ÅTGÄRDSPLAN FÖR KALKNING i Skånes sjöar och vattendrag För perioden

ÅTGÄRDSPLAN FÖR KALKNING i Skånes sjöar och vattendrag För perioden 2003-2007 Miljö och hälsa Lars Collvin, Jan-Inge Månsson, Marie Eriksson

Titel: Åtgärdsplan för kalkning i Skånes sjöar och vattendrag - För perioden 2003-2007 Författare: Lars Collvin, Jan-Inge Månsson och Marie Eriksson Beställningsadress: Länsstyrelsen i Skåne län Miljöavdelningen 205 15 Malmö eller 291 86 Kristianstad Tfn040 25 22 56 Länsstyrelsen@m.lst.se Copyright: Innehållet i denna rapport får gärna citeras eller refereras med uppgivande av källa. Upplaga: 25 ex. ISBN: 91-85363-47-2 Tryckt: Länsstyrelsen i Skåne län 2005 Omslagsbild: Vänster; Skånekarta med huvudavrinnings- och åtgärdsområden markerad Höger; Skräbeåns huvudfåra

ÅTGÄRDSPLAN FÖR KALKNING i Skånes sjöar och vattendrag För perioden 2003-2007 Lars Collvin, Jan-Inge Månsson och Marie Eriksson Vattensektionen, Miljöavdelningen, Länsstyrelsen i Skåne län

Förord Länsstyrelsens är regeringens företrädare för statlig verksamhet i Skåne län och har till uppgift att göra regeringspolitiken tydlig i länet. En viktig del i detta arbete är att realisera de 15 nationella miljökvalitetsmålen och bland dessa finns bl.a. målen bara naturlig försurning och levande sjöar och vattendrag. Ett led för att motverka de negativa effekterna av försurning är att kalka försurningspåverkade sjöar och vattendrag samt att återställa negativt påverkad biologi i dessa. Kalkning av skånska sjöar och vattendrag startade i full skala 1982. I slutet på 1980-talet var kalkningsverksamheten i det närmaste fullt utbyggd i länet. Kalkning sker med kalk, kalciumkarbonat antingen som kalkmjöl eller som grovkalk (ca 1 mm i diameter) och som huvudsakligen hämtas från Ignaberga kalkbrott i Hässleholmstrakten. Kalkningen sker med båt, kalkdoserare eller med flyg. Kalkningen utförs direkt i sjön eller i rinnande vatten eller på några platser på våtmarker. I åtgärdsplanen beskrivs de kalkningsmängder som använts årligen i länet och de som förväntas behövas fram till och med 2007. Målet med kalkningsinsatserna är att högst fem procent av länets försurade sjöar och högst 15 procent av de försurningsdrabbade vattendragssträckorna skall vara försurningspåverkade. För att följa upp försurningsläget och för att kontrollera kalkningseffekter och måluppfyllelse bedriver länet ett effektuppföljningsarbete. Vattenkemiska mål finns satta för ph och biologiska mål för bottendjur och fisk. I åtgärdsplanen redovisas försurningsstatus med avseende på kemi och biologi samt det effektuppföljningsarbete som förväntas fram till och med 2007. Här redovisas också förändringar mål för såväl vattenkemi som för biologi. Åtgärdsplanen fungerar som länsstyrelsens redovisning av dess förväntade långtidsbehov av resurser till kalk och effektuppföljning. Den utgör därför en del i länets årliga ansökan, vår verksamhetsplan. Länet kommer därför att referera till denna åtgärdsplan i sin årliga verksamhetsplan. Rapportern riktar sig i första hand till olika myndigheter och till kalkningshuvudmännen men även till intresserad allmänhet med intresse för sötvatten. Projektet med att ta fram åtgärdsplanen har finansierats av Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Skåne län. Malmö maj 2005 Lars Collvin, Jan-Inge Månsson och Marie Eriksson alla Vattensektionen, Miljöavdelningen

INNEHÅLL Inledning 1 SKRÄBEÅN Åtgärdsområden 27 Vilshultsån 27 Immeln 44 Vånga 77 Rammsjön 87 Enegylet 95 HELGE Å 103 Rökeå 103 Grösjön 121 Tviggasjö 128 Vieån 137 Bodarpasjön 166 Lillån 174 Bivarödsån 185 Kilingaån 208 Drivån 219 Simontorpsån 233 RÖNNE Å 251 Rössjöholmsån 251 Bandsjön 269 Ybbarpsån 276 STENSÅN 286 Svarta sjö 286 LAGAN 294 Store sjö 294

Försurningsläget i Skånes sjöar och vattendrag Kalkning av sjöar och vattendrag i Skåne sker idag i 18 åtgärdsområden som administreras av Skåne län och i två före detta åtgärdsområden som från och med 2005 administreras av Hallands län. Samtliga 20 åtgärdsområden finns i norra Skåne (figur 1). Varför sker kalkning bara i norr och inte i övriga delar av länet? Frågan är relevant, eftersom nedfallet av försurande svavel i Skåne är bland de högsta i landet och i stort sett likartat för hela landskapet (figur 2). kg S/ha * år 10 Öppet fält Krondropp 8 6 4 2 MÅL 0 Arkelstorp V Torup 2 Åkeboda Kampholma Fogdaröd Allerum Tunby Klintaskogen Figur 2. Nedfall av svavel över öppet fält respektive över skogsmark från olika åtta lokaler i Skåne (data från IVL). Figur 1. Skånes med huvudavrinningsområden och åtgärdsområden för kalkning. Svaret finns att söka bland landskapets huvudsakliga sammansättning av berggrund- och jordarter, dess markanvändning, nederbördsmängder och -mönster, avrinningsområdenas storlek och om målområdet befinner sig under eller över högsta kustlinjen. 1

Förutsättningar Berggrund och jordarter Kalk-och karbonatrika, så kallade sedimentära (dvs. de är bildade i vatten berggrundsarter) finns i Skånes sydliga, västra och östra delar. I norr finns en urbergsberggrund med framför allt svårlösliga gnejser men också med graniter. I detta område finns de skånska åtgärdsområdena för kalkning med kraftigt försurade sjöar och vattendrag. I området förekommer emellertid en del diabasgångar och fläckvis med grönsten samt krosszoner mellan stora bergmassor där karbonatrikt vatten tränger upp. Där dessa bergarter och krosszoner finns, förekommer mindre försurningspåverkade sjöar, t.ex. Gårdsjön vid Örnanäs (Skräbeån) i ett diabasrikt område och den regionala referenssjön Svanshalssjön norr om Osby (Helge å) i krossmassorna mellan två berggrundskroppar. Figur 3. Skånes berggrund (Ljus- och mellanblå=gnejs; blålila och orange=gnejs; mörkgrön och ljusbrun=kalksten; ljusgrön=lerskiffer; grå=lera; mellangrön=märgelsten) Dessa bergarter är lättlösliga och verkar kalkande på egen hand. Figur 4. Skånes jordarter (Lila=Lerig morän; blå=morän; grön=isälvssediment; röd=grovmo, sand, grus; gul=lera, finmo; svart=torv; brun=kalt berg) 2

