättning till Kims hemprovins Jeolla i den sydvästra delen, där utvecklingen varit eftersatt. Detta har präglat politiken mer än vad ideologiska skiljaktigheter gjort. Motsättningarna hade skärpts efter armémassakern 1980 i Kwangju i Jeolla. Kim Dae-jungs politik var emellertid karaktäriserad av målet att skapa nationell försoning. Finanskrisen i Asien 1997-98 drabbade Korea svårt, och Kim Dae-jungs presidentperiod kom att präglas av de ekonomiska svårigheterna. Kim ansåg sig tvungen att ge företagen rätt att säga upp anställda, vilket var något nytt och radikalt i Sydkorea. I sin strävan att ge marknadsekonomin ökat spelrum försökte Kim beskära makt och handlingsfrihet för de stora industrikonglomeraten, de s.k. chaebols, som länge dominerat näringslivet och begränsat konkurrensen. Den konservativa oppositionen dominerade emellertid parlamentet, och mycket av presidentens ambitioner kom att röstas ner. Landets samverkan med IMF under den här perioden innebar likafullt en betydande modernisering av ekonomin och en förbättrad konkurrenssituation. Redan i kampanjen inför presidentvalet 1997 uttalade sig Kim Dae-jung försonande om bättre relationer till Nordkorea. Av stor betydelse var också de insatser som gjordes av affärsmannen Chung Ju-yung, grundare av företagsgruppen Hyundai. Han hade länge försökt skapa goda relationer med Nordkorea, där han var född.
Sveriges Ambassad Promemoria 11(14) Sommaren 1999 blev läget åter spänt när nord- och sydkoreanska marinfartyg besköt varandra, men incidenten tilläts inte avbryta pågående kontakter mellan de båda länderna. I juni 2000 gjorde Kim Dae-jung sitt besök i Pyongyang och förde samtal med Kim Jong-il. Detta markerade ett genombrott i avspänningspolitiken gentemot Nordkorea och bidrog till att Kim Dae-jung år 2000 tilldelades Nobels fredspris. Sydkoreas president sedan 2003, Roh Moo-hyun, har som uttalat mål att bekämpa korruptionen, bryta storföretagens inflytande över politiken och förbättra relationerna till Nordkorea. Den politiska agendan liknar till stora delar företrädarens, Kim Dae-jung. Vid parlamentsvalet i april 2004 fick Roh ett starkt politiskt stöd för sitt nybildade liberala parti, Uri. Under mandatperioden har stödet för president Roh minskat markant, och flera av hans initiativ har mötts med stark kritik bland oppositionen och i media. Bl.a. kritiseras försöken att införa mer av ett socialt välfärdssystem, vilket ifrågasätts av många med Asienkrisen i färskt minne. Också Nordkoreapolitiken kritiseras för att ha bedrivits alltför naivt och ha kostat för mycket politiskt och ekonomiskt utan att ha givit något i utbyte. 10. En snabb ekonomisk utveckling till "tiger" Under Park Chung-hees första år som president i början på sextiotalet lades grunden för en snabb industrialisering. Regeringen lyckades attrahera kapital utomlands och ett välstånd började ackumuleras, även om det inrikespolitiska läget fortfarande var instabilt. I början av 1970- talet lades den ekonomiska strategin om. Investeringarna styrdes bort från lätt tillverkningsindustri till tyngre sektorer, samtidigt som i synnerhet elektronikindustrin prioriterades. Runt 1978 gick ekonomin in i en mer problematisk fas. Satsningen på produktion för export hade lett till en brist på konsumtionsvaror och till hög inflation. Efter omvälvningarna 1979-80 övergick Chun Doohwans regering till att satsa på att utveckla produktionen också för inhemsk konsumtion, och det ledde till en ljusning i ekonomin. Korea är ett av de länder i regionen som på sin tid gick under benämningen "asiatisk tiger". Att ett land som likt Korea på 1960-talet var ett av världens fattigaste (med en BNP som motsvarar den i Bangladesh
Sveriges Ambassad Promemoria 12(14) idag) 1996 kunde inträda i OECD måste kunna kallas ett ekonomiskt under. Från att ha varit ett låglöneland med industrier som tillverkning av textil och skor har en utveckling ägt rum mot högteknologiska produkter, låt vara med hjälp av kopiering och samarbete med utländska företag. En koreansk 70-talsbil låg i de flesta avseenden långt efter internationella konkurrenter, men fordonsindustrin är i dag internationellt mycket konkurrenskraftig och framgångrisk. Samma utveckling präglar elektroniksektorn, där t.ex. halvledare och LCD-tvapparater rönt stora framgångar på exportmarknaderna. När Kim Young-sam 1993 övertog presidentposten gick han till offensiv på det ekonomiska området med en liberalisering och avbyråkratisering som var ämnad att bryta Sydkoreas traditionella ekonomiska nationalism. Kim Young-sams ställning kom dock att försvagas betydligt, bland annat på grund av diverse korruptionsskandaler. Den alltmer negativa opinionen tvingade honom att avgå som partiledare, samtidigt som oppositionens huvudkandidat till presidentposten Kim Dae-jung fick ökat stöd. Presidentvalskampanjen 1997 kom att präglas av den finansiella kris som drabbade de nya tigerekonomierna i Sydostasien och ledde till att värdet på den sydkoreanska valutan won föll dramatiskt. En förödmjukad regering tvingades be om och acceptera det största lånepaket som IMF någonsin utbetalat. Krisen kallas också i Korea för "IMF-krisen", då många menar att IMF-programmet var en bidragande orsak till den koreanska krisen. Krisen bidrog till det starka stödet till Kim Dae-jung, och i december 1997 valdes han till Sydkoreas president. Efter bottennoteringen 1998 med negativ tillväxt på över 5 procent återhämtade sig ekonomin med en årlig tillväxt på cirka 6 procent. Denna gynnsamma utveckling stagnerade dock, och de flesta ekonomiska bedömningsinstitut, inklusive OECD, har sänkt prognoserna för 2007 till mellan 4 och 4,5 procent från 5 procent 2006. Inflationen uppskattas komma att ligga på runt 2,7 procent. I ljuset av den förväntade tillväxten antas arbetslösheten komma att ligga kvar på 3,5 procent även under 2007. Många uppgifter talar om långt högre siffror för ej sysselsatta och undersysselsatta, särskilt bland ungdomar. Ungdomsarbetslösheten uppgår till 7,9 procent. Målet för regeringen är att skapa ca 300 000 nya arbetsplatser per år, och 2006 tillkom 290 000 platser.