I norra Skåne består jordarterna antingen av medelkorniga moräner dvs. med stora inslag sand-grus-sten eller av stora områden med torv. I väster och öster är jordarterna mer fina, dvs. lera-sand. I norr finns därför genomsläppliga, mer sura jordar än i det övriga landskapet. Markanvändning I norr finns skogsmark, medan det övriga Skåne domineras av jordbruksmark med stort inslag av åker. Skogsmarken domineras i sin tur av planterad gran. Det stora inslaget barrskogsmark i norr medför tunna och i grunden sura podsoler. I dessa skogsmarker samlar barrskogen upp sura partiklar och gaser. Regn och dagg för ner dessa partiklar till marken där koncentrationen blir hög eftersom marken är tunn. Hyggesaktiviteter med påföljande markbearbetning, t.ex. skyddsdikning, leder till dränering av upplagrade ämnen som svavel och metaller men också av humussyror och andra organiska ämnen. Jordbruksmarken är huvudsakligen öppen och betydligt mäktigare med stort jorddjup. Här blir nedfallet mindre, utspädningen större och därför koncentrationen försurande ämnen här mindre. Även här leder dock markbearbetning, t.ex. plöjning, till att organiska partiklar söker sig till vattnet. Mängden syra per avrinnande liter vatten är emellertid betydligt lägre från åkermark än från skogsmark. Nederbörd, avrinningsområde och höjdläge Skillnaden mellan mängden nederbörd och avdunstning av vatten, dvs. nederbördsöverskottet, leder till avrinning. Denna avrinning brukar uttryckas i liter per sekund och kvadratkilometer (L/s*km 2 ). Av kartan till nedan framgår att avrinningen är störst i norra Skåne med högst värden i nordvästra delen, dvs. på Bjärehalvön och på Hallandsåsen. Figur 5. Markanvändning i Skåne. (Mörkfärgat är skogsmark och ljusa områden jordbruksmark) Storleken på målområdets avrinningsområde tillsammans med avrinningstalet bestämmer mängden tillrinnande vatten till målområdet. Ett stort avrinningsområde med ett högt avrinningstal medför en stor mängd tillrinnande vatten. Är det sura nedfallet dessutom stort och faller det över skogsmark blir den tillrinnande syramängden stor och försurningseffekten i målområdet blir betydande. Ligger dessa områden över högsta kustlinjen, i Skåne vanligen på ca 50 meter över havet, består berggrunden mest av gnejs och granit och jordarterna av sura podsoler och torv. 3

I norra Skåne, dvs. i Stensån, norra delen av Rönne å samt i Helge å och i Skräbeån är avrinningen högst i länet, här är också nedfallet av svavel som högst och markanvändningen består av skog, huvudsakligen barrskog. Detta område utgör sydlig utlöpare till det småländska höglandet som faller från ca 200 meter över havet ner mot slättens fåtal meter över havet. Det är alltså här vi hittar högsta kustlinjen och det är ovanför denna vi finner de försurningspåverkade vattnen och därför de kalkade åtgärdsområdena. Rent allmänt är målområdenas avrinningsområden stora och målområdesvattnen små, den förväntade försurningseffekten i dessa blir därför stor. Figur 6. Avrinningstal för Sverige 1985-2000. Figur 7. Nivåer för högsta kustlinjer (röda) i Sverige. 4

FÖRSURNINGSLÄGET i SKÅNES SJÖAR OCH VATTENDRAG - Hur ser det ut? Vad har hänt under 25 år? Vattenkemiskt redovisar vi försurningsläget i skånska sjöar med resultat från riksprovtagning 1975 och 2000 och med målvariabeln ph i nedan figur 1 och 2 (källa för data se www.ma.slu.se och Willander et al., 2003). Figurerna är inte fullt ut jämförbara då det utökade antalet sjöar 2000 huvudsakligen kommer från den försurningsdrabbade regionen i länet. Utsträckningen av detta område med försurningsdrabbade och åtgärdade vatten framgår av de 20 kalkade åtgärdsområden (rödskrafferade i figur 1 och 2) som behandlas längre fram i denna plan. I figuren ses kommungränser som gröna linjer. Resulterande ph - data är färgade enligt klassindelningen i bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Naturvårdsverket, 1999a eller www.naturvårdsverket.se ). I sjöunderlaget för 2000 finns både kalkade och icke kalkade sjöar. Antal ingående sjöar har också ökat väsentligen från 48 sjöar 1975 till 70 sjöar 2000. Figur 2. DAGSLÄGET efter 20 års kalkning ph 2000 ( januari 2001) 70 slumpade sjöar. Figur 1. FÖRE KALKNING ph i mars-april 1975 48 slumpade sjöar (kalkade åtgärdsområden är rödskrafferade områden). Med ovan i minnet har andelen sjöar med ph i klassen nära neutral minskat med ca hälften! I klassen mycket sura sjöar förekom inte någon sjö 1975 medan det 2000 fanns hela 13 sjöar (19%) i denna klass! Försurningsläget har med detta underlag något förvånande förvärrats, den avsevärda kalkningsinsatsen till trots! Totalt har ca 56 000 ton kalk, motsvarande 2 800 ton/år, lagts ut i skånska sjöar och vattendrag under 20-års perioden 1982-2002. Denna insats med ett ekonomiskt värde om 2-3 miljoner kronor per år till trots, visar resultaten från riksinventeringar 1975 och 2000 att läget i skånska sjöar ännu inte är det önskade, tvärt om! ph-klass ph-intervall Bedömning Antal 1975 Antal 2000 Procent 1975 Procent 2000 1 >6,8 Nära neutralt 32 25 67% 36% 2 6,5-6,8 Svagt surt 3 8 6% 11% 3 6,2-6,5 Måttligt surt 7 4 15% 6% 4 5,6-6,2 Surt 6 20 13% 29% 5 <5,6 Mycket surt 0 13 0% 19% SKÅNE Totalt 48 70 100% 100% Tabell 1. Visar ph i sjöar från riksprovtagningen 1975 respektive 2000. Färger överensstämmer med de i figurerna ovan och med färgsättningen angiven i Naturvårdsverkets Rapport 4913. 5

Biologiskt redovisar vi försurningsläget i skånska vatten med två dagsländearter som tillbringar sina larvstadier i vatten, företrädesvis i rinnande vatten. De båda arterna är Baetis rhodani tillhörande gruppen vinteröringsländor och Ephemera danica tillhörande gruppen gånggrävarsländor. Båda arterna är försurningskänsliga men Ephemera danica är mer försurningskänslig än Baetis rhodani. Björn Svensson från rheoekologiska gruppen vid Lunds universitet visade 1979 hur man med dessa båda arter kunde avgränsa områden med försurningspåverkade vatten (Svensson, 1979). Vi har använt oss av denna teknik för att dels, ge en bild av hur det ser ut idag och dels, för se om något hänt sedan slutet på 1970-talet (ur Ekologgruppen i Landskronas bottenfaunadatabas för perioden 1998-2002, personlig kommunikation med Cecilia Torle i juni 2003). Figur 3. FÖRE KALKNING 1977 Vattendrag De inringade områdena utgör Björn Svenssons tolkning av var försurnings känsliga åar förekom i Skåne 1977 baserat på resultaten för bottenfauna. Informationen i figurer 3 och 4 visar att Baetis rhodani åter lyckats invadera vatten i samtliga, tre utpekade områdena med försurningskänsliga vattendrag i Skåne. Den lyckade invandringen är till stor del en effekt av genomförda kalkningsinsatser. I bakgrunden finns också en naturlig återhämtning som inträffat tack vare internationella avtal om reduktion i utsläpp av försurande ämnen. Detta kan möjligen vara en av orsakerna till att Baetis rhodani åter påträffas på flera lokaler i västra Skåne, företrädesvis i vattendrag på Söderåsen. Figur 4. DAGSLÄGET - 1998-2002 Vattendrag och sjöar, totalt 287 st. lokaler o = inga fynd ν = fynd av Ephemera danica = fynd av Baetis rhodani 6

Försurningsutveckling - vad har hänt? Nedfall av svavel Sydväst om sjön Immeln i Skräbeåns avrinningsområde finns en nationell referenssjö, Bäen med sitt utlopp vid koordinat i rikets nät 623624 141149. I Bäens avrinningsområde finns en station i krondroppsnätet (http://www.ivl.se/miljo/projekt/kron/ytinfo.asp ), L 05 A Arkelstorp 622860 140320. Vid denna station mäts såväl nedfall över öppet fält, som i granskog samt svavel i avrinnande markvatten. Data finns från 1989, resultaten fram till 2003 och har samanställts och visas här. Nedfall över öppet fält kg SO4-S/ha*år 25 20 15 10 5 0 1985 1990 1995 2000 2005 Det sker endast små, om några förändringar över tid över öppet fält. Medianvärde i nedfallet ligger, för perioden 1989-2002, strax över fem kg sultfat-svavel per hektar och år (5,9 kg SO 4 -S/ha*år). Nedfall över skogsmark kg SO4-S/ha*år 25 20 15 10 5 0 1985 1990 1995 2000 2005 Nedfallet över granskog i Arkelstorp uppvisar en stadig nedgång i svavel från ca 20 kg SO 4 -S/ha*år runt 1990 till drygt 5 kg SO 4 -S/ha*år 2002, dvs. fyra gånger lägre nedfall på 15 år. Svavel i avrinnande skogsmarksvatten SO4-S mg/l 25 20 15 10 5 0 1985-01-01 1987-01-01 1988-12-31 1990-12-31 1992-12-30 1994-12-30 1996-12-29 1998-12-29 2000-12-28 2002-12-28 2004-12-27 7

Det minskande nedfallet av svavel över skogsmark resulterar i en koncentrationsminskning av svavel i avrinnande skogsmarksvatten. Den 3:e april 1990 uppmättes 18,83 milligram sulfatsvavel per liter markvatten (mg SO 4 -S/L). Den 6:e maj 2003 uppmättes 5,68 mg SO 4 - S/L, dvs. ca en tredjedel lägre koncentration. Notera att vid tillfällen med mycket hög nederbörd och efter en torrperiod kan fortfarande mycket höga sulfatsvavelhalter påträffas i avrinnande vatten, se t.ex. den 3:e september 2001 med 23,21 mg SO 4 -S/L. Svavelkoncentrationer i referenssjön Bäen SO4_IC mekv/l 0,50 0,45 0,40 0,35 0,30 0,25 0,20 0,15 0,10 0,05 0,00 1980-01-01 1981-12-31 1983-12-31 1985-12-30 1987-12-30 1989-12-29 Mellan 1983 och 1992 ligger svavelkoncentrationerna relativt stabilt högt i intervallet 0.30-0-45 mekv/l. Från ca 1992 och fram till 2002 sjunker emellertid sulfatsvavelkoncentrationen stadigt från ca 0,4 mekv/l till ca 0,2 mekv/l, en halvering på 10 år. 1991-12-29 Slutsats Vi tolkar nedgången i svavelnedfall och koncentrationer som positiva effekter av framförhandlade och genomförda utsläppsminskningar i vår 1993-12-28 1995-12-28 1997-12-27 1999-12-27 2001-12-26 2003-12-26 omvärld. Motsvarande analys av kväve, visar inte på några nämnvärda förändringar över samma period. Visar sig de registrerade svavelutsläppsminskningarna också, i positiva effekter i målvariabeln ph i sjöar? För att få en uppfattning om detta redovisar vi ph-värden från referenssjön Bäen nedan. ph i Bäen ph 7,00 6,50 6,00 5,50 5,00 4,50 4,00 1980-01-01 1981-12-31 1983-12-31 1985-12-30 1987-12-30 1989-12-29 Svaret måste således bli, nej vi kan ännu inte se någon klar ökning i phvärden i Bäens sjövatten! Analyser av ph i andra referenssjöar visar dock att ph ökar i flera av dessa. 1991-12-29 Man kan dock notera att variationen i Bäenvattnets ph minskat, främst beroende på att de årligt sämsta värdena minskat från ca 1995 och framåt till strax över ph 5,5 från att tidigare legat klart under ph 5,0! Ett rejält undantag noterades emellertid den 12 februari 2001, då ph sjönk drastiskt till 4,73 (kan vara en artefakt och bero på ett för högt koldioxidtryck). 1993-12-28 1995-12-28 1997-12-27 1999-12-27 2001-12-26 2003-12-26 8

ÖVERGRIPANDE STRATEGI FÖR KALKNING, EFFEKTUPPFÖLJNING OCH BIOLOGISK ÅTERSTÄLLNING Kalkningsstrategi: Länsstyrelsen har i allt väsentligt följt den av riksdag och regering utlagda kalkningsstrategin som den formulerats av Naturvårdsverket först 1988 i Allmänna Råd 88:3 Kalkning av sjöar och vattendrag och 2002 i Handbok 2002:1 Kalkning av sjöar och vattendrag. Detta har inneburit att länets strategi varit att sjökalkning valts som förstahands åtgärd, under förutsättning att sjöns teoretiska omsättningstid är längre än tre månader. Kalkning av vattendrag har i första hand skett med naturlig dosering från en uppströms sjö. Länet har gjort ett aktivt val att minimera våtmarkskalkning som metod. Orsaken till detta är att det finns få naturliga våtmarker kvar och de som finns har för det mesta mycket höga naturvärden. Totalt finns endast tre kalkade våtmarksområden i länet varav ett ligger i Rössjöholmsåns åtgärdsområde i Hallands län och de andra två finns båda i Hässleholms kommun dels, i Vieåns åtgärdsområde och i dess biflöde Lillasjöbäcken och dels, i Tviggasjöarnas åtgärdsområde. Kalkade sjöar i Skåne är ofta små (mindre än 15 ha sjöyta), grunda (mindre än 6 m:s djup) och med snabba omsättningstider (kortare än 3 månader). Sjökalkning som metod blir då ej vare sig hanteringsmässigt eller ekonomiskt effektiv som metod. Utan kalkdosering blir enda kvarvarande alternativ. Länet har 2002, 24 kalkdoseringsanläggningar i drift. Detta är proportionellt sett en stor andel av landets samlade kalkdoserarbestånd på ca 250-300 st. Ju mindre kalk som doseras ut ju dyrare blir kalkningen per ton! Denna typ av små sjöar kalkas kanske därför ej längre upp i landet med fler och större sjöar. Tre argument av principiell karaktär gör emellertid att vi i Skåne valt att satsa även på dessa småvatten: 1. Sjöarna i det försurningsdrabbade området i norra Skåne ligger på sluttningen av Småländska höglandet ner mot Skånes slättområden. I denna övergångszon från de sura bergarterna gnejs och granit i norr mot mer sedimentära bergarter i söder och från barrskogar i norr mot lövskogar i söder finns miljöer som är extremt rika på biologisk mångfald. 2. Skåne ligger nära kontinenten och tar emot en första stöt av luftnedfallande ämne och är där utsatt för ett stort nedfall av försurande ämnen. 3. I Skåne medverkar befolkningstäthet tillsammans med både lokal, regional, nationell och internationell turism till ett högt tryck från allmänhet i form av krav på möjligheter till att idka sportfiske, kanot- och friluftsliv i övrigt. Figur5. Vieåns åtgärdsområde som visar kalkade målområden, våtmarker med våtmarkskalkning i Lillesjöbäcken, vattendrag med kalkdosering samt legala dikningsföretag. 9