Sveriges Ambassad Promemoria 13(14) Inte bara koreanska faktorer har bidragit till den avtagande tillväxten. Som ett exportberoende land som själv saknar råvaror lider man av de höjda prisnivåerna på olja och råvaror liksom den senaste dollarutvecklingen den inhemska valutan har stärkts med över 10 procent mot dollarn under 2006. Också en avmattning på de stora marknaderna, främst Kina och USA, påverkar utvecklingen. Om exporten är den första tillväxtmotorn utgör den inhemska konsumtionen den andra. Regeringen avser att ta mer än 50 procent av statsbudgeten i anspråk under det första halvåret 2007 för att stärka konstruktionssektorn och starta flera större infrastrukturella projekt som kan ge fler arbetstillfällen och öka konsumtionen. Även om en minskad ökningstakt kan ses avseende den koreanska exporten förväntas den för 2006 uppgå till 360 miljarder USD, dvs en ökning med ca 15 procent. Korea är därmed världens elfte största exportör. Importen har ökat något mindre, 11 procent till 343 miljarder USD för 2006. De viktigaste exportprodukterna förblir fartyg, mobilkommunikationsutrustning, fordon och fordonsdelar samt halvledare. Handelspolitiken präglas de senaste åren av en ambition att ingå frihandelsavtal. 2004 ingick Sydkorea sitt första FTA som slöts med Chile, och därefter har man träffat avtal med Singapore, EFTA och ASEAN. Förhandlingar pågår med USA, och under våren 2007 förväntas även förhandlingar med EU komma att inledas. Sydkorea stöder Doha-rundan och menar att bilaterala frihandelsavtal snarast är ett komplement till WTO. 11. Mänskliga rättigheter Den övergripande situationen för de mänskliga rättigheterna i Sydkorea har markant förbättrats sedan demokratiseringen inleddes, och intresset för de mänskliga rättigheterna och insikten om deras betydelse har ökat avsevärt. Sydkorea har sedan 1970-talet utvecklats till en demokrati med direktval till presidentposten och parlamentet. De lagstiftande, verkställande och dömande funktionerna är åtskilda, och försvarsmakten står under civil kontroll. Medborgarnas politiska rättigheter är väl tillgodosedda, och såväl president som regering och andra makthavare utsätts för granskning i media.
Sveriges Ambassad Promemoria 14(14) Fokus på mänskliga rättigheter ökade när Kim Dae-jung kom till makten 1998. Även under den nuvarande presidenten, Roh Moo-hyun, uppmärksammas de mänskliga rättigheterna i hög grad. Regeringen har under senare år presenterat flera förslag för att motverka diskriminering, och positiva förändringar sker successivt. Diskriminering baserad på kön, etniskt ursprung, ålder, sexuell läggning, funktionshinder etc. är officiellt förbjuden. Olika grupper i det koreanska samhället uppges dock möta fördomar och diskriminering, däribland funktionshindrade, homosexuella, utländsk arbetskraft, hiv/aidssmittade samt människor av blandat etniskt ursprung. En nationell kommission för mänskliga rättigheter, National Human Rights Commission of Korea, etablerades 2001 av dåvarande presidenten Kim Dae-jung. Kommissionen utfärdar rekommendationer för hur de mänskliga rättigheterna fortsatt kan stärkas. Den undersöker och åtgärdar klagomål om brott mot de mänskliga rättigheterna, såsom diskriminering, och genomför utbildningsinsatser för att höja medvetenheten. Kommissionen besöker även regelbundet fängelser och har sedan sin tillkomst bidragit till att förbättra villkoren på landets fängelseanstalter. Antalet strejker i arbetslivet är betydande och fängslanden görs av fackföreningsaktivister, ofta efter våldsamma sammandrabbningar med polis. Sydkorea har fått kritik för att ännu inte ha ratificerat de centrala ILO-konventionerna. ILO har dock även pekat på vissa positiva tecken, såsom viljan från regeringens sida att tillåta offentligt anställda att bilda och gå med i en fackförening.