Effektuppföljningen bedrivs också den i stort sett efter centrala riktlinjer. Vattenkemiskt styrs effektuppföljningen av väderåret. I Skåne inträffar högflödesperioden vanligen under perioden oktober-april/maj och orsakas av höst och vinterregn eller vissa år av snö och snösmältning. Vinter, dvs. från mitten av januari till mitten av mars är vanligen, men sannerligen ej alltid, den årstid då mest sura förhållanden uppträder i Skånes vatten. Mest sura förhållande kan emellertid lika väl inträffa under hösten med långvariga höstregn som kan starta någon gång i september och vara fram över jultiden eller under våren, dvs. från mitten av mars till mitten av maj, framför allt år då vi haft en vinter med tjälad mark och mycket nederbörd vare sig den fallit som snö eller regn. Total sker fyra provtagningar per sjö och år. Uppföljning av högflödesperioden sker med tre prov ett vardera för att täcka in höst, vinter och vår. Sommartid kan tillskott av grundvatten och fotosyntes få en stor betydelse för sjöarnas buffertförmåga respektive för deras syranivå. I avsikt att beskriva den totala variationen i dessa variabler och för att kunna nyttja denna kunskap till att försöka förklara effekter i ekosystemets biologiska delar följer vi variablerna även med ett sommarprov. I vattendragen sker provtagning sex gånger per år. Fem av dessa utförs under högflödesperioden med det, relativt sjöarna, utökade målet att försöka gaffla in sämsta situation vid höstregn respektive vid tjällossning snösmältning/vårvinterregn. Två prov vardera således till höst och vår samt ett för att beskriva vintersituationen. Vid doserarkalkning i vattendrag blir kalk ofta liggande på bottnar nedanför doseringsanläggningar. Vi tar ett sommarprov för att bland annat försöka få en uppfattning om denna kalkmängd påverkar sommarsituationen i negativ riktning, dvs. för höga ph-värden. Utöver målvariabeln ph och riktvärdet alkalinitet följer vi fyra andra variabler: 1. Vattenfärg Hög vattenfärg begränsar gift -effekten av flera metaller som kan komma att röra sig från försurad mark till sjöar och vattendrag. Exempel på sådana metaller är aluminium, järn och mangan, kadmium, koppar och zink. 2. Kalcium och magnesium. Försurning av mark leder till ett markläckage av baskatjoner bland vilka kalcium och magnesium är två viktiga komponenter. Kalcium ingår också som den ena av de två jonerna i vårt kalkningsmedel, kalciumkarbonat. Mängden kalcium upp och nedströms doserare hjälper oss att tolka hur effektiv en kalkningsinsats är och i vissa fall avgöra om kalkning verkligen skett. Kalk ingår som en väsentlig del i skal hos skalbärande djur som snäckor, musslor och kräftdjur och är dessutom en viktig komponent i många livsprocesser. Kunskap om kalcium är väsentlig. Relationen kalcium magnesium kan ge användbar information om markläckage. 3. Konduktivitet eller vattnets förmåga att leda ström som är ett sätt att beskriva salthalten i vattnet. Höga värden ger mycket salter (joner) och kan användas bland annat för att beskriva skillnader i kalkmängd upp- och nedströms kalkdoserare. 10 Figur 6. Vattenkemiska provtagningspunkter i Skånes sjöar och vattendrag. Lokaler utanför de nationella åtgärdsområdena fyller någon form av referensfunktion alternativt försurningssituationen i någon typ av markvatten. Figuren visar såväl styrpunkter som målpunkter.

Biologiskt sker effektuppföljningen med bottendjur i sjöarnas strandzoner (litoraler, 0-1 meters djup) och i rinnade vatten på strömmande partier (figur 7). Vidare med nätfiske i sjöar och elfiske i rinande vatten (figur 8). Normalt sett sker biologisk provtagning i Skåne en gång vart tredje år och med standardiserad metodik motsvarande Naturvårdsverkets undersökningstyper. På en punkt avviker vår provtagning när det gäller rekommendationerna i den nya Handboken där det sägs att Provtagning bör i första hand ske på våren/försommaren. Länsstyrelsen i Skåne hade redan ca 1990 kommit fram till samma slutsats och genomfört en undersökning under vårvintertid,... Riksprovtagningen 1995 genomfördes på hösten med bland annat en riksomfattende bottenfaunaprovtagning på 700 vattendragslokaler (Willander et al., 1998). Detta faktum ställde till det för oss av flera anledningar: 1. Vår allmänna inställning är att tidsserier är mycket värdefulla när det gäller att tolka skeenden, vare sig det gäller kemi eller biologi. Av den anledningen vill vi, så långt det är praktiskt möjligt, vara konsekventa med avseende på att vidmakthålla tidpunkten för provtagning. 2. Riksprovtagningen behandlar bottenfauna i Sverige vid ett tillfälle. Detta ger oss en möjlighet att för det tillfället jämföra bottenfaunaresultat för vatten i Skåne med resultaten för vatten i andra delar av landet och mot riket. Vi anser det därför viktigt att våra resultat även från åren mellan riksprovtagningar är från motsvarande tidpunkter. 3. Riksprovtagningen år 2000 med en upprepning av bottenfaunaprovtagning, förlades också till hösten (Willander et al., 2003). Detta stärker oss i vårt tidiga antagande om att riksprovtagningar framöver kommer att ske på hösten. 4. Mycket motvilligt ändrade vi vår provtagningstidpunkt från vår till höst, 1994. Från detta år har vi satsat 35-40 % eller ca 125 000 kr/år av de medel vi har till förfogande för effektuppföljning på bottenfaunaprovtagning, utvärdering och rapporter. Totalt har vi därför satsat ca en miljon kronor i bottenfauna tagen på hösten. Vi avser därför att fortsätta med höstprovtagningar även om detta inte är fullt lika utslagsgivande som vårprovtagningar. Figur 7. Bottenfauna i sjöar och vattendrag, lokaler fram t,o.m. 2001 (Cecilia Torle i juni 2003, pers. komm.). Vår allmänna målsättning med bottenfaunan för ett målområde är att uppnå ingen eller obetydlig försurningspåverkan som denna definieras av försurningsindex (Henricsson och Medin, 1990). Ett absolut krav är att det skall finnas minst en individ från en art som representerar högsta försurningsindex (4) eller motsvarande enligt bilaga 3, bottenfaunaindikatorer, i Handboken 2002:1. För fisk gäller reproducerande mört som allmän målart för sjöar och reproducerande öring och/eller elritsa för rinnande vatten. Vi anser att stabila ekosystem med känd, acceptabel variation från en tillfredställande nivå och utan riktade förändringar över lång tid (15-30 år) samt som tål yttre påfrestning utan att byta nivå är ett mål för alla variabler. Denna målsättning är naturligtvis mycket svårt att definiera praktiskt och kommer att variera från ekosystem till ekosystem. Biologiska provtagningar från minst fem tillfällen kan få utgöra den språngbräda från vilken sådana nivåer och variationsbredder kan börja definieras. Först när stabilitet anses nådd kan provtagningsfrekvensen dras ned eller avslutas. 11 Figur 8. Provfiske i sjöar och vattendrag, lokaler fram t.o.m. 2001 (Fiskeriverkets databas).

EKONOMI Kostnad per delmoment I tabell 2 redovisas kostnader som á-priser för vattenkemiska analyser och för biologiska moment i länets uppföljning av försurade och kalkade sjöar och vattendrag. Alla prisuppgifter redovisas här med faktiska kostnader för kostnadsåret 2003. Kostnad uppdelade på provtagning och analys Vattenkemi Oberoende av om ett vattenkemiskt prov tas i rinnande vatten eller i sjö räknar vi med en genomsnittlig provtagningskostnad om 130 kr per prov. Den enkla, allmänna vattenkemin avser: ph, alkalinitet/aciditet, vattenfärg och konduktivitet. Dessa variabler analyseras på länsstyrelsens laboratorium medan analyser av kalcium och magnesium sker på externt laboratorium. Analyskostnaden för samtliga sex variabler beräknas till 140 kr per prov. I ett antal områdespunkter, dvs. punkter som beskriver effekten av kalkning en bit ned i ett åtgärdsområde samt för provfiskade målsjöar utförs en komplett analys av vattenkemiska variabler enligt undersökningstypen för vattenkemi. Analyskostnaden för dessa är 900 kr per prov. För områdespunkter och för provfiskade målsjöar tas också ett prov för klorofyll a i augusti och ett prov för metaller (kadmium, bly, krom, koppar, zink, nickel och arsenik) i april. Provtagningskostnaden sätts här till 0 kr eftersom proven tas i samband med de för den kompletta vattenkemin. Hela den kostnad om 110 kr per prov respektive 550 kr per prov som redovisas i tabell 2 är därför en analyskostnad. Tabell 2. Kostnader för enskilda vattenkemiska analyser och biologiska delmoment. Kostnaden avser ett prov innefattande alla variabler och för biologi både provtagning och analys samt inmatning i databas. För bottenfauna ingår rapportskrivning. VATTENKEMI à pris/prov kr Enkel allmän 140 Komplett U-typ 900 Klorofyll a 110 Metaller 550 BIOLOGI à pris/lokal kr Bottenfauna U-typ 5 500 Elfiske U-typ 1 200 Nätfiske U-typ (per nätnatt) 4 300 Tabell 3. Kostnader i kronor för provtagning. VATTENKEMI Provtagning Enkel allmän 130 Komplett U-typ 55 Klorofyll a 0 Metaller 0 BIOLOGI Bottenfauna U-typ 1 835 Elfiske U-typ 800 Nätfiske U-typ (per nätnatt) 2 870 12

Biologi Bottenfaunaprovtagning sker i sjöarnas strandkant på exponerad strand, på 0-1 m:s djup och följer undersökningstypen för tidsserier (SISmetodiken) men utförs under hösten, oktober-december. Bottenfaunapriset i tabellen kan ses som bestående av tre delar; en provtagningsdel, en sorterings- och taxonomisk del samt en redovisningsdel. Varje del motsvarar en tredjedel av totalkostnaden, dvs. ca 1 835 kr per del. Av detta följer att både kostnaden för provtagning respektive av analys av ett bottenfaunaprov kan uppskattas till 1835 kr. Till dessa kommer en lagrings-, utvärderings- och redovisningskostnad om 1 830 kr. El- och nätfiskeinsatserna kan ses som att de till två tredjedelar bestå av provtagningskostnad och till en tredje del av analyskostnad. Varje elfiskedel blir på detta sätt 400 kr per lokal och varje nätfiskedel ca 1 435 kr per nätfiskenatt. Av detta följer att provtagningskostnaden för ett elfiske kan uppskattas till 800 kr och för en nätfiskenatt till 2 870 kr. Kostnaden för analys och datalagring kan på motsvarande sätt uppskattas till 400 kr för ett elfiske. Kostnaden per provpunktstyp I tabell 4 redovisas vattenkemisk provtagningsfrekvens och analyskostnad såväl per prov som per år för varje typ av provpunkt och provtyp. I tabell 5 redovisas sedan biologisk provtagningsfrekvens och kostnaden per prov och per år för varje typ av biologisk undersökningstyp och provtyp. Tabell 4. Vattenkemisk analyskostnad per prov och år för varje provpunktstyp VATTENKEMI Provtyp Frekvens ggr/år Totalt kr/prov Kostnad per år Målpunkt Sjö 4 140 560 Målpunkt Rinnande 6 140 640 Styrpunkt Sjö 4 140 560 Styrpunkt Rinnande 6 140 640 Områdespunkt Rinnande 6 1 000 6000 Områdespunkt Sjö 4 1 100 4400 Provfiskesjö Sjö 2 1 300 2600 Tabell 5. Biologisk totalkostnad per prov och år för varje delmoment. BIOLOGI Provtyp Frekvens ggr/år Totalt kr/prov Kostnad per år Bottenfauna Sjö och rinnande 1 ggn/3 år 5 500 1 835 Elfiske Rinnande 1 ggn/3 år 1 200 400 Nätfiske Sjö 1 ggn/3 år 4 300 1 435 13

Antal prover för varje delmoment Vattenkemi Av tabell 6 framgår att Skåne årligen avser analysera 324 målprov, 318 styrprov, samt 24 områdesprov från rinnande vatten och 12 från sjöar. Av tabell 7 framgår att antalet prov med komplett vattenkemi från provfiskade målsjöar varierar mellan 18-20 prov för ett givet år under 2003-2007. Totalt antal vattenkemiska prov blir därför 3 562 st. under 2003-2007. Tabell 6. Antal prov för kontinuerlig, enkel, årvis vattenkemi uppdelade på målpunkter och styrpunkter samt för kontinuerlig, komplett vattenkemi uppdelade på rinnande vatten och sjöar. ÅTGÄRDSOMRÅDE Flöde MÅL punkter STYR punkter Område Rinn Område Sjö Bivarödsån Helge å 36 24 6 Bodarpasjön Helge å 4 Drivån Helge å 16 24 6 Grösjön Helge å 4 0 Kilingaån Helge å 16 18 Lillån Helge å 12 6 Rökeån Helge å 30 16 6 Simontorpsån Helge å 22 24 Tviggasjöarna Helge å 18 Vieån Helge å 46 72 8 Tabell 7. Antal prov för komplett vattenkemi i provfiskesjöar för perioden 2003-2007. Prov tas två gånger per år ett givet provfiskeår. ÅTGÄRDSOMRÅDE Flöde 2003 2004 2005 2006 2007 Bivarödsån Helge å 8 0 10 0 0 Bodarpasjön Helge å 0 0 0 0 2 Drivån Helge å 0 0 0 0 0 Grösjön Helge å 0 0 2 0 0 Kilingaån Helge å 2 0 0 2 0 Lillån Helge å 0 2 0 0 2 Rökeån Helge å 0 0 6 0 0 Simontorpsån Helge å 0 0 0 0 0 Tviggasjöarna Helge å 0 0 2 0 0 Vieån Helge å 2 4 0 14 0 Store sjö Lagan Store sjö Lagan 2 0 0 0 0 Bandsjön Rönne å 4 Rössjöholmsån Rönne å 22 24 Ybbarpsån Rönne å 4 12 Enegylet Skräbeån 4 0 Immeln Skräbeån 50 58 6 4 Rammsjön Skräbeån 4 Vilshultsån Skräbeån 28 30 Vånga Skräbeån 10 4 Bandsjön Rönne å 2 0 0 2 0 Rössjöholmsån Rönne å 0 0 0 0 0 Ybbarpsån Rönne å 0 0 0 0 2 Enegylet Skräbeån 0 2 0 0 2 Immeln Skräbeån 0 10 0 0 6 Rammsjön Skräbeån 0 0 0 0 0 Vilshultsån Skräbeån 2 2 0 0 6 Vånga Skräbeån 2 0 0 0 0 Svarta sjö Stensån Svarta sjö Stensån 0 0 0 0 0 SUMMA PROV st./år SKÅNE 324 318 24 12 2003-2007 1628 1754 120 14 60 SUMMA PROV st. SKÅNE 20 20 20 18 20 2003-2007 98

Biologi Antal nätfiskenätter per år varierar mellan 12-16 st under perioden 2003-2007 och uppgår till totalt 67 st, se tabell 8. På motsvarande sätt varierar antal elfiskelokaler mellan 5-16 för enskilda år och uppgår till totalt 46 st över perioden 2003-2007, se tabell 9. Tabell 8. Antalet nätfiskenätter per åtgärdsområde och år. Tabell 9. Antal elfiskelokaler per åtgärdsområde och år. ÅTGÄRDSOMRÅDE Flöde 2003 2004 2005 2006 2007 2003 2004 2005 2006 2007 Nätfiskenätter Elfiskelokaler Bivarödsån Helge å 4 0 9 0 0 0 0 3 0 0 Bodarpasjön Helge å 0 0 0 0 3 0 0 0 0 0 Drivån Helge å 0 0 0 0 0 0 2 0 0 2 Grösjön Helge å 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0 Kilingaån Helge å 1 0 0 1 0 1 0 0 1 0 Lillån Helge å 0 1 0 0 1 0 1 0 0 1 Rökeån Helge å 0 0 3 0 0 0 0 2 0 0 Simontorpsån Helge å 0 0 0 0 0 2 0 0 2 0 Tviggasjöarna Helge å 0 0 1 0 0 0 0 1 0 0 Vieån Helge å 1 2 0 11 0 0 2 0 2 0 Store sjö Lagan 2 0 0 0 0 0 0 0 0 0 Bandsjön Rönne å 1 0 0 1 0 0 0 0 0 0 Rössjöholmsån Rönne å 0 0 0 0 0 5 0 0 5 0 Ybbarpsån Rönne å 0 0 0 0 2 0 0 0 0 0 Enegylet Skräbeån 0 1 0 0 1 0 0 0 0 0 Immeln Skräbeån 1 7 0 0 4 2 0 0 0 2 Rammsjön Skräbeån 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 Vilshultsån Skräbeån 1 1 0 0 5 5 0 0 0 3 Vånga Skräbeån 1 0 0 0 0 1 0 0 0 1 Svarta sjö Stensån 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 SUMMA PROV st. SKÅNE 12 12 14 15 16 16 5 6 10 9 2003-2007 67 46 15

Antal bottenfaunalokaler per år i sjöar varierar mellan 10-18 st under perioden 2003-2007 och uppgår till totalt 63 st, se tabell 10. På motsvarande sätt varierar antalet bottenfaunalokaler per år i rinnande vatten mellan 4-14 för enskilda år och uppgår till totalt 41 st för perioden 2003-2007, se tabell 11. Det totala antalet bottenfaunaprov blir således 104 st. under fem-års perioden 2003-2007. Tabell 10. Antalet bottendjurslokaler i sjöar per åtgärdsområde och år. Tabell 11. Antalet bottenfdjurslokaler i rinnande vatten per åtgärdsområde och år. ÅTGÄRDSOMRÅDE Flöde 2003 2004 2005 2006 2007 2003 2004 2005 2006 2007 Bottenfauna i sjöar Bottenfauna i rinnandevatten Bivarödsån Helge å 4 0 5 0 0 0 0 2 0 0 Bodarpasjön Helge å 0 0 0 0 1 0 0 0 0 0 Drivån Helge å 0 0 0 0 0 0 2 0 0 2 Grösjön Helge å 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0 Kilingaån Helge å 0 0 0 0 0 1 0 0 1 0 Lillån Helge å 0 1 0 0 1 0 1 0 0 1 Rökeån Helge å 0 0 3 0 0 0 0 1 0 0 Simontorpsån Helge å 0 0 0 0 0 2 0 0 2 0 Tviggasjöarna Helge å 0 0 1 0 0 0 0 1 0 0 Vieån Helge å 1 7 0 8 0 0 2 0 2 0 Store sjö Lagan 1 0 0 0 0 0 0 0 0 0 Bandsjön Rönne å 1 0 0 1 0 0 0 0 0 0 Rössjöholmsån Rönne å 1 0 0 1 0 4 0 0 4 0 Ybbarpsån Rönne å 0 1 0 0 1 0 0 0 0 0 Enegylet Skräbeån 0 1 0 0 1 0 0 0 0 0 Immeln Skräbeån 1 6 0 0 5 2 0 0 0 2 Rammsjön Skräbeån 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0 Vilshultsån Skräbeån 1 2 0 0 4 4 0 0 0 3 Vånga Skräbeån 1 0 0 0 0 1 0 0 0 1 Svarta sjö Stensån 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 SUMMA PROV st. SKÅNE 11 18 11 10 13 14 5 4 9 9 2003-2007 63 41 16

Kostnader per delmoment I tabell 12 redovisas antalet provpunkter och årsvis kostnad, såväl delmomentvis som för samtliga delmoment. Den totala kostnaden för perioden 2003-2007 blir 2 177 980 kr. Räknas denna totalkostnad om till en årlig genomsnittskostnad blir denna 435 596 kr. Den totala årlig effektuppföljningskostnaden varierar emellertid mellan ett lägsta årligt belopp om 393 720 kr för 2005 och ett högsta årligt belopp om 475 880 kr för 2003. Ovan kostnader speglar de kostnadsposter som Länsstyrelsen i Skåne haft under de gågna fem åren. Här saknas emellertid kostnadstäckning för bland annat en årlig provfiskeutvärdering och -rapport. Vi anser dock att det finns ett mycket stort behov för en årlig provfiskeutvärdering och redovisning. Tabell 12. Kostnader enskilda år under perioden 2003-2007 för olika delmoment i effektuppföljningen. VARIABEL Prov 2003 2004 2005 2006 2007 2003-2007 VATTENKEMI Målpunkt Antal st. 330 326 324 324 324 1 628 140 kr/prov Kostnad kr 46 200 45 640 45 360 45 360 45 360 227 920 Styrpunkt Antal st. 400 400 318 318 318 1 754 140 kr/prov Kostnad kr 56 000 56 000 44 520 44 520 44 520 245 560 Områdespunkt Sjö Antal st. 12 12 12 12 12 60 1 100 kr/prov Kostnad kr 13 200 13 200 13 200 13 200 13 200 66 000 Områdespunkt Rinn Antal st. 24 24 24 24 24 120 1 000 kr/prov Kostnad kr 24 000 24 000 24 000 24 000 24 000 120 000 Provfiskesjö Antal st. 20 20 20 18 20 98 1300 kr/prov Kostnad kr 26 000 26 000 26 000 23 400 26 000 127 400 Vattenkemi Analyser Kostnad kr 165 400 164 840 153 080 150 080 153 080 786 880 Vattenkemi Provtagning Antal st. 786 782 698 696 698 3 660 130 kr/prov Kostnad kr 102 180 101 660 90 740 90 480 90 740 475 800 Vattenkemi Summa Kostnad kr 267 580 266 500 243 820 240 960 243 820 1 262 680 BIOLOGI Bottenfauna Antal st. 25 23 15 19 22 104 5 500 kr/prov Kostnad kr 137 500 126 500 82 500 104 500 121 000 572 000 Elfiske Antal st. 16 5 6 10 9 46 1 200 kr/prov Kostnad kr 19 200 6 000 7 200 12 000 10 800 55 200 Nätfiske Antal st. 12 12 14 13 16 67 4 300 kr/nätnatt Kostnad kr 51 600 51 600 60 200 55 900 68 800 288 100 Biologi Summa Kostnad kr 208 300 184 100 149 900 172 400 200 600 915 300 SKÅNE Summa Kostnad kr 475 880 450 600 393 720 413 360 444 420 2 177 980 17 MEDEL SKÅNE 435 596

Årsvis totalkostnad per åtgärdsområde I tabell 13 redovisar vi den totala, årsvisa kostnaden för varje åtgärdsområde. Notera att vi också redovisar vattenkemiska kostnader för målpunkten i åtgärdsområdet Länna sjö. Från och med 2004 avslutar vi kalkningsprojektet i detta åtgärdsområde. Från och med 2005 övertar Hallands län ansvaret för kalkningsprojekten i Lagan och Stensån. För varje åtgärdsområde har vi beräknat en genomsnittlig årsvis kostnad för perioden 2003-2007. Den mediana, genomsnittliga kostnaden för ett skånskt åtgärdsområde blir på detta sätt 13 556 kr. Lägst genomsnittlig årskostnad får åtgärdsområdetrammsjön Brom i Skräbeån med 2 180 kr/år, medan åtgärdsområdet Vieån i Helge å får högst genomsnittlig årskostnad med 85 444 kr/år. Tabell 13. Total årlig kostnad för effektuppföljning uppdelad på åtgärdsområden. Åtgärdsområde Flöde 2003 2004 2005 2006 2007 2003-2007 Medel kr/år Bivarödsån Helge å 74 700 24 060 118 080 22 980 22 980 262 800 52 560 Bodarpasjön Helge å 1 080 1 080 1 080 1 080 22 340 26 660 5 332 Drivån Helge å 16 500 29 900 17 580 17 580 30 980 112 540 22 508 Grösjön Helge å 1 080 1 080 13 740 1 080 1 080 18 060 3 612 Kilingaån Helge å 22 500 8 640 9 180 23 040 9 180 72 540 14 508 Lillån Helge å 4 860 24 220 4 860 4 860 24 220 63 020 12 604 Lännasjö Helge å 1 080 0 0 0 0 1 080 216 Rökeån Helge å 22 440 22 440 65 080 19 200 19 200 148 360 29 672 Simontorpsån Helge å 22 580 9 180 12 420 25 820 12 420 82 420 16 484 Tviggasjöarna Helge å 8 100 8 100 24 220 4 860 4 860 50 140 10 028 Vieån Helge å 61 920 115 480 41 700 166 420 41 700 427 220 85 444 Store sjö Lagan 25 060 8 100 0 0 0 33 160 6 632 Bandsjön Rönne å 13 740 1 080 1 080 13 740 1 080 30 720 6 144 Rössjöholmsån Rönne å 49 160 15 660 12 420 45 920 12 420 135 580 27 116 Ybbarpsån Rönne å 5 400 10 900 4 320 4 320 21 280 46 220 9 244 Enegylet Skräbeån 1 080 13 740 1 080 1 080 13 740 30 720 6 144 Immeln Skräbeån 59 740 113 940 40 860 40 860 107 540 362 940 72 588 Rammsjön Brom Skräbeån 1 080 1 080 6 580 1 080 1 080 10 900 2 180 Vilshultsån Skräbeån 55 240 32 740 15 660 15 660 87 840 207 140 41 428 Vånga Skräbeån 25 300 5 940 3 780 3 780 10 480 49 280 9 856 Svarta sjö Stensån 3 240 3 240 0 0 0 6 480 1 296 SUMMA kr SKÅNE 475 880 450 600 393 720 413 360 444 420 2 177 980 435 596 18

Effektuppföljningens finansiering Större delen av den summa Naturvårdsverket årligen tilldelar länet för effektuppföljning används för att upphandla tjänster för biologisk och vattenkemisk provtagning. En mindre del används för att täcka de kostnader länsstyrelsen har för i stort sett all vattenkemisk provtagning och för analyser av enkel vattenkemi för mål- och för styrpunkter, totalt ca 642 prov per år med fyra variabler per prov. Dessa analyser sker på eget laboratorium i Kristianstad. Skåne erhöll i beslut 384 200 kr till effektuppföljningen från Naturvårdsverket för år 2002. Enligt planförutsättningarna skall effektuppföljningen för perioden 2003-2007 baseras på medel tilldelade för 2002. I tabell 14 redovisar vi effektuppföljningens finansiering för 2002. Detta år förbrukade vi medel som översteg tilldelade summa för detta år med en storlek som i princip motsvaras av kostnaden för resorna, dvs. 55 000 kr. För att få en budget i balans med tilldelning tvingas vi därför dra ner på kostnaderna och därmed på våra ambitioner för den kommande fem-års perioden. Av denna anledning drar vi ned på antalet områdespunkter från 20 st. 2002 till 7 st. från 2003 och framåt. I 2002 års kostnader sparar vi därför i storleksordningen 40 000 kr på detta sätt. Resten av saknade medel, ca 15 000 kr, får vi genom att glesa ut vår biologisk provtagning i några av våra mer stabila målområden. Tabell 14. Länsstyrelsens kostnader för effektuppföljningen under 2002 fördelade på olika kostnadsposter och utförare. KOSTNADSPOST UTFÖRARE ÅR 2002 VATTENKEMI Kalcium, magnesium Externt laboratorium 35 000 Områdespunkter (20 st.) Externt laboratorium 56 000 Provfiskesjöar Externt laboratorium 20 000 Enkel kemi Länsstyrelsen 15 000 Summa 126 000 RESOR Länsstyrelsen 55 000 BIOLOGI Bottenfauna Konsult 133 000 Provfiske Konsult 115 000 Summa 248 000 Övrigt Diverse material 10 200 SUMMA 434 200 19

Förväntade kostnadsfördyringar under 2003-2007 Vi vill med emfas understryka att alla kostnader i ovan ekonomiska sammanställning grundar sig på kända, faktiska kostnader för effektuppföljningsåret 2002. Blir den summa, länet kommer att tilldelas för perioden 2003-2007, fixerad till en årlig summa om 384 200 kr kommer detta med största sannolikhet att medföra att vi allt efterhand tvingas till att ytterligare kvalitetsförsämra effektuppföljningen! Till grund för ovan påstående visar vi i tabell 15 hur faktorsprisindex för konsulter K 84 utvecklats under perioden januari 1998 till januari 2003 (Källa: Svenska konsultföreningen [SKIS] och Sveriges praktiserande arkitekter [SPA], månadsutgåva administrerad av; Svensk teknik och design [STD]). Den relativa förändringen i faktorsprisindex för en given månad ett visst år till en annan månad ett annat år resulterar i en faktor med vilken priset från det första tillfället kan räknas upp till det andra tillfället. En sådan prisförändring tar då enbart hänsyn till kostnadshöjningar som beror på inflation, ränteförändringar, konsumentprisindex m.m. och innebär inte att en högre vinst tas ut. I länsstyrelsens upphandling av konsult- och laboratorietjänster finns vanligen en klausul som anger att priset ändras en gång per år med januari som utgångsmånad i enlighet med faktorprisindex för konsulter K 84. I tabell 16 har vi applicerat den faktor som kan tas fram för perioden 1998-2003 på den summa länet fick från Naturvårdsverket till effektuppföljning för 2002, 384 200 kr. Detta ger oss en möjlighet att uppskatta storleken på framtida konsultprishöjningar motiverade utifrån en höjning av faktorprisindex för konsulter K 84. Denna uppskattning resulterar i en årlig höjning med 1,4 till 4,6 % från kostnaden ett givet år innan aktuellt kostnadsår.den summa som år 2002 är 384 200 kr blir år 2007 453 500 kr, alltså ett avsevärt högre belopp behövs för att bibehålla effektuppföljningsprogrammet utan att behöva vidta ytterligare nedskärningar. Tabell 15. Faktorsprisindex för konsulter, K 84, i januari för åren 1998-2003. Faktorn är en uppräkningsfaktor som fås genom att dividera K84 ett givet år med året dessförinnan. Månad och År Faktorsindex K_84 Faktor januari 1998 215,8 januari 1999 218,8 1,0139 januari 2000 223,6 1,0219 januari 2001 233,9 1,0461 januari 2002 243,7 1,0419 januari 2003 254,7 1,0451 Tabell 16. Uppskattad kostnadsökningar för effektuppföljning i Skåne för enskilda år med tilldelade medel för 2002 och faktorsprisindex för konsulter K84 som utgångspunkter 2002 384 200 Effektuppföljningsmedel till Skåne 2002 År Faktor Beräknad Avrundad 2003 1,0139 389 541 389 500 2004 1,0219 398 087 398 000 2005 1,0461 416 424 416 400 2006 1,0419 433 872 434 900 2007 1,0451 453 456 453 500 20

KRITERIER FÖR BEDÖMNING Vad ligger bakom försurningsbedömningar i länet? 1977-1987 Kalkning av sjöar och vattendrag startade i Skåne, ja i hela i Sverige, med en femårig försöksperiod 1977-1981. Denna försöksperiod administrerades centralt av Fiskeriverket och Naturvårdsverket. Vid tiden för starten 1977 fanns bedömningsgrunder för recipientkontroll, vilka gav klassgränser för ph med avseende för påverkan på t.ex. fiske (Naturvårdsverket 1969). Fiskvattnen delades in i fyra klasser; F1 Vatten lämpade för laxartade fiskar, F2 Vatten lämpade för annat ekonomiskt betydelsefullt fiske, F3 Mindre goda fiskevatten och F4 Olämpliga fiskevatten. En av de variabler som definierade fiskvattenklassen var ph. Klassgränsen för ph mellan F1-F2 utgjordes av intervallet 6,5-8,5 och mellan F2-F3 intervallet 6-8,5 och dessa sattes med en EIFAC rapport (1968) som underlag. Dessa ph-värden fick fungera som styrmedel fram till 1982. När kalkningen i Sverige gick över i fullskaliga kalkningsinsatser 1982 fick ett lägsta ph-värde på 6,0 tillsammans med ett lägsta alkalinitetsvärde på 0,05 mekv/l fungera som börvärden, för när kalkning skulle starta (Fiskeristyrelsen, 1982; de första Allmänna råden). Om något av dessa värden visade kontinuerligt sämre värden och underskreds vintertid, här angiven som perioden från oktober till före snösmältningen, skulle kalkning starta. 1988-2001 Efterhand kom det fram en rad publikationer, framför allt under 1970- och början av 1980-talet som visade att ph 6,0 är en biologiskt relevant gräns för negativa effekter på en rad organismgrupper i vatten, alltså inte bara för fiskar. Några artiklar sammanfattar dessa arbeten, t.ex. Drablös och Tollan (1980), Eriksson et al. (1980) och Andersson (1986). Bland annat dessa rapporter resulterade i att Naturvårdsverket 1988 gav ut de första Allmänna råden för kalkning av sjöar och vattendrag med ph 6,0 som styrande ph-nivå (figur 1 sidan 8 i AR 88:3). I AR 88:3 anges bland annat att: Vattnet bör inte någon gång under året ha lägre ph-värde än 6,0 eller lägre alkalinitet än 0,05 mekv/l. Även korta sura perioder kan ge betydande skador. Här ges också en kemisk målsättning:..att höja ph över 6,0 och alkaliniteten över 0,1 mekv/l. Samtidigt säger man att överdosering skall undvikas och naturligt kalkfattiga miljöer bibehållas: Alkaliniteten bör därför inte överstiga 0,2-0,3 mekv/l efter kalkning. Kalkningen ges också en primär biologisk målsättning:..att avgifta vatten så att den naturliga floran och faunan kan bestå och återkolonisera det kalkade vattnet.. Länsstyrelsen i Skåne anammade Naturvårdsverkets Allmänna råd 88:3 i stort sett rakt av fram till 2002. Vi har emellertid under denna tid valt att fokusera vårt uppföljningsarbete på alkalinitet framför ph, när det gällt att tolka förändringar i försurningsstatus, orsaken är trefaldig: 21

1. ph buffras i olika intervall beroende på ph-värdets nivå, vanligen med hjälp av karbonater/bikarbonater i svenska, ytliga sötvatten. 2. Alkalinitet, dvs. karbonater/bikarbonater förbrukas när syra neutraliseras. 3. Vid kalkning tillförs alkalinitet med kalkningsmedlet, vanligen som kalciumkarbonat eller natriumkarbonat (soda). Förändringar i karbonat/bikarbonat (alkalinitet/aciditet[ negativ alkalinitet]) framstår därför för oss som mer direkt kopplade till förändringar i syra- och kalkmängd och ger därmed en bättre upplösning i effektuppföljningsresultat än vad ph gör. Till hälp med att beskriva regionala förändringar i alkalinitets- och ph-nivåer och med att sätta gränser för dessa utnyttjar vi från och med 2000 Naturvårdsverkets rapport Bedömningsgrunder för miljökvalitet avseende sjöar och vattendrag med bakgrundsrapporter (Naturvårdsverket 1999a, b). I vår effektuppföljningsrapport från vintern 2000 använder/formulerar vi sådana gränser/nivåer och ger tolkningshjälp vid bedömning av kalkningsresultat (Collvin och Månsson, 2000). I vår verksamhetsberättelse (t.ex. den för 2001 i Månsson och Collvin, 2002) redovisar vi vår bedömning av lyckad kalkning. I vår rapportering av nyckeltal för lyckad kalkning har vi fram till 2002 byggt denna på alkalinietetsdata. För både ph- och alkalinitetsvariabeln bedömmer vi tre skilda egenskaper i ett givet års värdeskörd: 1. ett absolut lägsta värde (alk = 0,02 mekv/l motsvarande lägsta klassgränsen i NV Rapport 4913 och ph 6,0) 2. ett medianvärde under året (alk = 0,05-0,20 mekv/l, ph 6,3) samt 3. en maximal variation (alk 20 gånger [årets högsta värde genom årets lägsta värde], ph 1 ph-enhet). Vi avslutar med att göra en samlad värdering för varje variabel där absolutvärdet plus en av de övriga båda egenskaperna måste vara uppfylld för att vi skall anse kraven på variabeln vara uppfyllda. Slutligen, för att vi skall anse kalkningen vara lyckad för ett givet huvudvattendrag eller för länet som sådant måste minst 90% av målobjekten klara målet. Tidigt, från och med 1985, startade vi en kontinuerlig biologisk effektuppföljning - till en början endast med provfiske i sjöar. Från och med 1993 utökade vi den kontinuerliga biologiska effektuppföljningen med elfiske i rinnande vatten och med bottendjur från sjöstränder och från strömsträckor i rinnande vatten. I årliga bottenfaunarapporter från konsulter sker en avrapportering av bottendjursresultat för ett visst år (t.ex för 2001 i Ekologgruppen, 2002). I vår verksamhetsberättelse (t.ex. för 2001 i Månsson och Collvin, 2002) redovisar vi sedan vår bedömning om lyckad kalkning med avseende på fisk och bottenfauna kan anses uppnådd. För bedömning av bottendjursstatus använder vi oss av försurningsindex, FSI (Henricsson och Medin, 1990). Försurningsindexet är uppbyggt på åtta delar varav den första gäller försurningskänsligaste art. Försurningskänslighet hos för fisk- och bottendjursarter har presenterats av Degerman et al. (1994). För lyckad kalkning med avseende på bottendjur anser vi att ett absolut krav är att det finns minst en art som representerar högsta försurningskänslighet, dvs. 4 i Degerman et al. (1994). Vårt långsiktiga mål för bottendjur är att uppnå stabila värden för nivån med högsta klassintervallsvärden för FSI (Henricsson och Medin, 1990). 22